Lagutskottets utiätande Nr 51 (Utlåtande 1917:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets utiätande Nr 51.

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1917 kl. 8 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 8
kap. 8 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen*, Gezelius, Stärner,
Alexanderson, Dahl* von Sydow* Tisell*, Klefbeck*, Fant, Gustafsson
i Örebro*, Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl, Rehn och Lindqvist i Kosta *

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 245, hava herrar Ernst Hage, Magnus Bengtsson, K. Lundberg, C. O.
Johansson, Rikard Eronn, Christian Ericson, C. Winberg, loar Vennerström,
K. W. Skareen, Thure Widlund, Fabian Månsson, J. Henry Erikson, Emil
Molin, Carl Lindhagen, N. A:son Berg, G. Fr. Lundgren, O. W. Stenudd
och Axel Lindström hemställt, att riksdagen för sin del må besluta, att 8
kap. 8 § strafflagen erhåller följande lydelse:

»Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning
till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda gälle i krigstid,
vad i 2 och 3 §§ sagt är.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Strafflagens 8 kapitel innehåller i sin första och huvudsakligaste del
lagstadganden om förräderi. Dess 8 paragraf lyder för närvarande som
följer: § 8. Om stämpling till förräderi, som i 6 § omtalas, så ock om uppmaning
till sådant förräderi eller försök att annorledes därtill förleda, gälle
vad i 2 och 3 §§ sagt är.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 40 käft. (Nr 51.)

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Av de i denna § åberopade paragraferna lyder § 6:

Svensk man, som

1) till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,
eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,
vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer
riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något sådant,
i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller

2) förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till
fienden övergå eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3) i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta
förbunden makts krigsfolk mot fienden; miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

§§ 2—3 lyda:

§ 2. Har stämpling till förräderi, som i 1 § sagt är, blivit gjord, utan
att förräderiet till försök kommit, då skall anstiftare av stämplingen dömas
till straffarbete från och med sex till och med tio år, eller, där faran ringa
var, från och med två till och med sex år. Deltagare i sådan stämpling
varde dömd till straffarbete i högst sex år.

§ 3. Har någon muntligen inför menighet eller annan folksamling,
eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till förräderi, som å 1 § sagt är, dömes, när ingen straffbar
verkan följde, till straffarbete i högst sex år. Samma lag vare om
den, som annans skrift utspritt eller utsprida låtit, att därmed komma sådant
förräderi åstad.

Som synes kvalificerar lagen på två ställen av § 6 (i slutet av mom.
1 och i mom. 3) begreppet förräderi genom tillägget, att handlingen för att
kunna straffas enligt detta kapitel skall hava skett i förrädlig avsikt. Det
i början av mom. 1 förekommande ordet ''förråda’ har uppenbart samma
betydelse. Yad denna betydelse innebär framhålles särdeles klart i professor
Hagströmers föreläsningar över den allmänna svenska straffrättens
speciella del, där det sid. 227 heter:

''Därigenom uteslutas i dessa fall sådana handlingar, som gärningsmannen
företagit i god avsikt, och även sådana, i vilka gärningsmannen handlat
i oberättigad avsikt, men utan avsikt att skada fosterlandet eller gagna
fienden, t. ex. om en leverantör spränger ett förrådshus i luften för att
undgå ansvar för underslev, eller om någon undertrycker en framryckningsorder
för att spara en honom närstående person, som befinner sig i den
ifrågavarande truppavdelningen.’

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Det är alltså avsikten och den ensam som i dessa fall gör handlingen
till enligt lagens mening förrädisk, och enligt vår mening måste man enligt
ett ofrånkomligt analogislut på samma sätt uppfatta mom. 2. Nu ligger
emellertid faran nära, att man i politiskt upprörda eller eljest reaktionära
tider skall söka utnyttja ej blott mom. 2 utan ock mom. 3 av § 6 samt framför
allt den sig till § 6 hänförande § 8 för att på detta sätt drabba handlingar,
vilka icke alls gått ut på att skada fosterlandet eller gagna en främmande
makt utan förestavats av bästa uppsåt, men vilka samhällets maktägande
anse farliga. Utan att alls ingå på någon diskussion av domarmaktens
beslut vilja vi blott framhålla, att åtal för landsförräderi även på senare
tid förekommit. Först och främst erinrar man sig självfallet ett ytterst
uppmärksammat åtal från förra våren, men även tidigare har ett dylikt
försök förekommit, i det hantverkaren Ola Vinberg år 1908 åtalades enligt
förräderikapitlet jämfört med tryckfrihetslagen.

Det är självklart i hög grad upprörande, om genom åtal, eventuellt
ock genom en fällande dom åtminstone i lägre instans, förrädarens med all
rätt allmänt avskydda namn åsättes en person, som blott utför politiska
handlingar, vilka från den nuvarande samhällsordningens synpunkt anses
brottsliga — för övrigt kanske icke ens det — men som ej på minsta sätt
velat skada fosterlandet utan fast hellre gagna det. En särskild omständighet
förtjänar här att uppmärksammas. Det kan nämligen paradoxalt
nog bli så, att ej de ur strafflagens synpunkt mest uppenbart brottsliga
handlingarna av här ifrågavarande art åtalas enligt förräderiparagrafen utan
tvärtom de minst uppenbart brottsliga. Förräderikapitlets straffbestämmelser
anses nämligen på vissa håll — om med rätt eller orätt skall ej här
diskuteras — drabba handlingar, vilka eljest ej äro straffbara. Vill man
nu åtkomma en handling, som ej eljest är underkastad ansvar enligt strafflagen,
men möjligt kan tänkas åtkomlig enligt förräderikapitlet, så ligger
frestelsen nära till hands att väcka åtal enligt detta kapitel med bortseende
av lagens krav på förrädisk avsikt som förutsättning för straffbarhet.
Exempelvis kan man tänka sig, att, om en person i en kritisk tid som den
närvarande uppmanar till en fullt laglig strejk, en alltför nitisk åklagare
kan komma att åtala den uppmaning som landsförrädisk, emedan strejken
tros t. ex. hämma vapenfabrikationen. Då nu förräderikapitlets straffskalor
både juridiskt och moraliskt äro vida strängare än andra sträfflagskapitels,
så kan det hända, att en uppmaning till fullt laglig strejk blir åtalad
och kanske dömd efter ett vida strängare lagrum än en klar uppmaning till
myteri eller dylikt, ty för att åtkomma denna senare handling behöver man

4 Lagutskottets utlåtande Nr 51.

ju ej tillgripa förräderikapitlet, utan kan åtnöja sig med 10 kap. 14 § strafflagen.

En sådan användning av förräderikapitlet som den här antydda öppnar
ock stora möjligheter till missbruk av häktningsrätten, vilkens utövning
även därförutan givit anledning till de allvarligaste farhågor. Då ju
förräderikapitlets straffstadganden äro mycket stränga, kan ett åtal enligt
dessa vida lättare än ett annat giva domstolen anledning till häktningsbeslut.
På detta sätt kan en oskyldig nödgas tillbringa flera månader i
rannsakningshäkte och en slutligen dömd få sin fängelsetid utökad. Allra
värst är, att på detta sätt en riksdagsmans otänkbarhet ytterst lätt kan
trädas för nära, ty flera av förräderikapitlets paragrafer röra sig ju i motsats
till 10: 14 om brott, som enligt gängse praxis kallas ''grövre5, och har
en riksdagsman en gång häktats enligt en sådan paragraf, får han lätt sitta
kvar, även om paragrafen till sist ej finnes tillämplig. Vidare kan ju lätt
ett försök göras att med hänvisning till en förräderidom i lägre instans beröva
riksdagsman hans mandat.

Särskilt upprörande blir ett sådant missbruk av förräderiparagraferna
därigenom, att de hittills enligt alla sakkunnigas enhälliga mening ansetts
blott äga tillämplighet i krigstid. Till styrkande härav tillåta vi oss anföra
ett utdrag ur en utredning av juris professor Vilhelm Lundstedt i
Uppsala, vilken tidigare tjänstgjort som tillförordnad professor i straffrätt.

Tillämpningen av S. L:s 8 kap. 6 § 2 o. 3 mom. förutsätter, att vårt
land befinner sig i krigstillstånd eller står inför utbrottet av ett krig med
främmande makt. Skälen för detta påstående äro följande:

6 § ingår i raden av stadgandena 4—12 §§ angående militäriskt landsförräderi,
stadganden vilka — om man till en början bortser från den ifrågavarande
6 § — alldeles otvetydigt utgå från den förutsättningen, att Sverige
befinner sig i krigstillstånd, eller att i varje fall krigstid råder i landet.
Rent formellt framgår detta icke lika otvetydigt av 6 §. Det skulle emellertid
redan a priori på grund av stadgandets plats vara synnerligen överraskande,
om detsamma ens till någon del skulle vara tillämpligt alldeles
oberoende av en förestående krigsmöjlighet. Hur i detta avseende för-;
håller sig, ger stadgandets förhistoria fullkomligt klart vid handen. Det
är lagkommitténs förslag till straffbalk, 9 kap., som bildar grundvalen för
vår gällande strafflags bestämmelser angående förräderibrotten. Innehållet
i nuvarande § 6 återfinnes här i 4 § av nämnda kap., som hade följande
lydelse:

5Den, som i krigstid

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

l:o) till fienden förråder krigsmanskap, land, stad, fästning, pass eller
annan försvarspost, tyghus, magasin, vapen- eller proviantförråd, skepp,
krigskassa eller annan staten tillhörig egendom, eller i förrädlig avsikt
något sådant förstörer eller fördärvar; eller

2:o) förleder krigsmanskap att till fienden övergå, eller till uppror eller
annan trolöshet; eller

3:o) uppsåtligt hindrar användandet av rikets egna eller hjälptrupper
emot fienden;

miste livet.’

Motiven utmärka, att det här vore frågan om ett brott mot staten
medelst tendens understödjande i ett redan mot staten utbrutet krig.’

I lagberedningens därpå följande förslag till straffbalk (9 kap. 7 §)
bortföllo orden ’i krigstid’, samtidigt som första mom:s ''fienden’ ändrades
till ''främmande makt’, men i de båda senare momenten bibehölls liksom
i gällande strafflag ordet ''fienden’.

Det är sålunda med ändringen från lagkommitténs stadganden blott
1 mom., som undergått någon modifikation. De båda övriga momenten förutsätta
fortfarande krigstid i landet, d. v. s. — såsom ju också uttryckligen
framgår — att landet redan har en fiende. Angående åter första
momentet i dess lydelse efter lagberedningens förslag och den gällande
strafflagen, är det alldeles uppenbart, att man med den berörda modifikationen
i uttryckssättet i jämförelse med lagkommitténs förslag ingalunda
kunnat avse ett uppgivande av förutsättningen, att landet skulle stå inför
krigisk förveckling med visst annat land, utan blott velat utmärka, att de
i momentet avsedda handlingarna — på grund av sin beskaffenhet —
måste betraktas såsom brottsliga, också innan det hunnit så långt, att den
främmande makten formellt kan betraktas såsom fiende. Utan lagberedningens
kortfattade motiver är det alldeles uppenbart, att man ej velat
åstadkomma någon verklig ändring i sak. I varje fall är det höjt över
allt slags tvivel, att 2:a och 3:dje momenten för sin tillämpning förutsätta,
att krigiska förvecklingar avancerat så långt, att en viss främmande makt
kan formellt betecknas såsom Sveriges fiende. För lekmannen liksom för
den vid lagtolkning mycket ovane juristen kan visserligen tvekan uppstå
i avseende å andra momentets båda senare alternativ angående förledande
''till uppror eller annan trolöshet’. Man tänke sig emellertid hos en lagstiftare
under senare hälften av 19:de århundradet en sådan fullkomlig
brist på system, att han i ett §-moment, vilket uttryckligen till sin huvudsakligaste
del måste avse krigstid, och vilket har sin plats i en §, som också

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

till huvudsaklig del måste avse krigstid, och som i sin tur har sin plats
mitt ibland stadgarden, vilka blott kunna tillämpas i krigstid, att han
sålunda kort och gott under straffbestämmelser, vilkas drakoniska karaktär
blott kan lörklaras genom de med straffet avsedda handlingarnas —
på grund av krigisk förveckling — särskilda farlighet för landet, även
skulle hänföra en eller annan — fullkomligt godtyckligt vald — handling,
företagen i fredstid. Innebörden i de båda alternativen i 6 § 2 mom. är upppenbarligen,
att brottslingen skall ha förlett det krigsfolk, vars övergång
till fienden på grund av förledande vore en möjlighet, ''till uppror eller
annan trolöshet’, med andra ord, att samtliga alternativen i momenten hava
till förutsättning, att krigsfolket står emot en fiende. Liksom denna mening
avgjort framträder såsom den enda rimliga vid en granskning av stadgandet
såsom sådant i dess helhet och jämfört med de övriga stadgandena
angående militäriskt landsförräderi, blir meningen i fråga den enda möjliga,
sedan man tagit del av stadgandets nyss berörda uppkomsthistoria.

Prof. Lundstedt övergår därpå till att diskutera § 8 och vänder sig
mot tankegången, att om också brotten i nyssnämnda moment förutsätta
krigstillstånd eller förestående krigsutbrott, så skulle stämplingen kunna
tänkas försiggå på tidigare stadium. Emellertid kan, säger han, ingenting
vara oriktigare än en dylik tankegång. Stämplingen såsom avslutat
brott — till skillnad från den s. k. komplotten i 3 kap. 5 o. 6 §§ strafflagen
— är en brottsfigur, som i svensk straffrätt blott återfinnes vid förräderibrotten.
Utanför dessa har lagstiftaren nöjt sig med att vid sidan av det
fullbordade brottet blott straffa handlingar, som i avseende på brottets fullbordan
hunnit fram till försök. På grund av förräderibrottens farlighet
har lagen i vissa fall sett sig nödsakad att straffa icke blott handlingar,
som avancerat så långt, att de kunna rubriceras såsom försök i stralfrättslig
mening, utan även handlingar, i vilka den förrädiska avsikten objektivt
icke tagit sig ett så kraftigt uttryck som försöksbrottet, utan blott hunnit
avsätta verksamhet på det förberedande stadium, som av lagstiftaren
karaktäriseras som stämpling. Lika litet som de av lagen uppställda speciella
förutsättningarna för huvudbrottet kunna undvaras vid försöksbrottet,
lika litet kunna de tänkas borta vid stämplingsbrottet. Lika väl som försöksbrottet
måste kunna tänkas bliva — under det detsamma begås — slutfört
till fullbordat brott, likaväl måste den möjligheten vara tänkbar vid
stämplingen. Med andra ord, då det i 8 § talas om stämpling till förräderi,
som i 6 § omtalas, så avses en förberedelse, som måste kunna omedelbart
fullföljas till det i 6 § beskrivna brottet. D. v. s. stämpling till förräderi -

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

brott efter 6 § 2 och 3 mom. förutsätter — alldeles så som tillämpningen av
dessa moment — antingen krigstillstånd eller så nära förestående krig,
att brottet utföres till förmån för en främmande makt, som redan kan betecknas
som landets fiende. En motsatt uppfattning skulle leda till antagande
av ett — med hänsyn till de objektiva förutsättningarna — i jämförelse
med 6 § fullkomligt nytt brottsområde, vilket det emellertid är alldeles
uteslutet att finna konstituerat genom 8 §:s ''stämpling till förräderi
som i 6 § omtalas’. Att stämplingen i förevarande avseende — d. v. s. i avseende
å krigstillstånd eller förestående krigsutbrott med viss främmande
makt såsom nödvändiga förutsättningar för brottets begående — är fullt
överensstämmande med försöksbrottet, framgår dessutom dels av den höga
straffskalan i det av 8 § anvisade lagrummet, 2 §, dels ock av formuleringen
av detta senare stadgande: ’har stämpling till förräderi, som i 1 § sagt är,
blivit gjord utan att förräderiet till försök kommit’, en formulering som uppenbarligen
utgår från att stämplingen alltid måste kunna tänkas fullföljd till
försök och sålunda även till fullbordat brott, något som för övrigt även
med nödvändighet måste följa av lagens själva stämplingsbegrepp.

All tvekan angående lagstiftarens ståndpunkt härutinnan måste förövrigt
försvinna, när man betraktar vad som laghistoriskt föregått stadgandet
i 8 §. I de allmänna bestämmelserna av lagkommitténs förslag
till straffbalk hade försöksbrotten blivit generellt reglerade, och det så att
man vid straffets utmätande skilde mellan fulländat och ofulländat försök
(3 kap. 2 o. 3 §§). Angående den ifrågavarande förräderistämplingen föreskrevs
i 9: 5, att brottslingen skulle straffas ''såsom för försök''. I vissa
anmärkningar mot lagkommitténs förslag befarade man nu den misstolkningen,
att stämplingen skulle kunna betraktas som fulländat försök. Lagkommittén,
som fann anmärkningen befogad, ändrade stadgandet i andra
upplagan av sitt förslag därhän, att stämplingen straffades ''såsom för ofulländat
försök’. Det framgår f. ö. av lagkommitténs motiver (sid. 35) — så
tydligt som man kan önska sig — att straffnedsättningen för stämplingen
i jämförelse med försöket uteslutande berodde därpå, att handlingen ännu
ej avancerat så långt som till försök men ingalunda därpå, att stämplingen
kunde utföras under mindre krigsfarliga omständigheter än försöket och
det fullbordade brottet. Att lagberedningen ej intog någon annan ståndpunkt
i sitt förslag till straffbalk, varifrån de ifrågavarande landsförräderistadgandena
i gällande S. L. nästan ordagrant äro hämtade, framgår av
lagberedningens motiver. Det är dessutom alldeles uppenbart, att om
lagstiftaren över huvud taget velat straffsanktionera en stämpling, både i

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

fall, som avses i 6 § 2 och 3 mom., och å tider, då den i 6 § förutsatta krigsfarligheten
ej förelåge, en nödvändig konsekvens hade blivit — i all synnerhet
som den extra ordinära rättsfigur, som stämplingsbrottet innebär, har
sin grund i den extraordinära farligheten för riket — att i de båda fallen
olika straffskalor utsatts.

Resultatet av den förestående utredningen överensstämmer med vad
som i alla tider efter den nuvarande S. L:s tillkomst torde ha lärts vid de
juridiska läroanstalterna i landet.

I professor Hagströmers ''Föreläsningar över den svenska allmänna
straffrättens speciella del’ sid. 276 heter det, att ''militäriskt landsförräderi,
vartill av Hagströmer hänföras 4—12 §§ i 8 kap. S. L., är sådant, där handlingarna
stå i samband med ett redan utbrutet eller förestående krig. Diplomatiskt,
där detta ej är händelsen’. Hans lärjunge professor Stjernberg
förkunnar samma läror alltsedan juridiska fakultetens tillkomst vid Stockholms
högskola. I hans föreläsningar över 8 kap. S. L. förstås med militäriskt
landsförräderi, 4—12 §§, ''handlingar, som angripa rikets säkerhet
i samband med krig eller nära förestående krig’. Professor Thyrén har i
åratal vid Lunds universitet upprepat dessa lärosatser. Anställda efterforskningar
vid Uppsala universitet ha visat, att professor Hagströmers
efterträdare här ej uttalat någon från Hagströmer avvikande mening i
frågan. Under de två terminer jag själv (professor Lundstedt) uppehöll
straffrättsundervisningen vid Lunds universitet, har jag ej heller dragit riktigheten
av denna uppfattning i tvivelsmål. Vore ej vad som ovan utretts
som stöd för densamma redan i sig självt tillräckligt bindande, skulle man
likväl vara nödsakad att fästa den allra största vikt, ja, alldeles avgörande
betydelse åt denna förkunnelse vid de samtliga och officiella juridiska utbildningsanstalterna.
I en fråga som den föreliggande, där all slags rättspraxis
i egentlig mening saknas, kommer rättsdoktrinen eo ipso att sammanfalla
med den gällande rättsuppfattningen i landet. I ett rättsligt
spörsmål, som de utexaminerade juristerna vid utövandet av sin praktiska
verksamhet så gott som aldrig haft anledning självständigt dryfta, är det
uppenbart, att den allmänna rättsuppfattningen ej kan bestå i annat än
det, som allmänneligen under åratal läres vid de juridiska fakulteterna.

Prof. Lundstedt anser alltså, att ifrågavarande paragrafer blott kunna
tillämpas ''i krigstillstånd eller inför utbrottet av ett krig med främmande
makt’. Från annat sakkunnigt håll har det rent av hävdats, att paragraferna
ej ens äga giltighet enligt det senare av prof. L. angivna alternativet.
I en av advokaten Stjernstedt gjord utredning heter det: Härtill

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

må luggas ytterligare den omständigheten, att straffet enligt 7 § i 8 kap.
för det fall, att gärningsmannen av egen drift etc. avvärjt all skadlig verkan
av försöket, är lindrigare än straffet för stämpling enl. 8 §. Då nu
försök till brott, som omförmäles i 6 §, ej kan ske annat än i krigstid, skulle
konsekvensen, om 8 § kunde tillämpas jämväl i fredstid, bli, att återtaget
försök i krigstid till landsförräderi enligt § 6 skulle straffas lindrigare än
i fredstid företagen stämpling, vilken kanske aldrig ledde till brottets verkställande.
Även denna konsekvens visar orimligheten av att söka göra
8 § tillämplig i fredstid.

Att såväl 6 som 8 § för sin tillämplighet förutsätter krigstid, finner
jämväl stöd hos en av vårt lands främste strafflagstolkare, nämligen professor
Hagströmer. I sina föreläsningar över den speciella straffrätten har
prof. Hagströmer i fråga om militärt landsförräderi (8 kap. 4 t. o. m. 12 §§)
skilt mellan ''sådana handlingar som föregå kriget och sådana som ske under
kriget’. Till de förra hör enligt Hagströmer det som omtalas i 5 §
samt försök därtill (7 §). Till de senare handlingarne, vilka Hagströmer
närmare anger såsom ''handlingar, varigenom man under pågående krig skadar
fosterlandet och gagnar fienden’, hör — enligt Hagströmer — allt som
omförmäles i 4, 6, 8, 9 och 11 §§, till vilket allt sluter sig försök (7 och 10
§§). Enligt Hagströmers uttryckliga mening förutsätter alltså bl. a. 8 §
för sin tillämplighet pågående krig.

Att 6 § för sin tillämplighet förutsätter ''ett med Sverige utkrutet krig’
är även rådman E. G. Flensburgs mening i hans kommentar till strafflagen;
(om 8 § yttrar han sig icke i förevarande hänseende).

Att denna prof. Hagströmers strängare tolkning av lagens tillämplighetstid
ej saknar skäl för sig, medgiver även prof. Lundstedt. Han yttrar
(i tidskriften Tiden 1916 häft. 5 a vid 177 not **):

''De i 8 § avsedda brotten hänföras i Lagkommitténs motiver, s. 35,
till den klass av ''förrädliga gärningar, varigenom staten sättes i yttre fara
och osäkerhet emot främmande makt medelst... fiendens understödjande
i ett redan utbrutet krig’. Strängt taget kan därför ifrågasättas,
huruvida icke tiden, under vilken de ifrågavarande brotten icke kunna
begås, måste utsträckas ända till den tidpunkt, då Sverige råkat i krig.
Lagkommitténs förslag, som uttryckligen förutsätter ''krigstid'', torde med
hänsyn till motiven böra tolkas på detta sätt.''

Auktoriteterna äro alltså ense om, att här ifrågavarande paragrafer
blott äro tillämpliga, då landet står inför krigiska förvecklingar.

''Oenighet råder blott så till vida, att några anse paragrafen tillämpBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 40 käft. (Nr 51.) 2

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

lig redan under ett eventuellt övergångstillstånd, då Sverige står inför krigisk
förveckling med viss annan makt, men formlig krigsförklaring ännu
icke utfärdats, medan andra hävda, att först efter krigsförklaringen eller,
som det också heter, under kriget paragraferna bli tillämpliga. Denna senare
åsikt har stöd av prof. Hagströmers aktade namn och den stämmer
alldeles med den norska strafflagens hithörande stadganden, vilka vi här
till jämförelse avtrycka:

§ 86. Med Hefte i mindst 3 Aar eller med Fängsel fra 3 Aar indtil
paa Livstid straffes den, som retsstridig bserer Vaaben mod Norge, eller
som under en Krig, hvori Norge deltager, eller med saaden Krig for 0ie
yder Fienden Bistånd i Raad eller Daad eller svsekker Norges eller nogen
med Norge förbunden Stats Stridsevne.

Sträf kommer ikke til Anvendelse paa nogen i Udlandet bosiddende
norsk Statsborger for Handling, hvortil han efter Bostedets Love er pliktig.

§ 87. Med Hefte eller Fsengsel indtil 4 Aar straffes den, som i Krigstid
retstridig

1. vsegrer sig ved åt meddele en militser Befalingsmand de Oplysninger,
han maatte have erhvervet angaaende Omständigheter af Betydning
for et Krigsforetagande, eller som medvirker hertil, eller

2. yder fiendtlig Speider Skjul, Underhold eller anden Bistånd, eller

3. medvirker til, åt der foroves nogen efter militser Love strafbar
Handling, der kan medfore 3 Aars Fsengsel eller strengere Sträf.

Paa samme Maade straffes den, som ligeoverfor nogen med Norge under
Krigen förbunden Stat forbryder sig saaledes som oven nsevnt.

§ 88. Den, som i Krigstid misligholder Kontrakt angaaende Krigsmagtens
Forsyning eller Befordring eller medvirker hertil, straffes med
Fsengsel fra 6 Maaneder intil 4 Aar, men indtil 10 Aar, saafremt han har
handiet i Hensigt att forskaffe sig eller andre en uberettiget Vinding, og
fra 3 Aar intil paa Livstid, saafremt desuden betydelig Skade paa Lagerne
eller Helbred eller nogens Död derved er voldt.

Er Forbrydelsen forovet under Udovelsen av Naning, kan Retten til
åt forssette denne frakjendes den skyldige.

Har Misligholdelsen fundet Sted av Uagtsomhed, straffes den skyldige
med Boder eller med Hefte eller Fsengsel indtil 6 Maaneder.

Paa samme Maade straffes den, som ligeoverfor nogen med Norge under
Krigen förbunden Stat forbryder sig saaledes som oven nsevnt.

Man finner härav, att de norska straffstadgandena dels äro vida mått -

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

fullare och humanare än de svenska, dels ock uttryckligen förutsätta krigstid
för att bli tillämpliga.

Ehuru livligt övertygade om nödvändigheten, att vårt förräderikapitel
i sin helhet bör undergå en omformulering och humanisering, liknande den,
som redan skett med det norska, ha vi ej velat här upptaga frågan därom,
då denna i ett vidare sammanhang bör tagas upp vid den förestående
allmänna revideringen av strafflagen. Vi ha här inskränkt oss till frågan
om ifrågavarande paragrafers giltighetstid.

Utan att ansluta oss till deras mening, som anse paragraferna tillämpliga
redan vid övergångstiden närmast före en uppenbart förestående krigsförklaring,
ha vi dock, för att ej ens skenet av en berättigad tänkbar invändning
skall kvarstå, icke velat föreslå, att orden ’i krigstid’ skola insättas
i ingressen till § 6, på sätt som dock var fallet i lagkommitténs ovannämnda
förslag till straffbalk. Desto nödtvungnare är det, att dessa ord
insättas i § 8. Ty dels är det just denna paragraf som man i politiska processer
lättast kan utnyttja för att komma åt församlings-, yttrande-, ja
åsiktsfriheten. Dels kan en ändring av denna paragraf på intet sätt medföra,
att ett verkligt förräderi eller förräderiförsök blir ostraffat, vilket icke
heller vi på något sätt önska.

För närvarande kan en dom för landsförräderi riskeras av den, som
anses ha uppmanat till en — fullt laglig — storstrejk för att hindra en regering
att mot grundlagens tydliga mening kasta landet i anfallskrig. Det
är ock alltför troligt, att, om en fackföreningskongress beslutar storstrejk
i ovan nämnt syfte eller ock för att under dyrtider hindra folkets utsvältning
genom trustutsugning eller en huvudlös livsmedelspolitik, så kan detta
bli åtalat, ja åtminstone i lägre instanser även bli straffat såsom stämpling
till landsförräderi. Ett rent oting även ur formellt juridisk synpunkt är
det år 1906 under den panik, som då åtföljde de s. k. Staaff-lagarnes antagande,
gjorda tillägget till § 8 om ''försök att annorledes därtill förleda’.
Sammanställer man detta tillägg med § 6 mom. 2, finner man nämligen,
att lagen straffar försök att förleda till förledande till förräderi, och det
även — jämför § 7 — utan att förräderiet till försök kommit! Även därförutan
öppnar tillägget ett obegränsat område för åklagares och domares
godtycke.

Var och en som icke vill ålägga vårt arbetande folk livegenskap, måste
inse nödvändigheten, att dylik domspraxis genom lagens klara bud från
början förhindras. Det är också hög tid att avskaffa eller ytterst snävt
inskränka det ansvar för uppmaning till varjehanda, ofta högst tvivelak -

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Utskottets

yttrande.

tiga, brott, som först efter tullreaktionens seger år 1889 i större utsträckning
införts i strafflagen och som visat sig vara ytterst fördärvligt för folkets
fri- och rättigheter men giva allsköns godtycke ett fritt spel.

Man kan ej heller anföra, att genom den av oss föreslagna lagändringen
en stämpling eller uppmaning eller ett förledningsförsök till landsförräderi,
som ägt rum under fredstid men först under krigstid burit frukt,
skulle undgå straff. Ty om verkligen stämplingen eller uppmaningen eller
förledningsförsöket bär frukt, så straffas ju de däri deltagande enligt § 6.
Även om den, som stämplat, uppmanat eller sökt förleda till landsförräderi,
ej deltagit i dess utförande, är han enligt 3 kap. 1 § strafflagen underkastad
ansvar som anstiftare. Ja, även om ej alls någon förrädisk handling utförts
utan det blott gjorts försök därtill, straffas detta enligt § 7, och det
under samma giftighetstid som för § 6. Likaså skulle enligt vårt förslag
även stämpling eller uppmaning eller förledningsförsök, som ej ens medfört
något försök till förräderi, straffas under krigtid. I själva verket kan det
ifrågasättas, om ej en dylik formulering alltfort ger de maktägande för
starka vapen i händerna. Ty även under krigstid kan det mycket väl
tänkas, att paragrafen missbrukas, så att man söker såsom förräderi
stämpla yttringar av medborgares nödvändiga och rättmätiga frihet. Vi
ha dock för närvarande velat stanna vid ett ändringsförslag, som tillgodoser
det omedelbart föreliggande behovet.»

I 8 kap. 6 § strafflagen behandlas vissa svårare former av militärt
landsförräderi. Jämte det fullbordade brottet straffas icke blott försök
(7 §) utan även — i betraktande av ifrågavarande förräderibrotts synnerligen
farliga beskaffenhet — stämpling därtill, utan att brottet kommit till
försök, så ock offentlig uppmaning eller försök att annorledes förleda till
sådant brott (8 §). Motionärernas förslag går därpå ut att genom inskjutande
i 8 § av orden »i krigstid» skulle utsägas, att i nämnda lagrum
avsedd stämpling och offentlig provokation skulle hemfalla under 8 kap.
allenast därest brottet förövats i krigstid.

Motionärerna hava i sin motion inlåtit sig på en undersökning av förutsättningarna
för nämnda paragrafers tillämplighet särskilt huruvida bland
dessa förutsättningar ingått jämväl den, att gärningen för att ådraga straffskyldighet
enligt någon av nämnda paragrafer skall vara begången efter
det krig mellan Sverige och annan makt utbrutit, eller om straffskyldighet
inträder redan i det fall, att gärningen begåtts under tid, då fara för ett
krigsutbrott är för handen. Det är oklart, till vilket slut motionärerna anse

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

sig hava kommit genom denna undersökning. Under förutsättning att den
mening skulle vara riktig, att ovannämnda paragrafer i 8 kap. av allmänna
strafflagen äga tillämplighet allenast efter det krig redan utbrutit, är den
föreslagna ändringen överflödig, enär uppenbarligen 8 § ej kan hava vidare
tillämplighetsområde än 6 §, som angiver det fullbordade brottet. Snarare
skulle, under nämnda förutsättning, ändringen verka förryckande genom
det motsatsförhållande, vari 8 § därefter skulle komma till 6 §, och giva anledning
till det antagande, att sistnämnda paragraf vore tillämplig jämväl
under tid, då fara för krig är överhängande, ehuru kriget ej ännu utbrutit.
Därest åter 6 § rätteligen är att anse som tillämplig jämväl under tid av
överhängande fara för krig, lärer en ändring, varigenom tillämplighetsområdet
för 8 § blir mera begränsat än för 6 §, ej kunna tillstyrkas. Under
alla omständigheter finner utskottet med svårighet förenat att kunna
överblicka de konsekvenser, som i avseende på 8 kapitlets övriga stadganden
skulle följa av en enstaka ändring i en viss paragraf av samma kapitel.

Otvivelaktigt är 8 kap. strafflagen liksom så många andra delar av
samma lag i behov av en genomgripande revision. Självfallet kommer det
ock att undergå en sådan vid den omarbetning av strafflagen i dess helhet,
som för närvarande pågår. Då en tillämpning av stadgandena i detta kapitel
ej heller kan ifrågakomma annat än under rent exceptionella förhållanden,
lärer anledning ej förefinnas att ifrågasätta en revision av dem annat
än i sammanhang med strafflagsreformen i övrigt. Att i ett visst mycket
uppmärksammat fall en underdomstol ansett sig böra tillämpa ett av dessa
lagrum i ett utslag, som sedermera blivit av högre rätt därutinnan ändrat,
lärer så mycket mindre kunna utgöra giltigt skäl att särskilt upptaga
detta kapitel till omarbetning, som uppenbarligen endast ett provisoriskt
resultat skulle kunna vinnas, vilket sedermera åter måste omarbetas för att
bringas i överensstämmelse med de nya allmänna principer, varå strafflagstiftningen
uppenbarligen kommer att grundas.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

»Uppmärksamheten har genom den så kallade förräderiprocessen riktats
på äventyrligheten i bestämmelserna i 8 kap. strafflagen. Det kan
ingalunda läggas dessa bestämmelser till last, att ett domfällande för förräderi
i det förenämnda fallet ägt rum. Men när i alla fall sådant kunnat
passera och till och med lämnas obeivrat, bör det ej väcka förundran, att
man önskar giva själva lagtexten sådan lydelse, att dylikt gottfinnande för
framtiden undvikes.

Motionärerna hava i sådant syfte med fog siktat på den punkt, där
ett sådant ingripande mest är av nöden. Straffbart är nämligen icke blott
förräderi och försök därtill utan, såsom utskottet anmärkt, enligt 8 § även
stämpling till förräderi. Det är under detta sistnämnda lagrum, som subjektiva
impulser och allt slags gottfinnande ha det största svängrummet.
Förräderiprocessen har ock ådagalagt detta. Det farligaste lagrummet skulle
väsentligen pacificeras mot ingrepp i den medborgerliga friheten, därest uttryckligen
stadgades, att detta icke gällde annat än i krigstid. Därigenom
kunde ock lättast en förbättring i förräderikapitlet ske genast utan att
komma i konflikt med den hägrande revisionen av hela strafflagen.

Emellertid måste medgivas, att förräderikapitlet tarvar en omarbetning
i sin helhet beträffande både begreppsbestämningarna och straffskalorna och att
den av motionärerna föreslagna lagändringen ingalunda kan bidraga till
att göra de övrigas innehåll redigare och rättvisare. Därtill kommer, att
de juridiska auktoriteterna givetvis intressera sig mera för hela kapitlets
teori än för motionens praktiska syfte.

På grund härav och då emellertid lagens damoklessvärd i detta fall
ej bör få hänga över oskyldiga huvuden under den långa väntan på en
ny strafflag, så hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att, utan avvaktan å den allmänna revisionen av
strafflagen, förslag måtte föreläggas riksdagen i syfte
att stadgandena om förräderibrott utformas med största
möjliga tydlighet och icke avfattas strängare, vare sig i
avseende å brottsbestämning eller straffsatser, än det
finnes oundgängligen nödigt.»

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

b) av herrar Stårner, Alexander son, Klöf beck, Karlsson i Fjäl, Borg,
Mehn och Lindqvist i Kosta, vilka anfört:

»Med utskottets majoritet äro vi ense därutinnan, att en omedelbar
ändring i 8 kap. 8 § strafflagen, sådan den av motionärerna föreslagits,
icke kan företagas, redan av det skäl att densamma genom sin återverkan
på andra lagrum komme att innebära en reform i rakt motsatt
riktning mot den av motionärerna avsedda. Över huvud torde lagbestämmelserna
i olika delar av kapitlet stå i det sammanhang, att det icke utan
tillfälle till grundligare övervägande låter sig göra att verkställa direkta
ändringar av någon betydenhet i lagtexten. Härtill kommer, att motionärerna
svårligen kunna sägas hava tagit sikte på den punkt, där en reform
i syfte att klarare fastställa brottsbestämningarna på detta område är mest
av nöden. Sålunda torde det förrädliga syfte, varom stadgandena tala, i
än högre grad vara i behov av klarare fixering. Med hänsyn å ena sidan
till här ifrågavarande brottsarters stränga bedömande i lag och i det allmänna
rättsmedvetandet och å andra sidan till den omständighet, att till följd av
sällsyntheten av lagrummens tillämpning någon fast tolkning genom praxis
svårligen kan erhållas, är det så mycket angelägnare, att lagbuden här utformas
till högsta möjliga grad av klarhet och oomtvistlighet. Vidare böra,
såsom redan för åtskilliga år sedan justitieombudsmannen i skrivelse till
Kungl. Maj:t framhållit, straffbestämmelserna, vilka nu för åtskilliga fall
verka upprörande hårt, lämna rum för ett betydligt mildare bedömande i
därtill ägnade fall.

Då uppmärksamheten nu riktats på stadgandenas bristfällighet i antydda
avseenden, hava vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t måtte
anhålla, att vid pågående arbete för revision av allmänna
strafflagen synnerlig uppmärksamhet måtte ägnas angelägenheten
av, att strafflagens stadganden om förräderibrott
måtte utformas med största möjliga tydlighet
och icke avfattas strängare, vare sig i avseende å brottsbestämning
eller straffsatser, än det finnes oundgängligen
nödvändigt.»