Lagutskottet/i Utlåtande TV:o ,12 (Utlåtande 1909:LU52 Lagutskottet)

Lagutskottet/i Utlåtande TV:o ,12.

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om utvidgning af lagen
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 m. m.

Lagutskottet bär till behandling i ett sammanhang förebaft fyra
inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen N:o 127, af herrar
Karl Staajf, Jakob Pettersson, Joh. Ström, Carl Carlson Bonde, Th. af
Callerholm, Ad. Wiklund, K. G. Karlsson, S. H. Kvarnzelius, Axel Schotte,

Ernst Beckman, D. Persson i Tällberg, Johan Ericsson, Karl Starbäck,

Fridtjuv Berg, J. Bromée, G. Jansson, L. Gust. Broomé och E. A. Nilson,

N:o 113, af herr Carl Lindhagen, N:o 94, af herrar C. J. Berggren, G.

Jansson, Karl Otto, N. A:son Berg och J. P. Igel samt N:o 115, af herrar
Carl Lindhagen, Rob. Karlsson, A. C. Lindblad, L. J. Carlsson och E. A.

Leksell.

Herr Staaffs m. fl. motion har följande lydelse: Herr staafft

»Vid 1908 års riksdag väcktes följande motion (n:o 129): bottin.

’Det torde vara påtagligt, att, sedan statsmakterna i vissa delar
af landet infört förbud för bolag att förvärfva fast egendom och sålunda
accepterat de synpunkter och principer, som ligga till grund för en
sådan förbudslagstiftning, det icke kan finnas något verkligt skäl att
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 51 Htift. (N:o 52). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

icke utsträcka tillämpningen af samma principer till andra delar af landet,
där den må finnas påkallad. Har man funnit sig nödsakad att för
jordbrukets och den jordbruksidkande befolkningens vidmakthållande i
Norrland lagstifta på sätt som skett, bör man ock, om fara från ett
öfverhandtagande bolagsförvärf botar jordbruket och den jordbruksidkande
befolkningen i andra trakter, se till, att skydd åstadkommes
äfven i fråga om dem. Ja, man synes till och med, sedan norrlandslagstiftningen
en gång kommit till stånd, i densamma hafva anledning
till en bestämd uppfordran att rikta blicken äfven mot öfriga trakter
af landet. Ty hvad man än må hafva för tankar om norrlandslagstiftningen,
ett måste dock säkerligen af alla erkännas, att då den skulle
komma till stånd, hade det varit vida bättre, om den kommit långt
tidigare än som nu är fallet. Det bör då ock undvikas, att en liknande
lagstiftning för vissa andra delar af riket göres först, då missförhållandena
gått alldeles för långt.

Det är vår mening att i denna motion yrka ett omedelbart antagande
af förbud slagstiftningen endast beträffande den del af Gfäfleborgs
län, som hittills icke blifvit lagstiftningen underlagd — detta i öfverensstämmelse
med Andra Kammarens redan förut intagna ståndpunkt —
men i öfrigt allenast att hemställa, det Kungl. Maj:t efter skyndsam
utredning måtte framlägga förslag om lagstiftningens utsträckande till
sådana landsdelar, där den må finnas påkallad.

Emellertid kunna redan nu åtskilliga trakter förberedelsevis nämnas,
från hvilka starka klagomål förspörjas öfver bolagsförvärf i stor
skala. Så är förhållandet med vissa delar af Värmland och Dalsland
äfvensom — ur andra synpunkter, nämligen sockerproduktionens sträfvan
efter jordbrukshemman för betodling — Skåne. Detta blott såsom
exempel.

Betänkligheterna mot norrlandslagstiftningen voro visserligen af
mångahanda art, men såsom hufvudinvändningar torde man kunna
framhålla dessa två: dels att staten genom en sådan lagstiftning skulle
kränka enskildes — såväl säljares som köpares — naturliga rätt och
dels att lagstiftningen skulle locka till ett lätt verkställdt kringgående.

Den förra af dessa invändningar hafva statsmakterna själfva
genom sitt beslut om förbudslagen förklarat grundlös. Och då den
sålunda ansetts grundlös vid lagens införande, kan den uppenbart icke
åberopas mot en utsträckning af lagstiftningens grunder äfven till andra
landsdelar. Den senare torde icke hafva vunnit stöd af hittills gjorda
erfarenheter. Det berättas sålunda från Norrland, att man visserligen
då och då kan spåra ett kringgående af lagen, men att det icke äger

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 5

rum i någon större skala, då bolag af anseende icke lära nedlåta sig
till ett sådant tillvägagående.

På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss hemställa:

l:o att Riksdagen måtte för sin del besluta om sådan utvidgning

af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att för värfva

fast egendom den 4 maj 1906, att densamma kommer att vinna
tillämpning för hela Gäfleborgs län;

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kan låta verkställa fullständig utredning
rörande omfattning af bolags jordförvärf i de mellersta och södra
delarna af riket samt vidtaga de åtgärder, som med anledning af denna
utredning må föranledas.»

Vid samma riksdag väcktes förslag af herr Carl Lindhagen m. fl.
dels — i motionen n:o 205 — »att Riksdagen ville

l:o för egen del antaga ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast

egendom den 4 maj 1906 i syfte att lagen må vinna tillämpning i hela
Gäfleborgs län;

2:o hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande till nästa Riksdag
af förslag till sådant tillägg till nämnda lag, att, då aftal om förvärf
enligt 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den förvärfvade
jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma;

dels ock — i motionen n:o 204 — att Riksdagen ville hos Kung}.
Maj:t anhålla om utredning rörande bolags äfvensom enskilde industriidkare
och skogsspekulanters jordförvärf i de mellersta och södra delarna
af riket samt om förslag till lagstiftning i sytte att dels förekomma
sådana förvärf, dels upprätthålla gamla gårdar och upptaga odlingar
samt bereda rum för nya bosättningar och nyodling på dylika jordägares
redan förvärfvade marker inom nämnda landsdelar.’

Ofvanstående motioner afslogos af Första Kammaren, hvaremot
Andra Kammaren biföll desamma, dock med undantag af herr Lindhagens
m. fl. förslag om utredning rörande enskilde industriidkares och
skogsspekulanters jordförvärf.

Då vi ej finna oss öfvertygade af de skäl, som inom Första Kammaren
anförts för afslag å ifrågavarande, af Andra Kammaren enhälligt
antagna förslag, tillåta vi oss härigenom under åberopande, dels beträffande
frågan om omedelbart utsträckt tillämpning af och tillägg till
§ 3 i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, af lagutskottets utlåtande öfver
berörda motioner, n:o 56, dels ock, beträffande frågan om utredning

4 Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

angående bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af riket, af
lagutskottets samtliga andra-kammarledamöters vid samma betänkande
fogade reservation, hemställa:

l.o att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, att densamma kommer att vinna tillämpning
för hela Gäfleborgs län;

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj.t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådant tillägg till nyssnämnda lag, att, då aftal
enli^ lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där
den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa
densamma; samt

3:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj.t täcktes sa snart ske kan låta verkställa en fullständig utredning
lörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af
riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af
denna utredning må påkallas.»

hagtnimuttonr.... nUti den af herr Lindhagen väckta motionen n:o 113 anföres
n:o 113. följande:

»I en motion inom Andra Kammaren vid 1908 års riksdag (n:o 204)
påkallades utredning om dels förbud mot bolagsförvärf och dels ingripande
å bolagshemman jämväl i mellersta och södra delarne af
riket. Den senare delen af framställningen har i en föregående motion
vid denna riksdag återupptagits i förändrad form. Med åberopande af
det öfriga innehållet i förstnämnda hemställan får jag därför såsom ett
komplement till sistnämnda motion göra den hemställan,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för nästa Riksdag af förslag till lag rörande förbud för bolag och förening
att i vissa fall förvärfva fast egendom på landet äfven i södra
och mellersta delarne af riket.»

Zns ml fl. ^en ^err. Berggren m. fl. väckta motionen är så lydande:

motion. _ »Den 4 maj 1906 utfärdades den lag, som med vissa undantag
förbjuder bolag och föreningar att förvärfva jordbruksfastigheter i Norrland
och Dalarne. Den hade framtvingats af där rådande missförhållanden,
ådagalagda genom vidlyftiga utredningar. Det måste emellertid
beklagas, att Värmlands län förblef stående utanför denna lagstiftning,
ty detta län hotas liksom förut Norrland och Dalarne af bolagens öfverhandtagande
jordförvärf.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Sedan lång tid tillbaka hade järnindustrien ägt vidsträckta områden
i Värmland. Dessa jordförvärf stodo tillsammans med den värmländska
bruksrörelsen, som under sin blomstringstid sträckte sig till
länets alla delar. Genom sammanslagning af inköpta bondgårdar bildades
en mängd bruksegendomar, och få voro de värmländska socknar,
som icke hade en eller flera sådana egendomar inom sina gränser. På
så sätt försvunno många bondgårdar, dock utan att det väckte större
farhågor, enär de en gång bildade brukskomplexen blott sällan utvidgades.
Men annorlunda blef förhållandet, sedan järnhandteringen slagit
in på nya banor och de flesta mindre järnbruk till följd däraf måst
nedläggas. Träindustrien kom och slog under sig ett stort antal gamla
bruksegendomar med därtill hörande skogsmarker. Det stannade tyvärr
ej med detta. Äldre och nyare trävaruaktiebolag ha under de senare
tjugu åren inköpt en stor mängd skogshemman, och dessa jordförvärf,
som pågå utan inskränkning, ha tagit så omfattande dimensioner, att
de utgöra en verklig fara för den värmländska bondeklassens bestånd.

Som förut nämndt ha här påvisade missförhållanden först under
senare år framträdt rätt allvarsamt, och däri är att söka en anledning
till att de ej så tidigt som i Norrland och Dalarne framkallat allmän
förstämning och ovilja. Men numera har den värmländska befolkningen
börjat vakna upp däröfver och fått klart för sig, att något måste göras till
hämmande af bolagens fortgående jordförvärf.

Att ett sådant ingripande är en viktig statsangelägenhet, torde nu
allmänt inses och erkännas. En själfägande kraftig jordbrukareklase utgör
det kraftigaste stödet för statens sunda utveckling och bestånd. Dess
bevarande hör till de politiska uppgifter, som ej utan svåra följder kunna
skjutas åt sidan. Få bolagen fortfarande fritt lägga under sig de värmländska
skogarna, skola de förr än man tror bli ägare till större delen
däraf. Det är lätt att förutse, att en fortsatt utveckling i sådan riktning
till sist måste sluta med en katastrof.

Mycket önskligt hade varit att kunna lämna utredning angående
omfattningen af den jord, som inom Värmlands län nu befinner sig i
bolags händer. Detta har emellertid icke varit möjligt. De uppgifter
därom, som finnas i Konungens befallningshafvandes femårsberättelser,
sakna nästan all betydelse för frågans rätta bedömande. De angifva
nämligen endast det antal mantal och utjordar, som under en viss tidsperiod
tillhört bolag, men innehålla i öfrigt inga uppgifter på de jordarealer,
som befinna sig i deras ägo. Om man endast håller sig till do
meddelade sifferuppgifterna på antal mantal, får man, i synnerhet hvad
Värmlands län beträffar, en alldeles oriktig föreställning om omfånget

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

af bolagens jordförvärv Där finnes nämligen mycket stor skillnad mellan
de olika hemmanens jordarealer, så att ett visst hemman kan omfatta
flera 10-tusental hektar, under det ett annat utgöres af endast några få
100-tal hektar. Det låter sig därför icke göra att, med något anspråk
på tillförlitlighet, blott efter hemmantalet beräkna arealen af den jord,
bolagen äga. En sådan beräkning skulle bli mycket missvisande. I
stort sedt förhåller det sig emellertid så, att bolagens hemman höra till
de större inom länet. Utgående härifrån kan man såsom sannolikt antaga,
att, ehuru bolagen år 1905 blott ägde omkring 11 procent af länets
hemmantal, den jord, som då tillhörde dem, utgjorde 20 till 25 procent af
länets ytvidd. Men endast genom utredning af förhållandet kunna exakta
siffror erhållas, och en sådan utredning är i fråga om Värmlands län
en påträngande nödvändighet. Det torde vara ganska säkert, att en
dylik utredning framdeles kommer till stånd, men af särskild vikt är,
att den företages snart, tv härvidlag äro betydelsefulla nationella värden
på väg att förloras.

Af erfarenhet kan man sluta sig till att, om Riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om berörda utredning, flera år åtgå, innan den blir färdig
och därpå grundade lagförslag kunna framläggas för Riksdagen. Denna
respittid skola bolagen, det bekräftas från andra håll, använda till att
med fördubblad ifver öka sina jordbesittningar. Om öfver hufvud är
af betydelse för staten, att de själfägande jordbrukarne bevaras för
undergång, så är det ej heller likgiltigt, om härför erforderliga åtgärder
komma för sent. Och för sent komma de, därest de föras fram på samma
långsamma väg, som följdes beträffande den norrländska förbudslagens
genomförande. Enklast löstes frågan därigenom, att denna lag utan
vidare förklarades gälla äfven Värmlands län, men eu framställning
härom skulle näppeligen vinna Riksdagens bifall. Lämpligast torde
därför vara att gå en medelväg, och anhålla, att berörda förbudslag bör
omfatta nämnda län intill dess Riksdag och Kungl. Maj:t efter behörig
utredning annorlunda beslutat.

Det är nu ej första gången frågan om förbud för bolag att förvärfva
jordbruksfastigheter i Värmlands län föres fram i Riksdagen. Vid 1907
års riksdag väcktes motion därom, och under förra årets riksdag gafs
ånyo uttryck åt detta sträfvande, därigenom att flera värmlandsrepresentanter
då ställde sig som medmotionärer under en af herr Lindhagen
väckt motion, n:o 204, hvilken delvis hade ett dylikt syfte.

På grund af hvad sålunda anförts, anhålles vördsamt,

1. att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kan låta verkställa utredning angående

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

omfattningen af bolags jordförvärf inom Värmlands län ocli vidtaga do
åtgärder, som med anledning af denna utredning kunna föranledas, samt

2. att Riksdagen för sin del ville antaga ändrad lydelse af lagen
den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom i syfte att lagen må vinna tillämpning äfven i
Värmlands län intill dess den i föregående punkt omnämnda utredning
verkställts och Riksdagen och Kungl. Maj:t funnit lämpligt att i saken
annorlunda besluta.»

I herr Lindhagens m. fl. motion n:o 115 anföres följande: hag7n,Lm.dfl.

»Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag motion
och förening att förvärfva fast egendom kan gifvetvis lämna rum för n:0 ltsett
visst kringgående genom försäljningar till enskilde. Detta insågo
lagens anhängare redan vid tiden för dess antagande. Lagens utsträckande
att omfatta vissa kategorier enskilde måste man dock då tills
vidare afstå ifrån i följd af omöjligheten att i den punkten öfvervinna
den juridiska formalismens betänkligheter. Man antog ock såsom sannolikt,
att kringgåendet skulle blifva en obetydlighet i jämförelse med den
störtflod af försäljningar, som alltjämt öfversvämmade landet, så länge
bolagen fingo köpa. En viss tröstegrund låg också i det sakförhållandet,
att de enskildes förvärf ej kunde bli lika framtidsvådliga som bolagens,
enär de förra måste snart nog sönderbrytas af arfslagarne. Med andra
ord, man trodde sig kunna se tiden an.

De af sakkunnige vitsordade berättelser om lagens kringgående,
som på sista tiden förekommit i pressen, synas, med undantag möjligen
för vissa undantagsfall, ej ådagalägga att kringgåendet hitintills
antagit större proportioner än man, på sätt ofvan sägs, kunnat
ifrågasätta. De visa emellertid å andra sidan, att man nu här och hvar
litet smått börjat försöka sig på de obehöriga vägarne. Får detta ske
opåtalt, kunna dylika försök bli allt lifligare. Aptiten brukar växa
medan man äter, och dessutom smitta exemplen lätt, isynnerhet de dåliga.

Tiden är således inne för att komplettera förbudslagen. Redan i
det genom 1901 års motion framlagda lagförslag föreslogs, att lagen
skulle gälla äfven enskilda idkare af träförädlings- eller trävarurörelse
med viss begränsning. Men för detta kunde som sagdt ej då vinnas
något gehör. I en motion vid 1908 års riksdag rörande bolags jordförvärf
berördes äfven denna fråga, ehuru utan påföljd på grund af
bristande utredning. Sedan dylik utredning numera som sagdt vunnits,
bör saken återkomma.

Erfarenheten visar emellertid, att man härvid måste sikta icke blott

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

mot. enskilda näringsidkare af ofvannämnda slag utan främst mot tjänstemän
hos bolagen och för säkerhets skull äfven dem, hvilka såsom ledamöter
i bolagsstyrelser eller eljest ha del i ledningen. Uti norrlandskommitténs
förslag till arrende, vanhäfds- och expropriationslagar liksom
i det af regeringen vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhäfdslag
betecknas de enskilde, som ansågos böra innefattas under berörda
lagstiftningar sålunda: »enskild person, som ej å fastigheten har
sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsafkastningen». Undantag bör ske för förvärf
på grund af arf och giftorätt och eventuellt äfven testamente.

Från juridiskt håll kommer säkerligen att framhållas svårigheten
för domare att få vetskap, huruvida köpare, som söker lagfart, är obehörig
person. I realiteten ställer sig dock saken så, att en person,
som förklarats obehörig att förvärfva fast egendom, endast i sällsynta
undantagsfall kommer att äfventyra ett försök, enär egendom lätt skulle
genom klander kunna frånvinnas honom. Fall då lagfart utan upptäckt
meddelas sådan person blifva således ännu mer sällsynta, och medgifves
rätt till besvärs anförande häremot icke blott allmän åklagare
utan hvem som helst, kommer säkerligen ett sådant, fall ej vidare att
inträffa.

Vill man dock särskildt trygga sig mot att ett obehörigt lagfaret
fastighetsförvärf kan under lång tid framåt bli föremål för klander, så
kan antingen, liksom i 1901 års lagförslag ifrågasattes, föreskrifvas viss
kortare tid, exempelvis ett år, för rätt att väcka dylik klandertalan eller
ock stadgas, att talan mot förvärfs laglighet icke alls får anställas,
därest lagfart beviljats.

I våra båda grannländer, Finland och Norge, i hvilka bolagens
skogsförvärf spelar samma sociala roll som hos oss, om än ej fullt i
samma utsträckning, har också tagits itu därmed på lagstiftningens väg.
Man började där uppmärksamma frågan senare än i Sverige, men har i
vissa afseenden redan kommit vida längre på grund af frånvaron i båda
länderna af en första kammare.

I Finland är sålunda nyligen antagen en förordning angående
inskränkningar i idkares af vissa näringar rätt att förvärfva fastighet
på landet. Denna lag innehåller förvärfsförbud i hela landet för alla
slags skogs- och trävarubolag med undantag för viss jord. Lagen
gäller dessutom för enskild person som idkar enahanda näring, dock
må sådan person förvärfva fastighet af meddelägare i dödsbo och på
grund af testamente. Närmare föreskrifter om den utredning, som
bör företes i ärenden, om hvilka förordningen handlar, samt om dess

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

tillämpning i (ifrigt meddelas af senaten. I eu reservation till ekonomiutskottets
betänkande föreslogs, att talan mot fångs laglighet oj må
väckas, därest lagfart på grund af fånget beviljats.

I Norge stadgas genom en provisorisk lag af den 12 juni 1906,
att äganderätt eller nyttjanderätt till, bland annat, skog icke kan utan
Konungens tillstånd förvärfvas af utländsk medborgare eller aktiebolag.
Äfven denna lag gäller för hela landet. Ett tillägg till densamma af
den 24 januari 1908 innehåller i § 1 följande:

''Til erhvervelse paa anden maate end gjennem arv, egteskap eller ödeläggning
av eiendom omfattende skoggrund, som sammen med hvad erhververen tidligere eier
eller bruker av skoggrund inden samme herred, utgjor mer end 250 hektar, krseves
konglig tilladelse, selv om erhververen er norsk statsborger, saafremt han enten

a. har del i ledelsen av et selskap, hvis forretning omfatter handel med eller
utnyttelse av skog eller skogsprodukter, eller er ansat i et saadant selskaps
tjeneste, eller

b. ikke i de tre sidste aar for kontraktens avslutning har vceret og framdeles
er bosat i det herred, hvor eiendommen er beliggende.’

Författningen stadgar vidare själfdeklaration såsom bevis för att
hinder enligt 1 § ej möter för förvärf.

I ett för 1909 års storting framlagdt förslag till definitiv lag om
förvärf af skog förekomma enahanda bestämmelser ehuru med en del
modifikationer.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning jämväl
till innehållet i det vid 1901 års riksdag i motionen n:o 142 inom
Andra Kammaren framlagda lagförslaget, hemställes, att Riksdagen ville
för sin del antaga en lagstiftning i syfte att lagen den 4 maj 1906
rörande förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast
egendom skall i erforderlig mån gälla äfven för förvärf af vissa enskilda
personer.»

Beträffande till en början det i herr Staaffs m. fl. motion under
2) gjorda yrkande om sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom, att, då aftal om
förvärf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den
förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma,
har utskottet icke ansett sig kunna förorda detta yrkande. Afsikten
med hela den för den så kallade Norrlandsfrågans lösning tillkomna
eller planerade lagstiftning har hufvudsakligen varit att vidmakthålla
och stärka den själfägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i
Bih. till Rikad. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Haft. 2

Utskottets

yttrande.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

nämnda landsdelar. För sådant ändamål bär ock den omförmälda förbudslagen
från möjlighet af bolagsfond»^ uteslutit ad inägojord med
vissa obetydliga undantag samt den del af ett hemmans afrösningsjord,
som. bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde. Härigenom
och särskilt genom lagens rymliga tillmätande af stödskogen har man
velat vinna det nämnda malet. Genom att på det nu föreslagna sättet
härutöfver lägga hinder i vägen för bolags jordförvärf i nyssnämnda
landsdelar synes det utskottet, att man skulle skjuta öfver detta mål
och i allt fall gå längre än förhållandena påkalla. Om det också är
sanut, att skapandet af allmänna skogar i större omfattning borde förordas,
lära andra och lämpligare utvägar härför icke saknas. Härtill
kommer, att staten naturligen måste i sitt förvärf af skogsmark följa
vissa planer och därför ej kan i det förevarande hänseendet ingripa
annat än i särskilda fall. Kommunerna torde mera sällan äga medel
att .disponera för ifrågavarande ändamål. Ingrepp endast i syfte att
förhindra bolag att i inträffande fall förvärfva jord torde väl från statens
sida komma att höra till sällsyntheterna.

Hvad därefter angår det i sistnämnda motion under 1) framställda
yrkandet om sådan ändring i omförmälda lag, att den komme att vinna
tillämpning å hela Gäfleborgs län, hvilken ändring Andra Kammaren
för sin del beslutit vid såväl 1907 som 1908 års riksdagar, vill utskottet
åberopa hvad lagutskottet vid 1908 års riksdag härutinnan anförde.
Utskottet yttrade:

»I-----motion har yrkats, att lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906 måtte utsträckas att gälla hela Gäfleborgs län. Lagen galler
för närvarande endast Ofvanåkers, Voxna, Los’, Färila, Ramsjö och
Hassela socknar samt Hamra kapellag af berörda län. Såsom redan
1907 års lagutskott framhöll, torde emellertid någon giltig anledning
att stanna vid dessa socknar af ifrågavarande län icke föreligga. Enligt
Norrlandskommitténs utredningar ägde inom öfriga, af motionärerna
afsedda delar af detta län år 1900 sågverksaktiebolag, sågverksägare
och bruksägare 39 procent af arealen af den enskilde tillhöriga jorden.
Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig
del aktiebolags, jordförvärf under tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till
41,1 procent af hela mantalet. Norrlandskommitténs äldre förbudsförslag
omfattade också hela länet, och reservanter inom kommittén vidhöllo
denna ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet. Kommittén stannade
emellertid vid att föreslå lagens tillämpning endast å de socknar inom
länet, som enligt kommitténs åsikt företedde den typiskt norrländska

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 11

karaktären. I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget framhöll Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län, såsom det synes med rätta,
att detsamma i denna del vore fotadt på alltför godtyckligt valda
grunder. Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmälte sig ej heller kunna
instämma i kommitténs åsikt, att ondast i dessa uppräknade socknar af
länet bolagens jordförvärf skulle behöfva motarbetas. Att detta skedde,
vore enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening önskvärdt äfven
inom länet i öfrigt. Vid nu anförda förhållanden och då i vissa af de
af förbudslagen oberörda delar af länet bolagsförvärfven lära fortgå
i ofta afsevärd omfattning, synes utskottet en sådan utsträckning al
förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs län böra ske, som nu påyrkats.»

Beträffande de i de förevarande motionerna framställda yrkandena
på utredning rörande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna
af landet biträdde redan vid 1898, 1899 och 1900 års riksdagar Andra
Kammaren af enskild motionär gjorda framställningar, att Kungl. Maj:t
måtte taga under ompröfning, huruvida icke inskränkning i aktiebolags
rätt till förvärf af fast egendom i allmänhet på vår landsbygd funnes
erforderlig samt i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom.
Liknande yrkande som det nu föreliggande biträddes af samma kammare
vid såväl 1907 som 1908 års riksdagar. Vid 1907 års riksdag
hemställdes i särskild motion, att beslut i angifna syfte måtte fattas
särskilt såvidt Värmlands län anginge. Sistnämnda års lagutskott anförde
i afgifvet utlåtande i anledning af de då väckta motionerna följande:

»Genom här förevarande motioner har Riksdagens uppmärksamhet
ånyo påkallats för frågan om bolagens fortgående jordförvärf i vårt
land. Såsom bekant hafva åtskilliga förslag i detta ämne förut framkommit
inom Riksdagen och särskilt inom Andra Kammaren tillvunnit
sig bifall. Frågan om bolagens jordförvärf i Norrland och Dalarne
blef ock särskildt föremål för behandling i den på Riksdagens initiativ
af den så kallade norrlandskommittén verkställda utredning, på grundvalen
hvaraf den af nästlidet års Riksdag antagna lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom i
väsentliga delar hvilar. Man har alltså för de nordliga delar af vårt
land, som i denna lag afses, kommit till det resultatet, att i bolagens
fortgående jordförvärf ligger en fara, som genom lagstiftningen måste
afvärjas. Att man sålunda i första hand riktade blicken på dessa landsdelar,
berodde i synnerhet på bolagens dominerande inflytande därstädes
i förening med den själfägande befolkningens där af förorsakade
tryckta ställning. Att emellertid jämväl i andra delar af landet bolagens
jordförvärf nått ganska afsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

fortgå, synes framgå af den statistiska utredning, herr Lindhagen därom
lämnar. (»Se sammanställningen här nedan.») De missförhållanden, som
i olika afseenden åtfölja ett sadant fortgående bolagsförvärf, torde numera
vara sa allmänt kända, att utskottet icke däröfver behofver yttra sig.
En snar utredning synes därför till en början erfordras angående bolagens

jordförvärv i de södra och mellersta delarna af landet-----.

Det statistiska material, som för närvarande därom kan föreligga, lärer
icke erbjuda den fullständighet, som för ett noggrant bedömande af
detta viktiga ämne är af nöden. Denna utredning torde då ock gifva
vid handen, hvilka åtgärder kunna erfordras till undanröjande af de
skadliga verkningarna af bolagens jordförvärv Herr Lindhagen har
härutinnan hänvisat till den för Norrland och Dalarne antagna förbudslagstiftningen.
Huruvida emellertid denna eller någon liknande är i
förevarande afseende lämplig, vill utskottet icke bestämdt uttala
sig om.»

Med ledning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser
bär utskottet verkställt följande sammanställning angående aktiebolags
jordinnehaf i mellersta och södra Sverige. Järnvägsaktiebolag
hafva ej medtagits.

Fastigheter å landsbygden tillhöriga inhemska aktiebolag (oberäknadt

järnvägsaktiebolag).

Stockholms län

Upsala län ..........

Södermanlands län

Östergötlands län .

Jönköpings län

	Antal mantal	Antal ut-jordar o. d. ej i mantal satt jord
1885	133,881	41
1895	200,017	73
1900	291,192	139
1905	256,224	124
1885	192,17 6	57
1895	241,185	91
1900	254,223	90
1905	205,529	91
1885	13,188	7
1895	19,237	11
1900	30,ooo	10
1905	67,279	60
1885	119,954	37
1895	153,285	135
1900	198,159	173
1905	204,617	210
1885	14,562	15
1895	6,263	11
1900	20,373	19
1905	35,878	42

Lagutskottets Utlåtande N:u 52.

		Antal	Antal ut-
		jordar o. d. ej i mantal
mantal
		satt jord
Kronobergs län ..............................................................	1885	22,488	3
1895	24,493	2
	1900	67,18a	10
	1905	93,529	23
Kalmar län ..........................................................................	1885	49,918	3
	1895	57,999	7
	1900	77,545	15
	1905	80,668	39
	1885	—	—
	1895	6,982	7
	1900	17,590	29
	1905	18,247	35
	1885	1,511	3
	1895	4,096	5
	1900	5,690	10
	1905	6,140	10
Kristianstads län....................................................................	1885	2,885	—
1895	6,512	4
	1900	22,243	15
	1905	23,996	45
Malmöhus län......................................................................	1885	20,628	15
1895	38,755	f- 77
	1900	77,190	128
	1905	98,519	188
	1885	0,807	1
	1895	3,219	8
	1900	5,033	3
	1905	10,279 19,37 2 26,959	119
Göteborgs och Bohus län .................................................	1885 1895	25 33
	1900	36,773	59
	1905	43,512	104
	1885	44,311	9
	1895	41,688	11
	1900	82,046	18
	1905	88,508	40
	1885	55,984	28
	1895	73*792	43
	1900	81,833	53
	1905	106,621	108
	1885	159,894 188,604	166
	1895	198
	1900	182,571	208
	1905	197,802	227
	1885	211,821 332,376	28
	1895	87
	1900	352,415	152
	1905	338,659	205
Västmanlands län ............................................................	1885	194,275	27
1895	209,949	54
	1900	201,959	117
	1905	202,844	191

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Åt donna sammanställning, som visserligen icke gifver någon tillförlitlig
bild angående arealen af mark, hvarom är fråga, framgår dock,
att aktiebolagens jordinnehaf i mellersta och södra Sverige under de
senare femårsperioderna ökats. Att förvärfven efter 1905 fortgått i
oförminskad skala, därför tala alla omständigheter. Det synes alltså utskottet
önskvärd!, att den utredning, som nu begäres, icke längre får anstå.
Utredningen skulle närmast afse upplysningars erhållande angående i
Indika trakter af landet bolags jordförvärf kan anses hafva tagit betydande
. omfattning. A andra sidan skulle däraf äfven ådagaläggas, i
hvad mån framställda klagomål öfver öfverhandtagande jordförvärf från
bolagens sida tilläfventyrs kunna anses oberättigade. Ensamt en grundlig
utredning kan i hvarje fall lämna erforderligt material för frågans
allsidiga^ bedömande och gifva anvisning på lämpliga åtgärder för rådande
af bot å de missförhållanden i det förevarande hänseendet, som kunna
föreligga. Huruvida dessa åtgärder, där sådana eventuellt kunna erfordras,
böra resultera i eu likartad förbudslagstiftning som den för Norrland
och Dalarne redan gällande, synes utskottet ovisst.

Hvad särskild! angår det i herr Berggrens förevarande motion
framställda yrkandet på åtgärder i det ifrågavarande afseendet för Värmlands
län, har utskottet inhämtat, att förhållandena i detta län, i hvad
nu är i fråga, i särskild grad äro värda uppmärksamhet. Att Värmlands
län icke kom att inbegripas i den redan befintliga förbudslagen,
synes hafva berott på flera omständigheter. Någon bland befolkningen
så utbredd och medveten ovilja öfver sakernas tillstånd, som i de nordligare
landsdelarna, torde i allt fall där ej hafva förekommit. Emellertid
är det ett allmänt kändt förhållande, att folkmängden i Värmlands
läns norra del samt i gränstrakterna mot Norge i afsevärd mån förminskats.
Ehuru det bör medgifvas, att folkminskning förorsakats jämväl
af andra än här ifrågavarande förhållanden, kan det likvisst icke
utan vidare förnekas, att trävaruindustriens omfattande inköp af fastigheter
kan därtill hafva medverkat. Utskottet vill med ledning af utskottet
tillhandakomna uppgifter lämna några exempel på omfattningen
af bolagens fastighetsförvärf i Värmland. Inom Ålfdals härads
nedre tingslag ägdes år 1907 Sunnemo socken så godt som helt och
hållet af bolag. Inom Gustaf Adolfs socken i samma tingslag ägde
bolag all enskild jord. Af tingslagets båda öfriga socknar, Ekshärads
och Norra Råda, tillhopa innehållande omkring 50 mantal, ägdes något
mera än 36 mantal af bolag. Inom Ålfdals härads öfre tingslag har
beträffande en socken uppgifvits, att af bolag därstädes innehades
år 1890 2,139 har, 1900 12,193 har och 1907 22,900 har. Från Hvit -

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

sands socken i Fryksdals härads öfre tingslag bär meddelats, att vid
nämnda tid ungefär halfva socknen ägdes af bolag och att bolagens
jordförvärf inom socknen visade tendens att fortfara. Inom Lekvattnets
socken i samma tingslag, utgörande tillhopa ungefär 19,000 har,
innehade bolag år 1890 1,050 har, år 1900 2,000 har och år 1907 5,400
har. Enligt uppgift från Nordmarks härad, med en areal af omkring
97,000 har, innehades af bolag år 1900 omkring 10,000 har och år
1907 omkring 15,000. Inom Gräsmarks socken i Fryksdals härads
Nedre tingslag ägdes för ett 10-tal år sedan knappast någon jord af
bolag. Nu pågå emellertid bolagens jordinköp i stigande skala, och å
bolagens hemman lärer förekomma, att husen och jordbruket äro förfallna.
Bland de skogägande bolagen i Värmland lära några finnas,
som, enligt hvad allmänt är kändt, hufvudsakligen ägas af utlänningar.
Ett dylikt bolag förvärfvade under loppet af förra året, enligt uppgift,
mera än 10 kvadratmil skogsegendomar i Värmland. Åtskillig
skogsmark äges af enskilda norrmän.

Vid angifna förhållanden synes det utskottet önskvärdt, att den
ofvan ifrågasatta utredningen särskildt påskyndas i fråga om Värmlands
län, och anser utskottet, för att en eventuell slutlig lagstiftning i fråga
om detta län ej skall komma för sent och sålunda blifva overksam, det
nödvändigt att, på sätt under 2) i herr Berggrens ifrågavarande motion
yrkats, en lag genast antages innefattande provisoriskt förbud för bolag
och förening att där i allmänhet förvärfva fast egendom. Denna
lag, som synes böra blifva fristående från den gällande förbudslagen,
torde lämpligen böra gifvas giltighet för tre år.

Om sålunda utskottet ansett sig böra tillstyrka en sådan utredning
angående bolags jordförvärf i mellersta och södra Sverige som
den omförmälda, har dock utskottet icke ansett sig kunna förorda att,
såsom i herr Lindhagens förenämnda motion n:r 115 yrkas, vidtaga
åtgärd för att den gällande förbudslagen skall vinna afseende äfven å
vissa enskilda personer. Enligt hvad utskottet inhämtat lär det visserligen
förekommit, att aftal ägt rum rörande fastighetsköp i Norrland,
som synas hafva haft till ändamål att åt bolag åtkomma fastigheter,
hvilka bolagen ej ägt själfva förvärfva. I någon afsevärdare omfattning
torde dock detta icke hafva skett. I allmänhet synas nämligen
bolagen icke gärna kunna inlåta sig på dylika aftal, som för dem icke äro
utan ekonomisk risk. Det torde också få antagas, att ett dylikt motverkande
från bolagens sida af lagens syfte än mera sällan kommer
att ske, i den mån densamma fortfarande förblir gällande och den uppfattningen
hinner tränga igenom, att den skall blifva beståndande. I

Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

allt fall synes man icke kunna i lagstiftningsväg skapa en hållbar
grund, efter hvilken det skulle förmenas vissa enskilda personer att
förvärfva och nyttja landets jord. Och äfven om sådant skulle låta sig
göra, torde det i fråga om en sådan lagstiftning vara vida svårare att
skaffa densamma nödig effektivitet än fallet är med den gällande lagstiftningen
rörande bolagens fastighetsförvärv Någon garanti för att
vissa kvalifikationer, som i det föreslagna hänseendet skulle kunna
fordras af en köpare vid tiden för köpet, äfven sedermera skola kunna
uppehållas, synes väl knappast stå att få.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att det i punkt 2 af herr Staaffs m. fl. förevarande
motion gjorda yrkande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att Riksdagen, med anledning af det i punkt
1 af herr Staaffs m. fl. omförmälda motion gjorda
yrkande, måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall för

bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs
län eller inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län.

Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej
tillämpning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord
med impediment^, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas
ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan
sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig
och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet
belöper efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells
och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Grääeborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid
verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker
och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och
jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

3:o) att Riksdagen, med anledning af de i punkt
1 af herr Berggrens m. fl. omförmälda motion, i herr
Lindhagens motion n:o 113 och i herr Staaffs m. fl.
förenämnda motion punkt 3 gjorda yrkanden, måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes, så snart ske kan, låta verkställa en fullständig
utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta
och södra delarne af riket samt för Riksdagen framBih.
till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Hå/t. 3

Lagutskottet» Utlåtande N:o 52.

lägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning
må påkallas;

4:o) att Riksdagen, med anledning af det i punkt
2 af herr Berggrens m. fl. ifrågavarande motion gjorda
yrkande, måtte för sin del antaga följande

Lag

angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
inom Värmlands län.

1 §•

Bolag eller förening må inom Värmlands län icke förvärfva fast
egendom å landet, hvarest den för städerna gällande ordning för bebyggande
ej skall iakttagas, såvida icke Konungen för visst fall därtill
lämnat tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej i fråga om fastighet, som
hufvudsakligen är afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgör
stenbrott, grus- eller bergtag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet.

2 §•

Har aftal om förvärf, hvarom ofvan nämnts, tillkommit uJan Konungens
samtycke, där sådant enligt denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

3§-

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som
dritver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk
verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och skall gälla
tills vidare intill den 1 september 1912.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

5:o) att herr Lindhagens m. fl. omförmälda motion
n:o 115 icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Pettersson från Södertälje, grefve Hamilton, Lindhagen,
Jansson i Edsbäcken och Karlsson i Fjät, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att Riksdagen med bifall till herr Staaffs m. fl.
motion i denna del måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant
tillägg till nyssnämnda lag, att, då aftal om förvärf
enligt lagen 3 § ägt rum, staten eller den kommun,
där den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på
vissa villkor inlösa densamma;

samt af herrar Zetterstrand, Widén, och C. J. Berggren.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herrar Trygg er, Budebeck, af Ekenstam, Ridderbjelke, Magnus on
och Gezelius;

samt af herr Bergendahl, som anfört:

»Den lag, som den 4 maj 1906 utfärdades angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom i de norra delarne
af riket, har varit i tillämpning under så kort tid, att man ännu icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

kan draga tillförlitliga slutsatser om dess verkningar. Vid sådant förhållande
synes det icke vara tillrådligt att utan föregående utredning
utsträcka dess tillämplighetsområde till delar af riket, för hvilka lagen
vid dess tillkomst icke ansågs behöflig. En varsamhet härutinnan är så
mycket mer påkallad som redan ur teoretisk synpunkt beaktansvärda
erinringar kunna framställas emot ifrågavarande förbudslag.

Det torde icke kunna bestridas, att lagen är ägnad att verka hämmande
på en ekonomisk verksamhet, som borde kunna vara landet till
största gagn. För ett utveckladt produktivt arbete är sammanslutning
af för produktionen tillgängligt kapital en nödvändighet och för närvarande
har det ekonomiska samhället otvifvelaktigt uti bolagen och
föreningarna de. värdefullaste organ för förverkligandet af sina syften.
Äfven för stordriften inom jordbruket och dess binäringar finnes behof
af det sammanslutna kapitalet, icke minst då det gäller att lägga nya
sträckor under plogen, att utdika mossar och göra kärrmarker fruktbärande.
Om således inga onödigt hämmande band böra läggas på
bolags och ekonomiska föreningars verksamhet, bör dock staten äga möjlighet
att kontrollera deras verksamhet, särskildt när densamma går ut
på att tillgodogöra sig landets naturtillgångar. Det kan ur denna synpunkt
ifrågasättas, om icke bolag och föreningar, som hafva till ändamål
att förvärfva fast egendom för att där idka jordbruk, skogsafverkning
eller eljest i stordrift, utnyttja förefintliga naturtillgångar, böra söka
Konungens tillstånd till utöfvandet af sådan verksamhet. Den undantagslag,
, som nu gäller för vissa delar af landet, skulle då ersättas af en
koncessionslag, som gällde för hela riket och icke innehölle några i
förväg lagda hinder för bolags och föreningars jordförvärv men som
beredde möjlighet att anpassa koncessionsvillkoren efter skilda orters
olika förhållanden. Koncessionssystemet har redan här i landet vunnit
tillämpning inom olika områden af ekonomisk verksamhet. Sålunda
fordras Konungens tillstånd för rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter,
att anlägga och trafikera järnväg, att utföra elektriska anläggningar
i visst fall, att drifva bankrörelse m. m., och har lagutskottet
i ett vid denna riksdag afgifvet betänkande ifrågasatt koncession
för rätt till distribution af elektrisk energi, frambragt af vattenkraft.
Äfven i utlandet börjar koncessionssystemet komma mer och mer till
användning.

Näringslifvets rika utveckling och de djärfva former, hvari det
numera rör sig, måste påkalla statens särskilda uppmärksamhet, och är
det af synnerlig vikt, att de kapitalstarka sammanslutningarnas makt
varder till godo och icke till ondo.

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

En varsamt affattad, af Konung och Riksdag antagen koncessionslag
skulle helt v;sst bättre tillgodose Häringslifvets behof än de*i förbudslag,
på hvars allt vidsträcktare tillämpning röster nu höja sig. Det
synes mig därför önskvärd!, att en utredning i detta afseende finge
äga rum, innan beslut fattas om utsträckning af 1906 års lag.

På grund af denna uppfattning och då de i detta betänkande upptagna
motioner icke lämna utrymme för det yrkande jag eljest skulle
velat framställa, har jag utan sådant yrkande reserverat mig mot hvad
utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.»

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herrar Trygger, Budebeck, Riddet bjelke, von Baumgarten och
Magnuson;

af herr Bergendahl, som åberopat sitt ofvan under 2) upptagna
yttrande;

af herr Fahlén, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Berggrens m. fl.
motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta verkställa
utredning rörande bolags jordförvärf i Värmlands län
samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,
som af denna utredning kunna påkallas;

samt af herr Gezelius.

Beträffande utskottets hemställan under 4):

af herrar Trygger, Rudebeck, Ridderbjelke, von Baumgarten, Fahlén,
Magnuson, Bergendahl och Gezelius.

Beträffande utskottets hemställan under 5):
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Haft.

{■ 22 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

af herr Widén mot utskottets motivering;

samt af herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät, hviika anfört:

»Det torde vara obestridligt, att 1906 års lag angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom rätteligen
bort omfatta, utom bolag, äfven alla sådana enskilde personer, hviika
af samma skäl som bolagen måste anses vara icke skickade att blifva
egare till jordbruken i de norra provinserna. Af opportunitetsskäi måste
förbudets anhängare dock i början afstå därifrån.

Det har emellertid i pressen under senaste året framkommit upprepade
med exempel belysta påståenden, att sådana enskilda personer,
som ofvan sägs, och särskildt bolagstjänstemän eller ledande personer
inom bolagen på åtskilliga orter börjat inköpa jordbruksfastigheter.
Man har äfven återgifvit uttalanden därom af domhafvande. Ett vitsordande
däraf lämnades från sakkunnigt håll äfven inom lagutskottet.

Om man också anser sig för närvarande ej vara beredd att gifva
lagen den omfattning, som den från början bort få, synes dock ofvannämnda
förhållanden ägnade att väcka betänksamhet och påkalla en
utredning om hur det rätteligen förhåller sig. Utskottet vet därom
ingenting och kan således ej gentemot de framkomna uppgifterna uttala
sig med någon sakkunskap i en motsatt riktning.

!?§ **Det hemställes alltså;

att Riksdagen ville anhålla, att Kuagl. Maj:t måtte
verkställa utredning, i hvad mån inom de sex nordligaste
länen jordbruksfastigheter börjat på senare
tider inköpas äfven af sådana enskilda personer, hviika
lika litet som bolagen lämpa sig att blifva egare till
dylika fastigheter, äfvensom för Riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning häremot, därest utredningen
därtill gifver anledning.»

Herrar Gustaf Andersson och Ersson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Herr af Ekenstam har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af de härofvan under 1), 3) och 4) omnämnda ärenden.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS SPIK. TRYCKERI, 1909.