Lagutskottet)} Utlåtande N:o 53
Utlåtande 1899:LU53
Lagutskottet)} Utlåtande N:o 53.
7
iV.*o &3.
Anlc. till Riksd. kansli den 26 april 1899, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af 27 §
i förordningen om kommunalstyrelse på landet.
27 § af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet lyder för närvarande:
®Yill kommunen åt fullmägtige öfverlåta att med kommunalstämmans
rätt handlägga och afgöra de till stämmans behandling hörande
ärenden,^ då må, med de vilkor och undantag här nedan sägs, sådant
vara tillåtet, derest kommunalstämman med mer än hälften af kommunens
hela röstetal efter röstvärdet sig derom förenar.
Beslut härom skall hos Konungens befallningshafvande ofördröjligen
anmälas.»
Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 125, föreslår nu herr Nydahl, att Riksdagen ville för
sin del besluta följande ändrade lydelse af denna §:
»Uti kommun med öfver 3,000 invånare skall den ko mmunalstämman
i kommunens angelägenheter tillkommande beslutande rätt, med de
undantag här nedan sägs, uppdragas åt kommunalfullmägtige.
Vill kommun med 3,000 invånare eller derunder samma rätt åt
fullmägtige öfverlåta, må sådant vara tillåtet, derest kommunalstämman
med mer än hälften af kommunens hela röstetal efter röstvärdet sig
derom förenar.
Beslutet härom skall hos Konungens befallningshafvande ofördröjligen
anmälas.»
8
Lagutskottets Utlåtande N:o 53.
Till stöd för förslaget anföres:
»En icke ovanlig invändning mot yrkandet på en lika stark begränsning
af den kommunala rösträtten på landet som den för stadskommunerna
gällande är den, att, då städerna i allmänhet öfverlemnat.
den beslutande rätten i kommunala angelägenheter åt fullmägtige,
under det att i regel landskommunernas röstberättigade medlemmar
omedelbart deltaga i vården af dessa angelägenheter, förhållandena i
stad och land äro så ojemförliga i berörda afseende, att det icke finnes
någon grund för ett dylikt likställighetskraf.
Ehuru jag icke kan anse denna invändning på ringaste sätt befogad,
så tror jag likväl, att det vore lyckligt, och det ur mer än en
synpunkt, om grunden till densamma undanröjdes derigenom, att fullmägtigeinstitutionen
blefve stadgad såsom obligatorisk jemväl för landskommuner
med mer än 3,000 invånare.
Allt hvad som talar för fullmägtigeinstitutionens ändamålsenlighet
för städer med ett något större antal röstegare, torde äfven kunna
anföras till förmån för samma sak i fråga om folkrika landskommuner.
Det synes mig till och med, som om det rimligtvis kunde sättas i fråga,
huruvida icke det vore mindre olämpligt, att i städerna, med deras
jemförelsevis obetydliga områden och deraf beroende större lätthet för
de röstegande att komma tillsammans, de allmänna angelägenheterna
afgjordes af en primärförsamling, än att förhållandet är sådant på
landsbygden med dess i allmänhet mycket vidsträcktare kommuner.
Att landskommunerna hittills endast undantagsvis begagnat sig af
tillåtelsen att åt fullmägtige öfverlåta sin å kommunalstämma utöfvade
beslutande rätt, torde icke böra betraktas såsom något giltigt skäl emot
tanken att göra fullmägtigeinstitutionen obligatorisk för de folkrikare
kommunerna, derest det icke kan påvisas, att denna institution är mindre
passande för dessa än för städer med samma eller lägre invånareantal.
Det är icke första gången, denna tanke framliålles i Riksdagen.
Så yttrade vid den kommunala rösträttsfrågans behandling i Andra
Kammaren den 5 mars 1884 dåvarande representanten för Upsala, professor
Rydin, angående denna sak följande:
»Felet i vår nuvarande kommunallagstiftning ligger således icke
endast i sjelfva rösträtten, hvari jag anser, att en modifikation med skäl
bör ega rum, utan äfven i åtskilliga andra omständigheter. Det första
och förnämsta felet i nu gällande författning är, att det är en primärförsamling,
som på landet nu afgör sakerna, så att det aldrig blifver
någon kontinuitet, Den ena gången komma nemligen de och de
9
Lagutskottets Utlåtande N:o 53.
personerna till stämmorna, den andra gången deremot är det helt andra,
som infinna sig och afgöra besluten. Allt är med ett ord stäldt på
tillfällighet och ovisshet. Vidare bör första vilkoret för åstadkommande
åt ändring i afseende å sättet för utöfvande af kommunala rösträtten
vara, att den ovilkorligen skall utöfvas af kommunalfullmägtige, och att
dessa skola vara den kommunala myndighet, som skall taga kommunens
angelägenheter om hand. Om så vore händelsen äfven under nuvarande
förhallanden, så skulle man väl kunna säga, att i en gifven socken
kunde den och den herremannen uteslutande tillsätta alla kommunalfullmägtige.
Ja, å la bonne heure, låt honom göra det. Sådana kommunalfullmägtige
voro dock ansvarige för besluten; det vore alltid samma
personer som fattade besluten, och dem kunde man alltid hålla sig till,
om kommunen lede skada genom besluten. En bestämd ordning, eu
viss kontinuitet vid ärendenas handläggning skulle således alltid vinnas,
och detta är en stor fördel. Den första förändringen i afseende å den
kommunala rösträtten bör således vara införande af en obligatorisk bestämmelse,
att kommunalfullmägtige skola finnas i hvarje församling.»
Från förarbetena till vår nu gällande kommunala lagstiftning kan
inhemtas, att anledningen till att kommunalförfattningen för landsbygden
principen, bygdes på den grund, att de kommunalt röstberättigade skulle
omedelbart deltaga i afgörandet af kommunens angelägenheter, men
samtidigt möjlighet bereddes för de kommuner, som det önskade, att
åt en kommunal representation, kommunalfullmägtige, öfverlemna beslutanderätten
i de flesta ärenden, varit hänsynen till den stora olikheten
i afseende på folkmängd och andra förhållanden mellan kommunerna på
landsbygden, samt den häraf föranledda svårigheten att utfinna någon
tillfredsställande norm, efter hvilken kunde med någon större visshet
beräknas, när skyldigheten att öfverlemna beslutanderätten i kommunens
angelägenheter åt kommunalfuflnmgtige borde inträda. Med erkännande
deraf, att kommunalfullmägtigeinstitutionen kunde inom sig förena större
insigt i sak, större förmåga vid pröfning och större kraft än stora primäriörsamhngar,
ansåg man på grund af ofvan antydda svårighet och vid
beaktande jemväl af det förhållandet, att det representativa systemet
inom kommunerna på landet ingenstädes var infördt eller ens, veterligen,
efterlängtadt, lämpligast att åt hvarje kommuns egen pröfning
Bih. till RiJcsd. Prof. 1899. 7 Sami. 33 Häft. 2
10
Lagutskottets Utlåtande N:o 53.
och mogna beslut öfverlemna, hvilketdera af de två systemen, det primära
eller det representativa, den föredroge att få hos sig infördt.
Att nu uti den sålunda stadgade anordningen vidtaga sådan ändring,
som motionären föreslagit, och ålägga kommuner med öfver 3,000 invånare
skyldighet att åt kommunalfullmägtige uppdraga beslutanderätten i kommunens
angelägenheter skulle enligt utskottets uppfattning icke innebära
någon förbättring i de rådande förhållandena. Uti den omständigheten,
att folkmängden i en kommun uppgår till en viss siffra, ligger ej något
# afgörande bevis derför, att kommunalfullmägtigeinstitutionen i den kommunen
under alla förhållanden är att föredraga framför ärendenas omedelbara
afgörande å kommunalstämma, liksom, å andra sidan, inom en
kommun med ganska ringa folkmängd särskilda förhållanden kunna göra
införande af kommunalfullmägtige önskvärdt. Med ett ord, folkmängdens
storlek kan ej betraktas såsom någon tillfredsställande mätare af behofvet
utaf kommunalfullmägtige inom kommunerna och det är då, enligt hvad
utskottet anser, ej skäl att på föreslaget sätt rubba den nu gällande
anordningen, hvilken medgifver hvarje kommun att, hvar efter sina
särskilda förhållanden, bedöma lämpligheten af en öfverflyttning af kommunalstämmans
beslutanderätt på kommunalfullmägtige.
Så vidt utskottet känner, har ej heller förekommit någon berättigad
anledning till missbelåtenhet med nu gällande bestämmelser i ämnet
eller det sätt, hvarpå desamma verkat.
Utskottet föranlåtes alltså hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 26 april X899.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.