Lagutskottet* utlåtande, Nr 5 (Utlåtande 1917:LU5 Lagutskottet)

Lagutskottet* utlåtande, Nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1917 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser i syfte att vid avträde av arrenderad
jordegendom ersättning skall lämnas åt arrendatorn för
kostnader för elektrisk anläggning å egendomen.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Alexanderson, greve Spens, Petrén,

Yalerius Olsson, von Sydow, Tisell, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg,

Holmdahl*), E. I. Lindley och Lindqvist i Kosta*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 46, har herr Nils Åkesson anfört:

»Den elektriska energiens betydelse för framställning av ljus och
kraft framträder allt mer och mer jn större svårigheterna bliva att importera
kol och brännoljor.

Snart stå vi kanske inför den oangenäma verkligheten, att all kolinförsel
omöjliggöres, och vilken betydelse detta skall få för industrien
och för övrigt alla näringar låter sig knappast beräkna.

Kraftiga åtgärder äro ju redan vidtagna för tillgodogörande av
vattenfall för omsättning i elektrisk energi, men helt visst kunde ännu
mycket varit i den vägen åtgjort, och därigenom besparing nu skett på
det dyra bränslet.

Jordbrukets idkare hava ej heller försummat att, där belägenheten
varit gynnsam, tillgodogöra sig den elektriska kraftens förmåner, och
såväl för ljus som kraft hava elektriska anläggningar monterats på
många både större och mindre jordbruk. Kostnaderna äro avsevärda,
men för ägaren av ett jordbruk äro de dock överkomliga och kunna
så småningom amorteras genom inbesparing av kol och annat bränsle.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 5 käft. (Nr 5—6.)

Motionen

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Annorlunda ställer det sig för en arrendator. Han innehar och
brukar annan persons egendom på längre eller kortare tid och har i
högst få fall säkerhet att få behålla egendomen utöver den kontrakterade
tiden. Uti gällande arrendelag linnés intet stadgande om att arrendator
äger att av jordägaren återfå utlagda kostnader av här åsyftade beskaffenhet;
beträffande andra utlägg såsom för byggnader och grmi dförbättringar
är ju däremot särskilt stadgat.

Anläggningskostnaderna för elektriska ledningar äro avsevärda, men
däremot äro sådana ledningar nästan värdelösa, ifall de skola nedtagas
och från stället bortföras vid arrendetidens slut.

Av denna anledning kan en arrendator icke tillgodogöra sig elektricitetens
förmåner. Det skulle sålunda helt visst lända såväl arrendatorn
som egendomen till nytta samt i hög grad bidraga till elektriska
energiens utnyttjande, om arrendelagen innehöll bestämmelser om jordägarens
skyldighet att under vissa förhållanden ersätta arrendatorn för
av honom nedlagda kostnader uti elektriska anläggningar. .

På grund av det anförda tillåter jag mig föreslå, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning i berörda syfte samt anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring uti gällande arrendelag, att arrendator
kan, vid avträde av arrenderad jordegendom, utav jordägaren erhålla
ersättning för å egendomen nedlagda kostnader för elektrisk anläggning.
))

Under arbetet med åvägabringandet av den lagstiftning om nyttjanderätt
till fast egendom, som tillkom år 1907, yppade sig olika
meningar om rätt för arrendator att undfå ersättning av jordägaren för
förbättringar å fastigheten. Lagberedningen hemställde i sitt förslag,
att arrendatorn utan särskild bestämmelse i kontraktet skulle äga rätt
till ersättning endast för avhjälpande av påsynade brister å fastigheten
och för viss täckdikning. Under förslagets granskning påyrkade lantbruksstyrelsen
och eu ledamot av högsta domstolen, att vid arrendetidens
slut ersättning borde tillkomma arrendatorn för varje förbättring
i förhållande till den därigenom uppkomna ökningen av egendomens
värde, dock med avdrag för den nytta, arrendatorn kunde anses hava
därav själv hämtat. Vid frågans behandling i riksdagen väcktes motion
om ersättningsskyldighetens fixerande i denna riktning, men på hemställan
av lagutskottet godkände riksdagen i detta avseende det av lagberedningen
utarbetade förslaget, som nu är gällande lag.

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Genom lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarna har beträffande jord, vara denna speciella
lag äger tillämplighet, åt arrendatorn inrymts betydligare ersättningsrätt
i förevarande hänseende än enligt den allmänna arrendelagren, i det han
äger bekomma gottgörelse för nyodling och andra jordförbättringar.

Genom förevarande motion har avsetts vitsträckning av jordägarens
ersättningsplikt enligt den allmänna arrendelagen till å egendomen nedlagda
kostnader för elektrisk anläggning. Härigenom har motionären
gått över råmärken, som vippdragits av arrendelagarna, i det att dessa
begränsa ersättningsplikten till förbättringar, som hava avseende å jordens
kultur och avkastningsförmåga. Elektriska anläggningar hava åtminstone
icke direkt därmed att skaffa. Skulle i lagstiftningen en utsträckning
av jordägarens ersättningsplikt åvägabringas, torde därvid böra
i första hand ifrågakomma förbättringar i allmänhet å jorden. Att särskilt
lagstifta i motionens syfte med förbigående av direkta jordförbättringar,
förefaller utskottet därför svårligen kunna förordas. Härvid framträder
dessutom med särskild styrka betänkligheten att för elektrisk anläggning
påtvinga jordägaren utgifter, för vilka han icke alltid kan antagas
disponera erforderliga tillgångar, som på detta sätt kunna omflyttas
i förbättringar å fastigheten. Ehuru det måhända kan inträffa händelser,
då den ifrågasatta lagstiftningen skulle kunna sägas vara av behovet påkallad,
finner utskottet dock med hänsyn till vad ovan anförts en dylik
lagstiftning icke böra såsom en fristående företeelse förordas.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.