Lagutskottets "Utlåtande Ako 6 (Utlåtande 1909:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets "Utlåtande Ako 6.

N:o G.

Ank. till Riksd. kansli den IG februari, 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om afkortning i öjningstiden
för värnpliktige, som uppnått visst kunskapsmått
och färdighet m. m.

Lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft nedan intagna
inom Andra Kammaren afgifna, till utskottet hänvisade motioner,
den ena, n:o 54, af herr Öl. Olsson i See och den andra, n:o 134, af
herrar Oscar Bogren, Karl Otto, Gust. Månsson och S. J. Larsson.

Herr Olssons ifrågavarande motion är af följande lydelse: Herr oissons

»Två gånger förut har i Riksdagen motionerats om afkortning i öfnings- motion.
tiden för värnpliktige. Dessa motioner ha dock ej vunnit Riksdagens
bifall. Emellertid är detta ett spörsmål, som borde vinna mera beaktande
än hvad hittills varit fallet. För arbetare i allmänhet och landtbrukare
isynnerhet är det särdeles uppoffrande, att de under den tid af året, då arbetskraften
är af allra största betydelse, måste sända i väg sina söner, ehuru
de mycket val behöfvas hemma. Kunde därför någon afkortning af tiden
åstadkommas, så vore det välbehöfligt.

Det kan emellertid synas underligt att komma med ett sådant förslag,
när det kommer att sättas i fråga — af hvad som förspörjes — att i en framtid
än vidare utsträcka tiden för öfningarna, men detta förhållande gifver
mig så mycket mer anledning till att väcka det förslag jag här åsyftar,
nämligen att när de värnpliktige inhämtat ett visst kunskapsmått under
öfningarne, så skulle de hemförlofvas. Tore det så ordnadt, kunde det
gifva beväringsynglingarne anledning till att med mera ifver, lust och
energi gripa sig an med att inhämta de nödiga kunskaper, som det är afsedt
att meddela dem. Som det nu är ordnadt, torde en del åtminstone, och
Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Samt. 6 Höft. (N:is 6 o. 7). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

i någon mån rätt många, vara mindre energiska att lära, utan ta saken
tämligen likgiltigt, blott tiden går fram. Detta dagsverkssystem borde på
detta område ersättas med något annat, som vore mera egnadt att väcka till
ifver att under kortaste tid uträtta det mesta möjliga. Yid ungdomens utbildning
i allmänhet i skolorna är ju så ordnadt, att ju förr ett visst kunskapsmått
är inhämtadt desto förr äro vederbörande fria, och vore det på
liknande sätt ordnadt beträffande de värnpliktiges utbildning, så torde icke
så litet kunna vinnas både i fråga om att vinna färdighet och tid.

Hvad som vidare vore ägnadt att sporra denna ungdom att göra sig
bästa möjliga nytta af den undervisning de erhålla under öfningstiden,
vore att betyg utfärdades för hvar och en af dem, när de fullgjort sina
åligganden i här berörda afseende.

Som här ofvan blifvit nämndt, har förut motionerats beträffande afkortning
af öfningstiden, nämligen 1904 af Smeds Lars Olsson och J.
Bengtsson samt 1907 af P. Hörnsten; dessa motioner behandlades 1904
af tillfälligt utskott, i utlåtande n:o 37, och 1907 af lagutskottet, i utlåtande
n:o 5. Båda gångerna afslogo utskotten och Riksdagen dem hufvudsakligen
på den grund, att det fordrades skicklighet ej blott i skjutkonsten
utan äfven i många andra kunskaper, som voro nödvändiga för försvaret.
Hvad jag däremot nu begär är afkortning för dem, som kunnat inhämta
hvad som i öfrigt också är af behofvet att kunna; denna sak torde emellertid
behöfva en utredning, dels i fråga om hvad som behöfver läras under
öfningstiden samt huru lång afkortning det af flere skäl kan låta sig göra
att bestämma.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhålles vördsamt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t
låta utreda samt utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
plan för värnpliktiges öfningar, att möjlighet till afkortning i tiden för
dessas fullgörande måtte beredas dem, som uppnått ett visst kunskapsmått
och färdighet i allt hvad värnpliktsöfningarne afse att meddela, äfvensom
att betyg utfärdas till alla dem som genomgått öfningarne.»

nerv Bogrens Herr Bogren m. fl. har i sin motion anfört följande:

m. fl. motion. >: Sveriges folk är ett försvarsvänligt folk. Ett vackert utslag af denna
försvarsvänlighet är den frivilliga skarpskytterörelsen, som nästa år kan
fira sitt 50-årsjubileum i vårt land. Då skarpskytteföreningar i början af
1 860-talet här bildades, strömmade män ur snart sagdt alla åldrar och samhällsklasser
till dessa föreningar. Regeringen försummade icke heller att

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

tacksamt mottaga den kraft, som i denna fosterländska rörelse tillfördes
vårt försvar. Genom Kungl. Maj:ts författning af den 8 mars 1861 fick den
frivilliga skarpskytterörelsen sin plats anvisad i det allmänna försvaret,
och. i den kungl. kungörelsen af den 11 augusti 1863 göres? följande
tillägg till paragraf 15 i den kungl. kungörelsen af den 13 november 1860
angående den allmänna beväringen:

''När beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet inmönstras,
är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening och företer skriftligt
betyg, undertecknadt af öfverbefälhafvaren för den kår han tillhör,
jämte en af chefen för närmaste regemente eller kår i armén tillförordnad, i
tjänst varande officer, därom, att den beväringsskyldige under minst ett år
deltagit i skarpskyttekårens öfningar, utförda i öfverensstämmelse med det
för armén gällande exercisreglemente, och äger den färdighet i vapenöfning,
marsch och manöver, som motsvarar läraktig beväringskarls efter
första årets möte samt därjämte förvärfvat den skjutfärdighet, som är i
målskjutningsinstruktionen för rekryt i armén bestämd såsom villkor för
approbation till soldat, må sådan beväringsskyldig befrias från deltagande
i första årets vapenöfning med den allmänna beväringen.» Genom denna
bestämmelse skipades ej blott rättvisa mot de unga skarpskyttarne, utan
allmänhetens intresse för de frivilliga vapenöfningarna erhöll en reell grund
för sitt fortbestånd.

Alltmer arbetade sig de moderna åsikterna om det väsentliga i försvarsöfningarna
fram. Man fäste, åtminstone förklarades detta officiellt,
mindre vikt vid gevärsföringar och marschöfningar, för så vidt dessa senare
afsågo vissa paraduppvisningar och uppställde i stället som hufvudmål
för de militära öfningarna att bibringa de unga god skjutfärdighet samt
förmåga att röra sig och begagna sig af olika terräng förhållanden. Med
glädje utbytte de unga frivilliga de oftast meningslösa marsch- och gevärsöfningarna
mot de mera praktiska skjutöfningarna. Så ombildades under
senare hälften af 1870-talet de flesta då befintliga skarpskytteföreningarna
till skyttegillen, och i kungörelsen af den 20 december 1878 tilldelade
Kungl. Maj:t dessa skyttegillen statsunderstöd för inköp af ammunition
och den 20 april 1883 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för de frivilliga
skytteföreningarnas täflingsskjutningar inom föreningens länsförbund och
för hela landet. År 1888 den 24 januari anslogs af för ändamålet af
Riksdagen beviljade medel 1 krona pr år och aktiv medlem i skyttegille,
hvilket anslag den 30 december 1890 fördubblades på samma gång vissa
summor anvisades till pris för täflingsskjutning. Det kungl. brefvet af den

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

15 december 1893 angifver »grunderna för det frivilliga sk ytteväsendets
omorganisation», förnyade i kungl. brefvet af den 21 juli 1903. I kungl.
brefvet af den 31 maj 1898 utfärdas förnyad stadga för skytteförbundens
allmänna representantmöte och centralstyrelse och kungl. brefvet af den
27 maj 1904 innehåller instruktion för de af Kungl. Maj :t förordnade ledamöterna
i skarpskytteförbundens styrelse. Kungl. brefven af den 30 mars
och 8 juni 1906 innehålla förnyade föreskrifter om utlåning af arméns
gevär till frivilliga skyttegillen. Då härtill kommer, att Riksdagens anslag
till den frivilliga skytterQrelsen år för år ökats och nu är uppe i cirka
900,000 kronor, så framgår häraf tydligt, att regering och Riksdag i hög
grad gifvit denna fosterländska rörelse sitt erkännande. De årligen från
skyttegillen och deras förbund ingående rapporterna visa ock, att den skjutfärdighet,
dessa gillen redan nu kunna bibringa sina medlemmar, väl tål
jämförelse med den skjutskicklighet de värnpliktige i allmänhet erhålla i
rekrytskolan. Då så är förhållandet, och då man tager i betraktande de
afsevärda uppoffringarna i tid och äfven pengar till ammunition m. m., som
aktiva medlemmar i frivilliga skytteföreningar måste vidkännas, synes det
det vara förenligt med både lämplighet och rättvisa, att till § 27 mom. a)
i värnpliktslagen af den 14 juni 1901 fogas ett tillägg af liknande innehåll
som den här ofvan anförda kungl. kungörelsen af den 11 augusti
1863 eller att värnpliktig, som är aktiv medlem i af staten understödd
skytteförening och företer bevis, utfärdadt af den af vederbörande militärmyndighet
förordnade instruktören därom, att han äger den elddisciplin,
som erfordras för att upptagas i föreningens tredje klass, måtte få fullgöra
sin rekrytutbildning på 100 dagar, således 50 dagars afkortning. Ett
sådant medgifvande skulle locka största delen af våra ynglingar för att
icke säga alla, in i de frivilliga skytteföreningarna, hvilka åter utan ett
liknande medgifvande torde nog snart tyna bort.

Med en sådan lindring i rekrytutbildningen skulle för staten, näringarna
och de värnpliktige följa högst afsevärda ekonomiska fördelar utan
att den värnpliktiges militära utbildning i någon mån därför blefve mindre
tillfredsställande.

Med anledning af hvad jag här haft äran anföra, vågar jag föreslå
Riksdagen att för sin del besluta, att efter moment a) i paragraf 27 värnpliktslagen
af den 14 juni 1901 insättes följande:

Värn pliktig, som approberats till tredje klass i en af staten erkänd
skytteförening eller äger därmed jämförlig skjutskicklighet, må medgifvas
en afkortning af den för rekrytutbildning anslagna tiden med en tredjedel.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 5

I anledning af ifrågavarande af herr Bogren m. fl. väckta motion
vill utskottet erinra därom, att motioner med enahanda syfte behandlats
vid riksdagarna 1904, 1907 och 1908, men på hemställan af vederbörande
utskott af Riksdagen afslagits.

De synpunkter, som därvid synas hafva varit för Riksdagen bestämmande,
innefattas i ett utlåtande, som vid 1904 års Riksdag afgafs af ett
inom Andra Kammaren tillsatt tillfälligt utskott, till hvilket den då väckta
frågan blef hänskjuten.

Det tillfälliga utskottet anförde följande:

»Slutligen har utskottet att taga i skärskådande frågan, om en del
af militäröfningarna, och i så fall huru stor, skulle kunna efterskänkas
värnpliktige, hvilka förete vederbörliga intyg om skjutskicklighet, inhämtad
i skytteföreningarna.

Det råder intet tvifvel om att det skulle vara ett starkt stöd för
dessa föreningar, om en dylik förmån kunde beviljas, särskilt om befrielsen
från militäröfningarna kunde utsträckas till någon afsevärd tid.
För de värnpliktige vore en sådan befrielse säkerligen också mycket välkommen.

Utskottet kan dock icke inse, huru den åtminstone för närvarande
skulle låta sig lämpligen genomföra. För det första måste den begränsas
till fotfolket, då för de öfriga hufvudvapnen färdighet att handtera
geväret icke äger samma betydelse. Vidare ingå i elementen för fotfolkets
utbildning icke blott skjutfärdighet, utan också utom åtskilligt annat
marschfärdighet. För att inrätta sådana öfningar för de medlemmar, hvilka
ännu icke gjort militärtjänst, äro skytteföreningarna icke ordnade. Och
man har icke förnummit, att de skulle vara benägna att därutinnan träda
i spåren af de gamla skarpskytteföreningarna, hvilka på sådant sätt förvärfvade
åt sina medlemmar frihet från första årets på den tiden blott
fjorton dagar långa vapenöfningar.

Rekrytutbildningen vid fotfolket börjar med marsch- och riktöfningar,
utom instruktion och gymnastik under kortare eller längre tid, allteftersom
truppens utbildning det fordrar. Denna utbildning påskyndas gifvetvis
däraf att truppen är uppblandad med rekryter, hvilka kunna skjuta och
marschera. Efter rätt kort tid vidtaga redan de första små utmarscherna
med öfningar i terräng, och härutöfver skulle i allt fall någon befrielse
icke kunna äga rum, liksom den icke heller utan rubbning af öfningarnas
regelbundna gång kan inträda under deras fortgång.

I hvad mån de fältskjutningar, hvilka alltmera utbreda sig bland
skytteföreningarna och hvilka äro ägnade att åstadkomma en värdefull

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

förmåga att röra sig i terräng, en gång kunna utveckla skyttarnes krigsduglighet
därhän, att någon del af öfningstiden kan efterskänkas, torde
ännu vara för tidigt att yttra sig om.

Under sådana förhållanden och då vidare för truppens utbildning till
en militär organisation är af vikt fullständig samöfning af dess beståndsdelar,
där icke öfningstiden är ganska lång, äfvensom då från skytteföreningarna
själfva icke gjort sig gällande någon önskan i den här omhandlade
riktningen, synes den af båda motionärerna ifrågasatta befrielsen af skjutskickliga
värnpliktige från en del af rekrytutbildningen icke vara att förorda.»

Lagutskottet vid riksdagarna 1907 och 1908 bar ej funnit skäl vara
anförda, som kunde rubba giltigheten af hvad det tillfälliga utskottet sålunda
anfört.

Genom den af herr Olsson väckta nu föreliggande motionen har
frågan om afkortning i utbildningstiden för värnpliktige erhållit en vidsträcktare
omfattning. Denne motionär hemställer nämligen om åtgärder
för afkortning i öfningstiden för dem, som uppnått visst kunskapsmått och
färdighet i allt hvad värnpliktsöfningarna afse att meddela. Då emellertid
Kungl. Maj:t den 28 september 1907 uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning och afgifva förslag beträffande ny samfäld plan för rikets
försvar och i samband därmed stående ämnen, samt anledning alltså är
att antaga, att de uti ifrågavarande motioner berörda frågor, i den män
de förtjäna beaktande, blifva föremål för sakkunnigt bedömmande af denna
kommitté, har lagutskottet ansett någon åtgärd i den af motionärerna föreslagna
riktning icke lämpligen böra vidtagas. Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herr Olsson, som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till
hans ifrågavarande motion.