Lagutskottets utlånande Nr 81 (Utlåtande 1917:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets utlånande Nr 81.

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 22 mars kl 4 e. m

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Mar.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan
än präst i statskyrkan att förrätta jordfästning.

Närvarande: herrar Lindhagen, Högberg, Alexanderson, greve Spens*, Dahl*, Valerius Olsson,
Hult, Tisell*, Klefbeck, Schotte*, Petters son i Bjälbo, Persson i Norrköping*,
Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjöl, Borg* och Rydholin.

* Ej närvarande, vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 178, har herr Byström anfört:

»Frågan om sådan ändring i lagen att frikyrklig predikant skulle få
rätt att officiellt förrätta begravning, har vid flera tillfällen förut förelagts
riksdagen. De senaste gångerna har andra kammaren bifallit motionen
härom, men första kammaren har avslagit densamma.

De fall, då begravning skett utan prästerligt biträde, visa att eu ändring
i lagen om jordfästning av år 1894 är behövlig. Före år 1894,
då denna lag antogs, hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter
officierade vid jordandet av döda.

Flera gånger hava strider om begravningar uppstått mellan präster
och frikyrkliga personer, naturligtvis i de flesta fall beroende på otydlig
och olämplig lagstiftning eller också på ofördragsamhet från vederbörandes
sida. Ett sådant exempel omtalas i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till riksdagen 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 18 käft. (Nr 81.) 1

Motionen.

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

I flera andra land äro bestämmelserna om vem som kan förrätta eu
begravning ej så exklusiva som bos oss.

I Danmark antogs en ''Lov om forskellige Forhold vedrärende Begravelse
den 19 April 1907’.

På grundvalen av denna lag skriver pastor M. Jörgensen i Köpenhamn: ''Enligt

den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrava
sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande gravkoren
utan prästernas medverkan och utan det dessa i minsta mån ha
rätt att hindrande ingripa.’

Angående hithörande förhållanden skriver redaktör J. G. Lehmann
i Kassel följande:

''Begravningen av våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd
fråga, enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjudes det oss
ofta, och detta har givit anledning till en mångfald processer, i vilka vi
mestadels blivit frikända, men också mången gång fällda till ansvar.’

De frikyrkliga i England hava enligt ''Burial Laws Amendement Act,
1880’ och ''Burial Act, 1900’ tillåtelse för sina predikanter att förrätta
begravning.

''V id ett frikyrkomöte, som hölls i Immanuelskyrkan i Stockholm för
några år sedan och som hade talrikt med ombud från de tre större frikyrkosamfunden,
såsom friförsamlingar, baptister och metodister, gjordes
följande uttalande:

''Frikyrkomötet uttalar såsom sin mening, att vederbörlig lagstiftning
må ändras så, att frikyrklig predikant eller pastor, vare sig han ställt sig
under dissenterlagen eller icke, måtte erhålla samma rätt som statskyrklig
präst i fråga om att förrätta begravning.’

Beträffande dem, som skulle få den rättighet, som här är ifråga, har
jag tänkt mig att det skulle ordnas så, att ett särskilt forum skulle härom
bestämma. Ett sådaDt forum vore t. ex. för vart och ett frikyrkosamfund dess
predikantseminarium eller teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för
varje samfund dess överstyrelse eller högsta ledning. Och jag menar, att
här ifrågasatt rättighet skulle givas åt vederbörlig person, antingen han
har utträtt ur statskyrkan eller icke. Sedan rekommendation vore utfärdad,
skulle saken prövas av någon officiell myndighet, som hade att sank -

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

tioncra eller också att vägra don ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet
kunde vara Kung!. Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshavande.

Två gånger har lagutskottet tillstyrkt motionen. Första gången, som
det skedde, var nuvarande talmannen i andra kammaren landshövding
J. Widén ordförande för lagutskottet. Andra gången var borgmästare
Jakob Pettersson dess ordförande.

Till stöd för bifallsyrkandet anförde lagutskottet bland annat följande:

''Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse avser dödsfall
inom svenska kyrkan, föreskrives, att vid begravning av nämnda
kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas av annan än präst inom
samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen angående
främmande trosbekännare m. m. den 31 oktober 1873 gälla, att
jordfästning av medlem utav ett till offentlig religionsutövning här i landet
berättigat trossamfund må ske i överensstämmelse med samfundets uppgivna
trosbekännelse och församlingsordning; varjämte mosaiska trosbekännare,
enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838
kungjorda ordning rörande vad sådana trosbekännare hava att iakttaga i
avseende å utövningen av sin religion in. m., äga att begrava sina döda
å särskild begravningsplats, som med vederbörande jordägares bifall därtill
kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda
syfte som nu har förut varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1910
års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren motion af herr Byström
(nr 74) att även annan person än präst i statskyrkan och den, som
enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare är jämnställd
med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att förrätta begravning». Denna
motion avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen den motivering, att,
därest de, som vore missnöjda med den nuvarande ordningen, önskade
övergå till annat trossamfund eller ville bilda eget sådant samfund, som
avses i 1873 års förordning, det stode dem fritt att utträda ur kyrkan,
samt att i varje fall de frikyrkligas ställning, vilka inom kyrkan bildat
mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, skulle bliva reglerad
genom den lagstiftning, som kunde bliva en följd av den av riksdagen i
skrivelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t begärda utredning angående
de villkor, under vilka det kunde tillåtas medlem av svenska kyrkan att,
även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur
kyrkan. Fyra reservanter inom utskottet tillstyrkte emellertid bifall till

Lagutskottets utlåtande Nr SI.

motionen under framhållande bland annat, att ett bibehållande av den
kyrkliga jordfästningens obligatoriska karaktär ej torde stå i överensstämmelse
med den utveckling i riktning mot frigörelse från kyrkligt tvång,
som under de senaste åren framträtt.

Yid behandlingen inom kamrarna blev motionen av första kammaren
avslagen, varemot andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore en ändring i hithörande bestämmelser
i den riktning motionärerna nu föreslagit av behovet påkallad. Tvånget i
fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar
bland de frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll
har uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta
hänseende. Även medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur
statskyrkan, synas böra tå ordna med begravningen av sina döda i enlighet
med sin uppfattning av denna förrättnings rätta innebörd och därav
beroende form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera
tilltalande och överensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,
av vilken den aflidne under livstiden mottagit andlig uppbyggelse,
även får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i
lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga formerna en obligatorisk karaktär,
som icke överensstämmer med den allmänna uppfattningen av dessa formers
nödvändighet och betydelse för det religiösa livet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,
att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle, genom att bilda egna
trossamfund av den i dissenterförordningen avsedda beskaffenheten, kunna
förskaffa sig den rätt de eftersträva. Men, enligt vad erfarenheten visat,
har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att
ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter om villkoren för
ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning har sådant utträde
ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste därför i en mycket
stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Redan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon
straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättar
jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats
för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär
ett överträdande härav ett lagbrott; och en rättelse härutinnan synes därför
vara på sin plats.’

Då frågan vid 1914 års första riksdag var före, gjordes sakrika uttalanden
i första kammaren av herrar Alexanderson, C. F. Holmquist,

Lagutskottets utlåtande Nr 81.

K. A. Nilson och M. Hellberg, vilka gingo ut på att stödja motionens
strävanden och i andra kammaren talade likaledes herrar Pettersson i
Södertälje, Modig, Ilamrin med flera kraftigt för saken, och motionen
bifölls i denna kammare med 85 röster mot 46, som avgåvos för avslag.

De som talade emot motionen voro i det hela taget fogliga i sina
yttranden, och den förnämste bland dem, nämligen biskop O. Bergqvist,
sade bland annat: ''Jag vill icke sluta mitt anförande utan att också giva
ett erkännande åt de frireligiösa riktningarna. Det är icke meningen, att
jag endast skall frambära klander av deras arbete. De må hava ett stort
berättigande och en stor uppgift, då det gäller den rena uppbyggeisen och
kärleksverksamheten i våra församlingar.’

På grund av vad jag nu anfört, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen
ville besluta, att hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att
även annan person än präst i statskyrkan och den, som enligt Kungl. Maj:ts
nådiga förordning angående främmande trosbekännare den 31 oktober 1873 är
jämställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas att förrätta begravning. >

Såsom motionären omförmäla har frågan upprepade gånger \farit före- F^^-^ere''
mål för riksdagens behandling. Yid 1910 års riksdag väcktes motioner ''handling.
dels av herr Byström med enahanda hemställan som i den nu förevarande
och dels av herr Kjellberg med yrkande, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj it begära framläggandet av ett förslag till lag angående s. k. borgerlig
begravning. Båda motionerna avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen
följande motivering:

»Med avseende å herr Byströms motion vill utskottet till eu början
erinra, att härvid naturligen ej varje mer eller mindre löslig sammanslutning
kring en avvikande kristligt religiös ståndpunkt kan komma i betraktande,
lika litet som den ifrågasatta rätten — vilket motionären ej
heller förutsatt — bör kunna tillerkännas varje föreståndare eller predikant
inom sammanslutningen. Att i dessa avseenden uppdraga gränsen någonstädes
utanför den av dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid vålla
svårighet. Önska de med den nuvarande ordningen missnöjde övergå till
annat trossamfund, eller vilja de bilda eget sådant samfund, som här i
landet kan få utöva sin religion, står det dem alltid fritt att utträda ur
kyrkan; och bör det väl ofta vara anhängarna af en särskild religiös åskådning
angeläget att giva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de
kunna bliva delaktiga av dissenterförordningens förmåner. Angående den

Lagutskottets utlåtande Kr 21.

åter, som finner med sin fördel mera förenligt att kvarstå i kyrkan, lärer
väl gälla, att lian bör finna sig i dess fastställda ordning och bruk, även
om en eller annan enskildhet ej tillfredsställer honom.

Emellertid är i nu omförmälda hänseende att beakta, att riksdagen i
skrivelse den 9 mars 1909 hos Kung!. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t
ville taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem
av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat
trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning lämpligast
må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare och de som
anmält sig till utträde ur kyrkan ej på grund därav uteslutas från rätt
att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet
att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas. Genom den lagstiftning,
som kan bliva en följd av denna utredning, lär deras ställning i
allmänhet, vilka, ehuru hittills kvarstående inom kyrkan, inom densamma
bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, bliva reglerad.

Yad därefter angår det i herr Kjellbergs ifrågavarande motion berörda
ämnet om utredning och förslag till lag om införande av s. k. borgerlig
begravning, vill utskottet även hänvisa till omförmälda riksdagsskrivelse.
Beträffande den, som i trots av den möjlighet, som till följd därav bör
bliva beredd, kvarstår såsom medlem av kyrkan, bekänner sig till dess lära
och åtnjuter dess förmåner, lär det väl sällan komma i fråga, att han
komme att begagna sig av den rätt, som motionären vill bereda, att efter
döden behandlas såsom saknande varje gemenskap med den kyrka, han i
livstiden tillhört. I många fall lär han väl ej heller alldeles vilja bortse
från det förhållande, att hans begravning tillika bär karaktären av en de
efterlevandes eller samhällets gärd åt den döde. Med tanke härpå finner
han det kanske riktigt eller billigt, att hänsyn i viss mån tages jämväl
till deras uppfattning, eller att åtminstone hans egen under någon viss
form uttalade mening om sättet för hans jordande ej bör bliva ensam bestämmande
därför. Men även om det oaktat den av motionären nu påyrkade
rätten skulle komma till ett visst begagnande, bör väl en förändring
av den art, som här ifrågasättes, hava till förutsättning tillvaron av ett
verkligt behov eller eu mera allmänt utbredd uppfattning om det berättigade
och lämpliga i det krav, som här framburits. Och den omständigheten,
att i ett eller annat enstaka fall en tjänstgörande prästman skulle
hava haudlat mindre välbetänkt, bör tydligen ej få tagas som bevis för
att kyrkans tjänare i allmänhet missbruka sin ställning i det hänseende,
varom nu är fråga.»

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 7

Första kammaren biföll utskottets hemställan. I andra kammaren
däremot bifölls herr Byströms motion med 107 röster mot 94 och herr
Kjellbergs med 109 röster mot 86.

Vid 1912 års riksdag hemställdes i två lika lydande motioner, väckta
den ena av herr Willi. Gullberg samt den andra av herrar Felix Ilamrin
och Axel Modig, att riksdagen måtte begära, att Kung]. Maj:t ville låta
utarbeta och för riksdagen framlägga en lag, som gåve frikyrkoorganisation
rätt att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt och tillstånd
att förrätta jordfästning, som enligt gällande lag endast tillkomma prästman.
Över motionerna avgav lagutskottet det i herr Byströms nu förevarande
motion återgivna utlåtandet, vilket utmynnade i en hemställan, att
riksdagen i anledning av motionerna ville anhålla, det täcktes Kungl. Ä!aj:t
låta utreda, under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan
må kunna tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.
Denna hemställan blev bifallen inom andra kammaren med 76 röster mot
70, men avslagen av första kammaren med 59 röster mot 56.

Frågan blev ånyo föremål för behandling vid 1914 års första riksdag,
i det att herr Byström då väckte en motion med enahanda yrkande
som i nu förevarande. Lagutskottet, till vilket motionen hänvisades, gjorde,
med åberopande av ovannämnda yttrande av lagutskottet vid 1912 års
riksdag, samma hemställan som sistnämnda utskott. I andra kammaren
blev motionen bifallen med 85 röster mot 46, medan i första kammaren
36 röster avgåvos för bifall till utskottets hemställan och SO för avslag.

Lagen om jordfästning den 25 maj 1894 stadgar, att vid dödsfall
inom svenska kyrkan jordfästningen ej må förrättas av annan än präst
inom samma kyrka. Någon föreskrift finnes däremot icke uti förordningen
om främmande trosbekännare den 31 oktober 1873, hur medlem av främmande
trossamfund, vilket jämlikt nämnda författning är berättigat till
offentlig religionsövning, skall jordfästas. Genom en kungl. resolution den
19 oktober 1894 har emellertid givits det prejudikat, att jämlikt grunderna
för berörda förordning äger sådant trossamfunds präst att jordfästa
medlem av sin församling. Dylika självständiga trossamfund hava bildats
av metodisterna, romerska och grekiska katoliker, irvingianer, svedenborgare
samt engelsk-episkopala och reformerta bekännare. I den av Kungl. Maj:t
den 30 juni 1838 fastställda särskilda ordning om vad mosaiska trosbekännare
hava att iakttaga i avseende på utövningen av deras religion och be -

Utslcottefs

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 81.

styret inom deras församlingar m. m., äga dessa trosbekännare att begrava
sina döda å särskild begravningsplats, som därtill kan utses.

Motionärens förslag avser nu att bereda de frikyrkliga, som formellt
kvarstå inom svenska statskyrkan, rättighet att oavsett stadgandet i 1894
års lag få begrava sina döda utan bistånd av präst inom statskyrkan. Sådana
i statskyrkan kvarstående frikyrkoorganisationer äro bl. a. baptisternas,
svenska missionsförbundets, fribaptisternas, vissa metodisters och sjundedags-adventisternas.

Såsom framgår av den i motionen givna och här ovan av utskottet
kompletterade överblick av denna frågas tidigare behandling, har lagutskottet
vid såväl 1912 års som 1914 års första riksdag på föranledande
av väckta motioner hemställt om avlåtande av en riksdagsskrivelse av i
sak det innehåll, som i förevarande motion föreslås; och har vid båda
trllfällena andra kammaren godkänt denna hemställan, medan den däremot
icke vunnit första kammarens bifall.

För mången, som intagit en avvisande hållning till ifrågavarande uppslag,
torde emellertid skälet för denna hållning icke vant att söka i någon
bestämd motvilja mot att överhuvud begravning av en svenska kyrkans
medlem finge äga rum utan att jordfästning förrättas av statskyrkopräst.
Tvärtom torde även bland statskyrkans egna representanter och dem i
åskådning närstående den uppfattning vunnit allt större utbredning, att
sedan dopet icke längre är obligatoriskt och äktenskap kan slutas genom
borgerlig vigsel, bör ock i sådana fall, där den döde stått främmande för
kyrkligt liv och hans närmaste efterlevande måhända rent av hysa motvilja
för en kyrklig jordfästning, jordafärden kunna försiggå utan medverkan
av kyrkans funktionär. Däremot framgår av kamrarnes diskussioner
1912 och 1914, att, försåvitt jordfästningsakten skall äga eu kyrklig karaktär,
man från nämnda håll har bestämda betänkligheter emot att denna
akt får, om den döde är medlem av svenska kyrkan, förrättas av annan
än inom denna kyrka vederbörligen ordinerad präst. Man menar, att ett
uppgivande av denna fordran innebär ett sönderbrytande av kyrklig ordning,
som icke kan tillåtas.

Å andra sidan är det av motionären ånyo framburna förslaget ej
heller ägnat att tillfredsställa dem, som anse religionsfrihetens grundsats
kräva, att i sådana fall, där, ehuruväl den döde var medlem av svenska
kyrkan, han stått främmande både för statskyrkan och frireligiösa riktningar,
gravsättningen bör kunna få äga rum utan någon som helst religiös akt. __

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

Härutinnan mötus i själva verket denna åskådning och den ovannämnda
inom statskyrkokretsar företrädda.

Utskottet har under sin handläggning av ärendet funnit bestyrkt, att
sakläget verkligen är det nyss angivna. Men av detta förhållande har det
synts utskottet framgå, att frågan mognat för en lösning av i viss mån
annan beskaffenhet än den av motionären påyrkade, nämligen den, att det
medgives, att begravning av en svenska kyrkans medlem kan likasom vigsel
till äktenskap få försiggå antingen i kyrklig eller i borgerlig form.
Såsom ovan erinrats, har detta redan vid 1910 års riksdag föreslagits
och vann då andra kammarens bifall; men sedermera har denna utväg
icke varit under omprövning.

Med denna anordning lärer i själva verket ock de frireligiösa samfundens
önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva uppfyllt. Den
inom samfundet verkande själasörjarens befattning vid jordfästningen blir
visserligen icke av någon officiell karaktär. Men härpå lärer icke heller
kunna läggas någon vikt. Däremot vinues genom den medgivna valfriheten
mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de, som önska medverkan
av statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen, kunna erhålla sådan,
medan de, som icke önska den, kunna välja den borgerliga formen. I båda
fallen står det tydligen öppet att låta eu av frikyrklig själasörjare ledd uppbyggelsestund
erhålla en central ställning vid begravningshögtidligheten.

Under vilka förutsättningar den borgerliga begravningsformen må
komma till användning, torde icke nu kunna angivas, utan bör bliva föremål
för närmare utredning. Möjligen torde det efter de faktiska förhållandena
bäst anpassade vara, att denna form endast får tillämpas med
stöd av en av den döde efterlämnad skriftlig hemställan därom, men att
en dylik hemställan å andra sidan ej må vara till hinder för de efterlevande
att, om de så önska, anlita den kyrkliga formen. Föremål för utredning
måste ock bliva, huru tillfredsställande garantier skola vinnas för
att i varje fall tillförlitlig anmälan omedelbart avgives till vederbörande
pastorsexpedition i och för registrering av förrättad begravning. Måhända
kunna ock bestämmelser finnas nödiga till vinnande av trygghet för att
borgerlig begravning städse äger rum i en fullt värdig ordning och med
en mot själva tillfällets allvarliga innebörd svarande högtidlighet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 19 höft. (Nr 21). 2

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Kung! Maj:t taga under övervägande, huruvida och
under vilka villkor s. k. borgerlig begravning må kunna
medgivas samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill detta övervägande kan föranleda.

Stockholm den 22 mars 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation

av herrar Högberg, Dahl och Tisell, som hemställt,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Tryckt lins P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1917.