Lagutskottets Utlåtande ft:o 25 (Utlåtande 1893:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande ft:o 25.

N:o $6.

Ank. till Eiksd. kansli den 22 mars 1893, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Ma.j:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag
angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfddbalken,
lag angående ändring i 14 kap. jordabalken samt lag
angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Genom en den 12 sistlidne januari aflåfen proposition, n:o 3, som
till lagutskottet hänvisats, har Kongl. Maj:t, under åberopande af de
propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen förda'' prötokoll,
jemlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen ått antaga här
nedan införda förslag till

l:o) lag angående bevisning inför råtta;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdäbålken;

3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken; samt
4:o) lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Beträffande tillkomsten af ofvan angifnä förslag, öfver hvilka utskottet
härmed går att afgifva utlåtande, vill utskottet till1 en början
Bili. till RilcSd. Frot. 1803. 7 Sami. 14 Haft. (N:ö 25). f

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

erinra, hurusom — efter det Kongl. Maj:t uppdragit åt en förstärkt lagberedning
att, med föranledande af nya lagberedningens betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, afgifva yttrande rörande hufvudgrunderna
för en ny rättegångsordning samt förstärkta lagberedningen
den 20 juni 1887 afgifvit betänkande i ämnet — Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 28 oktober sistnämnda år anbefalde nya lagberedningen
att med hufvudsaklig ledning af de grundsatser, som omfattats af förstärkta
lagberedningens flertal, utarbeta förslag till lag angående bevisning
inför rätta.

I fråga om fri bevispröfning uttalades af förstärkta lagberedningen
utan meningsskiljaktighet, att den ansåg de nu i rättegångsbalken förekommande
regler om hvad som utgör fullt eller hälft bevis och de rättsliga
verkningarna deraf böra upphöra att gälla, så att domaren såväl i
tvistemål som i brottmål vid pröfning af förebragt bevisning i regeln
måtte ega full frihet att efter bästa förstånd och samvete, men utan
godtycke, för sig fastställa bevisets verkan i saken.

På grund af detta uppdrag utarbetades inom nya lagberedningen
förslag till lag angående bevisning inför rätta äfvensom, såsom dermed
nära sammanhängande, de öfriga lagförslag, som här ofvan angifvits;
och blefvo samtliga dessa förslag med skrifvelse den 14 december 1889
till Kongl. Maj:t öfverlemnade.

I en af de vigtigare delame af förslaget till lag angående bevisning
inför rätta — bestämmelserna angående parts ed — blef af beredningen
jemväl utarbetadt ett. särskildt förslag hvilande på en grundval
väsentligt olika den, hvarå beredningen ansett dess förslag i samma del
företrädesvis böra byggas. Sedan förevarande förslag undergått grundlagsenlig
granskning i högsta domstolen, fann föredragande departementschefen
det framlagda särskilda förslaget till bestämmelser i detta ämne
vara att föredraga, och blef med anledning häraf detta eller det s. k.
alternativa förslaget i denna del lagdt till grund för Kongl. Maj:ts proposition.
I

I det ämne, som genom ifrågavarande förslag dragits under Riksdagens
ompröfning, anför nya lagberedningen i dess ofvan omförmälda,
den 14 december 1889 afgifna betänkande, bland annat, följande: »att
vid en reform af bevisningsrätten lagstiftaren har att utgå från den
s. k. fria bevispröfningens grundsats, derom lära meningarne i vårt land
knappt vara delade. Till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre
lagberedningen, har denna grundsats antagits i principbetänkandet och

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

jemväl af förstärkta lagberedningen förordats. I praxis har den äfven,
oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken, gjort sig allt mer
gällande. Lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda
grundsats anvisar, torde derföre ega äfven erfarenhetens bestämda vitsord.
» Hvad angår sjelfva innebörden af ifrågavarande grundsats, har,
enligt utskottets uppfattning, nya lagberedningen träffande angifvit densamma,
då den i sitt s. k. principbetänkande härom yttrar: »Man kan i
korthet säga att, då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse
om tillvaron eller icke-tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens
ändamål, allt, som inom ramen af en förhandling inför rätta kan
med sådan verkan framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel.
Att fullständigt uppräkna och karakterisera allt, som inom
nämnda begränsning kan såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse
är naturligen icke möjligt.»

»Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla
med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon
öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler
aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig
den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet
till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att
aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt
utesluta bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig
formalistisk uppfattning.»

»Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan
af det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras
värde i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan
betydelse än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något
för sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse
lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke
eller åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak,
de vilja tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremagtens
godtycke och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet
befunnits otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.»

»Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna
angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda
verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta område,
hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin
giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att
mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt
rubbas, måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Lika med Kongl. Maj:t anser utskottet den reform af bevisningsrätten,
sorn nu, länge förberedd, föreligger till antagande, böra grundas
på principen af fri bevispröfning. Utskottet finner detta så mycket
mindre betänkligt, som, på sätt bär ofvan anförts, nämnda grundsats,
visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse med
den upplysta allmänna meningen i landet vunnit en allt vidsträcktare
tillämpning och grundsatsens lagfästande följaktligen, långt ifrån att
innebära en våldsam förändring, i sjelfva verket allenast förlänar lagens
helgd åt ett bevissystem, som i väsentliga delar redan är med vår lagskipning
införlifvadt.

Utskottet håller jemväl före, att tillämpandet af ifrågavarande
grundsats låter sig förena med bevarande af vår nuvarande domstolsorganisation,
allenast tillämpandet sker med nödig varsamhet och tillbörlig
hänsyn tages till öfriga förhållanden inom vårt rättegångsväsende.
På sätt nya lagberedningen anmärkt, utgör nemligen rättegångsordningen
i framstående grad ett sammanhängande helt, hvars anordnande i en
del nödvändigt betingas af anordningen i en annan. Genomförandet af
en i sig rigtig grundsats på ett område kan derför möta hinder i
bestämmelser, hvilka gälla för ett annat och hvilka i sin ordning icke
utan än mer omfattande förändringar kunna rubbas.

Den grannlaga uppgift, som lagstiftaren vid en reform af ifrågavarande
art sålunda har sig förelagd, är, så vidt utskottet kunnat finna,
i det föreliggande förslaget till lag angående bevisning inför rätta löst
på ett i det hela tillfredsställande sätt.

Med varsam hand har sålunda förslaget sökt gifva de olika bevisinstituten
en anordning, som, på samma gång den upprätthåller den
antagna grundsatsen, tillika så nära som möjligt ansluter sig till bestående
förhållanden och undviker former, som för vårt folks rättsuppfattning
ställa sig främmande och tilläfventyrs stötande.

I fråga om parts erkännande utgår förslaget från den uppfattning,
som ligger till grund för 1734 års lags bestämmelse i detta ät^ne och
betraktar sålunda erkännandet så väl i tvistemål som i brottmål såsom
ett bevismedel. De bestämmelser förslaget ur denna synpunkt meddelar
följa af sakens egen natur samt afse närmast att åt nämnda bevisinstitut
gifva en mera fäst Qch betryggande form och sålunda undanrödja den
tveksamhet beträffande verkan af parts erkännande, som inom lagskipningen
stundom försports.

Angående vittneshevisningm har förslaget väl funnit eu inskränkning
af vittnesjäfven nföjlig och befogad samt följaktligen utmönstrat
åtskilliga af de nu stadgade vittnes]äfven, men å, andra sidan har nödig

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

hänsyn tagits dertill, att fall kunna förekomma, då bristen på tillförlitlighet,
vare sig i allmänhet eller i ett särskildt förhållande, uppnår en
grad, som med afseende å gällande rättegångsförfarande gör pröfningen
af bevisvärdet alltför svår och vansklig för att lämpligen böra eg a rum.

Med varsamhet behandlar förslaget jemväl dem, för hvilka vittnespligtens
fullgörande mången gång skulle föranleda en allt för svår strid
mellan sanningspligten och den naturliga benägenheten att icke blottställa
sig sjelf eller sina närmaste.

I öfrigt afse de föreskrifter, som förslaget i förevarande ämne meddelar,
hufvudsakligen dels att å ena sidan göra vittnestvånget mera verksamt
än hittills, men å andra sidan tillika bereda vittne ökad trygghet
mot förluster och onödiga besvär, dels ock att underlätta processledningen
och i vissa afseenden förenkla formerna för vittnesbevisets upptagande.

Förslagets bestämmelser om sakkunnige och skriftliga bevis innebära
allenast en naturlig utveckling af hvad i fråga om dessa bevismedel
redan finnes stadgadt eller faktiskt gäller och äro, enligt utskottets
åsigt, väl egnade att, för sist antydda fall, undanrödja den osäkerhet
i lagskipningen, som saknaden af vägledande processuella föreskrifter icke
kan undgå att framkalla.

Att i kapitlet om syn regler gifvits för domstols förfarande, då det
gäller att genom iakttagelser å ett visst föremål bereda en tillförlitlig
grundval för bedömandet af en tvistefråga, måste jemväl tillräknas förslaget
som förtjenst.

I fråga deremot om den form, som i propositionen gifvits åt parts
ed, har utskottet funnit sig icke kunna förorda densamma, utan har ansett
nödigt bygga sitt förslag i denna del på en grundval principielt
olika den, hvarå propositionens bestämmelser hvila.

På sätt nya lagberedningen i ämnet anfört, är enligt gällande rätt
för partseden i allmänhet utmärkande, att endast ene parten, i regeln
den icke bevisskyldige, höres på ed, att parts ed användes endast när
half bevisning blifvit af den bevisskyldige parten förebragt angående
viss af honom åberopad omständighet, att föremålet för edgången är på
förhand bestämdt, så att parten, om han vill gå eden, har att utan
tillägg eller förändring bekräfta det faststälda edstemat samt att verkan
af edens afläggande eller bristande deråt är i lagen bestämd.

Villigt medgifver utskottet, att partseden i denna form icke står i
fullständig öfverensstämmelse med grundsatsen om domarens fria bevispröfning
äfvensom att åtskilliga beaktansvärda olägenheter äro förknippade
med denna edsform eller den så kallade normerade eden. Icke

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

desto mindre har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka att den normerade
eden, på sätt som skett i propositionen, utbytes mot ett edligt
förhör med ene parten under friare former.

Såsom redan blifvit antydt, har nya lagberedningen i detta ämne
afgifva tvenne förslag, det ena med hufvudsakligt bibehållande af edens
normering och det andra — det s. k. särskilda förslaget — grundadt
på den princip, som sedermera lagts till grund för bestämmelsen om
parts ed i Kongl. Maj:ts förslag — ett fritt edligt förhör med parten.
Af en jemförelse mellan de båda förslagen skulle nemligen bäst ådagaläggas,
med hvilkendera anordningen de största olägenheterna och svårigheterna
vore förenade. För egen del ansåg beredningen en lagstiftning
i ämnet böra byggas på det beståendes grund; och har beredningen, så
vidt utskottet kunnat finna, framlagt öfvertygande skäl för sin uppfattning
härutinnan. Ryggar man, anmärker sålunda beredningen, tillbaka
för att taga steget fullt ut och lemna båda parterna tillfälle att edligen
yttra sig i saken, måste företrädet till eden alltid bestämmas efter vissa
i lagen angifna grunder. Hvilka grunder än härvid komme att gälla, blefve
det alltid en fråga af högsta vigt, huruvida det beslut, som i ett gifvet
fall tillämpat dessa och åt ene parten lemnat tillfälle att ensam yttra sig
under ed, vore lagligen grundadt eller icke. Enkel rättvisa fordrade då,
att åt den, som vore utestängd från eden, lemnades tillfälle att genom
klagan i högre rätt få den frågan på förhand afgjord, huruvida eden
rätteligen blifvit åt hans motpart anförtrodd. Ty sedan den edliga utsagan
afgifvits, komme klagan öfver beslutet för sent; betydelsen af den
beedigade utsagan häfdes ingalunda derför, att öfverrätten funne andre
parten rätteligen vara den, som bort höras, och den antagna utgångspunkten
förbjöde att höra den, som obehörigen utestängts från eden.
Och för öfrigt kunde det för den part, som ej skall höras, vara af vigt
att förekomma motpartens hörande, äfven om han sjelf icke hade utsigt
att i. hans ställe blifva hörd. Alldeles uppenbart vore detta fallet med
den icke bevisskyldige parten, till hvars fördel saken måste utfalla, om
hans motpart icke finge tillfälle att genom sitt edliga vittnesbörd åstadkomma
bevisning emot honom. Men äfven för den bevisskyldige parten
kunde det vara af vigt att få saken pröfvad i förefintligt skick, när han
ansåge bevisningen vara afgörande, ehuru domaren underskattat dess
betydelse.

Hvad sålunda anförts egde lika giltighet vare sig lagen principielt
gåfve företrädet till eden åt den bevisskyldige eller lemnade det
åt den icke bevisskyldige parten; alltid vore det förden part, som icke
höres, angeläget att kunna söka rättelse i edgångsbeslutet, innan

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

motparten blifvit hörd. Men om detta företräde af lagen lemnades åt
den icke bevisskyldige parten, och om tillika fasthölles, att ed skall
användas endast i det fall, att den bevisskyldige parten förebragt en
viss grad af sannolikhet för sin uppgift — om sålunda »värjemålseden»
principielt bibehölles — tillkomme ett annat skal att medgifva
klagan öfver edgångsbeslutet, innan det tillämpats. Den, hvilken det
ålagts att yttra sig på ed, hade sannolikheten bestämdt emot sig;
omständigheterna talade för, att han svikit sanningspligten, och man
ville försöka, om han dristade på ed vidhålla hvad han sagt. Det vore
visserligen för honom en förmån, att, om ed skall användas, den anförtros
åt honom sjelf, icke åt den bevisskyldige parten, men sjelfva
förutsättningen för, att eds användande skall vara påkalladt, måste göra
det för honom tungt att gå eden. Det kunde derför för den, som
dömts till ed, vara angeläget att få edgångsbeslutet undanröjdt och
sålunda vinna befrielse från valet mellan att besvärja hvad som hade
skenet emot sig eller att ytterligare stärka detta intryck genom att
undandraga sig förhöret samt först derefter söka åstadkomma en för
sig fördelaktigare uppfattning hos domstolarne.

Om sålunda rätt att på förhand öfverklaga edgångsbeslutet icke
skäligen kunde parterna förnekas, syntes man svårligen kunna undgå
att normera eden. Åtminstone om, såsom hittills, partsed skulle användas
endast i det fall, att någon, men icke öfvertygande bevisning
förekommit, och företrädet till eden skulle bestämmas med afseende å
bevisskyldigheten, måste edgångsbeslutet hänföra sig till ett bestämdt
sakförhållande, med afseende å hvilket graden af förebragt bevisning
och frågan om bevisskyldigheten kunde med säkerhet bedömas. Utan
föregående normering af edstemat vore detta icke gerna möjligt;
hvarje osäkerhet i fråga om föremålet för eden vore egnad att förlama
pröfningen af edgångsbeslutets behörighet och betaga denna pröfning
dess verkan vid tillämpningen.

Utan att kunna dela den i principbetänkandet uttalade mening
att partseden skulle kunna helt och hållet umbäras i en på fri bevispröfning
grundad och derefter jemväl i öfrigt inrättad rättegångsordning,
vågar utskottet emellertid hysa den förhoppning, att genomförandet
af den fria bevispröfningens grundsats skulle, äfven med den
begränsning, som i det föreliggande förslaget förordas, leda till en
minskad användning af partseden. Såsom utskottet redan anfört, anser
utskottet lika med nya lagberedningen, att denna ed fortfarande bör
vara normerad, och att lagstiftaren för närvarande i sina reformsträfvan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

den på partsedens område måste låta sig nöja med att söka undanrödja
eller åtminstone förringa de olägenheter, som med den normerade
edens bibehållande äro förknippade. Nya lagberedningens ur denna
synpunkt uppgjorda förslag har i det hela synts utskottet tillfredsställande,
och utskottet har för den skull byggt sitt förslag i ämnet
på grundvalen af nämnda förslag. För de ändringar, utskottet deri
företagit, lemnas här nedan redogörelse, och får utskottet, för undvikande
af onödig vidlyftighet, i öfrigt hänvisa till de motiv för nya
lagberedningens ifrågavarande förslag, som i dess betänkande ss. 116
—128 finnas anförda.

Det föreliggande förslaget till lag angående bevisning inför rätta,
hvars allmänna karakter likasom ock utskottets ställning till detsamma,
utskottet här ofvan sökt att i korthet angifva, har synts utskottet i
fråga om förslagets detaljbestämmelser böra föranleda följande erinringar.

3 och 4 §§.

På sätt nya lagberedningen anmärkt, torde någon principiel åtskilnad
mellan erkännande i tvistemål och brottmål icke förefinnas.
Att erkännandet i mål af sistnämnda beskaffenhet, det oaktadt, allmänneligen
och jemväl i förslaget, icke tillägges samma betydelse som
i tvistemål torde, såsom beredningen anfört, nöjaktigt förklaras af den
olika ställning domaren i mål af ena eller andra slaget intager till
parterna med afseende å processledningen.

De omständigheter, som i förslagets 3 § angifvits såsom upphäfvande
eller förringande verkan af ett i tvistemål gjordt erkännande,
hafva i brottmålsprocessen enahanda betydelse, och jemväl der skall
vid återkallandet af ett erkännande en pröfning ske likartad den, som
i 3 § angifves. Ofvan antydda skiljaktighet mellan ett erkännande i
tvistemål och ett erkännande, som afgifvits i brottmål, innebär, enligt
utskottets åsigt, allenast att rätten, äfven der tillförlitligheten af ett i
brottmål gjordt erkännande förringas af annat förhållande än förslagets
3 § uttryckligen angifver eller — hvilket icke sällan torde hända —-af erkännandets egen beskaffenhet, skall ega att pröfva erkännandets
bevisvärde.

Vid sådant förhållande och då det icke lärer kunna ifrågasättas,
att ju icke äfven i ett brottmål af ringare art ett erkännande i och
för sig kan göra vidare bevisning öfverflödig, men sådant icke med
nödig tydlighet framgår af 4 §:s nuvarande affattning, har det synts

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 9

utskottet lämpligt att låta förslagets tredje paragraf omfatta både tvistemål
och brottmål och att—jemte det såsom en allmängiltig sats uttalas
att, om part inför rätta erkänt viss omständighet, vidare bevisning
derom ej skall vara erforderlig — tillika i fråga om erkännandet i
brottmål infoga en tilläggsbestämmelse af nyss angifvet innehåll.

Till dessa bestämmelser har utskottet i en särskild paragraf, den
fjerde i utskottets förslag, fogat föreskrift derom att, der i lag för visst
fall är föreskrifvet, att parts erkännande icke i och för sig utgör fullt
bevis, sådant skall lända till efterrättelse. Härmed afses bland annat
de s. k. indispositiva tvistemålen eller de mål i förslagets 4 § betecknade
såsom »tvistemål af annan beskaffenhet, än i 3 § sägs» — hvilka,
såsom äktenskapsskilnadsmålen, på grund af samhällets intresse undandragits
parternas fria öfverenskommelse och i afseende å hvilka mål
särskilda föreskrifter om bevisningen finnas meddelade.

5 §•

Bestämmelsen att rätten eger pröfva, huruvida förhör med den,
som till vittne åberopats, må tillåtas, innebär visserligen icke annat
än ett bekräftande af den befogenhet, som sjelfkärt ingår i domarens
processledande verksamhet, att pröfva huruvida den omständighet, hvarom
till vittne åberopad person begäres blifva hörd, inverkar på målets
utgång eller att genast afslå begäran om vittnesförhör med uppenbart
jäfvig person; men då bestämmelsen, i det sammanhang, hvari den här
förekommer, tilläfventyrs kan föranleda missförstånd, har utskottet ansett
densamma höra utgå, helst, på sätt redan är antydt, densamma icke är
af behof påkallad.

7 §•

I principbetänkandet var bland stadgandena angående vittnesjäfven
upptagen följande bestämmelse:

Den, som eger del i saken allenast på den grund att han är lottegare
i aktiebolag eller medlem i kommunal samfällighet, korporation
eller annan gemensamhet, för hvars förbindelse han ej omedelbart och
personligen står i ansvar, må dock höras såsom vittne, om det af part
yrkas och af domstolen pröfvas nödigt.

Lika med en reservant inom nya lagberedningen håller utskottet
före, att en uttrycklig föreskrift i detta ämne är af behof påkallad.

Bih. till Itiksd. Prot. 1853. 7 Sami. 11 lläft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Såsom anmärkts råder nemligen för närvarande mycken meningsskiljaktighet
derom, huruvida kommunalmedlemmar, lottegare i aktiebolag,
ledamöter i föreningar o. d. skola anses hafva del i rättstvister,
hvari kommunen, aktiebolaget eller föreningen är part. Då frågan,
huruvida en domare, som egde lotter i ett aktiebolag, kunde anses
hafva del i en sak, hvari bolaget var part, och följaktligen på sådan
grund jäfvig i saken, den 16 januari 1878 förekom till afgörande af
högsta domstolens båda afdelningar samfäldt, omfattade visserligen åtta
ledamöter den mening, att nämnda förhållande icke innebure, att domaren,
på sätt i 13 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, egde del i den
sak, hvari aktiebolaget var part. Men af sju ledamöter uttalades, att
då aktieegare på grund af aktiebrefvet hade delegarerätt i bolaget och
följaktligen hade del i den sak, hvaruti aktiebolaget var part, han vore
jäfvig i saken. Och ej sällan förekomma fall, då en underdomare förklarar
sig jäfvig att handlägga mål, i hvilka den kommun, han tillhör,
är part, under åberopande af del i saken såsom jäfsanledning.

För vinnande af en likartad rättstillämpning, hvilken med afseende
å den praktiska betydelsen af denna jäfsfråga måste vara synnerligen
önskvärd, har utskottet sålunda i ett andra stycke af 7 § i dess
förslag infört bestämmelser af väsentligen samma innehåll som i principbetänkandets
ofvan anförda uttalande förordas.

I ändamål att förekomma missbruk och med hänsyn jemväl till
hvad grannlagenheten i sådant fall bjuder har embets- eller tjenstemans
eller med dem i förevarande afseende likstäld funktionärs rätt att, utan
hinder af jäf, i egenskap af målsegande vittna om brott, som blifvit
emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,
ansetts böra inskränkas till det fall att annat vittne ej är att
tillgå. Härigenom bringas ock ifrågavarande stadgande till nära öfverensstämmelse
med gällande föreskrift i ämnet.

Såsom motiven till beredningens förslag upplysa, är det i sista
punkten åt förevarande paragraf inrymda stadgande, att i fråga om brott,
som blifvit föröfvadt mot två eller flere, den ene af dem ej skall vara
jäfvig att vittna om det, som händt den andre, hemtadt från principbetänkandet
och de äldre lagförslagen samt innefattar en utvidgad tilllämpning
af den grundsats, som enligt kongl. förklaringen den 23
mars 1807 gäller för det fall, då klagan föres af menighet eller allmoge
i en socken öfver kronobetjentes felaktighet i tjensten.

Då emellertid en föreskrift härutinnan, af innehåll förslaget angifver,
i tillämpningen kan befaras komma att någon gång verka stötande,
har utskottet ansett bestämmelsen böra fråntagas dess o vilkor -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

liga karakter och åt rätten öfverlemnat att i hvarje särskilt fall pröfva,
huruvida vittnesförhöret må tillåtas eller icke.

För en dylik åtgärd talar ock analogin med bestämmelsen i 6 §:s
andra stycke.

8 §•

Bestämmelserna i §:s andra stycke hafva synts utskottet böra
inskränkas att gälla allenast i tvistemål. Det lärer nemligen icke
kunna förnekas, att exemplet af en brottmålsransakning, der en åklagares
hustru''reller barn eller annan nära anhörig tillätes att uppträda
såsom vittnen, skulle innebära något för rättskänslan stötande, och har
utskottet i betraktande häraf och då åklagaren, om åtalet underkännes,
kan vara underkastad rekonvention stalan och ersättningsskyldighet samt
sålunda i sådant afseende är likstäld med part i vanlig mening, funnit
betänklighet möta att låta den föreslagna jäfsfriheten vinna tillämpning
i mål af sistnämnda beskaffenhet.

12 §.

Bestämmelsen i §:s tredje stycke att i hvarje fall der mot vittne
göres annat jäf än som förut i § omförmäles, och anledning förekommer
att jäfvet är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax
fulltygas, rätten skall låta med förhöret anstå till annan dag, synes
utskottet föranleda onödig tidsutdrägt och mången gång komma att
innebära en obillighet mot vittnet och den part, som påkallat vittnet.
Gällande lag — 17 kap. 8 § rättegångsbalken — innehåller i ämnet
en alldeles motsatt föreskrift, i det att der påbjudes vittnets hörande
vare sig skäl eller omständigheter som styrka gjordt jäf genast framtes,
men jäfvet icke kan med fullt bevis fästas, eller den, som jäfvet gjort,
icke finnes beredd att redan vid det tillfälle då jäfvet framställes förete
sina bevis.

Då utskottet jemväl i detta afseende öfverlemnat åt rätten att
efter sig företeende omständigheter pröfva, om jäfvadt vittne må genast
höras eller om med förhöret bör anstå till annan dag, tror sig utskottet
hafva träffat en anordning, som, medlande emellan de båda hvarandra
motsatta uppfattningarne, tillgodoser såväl vittnets och vederbörande
parts intressen i förevarande afseende, som ock krafvet derå,
att domarens bevispröfning icke onödigtvis försvåras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

13 §.

Då §:s affattning i första punkten skulle kunna gifva anledning till
det antagande att hvad som angående t, ex. vittnes ålder skall antecknas,
bör, i händelse full visshet icke kan vinnas, genom vittnets
egen uppgift eller andra vid rätten lemnade upplysningar, officielt
bestyrkas genom anskaffande af prestbetyg, men sådant icke torde
vara förslagets mening, har utskottet i enlighet härmed jemkat §:ns
redaktion.

22 §.

På sätt inom högsta domstolen blifvit anmärkt, torde i de flesta
fall när vittnena äro flera, såsom hittills, ed kunna lämpligast samtidigt
af dem afläggas. Såsom skäl för det föreslagna stadgandet att, der
vittnen äro flera, de skola hvar för sig aflägga ed, har anförts, att
det samtidiga edssvärjandet dels för rätten försvårade tillsynen derå
att eden af hvarje vittne fullständigt aflägges och dels icke vore egnadt
att låta betydelsen af nämnda handling i yttre måtto rätt framträda.

Utskottet vill emellertid erinra, att domaren redan nu är oförhindrad
att affordra hvarje vittne särskild ed och att genomförandet
af en ovilkorlig föreskrift derom icke skulle kunna undgå att föranleda
onödig tidsutdrägt vid rättsförhandlingarne. Förvissadt derom att våra
domstolar i allmänhet låta sig angeläget vara att upptaga vittneseden
på ett värdigt och edens vigt motsvarande sätt, har utskottet följaktligen
ur sitt förslag uteslutit ifrågavarande bestämmelse.

Det i andra punkten af § förekommande ordet »må» har utskottet
vidare ersatt med ordet: bör. Fall kunna nemligen förekomma, då, i
trots åt afl vaksamhet, förbudet icke kan upprätthållas, och för sådana
fall skulle tillvaron af förbudsbestämmelsen i lagen kunna föranleda
misstydningar. Det synes tillräckligt att allenast inskärpa vigten af
att ifrågavarande ordningsregel i möjligaste måtto efterlefves.

25 §. v''"''];.''.,

Såsom förslagets motiv upplysa, har deUansetts uppenbart att, i
öfverensstämmelse med hvad för närvarande" allmänt gäller, beslut,
hvarigenom vittne vid vite fått sig förelagdt att iakttaga inställelse,
bör delgifvas vittnet. Då emellertid saknaden af uttrycklig föreskrift

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

härom i en ny processlag lätteligen kunde föranleda den uppfattning
att lagstiftaren funnit delgifning med vittne icke vidare böra ske, har
utskottet, till förebyggande af slik missuppfattning, i sitt förslag till
25 § intagit en föreskrift i ämnet.

28 §.

Då det synts ändamålsenligt att, på sätt jemväl mångenstädes
lärer förfaras, vid bestämmandet af vittnesersättningsbelopp jemväl den
part, som ej påkallat vittnet, der han vid förhöret är tillstädes, lemnas
tillfälle att om beloppet yttra sig, har utskottet utbytt förslagets bestämmelse
derom att der vittnet och den, som påkallat vittnet, ej
sämjas om ersättningens belopp, rätten skall skilja dem emellan, emot
ett stadgande, att, der ej parterna och vittnet om beloppet sämjas, rätten
skall bestämma ersättningen efter ty skäligt pröfvas.

36 §.

I 17 kap. 9 § rättegångsbalken är för domaren tillåtet att i saker,
som gå å lif, och andra svåra brottmål höra den, som jäfvad är, utan
ed, der anledning är att dermed ljus i saken få; dock ej — heter det
vidare — föräldrar och barn, äkta makar eller syskon, emot hvarannan,
der saken ej angår dråp och mord, hvarom eljest all upplysning saknas.

Det föreliggande förslaget känner ej sist nämnda begränsning,
men innehåller deremot i andra stycket af förevarande § den bestämmelse
att det tvångsmedel — hemtning — som enligt förslaget skall
inträda vid underlåtenhet att hörsamma rättens bud att för afgifvande
af uppösning iakttaga inställelse, icke må användas beträffande den,
som till den tilltalade står i det skyldskapsförhållande 8 § i förslaget
omförmäler.

Den hänsyn till familjebandets helgd, som förestafvat sistberörda
bestämmelse, synes utskottet emellertid följdrigtigare böra föranleda
till bibehållandet af gällande bestämmelser i ämnet. Å ena sidan
bör sålunda, enligt utskottets uppfattning, den källa till upplysning,
som hörandet af de närmast stående fämiljemedlemmarne eller dem,
som tillhöra den i 17 kap. 9 § rättegångsbalken angifna grupp, kan
erbjuda, allenast i yttersta nödfall anlitas, men å andra sidan torde
samhällets intresse i uppdagandet af ett brott, så beskaffad! som i
nämnda lagrum förutsättes, vara tillräckligt starkt för att, i fall af

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tredska, rättfärdiga anlitandet af det föreslagna tvångsmedlet jemväl
emot dem.

Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att, såsom i förslaget
skett och under der angifven förutsättning, i nyssnämnda afseende
stadga undantag för öfrige nära anhörige till den tilltalade.

Utskottet har följaktligen — jemte det utskottet till första stycket
af §:n fogat ett tillägg, som bringar der gifna föreskrifter i öfverensstämmelse
med hvad 17 kap. 9 § i detta ämne innehåller — tillika
uteslutit sista punkten i §:ns andra stycke.

37 §.

Hvad förevarande § stadgar om domstols befogenhet att till sådant
förhör, som i § omförmäles, låta inkalla annan, hvars rätt kan vara af
förhöret beroende, utgör en föreskrift, som enligt utskottets förmenande
allenast undantagsvis bör vinna tillämpning; och har utskottet i
§:ns redaktion vidtagit en jemkning, egnad att tydligt framhålla utskottets
berörda uppfattning.

52 §.

I ändamål att, på sätt utskottet funnit följ driftigt, bringa §:ns
föreskrifter i öfverensstämmelse med hvad om ersättning till sakkunnig
i 43 §sägs, har förevarande § undergått den förändring att, jemte det
ersättning till tredje man, som i rättegången företett åberopad handling,
förklarats skola utgifvas af part, som begärt handlingens företeende,
tillika tydligt uttalats, att berörda ersättning skall stanna å
den, som vid sakens slut rätten finner dertill skyldig.

En af denna förändring föranledd ytterligare jemkning i redaktionen
af förevarande § torde finnas sjelfkär.

61 §.

Såsom redan anförts, har utskottet till grund för sitt förslag i
fråga om parts ed, lagt nya lagberedningens på grundvalen af den normerade
edens bibehållande uppgjorda förslag. 6 kapitlet i utskottets
förslag motsvarar sålunda samma kapitel i sistnämnda förslag, och är
jemväl paragrafföljden densamma.

I fråga varande 61 § hade i beredningens förslag följande lydelse:

»Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik; ege rätten till
sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det förmår,
med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock, der till stöd för åtalet förekommit sådan bevisning,
som nyss är sagd, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock
må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete.»

Vid behandlingen af denna § har utskottet i två hänseenden funnit
densamma böra undergå någon jemkning. Dels har nemligen utskottet
aupett lämpligt att sjelfva lagen uttryckligt betonar, att tillgripandet
åt värjemålsed bör ega karakteren af en nödfallsutväg, som anlitas
först när tillförlitlig upplysning angående den omständighet, edgången
skall afse, icke på annat sätt står att vinna. Dels har utskottet vidare
ansett betänkligt att för närvarande gå så långt i en begränsning af
värjemålsedens användning i brottmål, att man skall förbjuda sådan ed,
när å brottet enligt lag kunde följa straffarbete. En grupp af förbrytelser,
beträffande hvilka värjemålseden åtminstone hittills spelat en
temligen betydande roll såsom nödfallsbevis, skulle nemligen genom
antagande af beredningens förslag ställas utom området för nämnda
eds tillämplighet. Utskottet syftar härmed på de ringare misshandelsbrotten,
i fråga om hvilka strafflatituden numera i fall, som i 14 kap.
15 § förutsättes, uppgår till straffarbete i ett år.

Erkännande betydelsen af de skäl, som tala för den af beredningen
föreslagna gräns, finner utskottet sig, såsom redan blifvit antydt, icke
kunna förorda densamma, utan har utskottet trott sig skapa en mera
varsamt afvägd gräns, då utskottet förlagt densamma något högre på
straffskalan och förbjudit användande af värjemålsed i brottmål, der å
brottet kan enligt lag följa straffarbete öfver ett år.

63 §.

Förevarande § i beredningens förslag har icke föranledt till annan
erinran än att för vinnande af likformighet i uttrycket: »saknar sundt
förstånd» ansetts böra ersättas med de i 6 § af Kongl. Maj:ts förslag
använda ordalagen :j»saknar förståndets fulla bruk».

65 §.

Motsvarande § i beredningens förslag lyder:

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

»Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut livad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet
eller bekräftandet till en del af det, eden angår. Rätten bestämme
ock, i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller
bristande åt eden kommer att i hufvudsaken verka; dock må i brottmål
ej utsättas det straff, hvartill den tilltalade, derest han brister åt
eden, skall vara förfallen.

Åro i målet flera påståenden, och kan ett eller flera af dem slutligen
pröfvas utan ed, skall rätten när till ed dömes tillika medd#la
hufvudsakligt utlåtande i nämuda delar af målet.»

Genom föreskriften att, när till ed dömes, rätten skall bestämma,
i den mån det lämpligen kan ske, huru edens afläggande eller bristande
deråt kommer att i hufvudsaken verka, torde beredningen afsett, att
den betydelse, som bör tilläggas edgångsbeslutet med afseende å den
vidare sakpröfningen, skulle med full tydlighet framträda och beslutet
blifva äfven formelt för samma pröfning bindande, på samma gång
beredningen antagit, att härigenom anledning till öfverklagande af
rättens slutliga utslag skulle i väsentlig mån bortfalla. På sätt vid
förslagets granskning inom högsta domstolen af dess fleste ledamöter
anmärktes, torde emellertid hvad sålunda åsyftats icke i någon afsevärd
mån kunna med berörda anordning vinnas; och utskottet har för den
skull icke upptagit densamma i sitt förslag.

Jemväl paragrafens senare stycke har synts utskottet böra ur
förslaget utgå. Med fog har emot det der förekommande stadgande
anmärkts, att detsamma vore mindre lämpligt, då de genom en och
samma sak anhängiggjorda frågor sällan saknade allt sammanhang med
hvarandra, utan vanligen vore så beroende den ena af den andra, att
det vore vida lämpligare att de i första instansen afgjordes på en gång
och sedermera samtidigt behandlades i de högre instanserna. För öfrigt
vore ju ett edgångsbeslut aldrig ett slutligt yttrande i den del af
saken, som edgången afsåge, och redan af detta skäl borde ej heller
samtidigt dermed slutligt yttrande meddelas i öfriga delar.

68 §.

Denna paragraf har i beredningens förslag följande lydelse:

»År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt,'''' må beslutet ej vinna tillämpning innan det visats ega

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

laga kraft. År viss dag för edgången i beslutet, utsatt, och visas ej
å den dag, att beslutet vunnit laga kraft, läte rätten målet hvila.
Kommer part sedan och visar, att beslutet vunnit laga kraft, sätte
rätten ut ny dag för edgången.»

Ehuruväl ordalagen i § synas gifva vid handen att beredningen
afsett att i hvarje fall, då tillförlitlig upplysning icke kan å edgångsdagen
vinnas, huruvida edgångsbeslut vunnit laga kraft, rätten icke
skall hafva annan utväg öppen än att låta målet hvila och bero på
anmälan, utvisa likväl motiven otvetydigt, att beredningen jemväl tänkt
sig den utvägen att uppskjuta målets vidare handläggning till annan
dag. Anlitandet af sist antydda utväg torde, enligt utskottets åsigt,
tillerkännas företräde i de icke sällsynta fall, då rätten väl icke eger
full visshet, om edgångsbeslutet vunnit laga kraft, meix af en eller
annan anledning har grundad anledning antaga, att så är förhållandet.

Utskottet har fördenskull i sitt förslag uttryckligen tillerkänt
rätten befogenhet att i fall, som här förutsättes, välja emellan att uppskjuta
målets handläggning till annan dag och att förklara detsamma
hvilande, äfvensom för sistnämnda fall meddelat de ytterligare föreskrifter,
som synts nödiga.

75 §.

Förevarande paragraf lyder enligt beredningens förslag:

»Finner rätten, der fråga är om skadestånd, upplysning angående
skadans belopp icke kunna annorledes vinnas; må det tillåtas den part,
som bör njuta skadestånd, att edligen bekräfta hvad han till ledningför
skadans mätande uppgifvit; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten
af hvad parten sålunda bekräftat.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.»

Utskottet medgifver villigt, att de skäl, beredningen anfört för
införandet af en allmän uppskattnings- eller värderiugsed, innehålla
åtskilligt beaktansvärdt, men har icke desto mindre ansett sig icke
böra förorda förslaget. Parts anspråk på lättade utvägar att undfå
ersättning för liden skada synes nemligen utskottet skäligen tillgodosedda
genom de bestämmelser i detta ämne, som förslagets 2 §
innehåller, och äfven om, på sätt beredningen anmärkt, tillvaron af
dessa bestämmelser icke kan anses göra partens egen under den tillförlitligaste
form afgifna utsaga öfverflödig, torde dock nödig varsamhet
kräfva, att lagstiftaren i detta ämne icke går för brådstört tillväga.

Bih. till Riksd. l\ot. 1893. 7 Sand. 14 Uäft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Utskottet har derför ansett värderingsed af part icke böra tilllåtas
utöfver de fall, der enligt 17 kap. 35 § rättegångsbalken
sådan ed varit medgifven, och har förty i sitt förslag i stället upptagit
de i nämnda lagrum förekommande bestämmelser, åt hvilka utskottet
allenast sökt gifva en med förslaget i öfrigt öfverensstämmande
form.

''■i-., :n:in.>4- .''rr v.; ufigub

80 och 81 §§.

De i dessa §§ vidtagna ändringar äro föranledda af utskottets
beslut att bygga bestämmelserna om parts ed på grundvalen af den
normerade edens bibehållande och torde icke tarfva närmare förklaring.

.... . f . .....".. . : .. ...t,,. , . ..........

De föreliggande förslagen till lagar angående ändrad lydelse af
5 kap. 1 § ärfdabalken, samt ändring i 14 kap. jordabalken och förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855
hafva icke föranledt någon erinran från utskottets sida.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.
Maj:ts proposition, såvidt den angår förslag till lag
angående bevisning inför rätta, icke kan oförändrad
bifallas, ville för sin del antaga följande

m- v-vV, ;.i

: ;> 1 ’!• i .till< ob j*.c, \;v 10V , i\ {odal )

k • ..av, in - i) i i i ii •! i a-j iol .H.iöhif

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

. [;itA jn.i/ f.«f .!• juli;>;■; • u-t-U■! : ''

,5s»5»j-It: rf ''-1■''.!> "/*" ‘ l‘ u ‘ ’ ’ ‘ "]■’

Lag

angående bevisning inför rätta.

-CG\ %s\\\\ \\s VXK''\S\\\ ''»> A*v > ''*''>•'' - I*.’- i ,,:i '' '' ‘ ‘ '''' ■*

V. vAh *U, \>v^t • a-Ki-p» : W^muuIåts wm ;

I KAP.

V\\\ * < v SiVFnWS I f‘»>: • ‘■Ni!

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

«*>!**; an frat oj ton Hr.ila ..it», o ni.**

1 §.

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid noggrant
öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig öfvertygad; dock
lände till efterrättelse hvad angående verkan af visst slag af bevis är i
lag särskildt stadgadt.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar
sin öfvertygelse.

2 §•

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;
ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende
å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §.

Har i tvistemål, som kan genom
förlikning mellan parterna afslutas,
part inför rätten erkänt viss
omständighet, vare vidare bevisning
derom emot honom ej erforderlig.

Gör parten sannolikt, att er -

3 §.

Har part inför rätta erkänt viss
omständighet, vare vidare bevisning
derom emot honom ej erforderlig.

Gör parten sannolikt, att erkännandet
varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag)
kännandet varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit
genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar
parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de
skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i saken,
om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.
Finnes erkännandet uppenbart
osant, skall det lemnas utan
afseende, ehvad det återkallas eller
icke.

4 §•

I brottmål, så ock i tvistemål
af annan beskaffenhet, än i 3 § sägs,
ege rätten, med hänsyn till hvad i
öfrigt förekommit i målet, pröfva,
hvilken verkan såsom bevis må tillläggas
parts erkännande.

II Kap.

Om vittnen.

5 §•

Vill part fästa sin talan med
vittne, nämne vid rätten, der målet
handlägges, den han till vittne åberopar;
och pröfve rätten, huruvida
förhöret må tillåtas.

(Utskottets förslag.)

genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar
parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de
skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i saken,
om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.
I brottmål ege och rätten,
der erkännandets tillförlitlighet förringas
af annat förhållande eller af
erkännandets beskaffenhet, pröfva,
hvad verkan såsom bevis må det
tillmätas. Finnes erkännande uppenbart
osant, skall det lemnas utan
afseende.

4 §•

År i lag för visst fall föreskrifvet,
att parts erkännande icke i
och för sig utgör fullt bevis, lände det
till efterrättelse.

II Kap.

Om vittnen

5 §•

Vill part fästa sin talan med
vittne, nämne vid rätten, der målet
handlägges, den han till vittne åberopar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller 6aknar
förståndets fulla bruk''eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

7 §•

Eger den, som till vittne åberopas,
del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af
dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig
att vittna.

I brottmål må målsegande, ändå
att han afsagd sig rätt till talan, ej
höras såsom vittne; dock vare ej
embete- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller
kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, i egenskap af målsegande
jäfvig att vittna om brott, som blifva
emot honom begånget under utöfningen
af embetet, tj ensten eller
uppdraget; ej heller vare i fråga
om brott, som blifvit föröfvadt emot
två eller flera, den ene af dem jäfvig
att vittna om det, som händt
den andre.

Den, som skäligen misstänkes
för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående
brottet.

i §•

Eger den, som till vittne åberopas,
del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af
dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig
att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag
eller förening vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej
i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart
och personligen ansvarig för samfällighetens
förbindelser eller kan vänta
synnerlig nytta eller skada af målets
utgång.

I brottmål må målsegande, ändå
att han afsagt sig rätt till talan, ej
höras såsom vittne; dock vare ej
embete- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller
kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, i egenskap af målsegande
jäfvig att vittna om brott, som blifvit
emot honom begånget under utöfningen
af embetet, tjensten eller
uppdraget, der ej annat vittne är att

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag).

8 §•

Den, som med part eller med
någon, hvilken jemlik! 7 § är jäfvig
i målet, är eller varit förenad i äktenskap,
eller är trolofvad, eller är
i rätt ned- eller uppstigande skyldskap
eller svågerlag, eller är i den
skyldskap, att den ene är den andres
broder eller syster eller brodereller
systerbarn, eller är i svågerlag
i ty, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon, vare i
det mål jäfvig att vittna. Huruvida
fosterföräldrar eller fosterbarn till
part eller till någon, hvilken jemlik!
7 § är jäfvig, må vittna i målet,
pröfve rätten efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

Ej skall det räknas för jäf, att
vittne är i det förhållande här är
nämndt till någon, som väl å tjenstens
vägnar eller i egenskap af förmyndare
eller såsom syssloman för
kommun, bolag eller förening förer
talan i målet, men sjelf icke eger
sådan del i saken, som enligt 7 §
utgör laga jäf, eller kan af målets
utgång vänta synnerlig nytta eller
skada.

(Utskottets förslag).

tillgå. I fråga om brott, som blifvit
föröfvadt emot två eller fler a, pröfve
rätten efter omständigheterna, huruvida
den ene af dem må vittna om
det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes
för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående
brottet.

8 §.

Den, som med part eller med
någon, hvilken jemlikt 7 § är jäfvig
i målet, är eller varit förenad i äktenskap,
eller är trolofvad, eller är
i rätt ned- eller uppstigande skyldskap
eller svågerlag, eller är i den
skyldskap, att den ene är den andres
broder eller syster eller brodereller
systerbarn, eller är i svågerlag
i ty, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon, vare i
det mål jäfvig att vittna. Huruvida
fosterföräldrar eller fosterbarn till
part eller till någon, hvilken jemlikt
7 § är jäfvig, må vittna i målet,
pröfve rätten efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

/ tvistemål skall dock ej räknas
för jäf att vittne är i det förhållande
här är nämndt till någon, som
väl å tjenstens vägnar eller i egenskap
af förmyndare eller såsom
syssloman för kommun, bolag eller
förening förer talan i målet, men
sjelf icke eger sådan del i saken,
som enligt 7 § utgör laga jäf, eller
kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

• u i ii
■ t i • i i

(Utskottets förslag.)

9 §•

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne böras, der rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande
förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

• vy tv t. . ■ ,• •;« ■ r. : •; v, :» •.*».* •’ v>.:n » y.i,/ r i v b

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han
pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren
stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan
vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill
der åberopa.

" •!!•. ’ t >• *• : lOlihlJHOifl.fr; ''*»;

11 §.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge
rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes.

Åberopas till vittne någon, som
ej är känd, eller förekommer anledning
att mot vittne finnes sådant jäf,
som i 6 § omformäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets
hörande, att angående vittnet förebringa
den upplysning, rätten finner
nödig. Ej må vittnet höras innan
sådan upplysning vunnits.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge
rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Gör part mot vittne annat jäf,
och förekommer anledning att jäfvet
är lagligen grundadt, ändå att
det ej kan strax fulltygas; läte
rätten med förhöret anstå till annan
dag, då parten har att styrka jäfvet,
vid äfventyr att vidare rådrum för
sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit
hördt, att det var jäfvigt, har rätten
att derå fästa afseende då verkan
af vittnesmålet bedömes.

13 §.

I rättens protokoll skall anteckning
eke angående vittnes ålder,
yrke och hemvist. Förekommer
omständighet, hvilken rätten
finner vara af särskild betydelse för
bedömande af vittnets trovärdighet,
varde sådant ock i protokollet
anmärkt.

(Utskottets förslag.)

Gör part mot vittne annat jäf,
och förekommer anledning att jäfvet
är lagligen grundadt, ändå att det
ej kan strax fulltygas; prof ce rätter,
i, om vittnet må genast höras eller
med förhöret skall anstå till annan
dag, och förelägge rätten den part,
som gjort jäfvet, att det styrka, der
vittnet blifvit strax hördt, å viss dag
och, der med förhöret skall anstå, d
den dag, till hvilken förhöret uppskjutits,
vid äfventyr att vidare rådrum
för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit
hördt, att det var jäfvigt, har rätten
att derå fästa afseende då verkan
af vittnesmålet bedömes.

13 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet
om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad derom upplyses, skall i protokollet
antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner
vara af särskild betydelse för bedömande
af vittnets trovärdighet,
varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad
jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,
tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 25

{Kanyl. Maj:ts förslag.) {Utslcottets förslag.)

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet
fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att
besvara frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning
får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med
mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller
må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne
om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterua å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt
utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att
derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap
icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till
dess själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som
erfordras för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad
vittnet har sig bekant i målet. Fart vare berättigad att genom rättens
Bih. till lliksd. Vrot. 1893. 7 Samt. 14 Höft. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordförande till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer
till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med
afseende å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner
sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten
förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas
för parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §. 22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar Åro vittnen flera, skola de hvar

för sig aflägga ed och särskildt för sig höras. Ej bör under förhör
höras. Ej må under förhör med med vittne vara tillstädes annat
vittne vara tillstädes annat vittne, vittne, som senare skall höras,
som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag )

(Utskottets förslag.)

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å
förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen
kalladt, ej tillstädes när målet företages
till behandling, och visas ej
laga förfall, dömes till böter från
och med fem till och med ett hundra
kronor; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å
annan tid. Kommer ej vittnet ändå,
må vittnet till rätten hemtas. I
brottmål, deri den tilltalade hålles
häktad, må rätten genast låta hemta
vittne, som utan styrkt laga förfall
uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet,
från sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan
derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till
böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till
böter eller fäldt att utgifva vite,
ege söka ändring i beslutet genom
besvär.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen
kalladt, ej tillstädes när målet företages
till behandling, och visas ej
laga förfall, dömes till böter från
och med fem till och med ett hundra
kronor; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å
annan tid. Föreläggande, hvarom
nu är sagdt, skall vittnet delgifvas.
Kommer ej vittnet ändå, må vittnet
till rätten hemtas. I brottmål, deri
den tilltalade hålles häktad, må
rätten genast låta hemta vittne,
som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Vittne, som blifvit dömdt till
böter eller fäldt att utgifva vite,
ege söka ändring i beslutet genom
besvär.

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att, besvara framstäld
fråga, pröfve rätten do skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) Utskottets förslag.)

deröfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men
tredskas vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet
ej deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.
Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas
viten till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller hållas
i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som
blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom fjorton
dagar och å landet inom sex veckor; erfordras för den skull urtima
ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad
finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; vare angående
tillämpning af förelagdt vite lag, som i 25 § sägs: är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

27 §.

1 mom. I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att
aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen
grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hiuder af sådan
klagan må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet anväudas,
der rätten finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från
högre rätt ej kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite,
ege vittnet söka ändring i beslutet genom besvär.

2 mom. Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande
i häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är
för brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte
vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej
om beloppet, lägge rätten dem emellan
efter ty skäligt pröfvas. Vittne,
som enligt rättens beslut blifvit hemtadt,
skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnes -

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte
vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas ej parterna
och vittnet om beloppet, bestämme
rätten ersättningen efter ty skäligt
pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hemtadt, skall sjelf
vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnes -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)
mål vid arman domstol än den underrätt,
inom hvars dom värjo vittnet
har sitt hemvist, och är detta beläget
på längre afstånd än femtio kilometer
från det ställe, der förhöret
skall hållas; vare den part, som påkallat
vittnet, skyldig att i förskott
till vittnet utgifva skjutspenningar
för en häst fram och åter eller, der
jern vägs- eller ångbåtslägenhet kan
för resan eller någon del deraf begagnas,
afgift för billigaste plats å
bantåg eller ångbåt.

Om ersättning till vittne, som
i brottmål af allmän åklagare eller
enligt rättens förordnande inkallats,
är särskildt stadgadt.

(Utskottets förslag.)

mål vid annan domstol än den underrätt.
, inom hvars domvärjo vittnet
har sitt hemvist, och är detta beläget
på längre afstånd än femtio
kilometer från det ställe, der förhöret
skall hållas; vare den part,
som påkallat vittnet, skyldig att i
förskott till vittnet utgifva skjutspenningar
för en häst fram och
åter eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet
kan för resan eller
någon del deraf begagnas, afgift
för billigaste plats å bantåg eller
ångbåt.

Om ersättning till vittne, som
i brottmål af allmän åklagare eller
enligt rättens förordnande inkallats,
är särskildt stadgadt.

29 §.

1 rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege
såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,
söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

30 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bcstämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare oj erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

32 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och
söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom
eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;
ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna
om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan
ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,
som nu är sagdt.

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt
dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat
vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, ått
denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig
ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller
skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §
afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej
mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,
varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas
åklagaren i målet.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och
finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och
parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröfning
af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

34 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Rongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

35 §.

Vistas vittne utom riket, och begär för ty part, att vittnet höres
å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret
må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför
svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa
sådant förhör.

Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

Hörsammar ej den, som blifvit
kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag,
som om vittne är stadgadt: är den,
som skall höras, icke af den ålder
eller sinnesbeskaffenhet, att enligt
lag ansvar kan honom ådömas;
ege rätten, der han tredskas, förordna,
att han skall till rätten hemtas.
Ej må dock någon, som till
den tilltalade är i det förhållande,
hvarom i 8 § sägs, tvingas att
komma tillstädes.

I fråga om ersättning för inställelsen
ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt
som vittne.

36 §.

I mål angående brott, hvarå
straffarbete enligt lag kan följa, må
den, som är jäfvig att vittna, höras
utan ed, der anledning är att hans
hörande kan lända till upplysning
i målet och rätten finner det lämpligt;
dock ej föräldrar och barn,
äkta makar eller syskon emot hvarannan,
der saken ej angår mord eller
dräp, hvarom eljest all upplysning
saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit
kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som
om vittne är stadgadt: är den, som
skall höras, icke af den ålder eller
sinnesbeskaffenhet, att enligt lag
ansvar kan honom ådömas; ege
rätten, der han tredskas, förordna,
att han skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen
ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som
vittne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

37 §.

Söker någon att till framtida
säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har
rättegång med annan; pröfve domstolen,
huruvida sökandens rätt kan
bero deraf, att vittnet höres. Finnes
det, och afses ej att genom
förhöret vinna upplysning angående
brott eller skamlig gerning, varde
vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.
Finner domstolen tillfälle
böra lemnas annan, hvars rätt kan
vara beroende af vittnesförhöret,
att dervid närvara, läte domstolen
genom sökandens försorg kalla honom
till förhöret; och njute han
för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för
vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan
domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.

37 §.

Söker någon att till framtida
säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har
rättegång med annan; pröfve domstolen,
huruvida sökandens rätt kan
bero deraf, att vittnet höres. Finnes
det, och afses ej att genom
förhöret vinna upplysning angående
brott eller skamlig gerning, varde
vittnet hördt, der ej jäf kan
utletas. Finner domstolen särskild
omständighet föranleda, att tillfälle
bör lemnas annan, hvars rätt kan
vara beroende af vittnesförhöret,
att dervid närvara, läte domstolen
genom sökandens försorg kalla honom
till förhöret; och njute han
för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för
vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan
domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta
yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det ämne, frågan rörer, eller namne eu eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,
tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;
förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt
utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,
ege rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i
beslutet genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga
ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det
uppdrag, som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af
vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den
underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sand. 14 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Ut skotteis förslag.)

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter tv
rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets
vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande,
gälle hvad särskilt stadgas.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens
vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna
medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige
som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning
i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning
af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i
målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och
verkan den i- målet eger.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 35

(Kongl. Maj.ts förslag.) ( Utskottets förslag.)

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är
anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest
ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att
den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, pröfve rätten,
hvilken verkan såsom bevis må tilläggas denna underlåtenhet. Rätten
ege ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som
innehar handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål
vite föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:
pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen
företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite
tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. År
anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren eller någon,
som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, till skada eller
synnerlig olägenhet; må ej honom åläggas att förete handlingen.

Hvad nu är sagd t ege ej tillämpning å den, som å embetets vägnar
innehar handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

50 §.

Har någon, som ej är part i målet, blifvit jemlikt 49 § fäld att
utgifva vite, ege han söka ändring i beslutet genom besvär.

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet
till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken
och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva
utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,
som angår saken, uteslutits.

36 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall
förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning
honom tillskyndas, ersättning,
efter ty rätten pröfvar skäligt, af
den part, hvilken begärt handlingens
företeende. Nöjes endera ej
åt rättens beslut, ege deri söka
ändring genom besvär; dock må
beslutet genast verkställas.

Huru i brottmål handling, s<
beslag, derom gälle hvad särskildt

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall
förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning
honom tillskyndas, ersättning,
efter ty rätten pröfvar skäligt. Ersättningen
skall utgifvas af den part,
som begärt handlingens företeende,
men stanna å den, som vid sakens
slut rätten finner dertill skyldig. 1
rättens beslut angående ersättningen
ege såväl den, som företett handlingen,
som den, hvilken dömts att
till honom utgifva ersättningen, söka
ändring genom besvär; dock må
beslutet genast verkställas.

§•

m kan tjena till bevis, må tagas i
stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till
rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn.

55 §.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängig! vid öfverrätt, förordne
rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter
om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.
Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten
i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde
till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

56 §.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt
44 § tillkommer rätten.

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad
föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att lör målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande
af sin uppgift angående
viss omständighet, hvaraf målets
utgång beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej
styrkt, dock finnes sannolik; ege
rätten förordna, att andre parten
skall höras på ed angående den
omständighet. Möter mot hans
hörande sådant hinder, som i 63
eller 64 § sägs, eller äro parterna
ense, att den part, som åberopat
omständigheten, bör på ed höras;
må edligt förhör anställas med
denne part, så vida rätten finner
tillförlitlig upplysning kunna derigenom
vinnas.

Åro å samma sida flera parter,
mot hvilkas hörande på ed hinder
ej möter, pröfve rätten, huruvida
det må anses nödigt, att de alla
höras, eller om förhör bör anställas
med allenast någon eller några af
dem.

62 §.

1 brottmål må edligt förhör
un ställas med den tilltalade, om till
stöd för åtalet förekommit sådan
bevisning, som i 61 § sägs; dock
må det ej ske när å brottet enligt
lag kan följa straffarbete.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande
af sin uppgift angående
viss omständighet, hvaraf målets
utgång beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej
styrkt, dock finnes sannolik, och
kan ej annorledes vinnas tillförlitlig
upplysning angående den omomständighet;
ege rätten till sanningens
utrönande förelägga vederparten
att, om han det förmår, med ed sig
värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som
nyss är sagdt, värjemålsed åläggas
den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa
straffarbete öfver ett år.

62 §.

Kan part till följd af sjukdom
eller ålderdomssvaghet eller af annan
orsak icke antagas ega säker hågkomst
af det, hvarom upplysning
sökes; må ej till värjemålsed dömas.

Lagutskottets Vilåtande N:o 25.

(Koiigl. Maj.ts förslag)

63 §.

Edligt förhör må ej anställas
med part, som är yngre än femton
år eller saknar förståndets falla
bruk eller för mened är förlustig
medborgerligt förtroende, ej heller
med part, hvilken ed eljest icke
kan utan synnerlig våda anförtros.

64 §.

Angående omständighet, hvarom
part icke kan antagas ega säker
kännedom, må han ej höras på ed.

65 §.

Finnes anledning att den part,
hvilken bevisskyldigheten åligger,
kunnat på annat sätt utan oskälig
kostnad eller svårighet åstadkomma
upplysning om den omständighet
förhöret skulle angå, må icke mot
vederpartens bestridande förhöret
tillåtas.

66 §.

I beslut, hvarigenom rätten för -

(Utskottets förslag )

63 §.

Värjemålsed må ej ädönias den,
som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller
för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken
ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas
part, för ty att han icke på grund af
egen iakttagelse eger kunskap om det,
hvarom upplysning sökes, eller att
sådant hinder möter, som i 62 eller
63 § sägs: prof vas tillförlitlig upplysning
kunna vinnas derigenom, att
andre parten med ed bekräftar sin
uppgift angående förhållandet; ege
rätten åt honom uppdraga att, om
han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed;
dock må det ej ske i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i
domen ut hvad under eden skall förnekas
eller bekräftas, med iakttagande,
der sakens beskaffenhet dertill föranleder,
att åt parten lemnas öppet
att inskränka förnekandet eller bekräftandet
till en del af det, eden
angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvar -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordnar om edligt lörhör med part,
bör tydligt angifvas den omständighet,
hvarom parten skall höras.

67 §.

Edligt förhör skall, om målet
är anhängigt vid underrätt, hållas
vid den rätt, så framt ej tvingande
omständigheter det hindra; i ty fall
ege rätten uppdraga åt annan underrätt
att hålla förhöret. År målet
anhängigt vid öfverrätt eller hos
Konungen, förordne öfverrätten eller
Konungen, hvar förhöret skall
ega rum.

Kan parten till följd af sjukdom
eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, gälle hvad
angående vittne är för dylikt fall
i 31 § stadgadt.

68 §.

Förekommer anledning att part,
som skall på ed höras, till följd
af bristande religionskunskap ej
rätt förstår edens vigt, ege rätten
hänvisa parten till hans själasörjare
att erhålla nödig undervisning.

igenom blifvit dömdt till ed, lände
beträffande fullföljd af talan till
efterrättelse hvad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i
målet.

67 §.

Ed skall af part afiäggas vid
den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.
Vistas parten utom
den rätts domvävjo, och hindras lian
af sjukdom eller annan giltig orsak
att inställa sig vid rätten eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad;
ege rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt. År i mål, som
blifvit anhängig gjordt vid öfverrätt
eller hos Konungen, till ed dömdt,
förordne öfverrätten eller Konungen,
hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom
eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, gälle livad
angående vittne är för dylikt fall
i 31 § stadgadt.

68 §.

År till ed dömdt genom beslut,
hvaremot part eger fullfölja talan i
högre rätt, må beslutet ej vinna tilllämpning,
innan det visats ega laga
kraft. År viss dag för edgången i
beslutet utsatt, och visas ej å den
dag, att beslutet vunnit laga kraft,
ege rätten antingen uppskjuta målets
vidare handläggning till annan dag
eller ock förklara detsamma hvilande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag).

(Utslcottets förslag.)

Har mälet förklarats hvilande och
visar part sedan, att edgång sbeslutet
vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny
dag för edgången, derest den part,
som eden ålagts, ej genom förfallolöst
uteblifvande å den för edgången
först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Då edligt förhör med part skall
hållas, erinre rättens ordförande
parten, att hvad han vid förhöret
uppgifver skall af honom till rigtigheten
med ed bekräftas; och
varde derefter med parten anstäldt
förhör angående den omständighet,
som i edgångsbeslutet angifves. Sedan
partens utsaga blifvit upptecknad,
skall det upptecknade för parten
uppläsas och denne tillfrågas,
om hans utsaga blifvit rätteligen
fattad.

Innan eden aflägges, bör rättens
ordförande erinra parten om
edens vigt och betydelse samt uppmana
honom att, der hans utsaga
i något afseende afviker från sanningen,
deri göra rättelse. Sedan
bekräfte parten med ed, att hans
utsaga, sådan den blifvit af honom
vidkänd, är sann.

Parts ed skall inledas med orden:
»Jag N. N. svär och betygar
vid Gud och hans heliga evangelium»
och afslutas med denna försäkran:
»så sant mig Gud hjelpe
till lif och själ».

Bill. till Rilcsd. Prot. 1893. 7 Sami. 14 Iluft.

69 §.

Ed skall inledas med orden:

Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och hans heliga evangelium» och afslutas
med denna försäkran: »sa sant
mig Gud hjelpe till lif och själa.

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

70 §.

Kommer ej parten tillstädes å
den för förhöret utsatta dag, och
visas ej giltig ursäkt, må hans utevaro
ej hindra målets afgörande.

n §•

Rätten ege fritt bedöma, hvilken
verkan bör tilläggas den omständighet,
att part beedigat viss
uppgift, eller att han undandragit
sig edligt förhör eller vid sådant
förhör vägrat att besvara viss fråga.

72 §.

Ej må parterna höras på ed
emot hvarandra angående samma
omständighet.

Visar sig vid förhör med part
i tvistemål, att han till följd af
minnessvaghet, bristande uppfattningsförmåga
eller af annan orsak
ej kan meddela bestämd uppgift om
förhållandet; vare det med honom
anstälda förhöret ej hinder för andre
partens hörande på ed.

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens
ordförande för parten det, som
skall med ed. fästas, och erinre honom
om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten
till följd af bristande religionskunskap
ej rätt förstår edens vigt,
ege rätten hänvisa parten till hans
själasörjare att erhålla nödig undervisning.

71 §■

Uteblifver part, som skall aflägga
ed, å den dag, då han har
att fullgöra edgången, och framter
han ej laga förfall; ege sedan ej gå
eden, der han ej visar, att han haft
laga förfall men icke kunnat rätten
det kungöra.

72 §.

År till ed dömdt genom beslut,
som eger laga kraft, men har, förr
än tid för edgångens fullgörande var
inne, parten aflidit eller eljest blifvit
satt ur stånd att aflägga eden; vare
edgångsbeslutet utan verkan, och den
domstol, der målet blifvit anhängiggjordt,
tage målet å ny o under pröfning.

Lag samma vare, der parten är
för''mened förlustig medborgerligt förtroende
och sådant yppas innan tid
för edgångens fidlgörande är inne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag.)

73 §.

Finner rätten, der fråga är om
skadestånd, upplysning angående
skadans belopp icke kunna annorledes
vinnas, ege rätten tillåta den
part, som bör njuta skadestånd, att
edligen bekräfta, hvad han till ledning
för skadans mätande uppgifvit.

74 §.

Har rätten enligt 61 eller 62 §
meddelat förordnande om ene partens
hörande på ed, utan''att andre
parten äskat eller medgifvit sådant
förhör, ege denne senare part i beslutet
söka ändring genom besvär;
och må beslutet ej tillämpas, förr
än det vunnit laga kraft eller blifva
slutligen faststäldt.

I annat fall, än nu är sagd!,
må beslut angående parts hörande
på ed ej öfverklagas annorledes än
i sammanhang med hufvudsakeu.

Yppas, innan part blifvit på
ed hörd, omständighet, som utgör
laga hinder för förhöret eller föranleder,
att förhöret finnes icke vidare
vara nödigt eller lämpligt, ege
rätten sjelf återkalla beslutet.

(Utskottets förslag.)

År part å den tid, då edgången
skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tilllämpning*
anstå till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga
kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida
den, som dömts till ed, går eden eller
deråt brister, skall slutligt yttrande
i målet meddelas af den domstol der
målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Varder talan emot beslut, hvarigenom
till ed blifvit dömdt, fullföljd
i högre rätt, och finner rätten
edgång ej böra ega rum; döme dä i
hufvudsaken, der målet är i det skick,
att det kan ske.

Lagulslcotlets Utlåtande N:o 25.

(Kong/,. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

75 §.

Har part, som undandragit sig
edligt förhör, fört klagan 1 hufvudsaken,
och finner högre rätt beslutet
om hans hörande på ed lagligen
grundadt; ege rätten, der
parten det yrkar och laga hinder ej
möter, tillåta, att han varder på
ed hörd.

Då stöld är skedd, må rätten
tillåta målseganden att edligen bekräfta
hvad från honom stulet är
och värdet derå, om det ej annorledes
utletas kan; och pr öfre rätten
sedan tillförlitligheten af hvad målseganden
sålunda bekräftat. Lag samma
vare om den, som skada genom
brand lidit, när den ej annars mätas
kan.

Ej må öfver beslut om sådan
ed särskild klagan föras.

76 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense,
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,
hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten
den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets
utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden
är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden,
är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner
ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall
höras, icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan
såsom tolk biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst
skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,

Lagutskottets Uttåtande N:o 25.

(Kongl. Maj:t,s förslag.) (Utskottets förslag.)

må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,
som skall höras.

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,
skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för
biträde vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning
till vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen
ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande
trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller
är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,
huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden
afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på
det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar
eden.

80 §. 80 §.

Angående tid och ordning för
fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,
27 §'' 1 mom., 29, 36, 41, 43, 50,
52 eller 74 § må genom besvär
fullföljas, gälle hvad i fråga om
klagan öfver slutligt utslag i brottmål
är stadgadt.

Angående tid och ordning för
fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,
27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 50
eller 52 § må genom besvär fullföljas,
gälle hvad i fråga om klagan
öfver slutligt utslag i brottmål är
stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:
9 och 10 §§ i 14 kap. samt

I §, första, tredje, fjerde och femte
punkterna af 3 §, 4 till och med

II §§, 13 till och med 31 §§, första

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:
9 och 10 §§ i 14 kap. samt

I §, första, tredje, fjerde och femte
punkterna af 3 §, 4 till och med

II §§, 13 till och med 31 §§, första

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

(.Kongl. Maj:ts förslag:)
punkten af 32 § och 34 till och
med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
tillika med de särskilda stadganden,
som utgöra förklaring eller
ändring af nämnda lagrum eller
tillägg deri;

hvad i 21 kap. 3 § rättegångsbalken
föreskrifves om rättegångskostnad
i det fall, då part kommit
sin vederpart på edgång; så ock
hvad i 25 kap. 5 § samma balk
stadgas om fullföljd af talan emot
edgångsbeslut; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af
förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall den 16 februari 1864
stadga angående skyldighet för part
att i visst fall göra sig urtjufva.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse
i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses
upphäfda:

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti
1877, samt

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången deri den
11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1894; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

(Utskottets förslag:)

punkten af 32 § och 34 till och
med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
tillika med de särskilda stadganden,
som utgöra förklaring eller
ändring af nämnda lagrum eller
tillägg deri; samt

§•

samt

Lagutskottets Utlåtande N;o 25.

2:o) att Riksdagen, med bifall till propositionen
i öfrigt, ville antaga följande, propositionen bilagda

Lag

angående ändrad lydelse af 5 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken
skall erhålla följande förändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga
barnets fädernes fränder, att det var dödt födt, men
visar modern, eller hennes arfvingar, att det var
qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt
och hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan
barnet ännu i moderlifvet är, och födes det med lif
fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder,
och barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari
1894; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre
lag tillämpas.

Lag

angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § 14 kap. jordabalken
skall upphöra att gälla, samt att 3 § samma
kap. skall erhålla följande förändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja;
vädje då under hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1894; dock skola mål, som vid
nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas efter
äldre lag.

Lagutslcottots Utlåtande N:o 25.

Lag

angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16,
17, 18, 19, 24 och 25 §§ i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855,
12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen den
12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att
23 § i förstnämnda förordning skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan
aftal om öppen kredit, skall gäldenären bevisligen
tillställas senast inom 1re månader efter utgången af
det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.
År räkningen gäldenären vederbörligen tillstäld, och
har han ej inom tre månader, sedan han den emottog,
bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen ej
godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären
lyder, klander derå instämt; vare då räkningen lika
utmätningsgild som förfallet skuldebref. Har gäldenären
genom sin påskrift räkningen godkänt; vare
lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari
1894; dock skall i mål, som då äro anhängiga, äldre
lag tillämpas.

Stockholm den 22 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Reservationer;

dels af herrar Lilienberg, Erickson och F. Andersson, livilka anfört:

herr Lilienberg: »1734 års lag kan icke anses innehålla något
fullt utveckladt, legalt bevissystem. Lagen har lemnat åt parterne att
i allmänhet begagna alla bevismedel och endast i vissa afseenden inskränkt
domarens rätt att fritt pröfva bevisningens verkan. Praxis
har nu så småningom frigjort sig från flera af de i lagen stadgade
inskränkningarne, och förevarande lagförslag går ut på att legalisera
hvad som sålunda gjort sig gällande hos domstolarne, hvarjemte man
velat afhjelpa brister, som onekligen förennnas i den gällande lagstiftningen.
Man har dock dervid icke tilltrott sig att fullständigt
genomföra systemet af fri bevispröfning, ty, såsom nya lagberedningen
rigtigt anmärker, rättegångsordningen utgör i framstående grad ett
sammanhängande helt, hvars anordnande i en del nödvändigt betingas
af anordningar i eu annan. Genomförandet af en i sig rigtig grundsats
på ett område kan derför möta hinder i bestämmelser, hvilka
gälla för ett annat och hvilka i sin ordning icke utan än mer omfattande
ändringar kunna rubbas. Ett fullständigt genomförande af
den fria bevispröfningen kräfver, antingen att bevispröfningen inskränkes
till första instansen, eller ock att i högre instans tillfälle
gifves till en förnyad muntlig förhandling af saken. Intetdera är nu
föreslaget, utan man har måst inskränka sig till de förändringar, som
med den bestående rättegångsordningen i öfrigt kunde åvägabringas.
Under sådana förhållanden har det synts mig olämpligt, att man i
lagen inför en allmän grundsats om den fria bevispröfningen, hvilket
ovilkorligen leder tanken derpå, att genom lagen blifvit stadgadt något
annat eller mera, än hvad som afsetts. Efter mitt förmenande hade
man bort inskränka sig till att i stället föreslå upphäfvandet af de
stadganden i rättegångsbalken af 1734 års lag om hvad som skall
utgöra fullt eller hälft bevis, hvilka utgöra hinder för en fri bevispröfning.
Man skulle på sådant sätt erhållit icke en lag om bevisning
inför rätta, men en lag, som likväl fullt motsvarat behofvet, derigenom
att den undanröjt hindren för den fria bevispröfningen.

Enligt min åsigt hade stadgandena om eget erkännande och verkan
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sand. lå Häft. 7

Lagutskottets Utlåtande N:0 25.

deraf icke bort inflyta i lagen. Nya lagberedningen, som föreslog,
att stadgandena om bevisning inför rätta kunde utbrytas från förslaget
om rättegångsväsendets ombildning och göras till föremål för särskild
lagstiftning, ansåg, att angående eget erkännande icke något borde
inflyta i en sådan lag, med mindre, att tillika vissa andra bestämmelser
blefve vidtagna, hvilket nu icke skett. Dessutom förefaller det mindre
lämpligt att meddela stadganden rörande verkan af eget erkännande,
utan att det derjemte bestämmes hvad verkan, som må tilläggas den
omständighet, att part utan giltigt skäl undandragit sig att afgifva
svar, då han af domstolen blifvit tillspord om sanningen af viss omständighet.
För öfrigt synes icke hos domstolarne råda någon tvekan
om verkan af eget erkännande, som skulle göra lagstiftning härom nödig.

Beträffande syn delar jag den uppfattning, nya lagberedningens
ordförande uttalat i en vid beredningens förslag fogad särskild mening
och anser på de till stöd för denna mening anförda skäl, att i stället
för V kap. i förslaget bort införas en hänvisning till hvad som angående
syn är särskildt stadgadt.

I afseende å den s. k. editionspligten är jag af den mening, att,
då det här gäller att lagstifta på ett ytterst grannlaga område, man
bör gå till väga med varsamhet och att sålunda, om man icke anser
sig böra stanna vid att göra tillämpning af editionspligten gällande
allenast der den kan af allmänna privaträttsliga grunder utkräfvas,
man icke bör gå längre, än att, derest en part undandrager sig utan
giltigt skäl att på rättens anmaning fullgöra sin editionspligt, sådant
betraktas såsom ett bevis på sanningen och rättvisan af motpartens
talan, samt att i afseende å tredje man editionspligten för honom, så
vidt densamma icke grundar sig på annans privaträttsliga anspråk,
betraktas såsom sammanfallande med vittnespligten.

Jag kan ej heller undgå att anmärka, hvad som jemväl inom
högsta domstolen blifvit erinradt, att det måste anses såsom en brist,
att i lagförslaget med den omfattning det erhållit ej finnes något
stadgadt om bevisningsskyldigheten. Väl har i anledning af denna
anmärkning i den kongl. propositionen föreslagits, att 17 kap. 33 §
rättegångsbalken, en af 1734 års lags bestämmelser i ämnet, skulle
qvarstå, men detta enda lagstadgande, hvilket man sålunda hänvisas
att uppleta bland rättegångsbalkens ruiner, torde väl ingalunda vara
uttömmande.

Att förslaget har många förtjenster, deri, att det innehåller bestämmelser
för åtskilliga fall, der sådana nu saknas, erkänner jag villigt,
och då jag likväl, i anledning af hvad jag här ofvan anfört måste

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 51

yrka afslag å detsamma, sker det under förhoppning, att förslaget,
efter att hafva undergått den omarbetning, som endast med de krafter,
som stå Kongl. Maj:t till buds, kan verkställas, måtte ånyo för Riksdagen
framläggas i form af en lag om vittnesbevisning och parts ed,
af de ämnen, som beröras i det framlagda förslaget, de enda i afseende
å hvilka det efter mitt förmenande för närvarande är angeläget, att
lagstiftningen ingriper rättande och fullständigande.

För den händelse, att Riksdagen skulle komma att ingå i detaljbehandling
af lagförslaget, anser jag mig böra nämna, att jag, utöfver
hvad jag förut anfört, i nedannämnda hänseenden hyser eu från utskottet.
afvikande mening.

§ I Då

det torde vara ett för en lag om bevisning främmande ämne,
huru rättens dom skall affattas, har jag ansett att sista stycket borde
utgå, och detta så mycket hellre, som motsvarande stadgande finnes
i 24 kap. rättegångsbalken på sin behöriga plats om rättens utslag
och dom.

§ 2.

Då uttrycket »skadans omfång» är vilseledande; då bestämmelse
icke erfordras derom, att rätten skall taga hänsyn till i målet upplysta
förhållanden, och då, såsom inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
orden »eller eljest af rätten kända förhållanden» kunde genom den
motsättning, hvari de stå till ordet »upplysta», vålla den missuppfattning,
att rätten skulle ega att grunda sitt domslut på förhållanden,
som ej ens vore i dess protokoll omnämnda, hemställer jag, att § 2
måtte erhålla följande lydelse:

»Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part
vara dertill berättigad, men är ej angående skadan
fullständig utredning förebragt; ege rätten dock).bestämma
skadeståndet till det belopp, som pröfvas
skäligt.»

§§ 3 och 4.

Derest i lagen skola inrymmas stadganden om eget erkännande,
synes det mig, att den redaktion, som den kongl. propositionen innehåller,
är vida att föredraga framför den af lagutskottet föreslagna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

§ 5.

Torde böra helt och hållet utgå. I 17 kap. 3 § rättegångsbalken
heter det rigtigt: »Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det

sjelf med sig, eller läte det lagligen till rätten stämma». Motsvarande
stadganden finnas i lagförslagets § 10.

§ 7.

Orden: »I mål, som angår kommun», etc., torde böra för undvikande
af tvetydighet utbytas mot: »I mål, deri kommun, bolag eller
förening är part».

Då i första stycket af denna § upptages såsom jäf det allmänna,
att vittne kan af sakens utgång vänta synnerlig nytta eller skada,
synes enahanda stadgande i andra stycket höra utgå såsom obehöfligt
och, om det qvarstår, vilseledande.

Likaledes synes ur tredje stycket stadgandet om målsegandes
jäfvighet böra utgå, då det väl är uppenbart, att om någon kan sägas
ega del i saken, det är målseganden.

Slutligen har jag ansett, att bland hinder för afgifvande af vittnesmål
borde upptagas jemväl egenskapen af angifvare. Jag tror icke,
att det öfverensstämmer med vårt folks föreställningssätt, att angifvare
får vittna.

Sålunda skulle § 7 erhålla följande lydelse:

»Eger den, som till vittne åberopas, del i saken,
ändå att han ej förer talan i målet, eller kan han af
dess utgång vänta synnerlig nytta eller skada; vare
han i det mål jäfvig att vittna.»

»I mål, deri kommun, bolag eller förening är
part, vare medlem af eller delegare i den samfällighet
ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han
icke enligt lag är omedelbart och personligen ansvarig
för samfällighetens förbindelser.»

»Embete- eller tjensteman eller den som är förordnad
eller vald att förrätta offentligt tjensteärende
eller utöfva annan allmän befattning eller kallad att
tillhandagå vid offentlig förrättning, må, utan hinder
deraf, att han är målsegande, vittna om brott, som
blifvit mot honom begånget under utöfning af embetet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tjensten eller uppdraget, der ej andra vittnen äro att
tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot
två eller flera, pröfve rätten, huruvida den ene af
dem må vittna om det, som liändt den andre.»

»Den, som skäligen misstänkes för brott eller
delaktighet deri, må ej höras såsom vittne angående
brottet; ej heller må i brottmål angifvare vittne bära.»

§ 8-

Lagutskottet har inskränkt tillämpningen af andra stycket i denna
§ till tvistemål, men då enahanda skäl, som i dylika|mål gäller för
medgifvandet åt en anförvandt till den, som förer talan för bolag eller
förening, att vittna, torde gälla i brottmål, t. ex. då i ett mordbrandsmål
talan för ett brandförsäkringsbolag föres om skadestånd, torde
stycket böra erhålla följande lydelse:

»Ej skall det räknas för jäf, att vittne är i det
förhållande, här är nämndt, till någon som i egenskap
af förmyndare» etc. (lika med utskottets förslag).

•

§ 12-

I afseende på denna § hemställes, att sista stycket såsom obehöfligt
måtte utgå.

§ 16.

I regel måste den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång
eller deri honom biträda, anses hafva nytta eller skada af sakens
utgång och således vara jäfvig att vittna; men förhåller det sig så,
synes en föreskrift vara erforderlig, motsvarande stadgandet i 17 kap.
7 § rättegångsbalken:

»Finnes det, att han derför är till fullmägtig
tagen, att han ej vittna måtte; då bör han saken
lemna och vittne bära.»

§ 26.

Här föreskrifves en procedur för det fall, att vittne vägrar att
besvara framstäld fråga. Rätten skall gifva utslag deröfver och vittnet

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

kan genom vite och fängelse tvingas att svara. Detta synes mig högst
olämpligt och har icke heller någon motsvarighet i nu gällande lag.
Sedan ett vittne aflagt ed, har vittnet att sjelf afgöra, hvad det vill
yppa eller förtiga. Tvångsmedel bör icke anväudas i annat fall, än
att, såsom det heter i nuvarande lag, vittnet drager sig vittnesmålet
undan. Fördenskull hemställes, att förevarande § måtte erhålla följande
lydelse:

»Vägrar vittne att aflägga vittnesmål, pröfve
rätten de skäl» etc. (lika med utskottets förslag).

§ 28.

Utskottet har här emot nu gällande lag och emot Kong]. Maj:ts
proposition föreslagit, att då vittne begär ersättning för inställelsen,
rätten skall bestämma ersättningen icke blott med hänsyn till den, som
åberopat vittnet, utan jemväl med hänsyn till motparten, så att, om
den, som åberopat vittnet, och detta sjelft äro ense om ersättningen,
men motparten anser beloppet för högt, rätten måste bestämma ersättningen
till det belopp, som anses skäligt. Detta måste leda till onödig
vidlyftighet och omgång i alla de fall, der den, som åberopat vittnet,
tappar, så att fråga aldrig kan uppstå, att motparten skall återgälda
ersättningen. Dessutom torde en sådan bestämmelse, som utskottet
föreslagit, nödvändiggöra ett stadgande, som berättigar äfven den, som
icke åberopat vittnet och som icke blifvit dömd att ersätta detsamma,
att anföra särskilda besvär öfver rättens beslut om ersättningen, enär
eljest skulle kunna inträffa, att öfverrätten komme att pröfva beslutet
om ersättningen två gånger, först på klagan af den, som blifvit dömd
att ersätta vittnet eller vittnet sjelft och sedermera i sammanhang med
hufvudsaken på klagan af motparten.

Jag hemställer derföre om antagande af Kongl. Maj:ts förslag i
denna del.

§ 61.

Beträffande denna § har jag inom utskottet påyrkat, att orden
»och kan ej annorledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den
omständighet» såsom öfverflödiga måtte utgå. De äro så mycket mera
obehöfliga, som det längre fram heter, att rätten eger »till sanningens
utrönande» förelägga parten ed.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

§ 68.

I afseende å denna § instämmer jag i den reservation, som afgifvits
af herr Bruzelius.

§§ 73, 74.

Då innehållet af dessa §§ icke torde rätteligen hafva sin plats i
en lag om bevisning, hematälles, att §§ måtte utgå.

§ 75.

Stadgandet är hemtadt från nuvarande lag, men vidgadt. så, att
i stället för att det nu är målsegande medgifvet att med ed betyga,
huru mycket från honom stulet är, d. v. s. qvantiteten, så skulle det
hädanefter medgifvas målsegande att med ed bekräfta hvad som stulet
är. Sådan edgång, ej tillåten enligt nu gällande lag, anses ej heller
för närvarande i praxis tillständig. Jag hemställer, att § 75 måtte erhålla
följande lydelse:

»Då stöld är skedd, må rätten tillåta målsegandeu
att edligen bekräfta, huru mycket från honom
stulet är, om det ej annorlunda utletas kan. År stulet
gods ej kommet till rätta, så att det kan värderas;
då må egaren med ed styrka, hvad det värdt var.
Lag samma vare om den, som skada genom brand
lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan

föras.

§ 81.

Till de lagstadganden, som genom lagen om bevisning skulle upphäfvas,
torde, på skäl, som inom högsta domstolen blifvit anförda, böra
läggas hvad 4 punkten i kongl. brefvet den 22 mars 1803 innehåller
angående tilltalades insättande på bekännelse och följaktligen § 81 erhålla
ett tredje stycke af detta innehåll:

»samt hvad 4:de punkten i kongl. brefvet den
22 mars 1803 innehåller derom, att, då skäl förekommer,
att en för groft brott anklagad borde till be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

kännelse hållas i fängelse, öfverdomaren må sådana
mål till Kongl. Maj:t referera och dess yttrande afvakta»; herr

Erickson: »Ehuru jag erkänner, att antagandet af ifrågavarande
lagförslag skulle komma att medföra i vissa hänseenden väsentliga
fördelar, tror jag dock, såvidt jag förmår bedöma saken, att afskaffandet
af hittills gällande legala bevisningsregler, vid hvilka allmänheten
är van att trygga sig, skulle, å andra sidan, då allmänheten ännu
icke haft tillfälle att öfvertänka hvad frågan i sig innebär, medföra
olägenheter af allvarsam art; och jag har derför icke ansett mig kunna
för det närvarande med min röst bidraga till ett tillstyrkande af förslagets
antagande. Såvidt jag har mig bekant, har icke genom någon hos
Riksdagen väckt motion i ämnet eller annorledes antydts, att hos vårt
folk skulle förefinnas någon önskan om utbyte af de gamla, af folket
väl kända bevisningsregler, vår lag nu innehåller, mot de nya, som i
förevarande lagförslag afhandlas; och uteblifvandet af ett sådant uttalande
från folkets sida är för mig af vigt vid afgörandet af frågan,
huruvida lagförslaget nu bör antagas eller icke. På sätt vid ärendets
föregående behandling blifvit anmärkt, lämpar sig icke heller den nuvarande
organisationen af häradsrätterna och de flesta rådstufvurätter
väl för införande af den fria bevispröfning, som genom lagförslagets
antagande skulle blifva påbjuden; och införande af dylik bevispröfning
torde således böra föregås af en omorganisation af dessa domstolar i
den rigtning, att frihet i bevispröfning kunde åt dem med mera trygghet
anförtros. Men äfven om frågan om en dylik omorganisation skulle
komma att undanskjutas så länge, att redan dessförinnan förändrade
grunder för bevispröfning i det föreliggande lagförslagets syfte kunde
befinnas af behofvet påkallade, torde ett uppskof med bevisningsfrågans
afgörande dock verka gagnande, i det att derigenom icke allenast allmänheten,
hvars uppmärksamhet på frågan nu blifvit väckt, utan ock domarecorpsen,
isynnerhet den yngre generationen deraf, skulle beredas tillfälle
att göra sig förtrogna med den genomgripande förändring i fråga om
bevisning, en dylik lags antagande kommer att medföra.

Hufvudsakligen på dessa i korthet anförda skäl har jag inom utskottet
hyst den åsigten, att utskottet icke för närvarande bort förorda
lagförslagets antagande.

De anmärkningar mot affattningen af åtskilliga utaf lagförslagets
särskilda §§, som jag kan hafva att framställa, anser jag med den mening
jag inom utskottet omfattat, icke nödigt att här upptaga»;

Lagutskottets Utlåtande N:o 2ö.

herr F. Andersson: »Då jag ej kunnat instämma i det slut, hvartill
utskottet vid pröfning af detta lagförslag kommit, skall jag be att med
några ord få motivera min afvikande mening.

Genom denna nya lag afses en öfvergång från de gamla legala
bevisreglerna till en fri bevispröfning, så att domstolarne, i händelse
förslaget bifalles, komme att grunda sina domslut ej derpå att det i lag
föreskrifna måttet för bevisningen uppfylts utan på sin egen under rättegången
vunna öfvertygelse i saken. En sådan ändring synes mig innebära
en beaktansvärd fara för vår rättsskipning. Ty visserligen kan det
vara sant, att det för domaren måste vara en svår belägenhet att någon
gång måhända nödgas döma gent emot sin öfvertygelse på grund af den
föreliggande bevisningen, men å andra sidan torde detta vara ett så
sällsynt förhållande, att det ensamt ej rättfärdigar införandet af en lag,
som vidlådes af så många andra olägenheter. Ty genom ett bifall till
föreliggande förslag blir i sjelfva verket fältet öppet för domaren att
efter sin personliga öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina utslag.
Visserligen skall han i protokollet angifva de skäl, hvarpå slutet grundar
sig, men dessa skäl kunna vara af hur lös beskaffenhet som helst. Intet
hindrar, att han t. ex. bygger sin dom på ena partens obestyrkta utsaga
eller på ett vittnesmål af ett sedermera jäfvigt befunnet vittne. Han
kan sålunda utan att drabbas af ansvar gifva sitt ja till de mest oberättigade
anspråk eller lemna utan afseende fakta, som enligt nu gällande
lagstiftning måste anses fullt bevisade. Och faran härvid är i vårt land
så mycket större som de flesta af våra domstolar äro enmansdomstolar,
vid hvilka det hufvudsakliga afgörandet hvilar i en enda persons hand.
Först sedan en omorganisation af våra landtdomstolar kommit till stånd
i den rigtning, att nämnden erhållit större inflytande på besluten, synes
det mig som om någon garanti vunnits mot missbruk af den fria bevispröfningen.

Jag vill härmed visst ej påstå, att sådana olägenheter, som jag
nyss påpekat, ovilkorligen skulle åtfölja denna lags antagande Vår
domarecorps är lyckligtvis så samvetsgrann, att den nog i det störa hela
äfven efter fria bevispröfningens införande komme att redbart fylla sina
pligter som rättvisans handhafvare. Men denna lag lägger, enligt min
åsigt, en alltför stor magt i domarens händer, en magt, som åtminstone
för vissa domare kan medföra en lockelse till magtmissbruk. Frihet och
sjelfständighet äro nödvändiga förutsättningar för att domstolarne skola
kunna med framgång skipa rättvisa, men alltför stor frihet kan lätt skapa
godtycke, och blotta skenet af något sådant bör undvikas. Och från en
liih. titt Eiksd. Prof. 1893. 7 Sami. 14 Höft. 8

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

annan sida sedt torde det äfven för domarne sjelfva i synnerhet för
de yngre, som ute på landet göra sina lärospån i domarevärfven, vara
ett godt stöd att vid målens afgörande kunna bygga sitt utslag på tydliga
lagstadgade bevisningsregler.

På dessa skäl har jag inom utskottet yrkat afslag å föreliggande
lagförslag»;

dels af herrar J. Anderson, Näslund, och P. G. Petersson, hvilka
likaledes afstyrkt bifall till propositionen;

dels af herrar Hasselnöt, L. O. Larsson och Brvzelius, hvilka ansett,
att till 16 § i förslaget till lag angående bevisning inför rätta
bort fogas ett så lydande tillägg: »Utan parts medgifvande må ej

heller någon såsom vittne höras om hvad parten för honom i förtroende
och mellan fyra ögon omtalat»;

dels ock, beträffande 68 § i nämnda förslag, af den sistnämnde,
hvilken ansett, att ifrågavarande § bort hafva denna lydelse: »År till

ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan i högre rätt,
må beslutet ej vinna tillämpning, innan det visats ega laga kraft. År
viss dag för edgången i beslutet utsatt och visas ej å den dag, att
beslutet vunnit laga kraft, förklare rätten målet hvilande.

Visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft, sätte
rätten ut ny dag för edgången, derest den part, som eden ålagts, ej
genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
brustit åt eden.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1803.