Lagutskottets inlåtande N:o 61 (Utlåtande 1898:LU61 Lagutskottet)

Lagutskottets inlåtande N:o 61.

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898, kl. 2 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.

Andringar i gällande lagstiftning angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet hafva vid innevarande riksdag ifrågasatts uti sju
särskilda inom Andra Kammaren afgifna, till lagutskottet hänvisade
motioner, nemligen: n:o 6 af herr C. Sandquist, n:o 14 af herr E. A.
Lindblad, n:o 26 af herrar J. Eliasson och O. A. Ericsson i Ofvanmyra,
n:o 62 af herrar P. Ersson i Vestlandaholm och A. G. Olsson i Frösvi,
n:o 76 af herr J. P. Jansson i Saxhyttan, n:o 96 af herr J. Bengtsson
i Bjernalt och n:o 129 af herr M. Andersson i Löfhult.

I motion n:o 6 anför sålunda herr Sandquist:

»Vid sistlidne riksdag väckte undertecknad en motion (n:o 7) i syfte
att vinna sådan ändring af 6 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, att »inkomst genom
aflöning» måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig »inkomst, som
uppgår till minst ett tusen kronor». Såsom kändt är, afslog såväl lagutskottet
som Riksdagen denna motion. Utaf lagutskottets utlåtande
n:o 52 framgår dock, att berörda utskott accepterade motiven för min
motion, enär det å sid. 20 uti samma utlåtande heter: »Hvad åter angår
den af herr Sandquist i 6 § föreslagna förändring, synes det utskottet,
som om densammas syfte hade goda skäl för sig» etc. Det är sålunda
under icke alldeles ogynnsamma förhållanden, som jag dristar återkomma
med motionen, denna gång med mera vidtomfattande ändringsförslag.

Bill. till Riksd. Prut. 1898. 7 Sami. 34 Höft. (N:o 61).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Om än gerna medgifves, att genom bestämmelserna i § 6 uti väglagen
ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i
mantal satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets
utgörande, så torde det dock icke kunna förnekas, att samma bestämmelser
lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska
svaga beskattningsföremål blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets
utgörande, då deremot beskattningsföremål med tillräcklig bärkraft
blifvit derifrån frikända. Ty enligt berörda lagstadganden drabbas
oftast nog fattige egare eller innehafvare af »annan fastighet, taxerad
till åtta hundra kronor», att för dylik, högst torftig fastighet erlägga
vägskatt, men alla herrar tjensteman, pensionärer och lifräntetagare
med flere äro för den bestämda inkomst de åtnjuta genom aflöning,
arfvode, pension, lifränta och dylikt derifrån befriade.

Men icke blott med fästadt afseende på nu påpekade orättvisa
lemnar meranämnda paragraf mycket att önska.

Uti alla sådana väghållningsdistrikt, hvarest föga eller inga industriella
företag finnas, räcker den mycket obetydliga bråkdel af vägskatten,
som inflyter ifrån lägenhetsegare, några få handlande och
kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna, och ännu
mindre förmår den att uti någon nämnvärd mån minska den hårdt tryckande
väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och förhandenvarande
behof af lättnad uti väghållningsbesvärets fullgörande framträder
derför, enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf, att inkomst
genom aflöning, eller motsvarande inkomst ur annan källa, såsom arfvode,
pension, lifränta och dylikt, göres likställig med öfrig, enligt momentet
d) vägskattskyldig »inkomst, som uppgår till minst ett tusen
kronor och hvarför bevillning till staten utgöres».

På grund af det sålunda vördsamt anförda får jag vördsammast
föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 § uti lag af den
23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
i hvad densamma rörer undantag ifrån skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet,
punkten 3 måtte erhålla följande lydelse:

3:o) ''inkomst, understigande ett tusen kronor genoni aflöning, arfvode
och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och
undantagsförmån. ’»

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Herr E. A. Lindblads i ämnet afgifna motion, n:o 14, är af följande
lydelse:

»Den väglag, som 1891 års Riksdag ändtligen efter många förberedelser
antog, och som sedan af regeringen den 23 oktober samma
år stadfästes och offentliggjordes, torde kunna i korthet angifvas som
ett försök att lösa vägfrågan, ett försök som ej slagit väl ut. Något
annat var ej heller att vänta, då lagen såsom ett sammanjemkningsförslag
knappt tillfredsstälde någon; en ledamot i den komité, som
utarbetade det första förslaget, vitsordade vid förra riksdagen, att
nästan ingen likhet förefinnes mellan komité förslaget och den antagna
lagen. Denna antogs också troligen för att ändtligen en gång komma
ifrån en gammal tvistefråga oöh under uttryckligt förbehåll att framdeles
i mån af erfarenhet vinna rättelser.

Lagen började tillämpas i vissa delar 1894 och skulle under år
1895 följas i siri helhet, men knappt hafva tvenne år förgått förr än
otaliga ändringsförslag hafva sett dagen och framburits för Riksdagen.
Både vid 1896 och 1897 års riksdagar stälde sig lagutskottet gynsamt
mot en del förslag till ändring och komplettering af lagen, men ansåg
dessa i allmänhet ej nog omfattande och framhöll såsom öfver hufvud
olämpligt att så snart göra ändringar, innan en uttömmande erfarenhet
vid tillämpningen vunnits. Detta skäl har också Riksdagen hittills
visat sig gilla under uttalande af mer ellef mindre högljudda protester
mot lagen; å ena sidan har otåligheten att vinna rättelser stält till
lagutskottet en fråga, huru gammal lagen egentligen skall bli för att
kunna ändras, å den andra har man tröstat med, att lagens alla detaljer
efter verkställa nya vägdelningar skulle vinna tillämpning öfverallt för
att först sedan kunna med fordel ändras. Allting har dock pekat
mot en fullständig revision, och en sådan torde snart ej kunna tillbakavisas,
alldenstund erfarenhet tillräckligt hunnit bilda sig, der vägdelning
blifvit genomförd; mångenstädes åter, der sådan ej blifvit bragt till
slut, torde det dröja många år, innan alla klagomål blifvit slutligen
afgjorda, enär det är eu offentlig hemlighet, att man här och hvar
klagar så länge och så ofta man kan, för att få blifva vid sina gamla
vägstycken så länge som möjligt.

Helt säkert- var det känslan af något dylikt, som vid debatten i
fjor inom Första Kammaren kom en framskjuten man att göra sig till
tolk för en ej ovanlig önskan: ''Om det finge bli, som det var förut!

. . . Ja — det- kan ej nekas— utbytet-af hela denna lagändring, hvarigenom
bördan skulle delvis flyttas från landtmannens skuldror, har
blifvit- alltför ringa: bidragen från staten såsom alltför plottriga har

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

ingen tackat för, likaså har andra skatteobjekts deltagande ej blifvit
särskild! märkbart, ty allt detta och mera dertill har åtgått till ökade
administrationskostnader, ökadt besvär. Man kan visserligen ej neka,
att genom den framtvungna revisionen af orternas vägförhållanden och
tack vare Konungens befallningshafvandes, som jag vill hoppas, allt
fortfarande vakna blick, trots protester en del nya vägar kunnat indelas,
och bland de härigenom lyckliggjorde torde finnas väglagens
enda, om icke beundrare, så vänner. Dessa tiga dock tillfredsstälda
med att ha blifvit hjelpta, under det deras motståndare ogilla allt hvad
nya vägar och väglag heter, och detta förklarar, huru som man endast
förnimmer ett allmänt missnöje.

Hvad är då orsaken till detta? Jo, helt visst den, att lagen till
sina hufvudsakliga delar, enligt mitt förmenande, är fullkomligt opraktisk.
Om en annan börda, t. ex. fattigvårdstungan, för närvarande drabbar
mycket ojemnt inom landet på så vis, att bidragen dertill inom
olika socknar eller bland olika rotar inom samma socken kunna ställa
sig mycket olika, icke vill man derför, för att utjemna beloppen, införa
vida större fattigvårdsdistrikt än kommunen, med en dyrbarare och
mera invecklad administration än den nuvarande — och huru skulle
för öfrig! ett fattigvårdsområde gestalta sig, ifall det utsträcktes lika
med t. ex. ett landstingsområde? Svaret kan nog ej blifva mer än ett.
Deremot torde idén med statsbidrag till de nuvarande fattigvårdsdistrikten
eller kommunerna vara en lösning. Liksom staten bidrager
till kommunens skolutgifter, så torde staten böra bidraga eller lemna
ökade bidrag för att utjemna andra bördor, som drabba ojemnt. Och
hellre än att centralisera och fördyra förvaltningen, torde en utsträckt
decentralisation vara att rekommendera, hvarvid förvaltningen kan fås
gratis. Härtill kommer beträffande väghållningen, att denna såsom
förenad med naturaprestationer är mycket känslig för afståndsförhållanden
med mera, hvarigenom en utjemning inom stora distrikt blir
vida vanskligare än inom smärre: summum jus, summa injuria! Största
rätt kan medföra största orätt.

Liksom fattigvården är bunden vid kommunen, så bör också väghållet
vara ett kommunalt onus. Det är nog sant, att kommunerna
härigenom kunna drabbas mycket olika, men som regel torde kunna
antagas, att en kommun, som inom sitt område har många allmänna
vägar, vunnit större lättnad för samfärdseln än en med färre sådana,
men som deremot naturligen alltid har längre och kostsammare utfartsvägar
att underhålla och således indirekt drabbas af en annan vägbörda.

En jemförelse mellan 1862 års kommunallagar och 1891 års väg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

lag åskådliggör bäst, hvilken metod har företräde. De förra göra
socknarne till förvaltningsområden för såväl skola som kyrka och fattigvård,
men medgifva beträffande sistnämnda börda en ganska stor frihet,
dels att införa mindre underafdelningar (fattigvårdsrotar), dels att välja
det sätt, som på olika orter kan finnas lämpligast: fattiggårdar, fattighus
med eller utan gemensam utspisning samt ^ackordering eller
understöd i kontanter eller in natura. Väglagen åter utgår från större
distrikt, »för att vinna jemnhet», och medger blott ett enda sätt för
väghållet: indelning på jordbruksfastigheten . .. under så vidt skilda förhållanden
som exempelvis i Skåne och Norrland. Kan man då begära,
att lagen skall blifva många decennier gammal?

Af hittills gjorda ändringsförslag peka rätt många hän mot ''kommunen’
: kommunalnämnd skall upprätta vägfyrktalslängd, hvilken skulle
underkastas samma granskning som den kommunala; kommunalnämnd
skall debitera och uppbära vägmedlen och redovisa till vägstyrelsen;
kommunalnämnd får redan nu esomoftast vägstyrelsens uppdrag att
tillhandahålla väghållarne statsbidraget. Med allt detta visas, att kommunalnämnden
fungerar vida lättare än vägstyrelsen.

En vägdelningsförrättare, som varit i tillfälle att följa vägdelningarne
inom ett helt län, har kommit till den öfver tygel sen, att naturaunderhållet
bör följa soc/tv;nindelningen; först i så fall vinnes något så
när garanti, att förskjutningarne ej bli allt för betungande. Kan denna
regel följas, undvikes också en olägenhet, som vid fjorårets riksdag
belystes af en ledamot af Andra Kammaren: en skärgårdskommun,
som ej har någon indelad väg, nödgas hålla väg på fastlandet. Många
andra ökommuner ha fått sina forna indelade sockenvägar förklarade
som enskilda och hafva sitt egentliga väghåll inom fastlandskommuner,
miltals från hemmet.

Om man vid indelningen i väghållningsdistrikt haft klarhet om
vägdelningens verkan, så hade helt visst distrikten från början blifvit
smärre. För att endast anföra exempel från Södermanland, som äro
motionären bekanta, må nämnas: inom Daga distrikt, som blott består
af 6 kommuner, var fråga väckt att afskilja den största kommunen
såsom eget distrikt (ett stationssamhälle skulle nämligen medföra större
tillflöde till vägkassan der, än som var fallet inom de öfriga socknarne).
Dessa opponerade sig häremot; — efter vägdelningen få dessa fem hjelpa
den sjette kommunen med eu del af dess vägar.

Samma förhållande egde ruin inom Oppunda distrikt, der Vingåkers
kommun ville blifva eget distrikt; vid vägdelningen befanns denna
kommun hafva så mycket vägar, att en extra indelning gjordes på en

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

del af dem, och erhölls extra betalning derför. Åtgärden vidtogs för
att undvika, att skjutningen åt vägstycken in i Vingåker skulle medföra
afstånd af ända till 3 mil till väglotterna. Hade de öfriga socknarne
gått in på att bilda 2 eller flere distrikt, hade de undgått dylika
åtgärder på sidan om lagen, och ingen hade ansett sig bli lidande
derpå.

Dessa exempel kunna säkerligen mångfaldigas. Deraf vill det
framgå, att väghållningen i och för sig sjelf ej är så tryckande, eller
åtminstone att känslan af ojemnhet och orättvisa ej är så förnimbar,
förr än möjligen en uppskattning går fram och räknar med siffror i
stället för att väghållaren räknar med afstånd och vägsträckor. Och
hvad dessa »siffror» aldrig kunna visa, det är, att en väghållare hellre
kan grusa dubbelt så lång vägsträcka, om han får hållas i närheten af
sitt hem, än om han blir skuffad undan långt bort i en annan kommun.
Uppskattningen då vägdelning pågår — i och för sig en vansklig sak
— blir helt naturligt ändå mindre tillförlitlig, då densamma blott är
baserad på väglottens afstånd från grusgrop, under det att i verkligheten
det också blir fråga om eu annan punkts belägenhet, nemligen
väghållarens hemvist i förhållande till de 2 andra punkterna. Detta
såsom obekant kan vägdelningsförrättaren ej taga hänsyn till. Det
skall också visa sig, att den kostnad, vägdelningen upptager för all
väg i distriktet, i de flesta fall vida understiger den kostnad, som den
särskilda nämnden vid sin uppskattning kommer till. Och dock ligger
den förra till grund för en vägdelning, som är tillkommen för att ''utjemna
orättvisor’.

Också har troligen vid alla vägdelningar gjorts anmärkning öfver
graderingen, fastän dessa anmärkningar fått sjelfmant eller hos myndigheterna
förfalla, dels af skäl att en ny uppskattning blefve för dyr,
dels också inför svårigheten att åstadkomma någon bättre.

Undersöker man vidare, hvilka som deltaga i vägunderhållet, så
frågar man sig än mera, om detta är rättvist. Som exempel må anföras:
En lägenhetsegare med 500 kronors stuga och 300 kronors uthus,
hvilken kan vara understödstagare, får betala. En handtverkare med
1500—2000 kronors lägenhet men utan beskattningsbar inkomst får
betala lika mycket som ett mejeri med samma taxeringsvärde, som
dessutom har maskiner för tusentals kronor och en inkomst af 950
kronor. Om en person har kapital, som ger 1,000 kronor i ränta, så
deltager han, men om han sätter in sitt kapital och betingar sig eu
lifränta, så slipper han; en apotekare på landet får betala för sin inkomst,
men en läkare, som verkligen nödgas anlita vägarne för sitt yrke,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

slipper; ett afdelningskontor af en bank får betala, men en jernvägsstation
slipper ifrån, och dock brukar en sådan just ej orsaka den
minsta slitningen på en väg; detsamma torde delvis vara förhållandet
med ''inkomst, af skeppsrederi och sjöfart’; en slagtare med 1,000 kronors
inkomst får betala, men en bruksdisponent med 10,000 kronors lön slipper
xmdan. Vore det ej bättre att hitta på ett sätt, der, om man också ej
undginge att ''sila mygg’, man dock slapp att ''svälja kameler’?

För att nu särskildt återkomma till frågan om inkomst af ''kanal,
jernväg och annan farväg’, tillåter sig motionären närmare skärskåda
de skäl vägkomitén sid. 123 anfört. Komitén ''finner det mindre lämpligt,
att den ena kommunikationsleden bidroge till underhåll af den
andra.’ Detta vore fullt rigtigt, om jernvägarne betjenade allmänheten
utan ersättning, om de vore endast en allmän förmån och ej en affär.
Sant är, att de långväga transporterna å landsväg minskats genom jernvägarna,
men dessa hafva i sin tur framkallat en stegring af omsättningen
och särskildt en partiel slitning af vägarne, som rättast torde
utjemnas, då vägkassor bildas, derigenom att just de stationer, som
orsaka den största freqvensen, också lemna sin motsvarande afgift till
vägunderhållet. Den indirekta nyttan af jernvägarne är onekligen stor
för samhället, men särskildt för vägunderhållet är den problematisk.
Och bäst torde vara att anse ''affär som affär’ och som sådan skyldig
att bidraga i likhet med andra affärer till allmänna onera. Att landsting
och kommuner lemnat bidrag för att få vissa jernvägar till stånd,
ändrar icke uppfattningen; i värsta fall få dessa kommuner då ytterligare
ge med en hand och taga med den andra.

Beträffande kanalanläggningar torde kunna sägas detsamma som
om jernvägarne, och hvad angår ''skeppsrederier och sjöfart’, träffas
nog ej många af vägskatten, då rederierna mestadels torde höra hemma
i städerna.

Slutligen statsbidraget. Lagutskottet vid 1897 års riksdag har
gillat förslag, att statsbidrag borde utgå för alla allmänna vägar, äfven
dem som underhållas på entreprenad af vägkassans medel. Men man
kan fråga sig, hvarför icke bidrag likaledes erhållas för alla broar,
äfven dem, som underhålles af vägkassan, nemligen de större. Likaså
för färjor ocli slutligen för vinterunderhållet. 1 rena jordbruksdistrikt,
der vägkassan ej växer af sig sjelf, blir vinterunderhållet ganska betungande.
Statens skyldighet är ju erkänd beträffande ny- och ombyggnad
af väg, hvarför ej då bidrag till underhållet såväl vinter som
sommar?

Åndtligen kommer frågan om sättet för väghållningen. 1 fråga

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

om vinterväghållningen har man infört ett slags blandadt system af
entreprenad och indelning: vissa hemman, som äro lämpligt belägna’,
äro-tvugna att åtaga sig mot ersättning, som kan bestämmas af offentlig
myndighet. Då man kan fastställa en ersättning för ett så vexlande
onus som snöplogning och snöskottning, så är det väl ej svårare att
bestämma dylik för grusningen. Då vidare förhållandena i Norrland
och andra icke-åkerbruksdistrikt samt särskildt Dalarne visas vara
sådana, att väghållarne på sidan om lagen ena sig om att använda
entreprenadsystemet, sa bör väl lagen, då den ändras, inrymma en
sådan möjlighet. Statsbidraget kan väl uträknas ändå och helst bestämmas
efter ett medeltal mellan olika värderingar, deribland entreprenadsumman
torde bli den icke minst tillförlitliga.

För att nu komma till positiva förslag, föreslås: kommunen blir
väghållningsdistrikt. Måhända kan härigenom lättare uppnås enighet,
hvilka vägar som böra vara allmänna, och ej som t. ex. nu har händt,
att väg till qvarn indelas, men till expeditionshafvande pastor (gammal
sockenväg) lemnas såsom enskild. Två eller flere socknar, som gränsa
till hvarandra och hafva lifliga förbindelser, kunna dock fortfarande
utgöra ett distrikt. Konungens befallningshafvande utöfvar, såsom hittills,
den väsentliga tillsynen öfver vägarnes skötsel, som fortfarande
tillkommer all jordbruksfastighet, dock med minst 500 kronors taxeringsvärde.
Endast då ny- eller ombyggnad af väg förekommer, äfvensom
vid särskild uppskattning af vägunderhållet, ombesörjer Konungens
befallningshafvande, att särskilda nämnder, helst oaflönade och valda för
större distrikt (härad) tillsättas, hvarvid i båda fallen kronan såsom direkt
intresserad ej bör sakna ombud. Vägstyrelsens nuvarande åligganden
försvinna och dermed också onödiga kostnader och oegentligheter: att
vägstyrelsens ombud får ersättning vid syner, men ej biträdande nämndemän.
Efter verkstäld ny vägdelning — som torde bli mindre dyrbar,
enär den. redan gjorda graderingen torde närma sig rättvisan mera, ju
mindre distriktets storlek föranleder skjutningar, och sålunda fortfarande
vara användbar efter delningen uppskattas kostnaden för såväl sommarsom
vinterunderhallet i sin helhet för kommunen. Denna uppskattning
revideras hvart tionde år samt efter hvarje ny vägdelning. För sommarunderhållet
bidrager staten med -jb af kostnaden, som härvid bestämmes
genom ett medeltal mellan den af vägdelningsförrättaren samt särskilda
nämnden angifna summan. För vägar, som underhållas på entreprenad,
fås medeltalet genom att äfven medräkna entreprenadsumman, sådan
den utgår vid tiden för uppskattningen. Detta bidrag inbetalas till
kommunalnämnden, som förvaltar medlen och dermed ombesörjer.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

l:o) ny vägdelning^

2:o) underhåll eller omläggning af större och dyrbarare broar, som
vägdelningsförrättaren finner olämpligt att tilldela enskilda väghållare,
3:o) vinterväghållningen, så långt medlen förslå.

I ersättning för denna summa, som jordbruksfastigheterna sålunda
afstå till socknens gemensamma nytta, medgifves rätt att för vinterväghållet
i öfrigt uttaxera erforderligt belopp efter vanliga kommunala
grunder. Kunde statsbidrag lemnas härtill, förslagsvis hälften af kostnaden,
så skulle i flertalet kommuner troligen ej någon väsentlig uttaxering
behöfva ifrågakomma, och således all betänklighet rörande
landsbygdens jemförelsevis fåtaliga beskattade löntagare försvinna, under
det att jordbruksfastigheterna, som afstått. från statsbidraget för sommarväghållningen,
ej heller finge vidkännas några särskildt ökade kontanta
bidrag. I sådana kommuner, der ett afsevärdt fyrktal finnes för ''annan
fastighet’ eller för ''inkomst'' och der det sålunda blir obilligt att jordbruksfastigheterna
så godt som ensamma drabbas af naturaunderhållet,
äfvensom öfverallt eljest, der ett absolut flertal af väghållare efter vägtal
räknadt finner sådant fördelaktigt, må äfven sommarunderhållet kunna
ställas på entreprenad under offentlig myndighets öfverinseende, och
utgår utdebiteringen för hvarje sålunda underhållen väg efter byggnadsfyrk
d. v. s. med fullt belopp för fastighetsfyrk och \ deremot af inkomstfyrk.
Samma debiteringsgrund följes äfven för ny- eller ombyggnad af
väg (häradsvis), der som stats- och landstingsbidrag ej dertill förslå.

För kommuner, der vägunderhållet blir ovanligt betungande genom
granskap till en, företrädesvis statens, jernvägsstation, stad, lastageplats,
eller till följd af kostnad för färja, bro eller af andra grunder, torde
böra medgifvas Kongl. Maj:t rätt att efter tillstyrkan af Konungens
befallningshafvande förhöja statsbidraget intill fjerdedel af den uppskattade
eller betalade 10-åriga medeltalskostnaden för hela sommaroch
vinterväghållningen inom kommunen. En undersökning skall dock
visa, att sådana kommuner äro jemförelsevis få; flertalet kommer att
reda sig med det ordinarie statsbidraget.

De nu föreslagna förändringarne skola helt naturligt förefalla vidtgåendo;
men med det material, som står till buds från verkstälda uppskattningar
samt pågående eller afslutade vägdelningar äfvensom i nu
utgående snöplogningsersättning, skall helt visst kunna framgå, att vägfrågan
mycket väl kan ordnas på detta sätt. Hufvudprincipen är att
göra väghållningen så enkel som den verkligen kan vara, minska förvaltningskostnader
och bestyr, anslå det nu utgående statsbidraget till
Bih. till Piksd. Prof. 18US. 7 Samt. 34 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vinterväghållningen och fordra statsbidrag till resten deraf, möjliggöra
entreprenadsystemet på de grunder för underhållskostnaden, som vägkomitén
förordat och som gälla för många andra besvär, hvilka fordom
ålegat enbart den i mantal satta jorden, och slutligen — det icke minst
vigtiga — att vinna garanti för att få naturaunderhållet så lämpligt
placeradt som möjligt.

Den nuvarande väglagen kan sedan sägas ha fylt sin mission:
den har visat, att man kan inveckla, göra för mycket af vägunderhållet,
den har skaffat ett tillförlitligare material att grunda ytterligare beräkningar
på, och slutligen har den bildat en lämplig öfvergångsform, då
nya skatteobjekt skola anlitas. Vägkomitén yttrar sid. 115:

''Enligt komiterades uppfattning äro de allmänna vägarne nyttiga
och behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna vägarne
direkt eller endast indirekt af desamma draga fördel; och om så
är, borde hvarje medborgare, i mån af sin förmåga i förhållande till
öfriges, bidraga till de allmänna vägarnes byggande och underhåll. Den
omständigheten, att ett beskattningsföremål enligt bestående lag, till
följd af förut rådande tidsförhållanden, befinnes (— f. n. är?) pligtigt
att ensamt bestrida detta besvär, bör icke, då behof göres af förnyad
lagstiftning i ämnet, verka till hinder för läggande af den grund för
besvärets utgörande, som förändrade omständigheter numera påkalla
såsom med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, dock utan
förbiseende af dels beskattningsföremålens inbördes förhållande till hvarandra,
såsom större säkerhet i besittning af det ena än det andra och
det enas större förmåga att bära bördan än det andras, dels frågan,
huruvida bördan af besväret för det deraf å eu viss tid betungade
beskattningsföremålet medfört lindring å andra beskattningsområden,
dels ock billigheten deraf, att en skälig öfvergångsperiod bestämmes,
innan ett nytt beskattningsföremål förpligtas att underkasta sig ett onus,
hvarifrån det förut varit rättsligen befriadt.’

Genom ökning af samfälligheten ville komitén utjemna detta onus;
förslaget att stanna vid landstingsområdet skulle dock blott skapat
ytterligare administrationskostnader och besvär, då åter ett steg längre,
nemligen ett erkännande att staten borde deltaga i underhållet af allmänna
vägarne (sidd. 113 och 116 lemna ett sådant erkännande), skulle
förenklat hela frågan. Ökadt statsbidrag göres befogadt deraf, att staten
nu långt mer än förr utkräfver högre skatter genom bevillningar,
stämpelmedel m. m., och rättvisan torde då kräfva, att en något större
del återgår till kommunerna, för att slippa pålägga nya skatter, som ju
vägskatten onekligen är, hvarjemte det kan visa sig praktiskt att för

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

utjemning mellan olika trakter kunna medgifva olika stora belopp. Det
minsta man kan fordra är väl, att staten betalar förvaltningsomkostnader
och uppbördsprovisioner, som bli en följd af en olämplig lag och
ett inveckladt debiteringssätt.

Då staten erkännes ega en väsentlig del i underhållsskyldigheten,
och endast farhågan att öka kostnaderna nödvändiggör att binda naturaunderhållet
vid jorden, så bör detta om möjligt lokaliseras så, att det
blir så litet betungande som möjligt. Tanken på kommunen såsom
gränsregleringen härför är ej ny; redan 1735 yrkade ridderskapet och
adeln, att ingen skulle behöfva underhålla allmänna landsvägen utom
sitt härad, och på sockne- eller häradsväg utom sin socken (vägkom.
sid. 18): Förslag att utkräfva bidrag till underhållskostnaden efter all mänt

kommunala grunder uttalades delvis i en riksdagsskrivelse 1866,
kammarkollegium yttrade sig vilkorligt härför 1867 och förordade i så
fall en utsträckning äfven till löntagare, och Kongl. Maj:t aflät till 1868
års Riksdag en proposition om vinterväghållets bekostande medels kommunalutskylder
(vägkom. sidd. 23—26.)

I en motion 1890 i Andra Kammaren (n:o 165) yttrades: ’Jag tror
ingalunda, att genom nu framstälda förslag en definitiv lösning af vägfrågan
kan åstadkommas. Denna ligger antagligen i hela väghållningsbesvärets
öfverflyttande på staten och kommunen, men tiden är icke
mogen för en sådan reform. Hvarje väglag som nu kan fastställas är
enligt min tro endast en öfvergångslag, och då anser jag fördelaktigast
att låta de nya bestämmelser, som nu böra göras, inkränka sig till att
på enklaste och billigaste sätt afhjelpa de mest känbara missförhållandena.
’

Det kan numera icke bestridas, att vägarnes underhållande är ett
statsändamål, fastän detta onus af praktiska skäl fortfarande måste läggas
på kommunen och jorden. Men då fordringarne på statshjelp ej
gå högre än i värsta fall till -} af verkliga kostnaden (detta i sådana
kommuner, der staten har en inbringande jernvägsstation, eller som ligga
nära en plats, som bidrager med hög bevillning eller dylikt), då vidare
detta statsbidrag ingår till kommunalkassan och hvad som ytterligare
erfordras uttaxeras efter allmänna kommunala grunder, der jorden dessutom
gör arbetet in natura, eller i andra fall efter så kallad byggnadsfyrk,
så borde ej omdömet blifva, att jordbrukaren lastar åt för mycket
af ett onus, som förr med rätta låg enbart på jordbruket, men som
samhällets nuvarande utveckling ej längre kan låta så förblifva.

Öfvertygad att väglagen måste ju förr dess hellre fullständigt omarbetas
och af intresse för saken ej till freds att komma med en ute -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

slutande negativ framställning'', har jag velat bringa under debatt de
förändringar, som enligt mitt förmenande skulle förenkla väghållningsbesväret.
Gillas några af de nu angifna synpunkterna och förslagen,
eller om Riksdagen öfver hufvud anser tiden vara inne för en fullständig
revision af väglagen, vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, så snart
ske kan, låta fullständigt omarbeta lagen angående vägliållningsbesvärets
utgörande på landet af den 23 oktober 1891 och till Riksdagen öfverlemna
sådant förslag.»

Såsom bilagor till sin förenämnda motion, i hvars syfte fyra af
Andra Kammarens ledamöter instämt, bar herr Lindblad fogat dels utdrag,
ur 1896 års vägdelningshandlingar för Daga härads väghållningsdistrikt
inom Södermanlands län, utvisande de särskilda socknarnes vägtal
och derpå belöpande underhållskostnad samt underhållskostnaden på
i verkligheten befintliga vägar inom hvarje socken; dels ock tablå öfver
de särskilda kommunernas utgifter inom Daga härads väghållningsdistrikt,
beräknade efter 1894 års fyrktal och under antagande af statsbidrags
erhållande medels XV af sommarunderhållet och | af vinterunderhållet, till
hvilka bilagor utskottet tillåter sig hänvisa.

Herrar J. Eliasson och O. A. Ericsson i Ofvanmyra hafva afgifvit
en motion, n:o 26, af följande lydelse:

»Vid flere föregående riksdagar har i afgifna motioner fråga vant
väckt om åtskilliga förändringar i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891, hvilka samtliga af Riksdagen
lemnats utan afseende. Ehuruväl Riksdagens sålunda fattade beslut kan
fresta många, som ej ega kännedom om hvad väghållningsskyldigheten
å landet innebär, att anse väglagen vara tillfredsställande samt uppfylla
det ändamål, som dermed afsetts, och fastän sistlidna års Riksdags lagutskott
afstyrkt all ändring af denna lag intill dess tidpunkten för en
genomgripande revision af densamma kan pröfvas vara för handen, drista
undertecknade, detta oaktadt, att vid innevarande riksdag åter draga
frågan härom under Riksdagens förnyade pröfning.

Väglagen har, efter hvad som icke lärer kunna motsägas, allt ifrån
dess första tillämpning, i de flesta vägdistrikt och synnerligen der, hvarest
obetydliga industriella anläggningar förefinnas, varit föremål för ett allmänt
och berättigadt klander. Den har äfven af den allmänna opinionen
å landsbygden blifvit betraktad såsom medförande större besvärligheter

• Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

och kostnader än hvad nödigt kan anses. Den innehåller föreskrifter,
hvarmed inånga äro missnöjde, och den saknar flere behöfliga bestämmelser,
om man vill undvika anledningar till olika tillämpningar, som
nu så ofta förekomma och hvilka icke kunna annat än föranleda förvecklingar.
Väglagen är efter vårt förmenande försökt, och erfarenheten
dervid bär tillräckligt ådagalagt behofvet af ändringar och tillägg i många
dess delar. Den kan icke få betraktas såsom undantagslag, ehuru den
hufvudsakligen endast rörer landsbygden, utan måste efter vår tanke
anses vara afsedd såsom en nödvändig bestämmelse för att ordna rättsförhållandena
för och emellan en stor del af rikets skattdragande. Omständigheterna
kräfva då, så synes det oss, att nödiga ändringar deri
uppmärksammas lika mycket som när det gäller andra lagar, enär ju
erkändt blifvit och dessutom ligger i sakens natur, att lagstiftaren bör
söka förebygga blotta möjligheter. Ett uppskof till en långt aflägsen
framtid med de allra nödigaste förbättringarne åstadkommer en villervalla
och på samma gång ett utan någons nytta ökadt besvär för väghållningen,
hvilket man icke kan undgå att emotse.

Underhållsskyldigheten af vägar och broar är ett onus, som trycker
tungt och de olika väghållningsdistrikten emellan ojemnt, samt kan, icke
utan skäl, räknas till skatter, som kräfvas af en del utaf de skattskyldige
till landets gemensamma gagn. Den uppgår i de allra flesta fall
för de väghållningsskyldige till mycket högre belopp än den allmänna
bevillningen. Vägkomitén har i sitt utlåtande den 14 december 1880
beräknat den årliga totalkostnaden för underhåll af allmän väg i hela
riket att då uppgå till 7,188,315 kronor; men hvad erfarenheten redan
visat och hvad man utan fara för misstag kan förutse, det är, att denna
skyldighet redan ökats och vidare kommer att höjas genom nya vägar.
Det förefaller oss för den skull vara så mycket mera nödvändigt att söka
undvika alla utgifter och besvär för väghållningsdistrikten, som icke,
hvarken för de väghållningsskyldige eller dem som vägarne begagna,
medföra någon fördel. Att det dessutom skall vara öfverlåtet åt administrativa
embetsverk, i hvars första instans en enda ensam eger
utslagsrösten, rättigheten att ålägga nya skyldigheter, i strid mot en
enig häradsrätts afstyrkande, det synes oss icke vara hvad det kunde
och borde i frågor, hvilka röra beskattning ej endast för något eller
några år utan för all framtid. Det må sägas derom hvad som helst,
men oss förefaller det, att ett korrektiv emot missbruk af väglagens
bestämmelser angående nya vägars anläggning och indelande till allmänt
underhåll är en för statsmagterna tvingande nödvändighet.

Efter vår uppfattning förekomma i väglagen andra oegentligheter,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

som icke äro i full konseqvens med hvarandra och ej heller medföra
några emot skyldigheternas fullgörande svarande rättigheter för de väghållningspligtige.
Till dessa våga vi räkna, utom annat, att de väghållningsskyldige,
utan embetsmyndighets befattning dermed, eg a att
årligen föreskrifva, huru mycket som i penningar skäll till vägkassan
ingå, men ej ha det minsta att säga, när det är fråga om debitering,
uppbörd, redovisning och afkortning deraf, icke heller att bestämma om
användningen af statsbidraget på ett sätt, som är med deras fördel förenligt,
och ej heller besluta om öfverskottet i vägkassan. Vidare att de,
som fullgöra vägunderhållet, icke ega befogenhet att gemensamt verkställa
detsamma på ett sätt, som efter lokala förhållanden är för dem
tjenligast och förut begagnats. Hvilken åtgärd vägstyrelserna skola vidtaga
för att underhålla de vägar, som ej blifvit indelade, om entreprenad
icke i något fall tillåtes, derom är nu gällande lag i saknad af föreskrifter.
Det måste ock kallas inkonseqvent, att statsbidrag icke utgår
för alla vägar, som underhållas för den allmänna samfärdseln, och såsom
något felande i lagstiftningen våga vi anse, att väglagen ej föreskrifver
forum och fatalietid, när missnöje bland de väghållningsskyldige uppstår.
Huru vi än se saken, så förefaller oss väglagen i åtskilliga delar icko
vara lik andra lagar, och dessa förhållanden, jemte flera andra, kräfva
efter vårt förmenande en förändring så skyndsamt som möjligt.

I anledning häraf och med åberopande af de skäl och yrkanden i
samma syfte, som uti förra motioner blifvit framstälda, samt med instämmande
i öfrigt af hvad som anfördes i Andra Kammaren vid frågans
behandling derstädes under sistlidet års riksdag såsom motiv för en
genomgripande reform, drista vi oss föreslå, det Riksdagen beslutar att
hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter
vederbörande vägstyrelsers hörande, så skyndsamt som möjligt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i och
tillägg till väglagen, som pröfvas vara af behofvet påkallade.»

Herrar P. Erssons i Vestlandaholm och A. G. Olssons i Frösvi
motion, n:o 62, är af följande innehåll:

»Äfven i fråga om rätt att hemta väglagningsämne synes lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
lemna åtskilligt öfrigt att önska. Näppeligen kan något talande skäl
angifvas, hvarför rätten att å kronans mark utan ersättning taga sand,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

grus eller sten till vägs underhåll skall vara begränsad till kronans allmänning.
Om riklig tillgång på sådant ämne finnes å utmark till annan
kronans egendom, bör det, efter vårt förmenande, med lika skäl vara
väghållningsskyldige medgifvet att der utan ersättning hemta sand, grus
eller sten för väglagning, i den mån detta är förenligt med tillgodoseende
af behofvet deraf för ifrågavarande egendom eller närliggande
annan kronans egendom, å hvars mark tillgång derå till eget behof ej
finnes. Uppoffringen blir väl ej större från kronans sida, om med
iakttagande af sådant förbehåll för tillgodoseende af kronans eget behof
väglagningsämne tages från annan kronan tillhörig utmark, än om det
tages från kronans allmänning. Nu gällande lag är också hvad beträffar
rätten att å kronans mark taga sand och grus strängare än förut härom
gällande bestämmelser åtminstone enligt allmän uppfattning varit. Vi
hafva oss bekant, hurusom af väghållningsskyldige under årtionden grus
hemtats från för dem närbelägen utmark å kronan tillhörig egendom åt
annan än allmännings natur, med outtömligt förråd af grus, och att vid
den af nya väglagen föranledda uppskattning af kostnaden för underhåll
af de allmänna vägarne man der på orten just tagit hänsyn till
att grus fans att tillgå utan ersättning på nämnda utmark, men att
kort efter uppskattningen inneliafvaren af egendomen förbjudit vidare
bortförande af grus derifrån. Detta förbud hade till följd, att de väghållningsskyldige
å ifrågavarande ort nu måste finna sig i att hemta
väglagningsämne från plats, betydligt längre aflägsen från deras vägstycken
och deras hemvist.

Men exempel behöfva icke anföras. Det säger sig sjelft, att genom
den trånga begränsning, som rätten att utan ersättning taga väglagningsämne
å kronan tillhörig mark fått genom 33 § i väglagen, väghållningsbördan
gjorts icke så litet mera betungande än nödigt varit.
Och helt visst har man icke åsyftat att bereda staten tillfälle att förskaffa
sig inkomst genom tillhandahållande af väglagningsämnen åt dem,
som hafva att vidmagthålla rikets allmänna vägar. Snarare får väl antagas,
att man förbisett vigten för de väghållningsskyldige af större
tillmötesgående mot dem från statens sida uti ifrågavarande afseende.
Det torde då ligga i öppen dag, att ändring bör vidtagas i antydda
rigtning. Och behofvet af ändring lär väl vara så oomtvistligt samt
33 §:s innehåll så fristående från innehållet i öfriga paragrafer i väglagen,
att med ändringens vidtagande ej bör få anstå till en allmän
revision af samma lag.

Vi hemställa för den skull vördsamt, att Riksdagen ville för sin
del besluta, att första stycket af 33 § i lagen angående väghållnings -

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Å kronans allmänning samt, i den mån sådant är förenligt med
tillgodoseende af samma eller närliggande kronan tillhörig egendoms
behof, jemväl å utmark till annan kronans egendom må sand, grus eller
sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans
anvisning.»

Herr J. P. Jansson i Saxhyttan, med hvilken herr Sam. Söderberg
instämt, har uti motion, nto 76, anfört:

»Ehuru ingen af de vid sistlidet års riksdag väckta motioner om
ändring i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
vann Riksdagens bifall, så framgår likväl af den vid dessa motioners
behandling förda diskussionen, att inom Riksdagen en allmän mening
är rådande derom, att så många brister vidlåda denna lag, att en
revision af densamma förr eller senare måste ske. Orsaken till att
Riksdagen det oaktadt afslog motionerna torde hellre kunna sökas deri,
att icke något annat förslag om en allmän revision af lagen förelåg,
än att Riksdagen velat godkänna lagutskottets uttalande, att tidpunkten
för en revision icke är inne, emedan vid lagens fortsatta tillämpning
åtskilliga brister, utöfver dem man redan iakttagit, torde komma att
yppa sig.

Icke blott inom den ort, jag tillhör, utan äfven inom många
andra delar af landet — i synnerhet i de distrikt, der en mängd små
väglottsegare finnas — är man emellertid högst angelägen om en sådan
ändring i väglagen, att vägdistrikt må ega rätt att på offentlig auktion
öfverlåta vägunderhållet. Emot den af mig i sådant syfte vid sistlidet
års riksdag väckta motionen har lagutskottet endast haft att anmärka,
att, enligt utskottets tanke, entreprenadsystemet komme att ställa sig
dyrare för de väghållningsskyldige än vägunderhållets in natura utgörande
af jordbruksfastigheten; men ett fullständigt jäf emot den anmärkningen
kan man finna deri, att många vägdistrikt redan nu begagna
sig af entreprenadsystemet, hvilket, ehuru saknande stöd af lag, kunnat
ske, då samtliga väghållningsskyldige insett fördelen deraf, och ingen
motsatt sig detsamma. För öfrigt torde väl ingen svårighet möta att,
för den händelse inom något vägdistrikt, som begagnade sig af entreprenadsystemet,
vägunderhållet derigenom skulle ställa sig oskäligt dyrt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

deremot uppställa tillräckligt korrektiv, vare sig man ville låta nuvarande
vägunderhållningsskyldige in natura vidkännas det belopp, hvarmed
entreprenadsumman öfverstege af vägnämnd gjord uppskattning,
eller man ville gå till väga på ett liknande sätt, som i fråga om
skjutsningsskyldighetens öfverlåtande genom entreprenad är stadgadt,
och lärer regeringen icke underlåta att, derest Riksdagen anhåller om
förslag till sådan ändring i lagen, att det måtte tillåtas vägdistrikt begagna
entreprenadsystemet, taga i öfvervägande, hvilka bestämmelser
som härutinnan kunna vara erforderliga.

På grund häraf, och då Riksdagen visat sig icke vara benägen
att vidtaga några partiella ändringar i förenämnda lag, och en allmän
revision af densamma icke lärer kunna komma till stånd, med mindre
än att regeringen framlägger förslag derom, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t ingå med skrifvelse, det Kong].
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till såväl
sådan ändring i lagen angående vägunderhållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, att det måtte kunna tillstädjas väghållningsdistrikt
att å offentlig auktion öfverlåta väghållningsskyldigheten,
som ock öfrig a af behof vet påkallade ändringar i samma lag.»

Den af herr J. Bengtsson i Bjernalt afgifna motion, n:o 96, är af
följande lydelse:

»Det ganska allmänna missnöje, som råder med ett flertal af bestämmelserna
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891, har, som bekant, vid de senaste riksdagarne föranledt
flera motioner om förändringar af eller tillägg till olika paragrafer
i nämnda lag. Äfven vid innevarande riksdag lära motioner i
sådant syfte blifva framlagda, och detsamma torde allt framgent blifva
fallet, till dess de allmänt kända olägenheterna blifvit genom lagändring
afhulpna. För min del vill jag härmed gifva uttryck åt de önskningar,
som bland mina kommittenter företrädesvis göra sig gällande i fråga
om ändringar af gällande väglag. Dessa beröra främst följande punkter:

Jemlikt § 19 af väglagen, hvilken § uppställer undantag från 8
§:ns föreskrift, att kostnaden för underhåll af ny väg, intill dess den
ingått i vägdelning, för underhåll af bro m. m. bestrides ur vägkassan,
åligger det nu den eller de kommuner, som med bidrag af statsmedel
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 34 Haft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o Gi.

anlagt ny väg, att densamma underhålla, till dess annorlunda blifvit
bestämdt. Detta åliggande medför ofta tvister mellan de i väganläggningen
deltagande kommunerna, då dessa äro flera, och innebär för öfrigt
i hvarje fall en obillighet, alldenstund icke blott de, som anlagt vägen,
utan i allmänhet hela distriktet har nytta af densamma. På grund
häraf torde med ändring af väglagens § 19 den bestämmelsen böra i
lämpligt sammanhang i lagen inflyta, att, så snart ny väg, som blifvit
med bidrag af statsmedel anlagd, blifvit af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
afsynad och godkänd, dess underhåll skall öfvertagas af distriktets
vägkassa, till dess vid ny vägdelning annorlunda bestämmes.

En liknande föreskrift är äfven önskvärd beträffande underhållet
af broar, som tillhöra indelta allmänna landsvägar. Till följd af den
tidsutdrägt, som ofta är förenad med tillämpningen af andra punkten
af väglagens § 33, då öfverenskommelse icke kunnat i godo träffas
mellan väghållningsskyldig och egare af mark, der denne vill taga väglagningsämne,
är önskligt, att häradsrättens befattning härmed upphör
och frågans afgörande uppdrages åt gode män. Den ifrågavarande
punkten kunde då lämpligen erhålla följande lydelse:

''Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, så
hänskjutes frågan till afgörande af tro gode män, hvilka skola bestämma
dels, hvarest nämnda väglagningsämnen må tagas, dels ersättningen
derför. Desse gode män utses sålunda, att jordegaren väljer en, den
väghållningsskyldige en och distriktets vägstyrelse den tredje; om någondera
parten icke inom fjorton dagar efter tillsägelsen väljer god
man, så eger kronofogden i orten välja sådan i den tredskandes ställe.
Gode männens beslut gälle minst i tio år eller till dess före denna tid
ny vägdelning afslutats. Gode männen åtnjuta ersättning för resor
och tidspillan, såsom för nämndemän är stadgadt i fråga om extra
förrättningar’.

I 35 § synes böra intagas föreskrift om ersättning till de nämndemän,
som vid vägsyn biträda, och bör denna ersättning utgå ur vägkassan
samt bestämmas efter samma grunder som den till ledamöter i
egodelningsrätt utgående ersättning.

I 47 § torde tydliga föreskrifter om sammankallandet af de väghållningsskyldige
till val af ledamöter i särskilda nämnden böra inflyta,
hvarigenom senare punkten af denna § skulle få följande lydelse:

''Sådant val verkställes i distrikt, innefattande endast en kommun,
på sätt för val å kommunalstämma finnes stadgadt och på kallelse af
kommunalstämmans ordförande, dock att röstvärdet beräknas efter väg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 19

fyrktal, men i andra distrikt genom dertill i enahanda ordning utsedda
valmän, en för hvarje kommun, hvilka valmän sammanträda, om distriktet
utgöres af härad eller del deraf, inför häradsrätten på kallelse af
vederbörande domhafvande och eljest inför Konungens befallningshafvande
eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet
och på kallelse af den myndighet, som valet förrättar; skolande
härvid för hvarje kommuns valman röstvärdet beräknas efter kommunens
sammanlagda vägfyrktal.’

Då ovisshet råder beträffande skyldigheten att bestrida kostnaden
för offentliggörandet af uppskattningsinstrumentet, hvarom i § 51 stadgas,
böra i nämnda § orden ’som låter i länskungörelserna offentliggöra
detsamma’ utbytas mot orden som låter i länskungörelserna på statsverkets
bekostnad offentliggöra detsamma’.

Som bekant har ordet ’ombud’ i § 58 än tolkats såsom af kommunerna
valda ombud, än såsom fullmägtige för enskilda väghållningsskyldige.
Ett förtydligande lärer väl här vara nödvändigt, och torde
dervid den senare tolkningen böra få företrädet. Tillika bör då föreskrifvas,
att ombuden sjelfva böra vara inom distriktet väghållningsskyldige,
samt att ingen må på grund af fullmagt rösta för mer än en
väghållningsskyldig.

I § 61 torde böra föreskrifvas, att äfven vägfyrktalslängder skola
af häradsskrifvaren upprättas. För närvarande råder ovisshet om, huruvida
vägfyrktalslängderna skola upprättas af denne tjensteman eller af
vederbörande kommunalnämnd.

I § 37 torde böra föreskrifvas, att, när för sådan framställning,
hvarom §:ns första punkt handlar, taxeringsbevis hos häradsskrifvare
begäres, gemensamt sådant för sämtlige sökande skall på begäran utfärdas.

På grund af det anförda tillåter jag mig att härmed hemställa,
att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville låta företaga en fullständig revision och omarbetning
af gällande väglag, hvarvid ofvan framstälda önskningsmål måtte vinna
beaktande.»

Slutligen har herr
n:o 129, så lydande:

»Efter en vidlyftig,

M. Andersson i Löfhult afgifvit en motion,
förutgången utredning blef nya väglagen af

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Riksdagen antagen 1891, och för att bereda väghållningsskyldige någon
lättnad i vägunderhållet bestämdes, att af statsmedel skulle årligen
utbetalas en tiondedel af vägunderhållskostnaden, efter särskilda nämndens
uppskattning, men det visar sig vara allt för litet, då nya väglagen
gifvit anledningar till drygare utgifter för dem, som skola underhålla
allmänna vägarne in natura.

Före nya väglagens antagande hade vägunderhållsskyldige rättighet
att på annans utmark fritt taga väglagningsämne. I nya väglagen,
§ 33, åligger det väghållningsskyldige att betala för väglagningsämne,
som tages på annans mark. Vid de årliga vägsynerna tillämpas lagen
mycket strängt, och väghållningsskyldige åläggas att broa vägarne
med grus, som måste hemtas från grusgropar, belägna på ganska långa
afstånd från väghållarens tilldelade vägstycke, samt betala från 10 till
25 öre per enbetslass. Härtill kommer stundom rättegångar med
jordegaren om hvar grus får tagas samt betalningen derför m. m. trakasseringar.

Det vore väl rätt och billigt, att af statsmedel betalades till vägunderhållare
så stort belopp, som dessa få utgifva för att taga väglagningsämne
från annans mark, hvilken utgift i allmänhet är mera
än dubbelt mot det, som nu erhålles af statsmedel. Häraf framgår, att
af statsmedel borde utgå minst en femtedel af vägunderhållskostnaden
in natura.

Jag vågar vördsamt föreslå, att Riksdagen beslutar, att första
momentet i § 60 i väglagen skall få följande förändrade lydelse:

§ 60.

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas
en femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande
vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda
vägunderhåll bestrida.

Andra momentet lika som förut.»

Då utskottet nu går att öfver berörda motioner afgifva utlåtande,
vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten å den olikhet, som
dem emellan förefinnes derutinnan, att somliga afse allmän revision
af gällande väglag, andra endast speciella ändringar deri. Till först -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

nämnda grupp höra, såsom af ofvan lemnade redogörelse framgår, de
förslag, som framstälts af herrar Lindblad, Eliasson och Ericsson, Jansson
samt Bengtsson, till den senare åter de af herrar Sandquist, Ersson
och Olsson samt Andersson afgifna motionerna.

Denna omständighet har föranledt utskottet att, för vinnande af
Öfverskådlighet, så anordna detta sitt utlåtande, att utskottet först afgifver
yttrande rörande de speciella ändringsförslag, som i motionerna
antingen uttryckligen framstälts eller på grund af den gifna motiveringen
kunna anses deri innefattade, hvarefter utskottet öfvergår att
uttala sig om den åtgärd, som enligt utskottets tanke bör i anledning
af motionerna från Riksdagens sida vidtagas.

I detta sammanhang må tillika erinras, att herrar Eliasson och
Ericsson såsom stöd för sitt förslag om allmän revision af väglagen
åberopat de skäl och yrkanden i samma syfte 6om motionärernas nu
afgifna framställning, hvilka uti föregående motioner framstälts, och
att utskottet på grund häraf ansett sig ega skyldighet att till behandling
upptaga jemväl åtskilliga vid sistlidet års riksdag väckta förslag
om speciella ändringar uti väglagen.

De ändringsförslag, hvaröfver utskottet har att sig uttala, uppgå
i följd häraf till ganska stort antal, och har utskottet derför, till befrämjande
af reda uti framställningen, ansett sig böra åt utlåtandet
gifva sådan form, att den i väglagen gifna paragrafföljden såvidt möjligt
iakttages, och att utskottet alltså i den ordning, som häraf betingas,
afgifver yttrande rörande samtliga i motionerna innefattade ändringsförslag.

Utskottet gör alltså början med det vid sistlidet års riksdag
väckta, nu af herrar Eliasson och Erfcsson återupptagna förslaget om
ändring af väglagens

4 §•

Ifrågavarande förslag rigtade sig mot den Konungens befallningshafvande
tillerkända rätt att, efter inhemtande af de väghållningsskyldiges
och vederbörande häradsrätts yttrande, men deraf ej lagligen
bunden, meddela beslut i fråga om anläggning af nya allmänna vägar.

Det förmenades nemligen, att denna Konungens befallningshafvandes
befogenhet vore allt för obegränsad och kunde för de väghållningsskyldige
medföra alltför tunga förpligtelse!-. Såsom korrektiv häremot
föreslogs derför inskränkning af Konungens befallningshafvandes afgöranderätt
i fråga om nya vägars anläggning till de fall, då häradsrätten,
sammansatt af ojäfvig uthäradsnämnd, tillstyrkt anläggningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I likhet med 1897 års lagutskott kan emellertid utskottet ej finna
en sådan lagändring lämplig eller af behofvet påkallad. Häradsrättens
utlåtande i ämnet bestämmes ju af ordföranden, om en af nämnden är
med honom ense, och denne ordförande är ej alltid närmare förtrogen
med de förhållanden, som inverka på frågans afgörande. För den
händelse den väg, hvars anläggning ifrågasättes, verkligen ej är för
den allmänna samfärdseln nödig, lärer för öfrigt Konungens befallningshafvande
— sedan de väghållningsskyldige och häradsrätten lemnats
tillfälle att derom sig yttra — ej finna anledning att anläggningen
påbjuda; och för den oförmodade händelse att så skulle ske, hafva ju
de personer, som deraf finna sitt intresse kränkt, tillfälle att genom
besvär i vanlig ordning härutinnan skaffa sig rättelse.

Å andra sidan blefve genom den ifrågasatta begränsningen af
Konungens befallningshafvandes befogenhet den möjlighet, som nu
finnes, att, oberoende af de rent lokala intressena, tillgodose den allmänna
samfärdselns kraf, kanske ej sällan stängd.

5 §.

Mot denna paragraf, hvilken innehåller en af hufvudprinciperna uti
väglagen — att härad i regel utgör våghållningsdistrikt — är herr
Lindblads motion till sitt hufvudsyfte rigtad. De flesta af honom förordade
detaljändringar stå nemligen i oupplösligt samband med det af
honom väckta förslaget, att kommunen skall blifva väghållningsdistrikt,
och kräfva alltså från utskottets sida särskilda yttranden endast i den
händelse principen om kommunen såsom väghållningsdistrikt vinner
utskottets godkännande.

Så är emellertid ej förhållandet.

Enligt utskottets tanke skulle nemligen denna princips antagande,
långt ifrån att i allmänhet främja en jemn och rättvis fördelning af
väghållningsbördan, leda derhän att än ytterligare öka den ojemnhet
härutinnan, som äfven nu — med häradet såsom väghållningsdistrikt —
framträder i afseende å skilda delar af landet.

Den af motionären förordade grundsatsen står ock i bestämd motsats
till den riktning, hvari man under förarbetena till nu gällande
väglag ansåg utjemning af vägbördan kunna vinnas.

Utskottet vill i detta hänseende erinra, att den komité, som den
14 december 1880 afgaf betänkande i fråga om ändrad lagstiftning
angående väghållningsbesvärets utgörande, föreslog, att väghållnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

distriktet skulle utsträckas att omfatta hela landstingsområdet, då endast
på denna väg vore möjligt att vinna rättvis fördelning af vägbördan.

Dessutom vill utskottet erinra, att, derest förhållandena å någon
särskild ort skulle vara sådana, att kommunerna lämpligen kunna hvar
för sig utgöra väghållningsdistrikt, det redan enligt gällande lag är
möjligt att få eu sådan ordning införd. 82 § väglagen lemnar nemligen
åt Konungens befallningshafvande befogenhet att efter de väghållningskyldiges
hörande besluta, huruvida delning af härad i särskilda
väghållningsdistrikt bör ega rum.

Att genom antagande af den utaf motionären förordade principen
kostnaderna för förvaltningen skulle nedbringas, synes föga sannolikt,
då val näppeligen kunde ifrågasättas, att kommunalnämnderna eller
andra kommunala myndigheter skulle utan ersättning öfvertaga vägstyrelsens
nuvarande åligganden.

Utskottet håller sålunda före, att ändring af väglagen i den af
herr Lindblad föreslagna, nu omförmälda rigtning.ej bör åvägabringas,
vid hvilket förhållande utskottet anser, att äfven öfriga af herr Lindblad
förordade, i omedelbart samband härmed stående detaljändringar böra
lemnas utan afseende. -s>

Utskottet har derefter att yttra sig om herr Sandquists ändringsförslag
beträffande

'' 6 §

hvilket afser inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel
att inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med
allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt
understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån ej deltager i
vägunderhållsskyldigheten.

Herr Sandqpist föreslår nemligen ändring af paragrafen i det
syfte, att dylik inkomst, så vidt den uppgår till minst 1,000 kronor,
skall i likhet med annan inkomst till samma belopp deltaga i berörda
skyldighet.

Mot en dylik ändring har utskottet intet att erinra. Det lärer
nemligen ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af
angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro, hvad beträffar förmågan
att i väghållningsbesvärots utgörande deltaga, i minst lika god,
ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få
dertill bidraga, och särskild! vid jemförelse med egare eller innehafvare
af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på
goda grunder försvaras.

Motionärens förslag kan emellertid icke i den form det föreligger
antagas, då det naturligtvis ej kan vara lämpligt att såsom undantag
från regeln, att inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor, skall
i vägunderhållsskyldigheten deltaga, införes ett stadgande, såsom motionären
föreslagit, i fråga om inkomst, understigande ett tusen kronor.

Äfven herr Lindblad har uti nu ifrågavarande paragraf förordat
en ändring i syfte att jordbruksfastighet, understigande femhundra
kronors taxeringsvärde, skulle befrias från skyldigheten att i väghållningsbesväret
deltaga.

Denna ändring kan utskottet ej tillstyrka. Dels skulle härigenom
rubbas den af ålder gällande principen om jordbruksfastighetens deltagande
i berörda besvär, dels skulle genom den föreslagna förändringen
kunna för andra beskattningsföremål vållas en väsentlig ökning af
vägunderhållsbördan.

Med anlitande af egostyckningsförfarandet skulle alltså exempelvis
fastigheter af stor omfattning kunna helt och hållet undandragas från
deltagande i denna skyldighet. Dessutom må påpekas, att, derest den
ofvan i fråga om inkomsttagare förordade ändring vidtages, afsevärd
lättnad i väghållningsbesväret beredes äfven mindre fastighetsegare.

19 §.

Den af herr Bengtsson beträffande denna paragraf föreslagna
ändring synes bero på missförstånd af lagens nu gällande stadganden.
Det är nemligen enligt utskottets åsigt ingalunda så, som han förmenar,
att kommuner, som med bidrag af statsmedel anlagt ny väg samt fått
densamma afsynad och godkänd, äro skyldiga att underhålla vägen,
till dess annorlunda blifvit bestämdt, utan skall, jemlikt 8 §, detta
underhåll, intill dess vägdelning sker, bestridas af vägkassan. Den
omständigheten, att kommunen sjelf anlagt vägen, kan nemligen ej
hänföras till sådant särskilt åtagande, som i 19 § omförmäles.

Enahanda är förhållandet beträffande bro, som ej ingått i vägdelning.

24 §.

Något direkt förslag om ändring af ifrågavarande paragraf föreligger
ej uti de vid innevarande riksdag afgifna motionerna. Med

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

hänsyn till herrar Eliaesons och Ericssons åberopande af förut framstälda
yrkanden anser sig emellertid utskottet böra till behandling upptaga
en af herr Eliasson m. fl. vid sistlidet års riksdag i då afgifven
motion mot denna paragraf framstäld anmärkning. Det framhölls i
sådant afseende, att vägunderhållet blifvit väsentligen försvåradt genom
upphäfvande af den förut gällande bestämmelsen, att i regel jordegaren
skulle vara skyldig att på ett visst område å ömse sidor om vägen
låta borthugga befintliga buskar. Med den inskränkning af denna
jordegarens skyldighet, som genom 24 §:s antagande vidtagits, i ty att
numera endast i skogsmark sådana träd eller buskar skola borthuggas,
hvilka med någon gren nå fram till vägens kant, hade väghållningstuugan
blifvit på flera ställen ganska väsentligt ökad, hvarför det vore
önskvärdt, att en återgång till förut gällande bestämmelser egde rum.

Häremot vill emellertid utskottet erinra, att det särskilda utskott
vid 1889 års riksdag, som hade sig förelagdt att yttra sig öfver Kongl.
Maj:ts då framlagda proposition angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet, just emot en bestämmelse, sådan som den af motionärerna
förordade, uttalade betänkligheter af beaktansvärd art.

Utskottet erkände visserligen, att ett lagbud i den af motionärerna
nu ifrågasatta rigtning mångenstädes skulle medföra lättnad i vägunderhållet
samt minska kostnaderna derför. Men då jordegarens rätt
deraf berördes, måste vid lagbestämmelsens affattande all möjlig varsamhet
iakttagas. Att tillerkänna jordegarne särskild ersättning skulle
utan tvifvel medföra högst betydande kostnader och besvär för de
väghållningsskyldige. Blefve jordegaren åter förbunden att å ett så
stort område, som i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes — 3,5 meter å
ömse sidor om vägens kant — utan rätt till ersättning undanrödja
icke blott buskar, utan äfven alla träd, skulle härigenom göras ett
onödigt stort ingrepp i jordegarens rätt.

Utskottet ansåg sig derför böra söka en medelväg och föreslog
i denna afsigt just den lydelse af ifrågavarande paragraf, som sedermera
blef af 1891 års Riksdag antagen.

Då alltså 24 §:s nuvarande lydelse tillkommit efter särskildt omsorgsfull
pröfning, och då utskottet håller före, att ifrågavarande bestämmelse,
behörigen iakttagen, innebär ett rigtigt afvägande emellan
jordegarens och de väghållningsskyldiges motsatta intressen, finner sig
utskottet icke kunna förorda den i berörda paragraf sålunda ifrågasatta
ändring.

Bih. till Rik$d. Vrot. 1868. 7 Samt. 34 Raft.

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I fråga om

33 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, det ena af herr Bengtsson,
åsyftande att åt gode män öfverlåta den, enligt paragrafens nuvarande
lydelse, häradsrätten tillkommande befogenhet att i fall af bristande
öfverenskommelse bestämma, hvarest å annan mark än kronans allmänning
väglagningsämnen må tagas, äfvensom ersättningens belopp,
det andra af herrar Ersson och Olsson, innefattande förslag om utsträckning
af rätten för de väghållningsskyldige att å kronans allmänning
utan ersättning taga sand, grus eller sten jemväl till utmark
å annan kronans egendom.

Intetdera af dessa förslag har vunnit utskottets godkännande.

Hvad först omförmälda förslag vidkommer, skulle det enligt
utskottets tanke strida mot vår rätts allmänna grundsatser att, utan
afseende å de rättsegandes egen vilja, tvinga dem att i en sak af
sådan beskaffenhet som den ifrågavarande underkasta sig afgörandet
af gode män och såmedelst betaga dem rätten att hos vederbörlig
domstol få sina anspråk pröfvade.

Beträffande åter herrar Erssons och Olssons förslag anser utskottet,
att en sådan rätt att å annan kronans egendom än allmänning —
hvartill enligt af Kongl. Maj:t den 3 juni 1897 meddeladt utslag äfven
räknas kronopark, som bildats af indraget boställe — utan ersättning
taga väglagningsämnen i många fall skulle bereda afsevärda kostnader
och olägenheter för egendomens brukare. Ej nog dermed, att vägen
till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet kräfva kostsammare
underhåll, än eljest vore behöfligt, i många fall skulle derjemte annan
skadegörelse å egendomen blifva en följd af den medgifna friheten.

35 §.

Uti denna paragraf har herr Bengtsson föreslagit införande af
föreskrift om ersättning till de nämndemän, som vid vägsyn biträda.

Gent häremot vill utskottet erinra, dels att 1734 års lag föreskrifvit
skyldighet för nämndemän att deltaga i vägsyn, dels ock att den nya
väglagen genom ifrågavarande stadgande i 35 § icke ålagt nämnden
något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag stadgadt,
samt slutligen att ersättning till nämndemännen för utförande af det
uppdrag, som enligt förstnämnda lag till dem lemnats, icke varit
medgifven.

I följd häraf och då en ändring i det föreslagna syftet skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

kunna för de väghållningsskyldige medföra ganska afsevärda kostnader’
anser utskottet, att icke någon anledning förefinnes att för det fall’
hvarom nu är fråga, göra något afsteg från den allmänna principen
fråga om kommunala förtroendeuppdrag — eller att desamma böra
fullgöras utan ersättning.

Utskottet har anledning att här beröra äfven ett vid sistlidet, års
riksdag väckt förslag derom, att vid vägsyn åklagarerätten skulle tillkomma
länsmannen, men domsrätten nämnden.

Utskottet vidhåller beträffande detta förslag sin förut uttalade
uppfattning, att en dylik fördelning mellan länsmannen och de biträdande
nämndemännen af befogenheten i fråga om vägsyn ej är erforderlig.
Väglagens bestämmelse härutinnan öfverensstämmer med hvad af
ålder varit gällande och torde ej innebära någon otydlighet eller medföra
någon olägenhet.

Den af herr Bengtsson uti

37 §

föreslagna föreskrift om gemensamt taxeriugsbevis utfärdande anser utskottet
ej vara behöflig eller lämplig, då densamma dels berör endast
de jemförelsevis få fall, då ny vägdelning skall ega rum, dels i allt fall
ej har sin plats uti väglagen, utan i förordningen om expeditionslösen.

Det af herr Eliasson uti motion vid sistlidet års riksdag framstälda
förslag, att ordet »väsentligen» ur andra momentet skulle utgå,
kan utskottet allt fortfarande ej godkänna.

Utskottet anser nemligen, att momentets oförändrade form med
tillbörlig tydlighet utmärker den mening, som, enligt utskottets tanke,
bör i momentet uttalas, den nemligen, att ej en hvar, om ock den obetydligaste,
förändring i bestående förhållanden skall kunna utgöra tillräcklig
anledning till ny vägdelnings genomförande.

44 §.

Det i fråga om denna paragraf i herr Eliassons vid sistlidet års
riksdag afgifna motion framställa ändringsförslag kan utskottet ej
biträda. Att åt egodelningsrätt. öfverlåta pröfning af besvär öfver vägdelning
— hvilken pröfning nu tillkommer Konungens befallningshafvande
— vore att bryta den princip, som genomgår gällande väglag,
och enligt hvilken Konungens befallningshafvande har det närmaBte
öfverinseendet öfver lagens rätta tillämpning. Något praktiskt behof

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

af en sådan ändring förefinnes ej heller enligt utskottets mening, då
Konungens befallningshafvande väl är i stånd att underkasta frågor om
vägdelning såväl formel som saklig pröfning.

Uti

47 §

har herr Bengtsson föreslagit införande af bestämmelser rörande hvilka
myndigheter, som hafva att föranstalta om val af ledamöter i den uti
paragrafen omförmälda särskilda nämnd. De i sådant afseende föreslagna
bestämmelser synas utskottet behöfliga och lämpliga.

Deremot har utskottet ej funnit skäl att frångå den uppfattning,
utskottet vid sistlidet års riksdag uttalade i fråga om herr Eliassons
m. flis då afgifna förslag, att val till ledamöter af särskilda nämnden,
i stället för att ske inför häradsrätten genom särskildt utsedde valmän,
skulle förrättas å de i väglagens 58 § omförmälda sammanträden med
de väghållningsskyldige.

Denna ändring, som lärer afse ej blott valets förrättande vid annat
tillfälle, än nu är föreskrifvet, utan äfven att detsamma skall ske ej
genom af kommunerna utsedde valmän, utan af de väghållningsskyldige
sjelfva eller deras ombud, kan utskottet fortfarande ej tillstyrka, då
deltagandet i valet derigenom skulle väsentligen försvåras, på samma
gång det skulle blifva hardt när omöjligt för väghållningsdistriktets
mera aflägsna kommuner att vid valen få hela sitt vägfyrktal representeradt.
Valen skulle derigenom komma att mången gång bero på en
ren slump, då deremot under nuvarande förhållanden den enligt utskottets
förmenande rigtiga principen kan vinna tillämpning, att kommunernas
större eller mindre vägfyrktal skall vara afgörande för deras
större eller mindre inflytande på valets utgång.

Hvad beträffar det i fråga om

51 §

af herr Bengtsson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom,
att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet i länskungörelserna
af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens bekostnad, anser
utskottet, att detsamma har goda grunder för sig, särskildt som lagtillämpningen
visat, att paragrafen i oförändradt skick tolkas såsom
innefattande skyldighet för kommunerna att gälda kostnaden för införandet
af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 29

Herr Eliassons vid nästlidet års riksdag framstälda förslag om
ändring i berörda paragraf i sådan rigtning, att uppskattningsinstrumentet
ej vidare skulle offentliggöras i länskungörelserna, utan endast
upprättas i två exemplar, af hvilka det ena skulle insändas till Konungens
befallningshafvande, det andra öfverlemnas till vederbörande vägstyrelse
att hållas de väghållningsskyldige till hända, kan utskottet deremot
ej förorda. Uppskattningsinstrumentet är nemligen, enligt utskottets
åsigt, af sådan vigt för en hvar af de väghållningsskyldige, att dess
offentliggörande i länskungörelserna måste betraktas såsom en fördel.

54 §.

• j •: '' : ; 1 > i i ( : I * * * : ''?•''/'' ii»’ I '' nu ■■ f''

Den af herr Eliasson vid sistlidet års riksdag i denna paragraf
ifrågasatta ändring, i syfte att val af vägstyrelse och revisorer med
suppleanter skulle ske vid de i § 58 omförmälda sammanträden med
de väghållningsskyldige, kan utskottet af skäl, som under 47 § nämnda
äro, ej heller nu tillstyrka.

Likaså finner utskottet det af herr Eliasson vid sistlidet års
riksdag väckta förslaget om upphäfvande af det i

57 §

förekommande stadgandet, att vägstyrelsens ordförande skulle låta i
länskungörelserna offentliggöra revisorernas berättelse jemte styrelsens
förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst-
och utgiftsstat, icke vara med hänsyn till ifrågavarande handlingars
vigt att tillråda.

Beträffande

58 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Först möter herr Bengtssons förslag om förtydligande af det i
paragrafen förekommande ordet »ombud».

Denna ändring synes utskottet ej vara af nöden för att förebygga
den missuppfattning, som, enligt motionärens utsago, har i fråga om
paragrafens tolkning gjort sig gällande, då man till sådana ombud,
hvarom paragrafen förtnäler, velat hänföra äfven sådana ombud, som
af kommunalstämma blifvit utsedda. Enligt utskottets tanke framgår

Lagutskottets Utlåtande N:o 61,

det af paragrafens lydelse med tillbörlig tydlighet, att med ordet ombud
här endast afses representanter för enskilde väghållningsskyldige.

Ej heller anser utskottet lämpligt, att, såsom herr Bengtsson föreslagit,
uti paragrafen intages föreskrift, att ombuden skola vara inom
distriktet väghållningsskyldige, samt att ingen må på grund af fullmagt
rösta för mer än en väghållningsskyldig.

Exempelvis skulle det enligt utskottets mening vara mindre
ändamålsenligt att genom uppställande af förstnämnda fordran förbjuda
en förvaltare å en egendom att i en fråga, som så nära sammanhänger
med hans verksamhet i öfrigt, företräda husbonden-jordegaren, och
beträffande den föreslagna inskränkningen af rätten att rösta på grund
af fullmagt, kan utskottet ej finna någon fara förenad med den nu
medgifna friheten i berörda afseende.

Utskottet har vidare att yttra sig beträffande tvenne af herr
Eliasson vid sistlidet års riksdag framstälda ändringsförslag angående
nu berörda paragraf.

Hvad då först angår förslaget om sådant tillägg till paragrafen, att
vägstyrelsens räkenskaper skola delgifvas de väghållningsskyldige på
samma gång som utgifts- och inkomststaten fastställes, äfvensom att
fråga om decharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan dervid
ock skall förekomma, anser utskottet ett dylikt tillägg obehöflig!.

Det torde nemligen ligga i sakens natur, att inkomst- och utgiftsstat
för ett visst år ej kan pröfvas utan att till grund derför läggas
de förhållanden, som utvisas af räkenskaperna från nästföregående
år, vare sig att dessa räkenskaper visa brist eller öfverskott. Fastställande
af inkomst- och utgiftsstat för ett visst år innefattar alltså i
sig äfven granskning af näst föregående års räkenskaper och vägstyrelsens
förvaltning af vägkassan.

Vidkommande åter förslaget om införande af föreskrift om besvärs
anförande öfver beslut, som vid i paragrafen omförmälda sammanträden
fattats, måste utskottet medgifva det vara en brist uti väglagen,
att dylik bestämmelse saknas. Visserligen har den praktiska tillämpningen
visat sig kunna härför råda bot, i ty att Kongl. Magt uti flera
särskilda genom besvär inkomna ärenden förklarat, att det tillkommer
Konungens befallningshafvande att till pröfning upptaga besvär öfver
de i 58 § angifna beslut; men antydda brist har likvisst redan förorsakat
olägenheter och tidsutdrägt.

Mot förslaget, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut
blefve i förevarande fall tillämpliga, bar utskottet intet
att erinra.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

59 §.

Vid stistlidne års riksdag väcktes i fråga om denna paragraf ett
förslag, som, ehuru nu ej uttryckligen återupprepadt, likvisst må anses
innefattadt i den af herrar Eliasson och Ericsson afgifna motion.

Det föreslogs nemligen införande af bestämmelser derom, att
kommulnämnd skulle vara skyldig att upprätta vägfyrktalslängd samt
att denna längd skulle underkastas samma granskning och tillfälle
dertill, som i kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet föreskrifves
beträffande kommunens fyrktalslängd.

Då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta
vägfyrktalslängd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter, anser äfven
utskottet eu sådan bestämmelse vara af behofvet påkallad, liksom utskottet
håller före, att en dylik skyldighet lämpligen bör åläggas vederbörande
kommunalnämnd.

För sådant fall synes ej heller något vara att erinra emot förslaget
om fyrktalslängdens granskning.

Ehuru afseende en annan paragraf af väglagen, må i detta sammanhang
herr Bengtssons förslag om ändring i 61 § i syfte, att häradsskrifvare
skulle åläggas upprätta vägfyrktalslängd, vinna omnämnande;
och anser utskottet gig, med stöd af det förut anförda, böra afstyrka
bifall till nämnda förslag.

60 §.

Det i denna paragraf inrymda stadgandet om statsbidragets storlek
är föremål för ändringsförslag i herr M. Anderssons motion, deri
påyrkas statsbidragets höjande till \ af den för vägunderhåll in natura
uppskattade^ kostnad.

Detta förslag anser sig utskottet ej kunna tillstyrka, då efter
väglagens antagande ej sådana förändrade förhållanden synas hafva
inträda som betinga en dylik förhöjning af statsbidraget, vid hvars
bestämmande år 1891 hänsyn lärer hafva tagits äfven till den af motionären
såsom stöd för förslaget åberopade omständighet.

I ett annat afseende deremot påkallas enligt utskottets mening
ändring af reglerna för statsbidragets utgående.

Då, såsom i herr Eliassons vid sistlidet års riksdag afgifna
motion uttalades, vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig
gällande, att statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på

32 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vägkassans bekostnad, är enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes
att för statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar, som
underhållas genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,
välgrundad anledning att genom ändring af paragrafens
ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg
och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige
eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas
bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in
natura väghållningsskyldige.

I sammanhang härmed vill utskottet uttala, att utskottet allt fortfarande
vidhåller sin uppfattning om det mindre ändamålsenliga uti
det förslag, som vid flera tillfällen framstälts om förändring af 60 §
derhän, att de väghållningsskyldige skulle ega bestämma, om statsbidraget
för vägunderhållet in natura skulle utdelas till de väghållningsskyldige
eller ingå till vägkassan.

Grenom den föreslagna lagändringen skulle nemligen förorsakas,
att, der särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,
de, som fullgöra vägunderhåll in natura, finge till vägkassan
öfverlemna den dem tillerkända ersättningen af statsmedel utan att
erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Hvad af herr Lindblad ordats om lämpligheten af förhöjning af
statsbidraget för visst fall lärer ej kräfva särskilt yttrande, då såsom
förutsättning för detta förslag uppstälts grundsatsen om kommunen
såsom väghållningsdistrikt.

§ 63.

1 fråga om vägskattens debitering, uppbörd och redovisning föreslogos
af herr Eliasson uti hans vid sistlidet års riksdag afgifna motion
ändrade bestämmelser derutinnan, att dessa förrättningars verkställande
skulle uppdragas åt »hvilkendera som helst antingen vägstyrelse eller
kommunalnämnd», i sammanhang hvarmed förordades stadgande om och
hvilken granskning debiteringslängden skulle undergå, dervid de för
debiteringslängd å kommunalutskylder gifna bestämmelser ansågos
lämpliga.

_ Liksom 1897 års lagutskott kan utskottet ej finna den ifrågasatta
ändringen lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,
vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet
genom kronobetjeningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd,
så har förslag derom så nyligen som vid 1896 års riksdag varit
föremål för Riksdagens pröfning, dervid detsamma ej blifvit af Riksdagen
antaget.

65 §.

Hvad af herr Lindblad föreslagits om ändrade grunder för vinterväghållningens
utgörande lärer af anledning, som ofvan under 60 §
angifvits, ej påkalla särskild! yttrade af utskottet.

Den uti

69 §

af herr Eliason vid sistlidne riksdag föreslagna ändring, att häradsrätt
i stället för såsom enligt gällande lag Konungens befallningshafvande
skulle, derest de väghållningsskyldige och ploglagen ej kunna
enas om ersättningen för vinterväghållningen, bestämma ersättningens
belopp, kan utskottet ej förorda, då Konungens befallningshafvande,
hvilken har sig ombetrodt att bestämma sjelfva ploglagsindelningen,
synes lämpligast kunna afgöra frågor om ersättningens storlek.

Hvad slutligen angår det uti herr Janssons motion framstälda
förslag om stadgande af rätt för väghållningsdistrikt att upplåta vägunderhållet
på entreprenad — hvilket förslag förordats äfven i andra
nu afgifna motioner — anser sig utskottet ej ega skäl tillstyrka detsamma,
då entreprenadsystemet, enligt utskottets tanke, i de allra flesta
fall säkerligen komme att ställa sig dyrare för de väghållningsskyldige
än det enligt väglagen gällande systemet om vägunderhållets in natura
utgörande af jordbruksfastighet, och det ej synes utskottet billigt att,
der enhällig öfverenskommelse om entreprenad ej kan träffas, låta en
majoritet inom distriktet tvinga minoriteten att betala för sitt vägunderhåll
i stället för att sjelf få verkställa detsamma.

Redogörelsen för de detaljerade ändringsförslag, som uti förevarande
motioner finnas innefattade, har härmed nått sitt slut, och det återstår
för utskottet att uttala sig, huruvida någon åtgärd, och i sådant fall
hvilken, bör, i anledning af de framstälda förslagen, af Riksdagen vidtagas.

Bih. till liiksd. Brot. 1898. 7 Sami. 34 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I detta afseende ligger närmast, att utskottet skulle tillstyrka
Riksdagen att genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till ändringar af väglagen i de syften, som
vunnit utskottets godkännande; ifrågasättas kan emellertid, att utskottet
skulle vidhålla den ståndpunkt, utskottet vid sistlidet års riksdag intog, och
sålunda, ehuru åtskilliga af de föreslagna ändringarna befunnits lämpliga,
likväl med hänsyn till den korta tid, hvarunder väglagen varit i tillämpning,
och med fästadt afseende derå, att de godkända ändringsförslagen
icke äro af någon synnerlig vigt och betydelse, hos Riksdagen
hemställa, att motionerna nu icke måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd; slutligen kan man anse, att utskottet borde tillråda Riksdagen
att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om allmän och fullständig
revision af gällande väglagstiftning.

Någon allmän revision har emellertid utskottet ej ansett sig hafva
anledning tillstyrka, då de ändringsförslag, som utskottet godkänt,
endast beröra detaljbestämmelser uti väglagen och icke afse rubbning
af några lagens hufvudgrunder.

Deremot finner utskottet giltiga skäl föreligga att tillstyrka Riksdagen
vidtaga åtgärder för åvägabringande af de partiella ändringar uti
väglagen, som enligt förut lemnade redogörelse befunnits vid utskottets
granskning vara af lämplighet betingade.

En jemförelse mellan utskottets uttalande beträffande de vid sistlidet
års riksdag i ämnet afgifna motioner och den granskning, som af
utskottet här ofvan företagits i fråga om de nu föreliggande ändringsförslagen,
ådagalägger nemligen, att under det sistförflutna året ej
framträdt något af utskottet erkändt behof af revision af väglagen i
vidare mån, än vid sistförflutna riksdag erkändes.

Det vill häraf framgå, att väglagens fortsatta tillämpning ej i så
hastig följd, som utskottet vid sistlidna års riksdag tillät sig förmoda,
kommer att ådagalägga nödvändigheten af en fullständig omarbetning
af lagen, och utskottet anser det vid sådant förhållande ej vara skäl
att till en oviss framtid undanskjuta genomförandet af ändringar i de
delar af väglagen, hvilka befunnits mindre tillfredsställande.

På grund af det ofvan anförda hemställer alltså utskottet:

l:o) att herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons,
Janssons samt Bengtssons motioner, såvidt de
afse en allmän omarbetning eller revision af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
icke må af Riksdagen bifallas;

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

2:o) att Riksdagen, med anledning af herrar
Sandquists, Eliassons och Ericssons, Janssons samt
Bengtssons motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till ändringar af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 i syfte:

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och
underhåll af allmän väg, bro och färja, utsträckes till
inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller
annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad
förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån, för de fall att sådan
inkomst uppgår till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter,
som hafva att föranstalta om val af ledamöter
i den uti 47 § af berörda lag omförmälda särskilda
nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden
för offentliggöraude i länskungörelserna af det i 51 §
af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument
skall af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sätt
för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid
det i lagens 58 § omförmälda sammanträde med de
väghållningskyldige;

e) att föreskrifter meddelas dels derom, att
kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd,
dels ock derom, att nämnda längd skall
underkastas enahanda granskning, som i fråga om
kommuns fyrktalslängd finnes föreskrifvet; samt

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all
landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in
natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt
på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
Båvida vägskatt för sådant ändamål utgöres
af de in natura väghållningsskyldige.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

3:o) att öfriga uti ifrågavarande motioner framstälda
förslag om ändringar i berörda lag beträffande:

a) 4 S;

b) 6 §;

c) 6 §;

d) 19 S; i..>

e) 24 §;

f) 33 §;

g) 35 §;

h) 37 §;

i) 44 S;

k) 47 §;

l) 51 §;

m) 54 §;

n) 57 §;

o) 58 §;

P) 60 §;

q) 61 §;

r) 63 §;

s) 65 §;

t) 69 § samt

u) införande af bestämmelse om rätt för väghållningsdistrikt
att upplåta vägunderhållet på entreprenad icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 april 1898.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Reservationer:

af herrar Lundström, Pehrsson, Rudebeck, och G. Andersson;

beträffande punkt l:o i utskottets hemställan

af herr Redelius, hvilken ansett, att utskottet, i anledning af
herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons, Janssons samt Bengtssons
motioner bort hemställa om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om allmän omarbetning och revision af gällande väglag;

beträffande punkt 2:o i utskottets hemställan af

herrar Hasselrot, Öländer och Lindgren2 hvilka ansett, att utskottet,
i likhet med 1897 års lagutskott, ehuru åtskilliga af de föreslagna
ändringarna befunnits lämpliga, bort med hänsyn till den korta tid,
hvarunder väglagen varit i tillämpning samt med fästadt afseende
derå, att de godkända ändringsförslagen icke äro af någon synnerlig
vigt och betydelse, hemställa, att motionerna i fråga icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

af herr Fröberg.

Herrar Husberg, C. F. Pettersson, J. Anderson, Ohlsson och Nilsson
hafva begärt få antecknadt, att de, den sistnämnde på grund af ledighet
från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1898. 7 Sami. 34 Höft.