Lagutskottets Tillåtande Nr 6 (Utlåtande 1910:LU6 Lagutskottet)

Lagutskottets Tillåtande Nr 6.

Nr 6.

Ankom till Eiksdagens kansli den 15 februari 1910, kl. 2,30 e. m.

Utlåtande i anledning af ''justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet
vid utvisning ur riket af utlänningar, m. m.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, "att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket
af utlänningar äfvensom beträffande de frågor, som härmed sammanhänga,
och därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti
ifrågavarande ämnen, hvartill utredningen må gifva anledning.

Till'' s^öd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»I en till mig ingifven skrift har advokaten Eliel Löfgren anfört, bland
annat:

Enligt hvad allmänt är bekant, har på senare tid upprepade gånger
förekommit, att här i riket vistande utlänningar, ehuru fråga icke varit
om utlämnande för begånget brott eller om återsändande till hemlandet
pa grund af bettlande eller lösdrifveri, likväl efter Kungl. Maj:ts beslut
utvisats och förts ur landet. Härvid har vanligen så tillgått, att personerna
i fråga inmanats i häkte eller inkallats till polisen, där de underkastats
förhör, hvaröfver rapport till Kungl. Maj:t insändts. Denna rapport
eller annat yttrande från polismyndighet har hos Kungl. Maj:t tjänat
som enda grundval för utvisningsbeslutet, utan att den, som däraf
drabbats, ägt tillfälle till något som helst yttrande, än mindre till rätts Bih.

till Riksd. Prof. 1910. 7 Sami. G Haft. (Nr 6.)

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

lio-t försvar. Åtgärden har grundats därpå, att en person ansetts »vådlig
för allmän ordning och säkerhet».

Beslutet har, i fråga särskildt om ryska undersåtar, åtminstone icke
i allmänhet inneburit återsändande till hemlandet, utan förande till plats
utom riket i den utvisades eget val. Som äfventyr för återvändande har
beslutet innehållit förnyadt inmanande i häkte och upprepadt förande ur

landet. . .

För ett rätt bedömande af nyss angifna administrativa åtgärder synes
böra undersökas, hvad svensk rättsförfattning i ämnet kan anses stadga.
Härvid lärer först kunna fastslås, att utlänning i allmänhet är oförhindrad
att här i riket uppehålla sig. I ett flertal traktater med främmande makter
är denna rättighet uttryckligen erkänd. Bestämmelserna i vår lagom
förandet af register öfver här vistande utlänningar, om deras mantalsskrifning,
skattskyldighet och rätt till fattigunderstöd hvila äfven de på
den vedertagna rättsuppfattningen, att utlänningar äro befogade att här
vistas. Med rätten att vistas måste vidare följa rätten att genom arbete
sio- försörja å vistelseorten, där särskild inskränkning härutinnan ej är
stadgad. De speciella betingelserna för näringsrätt jämlikt näringsfnhetsförordningen
afse uppenbarligen ett mera själfständigt utöfvande af yrket,
hvaremot Jätten att söka och åtnjuta arbetsförtjänst i annat afseende lämnas
oförkränkt. .

Förhåller det sig emellertid så, att utlänningar må här i riket uppehålla
sig mot fullgörande af skattskyldighet och vissa andra allmänna
förpliktelser, böra de äfven till lif, frihet och välfärd åtnjuta enahanda
skydd som svenska medborgare. Sådant rättsskydd har vårt statsskick
äfven sedan långt tillbaka velat tillförsäkra dem. Redan genom kung!,
brefvet den 18 augusti 1735 stadgades, att utlänning, vare sig resande
eller här bosatt, skulle beträffande rättsskydd till person och egendom
vara likställd med svensk medborgare (»tagandes Kungl. Maj:t i riket kommande
främmande i Dess nådiga beskydd, och skola de åtnjuta samma
fördel och säkerhet som Kungl. Maj:ts egna undersåtar»). Genom vår
»habeas corpus »-akt, 16 § regeringsformen, skedde ingen förändring i detta
förhållande. Konungen, och därmed Kungl. Maj:ts underordnade organ,
förständigades »att ingen fördärfva eller fördärfva låta till lif, åia, personlig
frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är», samt
dessutom särskildt »att ingen från ort till annan förvisa». Detta kardinalstadgande
i vår grundlag gäller alla dem, som komma under de svenska
statsmyndigheternas rätt" och välde, och dess grundtankar genomgå
hela vår rättsförfattning jämväl beträffande, utländsk man: främmande
undersåte är enligt civil- och strafflag här i landet skyddad till Rf, fri -

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

het, ära och egendom i lika mån som svensk. Han är berättigad att anlita
statens rättshjälp för sina intressen likaväl som han är rättsligen,
civilt och kriminellt, inför svensk domstol ansvarig för sina här företagna
handlingar.

De i lag och författningar gifna bestämmelserna om utlämning för
utomlands begånget brott och återsändande af utländska undersåtar beröra
ej heller deras ofvan antydda rättsställning. Gällande traktater om
utlämnande af gröfre förbrytare gifva allenast ett uttryck åt staternas
ömsesidiga intresse af, att brott varda straffade, och utgöra en nödvändig
komplettering af de enskilda staternas endast territoriella straffrätt. Hvad
vidare angår de administrativa myndigheternas rätt att, jämlikt 1861 års
traktat med Ryssland och kungl. cirkuläret den 28 maj 1886, till deras
respektive hemland återsända lösdrifvare, tiggare och dömda förbrytare,
är här fråga om en hufvudsakligen exekutiv åtgärd, som närmast motsvarar
den vanliga behandlingen af lösdrifvare eller det i fattigvårdsförordningen
förutsatta hemsändandet af fattiga till deras rätta hemort inom
landet. Af alldeles samma natur är Kungl. Maj:ts egen, i nyssnämnda
cirkulär förutsatta åtgärd i fråga om utlänningars förande ur riket. För
tillsyn af de nämnda bestämmelsernas efterlefnad måste åter den särskilda
polisuppsikten öfver misstänkta utlänningar anses vara anordnad. Men
lika litet som enligt fattigvårdsförordningen det förhållande, att en person
kan väntas blifva i behof af allmänt understöd, utgör hinder för hans
bosättande hvar han behagar, lika litet är enligt svensk lag medellöshet
i och för sig ett hinder för utlänning att här i riket taga uppehållsort,
än mindre tillräcklig orsak för att sända honom ut ur riket. Först om
medellösheten är själfförvållad, om utlänning beträdes med lösdrifveri,
kommer hemsändande i fråga. Enligt 1886" års cirkulär, jämfördt med
lösdrifvarlagen, kan våda för allmän säkerhet och ordning ingå som motiv
för en persons behandling som lösdrifvare, men aldrig som det ensamt
bestämmande, Förutom kringstrykande medellösa lättingar må som lösdrifvare
behandlas allenast de, som, utan att äga egna medel till sitt
uppehälle, underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika
föra ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet. Endast om här vistande utlänning, som befinnes
vådlig för den allmänna säkerheten, desslikes är medellös, lat och sysslolös
eller beträdes med bettlande, må han sålunda expedieras i den ordning
det nämnda cirkuläret medför.

Behandlingen af en för lösdrifveri omhändertagen utlänning är beträffande
såväl häktningen som den vidare fortskaffningen i fullständig
öfverensstämmelse med svensk lag och folkrättsligt gällande principer.

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Utlänningen beröfvas den svenska statens rättsskydd, men göres ej därigenom
rättslös, enär han, såvidt möjligt, föres till hemlandet och blir i
■åtnjutande af dess skydd. I sådant syfte underrättas äfven hemlandets
myndigheter om åtgärden.

Det synes uppenbart, att det först här ofvan omförmälda utvisningsförfarandet,
som hvarken är ett utlämnande för utomlands begånget brott
eller en behandling för lösdrifveri, är till hela sin beskaffenhet vida skildt
från de två nyssnämnda åtgärderna.

Anledningen till berörda utvisning är personens »vådlighet för allmän
ordning och säkerhet» och ensamt den. Följden blir ett förande ur riket
utan hänsyn till, huruvida laga försvar erhålles å rätt hemort. Det gäller
förty en verklig rättsförlust, eller rättare en serie af sådana — förlust
a,f hem, utkomst eller i hvarje fall af rättsskydd under svensk lag — och
därtill fara för nya svårigheter i ett land, som ej är den utvisades hemland
och som försända ej heller är villigt att mottaga eu misstänkliggjord
främmande.

Utvisning i egentlig mening är alltså en statsåtgärd, förenad med
synnerligen vidtgående rättsföljder för den utvisade, men alldeles blottad
på garantier för dess rättmätiga begagnande. Hvarken grundlag eller allmän
lag har härom något att förmäla, än mindre gälla bestämda normer
för utvisningsåtgärdens vidtagande. Hvad kan då gifva regeringen befogenhet
att utan direkt stöd af lag utvisa här vistande utlänningar, enbart
af det skäl, att de af den styrande myndigheten ansetts farliga för
den allmänna ordningen och säkerheten?

Svaret på denna fråga har man tvifvelsutan velat finna i den inom
folkrätten fastslagna grundsatsen, att hvarje stats öfverhöghet inom sitt
eget territorium omfattar befogenheten att efter godtfinnande bestämma
öfver villkoren för främmande undersåtars rätt att uppehålla sig inom
statsområdet. Rent folkrättsligt sedt, har staten sålunda obegränsad utvisningsrätt
gent emot den enskilda utlänningen, allenast med de inskränkningar,
hvilka enligt traktater eller folkrättslig praxis (comitas gentium)
må gälla i förhållande till den stat, hvars undersåte denne är.

Emellertid förefaller det vara ett stort misstag att ur denna folkrättsliga
regel draga den slutsatsen, att den enskilda utlänningen skulle
sakna hvarje rättighet gent emot den främmande stat, inom hvars område
han vistas. Hans direkta rättsförhållande till den främmande staten bestämmes
däremot af dess lagar och författningar och framför allt genom
dess grundlagar. Staten må äga aldrig så oinskränkt utvisningsrätt, men
i en konstitutionell stat är regeringen icke staten, och dess befogenhet
äfven i fråga om rätten att utvisa inom statsområdet vistande främlingar

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

stiäcker sig icke längre, än som star i öfverensstämmelse med de inom
staten fastslagna rättsregler.

O o

I de flesta andra länder med konstitutionellt styrelsesätt har utvisningsinstitutet
i lag reglerats, åtminstone så till vida, att de administrativa
myndigheternas diskretionära utvisningsrätt grundar sig på ett o-enom
lag gifvet, allmänt uppdrag. Beträffande politiska utvisningar, därvid
ett rent försvarssyfte gent emot t. ex. spioner, internationella anarkister
etc. tydligt manifesteras, synes väl statsrättslig praxis i allmänhet
gifva regeringarna en vidsträcktare befogenhet än som eljest enligt uttryckliga
lagbestämmelser tillkommer dessa. Men som regel kan "sägas,
att, så snart utvisningen framstår såsom en för den enskilde menlig rättsföljd,
hvilket särskildt blir fallet beträffande fast bosatta personer, utvisnings
fö r far a n do t år rättsligen bestämdt genom mer eller mindre detaljerade
föreskrifter.

Den mest vidsträckta myndighet vid beslut om utvisning öfverlämnar
Schweiz’ författning till Bundesrath, som kan utvisa hvarje främling (Bundesverfassung
Art. i 0). En liknande befogenhet tillkommer den italienska
regeringen på grund af handling, hvarigenom den allmänna säkerheten
äfventyras (lag den 23 december 1888, art, 90 och 91). I Frankrike

jeiai föi visningen ännu som hufvudstraff gent emot både in- och utlänningar,
under det att i Tyskland de centrala polismyndigheterna äga
rätt att ur riket förvisa utlänningar, Indika enligt domstols utslao- äro
ställda under polisuppsikt (Str. G. B. § 39), eller" Indika äro dömda för
yrkesmässigt bedrifvande af hasardspel (§ 284), eller Indika blifvit dömda
till frihetsstraff och därefter enligt domstols utslag äro öfverlämnade till
polismyndighets inseende (§ 361). Enligt belgisk lag af den 12 februari
1897 och föregående lagar af åren 1835, 1880 och 1891 kunna främlingar,
Indika. äga stadigt hemvist på en ort och blifvit införda i det rörande
utlänningar förda registret, icke utvisas, så vidt de äro gifta med en belgiska
och antingen hafva barn med henne eller varit bosatta i Belgien
mer än fem år eller också blifvit födda i Belgien och bott där till efter
fyllda 21 år. Andra i Belgien bosatta främlingar kunna jämlikt lagen
utvisas, men endast genom kungligt dekret efter ett procedere inför regeringen,
därvid de befunnits farliga för den allmänna säkerheten eller visas
vara dömda för brott. Främlingar, hvilka sakna fast bostad, kunna
däremot af polismyndigheterna utvisas, särskildt på grund af bettlande
eller lösdrifveri. Lagbestämda regler af liknande innebörd gälla äfven i
andi a statei, såsom i Holland, där 6-årigt hemvist utesluter utvisningsrätt
(lag den 13 augusti 1847), och i Danmark, hvarest främlingar ej alls
kunna utvisas, om de varit fem år bosatta i landet. Har utlänning vistats

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

i Danmark minst två år, kan han ej utvisas utan att vara dömd för groft
brott (lag den 15 maj 1875).

Ingenstädes har dock regeringens beroende af laga föreskrifter för
utvisningsåtgärdens vidtagande fått ett bestämdare uttryck än i England,
det land, där den personliga friheten garanteras genom bestämmelser, till
Indika innehållet af 16 § i vår regeringsform närmast ansluter sig. Då i
andra, här ofvan berörda länder de administrativa myndigheterna tillerkänts
en vidstäckt befogenhet att utvisa främlingar, har Englands författning,
i saknad af uttryckliga undantag för utlänning från tillgodonjutande
af de allmänna ''fri- och rättigheterna, ansetts förbjuda främlingars
utvisande i administrativ ordning. Sålunda har den engelska regeringen
blott undantagsvis och för kortare tid genom särskild lag gifvits
makt att utvisa utlänningar (exempel: Prevention of Crime Act af den
12 juli 1882). Och då på senare tid genom lag den 11 augusti 1905 ett
utvisningsförfarande införts äfven i England, har detta genom noggranna
bestämmelser reglerats samt lagts i händerna på domstol, ej öfverlämnats
till administrativa myndigheters godtycke.

Den nya engelska lagens innehåll är i sammanfattning följande.

Utlänning, som vistats i landet minst ett år, kan genom domstols
utslag utvisas endast om han utstått frihetsstraff för brott mot allmän
lag eller funnits skyldig till yrkesmässigt drifvande af otukt. Utlänning,
som under kortare tid än ett år uppehållit sig inom brittiska riket, kan
utvisas: 1) om han fallit den allmänna fattigvården till last, 2) om han
beträdes med lösdrifveri, 3) om han vistas i rum, som är öfverfylldt med
människor på ett hälsofarligt sätt, 4) om han enligt traktat med det land
han tillhör kunde för brott utlämnas, kan han i stället utvisas. De särskildt
uppräknade fallen, hvilka sålunda delvis motsvara vart i 1886 års
cirkulär stadgade »återsändande» af utländska lösdrifvare, skola äfven de
bedömas af domstol, hvars utvisningsbeslut verkställes genom inrikesministeriets
försorg. Har utlänningen ej vistats i landet längre tid än sex

månader, är det fartygsrederi, som fört honom dit, skyldigt att bekosta

hans återförande.

Med anslutning till de grundsatser, som i främmande rätt fastslagits,
och med hänvisning till hvad på sitt ställe här ofvan anmärkts om den
svenska lagens ståndpunkt i fråga om utlänningars insläppande och rättsställning
i riket, synes det mig icke vara förmätet att påstå, att den utvisning
af först här ofvan beskrifna art, som hvarken är ett utlämnande

för brott eller en behandling af lösdrifvare enligt 1886 års cirkulär, är
en regeringsåtgärd, som må hafva vunnit hemul genom Riksdagens tysta

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

eller uttryckliga godkännande, men soin icke ligger inom den ursprungliga
ramen af vår rättsförfattning.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. Den statsrättsliga
praxis, som sålunda uppkommit, kan i allt fall ej berättiga Kung!.
Maj :ts underordnade myndigheter, särskilt polismyndigheterna, att medelst
häktning eller andra åtgärder förfara annorledes gent emot utlänning,
än efter hvad allmän lag medför.’»

Löfgren redogör härefter i sin omförmälda skrifvelse för en år 1907
mot ryske undersåten, sadelmakaren Wolf Mellin vidtagen utvisningsåtgärd,
; och anföres härom i justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
följande:

»Mellin hade efter undergången, med tillhygge föröfvad misshandel,
häraf blodvite följt, anmält misshandeln för åtal å polisstation i Stockholm,
men själf blifvit utvisad. Hans angifvelse hade icke i hufvudsak
motsagts vare sig af den polisman, som verkställt anhållandet af en af
deltagarne i misshandeln, eller af i ärendet hörda, i saken ej inblandade
personer, ej heller af vid anmälda uppträdet eljest tillstädesvarande, men
icke hörda personer, Indika lätt kunnat af polisen tillkallas. Den person,
mot hvilken angifvelse!! företrädesvis riktades, befanns vid anhållandet
innehafva en boxhandske samt en revolver med sju skarpa patroner. Icke
desto mindre hade fullständig utredning uteblifvit, likaså åtal vid behörig
domstol. I stället hade Mellin, som uppträdt som målsägande, jämte de
för brottet angifna och en del upplysningsvis hörda personer på polismyndighetens
föranstaltande utvisats ur riket och förts öfver till Danmark.

Frånsedt att såmedelst ett här i riket begånget brott icke blifvit lagligen
beifradt vore härvid att märka, att Mellin i nära 20 år haft fast bostad
. här i riket, att han varit här mantalsskrifven och vederbörligen
fullgjort honom åliggande skattskyldighet, samt att han enligt ansedda
mäns sammanstämmande vitsord städse gjort sig känd för ordentlighet,
plikttrohet och ett aktningsvärdt uppträdande.

_ Det enda, som kunnat anföras som skäl för att utvisa Mellin, hade
varit den i polisrapporten rörande honom förekommande, men i öfrio-t
obestyrkta uppgiften, att han skulle hafva drifvit olaga handel »under
cirka 18 år». Riktigheten af denna uppgift vore emellertid omstridd och
grundade sig därpå, att Mellins erkännande af det faktum, att han som
biförtjänst mäklat vid försäljning af antika möbler, i rapporten återgifvits
som ett erkännande af olaga handel. Huru härmed i verkligheten förhölle
sig, torde dock för nu ifrågavarande sak äga mindre väsentlig betydelse
— hade Mellin, som hufvudsakligen utfört sadelmakeriarbete för annan
yrkesidkares räkning, därjämte bedrifvit olaga handel, vore det lika an -

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

märkningsvärdt, att detta icke vid upptäckten ledt till laga åtal, samt att
olaga handel fått bedrifvas i 18 år utan polisens ingripande.

Vid samma tillfälle hade häktats och utvisats Wolf Mellins son Manne
Mellin, ehuru denne, till synes författningsstridigt, som värnpliktig utgjort
svensk krigstjänst och ännu stode inskrifven i arméns rullor. Dessutom
hade samtidigt häktats och utvisats upplysningsvis hörda personer^ hvilka
här haft stadigt hemvist och icke beträdts med tiggeri eller lösdrifveri.

Med hänvisning till hvad sålunda anförts bär advokaten Löfgren hemställt
om lämpligheten af att hos Riksdagen väcka förslag om införandet
af lag, hvarigenom utvisningsförfarandet regleras, därvid jämväl borde
tagas i öfvervägande, dels huruvida bestämmelser om villkor för utlänningars
inflyttning i riket böra införas, och dels hvilka garantier i rättsligt
försvar, opartisk myndighets hörande etc. lämpligen böra stadgas till den
enskildes skydd emot väfd och godtycke: såväl i fråga om utvisning som
beträffande främmande undersåtars utlämnande eller återsändande. Hvad
särskild! anginge det speciella utvisningsförfarandet, syntes härvid böra
tagas i betraktande de synpunkter, hvilka gjort sig gällande i utländsk
lagstiftning på området äfvensom i de förslag till likformiga internationella
bestämmelser, hvilka af 1’Institut de droit International efter långa
och ingående förhandlingar år 1892 utarbetats. (Annuaire XI, sid. 273
ff. och XII, sid. 184 tf.)

Nödvändigheten af skyndsamma lagstiftningsåtgärder i antydda riktning
syntes uppenbarligen framgå såväl af den omständigheten, att ofvan
särskild! omförmälta till vägagående vid utvisning icke vore något enstaka
fall, utan på senare tid ofta förekommit, som af det förhållande, att den
statsrättsliga praxis, som därvid tagit sig uttryck, icke utvecklat sig i
öfverensstämmelse med billighetens och rättvisans fordringar. Ln jämförelse
med andra, med vårt land i konstitutionell frihet eljest likställda,
länder gåfve också vid handen, att grundsatser, hvilka där vore gällande,
här i landet alldeles frånsetts vid utvisningsförfarandets tillämpning. Hänsyn
till vistelsens långvarighet eller till den utvisades familjeförhållanden
och dylikt hade ej tagits; äfven obetydliga förseelser eller handlingar,
som ej alls varit straffbara, hade föranledt utvisande; då misstanke för
brott förelegat, hade utvisning förekommit utan att ansvar först utkräfts
— allt utan iakttagande af några som helst processuella former och i
strid mot hvad i allmänhet ansåges tillhöra iakttagandet af hvarje enskilds
befogade anspråk på värdig behandling från en kulturstats sida.»

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Justitieombudsmannen fortsätter härefter:

»Syftet med den sålunda gjorda framställningen synes mig synnerligen
beaktansvärdt. Såsom i densamma erinrats, måste hvarje sjanständig
stat. anses berättigad att utvisa utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa
och billighet fordra emellertid, att denna befogenhet utöfvas med tillbörligt
iakttagande af det berättigade intresset hos den, som göres till föremål
för utvisningsåtgärd, och under former, som lämna den, mot hvilken sådan
åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt.

Hos oss saknas så godt som fullständigt lagbestämmelser, som normera
de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skall förfaras, och
som angifva de former, hvilka därvid böra iakttagas.

Denna brist kan tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som
vilja uppehålla sig i riket. Den är därjämte af beskaffenhet att kunna
bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kan jämväl lätt
föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd får skenet af godtycke.

Det synes mig därför vara af vikt, att en lagstiftning kommer till
stånd på det angifna området, så att de åtgärder, som vidtagas mot utlänningar,
ske efter så vidt möjligt objektiva, i lag fastställda grunder
och under lagbestämda former.

Att. en dylik lagstiftning också är i hög grad ägnad att trygga staten
i dess förhållande till främmande makter, torde icke vara erforderligt att
här närmare utveckla.

Otvifvelaktigt möta stora svårigheter att i en lag exakt angifva de
förutsättningar, under hvilka en utvisning må äga rum. I flera fall kunna
visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar,
som trots förbud beredt sig tillträde till svenskt område, som gjort sig
skyldiga till lösdrifveri eller till förbrytelser — här i landet eller utomlands
af visst angifvet slag. Men klart är enligt min mening, att
staten icke kan afstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom
åtgärder, hvilka icke kunna rubriceras under någon viss strafflagsbestämmelse,
äfventyra statens säkerhet inåt eller utåt. Att bestämdt angifva
alla dylika, åtgärder låter sig säkerligen icke gorå, utan måste i vissa° fall
en diskretionär pröfningsrätt lämnas vederbörande myndighet.

Äfven i afseende å nvssberörda fall bör emellertid den ifrågasätta
lagstiftningen anses vara åt värde. Den lärer nämligen, i enlighet med
hvad ofvan antyda, förutom stadganden om de fakta, som kunna föranleda
utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren vid
utvisningsförfarandet, särskilt angående den förundersökning, hvilken
måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt äro ägnade
att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande af ut Bih.

UU Rikad. ProL 1910. 7 Samt 6 Haft. 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

länningen med tillfälle för honom att kunna försvara sig mot obefogade
beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag torde böra behandlas icke blott
förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan äfven frågan
om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt
område. Möjligen bör i samband härmed tagas under öfvervägande frågan
om utlämning af utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser
angående behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga
till lösdrifveri m. m.»

Liksom en stats medborgare äro förpliktade att ställa sig statens lagar
till efterrättelse, så äga de ock anspråk att komma i åtnjutande af de
förmåner, den inom staten bestående rätten i allmänhet erbjuder. Med
afseende åter å främmande undersåtar är enligt själfva den statliga ordningens
natur dessas ställning i fråga om såväl skyldigheter som rättigheter
gent emot det land, de icke tillhöra, en annan. Bestämmanderätten
i afseende å utlänningars rättsställning i för dem främmande stater tillkommer
de suveräna staterna själfva inom gränsen af till äfventyrs bestående
internationella rättsregler. Staternas åtgöranden i detta hänseende
hafva under olika tider växlat efter olika åskådningssätt och olika omständigheter.
Hvad den moderna tiden angår hafva under densamma i
det hela ganska starkt häfdats nationella kraf och nationella intressen i
det förevarande afseendet.

Sålunda må i detta sammanhang erinras, hurusom många stater funnit
det angeläget att genom mer eller mindre ingående bestämmelser skydda
sig mot skadlig invandring eller inflyttning af främmande undersåtar. Närmast
i sådant syfte hafva tillkommit bland annat i Norge »Lov om Anmeldelse
af Reisende og Fremmede» den 4 maj 1901, i Danmark »Lov
om Tilsynet med Fremmede og Reisende m. in.» den 15 maj 1875, i
England »Aliens Act» af år 1905 samt i Nordamerikas Förenta stater
»Act to regulate the immigration of aliens into the United States» af den
20 februari 1906. I samma ändamål har äfven, hvad vårt eget land angår,
Riksdagen i skrifvelse den 10 mars 1907 hos Kung!. Maj:t anhållit, det
täcktes Kungt. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring såvidt möjligt
måtte hindras samt i öfrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom
landet på lämpligt sätt ordnas. Sedan öfverståthållarämbetet och Kungl.
Maj:ts samtliga befallningshafvande afgifvit utlåtanden i anledning af berörda
skrifvelse, har kommerskollegium på befallning den 25 september

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

1907 uppgjort ett förslag i ämnet, afseende bland annat hufvudsakligen
från de omförmälda norska och danska lagarna hämtade, i detalj gående
bestämmelser angående tillsynen och öfvervakningen af i landet befintliga
utlänningar.

Vidare hafva i några stater åtgärder i lagstiftningsväg vidtagits mot
utländska anarkister. 1 ledet af åtgöranden från staternas sida till skydd
för sina intressen i omförmälda afseende äro äfven att inräkna bestående
internationella överenskommelser mellan enskilda stater, åsyftande hufvudsakligen
åstadkommande af reciprocitet dem emellan med afseende å förlust
för utlänningar af rätten att under vissa omständigheter vistas inom
den främmande staten respektive skyldighet för den egna staten att emottaga
dessa. I detta hänseende är för Sveriges del särskildt att anteckna
konventionen den 24 februari 1861 mellan Sverige och Ryssland angående
ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare.

Hvad särskildt angår det i justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
berörda ämnet, grunder för och förfarandet vid utvisning af
främlingar, finnes, sedan numera äfven i England genom »Aliens act» i
samband med meddelande af föreskrifter rörande invandring rätt att utvisa
i landet sig uppehållande utlänningar, efter det ett visst bestämdt
domstolsförfarande försiggått, tillerkänts »Secretary of State», ingen stat,
som lämnar utlänningar oinskränkt asylrätt. 1 Danmark har genom den
omförmälda »Lov om Tilsynet med Fremmede og Reisende m. m.» träffats
vissa föreskrifter rörande villkoren för utvisning i allmänhet. Utlänning,
som icke varit bosatt i landet i två år, kan på befallning af justitieministern
utvisas, »naar hans Forhold dertill måtte give Anledning». I
den förutnämnda norska lagen förekomma bestämmelser om utvisning
såsom påföljd, i händelse vissa lagens föreskrifter åsidosättas. I sådant
fall är utvisningsrätt tillerkänd polismyndigheten. I öfrigt är i Norge utvisning
af i landet vistande utlänningar en angelägenhet för regeringen,
som har att meddela närmare bestämmelser angående den nyssnämnda
lagens tillämpning. Enligt belgisk lagstiftning kan den utlänning, som
stadigvarande uppehåller sig i landet, utvisas, om han genom sitt uppträdande
sätter det allmänna lugnet i fara (»compromet la tranquillité
publique»). Utlänning, som icke sex månader varit införd i befolkningsregistret,
anses såsom icke bofast i Belgien och kan utvisas äfven utan
angifna förutsättning. Hvad Tyskland angår kan kontrollen öfver utlänningar
enligt riksförfattningen vara en angelägenhet för riket. Någon för
tyska riket gällande lagstiftning i förevarande hänseende finnes emellertid

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

icke, om man bortser från de i den skrifvelse, som ligger till grund för
justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, omförmälda enstaka
bestämmelser, enligt hvilka vissa lokala myndigheter äga utvisningsrätt. I
andra fall är det de särskilda staternas regeringar, som hafva befogenhet
att utvisa utlänningar från sina länders respektive områden. Utöfningen
af denna befogenhet är icke genom lag reglerad eller inskränkt. Visserligen
hafva i Preussen och en del andra stater i senaste tid meddelats
bestämmelser, hvarigenom utlänningar, som försetts med särskilda legitimationshandlingar,
i vissa fall äro skyddade för utvisning, men dessa
bestämmelser hafva hufvudsakligen tillkommit för att reglera åtskilliga
förhållanden med afseende särskild! å i Tyskland vistande utländska
landtarbetare. I Frankrike kan enligt lag den 3 december 1842 inrikesministern
utvisa hvarje utlänning. I gränsprovinserna tillkommer beträffande
utlänningar, som icke hafva fast hemvist i landet, samma
befogenhet den lokala myndigheten. Enligt lagen den 8 augusti 1893
kunna utlänningar utvisas ur Frankrike, om de vid afgifvande af den
för utöfning af vissa yrken föreskrift^ anmälan lämna falska uppgifter.
Från Italien kunna utlänningar, som för ett brott dömts till frihetsstraff,
efter utståndet straff blifva utvisade genom beslut af lokal myndighet.
Andra utlänningar kunna i den allmänna säkerhetens intresse ur landet
utvisas af inrikesministern. I Schweiz kan hvarje kanton från sitt område
utvisa utlänningar, som icke hafva fast hemvist inom kantonen. Rätten
att utvisa utlänningar från schweiziska edsförbundets område tillkommer
enligt artikel 70 i schweiziska författningen förbundsrådet. I Österrike,
och Portugal m. fl. stater lära lagstadgade bestämmelser om utvisningsaknas.
Men äfven i dessa länder gäller såsom erkänd regel, att regeringarna
hafva rätt att ur landet utvisa utlänningar.

0 O

Hvad vårt eget land angår torde först kunna fastslås, att våra grundlagar
icke gifva några regler, som hafva särskild! afseende å ifrågavarande
förhållanden. Gent emot de uttalanden, som i detta hänseende förekomma

1 den framställning, hvartill justitieombudsmannen hänför sig, och till
belysning af den uppfattning härutinnan, som var rådande omkring tidpunkten
för tillkomsten af vår regeringsform, vill utskottet erinra om de
i kungl. förordningen den 19 februari 1811 förekommande stadganden,
— om hvilkas noggranna iakttagande sedermera genom särskilda föreskrifter
erinrades — att hvar och en främmande makts undersåte, som åstundade att
vistas inom riket, antingen för enskilda angelägenheter eller för sitt nöje,
borde därtill begära tillstånd i Stockholm af öfverståthållaren och eljest af

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

landshöfd ingen i länet. Sistnämnda personer skulle äga, rättighet att tills
vidare lämna dylikt tillstånd åt sådana utlänningar, hvilka icke ådragit
sig någon uppmärksamhet antingen genom anförda klagomål öfver deras
förhållande eller genom misstanke om deras afsikter. Berättelse om ineddeladt
tillstånd skulle genast aflämnas till statsministern för utrikes ärendena.
Hvar och en utländsk makts undersåte, som icke hörsammade förordningens
befallningar, skulle straffas med ett års fängelse och därefter
förvisas ur riket. Förteckningar skulle hvarje år upprättas angående i riket
sig uppehållande utlänningar och aflämnas till statsministern för utrikes
ärendena. Sagda bestämmelser gällde, tills de genom nådiga förordningen
den 28 november 1844 upphäfdes. Den utlänning fortfarande åliggande
allmänna skyldigheten att vara försedd med pass borttogs, med undantag
endast för vissa handelsresande, genom nådiga förordningen den 21
september 1860. Uti sistnämnda förordning stadgades dock, att i
öfverensstämmelse med hvad i nådiga stadgan den 29 maj 1846
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer funnes
förutsatt, okänd person, som undandroge sig att uppgifva namn eller
hemort eller hvad eljest till nödig upplysning hörde eller mot hvilken
skälig anledning förekom me, att han gjort osann uppgift, skulle, om rätta
förhållandet ej genast kunde utredas, fortfarande vara underkastad den
påföljd, att af krön obetjäningen eller annan vederbörande polismyndighet
inställas hos Konungens befallningshafvande, som hade att med honom
efter berörda lagrum förfara. Sistnämnda 1846 års stadga upphörde att
gälla, då lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvares behandling trädde
i kraft. 1 landshöfdinginstruktionen den 10 november 1855 och nådiga
instruktionen för kronolänsmännen den 10 november 1855 förekomma
stadganden angående skyldighet för vederbörande att i vissa, fall hålla
tillsyn öfver okända personer, in- eller utlänningar. Beträffande förfaringssättet,
i händelse annan utlänning än norrman här i landet blir föremål
för fattigvård, stadgas bland annat i 32 § af kungl. förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871. Med afseende å utländska lösdrifvares förpassande
ur riket äro bestämmelser meddelade i det i justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning omförmälda cirkuläret den 28 maj 1886.
Hvad sålunda stadgats gäller, där ej genom ingånget aftal med främmande
stat annorlunda bestämts. Angående utvisning ur riket af för brott häktade
eller för brott dömda utlänningar samt utlänningar, som anses farliga
för allmän säkerhet, beslutar Kungl. Maj:t efter framställning af vederbörande
lokala myndighet. Beträffande särskildt personer, som »i följd
af tilldragelserna i ryska riket därifrån begifva sig hit till landet», har

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Kungl. Maj:t genom cirkulär den 27 april 1906 — som sedermera för
hvarje år, senast den 23 december 1909 för innevarande år, förnyats —
ålagt rikets polismyndigheter att förständiga de främlingar, som af nämnda
anledning inkommit till riket eller därefter anlända, att ofördröjligen hos
vederbörande polismyndighet anmäla namn, yrke och hemort, äfvensom
uppgifva ej mindre bostad och förvärf smöjligheter här i landet, än ock,
där ombyte af bostad sker, den nya bostaden. I cirkuläret har polismyndigheten
vidare anbefallts att på lämpligt sätt fästa dessa främlingars
uppmärksamhet därpå, att de icke äga någon ovillkorlig rätt att uppehålla
sig här i landet och särskildt äro underkastade risken att varda utvisade
från riket, icke blott om de begå något, som strider mot lag eller allmän
ordning, eller underlåta att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet eller
om sig lämna falska uppgifter, utan äfven om de på ett eller annat sätt
blanda sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider eller sociala
tvister; och skall det åligga polismyndigheten att, när främling, hvarom
här är fråga, icke ställer sig till efterrättelse hvad sålunda förordnats,
därom genast hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Af hvad utskottet ofvan anfört framgår, att i de flesta stater frågan
om utvisning af inom staten vistande utländska undersåtar är en angelägenhet,
som anses böra handhafvas af ländernas regeringar för att af
dem med iakttagande af olika förefallande omständigheter begagnas i enlighet
med den allmänna ordningens och den allmänna säkerhetens kraf.
Så är, med undantag endast för England, i stor utsträckning förhållandet
äfven i de länder, där rätten att utvisa utlänningar kringgärdats af mer
eller mindre inskränkande föreskrifter. Det synes utskottet vara af vikt,
att i detta afseende för vårt lands vidkommande icke eftergifves hvad i
de flesta andra länder förhållandena anses bjuda. Att i lagstiftningsväg
binda myndighetens handlingsfrihet på det ifrågavarande området efter
mönster af till exempel England synes utskottet hvad vårt land angår icke
lämpligt. Skulle därför en lagstiftning i det förevarande ämnet för vårt
land ifrågakomma, synes densamma knappast böra gifva den för närvarande
i dessa ärenden beslutande och under konstitutionellt ansvar handlande
regeringsmyndigheten i sak mindre befogenhet än som för närvatande
är tillerkänd densamma. Med hänsyn till vårt förhållande till andra
stater —• med vidsträckt befogenhet i det förevarande afseendet i fråga
om våra egna undersåtar — skulle eu mer eller mindre i detalj utförd
begränsning härutinnan kunna blifva till skada för vårt land och dess intressen.
Hvad särskildt angår de i den skrifvelse, som ligger till grund

Lagutskottets Utlåtande Nr 6,

för justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, åberopade af
»L institut de droit international» förordade bestämmelser i det förevarande
ämnet hafva desamma, utskottet veterligen, icke upptagits i något lands
lagstiftning. I hvarje fall synes den internationella rättsuppfattningen på
detta område hittills icke hafva nått den utveckling, som erfordras för att
densamma må kunna vara vägledande för den enskilda staten.

Hela antalet här i landet stadigvarande utländska undersåtar
beräknades af kommerskollegium år 1907 utgöra minst 25,000. Enligt
officiell statistik samt utskottet tillhandakomna uppgifter öfverlämnades
till myndigheter utom riket samma år omkring 220 för brott häktade
utlänningar, omkring 322 för lösdrifveri häktade och 19 på grund af
åtnjuten fattigvård. 25 utvisades genom Kung!. Maj:ts beslut såsom
farliga för allmän ordning eller säkerhet. Antalet af sistnämnda anledning
utvisade utgjorde 1908 8 och 1909 23 personer. I ett fall har under
de nämnda åren åt vederbörande myndighet uppdragits att utvisa deltagare
i en kongress, som här tillämnats, rörande utländska politiska förhållanden.
Utan att tillägga de sålunda anförda siffrorna någon större betydelse
för bedömande af den förevarande frågan, har dock utskottet icke af
dem eller hvad i öfrigt här i landet förekommit kunnat sluta sig till något
behof af lagstiftningsåtgärder i det af justitieombudsmannen nu påyrkade
hänseendet. Snarare synas utskottet, hvilket äfven af Riksdagen
med dess ofvan omförmälda skrifvelse den 20 mars 1907 åsyftades, åtgärder
vara af behofvet påkallade för utstängande från landet af en del
utländska folkelement, som våra grannländer icke vilja mottaga. Genom
den lagstiftning, som på grundvalen af sagda skrifvelse kan komma till
stånd, eller i samband med densamma lära äfven till ledning för myndigheterna
närmare föreskrifter komma att lämnas rörande förfaringssättet i
händelse den, som faller under lagstiftningen, åsidosätter dess bestämmelser.
Härigenom torde den anmärkta nu rådande bristen å lämpliga förhållningsregler
för de lokala myndigheterna rörande förfaringssättet i vissa
fall med afseende å härvarande utländska undersåtar blifva afhjälpt. Frågan
om undanröjande af ett visst missförhållende i nämnda afseende, nämligen
den långsamma behandlingen för närvarande i vissa fall af lösdrifvare,
som äro eller antagas vara utlänningar, är redan af justitieombudsmannen
genom den i hans ämbetsberättelse till innevarande års Riksdag
intagna den 5 oktober 1909 i ämnet aflåtna skrifvelse till Kungl. Maj:t
dragen under Kungl. Maj:ts pröfning. Möjligen lärer befinnas lämpligt,
att redan i samband med meddelande af de bestämmelser, som af sistnämnda
framställning må föranledas, föreskrifter utfärdas för reglerande
i öfrigt af vissa myndigheters förhållande i förevarande afseende.

• Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservation:

Herrar Widén, Pettersson från Södertälje, Er sson, Berggren, Lindhagen
och Olsson i See hafva anfört följande:

»I likhet med justitieombudsmannen och på de af honom i hufvudsak
anförda skäl anse vi det vara af vikt, att en utredning äger rum rörande
ifrågavarande ämne, samt att en därpå grundad lagstiftning kommer till
stånd, som efter såvidt möjligt objektiva grunder och under lagbestämda
former ordnar utvisningsförfarandet. Härvid kan och bör naturligen, på
sätt äfven justitieombudsmannen antyder, tagas all nödig hänsyn därtill,
att statens rätt och säkerhet icke eftergifvas eller äfventyras. En dylik
lagstiftning skulle äfven för vederbörande myndigheter väsentligen underlätta
och säkerställa behandlingen af hithörande fall samt leda till ett
konsekventare och mera enhetligt förfarande med afseende å utlänningar,
som vistas här i riket.

På grund häraf hemställa vi,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning ur
riket af utlänningar äfvensom beträffande de frågor, som
härmed sammanhänga, och därefter för Riksdagen framlägga
förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande
ämnen, hvartill utredningen må gifva anledning.»

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Herr Lindhagen har därjämte anfört följande:

»För min del har jag velat till Riksdagens kännedom framföra innehållet
i de till lagutskottet i ärendet från justitieombudsmannen jämväl
ingifna bilagor, som voro fogade vid advokaten Löfgrens framställning till
ombudsmannen.

Sålunda inhämtas af en af stadsfiskal L. Stendahl i Stockholm den,
17 oktober 1907 afgifven polisrapport följande.

Ryske undersåten Wolf Mehn, född 1866 och son till eu ingenjör,
inflyttade till Stockholm år 1899, där han varit inskrifven i Katarina församling.
Han hade här uppehållit sig och sin familj, bestående af hustru
och sju barn, dels med sadelmakeriarbete hemma i bostaden och dels genom
att af olika personer här i staden äfvensom å stadsauktioner uppköpa
gamla möbler och andra antika föremål af olika slag, Indika han sedan
försålt till olika antikvitetshandlare. Enligt sin uppgift medförde han från
Ryssland ett kapital å 10,000 kronor, men innehade vid tiden för polisförhöret
ej mer än 135 kronor i kontanta penningar.

Manne Mehn, född 1888 och son till den föregående, hade vid femton
års ålder konfirmerats i den mosaiska församlingen härstädes samt därefter
haft dels anställning i en vinaffär och dels tillfälligt arbete hos olika
målare. Då han saknat arbete, såsom ock varit förhållandet vido tiden för
polisförhöret, hade han haft sitt uppehälle i föräldrahemmet. Åren 1906
och 1907 vapenöfvades han såsom värnpliktig vid Vaxholms grenadierregemente.

Den 13 oktober 1907 infördes ryska undersåten Israel Leib Schachnowitsch
å detektivstationen af en konstapel under rapport, att han anhållit S.
utanför huset 66 a Äsögatan, emedan S. dels inne i nämnda hus och dels
a gatan utanför misshandlat två andra ryske undersåtar. Vid anhållandet
innehade S. en revolver, sju skarpa patroner och eu boxhandske. Samtidigt
inställde sig Wolf Melin och Manne Melin och angåfvo till laga åtal,
att de strax förut blifvit af S. och två i hans sällskap varande ryska
undersåtar, bröderna Nisson Temmin och Abraham Isak Temmin, öfverfallna
och på uppgifvet sätt misshandlade.

Vid polisförhöret förekom ej något annat, än att angifvarna och de
angifna jämte företrädesvis några andra ryska undersåtar, däribland en
handlande M. S. S. Dikman, hördes om uppträdet, därvid de hade stridiga
uppgifter rörande detsamma. Särskild! från de angifnes håll påstods, att
angifvarna skulle ha utöfvet misshandel. Ett handelsbiträde Sundberg
både på gatan sett Schachnowitscb varit i slagsmål med andra personer
och med en boxhandske måtta ett slag mot en annan man, troligen Wolf
Melin.

jBih. till Rilisd. Prat 1910. 7 Sami. 6 Haft.

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Genom den hållna undersökningen, heter det därefter i rapporten, hade
sålunda utrönts, att Wolf Melin, Manne Mehn, Schachnowitsch, bröderna Temmin
och Dikman varit i slagsmål med hvarandra, därunder samtliga, med
undantag af Dikman, tillfogats benåder och blödande sår. Någon bevisning
om i hvad mån enhvar af dem deltagit uti omförmälda våldshandlingar
har icke kunnat förebringas, enär de i saken hörda personerna förnekat
hvad som lagts dem till last och tydligen ej kunnat förmås att tala sanning
utan skyllt på hvarandra.

Mot Wolf Melin hade dessutom, fortsätter rapporten, förekommit, att
han här i staden under de senaste aderton åren på sätt ofvan sägs idkat
handel utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

»Här skulle vidare antecknas», heter det till sist i rapporten, »att
åtskilliga i Stockholm bosatta ryska judar, som här i riket drifva olaga
handel, jämväl uppköpa och försälja tjufgods, hvilket genom deras bemedling
vanligen föres utom riket».

Då berörda sex personer »med hänsyn till hvad mot dem förekommit
måste anses vådliga för allmän ordning och säkerhet» och då tre tillika
idkat olaga handel här i riket, hemställde stadsfiskalen till öfverståthållareämbetet
om vidtagande af åtgärder för deras utvisande ur riket.

Öfverståthållareämbetet fann af rapporten framgå, att nämnda ryska
undersåtar »uppehöllo sig här under förhållanden, som utgjorde en våda
för allmän säkerhet och ordning», samt hemställde därför till Konungen
om deras utvisande, hvartill Kungl. Maj:t ock lämnade sitt bifall.

Vid angifvelsen voro fogade dels två intyg från enskilda personer, den
ena vice värden i huset, om sadelmakaren W. Melins strid se ådagalagda
göda uppförande, dels i öfversättning ett intyg af den 5 november 1907
från rabbinen G. Klein i Stockholm, så lydande:

»Härmed intygas, att herr Wolf Melin, född den 2% 1866, varit bosatt
här i Stockholm omkring 20 år och därunder städse åtnjutit ett godt rykte.
Nu har Melin till följd af ett missförhållande i landet blifvit utvisad, hvilket
är så mycket mera att beklaga, som han är oskyldig till sin olycka.
Han anbefalles på det varmaste till alla trosförva-nter, om nöden skulle
tvinga honom att taga goda människors hjälp i anspråk.»

Melins anmälan till åtal af en mot honom föröfvad misshandel föranledde
således icke något åtal utan i stället att han och således faktiskt
äfven hans stora familj efter tjuguårig vistelse i. landet, utan att han därunder
föranledt någon anmärkning eller något betungande af fattigvården
summariskt utvisades. Om något visar behofvet af en utvisningslag, är
.det ett sådant enligt min rättsuppfattning upprörande fall som detta.

Lagutskottets Utlåtande Nr 6.

Enligt andra såsom bilaga åberopade handlingar hade fjärdingsmannen
i Hjärpen i Jämtland begärt utvisande af norske undersåten arbetaren
Oskar Mauritz Hoffstad, hvilken af Undersåkers häradsrätt den 17 maj
1909 dömts att bota 25 kronor för förargelseväckande uppträdande vid
ett demonstrationståg.

Det upplystes, att Hoffstad var född i Kall socken i Jämtland den
16 juli 1888 och sedan den 4 augusti 1904 varit kyrkoskrifven i Undersåkers
församling samt att familjen Hoffstad vore inflyttad från Nedre
Stjördalen i Norge. Enligt meddelande den 7 september 1909 från kronofogden
hade någon anmärkning mot Hoffstads person icke blifvit framställd,
och hans uppförande under den tid, arbetsnedläggelsen då pågått,
hade icke heller gifvit anledning till klander.

Befallningshafvande i Jämtlands län hemställde den 14 september
1909 »med hänsigt till hvad i ärendet förekommit rörande Hoffstadts uppträdande
vid det omförmälda demonstrationståget» om hans utvisande,
hvilket ock den 24 i samma månad af Kungl. Maj:t bifölls.

Äfven detta fall synes belysande för behofvet af en utvisningslag.»

Herr Jansson i Edsbäcken har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.