Lagutskottets frilåtande fr:o 38 (Utlåtande 1888:LU36 Lagutskottet)

Lagutskottets frilåtande fr:o 38.

tf:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1888, kl. 6 e. m.

Lagutskottets utlåtande i anledning af gjorda framställningar om
ändringar i förordningen angående patent den 16 maj
1884 och lagen om skydd för varumärken den 5 juli
samma år.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse, sid.
57—69, har justitieombudsmannen väckt förslag om ändring af de i 22
§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884 och i 12 § af lagen
om skydd för varumärken den 5 juli samma år meddelade bestämmelser,
öfver hvilket förslag det åligger lagutskottet att afgifva
utlåtande. Derjemte har Andra Kammaren till lagutskottet hänvisat
en af herr A. F. Martin afgifven motion, n:o 44, om ändring af omförmälda
bestämmelser i lagen om skydd för varumärken.

Justitieombudsmannen anmärker till en början, att han med sin
framställning afsett att beträffande en både principielt och praktisk
vigtig punkt söka åstadkomma samstämmighet mellan tre under senaste
åren utfärdade lagar inom handelslagstiftningens område, nemligen
kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884, lagen om skydd
för varumärken den 5 juli samma år samt lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887.

Bill. till Riksd. Prof. 1888. 7 Sami. 19 Käft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

De bestämmelser i de anförda författningarne, hvilka åsyftas i
justitieombudsmannens framställning, äro följande:

22 § i förordningen angående patent:

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§,
utan patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till afsalu här i riket håller, eller för försäljning
till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt
frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens
tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med tjugu till och
tvåtusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren
härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda varor skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för värdet
eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofligt tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ei
må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill
varder lagligen förvunnen, dömas till särskildt ansvar för hvarje gång
stämning derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
»

12 § i lagen om skydd för varumärken:

_ »Den som å varor, hvilka till salu hållas, eller å kärl eller omslag,
i hvilka de förvaras, obehörigen sätter annans namn eller firma
eller namnet på annans fasta egendom eller varumärke, som han vet
vara för annans räkning registreradt, så ock den, som håller till salu
varor, hvilka honom veterligen äro, enligt hvad ofvan sägs, olagligen
märkta, straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen
kronor, eller, om synnerlig skada af gerningen kommit, eller den eljest
är förenad med synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse
från och med ^n månad till och med två år; ersätte ock all skada.

På den sakfäldes bekostnad skola de olagligen anbragta märkena
utplånas eller, om utplåningen annorledes ej kan ske, varorna eller de
kärl eller omslag, hvari de äro förvarade, förstöras, så vida de fortfarande
äro i den sakfäldes besittning, eller han eljest förfogar öfver dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, åtalas endast af målsegande.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

7 § i lagen angående handelsregister, firma och pr okur a:

»Det som i enlighet med derma lag blifvit infördt i handelsregistret
och kungjordt i ortstidningen skall anses hafva kommit till tredje
mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han hvarken
haft eller bort hafva kunskap derom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blifvit
eller bort blifva anmäldt, icke med laga verkan åberopas mot annan
än den, som visas hafva derom haft vetskap.»

Justitieombudsmannen anför följande:

»Den allmänna föreställningen är utan tvifvel, att, då patent meddelats
eller anmäldt varumärke registrerats, samt detta blifvit i vederbörlig
ordning kungjordt, ett sådant patent eller varumärke åtnjuter
det skydd, nyssnämnda författningar angående patent och varumärken
hafva till syfte att bereda, och att följaktligen, i händelse intrång sker,
vederbörande är berättigad till den skadeersättning och upprättelse i
öfrig!, dessa författningar för sådant fall bestämma, endast han styrker,
att hans sålunda förvärfvade rätt blifvit för nära trädd. Men sådant
är icke förhållandet. Han skall tillika särskild! bevisa, att den som
föröfvat intrånget visste, att han derigenom gjorde sig skyldig till en
lagstridig handling.

Kongl. förordningen angående patenter den 19 augusti 1856, som
närmast föregick 1884 års författning i ämnet, fordrade icke någon sådan
bevisning. Enligt 1856 års förordning ansågs nemligen det anbefalda
kungörandet af patentbrefvet innebära ett delgifvande åt allmänheten
om den vunna rättigheten, och i händelse af tvist om intrång i
denna rättighet egde derför ingen undskylla sig med okunnighet om
att patentet beviljats. Men den komité, som, efter erhållet uppdrag
att, jemte annat, upprätta förslag till ny förordning angående patentskydd,
den 6 november 1878 afgaf det förslag, som ligger till grund
för nu gällande patentförordning, hyllade emellertid uti ifrågavarande
afseende en annan uppfattning.»

Härefter lemnar justitieombudsmannen en utförlig redogörelse för
de olika åsigter, hvilka under de förberedande arbeten, som föregingo
utfärdandet af ifrågavarande författningar, uttalades i nu föreliggande
ämne; hvarpå justitieombudsmannen vidare yttrar:

»Af det anförda framgår, att efter 1884 års författningar om
skydd för patent och varumärken, med den affattning dessa författningar
slutligen fått, kan den, som gjort sig skyldig till intrång i vederbörligen
registrerad och kungjord patent- eller varumärkesrätt, icke
ådömas vare sig kriminel ansvar och deraf beroende skadestånd, eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

öfriga för slikt intrång stadgade påföljder, med mindre den, som föröfvat
intrånget, särskildt öfverbevisas att hafva afvetat patentet eller
att varumärket varit för annans räkning anmäldt; men att deremot, enligt
1887 års lag om handelsregister, firma och prokura, hvad som blifvit
i handelsregistret infördt och vederbörligen kungjordt presumeras vara
för tredje man kändt, så att denne för sitt fredande är skyldig bevisa,
att han hvarken haft eller bort hafva kunskap derom.

Min mening är nu, att den samstämmighet uti ifrågavarande afseende,
jag anser önsklig de tre omförmälda författningarne emellan,
skulle åvägabringas sålunda, att registrering och kungörande tillägges
samma rättsliga verkan i afseende på patent och varumärke, som deråt
gifvits i lagen om handelsregister, firma och prokura, så att följaktligen
intrång i patent- eller varumärkesrätt, som föröfvats, efter det sökt
patent eller anmäldt varumärke blifvit inregistrerad t och sådant i föreskrifven
ordning kungjorts, skulle, på grund af den presumtion om vetskap
registrerandet och kungörandet antoges innebära, så vida icke af
omständigheterna framginge att den till intrånget skyldige hvarken haft
eller bort hafva kunskap om det registrerade och kungjorda förhållandet,
kunna, på yrkande af målsegande, föranleda till de särskilda påföljder,
som finnas bestämda i § 22 mom. 2 i förordningen angående patent och
i § 12 mom. 2 i lagen om skydd för varumärken. Det kriminella ansvar,
som stadgas i första momenten af nämnda båda paragrafer, skulle
deremot icke få tillämpas, om ej särskildt styrktes att den, som föröfvat
intrånget, dervid icke handlat i god tro.

Syftet med detta mitt förslag är emellertid icke endast eller ens
hufvudsakligen det blott och bart teoretiska, att åstadkomma den enhet
och det sammanhang i lagstiftningen, som, alltid eftersträfvansvärda,
icke gerna böra saknas i lagar, som till art och uppgift stå hvarandra
så nära som de tre, om hvilka här är fråga. Hvad jag i främsta rummet
afser är, att de två äldre af dessa författningar, förordningen angående
patent och lagen om skydd för varumärken, må få ett innehåll,
som motsvarar deras bestämmelse. I denna ingår såsom ett högst vigtig^
moment att bereda skydd mot intrång i vederbörligen förvärfvad
rätt till patent eller varumärke. Men så länge den, som lider intrång
i sådan rätt, skall, för att vinna upprättelse och få intrånget hämmadt,
nödgas styrka, att den som föröfvat detsamma dervid icke handlat i god
tro, förblifvei- det skydd, författningarna skulle bereda, om icke helt och
hållet illusoriskt, dock mycket litet verksamt. I följd af sakens natur
möter det ganska stora svårigheter att styrka, att intrång i patenteller
varumärkesrätt verkligen egt rum, men att derutöfver ådagalägga

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

bristande god tro hos den skyldige, är en bevisning, som, efter hvad
hvar och en lätt inser, i de flesta fall måste vara ytterligt svår och
icke sällan omöjlig att åstadkomma.

Jag har här ofvan sammanfört det hufvudsakligaste, som förekommit
under de förberedande förhandlingar, som ledt till de ofta
nämnda tre författningarna, för att lätta öfversigten af frågan och
pröfningen af skälen för och mot dess lösning på det föreslagna sättet.

Ur allmän rättslig synpunkt kan väl knappast eu lagstiftningsgrundsats
vara förkastlig, som är tillämpad i Tyskland, Norge, Danmark
och åtskilliga andra länder och som vunnit understöd af flere bland högsta
domstolens ledamöter, och detta, hvad patentförordningen angår, i eu
utsträckning, som jag ansett mig icke böra ifrågasätta, ity att, enligt
desse ledamöters här förut anförda mening, patentets meddelande och
offentliggörande borde utgöra full bevisning i afseende på patentbrott
genom varutillverkning. Beträffande lämpligheten af lagbestämmelser,
hvilande på denna grundsats, har visserligen vid granskningen af det
i sammanhang med firmalagen antagna förslaget till lag angående tillägg
till 15 kap. handelsbalken en ledamot inom högsta domstolen anmärkt,
att deraf att dylika bestämmelser gälla i Norge, Danmark och annorstädes
icke med någon nödvändighet följer, att de passa för vårt lands
förhållanden; och detta är utan tvifvel sant. Men det lärer blifva svårt
att påvisa några sådana skiljaktiga |och för Sverige säregna förhållanden,
som skulle göra en lagstiftning i förevarande fall olämplig och förderflig
för oss, hvilken hos våra närmaste grannfolk och i andra kulturländer
pröfvats ändamålsenlig och gagnande. Här är icke, såsom samme ledamot
af högsta domstolen äfvenledes yttrat, fråga om införande af någon
ny bevisningsregel. Enahanda beviskraft, som i firmalagen redan tillagts
registreringen och kungörandet, och som jag nu föreslår att tillägga
dessa åtgärder i förordningen om patent och i lagen om skydd för
varumärken, egde de enligt 1856 års patentförordning, blott så mycket
starkare att den var ovilkorlig och att den, som öfvertygats att hafva
utöfvat intrång i annans patenträtt, kunde dömas jemväl till kriminel!
ansvar, utan särskild bevisning om bristande god tro. Efter min åsigt
innebär icke heller den åsyftade förändringen i gällande patent- och
varumärkesförfattningar något mot den allmänna rättsuppfattningen
stridande. Såsom jag redan antydt, torde tvärt om förhållandet vara
det alldeles motsatta, eller att den allmänna meningen gillar och fordrar,
att kungörandet har till följd, att den kungjorda patent- eller
varumärkesrätten anses vara af alla känd. Aldrig lärer det hafva rönt
något allmännare ogillande eller betecknats såsom obilligt hårdt, att,

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

enligt, 1856 års patentförordning, dömts till både böter och skadeersättning
för intrång i patenträtt, utan att den skyldige öfvertygats
att icke hafva handlat i god tro. Visst är deremot, att det väckt allmän
förvåning och enstämmigt missbilligande, att en person, som bevisligen
användt annans vederbörligen registrerade och kungjorda varumärke,
eller, hvilket är detsamma, ett varumärke, som lätteligen kunde
med detta förvexlas, blifvit — i fullkomlig öfverensstämmelse för öfrigt
med gällande lag om skydd för varumärken — af så väl hofrätt som
högsta domstolen frikänd från både ansvar och annan påföljd, enär
mot hans nekande ej kunnat särskildt styrkas, att han egt vetskap
derom, att det varumärke, hvarmed det af honom begagnade kunnat
förvexlas, varit för annans räkning registreradt.

Något som i sin mån talar för den ifrågasatta förändringen synes
mig vara, att derigenom skulle, hvad lagen om skydd för varumärken
angår, uppnås den öfverensstämmelse i denna del mellan de
skandinaviska ländernas lagar i ämnet, som af vederbörande komiterade
åsyftats, men genom de i det svenska förslaget af regering och Riksdag
vidtagna förändringarna gått förlorad.

Då jag föreställer mig, att Riksdagens lagutskott, äfven om det
skulle anse denna min framställning böra förordas, saknar tid att utarbeta
formuleradt förslag till de förändringar i förordningen om patent
och lagen om skydd för varumärken, framställningen må föranleda,
hemställer jag att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag; i angifna
syftet.»

I herr Martins motion anföres följande:

Enligt lagen om skydd för varumärken den 5 juli 1884 fordrades
att den, som begagnade ett för annans räkning registreradt varumärke
eller ett märke, som lätt kunde förvexlas med annans inregistrerade
varumärke, skulle, för att kunna straffas för intrång i märkesrätten,
veta, att märket var för annans räkning registreradt. Denna kunskap
ansåges dock icke honom bibringad derigenom, att kungörelse om inregistreringen
blifvit införd i allmänna tidningarne och i den genom
det allmännas försorg utgifna registreringstidningen, utan ålåge det
den, som lidit intrång i sin märkesrätt och ville vid domstol lagligen
beifra detsamma, att gent emot svarandens invändning, att han icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

visste att det ifrågavarande märket var inregistreradt, på annat sätt
bevisa, att den tilltalade verkligen egde en sådan kännedom. — Svårigheten
att åstadkomma en sådan bevisning läge i öppen dag och vore
egnad att betaga varumärkeslagen den nytta, den vore afsedd att medföra.
Också hade denna inskränkning af varumärkesregistrets lagliga
verkan redan visat sig vara af stor olägenhet; till bestyrkande hvaraf
motionären åberopar inträffade rättsfall (af hvilka ett finnes refereradt
i Nytt juridiskt arkiv, afd. I, årg. 1886, sid. 509).

Det vore derföre önskligt att i förberörda lag få ett tillägg, som
uttryckligen uttalade, att hvad i enlighet med lagen blifvit infördt i
varumärkesregistret samt kungjordt i allmänna tidningarne och den
särskilda registreringstidningen skulle anses hafva kommit till tredje
mans kännedom, och syntes Riksdagens bifall till ett sådant tillägg så
mycket hellre kunna förväntas, som Riksdagen i en senare antagen lag,
nemligen lagen angående handelsregister, firma och prokura, af Kongl.
Maj:t utfärdad den 13 juli 1887, godkänt en dylik grundsats. — Då
begge dessa lagar hade samma ändamål, nemligen att bereda skydd
åt näringsidkaren, i ena fallet för hans firma och i andra fallet för
hans varumärke, samt någon omständighet icke talade för att registreringen
och dess kungörande i ena fallet skulle hafva en annan legal
verkan än i det andra, föreslår motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga sådant förslag till ändring och tillägg i lagen om skydd för
varumärken, att hvad i enlighet med nämnda lag blifvit infördt i varumärkesregistret
samt kungjordt i allmänna tidningarne och registreringstidningen
skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, der ej
af omständigheterna framgår, att han icke kunnat hafva kunskap derom.

Sedan utskottet sålunda redogjort för de väckta förslagen, hänvisar
utskottet till den redogörelse, justitieombudsmannen lemnat för de
förhandlingar, hvilka föregingo utfärdandet af de ifrågavarande lagarna.

Hvad angår det samband, som uti förevarande hänseende skulle
förefinnas emellan patentlagen och varumärkeslagen å ena samt lagen
om handelsregister, firma och prokura å andra sidan, hvilket samband
motionären herr Martin särskildt betonat, då han yttrar, att varumärkeslagen
och firmalagen hafva samma ändamål, nemligen att bereda skydd
åt näringsidkaren, i ena fallet för hans firma och i andra fallet för

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

hans varumärke, anser sig utskottet böra erinra, att stadgandet i § 7
af sistnämnda lag, att det, som enligt lagen blifvit infördt i handelsregistret
och kungjordt i ortstidningen skall anses hafva kommit till
tredje mans kännedom, der ej af omständigheterna framgår, att han
hvarken haft eller bort hafva kunskap derom, är af rent civilrättslig
natur. I komiterades förslag till lagen anföres såsom motiv till detta
stadgande:

»Den i denna paragraf innehållna bestämmelsen om hvad det i
civilrättsligt hänseende betyder, att den påbudna kungörelsen egt rum
eller icke, förutsätter, såsom ock af de nyttjade ordalagen framgår, att
fråga är om förhållanden, i afseende å hvilkas verkan mot tredje man
det enligt den materiella rätten är af vigt, huru vida denne har känt
dem eller ej, och, om han ej haft dylik vetskap, huru vida han haft
sådant tillfälle att derom vinna kännedom, som en omsorgsfull man
skulle hafva begagnat. Handelsregistret och den till registreringen
knutna ytterligare offentliggörelsen i tidningarna hafva just den betydelse,
att sådant tillfälle beredes att om de så kungjorda förhållandena
taga kännedom, som icke blott kan, utan äfven bär begagnas af tredje
man, vid påföljd för den, som det underlåter, att den bristande vetskapen
länder honom till skada. Det är denna uppfattning af handelsregistrets
betydelse, som ligger till grund för bestämmelserna i förevarande
paragraf.

Nu angifna förutsättning, att kännedom eller tillfälle att kunna
taga kännedom om ett förhållande skulle binda någon i sådana fall,
då han eljest icke skulle vara bunden, inträffar å det område, som
handelsregistret berör, hufvudsakligen vid fråga om ändring i det, som
finnes förut infördt i registret, något som följer af registrets ändamål.
Då detta ändamål är att bereda tredje man tillfälle att skaffa sig upplysning
om det der intagna, skall han också kunna lita på registret.
Han bör derför vara berättigad förutsätta, att det, som der intagits,
öfverensstämmer med verkligheten, så länge det icke på samma sätt
kungjorts, att ändring inträffat, eller sådant på annan väg kommit till
hans kunskap.

Utom vid ändringar i ett uti handelsregistret intaget förhållande inträder
nämnda förutsättning vid fråga om beslut, som enligt § 16 n:r 4
anmälts om undantag från den allmänna regeln, att en hvar bolagsman
har signatur. Enligt hvad der blifvit förutsatt och äfven antydt, måste
nemligen en hvar, för hvilken annat icke varit eller på grund af det
sätt, hvarpå det kungjorts, borde hafva varit bekant, anses berättigad

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

att gå ut derifrån, att livad som i detta hänseende är och jemväl af
lagen uppfattas såsom det normala eger rum i verkligheten.»

Såsom vid granskning af förslaget inom högsta domstolen anmärktes,
är det också endast underlåtenheten att göra anmälan till
handelsregistret, som enligt firmalagen är straffbar, icke det obehöriga
användandet af annans firma. Sådant användande är straffbart enligt
strafflagen eller, derest annan persons firma olofligen användes såsom
varumärke, enligt varumärkeslagen, och följaktligen är det i båda fallen
för den tilltalades fällande till ansvar och annan påföljd icke till fyllest,
att det visas, att firman blifvit införd i handelsregistret, utan dertill
fordras, att han öfverbevisas att hafva vetat detta, d. v. s. att han icke
varit i god tro.

Beträffande frågan om förändring af lagstiftningen i syfte att
ansvar, skadestånd och annan i lag stadgad påföljd för intrång i patenträtt
eller varumärkesrätt eller allenast sistnämnda påföljd skulle drabba
den, som håller till salu olofligen tillverkade eller olagligen märkta
varor, utan att bevisning behöfde förebringas derom, att han egt vetskap.
om patentet eller varumärkets registrering, har utskottet velat
hänvisa till hvad chefen för justitiedepartementet yttrade i statsrådet,
då beslut fattades om proposition å varumärkeslagen:

"Vid den omredaktion af denna §, som i öfverensstämmelse härmed
skett, har hufvudsakligen med anledning af yttranden inom högsta
domstolen iakttagits, att ej blott straff af böter och fängelse, utan ock
påföljden af skyldighet att utplåna de obehörigen anbragta märkena,
bestämts endast för det fall, att den tilltalade ej varit i god tro, utan
haft vetskap om den olagliga beteckningen. Synnerligen obilligt vore
det särskilt mot handlande att fordra, det han, innan han håller en
vara till salu, skall göra sig förvissad om, att det på densamma anbragta
märke ej är obehörigen åsatt, vid äfventyr att eljest nödgas
förstöra varorna, der märket ej kan på annat sätt utplånas. Med svenska
rättens grundsatser i likartadt fall öfverensstämmer ej en sådan
stränghet. Märkets rättmätige innehafvare bör ock, såsom i högsta
domstolen erinrats, alltid kunna genom meddelande af kännedom om
sin rätt förekomma, att annan håller till salu varor utan vetskap om
deras olagliga beteckning. För den mildare lagbestämmelsen talar i
alla händelser den omständighet, att man nu för första gången i lag
stadgar straff och påföljder för handlingar, hvilka hittills ansetts
straffiösa.»

Då hvad sålunda blifvit anfördt för utskottet egt full giltighet
Bill. till Likså. Prof. 1888. 7 Sami. 19 Häft. 2

10 Lagutskottets inlåtande N:o 36.

och tydligen är tillämpligt jemväl i fråga om intrång i patenträtt, har
utskottet ansett eu lagförändring, sådan som i denna del blifvit ifrågasatt,
icke vara önskvärd.

I öfrigt har utskottet velat erinra, att, såsom af förhandlingarne
före patentlagens antagande inhemtas, meningarne varit delade om
patentinstitutionens befogenhet och huru vida den vore förenlig med
de grundsatser, som i allmänhet blifvit erkända såsom rigtiga i fråga
om en sund lagstiftning för näringarne, och då emot den äldre patentlagen
den nu gällande för ådömande af ansvar och annan påföljd för
intrång i patenträtt fordrar bevisning, att den tilltalade haft vetskap
om patentet, kan det sättas i fråga, huru vida icke härigenom skett ett
framsteg i vår näringslagstiftnings anda.

Då emellertid, såsom af justitieombudsmannens framställning och
hvad här ofvan blifvit anfördt framgår, de förhållanden, om hvilka nu
är fråga, varit föremål för öfverläggning under det lagstiftningsarbete,
som föregått patentlagen och varumärkeslagen, bör detta mana till
varsamhet i fråga om ändringar i lagar, hvilka så nyligen blifvit af
Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända, utan att man derför behöfver
förbise vigten af den, visserligen ej långa, erfarenhet, som kunnat vinnas
vid lagarnes tillämpning.

Från en myndighet, hvilkens erfarenhet på nu ifrågavarande
område kan antagas vara mest omfattande, nemligen t. f. chefen för
patentbyrån, har ock en framställning i ämnet gjorts hos statsrådet
och chefen för civildepartementet. I denna framställning, som den 15
november 1887 inkom till nämnda departement, erinrar byråchefen, att
det skydd, som här i landet medgifves patenthafvare, och särskild^ det
här ifrågavarande, är icke obetydligt mindre omfattande än hvad i allmänhet
i utlandet för motsvarande fall är stadgadt; och hemställer
byråchefen på detta och i öfrigt anförda skäl, att första stycket af 22 §
i förordningen om patent måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Den
som utom i de fall. hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan patenthafvarens
lof inom riket tillverkar vara, använder tillverkningssätt eller
begagnar maskin, anordning, verktyg eller annat arbetsredskap, derå
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller till riket inför
här patentera^ eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt
vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits,
straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen kronor;
ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra
talan.»

Då fråga om ändring i patentförordningen sålunda blifvit genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

framställning från sakkunnig offentlig myndighet bragt. under Kongl.
Maj:ts pröfning, och denna pröfning, ehuru särskild framställning ej
derom skett, säkerligen kommer att omfatta äfven motsvarande bestämmelser
i lagen om varumärken, finner lagutskottet det icke vara
lämpligt, att Riksdagen, på grund af de nu gjorda framställningarne,
genom ett bestämdt uttalande i ämnet går Kongl. Maj:ts pröfning i
förväg, hvadan utskottet hemställer,

att hvarken

1) justitieombudsmannens förevarande framställning,

ej heller

2) herr Martins motion må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.