Lagutskottet» utlåtande, Nr 7 (Utlåtande 1917:LU7 Lagutskottet)

Lagutskottet» utlåtande, Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1917 kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning,
huruvida gällande bestämmelse om förnyande av penning -inteckningar skulle kunna upphävas.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Alexanderson, greve Spens,
Petrén, Valerius Olsson, von Sydow, Tisell, Gustafsson i Örebro,
Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl*, E. I. Lindley och Lindqvist i
Kosta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 37, har herr Wrangel anfört:

»Enligt gällande lags bestämmelse skall en penninginteckning, för att
bibehålla sitt värde gentemot fastigheten, förnyas vart tionde år. Icke ens
eljest vanligen tillämpliga bestämmelser om laga förfall lära kunna rädda.
Till vars och ens kännedom lär nog hava kommit något fall, ofta kanske
många, då personer, på grund av denna lagens bestämmelse, lidit ekonomisk
förlust, kanske i ett enda slag förlorat frukterna av ett långt livs arbete och
sträfvan, och detta endast genom att, på grund av bristande uppmärksamhet
eller kanske rent av på grund av okunnighet om lagens bestämmelse,
hava underlåtit vidtagandet av en ren formalitet.

Ännu oftare torde det hava förekommit, att långivare, som vilja placera
penningar mot betryggande säkerhet och eljest icke haft något att erinra
emot inteckningslåns beviljande, bestämt nekat att göra placeringar mot inteckningssäkerhet,
emedan de befarat olägenheter av ifrågavarande bestämBihang
till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 6 käft. (Nr 7.) 1

Motionen.

Lagutskottets utlåtande, Nr 7.

melse. Att detta i stor omfattning varit fallet med utländska långivare,
torde vara allmänt känt. Härmed behöver man visserligen icke för det
närvarande räkna, men det torde dock vara obestridligt, att den sekundära
fastighetskrediten, vars vikt icke får underskattas, skulle i hög grad gynnas,
om meranämnda bestämmelse upphävdes.

I dessa tider, då bostadsproblemet blivit allt mera aktuellt, då uppenbarligen
allt måste göras för att söka förhindra, det kapital och arbetsiver
söka sig bort från bostadsägandet och bostadsalstrandet, har det synts mig
angeläget att söka undanröja ett så avsevärt skäl till misstroende mot våra
inteckningar, som bestämmelsen om tioårsförnyelsen uppenbarligen utgör.

Väl är det sant, att fordringsrätten gentemot reversens utställare ej
dör samtidigt med inteckningsrätten, utan fortlever, därest tioårspreskriptionen
blivit avbruten exempelvis genom räntebetalning, men den personliga
fordringsrätten är ofta ej så synnerligen mycket värd och merendels ej alls
jämvärdig med inteckningsrätten i fastigheten. Den personliga fordringsrättens
befintlighet lär väl ofta medföra den fördelen, att ny inteckniugsrätt
kan erhållas, men komitier i så fall den nya inteckningen att i förmånsrättsavseende
vara belägen efter alla förutbefintliga dylika och kan
endast med dessas medgivande återinskjutas i sitt förra för månsrättsläge.
Skulle dessutom fastigheten hava bytt ägare, så torde möjligheten till uppgörelse
vara betydligt försämrad, alldenstund i så fall reversens utställare
är fri från allt personligt betalningsansvar, och reversinnehavaren sålunda,
för att få ny inteckning, uteslutande är hänvisad till den nye ägarens goda vilja.

Ett ytterligare skäl för upphävande av bestämmelsen om penninginteckningars
förnyande finner jag slutligen därutinnan, att dylik bestämmelse
icke förekommer inom vissa andra länders, särskilt Tysklands, lagstiftning,
samt att detta förhållande allmänt lärer anses vara till fördel för
byggnadsverksamheten.

Det enda skäl, som, mig veterligen, framförts av det praktiska livets
män mot förslaget att upphäva bestämmelsen om inteckningsförnyelse, är,
att i så fall i lagstiftningen måste införas bestämmelser angående dödande
av bortkomna inteckningar; och därvidlag har man uppenbarligen varit rädd
för att möjligheten att döda en såsom bortkommen uppgiven inteckning
skulle kunna ske så lättvindigt, att allmänheten i bestämmelsen om ett
sådant dödningsförfarande skulle se eu anledning till misstro mot inteckningar,
fullt lika tungt vägande som nu i bestämmelsen om förnyelse.

Mig förefaller, som om denna farhåga vore betydligt överdriven. På
åtskilliga ställen i vår lagstiftning återfinner man bestämmelser om dödande

Lagutskottet utlåtande, Nr 7.

av bortkomna handlingar, så exempelvis i sparbankslagen, växellagen m. H.

Veterligen hava ej klagomål försports med anledning därav, att värdehandlingar
av angivet slag kunna dödas. Väl är det sant, att dessa vanligen
ej äro av löpande art, såsom fallet i allmänhet är med inteckningar, men
beträffande dessa senare kunna ju föreskrifter givas om, att dödningsförfarande
skulle föregås av en så mycket grundligare förundersökning.

På grund av vad nu anförts och under åberopande av den motivering,
jag i annan motion till innevarande riksdag anfört för nödvändigheten av
att på allt sätt underlätta och understödja byggnadsverksamheten genom
beredande av drägligare fastighetskredit, får jag vördsamt hemställa, att
riksdagen behagade besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning om,
huruvida ej gällande lags bestämmelse om förnyelse av penninginteckningar
skulle lämpligen kunna upphävas.»

Den av motionären berörda frågan har redan upptagits till behand- utskottets ättling
av lagberedningen. I sitt förslag till jordabalk (andra avdelningen,
avlämnad den 31 december 1907) förordar beredningen en ny anordning
av fastighetsboken i syfte att inskrivning i boken, till skillnad från vad
nu är fallet, må kunna få en självständig betydelse. Under förutsättning,
att en sådan ny anordning av fastighetsboken kommer till stånd, anser sig
lagberedningen även kunna förorda borttagandet av obligatorisk inteckningsförnyelse.
Härom yttrar lagberedningen följande:

>Nu gällande föreskrift att penninginteckning skall för att fortfarande
gälla vid rätten vart tionde år företes för »förnyelse» ställer på inteckningshavaren
ett krav på vaksamhet, vars eftersättande för honom medför ett
allvarsamt äventyr. Utan tvingande skäl bör naturligtvis lagstiftaren icke
utsätta en rättsägare för ett äventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta
fall leda till rättens förlust. Det är därför otvivelaktigt önskligt, att inteckningsrätten
må kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten
medfört därutinnan, att förkomna och obrukbara handlingar efter
viss tid förlorat sin giltighet och sålunda bragts ur världen, kan i och för
sig icke berättiga till uppställande av en sådan fordran; fördelen har väsentligen
tillfallit fastighetsägaren, men äventyret och förlusten träffat inteckningshavaren.
Däremot har, så länge protokollet varit den enda lagliga
källan för vinnande av upplysning om huru en fastighet är besvärad
med inteckning, en dylik anordning varit oundgängligen nödvändig. Att
med någon grad av säkerhet utröna huru dessa gravationer gestalta sig skulle
vara praktiskt omöjligt, om man därvid hade att taga hänsyn till en obe -

Lagutskottets utlåtande, Nr 7.

gränsad tid. Genom förnyelseplikten har nu denna tidrymd begränsats så,
att systemet blivit möjligt att tillämpa. Annorlunda ställer sig saken, därest
fastigbetsboken varder buvudurkund och varje fastighet däri erhåller sitt
särskilda upplägg. Med en sådan anordning är icke att befara ett sådant
hopande av inskrivningar, att icke översikten även för en längre tidrymd
skall ställa sig lätt. Det avgörande skälet för förnyelsepliktens bibehållande
bar därmed bortfallit. Borttages förnyelseplikten, måste naturligtvis
beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen
hävd i sådana fall, där handlingen icke kan skaffas till rätta. En
sådan anordning är emellertid påkallad även och ej minst i inteckningsbavarens
intresse; denne är förvisso icke skyddad därigenom att en bortkommen
inteckning efter viss tid »självdör». Den som förlorat handlingen
bör genom handlingens dödande sättas i tillfälle att trots förlusten komma
i utövning av sin å handlingen grundade rätt. Anordnas ett dylikt mortifikationsförfarande
så, att det å ena sidan praktiskt sett utesluter möjligheten
av ett bedrägligt förfarande, men å andra sidan icke gör uppgiften
för den, som vill få den förlorade handlingen dödad, alltför betungande,
skall därigenom den fördel, som i detta hänseende varit förbunden med
förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt ersatt. Anordnandet
av ett dylikt förfarande med rätt avvägande av motsatta intressen
är utan tvivel förenat med vissa svårigheter. Denna fråga är emellertid
av långt allmännare räckvidd, och förslag till lagstiftning i ämnet har,
under medverkan av lagberedningen, av särskilda kommitterade enligt Kungl.
Maj:ts uppdrag utarbetats.»

Frågan föreligger sålunda redan bos Kungl. Maj:t och utskottet tilltror
sig ej kunna förorda ett upphävande av bestämmelserna om inteckningsförnyelse
oberoende av de förutsättningar därför som lagberedningen
ansett nödvändiga.

På grund härav hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1917.