Lagutskotteta Utlåtande N:o 39 (Utlåtande 1899:LU39 Lagutskottet)

Lagutskotteta Utlåtande N:o 39.

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning i
fråga om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
embetsberättelse har justitieombudsmannen till behandling upptagit
frågan om inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet och i
sådant afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder till
lagstadgad inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Den till stöd för berörda förslag afgifna framställningen är af följande
lydelse:

»I 1 kapitlet 10 § rättegångsbalken stadgas: »Nu häfver häradshöfding
förfall, att han sitt embete ej förrätta kan; kungöre det hofrätten. Pröfvas
det lagligt; förordne hofrätten en skicklig man, som embetet i hans ställe
förestår.» Då häradshöfdingarne icke såsom andra embetsman åtnjuta
någon lagstadgad semester, har berörda föreskrift vunnit tillämpning icke
allenast i de fall, då häradshöfdingarne haft laga förfall i egentlig mening,
utan äfven då de önskat ledighet för att bereda sig någon tids hvila från
arbetet eller för annan enskild angelägenhet. Enligt en antagligen mycket
gammal praxis åtnjuta häradshöfdingarne af sådan anledning mycken
ledighet. Man hade möjligen kunnat antaga, att hofrätternas välbetänkta
genom Svea hofrätts cirkulär den 2 oktober 1893 kungjorda beslut att

Bih. till Rikad. Prot. 1899. 7 Sami. 26 Häft. (N:o 39). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

icke vidare utnämna vice häradshöfdingar skulle föranleda att häradshöfdingarne
väsentligen mera än förut skulle kommit att sjelfva förvalta
sina embeten. Vikariaten för häradshöfdingarne borde nemligen i följd af
sagda beslut hafva mistat något af sin lockelse hos de unga juristerna.
Och någon ändring till det bättre torde i fråga om utsträckningen af
häradshöfdingarnes tjenstledighet till äfventyra hafva inträda men väsentlig
är i allt fall den förändringen icke.

Jag har låtit verkställa undersökning angående häradshöfdingarnes
ledighet under åren 1896 och 1897. För öfverskådlighetens skull hafva
dervid endast medtagits de domsagor, i hvilka jemlikt förordningen den
17 maj 1872 tio allmänna tingssammanträden årligen hållas, och har undersökningen
således omfattat 21 af de under Svea hofrätt lydande domsagor,
alla de 17 domsagor, som lyda under hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
samt af domsagorna under Göta hofrätt 33 för år 1896 och 34 för år
1897. Enligt ifrågavarande undersökning har ledighet från häradshöfdingeembetets
utöfvande beviljats för följande antal dagar, i medeltal för hvarje
domsaga, nemligen: i domsagorna under Svea hofrätt 124 dagar år 1896
och 142 dagar år 1897, i domsagorna under Göta hofrätt 138 dagar år
1896 och 158 dagar år 1897 samt i domsagorna under hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 111 dagar år 1896 och 102 dagar år 1897. Från följande
antal allmänna sammanträden, i medeltal för hvarje domsaga, hafva de
särskilda, hofrätterna under nämnda år beviljat ledighet, nemligen: Svea
hofrätt från 5,29 år 1896 och 5,38 år 1897, Göta hofrätt från 5,88 år 1896
och 6,24 år 1897 samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge från 4,71 år
1896 och 5 år 1897.

Med stöd af dessa siffror, och då någon väsentlig olikhet i förevarande
hänseende ej kan antagas förefinnas emellan, å ena sidan, de domsagor, i
hvilka nyssnämnda förordning tillämpas, samt öfriga domsagor, å andra
sidan, lärer man kunna påstå, att mer än hälften af de allmänna tingssammanträdena
i de förra och af de lagtima tingen i de senare förorättas af
vikarier. Anledningarne till dessa vikariat äro mångahanda. Atskillige
äldre häradshöfdingar åtnjuta ständig ledighet, och ej få häradshöfdingar
äro under längre tider tjenstledige för fullgörande af allmänna uppdrag,
hvartill komma såsom ytterligare anledningar sjukdomsfall, vårdandet af
enskilda angelägenheter, andra embetsgöromål, helsans vårdande o. s. v.

I fråga om de särskilda anledningar, för hvilka ledighet beviljats,
visar sig, att inom de domsagor, som undersökningen omfattat, ledighet under
åren 1896 och 1897 erhållits för andra embetsgöromål och enskilda angelägenheter
från minst 4 och i några fall ända till 6 allmänna sammanträden
i följande antal domsagor, nemligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

år 1897 i 6 domsagor, under Göta hofrätt år 1896 i 12 och år 1897 i
15 domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i
8 och år 1897 i 11 domsagor. I afseende å ledighet för enskilda angelägenheter
ensamt ställa sig siffrorna för ledighet från minst 4 allmänna
sammanträden sålunda: under Svea hofrätt år 1896 icke i någon och år
1897 i en domsaga, under Göta hofrätt år 1896 i 7 och år 1897 i 8

domsagor samt under hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 8

och år 1897 i 10 domsagor. För andra embetsgöromål, enskilda angelägenheter
samt helsans vårdande, hvilket sistnämnda uttryck i vissa fall
synes betyda detsamma som nödig hvila från arbetet, men i andra fall

torde hafva afseende å verklig sjukdom eller sjuklighet, har ledighet be viljats

från minst 4 allmänna sammanträden i följande antal domsagor,
nemligen: under Svea hofrätt år 1896 i 10 och år 1897 i 11 domsagor,
under Göta hofrätt år 1896 i 21 och år 1897 i 19 domsagor samt under
hofrätten öfver Skåne och Blekinge år 1896 i 9 och år 1897 ill domsagor.

Det framgår alltså af dessa sifferuppgifter, att det ej är ovanligt, att
häradshöfding ar utan laga förfall i egentlig mening åtnjuta ledighet från
4 eller flera af de 10 allmänna tings sammanträd en, som årligen hållas
uti ifrågakomna domsagor. Medräknas äfven de fall, då ledighet beviljats
från 3 allmänna tingssammanträden under ett år, ökas förberörda siffror
ganska väsentligt.

Man har i vårt land på goda grunder varit angelägen att bereda
domarena på landet eu synnerligen oberoende och sjelfständig ställning.
Vid sådant förhållande är det en märklig företeelse, att man i den stora
utsträckning, hvarom ofvan omförmälda sifferuppgifter närmare upplysa,
medgifver häradshöfdingarne att utan verkligt laga förfall öfverlemna
embetet till vikarier, om hvilka i regeln måste sägas, att de ej alls besitta
den sjelfständiga och oberoende ställning, som man varit angelägen att
tillförsäkra häradshöfdingarne. Då vidare kontinuitet vid ledningen af
rättsförhandlingarne är af mycken vigt, i synnerhet i vårt land, der de
större rättegångsmålen vanligen ej afgöras efter en förhandling, utan en
eller flera gånger uppskjutas, äro de upprepade vikariaten vid häradsrätterna
jemväl från den synpunkten att betrakta såsom eu anmärkningsvärd
företeelse. An värre är emellertid, att häradshöfdingarnes vikarier
måste anses ej sällan sakna tillräcklig kompetens att leda tingsförhandlingarne
samt utreda och afgöra målen. Det är nemligen en allmän sed,
att till vikarier för häradshöfdingarne förordnas deras unga juridiska
biträden, hvilka ej behöfva åberopa andra grunder i fråga om sin kompetens,
än att de afiagt juridisk examen samt ett eller annat år biträdt
med tingsgöroiuålen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

I detta sammanhang bör dock ej lemnas oanmärkt, att det understundom
inträffar, att häradshöfdingarne under många år behålla samma
juridiska biträden, Indika då få ofta vikariera för dem och sålunda efter
hand förvärfva sig duglighet i embetet. I hvilken utsträckning en sådan
praxis råder, är jag ej i tillfälle att närmare utreda.

Det måste i fråga om de juridiska biträdenas kompetens att förvalta
domareembetet på landet fasthållas, att vilkoren för kompetens i sådant
hänseende måste ställas mycket högt. Häradsrättens ordförande är ju den
ende rättsbildade ledamoten i domstolen, och rättskipningens beskaffenhet
beror alltså i väsentlig mån af hans domareegenskaper. Goda doirihreegenskaper
hos mycket unge män lära väl emellertid vara ganska sällsynta.
Äfven om ifrågavarande juridiska biträden äro utrustade med ett godt
omdöme, är detta dock ännu alltför oöfvadt, och äfven om de gjort goda
teoretiska studier, har deras lagkunskap ännu ej hunnit blifva lefvande
och fullt användbar. De sakna hvad som för domaren är af allra största
vigt, erfarenhet, såväl juridisk erfarenhet som lefnadserfarenhet. Nu äro
visserligen de flesta rättegångsmålen af jemförelsevis enkel beskaffenhet,
men äfven vid många af dessa mera enkla mål fordras god takt hos
domaren samt en viss förmåga att »laga efter lägligheten», såsom det
heter i domarereglerna. Och vid de svårare och vidlyftigare målen möta
för den unge vikarien ofta betydliga svårigheter. Med hänsyn till de
grunder, enligt hvilka den svenska processordningen är inrättad, måste ju
domaren i underrätten utöfva en stark processledande verksamhet. Men
en oerfaren domare, som i ett inveckladt mål ej alltid förmår urskilja de
synpunkter, hvarifrån han rätteligen bör betrakta detsamma, kan ej vara
rätte mannen att i ett sådant mål verkställa den nödiga utredningen.
Derför blifver mången gång utredningen i dylika mål ganska otillfredsställande.
Häradshöfdingen kan visserligen vid ett följande ting söka
godtgöra hvad som försummats, men förhållandena kunna vara sådana, att
tillfälle ej vidare erbjudes att i nödiga delar komplettera utredningen, och
i allt fall kan det ej vara med god ordning öfverensstämmande, att man
tillåter oerfarne domare att experimentera med rättskipningen, i tanke att
deras misstag framdeles skola rättas.

Rättvisligen bör visserligen erkännas, att åtskillige af ifrågavarande
unge vikarier lyckas jemförelsevis ganska väl besegra de svårigheter, som
möta dem, men å andra sidan vågar jag påstå, att det nu rådande systemet,
att] till häradshöfdingarnes vikarier regelbundet förordnas deras
biträden, understundom föranleder, att till vikarier förordnas personer,
som måste anses fullkomligt olämplige till domare. Det kan icke af den
sakkunnige förnekas, att det då och då inträffar, att unge jurister, om

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

hvilka hvar man, som känner dem, kan med visshet påstå, att de icke
i den mogna åldern kunna blifva häradshöfdingar, gång efter annan i
ungdomsåren förordnas att förvalta häradshöfdingeembetet och hålla ting.
Ett sådant neddragande af domareembetet måste ju vara egnadt att i hög
grad minska förtroendet för rättskipningen och att undergräfva domaremagtens
auktoritet.

Den ofvan framstälda uppfattningen, att häradshöfdingarnes juridiska
biträden i regeln icke kunna anses fullt kompetente att förvalta domareembetet,
torde knappt på något sakkunnigt håll bestridas, men en ganska
allmän åsigt synes förefinnas, att ifrågavarande biträdens täta vikariat för
häradshöfdingarne ej gerna kunna undvikas. Man plägar påstå, att häradshöfdingarne
måste hafva mycken ledighet, samt grunda denna åsigt på
tre särskilda skäl. Man åberopar den omständigheten, att häradshöfdingarnes
göromål äro mycket ansträngande, så att de af sådan anledning behöfva
mycken ledighet. Vidare plägar anföras, att göroinålen understundom
äro så vidlyftiga, att häradshöfdingarne ej kunna medhinna arbetet,
med mindre än att de få öfverlemna embete! till en vikarie och under
ledighetstiden sjelfve, ostörde af de löpande göromålen, syssla med ett
eller annat till domaregöromålen hörande arbete. Slutligen åberopas, att
tillfälle till öfning måste i rikt mått beredas de unge juristerna, på det
att alltid skicklige personer måtte finnas i beredskap att intaga de afgående
domarenas platser.

Hvad det förstnämnda skälet angår, så är det sant, att häradshöfdingarne
hafva ett strängt arbete, hvilket kräfver, att en lämplig tids
hvila från arbetet beredes dem. Detta förhållande kan emellertid ingalunda
sägas motivera, att häradshöfdingarne för enskild angelägenhet eller
helsans vårdande erhålla ledighet från ända till 4 eller 5 af de 10 allmänna
tingssammanträden, som hållas om året, eller från motsvarande
antal lagtima ting i de domsagor, der 1872 års förordning om tingssammanträden
ej vunnit tillämpning. Häradshöfding bör nemligen i regeln
kunna bereda sig minst en månads ledighet å tid under sommaren, då de
ordinarie tingsgöromålen hvila, och beräknar man, att han behöfver ytterligare
en månads ledighet, så skulle deraf följa, att i de domsagor, der
tingssammanträden hållas, häradshöfding af nu ifrågavarande anledning ej
skulle behöfva ledighet från mera än ett allmänt sammanträde om året.
Blefve det derför stadgadt, att häradshöfding ej utan verkligt laga förfall
finge ledighet från mera än ett eller möjligen två allmänna sammanträden
om året eller motsvarande antal lagtima ting i de domsagor, der 1872 års
förordning ej tillämpas, till hvilket stadgande borde tilläggas, att häradshöfding
ej egde utan verkligt laga förfall erhålla ledighet från domare -

Lagutskottets Utlåtanoe N:o 39.

embete* utöfver viss lämplig tid om året eller från syner, måste enligt
min uppfattning häradshöfdingarnes berättigade anspråk på ledighet af nu
ifrågavarande anledning anses hafva blifvit tillräckligt beaktade.

Nu tinnas emellertid domsagor, der göromålen äro synnerligen vidlyftiga
och betungande, så att häradshöfdingarne äro benägne att vinna
befrielse från ett eller annat ting eller tingssammanträde allenast af den
orsak, att de vilja ostörde sköta andra embetsgöromål. Då göromålen äro
så betydliga, att en dylik anordning ofta tinnes vara nödig, synes man
hafva skäl antaga, att en sådan domsaga är för stor och derför bör delas.
Vid ett mera tillfälligt hopande af göromål torde böra ifrågasättas, om det
ej är en rigtigare lösning af svårigheterna, att, häradshöfdingen sjelf håller
tingen och alltså bibehåller ledningen af arbetet samt anförtror mera af de
öfriga göromålen än eljest är brukligt åt sina juridiska biträden, än att
häradshöfdingen öfverlemnar tingen åt en vikarie. Förrättandet af tingen
är ju det vigtigaste arbetet, och det vigtigaste arbetet bör val domaren
förbehålla sig sjelf. Förhållanden kunna emellertid obestidligen förekomma
af sådan beskaffenhet, att häradshöfding skäligen ej bör förvägras ledighet
för skötandet af andra embetsgöromål, men att hans juridiska biträden i
främsta rummet skola komma i åtanke att under sådan ledighet för honom
vikariera, synes ej kunna anses lika obestridligt.

I några trakter af landet äro de vidlyftiga och ofta påkommande
ransakningarne med häktade personer egnade att väsentligen öka häradshöfdingarnes
arbetsbörda. Det vore derför måhända lämpligt, att det toges
i öfvervägande, huruvida till lättnad i arbetet i vissa domsagor ständige
brottmålsdomare borde förordnas jemväl i andra län, än hittills skett. Att
häradshöfdingarne befrias från dylika ransakningar, synes vara mycket
ändamålsenligare, än att de befrias från att hålla ett eller flera lagtima
ting eller allmänna tingssammanträden.

Det skäl, hvarpå man vid försvaret för häradshöfdingarnes täta ledigheter
lägger den största vigten, är det förmenta behofvet af mycken öfning
i domaregöromål för deras unga biträden. Det synes dock vara en sjelfkär
sak, att domarecorpsens rekrytering rimligen ej kan kräfva så extraordinära
anstalter, att rättskipningen på landet måste, såvidt angår förrättandet
af ting, i ett ej ringa antal domsagor under nära halfva året
besörjas af oerfarna vikarier. Rekryteringen af tjensteman sker på andra
områden utan dylika särskilda anordningar, och det tinnes ingen anledning
antaga, att icke de ledigheter, som på naturligt sätt uppkomma, skulle
vara fullt tillräckliga för ifrågavarande ändamål, i all synnerhet om rådstufvurätterna,
i motsats mot hvad hittills i allmänhet varit förhållandet,
finge deltaga i den första utbildningen af de unge juristerna. Förhållandet

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

har hittills varit, att rådstufvurätterna rekryterats med personer, som fått
sin första utbildning vid häradsrätterna, utan att rådstufvurätterna i någon
afsevärd mån deltagit i utbildningen af de jurister, som blifvit häradshöfdingar
eller ledamöter af öfverrätter. De kollegialt inrättade stadsdomstolarne
med en eller flera litterata rådmän äro dock vida bättre lämpade
att användas vid de unge juristernas första utöfning af domarekallet än
häradsrätterna, der ordföranden är den ende rättsbildade ledamoten.

Man synes vid uppställandet af den fordran, att häradshöfdingarne
måste åtnjuta mycken ledighet för att bereda de unge tillfälle till öfning,
förbise, att det är en mycket god skola för den unge juristen att vistas
hos en häradshöfding och biträda honom med de mångskiftande domaregöromålen,
äfven om han ej får förrätta några ting. Att leda tingsförhandlingarne
och att döma äro visserligen de mest magtpåliggande och
jemväl de mest lärorika af domaregöromålen, men de öfriga göromålen
kräfva det mesta arbetet, och den, som med vaket intresse deltager i dem,
förbereder sig på bästa sätt för domareembetets utöfning, helst han ju
såsom protokollsförare vid tingen får noga följa tingsförhandlingarne samt
han kan bereda sig tillfälle att under häradshöfdingens ledning öfva sig
i författandet af utslag. En dylik för den rättssökande allmänheten
ofarlig öfning är mera att rekommendera än den för tidiga öfningen
såsom rättens ordförande. Enligt min uppfattning vore det önskvärdt,
att en sådan ordning för den unge juristens utbildning kunde införas,
att han först vistades såsom biträde under t. ex. två år hos en häradshöfding,
utan att erhålla förordnanden att hålla ting af något slag, men
möjligen med rätt att efter viss tids tjenstgöring uppehålla häradshöfdingens
embete vid kortare ledigheter emellan tingen, att han derefter
finge förordnanden såsom adjungerad ledamot af rådstufvurätt,
samt så förberedd började tjenstgöra i hofrätt, som, derest han befunnes
lämplig för domarevärf, använde honom dels såsom vikarie för häradshöfdingar
och dels i hofrätten. En sådan anordning af de unge juristernas
uppfostran för sitt blifvande kall skulle medföra den fördelen, att man
finge någon garanti derför, att det vore de blifvande domarena, som erhölle
förordnanden att förrätta ting. Såsom förhållandena nu gestalta sig,
torde man kunna antaga, att ett mycket stort antal af de unge män, som
nu tillåtas att öfva sig såsom ordförande i häradsrätterna under förevändning,
att deras utbildning till domare kräfver sådan öfning, icke i
den mogna åldern blifva domare. Såsom bekant har det varit vanligt,
att många af häradshöfdingarnes biträden blifvit advokater, landsstatstjenstemän,
tjensteman inom andra grenar af administrationen o. s. v.,
och någon väsentlig förändring till det bättre torde härutinnan under nu -

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

varande förhållanden ej vara att förvänta. Häradsrätterna hafva dock en
vida vigtigare uppgift i samhället, än att man borde tillåta, att de sålunda
allmänt användas såsom uppfostringsanstalter för andra yrken och
embeten än domarens.

Ehuru det sålunda enligt min tanke vore önskvärdt, att de unge
juristerna under sina läroår hos häradshöfdingarne ej finge förrätta ting,
synes en sådan anordning knappt vara möjlig att praktiskt genomföra.
Redan den omständigheten, att häradshöfdingarne antagligen framdeles
likasom nu komma att begära sin hufvudsakliga ledighet samtidigt, nemligen
under sommaren, skulle kunna vålla, att tillräckligt många vikarier
ej funnes för hofrätterna disponibla utan anlitande af häradshöfdingarnes
biträden. Här må erinras, att häradshöfdingarnes biträden såsom vikarier
hafva framför andra jurister ett företräde, hvars betydelse ej bör underskattas.
De hafva nemligen under en längre tids vistelse hos den häradshöfding,
som de biträda, ej blott gjort sig förtrogne med den i domsagan
rådande praxis vid behandlingen af förekommande ärenden, utan äfven
angående personer och förhållanden i orten förvärfvat en kännedom, som
är af en viss vigt för en domare. Då emellertid häradshöfdingarnes
biträden af skäl, som ofvan framhållits, måste från andra synpunkter
anses mindre lämpliga till vikarier för häradshöfdingarne, borde deras
vikarierande i allt fall inskränkas till det minsta möjliga.

Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att de skäl, som
pläga åberopas till stöd derför, att häradshöfdingarne måste åtnjuta mycken
ledighet från domareembetet, ej tillräckligt motivera ett sådant förhållande.
De verkliga grunderna till uppkomsten och vidmagthållandet af den härutinnan
rådande praxis torde ock vara att söka i andra omständigheter.
Häradshöfdingarne behöfva i allmänhet i följd af göromålens mängd ett
eller flera juridiska biträden. Dessas aflöning är i regeln jemförelsevis
ringa. Understundom åtnjuta de ingen lön, och det har till och med
förekommit, att unge jurister, för att erhålla tingsplatser, fått till häradshöfdingar
betala ganska stora arfvoden. När biträdena vikariera för häradshöfdingarne,
är regeln, att de ej få någon del i sportlerna och ännu
mindre i tjenstgöringspenningarne, utan deras aflöningsvilkor äro desamma
under vikariatstiden, som under den tid, då de biträda häradshöfdingen.
Häradshöfdingarne hafva alltså ej såsom andre embetsman någon ekonomisk
olägenhet deraf, att de begära mycken ledighet. Denna omständighet i
förening med häradshöfdingarnes naturliga önskan att bereda sina biträden
en fördel har föranledt, att häradshöfdingarne ej varit obenägne att ofta
begära ledighet. Härtill hafva i vissa fall kommit såsom ytterligare motiv
för dem att i ifrågavarande hänseende gynna sina biträden dessas ej

Lagutskottets Utlåtande N:o 31).

sällan förekommande slägtskapsförhållanden eller andra relationer till
häradshöfdingarne eller deras vänner. Häradshöfdingarnes och biträdenas
intressen hafva sålunda kommit att med hänsyn till ledighetstidens
utsträckning sammanstämma. Det är härutinnan samt i den omständigheten,
att hofrätterna sedan äldre tider tillbaka visat endast ringa motståndskraft
mot häradshöfdingarnes och biträdenas sammanstämmande
önskningar om mycken ledighet för de förre, som man enligt min tanke
har att söka den verkliga förklaringen deraf, att ifrågavarande praxis uppstått
och vidmagthållits.

På grund af hvad jag anfört, anser jag det vara af vigt för rättskipningen
vid underdomstolarne på landet, att häradshöfdingarnes tjenstledighet
väsentligen begränsas.»

Ur synpunkten af rättskipningens jemnhet och trygghet miste det
obestridligen anses synnerligen önskvärdt, att häradshöfdingarne så mycket
som möjligt sjelfve förvalta sina magtpåliggande erabeten. Att åt vikarier
öfverlemna hållande af ting är, ur angifna synpunkt, mindre lämpligt redan
derigenom, att det leder till afbrott i den kontinuitet i fråga om rättskipningens
handhafvande, som, särskildt med hänsyn till vår rättegångsprocedur,
måste tilläggas väsentlig betydelse. De vigtiga och mångskiftande
värf, som tillhöra häradshöfdingeembetena, ställa ock stora kraf på
skicklighet och erfarenhet hos dem, som skola embetena förvalta, och
möjligen förefintliga brister derutinnan föranleda lättare än vid de flesta
andra embeten till praktiska olägenheter. Under sådana förhållanden
ligger det för den rättsökande allmänheten särskild vigt deruppå, att
häradshöfdingarne ej erhålla större ledighet från sina embeten, än omständigheterna
nödvändigt påkalla, liksom ock att de vikarier, som förordnas
att, vid häradshöfdingarnes tjenstledighet, förvalta embetena, besitta
erforderlig skicklighet och erfarenhet.

Det ämne, som uti justitieombudsmannens föreliggande framställning
beröres, är alltså enligt utskottets uppfattning af stort allmänt intresse,
och utskottet har derför låtit sig angeläget vara att ingå uti närmare skärskådande
af de skäl, som af justitieombudsmannen anförts till stöd för
hans uppfattning om behöfligheten af bestämmelser, egnade att åstadkomma
inskränkning af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Bill. till Rikad. Prot. 1899. 7 Sand. 26 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Hvad först angår sjelfva utgångspunkten för justitieombudsmannens
undersökning, den frågan nemligen, i hvilken utsträckning häradshöfdingarne
under nuvarande förhållanden åtnjuta tjenstledighet, synas de af honom
anförda siffrorna tydligen ådagalägga, att detta eger rum i ganska stor
omfattning. Utskottet har visserligen icke förbisett, att den af justitieombudsmannen
gjorda sammanställningen af detalj uppgifterna om häradshöfdingarnes
tjenstledighet i de domsagor, som gjorts till föremål för
undersökning, är i visst afseende mindre tillfredsställande och kan gifva sken
deraf, att häradshöfdingarne i allmänhet åtnjuta mera tjenstledighet, än som i
verkligheten eger rum — utskottet vill i detta hänseende framhålla det
mindre rigtiga uti att till grund för beräkning af medelsiffran för antalet
dagar, hvarunder häradshöfdingarne i allmänhet åtnjuta tjenstledighet, lägga
äfven undantagsförhållandena i sådana domsagor, der häradshöfdingarne, i
följd af sjukdom, åtnjuta ständig tjenstledighet; det skulle onekligen hafva
bidragit att klargöra frågans rätta innebörd, om justitieombudsmannen från
sin beräkning uteslutit alla de fall, då häradshöfdingarne till följd af sjukdom
eller annat strängt taget laga förfall erhållit tjenstledighet — men så
myckete. står likvisst qvar, att häradshöfdingarne under de år, som undersökningen
afsett, åtnjutit ganska mycken ledighet, utan att laga förfall i
egentlig mening derför blifvit åberopadt. Det framgår sålunda t. ex., att
det ej varit sällsynt, att häradshöfdingar, utan att egentligt laga förfall
blifvit visadt, fått ledighet från 4 af de 10 allmänna tingssainmanträdena
under året.

Att ett sådant förhållande ej berott på tillfälliga omständigheter
eller derpå, att någon hofrätt med otillräcklig stränghet öfvervakat efterlefnaden
af lagbudet i 10 § af 1 kap. rättegångsbalken, kan anses framgå
redan af den likartade praxis, som inom de trenne skilda hofrättema
härutinnan utbildat sig; och justitieombudsmannen har äfvenledes framhållit
de omständigheter, som enligt hams mening utgöra de verkliga anledningarne
dertill, att häradshöfdingarne i så stor utsträckning, som skett, åtnjutit
tjenstledighet.

Utom sjukdom, förvaltande af allmänna uppdrag och dylika i egentlig
mening laga förfall är häradshöfdingarnes behof af hvila från sina ansträngande
göromål en af orsakerna till häradshöfdingarnes tjenstledighet.
Såsom justitieombudsmannen betonat, kan ej rimligen ifrågasättas att beröfva
häradshöfdingarne, hvilka ju ej ega att åtnjuta någon lagstadgad
semester, möjlighet att erhålla behöflig hvila från embetsgöromålen, och
det skulle lända till föga båtnad för embetenas skötande, om man härutinnan
ginge till väga med otillbörlig hårdhet. Man kan dock svårligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

fastställa en för landets alla domsagor gemensam måttstock i fråga om
den tid, hvarunder häradshöfdingarne böra ega åtnjuta dylik ledighet.
Dels äro förhållandena väsentligt skiftande i olika domsagor allt efter
mängden af göromål som der förekomma, dels måste naturligtvis hänsyn
tagas till häradshöfdingarnes ålder och andra personliga omständigheter.
Hvad som i ena domsagan eller för den ene häradshöfdingen kan betraktas
såsom rundligt tillmätt tid för tjenstledighet, kunde alltså i en annan domsaga
eller för en annan häradshöfding vara alldeles otillräckligt. Skulle en
gemensam bestämmelse om den tid, hvarunder häradshöfdingarne finge
utan egentligt förfall åtnjuta ledighet, komma till stånd, måste denna
grundas .på förhållandena i de mest svårskötta domsagorna och der de
äldre häradshöfdingarne funnes; och detta i sin ordning skulle föranleda,
att de yngre häradshöfdingarne och häradshöfdingarne i de små domsagorna
finge större ledighet, än behofvet påkallade. Utan att sålunda kunna instämma
med justitieombudsmannen uti den af honom framkastade tanken,
att häradshöfdingarnes rättighet att utan förfall erhålla ledighet borde för
alla domsagor inom landet inskränkas till ett eller högst två tingssammanträden
om året eller motsvarande antal lagtima ting, anser emellertid utskottet
sig kunna uttala, att häradshöfdingarnes behof af hvila från arbetet
svårligen kan tillfredsställande förklara den hittillsvarande stora utsträckningen
af häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Bland orsakerna till häradshöfdingarnes ledighet från förrättande af
ting har justitieombudsmannen framhållit den omständigheten, att göromålen
i domsagorna understundom äro så vidlyftiga, att häradshöfdingen
ej kan medhinna att såväl hålla tingen som ombesörja öfriga till embetet
hörande göromål. För att undanrödja de olägenheter, som häraf kunna
uppkomma, har justitieombudsmannen anvisat tvenne olika medel, nemligen
dels delning af de domsagor, der ett sådant förhållande som det
ofvannämnda visar sig ofta inträda, dels förordnande af ständiga brottmålsdomare
i sådana trakter, der ransakningar med häktade personer visat
sig taga häradshöfdingarnes tid allt för mycket i anspråk, dels ock slutligen
en sådan anordning, att häradshöfdingen, der tillfälligt hopande af
göromålen förekomme, sjelf hölle tingen och till vikarien öfverlemnade de
andra embetsgöromål, som ej kunde af honom medhinnas.

De sålunda af justitieombudsmannen gifna anvisningarna synas utskottet
icke oförtjenta af beaktande. Att till en ordinarie embetsmans verksamhetsområde
hänföra mera, än han, enligt hvad ständigt återkommande
erfarenhet utvisar, medhinner ombestyra, kan enligt utskottets tanke ej
vara fördelaktigt; och hvad de olika göromålen, som tillhöra en härads -

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

höfding, vidkommer, lärer ej kunna bestridas, att det i regel är af större
vigt att för tingens hållande och utarbetande kunna påräkna den ordinarie
häradshöfdingens erfarenhet än i fråga om andra embetsgöromål.

Äfven om genom åtgärder i de af justitieombudsmannen sålunda
angifna rigtningar afsevärd inskränkning i häradshöfdingarnes tjenstledighet,
särskildt hvad hållande af ting beträffar, skulle kunna åstadkommas,
torde någon mera betydande förändring i afseende å denna tjenstledighets
utsträckning likvisst ej kunna komma till stånd, med mindre sättet för de
unga juristernas praktiska utbildning i domarekallet undergår förändring,
ty, såsom justitieombudsmannen framhållit, torde härutinnan vara att söka
den kraftigast bidragande orsaken till häradshöfdingarnes ofta förekommande
tjenstledighet.

Justitieombudsmannen har äfven i detta afseende lemnat anvisning,
huru en förändring bör åvägabringas. Enligt hans uppfattning kunde den
blifvande domarens praktiska utbildning till stor del lämpligen försiggå
vid rådstufvurätterna. Mot en sådan anordning möta likvisst afsevärda
betänkligheter. Först och främst bör bemärkas, att rådstufvurätterna,
af hvilka ett stort flertal endast har ett jemförelsevis ringa antal mål
af större juridiskt intresse att handlägga, i allmänhet hafva, der målens
antal är större, en ganska genomförd arbetsfördelning, så att t. ex.
den ene ledamoten har att uppsätta protokollen i civila mål, den andre
förer de s. k. småprotokollen, en tredje domboken i brottmål o. s. v.
Detta gör, att den unge juristen, som tjenstgjorde vid rådstufvurätten,
oftast skulle få en mycket mera ensidig utbildning än den, som kan genom
tjenstgöring hos domare på landet erhållas. Just uti den omständigheten,
att. alla till ett domareembete hörande göromål der äro på en hand
förenade, ligger enligt utskottets tanke det hufvudsakliga företrädet för
underdomstolarne på landet framför dem i stad såsom utbildningsanstalter
för den unge juristen. Han är derigenom i tillfälle att erhålla en allsidig
erfarenhet om domareembetets rätta handhafvande, och han kan samtidigt
få sätta sig in uti de olika och mångskiftande göromål, som dit höra.
Skall en sådan allsidig utbildning erhållas genom tjenstgöring vid rådstufvurätt
i stad, måste det i alla händelser till följd af arbetsfördelningen
åtgå vida mera tid än nu kräfves, då utbildningen sker hos häradshöfdingarne
under deras ledning. Dessutom må ej lemnas utan afseende, att
häradshöfdingarne på landet hafva en väsentligt, mera mångsidig embetsverksamhet
än rådstufvurätten i stad. Syner, vattenrättsinål, skiftesförrättningar,
skogsmål och andra dylika ärenden af magtpåliggande art förekomma
sålunda exempelvis endast undantagsvis vid en underrätt i stad.

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

Nu har justitieombudsmannen äfven framhållit, att den unge juristen
kan erhålla ganska god utbildning hos häradshöfding på landet, utan att
hållande af ting behöfver åt honom anförtros. Detta är visserligen sant,
men det må dock beaktas, att just tingsförrättningar äro bäst egnade såväl
att sporra den unge juristens nit och intresse som att ådagalägga hans
större eller mindre lämplighet för domarekallet. Svårligen torde det derför
kunna ifrågasättas att helt och hållet utestänga de unga juristerna
från tings förrättande, och har utskottet, i olikhet med justitieombudsmannen,
den uppfattning, att det af flere skäl är lämpligare att, der ett
sådant uppdrag kan och bör åt vikarie anförtros, dertill företrädesvis,
då ej fråga är om längre och mera omfattande förordnanden, användas
häradshöfdingarnes med ortens förhållanden och rådande praxis hemmastadda
biträden, hvilka jemväl torde kunna påräkna häradshöfdingarnes välbehöfliga
råd och stöd i embetets utöfning, än att dertill förordnas personer
från annan ort, direkt tagna från tjenstgöring vid hof- eller rådstufvurätter.
Den praktiska erfarenheten har ej heller, såvidt utskottet
känner, ådagalagt några större olägenheter deraf, att såsom nu tillfälle beredes
de unge juristerna att hålla ting, om ock utskottet ej kan förneka
giltigheten af de betänkligheter, som justitieombudsmannen häremot
framhållit.

Med det ofvan sagda har utskottet emellertid ej velat bestrida möjligheten
att utfinna en anordning, som ur rättskipningens synpunkt är
fördelaktigare än den nuvarande och som likväl tillgodoser intresset af de
unga juristernas goda praktiska utbildning, utan har utskottet allenast velat
betona vigten deraf, att frågan om sättet för de unga juristernas praktiska
utbildning underkastas noggrann undersökning, innan väsentligare inskränkning
sker i fråga om häradshöfdingarnes tjenstledighet.

Under uttalande alltså, att en minskning af de fall, då häradshöfdingeembetena
uppehållas af vikarier är i och för sig ur rättskipningens synpunkt
synnerligen önskvärd, samt med betonande af det nära sammanhang,
som frågan härom har med frågan om sättet för de unga juristernas
praktiska utbildning, får utskottet, med åberopande af det ofvan anförda,
hemställa,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga under
ompröfning, hvilka åtgärder, med hänsyn särskildt
tagen dertill, att det af justitieombudsmannen anmärkta

Bill. till Iiiksd. Prot. 1999. 7 Sami. 26 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:r 39.

förhållandet sammanhänger med det sätt, hvarpå inom
vårt land den blifvande domarens praktiska utbildning
är anordnad, kunna finnas lämpliga till ernående deraf,
att häradshöfdingeembetena komme att i mindre omfattning,
än hvad nu eger rum, uppehållas af vikarier.

Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation:

af herrar Hasselnöt, Fröberg, Lundström och Bandqvist.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1899. Kung!. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.