Lagutskottets Utlåtande AT:o 52 (Utlåtande 1906:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande AT:o 52.

N:o

52.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1906, kl. 11 f. in.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa
sammankomster.

Genom en den 4 innevarande maj dagtecknad proposition, n:o 153,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag''

om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

Härigenom förordnas som följer:

År sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är
samladt till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid
sammankomsten skola förekomma yttranden, hvilka åsyfta att utplåna
känslan af plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller eljest undergräfva krigslydnaden, äge på stället varande högste befälhafvare
förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten. Om för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 17

budets meddelande aflåte befälhafvaren ofördröjligen underrättelse till
justitiekansleren.

öfverträdelse af förbud, som här afses, vare ansedt såsom brott mot
krigslydnaden, hvarom sägs i 87 § strafflagen för krigsmakten.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Då förevarande lagförslag, som utarbetats inom justitiedepartementet,
anmäldes i statsrådet den 24 april 1906, anfördes, enligt det därvid
förda, nu föreliggande proposition bilagda protokoll, af chefen för justitiedepartementet
följande:

»Såsom jag redan vid en del föregående tillfällen haft anledning
framhålla, har på senare tider inom vårt land bland krigsmanskapet
och särskildt den värnpliktiga delen däraf påbörjats en agitation, hvilken,
om ej ett kraftigt ingripande däremot sker, hotar att utplåna känslan af
plikter mot fosterlandet och undergräfva krigslydnaden. I den mån denna
agitation tager formen af upphetsning till brott mot krigslydnaden, skulle
den enligt det af mig framlagda förslaget till lag om vissa ändringar
i 10 kap. strafflagen komma att drabbas af strängare straff än för närvarande.
Agitationen har emellertid också sökt verka mera indirekt genom
att undergräfva andan hos krigsmanskapet, genom att förhåna fosterlandskärleken,
genom att framställa befälet såsom en fiende, hvilken allenast
bör blifva föremål för hat och missaktning. Äfven mot dessa former af
agitation måste samhället söka värna sig.

De medel, som härvid^ böra ifrågakomma, äro — utom ett kraftigt
och fördomsfritt arbete å undanröjande af bestående missförhållanden —
i främsta rummet upplysning och uppfostran. Det är emellertid att befara,
att enbart härigenom det åsyftade målet ej kan nås. Samhället
måste äfven vara betänkt på att direkt söka undanhålla manskapet från
dåliga inflytelser.

Krigstjänsten i ett land, hvars försvarssystem är byggdt på allmän
värnplikt, får, såsom vid flerfaldiga tillfällen af såväl Kungl. Maj:t som
Riksdagen framhållits, icke betraktas enbart såsom en öfning, afseende att
bibringa vederbörande vissa färdigheter. Den måste äfven vara en skola
i kärleken till fosterlandet och medvetandet af plikter mot detta; och då
fråga är om uppfostran, måste det uppenbarligen vara berättigadt att på Bih.

till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 45 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

lägga flen det gäller att uppfostra de band, som ändamålet krafvel". Det
är från denna synpunkt jag utgått vid utarbetande af det föreliggande
förslaget. Någon inskränkning i yttrandefriheten innebära sålunda icke
de ifrågasatta bestämmelserna.

Förslaget medger vederbörande befälhafvare rätt att, då sammankomst
är utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samladt till tjänstgöring,
förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten, om det på giltiga
grunder kan antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden,
åsyftande att utplåna känslan af plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräfva krigslydnaden. Med
hvad sålunda föreslagits afses gifvetvis ej något försök att göra manskapet
till ett tanke- och viljelöst redskap. Den enligt lagen befälet medgifna
rätt får således t. ex. icke användas att öfver hufvud hindra manskapet
att öfvervara sammankomster, där frågor af allmänt intresse behandlas,
äfven om vid sådana sammankomster kritik skulle förekomma af bestående
förhållanden, missförhållanden påpekas och dylikt. Hvad man velat förekomma
är endast, att den armé och den flotta, som hafva till sin uppgift
att utgöra det yttersta skyddet för vår rätt att vara till som ett fritt folk,
att lefva under de former, som öfverensstämma med vår vilja och våra
önskningar, utsättas för en rent anarkistisk påverkan sådan som den, hvilken
försökts på senare tider. Med detta syfte förutsätter emellertid lagens
handhafvande mycket omdöme från deras sida, åt hvilka handhafvandet
anförtros. Befälet måste vid bedömande af, huruvida giltig anledning att
meddela förbud föreligger, klart hafva för ögonen, att det är ett stort förtroende
samhället visat detsamma genom att lägga en sådan makt i dess
händer.

Klart är, att, om garantier skola vinnas för att en sådan makt, som
förslaget afser att gifva, icke skall missbrukas, densamma icke bör lämnas
hvilken befälhafvare som helst. Förslaget uppdrager också för hvarje ort
lagens handhafvande åt högste befälhafvaren på platsen, sålunda t. ex. i
Stockholm åt öfverkommendanten och vid mötesplats för ett regemente
dettas chef. Härigenom torde, såvidt möjligt, vara sörjdt för att den
mogenhet i omdöme, som detta handhafvande kräfver, också i verkligheten
skall förefinnas i hvarje särskild! fall.

En ytterligare garanti mot förhastade beslut har jag dessutom sökt
finna genom den föreslagna bestämmelsen, att det för hvarje gång förbud
meddelas skall åligga den befälhafvare, som meddelat detsamma, att ofördröjligen
därom aflåta underrättelse till justitiekansleren. Genom denna
bestämmelse synes mig eu dubbel fördel komma att uppnås. Dels sörjes

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

dilrigenom för att icke enbart militärt åskådningssätt kommer att göra sig
gällande. Dels skärpes ansvarskänslan genom medvetandet om kontroll.

Beträffande förslagets bestämmelser i öfrig! torde jag endast böra
erinra, att under beteckningen sammankomst uppenbarligen falla alla möten,
vare sig de afse öfver!äggningar i ett eller annat ämne eller åhörande
af föredrag och dylikt.»

Sedan förslaget undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen,
har detsamma, utan att vid nämnda granskning gjordt uttalande
föranledt förändring däri, genom förevarande proposition förelagts Riksdagen.

Utskottet har vid granskning af det i propositionen innefattade lagförslaget
icke funnit anledning till någon erinran; och hemställer utskottet
alltså,

att förevarande proposition må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 11 maj 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reserva Horn

af herrar Lindhagen och Jansson, hvilka anfört:

»Ifrågavarande lagförslag om inskränkning i församlingsfriheten synes
oss ur allmänna synpunkter föga tilltalande. Vi äro ock öfvertygade om, att
förslaget skall blifva af ringa betydelse för det åsyftade ändamålet, men
väl ofta kunna verka motsatsen af hvad man afsett och äfven föranleda
ingripande i oträngda mål.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Det är nämligen agnar]t att väcka betänkligheter att med allmän
lags helgd åt militär myndighet lämna förpliktelse och uppmuntran till
utöfvande af ett dylikt förmynderskap. Sträfvandena i afseende å försvarsväsendets
ordnande gå ju snarare i den riktningen att begränsa
den militära makten till det rent fackliga området samt i öfriga ämnen
låta de borgerliga lagarna och det civila omdömet göra sig gällande.

Förslagets innehåll framvisar icke heller några objektiva grunder till
ledning för lagens tillämpning, hvilket ju också måste möta stora svårigheter.
Lagen får helt karaktär af en disciplinstadga, som för sin tillämplighet
först och sist bygger på subjektiva omdömen. Redan hänvisningen
till hvad högste befälhafvaren »kan på giltiga grunder antaga skola förekomma»
angifver detta med omisskännlig tydlighet. Vid anvisningen åter
af de ämnen, som böra anses förgripliga, synes det, som om författningen
åtminstone bort nyktert begränsa sig till angelägenheten, att manskapet
fullgör sina militära förpliktelser och särskildt ej åsidosätter den tillbörliga
lydnaden mot befälet. Men förslaget pålägger vederbörande att
i allmänhet vaka öfver upprätthållandet af »känslan af plikter mot fäderneslandet».
Därmed viker, såvidt vi förstå, all fast mark för lagens tillämplighet,
och införes såsom enda norm högste befälhafvarens personliga åskådningssätt
i politiska och sociala frågor. Härmed är ingalunda sagdt, att
icke vederbörande i de flesta fall skola söka beflita sig om opartiskhet.
Men vederbörande äro dock människor; och särskildt är det ett obestridligt
sakförhållande, att den anda, som hvilar öfver allt militärväsende, leder
synen bort från de ideella framtidsmålen och skapar en uppfattning, som
gärna stämplar exempelvis fredsförkunnare och kättare utan åtskillnad
såsom fiender till de officiella fosterländska institutionerna och i följd däraf
äfven till fäderneslandet.

För öfrigt lärer man redan nu ofta begagna sig af permissionsvägran
och liknande åtgärder för att vinna samma sak, som åsyftas
med lagförslaget. Det invändes nu häremot, att detta plägar vanligen
väcka stor misstämning. Men ingalunda lärer den nu ifrågasatta lagstiftningen
i detta afseende leda in saken i ett bättre läge. Alla, som önskat
bevista en sammankomst eller ett föredrag men förbjudas att göra det,
upptändas likafullt af ovilja mot befälet och de militära institutionerna i
allmänhet. Och hos dem, som förut varit främmande eller ointresserade
för saken, väckes lätt ett nyfödt begär att smaka den förbjudna frukten.

Den kungl. propositionen sätter själf ett visst frågetecken för sitt förslag,
då i den särskildt framhålles, hurusom »lagens handhafvande kräfver mycket
omdöme», men ej tillika göres sannolikt, att detta omdöme skall i erforderlig
mån förefinnas, utan tvärtom betonas nödvändigheten af garan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

tier. Den garanti emellertid, som förslaget uppsöker genom att lägga
beslutet i högste befälhafhareris hand, får af ofvan angifna skäl ej tillmätas
någon vidare vikt. Och den föreskrifna underrättelsen till justitiekansleren
torde visserligen icke sakna allt värde men icke heller vara af
någon synnerlig betydelse.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till förslagets
sammanhang med de likaledes framlagda förslagen om inskränkningar
i yttrandefriheten och tryckfriheten, nödgas vi hemställa:

att förevarande proposition icke må vinna Riksdagens
bifall.»