Lagutskottet» Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1896:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottet» Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10
maj 1889.

1 § i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 har
följande lydelse:

§ 1.

Med industrielt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring af
sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse; grufvedrift, eller annat
dermed jemförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk; masugn
eller hytta, stångaernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som
afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att
som handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrig!, att den skäligen må
Bill. till Riksd. Prat. 1896. 1 Sand. 21 Haft. (Näs 45—41.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med fabriksdrift
jemförlig handtering.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 205, hemställer herr Bergström,

att Riksdagen måtte besluta följande ändrade lydelse af § 1 i gällande
lag angående skydd mot yrkesfara.

§ I Med

industrielt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring af
sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse; grufvedrift, eller annat
dermed jemförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk; masugn
eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som
afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att
som handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
mjöl- och sågqvarns- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må
anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och annan med ångkraft
drifven eller1 med fabriksdrift jemförlig handtering.

Motionärens till stöd för ändringsförslaget afgifna framställning är
till sin hufvudsakliga del af följande lydelse:

»I det af kommerskollegium utarbetade sammandraget af yrkesinspektörernas
berättelser för år 1894 läses å sid. 11:

''Yrkesinspektören i södra distriktet har vidare hos Eders lvongl. Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus län den 9 maj 1894 anmält, att en för
drifvande af maskinella inrättningar i ett i Trelleborg befintligt spanmålsmagasin
använd ångpanna, i hvilken framstäldes ånga af fyra atmosferers
tryck, icke blifvit, ehuru mycket gammal, undersökt under de sistförflutna
tretton åren, samt att egaren af magasinet, hvilken genom meddelande från
yrkesinspektören uppmanats att låta sakkunnig person undersöka ångpannan,
förklarat, det han ansåg sig icke böra vidtaga någon dylik undersökning,
af det skål, att lagen angående skydd mot yrkesfara ej i förevarande
fall egde tillämpning. Eders Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvande

1 De med kursiv stil betecknade orden angifva den föreslagna ändringen i paragrafen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

både emellertid, efter det magasinets egare blifvit i saken hörd, genom
utslag den 26 i samma månad, enär, enligt handlingarnas föranledande,
ifrågavarande magasin, som endast afsåge förvaring åt spanmål och foderämnen,
icke vore att hänföra till sådana inrättningar, som afsåges i lagen
angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, funnit anmälan ej föranleda
vidare åtgärd. Sedan yrkesinspektören häröfver hos Eders Kong].
Maj:t i underdånighet anfört besvär, samt såväl länsstyrelsen som kommerskollegium
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, fann, enligt nådigt
bref till kollegium den 31 augusti 1894, Eders Kongl. Maj:t icke skäl att
göra ändring i det öfverklagade utslaget.’

Under den svenska yrkesinspektionens första år visade sig bland
yrkesidkare någon tvekan, huruvida ångpannor borde anses höra till de
maskinella inrättningar, som afses i lagen angående skydd mot yrkesfara.
Det af kommerskollegium utarbetade sammandraget af yrkesinspektörernas
berättelse för år 1891 meddelade härom bland annat följande:

’Samtliga yrkesinspektörerna hafva framhållit, att ångpannorna vid
af dem inspekterade arbetsställen ofta visat sig vara i mindre godt skick,
särskilt hvad armaturen beträffar. Öfverbelastning af säkerhetsventilen
lärer ej sällan förekommit samt äfven någon gång fullständig fastläsning
af densamma. Äfven underhållet och skötseln af ångpannorna i öfrigt
hafva ofta visat sig vara mycket bristfälliga.

Beträffande berörda, synnerligen vigtiga fråga om det otillfredsställande
skick, hvari ångpannorna vid eu mängd industriella anläggningar i
riket befinna sig, har yrkesinspektören i vestra distriktet anfört bland annat,
att det förhållandet, att i lagen angående skydd mot yrkesfara ångpannor
icke omnämndes, föranledde många, äfven insigtsfulla yrkesidkare att anse
dessa inrättningar icke tillhöra dem, beträffande hvilka yrkesinspektörer
egde föreslå säkerhetsåtgärder, samt att, om än vid vissa fabriker, der man
ville hafva allt så ofarligt inrättadt som möjligt, fabriksegarne af egen
drift vidtagit mycket omfattande säkerhetsåtgärder vid ångpanneanläggningarna,
det dock torde kunna sägas, att många, kanske flertalet industriidkare
mera sågo på kostnaderna för åtgärders vidtagande än på den fara, som
kunde föreligga, och hölle försigtighetsmåtten för onödiga, under förebärande
af den lyckliga omständigheten, att ingen olyckshändelse inträffat
vid deras ångpanneanläggningar.

Yrkesinspektörerna hafva emellertid, då ångpannor, om de ej vederbörligen
skötas och underhållas, äro bland de farligaste af alla inrättningar
vid fabriker, enär de kunna förorsaka olycksfall af oberäknelig omfattning
samt, ehuru några särskilda bestämmelser rörande landtångpannors beskaffenhet
och skötsel in. in. icke finnas, dock, med stöd åt § 2 i lagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

angående skydd mot yrkesfara, ansett sig böra tills vidare och intill dess
särskild lagstiftning blifvit i ämnet vidtagen föreslå de åtgärder till förekommande
af ångpanneexplosioner, som af dem ansetts behöfliga. Af de
207 anvisningar, rörande åtgärder till skydd mot yrkesfara, hvilken i ofvanberörda
tabell II (om antalet af yrkesinspektörerna meddelade anvisningar)
blifvit hänförda till § 2 mom. 1 af nämnda lag, lärer sålunda flertalet
afse ångpannor.’

Den på vissa håll uttalade tvekan, huruvida ångpannor öfver hufvud
tillhöra de maskinella inrättningar, beträffande hvilka yrkesinspektörerna ega
befogenhet att föreslå säkerhetsåtgärder, synes emellertid numera hafva alldeles
försvunnit. Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser gifva vid hand,
har också ett högst betydande arbete nedlagts just på detta inspektionsområde,
en stor mängd af de af inspektörerna lemnade skriftliga anvisningarna
rörande åtgärder till skydd mot yrkesfara hafva afsett ångpannor,
och dessutom hafva särskilda cirkulär rörande ångpannors pröfning och
skötsel m. in. genom yrkesinspektionens försorg utarbetats och i tryck till
fabriksidkare utdelats.

Yrkesinspektörernas befogenhet har emellertid varit begränsad till de
ångpannor, som användas vid verkstäder och arbetsställen, hvilka jemlikt
§§ 1 och 4 i lag angående skydd mot yrkesfara killa under yrkesinspektionen.
I afseende å andra, om än aldrig så riskabla ångpannor och ångpanneanläggningar
ega yrkesinspektörerna ingen befogenhet att verkställa
inspektion och föreslå säkerhetsåtgärder.

Att vrkesinspek törern as befogenhet i detta afseende begränsas af
bestämmelserna i § 1 i lag angående skydd mot yrkesfara, finner
jag lämpligt och naturligt. Men fråga är, om icke bestämmelserna i
nämnda paragraf just med hänsyn till det otillfredsställande skick, hvari
en mängd ångpannor vid handteringar, som ej falla under lagen angående
skydd mot yrkesfara, befinna sig, och önskvärdheten att få åtminstone
en del af dessa ångpannor underkastade inspektion, borde undergå
en omredigering.

Det i början af denna motion omtalade fallet synes mig tydligt peka i
sådan rigtning. Och ett särskilt stöd för denna uppfattning hemtar jag i
det af kommerskollegium den 31 juli 1894 i den trelleborgska ångpannefrågan
afgifria yttrande. Kommerskollegium yttrar nemligen i nämnda fråga:
’att kollegium, som väl anser tjenligt att kontrollen å ångpannor erhölle eu
större utsträckning än hvad af lagen den 10 maj 1889, angående skydd
mot yrkesfara, följer, likväl och då nu ifrågavarande arbetsställe icke kan
anses tillhöra något af de i § 1 af nämnda lag angifna industriella yrken,
på hvilkas utöfning lagen eger tillämpning, finner sig böra i underdånighet

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

tillstyrka, att Eders Ivongl. Maj:t, med ogillande af besvären, måtte fastställa
det öfverklagade utslaget’.

Det vill synas, som om kommerskollegium velat genom detta sitt yttrande
gifva till känna, att kollegiet visserligen ansåge tydligt, att lagen ej
omfattade det ifrågavarande fallet, men att å andra sidan ett dylikt fall
bort falla under lagens bestämmelser enligt kollegiets mening. Så mycket
är visst, att kommerskollegium förklarat sig anse kontrollen å ångpannor
behöfva en större utsträckning.

Sedan lång tid arbetas äfven på ett förslag till en särskild s. k. ångpannelag,
afsedd att för framtiden närmare ordna dessa förhållanden.»

Då det emellertid vore ovisst, när detta lagförslag kunde föreligga
färdigt och en dylik lag blifva antagen; då i hvarje fall en del ångpannor
alltid torde komma att falla under lagen angående skydd mot yrkesfara
och dithörande inspektion, och en särskild paragraf i nämnda lag, § 4,
möjliggjorde ett framtida uppdragande af hvilka gränser som helst i detta
afseende; och då för öfrigt alla skäl syntes motionären tala för att alla
de handteringar, som drefves med ångkraft och om hvilka icke annorlunda
funnes särskildt stadgadt, inbegrepes under lagen angående skydd mot
yrkesfara, hölle motionären före, att den af honom föreslagna ändringen
vore ändamålsenlig.

En lagändring sådan som den af motionären föreslagna skulle medföra
en högst väsentlig utsträckning af tillämpningsområdet för lagen om
skydd mot yrkesfara. Derigenom skulle nemligen under yrkesinspektörernas
öfverinseende komma att ställas bland annat äfven alla de med ångkraft
drifna inrättningar, som användas för jordbrukets och mindre handtverkeriers
behof. Detta skulle emellertid hafva till följd svårigheter för
det effektiva öfvervakandet af lagens bestämmelser och kräfva ganska stora
kostnader, i det antalet yrkesinspektörer i sådant fall naturligtvis måste
ökas; och äfven för den enskilde skulle lagbestämmelsens tillämpning
kunna leda till onödiga hinder och obehag. Det synes derför utskottet,
som om de af motionären påpekade vådorna af fullständig frihet för den
enskilde i och vid sådant begagnande af ångkraft, som icke faller under
bestämmelserna i nu gällande lag om skydd mot yrkesfara, icke lämpligen
kunna eller böra förebyggas på det af honom föreslagna, utan på annat
sätt, dervid utskottet vill erinra, att frågan om kontroll å ångpannor, sedan
särskildt utsedde komiterade den 31 december 1889 afgifvit betänkande
i ämnet, för närvarande är beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Bergströms föreliggande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han inom utskottet
icke deltagit i behandlingen af detta ärende.