Lagutskottet» Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1907:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottet» Utlåtande N:o 24.

ST:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 8 marg 1907, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af lagbestämmelser angående jordfästning i stillhet
af den, som förgjort sig själf.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Första Kammaren
af herr von Möller väckt motion, n:o 1, hvari anföres följande:

»Vid 1902 års riksdag väckte jag i Första Kammaren en motion af
följande lydelse:

»Vid riksdagen 1889 väcktes af herr G. Berg i Andra Kammaren
motion, att Riksdagen ville anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om
begrafningssättet i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen
och hvilka såmedelst böra upphäfvas».

Motionen bifölls af Andra Kammaren med 100 röster mot 49, men
af slogs af Första Kammaren.

Den 25 maj 1894 utkom lagen angående jordfästning, hvarigenom
18 kap. kyrkolagen och dithörande författningar upphäfdes; dock bibehölls
i § 6 bestämmelsen om att »den, som förgjort sig själf, skall i stillhet
jordfästas, dock att den,-----.»

Bih. tiU Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 20 Häjt. (N:o 24.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

§ 7 innehåller, bland annat, bestämmelser om, att »vid jordfästning
i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sadana finnas och
inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande.
Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång,

eller liktal». . .

Med motionären vid 1889 års riksdag instämmer jag gärna däri, »att
icke något däremot är att erinra, att en jordfästning sker i stillhet i den
bemärkelse, detta ord vanligen tages», det vill säga utan lyx och stat;
däremot kan jag icke, åtminstone beträffande jordfästning af den, som sig
gjälf förgjort, biträda 1889 års lagutskotts uppfattning, »att kyrkan icke
bör genom borttagande af all skillnad mellan en begrafning i stillhet och
annan begrafning uppgifva sin rätt och plikt att äfven uti den yttre begr
afnings formen häfda sin ställning såsom kristlig kyrka gentemot uppenbara
kränkningar af sedelagens bud». Vill här vår kyrka verkligeiyförtjäna
namnet kristlig, bör hon väl icke glömma den store mästarens brd:

I fråga om den borgerliga rättens utöfning manar ju författaren af
våra domareregler redan på 1500-talet att hellre fria än fälla, skulle väl
da kyrkans ära trädas för när genom mindre hårdhet, större mildhet vid
handhafvande af dess rätt? Bibehållandet af bestämmelsen om denna
särskilda form af jordfästning i fråga om den, som själf beröfvat siglifvet,
synes mig som en fullkomligt ändamålslös yttring af hårdhet; också
förordade vid lagens granskning af högsta domstolen den 26 april 1893
tre af justitieråden högst väsentliga modifikationer, såsom att jordfästning
i vanlig ordning skulle äga rum i tvifvelaktiga fall, likaväl som där en
blott tillfällig sinnesförvirring föranledt själfmordet, att orden »enligt

läkares intyg» skulle uteslutas o. s. v.

Genom den i § 6 bibehållna bestämmelsen ställas präst och läkare
uti en pliktkollision mellan hvad lagen och deras eget samvete bjuda;
och så sker i de flesta hithörande fall, att det borgerliga lagbudet far
vika för det högre, kärlekens och fördragsamhetens. Men lagens föreskrift
står kvar, den samvetsömme prästmannen kan åtalas, under det att hans
mera lagiske eller mindre känslige ämbetsbroder skjuter ansvaret öfver
på lagstiftaren, när han icke rent af anser sig göra Gud och kyrkan en
tjänst genom att i stillhet jordfästa själfmördaren, hvilken själ han anser
hemfallen åt evig ^fördömelse.

I många, kanske de allra flesta fall begås nog själfmordet under en
abnorm sinnesförfattning, som upphäfver eller åtminstone väsentligt re u -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

cerar tillräkneligheten. Dessutom är det icke alltid möjligt att, äfven
om själfmördaren faktiskt varit afvita, men hans sinnestillstånd ej blifvit
undersökt af läkare, kunna anskaffa tillfyllestgörande bevis för att få hans
kvarlefvor jordfästa i vanlig ordning. Fall kunna påvisas, där prästen
till och med påyrkat begrafningsformen »i stillhet», emedan han ansett,
att läkarens fullt lagenliga intyg bort innehålla bevis för, att själfmördaren
vid handlingens begående saknat förståndets fulla bruk!

Den på en föråldrad uppfattning beroende lagbestämmelsen kan väl
icke gärna 6ägas gagna något som helst intresse — allraminst kyrkans,
men den gör intrång på andras rätt genom att förbjuda den dödes vänner
— må vara utan att några maktmedel stå till buds för att göra bestämmelsen
effektiv — att infinna sig vid jordfästningen och tillfogar ett
oförskyldt och bittert lidande åt hans anhöriga, som vid denna mera än
eljest bedröfliga likfärd genom alla dessa undantagsbestämmelser skola af
det »kristliga» samhället och kyrkan på ett så grymt sätt påminnas om
den dödes sorgliga slut.

Stå icke äfven själfva de vid grafven uttalade löftesorden om uppståndelsen,
Människosonens bön och välsignelsen som en hjärt motsats och
som en kraftig protest mot denna yttring af samhällets själftagna domarerätt
och bristande fördragsamhet?

Då jag sålunda anser vår plikt som kristne bjuda att vid jordfästning,
åtminstone af så kallade själfspillingar, borttaga ifrågavarande undantagsbestämmelser,
får jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes för kyrkomötet och Riksdagen framlägga
förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning den 24 maj 1894, i
hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort sig själf.»

Lagutskottet tillstyrkte och Riksdagen biföll motionen.

Med anledning af Riksdagens skrifvelse aflämnades vid nästföljande
Riksdag en kungl. proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af
§ 6 i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894.

Lagutskottet tillstyrkte och Riksdagen biföll den kungl. propositionen,
men 1903 års kyrkomöte afslog den begärda lagändringen i enlighet med
kyrkolagutskottets afstyrkande hemställan.

Kyrkolagutskottet anför:

»I 1 § af lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 stadgas:
»När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,
som näst efter skedd anmälan oiu dödsfallet inträffar i

Lagutskottets utlåtande N:o 24.

den församling, där den aflidne var kyrkoskrifven, genom kyrkoherdens
försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken föreskrifver.
Sådant tillkännagifvande må dock ej ske i de fall, som här
nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.» Då å ena sidan enligt utskottets mening
tacksägelse icke under någon form lär kunna ifrågakomma vid ett dödsfall
under så sorgliga förhållanden, som då en person tagit sig själf af daga,
men å andra sidan borttagandet af all skillnad mellan ordningen för tillkännagifvandet
af deras dödsfall, som förgjort sig själfva, och för dem,
som icke ändat sitt lif under dylika omständigheter, ej med fog synes
böra fordras, och då än mer, enligt utskottets bestämda förvissning, borttagandet
af all skillnad i ordningen för jordfästningen i nu omförmälda
båda fall inom mycket vida kretsar af landets befolkning komme att vålla
anstöt, därför att det skulle tolkas såsom ett ursäktande af själfmord äfven
i det fall, att detsamma icke begåtts i sinnesförvirring, anser utskottet
sig icke kunna .förorda det föreliggande lagförslaget till godkännande.»

Då Andra Kammaren redan 1889 uttalat sig för en lagändring i
motionens syfte samt båda kamrarne vid två riksdagar uttalat sin anslutning
till förslaget, torde kyrkolagutskottets skäl för afslag, »att ändringen
skulle väcka anstöt inom mycket vida kretsar», ej väga särdeles
tungt, då ingen väl torde kunna frånkänna den svenska Riksdagen både
kompetens och allvarlig önskan att tillvarataga landets sedligt religiösa
intressen, hvarpå kyrkomötet väl icke kan anses innehafva monopol.

Skulle den omständigheten, att ett förslag till lagändring möjligen
skulle väcka anstöt inom vissa reaktionära samhällslager, tillmätas afgörande
betydelse, kunde någon ändring i bestående missförhållanden aldrig
vinnas.

Ordet »tacksägelse» i § 1 lag om jordfästning 1894 är numera fullkomligt
vilseledande, då i den nya kyrkohandboken icke någon tacksägelse
vidare förekommer, endast ett tillkännagifvande, »att Herren Gud
efter sitt all visa råd behagat hädankalla N. N. i en ålder af» in. m.
(Härvid bör nödig varsamhet vid särskilda fall iakttagas). Sedan alla de
aflidne äro nämnda, tillägges: »Herren läre oss så betänka vår egen förestående
bortgång, att, när han genom döden kallar oss härifrån, vi må
vara beredda till en salig hädanfärd.»

Uppmaning till »varsamhet vid särskilda fall» synes gifva vid handen,
att formuläret ej oförändradt bör användas äfven i fråga om andras
än »själfspillingars» död.

Lagutskottets Utlåtande N-.o 24.

Ånger man sig icke böra begagna orden, »att Herren Gud efter sitt
allvisa råd behagat hädankalla», i fråga om dem, som blifvit afrättade
eller ljutit döden under föröfvande af groft brott, eller dem, som förgjort
sig själfva, torde man väl äfven fa anse, att dessa ord, »Herren behagat
hädankalla», ej heller äro fullt lämpliga vid tillkännagifvandet af dödsfall
i följd af t. ex. dryckenskap, olyckshändelse, mord o. s. v.

En annan formulering torde redan af dessa skäl vara önskvärd och
med god vilja lätt att åvägabringa. T. ex. »Härmed tillkännagifves, att
N. N. aflidit i en ålder af» m. m.

Uppmaningen till varsamhet vid särskilda fall vore med en dylik
formulering obehöflig. Man torde väl äfven med fog kunna instämma
med en talare i Första Kammaren 1903: »Ett handboksformulär är väl ej
någon tillräcklig bom öfver en väg, där målet är rättvisa. Vi hafva nog
alla skäl att ihågkomma de ord, som yttrades af Honom, efter hvilken de
kristna kyrkorna bära sitt namn: »hvilken af Eder, som är utan synd,
han kaste första stenen».

»Ehuru själf skuldfri, skulle han visserligen icke hafva kastat, allra
minst, då han visste, att stenen kunde träffa ett förut krossadt faderseller
modershjärta».

Under debatten 1903 i Första Kammaren framhölls af biskop Billing
med skärpa, dels att en begrafning i stillhet ej innebure någon dom öfver
den döde, endast »ett uttryck för kyrkans sorg, och för att man här
såsom annars, när sorgen är djup, är tyst»;

dels att eventuellt äfven § 1 i jordfästningslagen måste ändras, »ty
där star, att vid dödsfall skall ske icke endast tillkännagifvande, utan
äfven tacksägelse, efter som handboken formulerar. Såvida icke denna
1 § ändras, skulle man efter den föreslagna lagändringen eljest nödgas
från predikstolen vid högmässan tacka Gud för själf mordet».

Det förefaller verkligen egendomligt, att en svensk biskop, som själf
deltog i behandlingen af det nya handboksförslaget vid kyrkomötet 1893,
dels förbisett, att jordfästningslagen är utfärdad den 25 maj 1894, men
kyrkohandboken 1 oktober 1894, dels glömt, hvad denna härom innehåller:
— »de kyrkliga tillkännagifvandena ske på följande sätt: 1 — —
kristligt äktenskapsförbund — — 2. I församlingens förbön innesluta sig
följande personer, som äro stadda i sjukdomsnöd — — 3. En ny påminnelse
om vår dödlighet lämnas oss i dag, då härmed tillkännagifves--

4. För N. N., som återvunnit hälsa, hembära vi till Gud eu ödmjuk tacksägelse.
» — — — I 1894 års handbok hafva sålunda de i 1809 års

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

handbok förekommande orden »tacksägelse för de tillfrisknade och för de
aflidne» samt noten »Ett sätt till tacksägelse för de aflidna» utgått. —
Ordalydelsen ungefärligen densammma som i den nya handboken, således
ett tillkännagifvande, men ingen tacksägelse.

Handboken 1599, öfversedd 1608 samt »efter nya kyrckio ordningen
inrättad åhr 1693», innehåller: »Sedan then almänne Bönen ändad är,
gjöres förböner för the sjuke i synnerhet, tacksägelser till Gud för them,
som äro komne till hälsan igen, tacksägelser efter the döda, therefter
lyses för Brudefolck»---Något formulär finnes icke angifvet.

Herr Billings farhåga, att man skulle komma att tacka Gud för
själfmordet, synes sålunda obehöflig, och den fyndiga repliken förlorar sålunda
sin udd.

Själfklart är emellertid, att, om §§ 6 och 7 ändras, orden i § 1
»med tacksägelse» komme att utgå.

Hvad vidare angår gensagan mot befogenheten af tillvitelsen, att
kyrkan genom begrafningsformen »i stillhet», ger uttryck åt sitt dömande
och i tysthet uttalar en dom vid själfmördarens graf, bekräftas snarare
detta påstående genom de ord, som å kyrkans vägnar uttalades vid 1903
års kyrkomöte af ledamoten i Svenska akademien, professor Rudin. »A
ena sidan möter oss det religiösa och sedliga intresset, och detta kan ju
ej nog beaktas. Man vill väl a denna sida icke döma eller i djupare
mening fördöma — afkunna den afgörande domen öfver de bortgångne.

Hafva vi då icke vid sådana fall skäl att göra gällande, att kyrkan
bör på något sätt uttrycka sitt ogillande. — — — Det frågas nu från
kyrkans sida, och här måste jag ställa mig på hennes sida: Skall kyrkan
alldeles uppgifva den rätt, som hon hittills haft, att pa något sätt uttrycka,
att hon vid grafven måste göra skillnad mellan två olika sätt att
sluta sitt lif? Jag erkänner ju gärna, att gränserna stundom kunna vara

svåra att angifva,---. Och kyrkan svarar i denna dag---:

Jag kan icke alldeles uppgifva den rätt, jag hittills^ haft, om jag öfver
hujvud skall vara med vid detta tillfälle. Det kan mahända komma den
dag, då det sättes i fråga, huruvida kyrkan skall vara med vid grafven.
Men i denna dag måste hon säga: Om jag öfver hufvud skall vara med,
så kan jag icke alldeles uppgifva den rätt, jag hittills haft, att på något
sätt uttrycka min djupa smärta, min förödmjukelse, mitt »omdöme», såsom
man uttryckt det, mitt smärtsamma omdöme. — — — Jag vill alltså
medgifva — och jag tror, att kyrkan medgifver detta i dag — att våra

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

förfäder varit mycket hårda. Det var en tid, då man torterade de an*
klagade, stundom till och med oskyldiga, för att få dem att bekänna.
I sammanhang härmed tillkom nu lagstadgandet om »själfspillingars»
begrafning, som alstrade den vidskepelse och skygghet, som redan förut
är omtalad. Vi se nu saken i denna dag på ett mycket ljusare sätt, på
ett mindre hopplöst sätt än våra fäder, i alla händelser på ett mindre
grymt sätt. Jag vill icke säga, att icke också vi kunna vara grymma
i denna dag, men vi vilja åtminstone vara mindre grymma. Därför vill
kyrkan säga i denna sak: Jag måste på det sätt, som af ålder är mig
gifvet, uttrycka min sorg, mitt ogillande, men jag vill, så långt möjligt
är, förmildra mina uttryck därför».

Talaren förordar därefter, att samma undantagsform som vid själfspillingars
jordfästning borde efter prästens skön användas »vid likartade
fall», där således den döde möjligen kan sägas hafva indirekt förkortat
sitt lif, särskildt därigenom att han dött af våda till följd af sina synder,

till följd af sin dryckenskap o. s. v.»---»Kyrkan ber, att, om

man nu icke vill döma dem, som förkortat sitt lif, man ej heller måtte
döma henne alltför hårdt, om hon i denna sak måste fasthålla: »Det är

min heliga plikt att vid dylika sorgliga tilldragelser på något sätt uttrycka
mitt ogillande och min sorg; det är min plikt inför vårt folks
sedligt religiösa medvetande».---Biskop Billing anhöll att få in stämma

i professor Rudins anförande. Med herr Rudin instämde jämväl
herr ärkebiskopen och åtta andra biskopar m. fl.

Det synes sålunda trots den förut nämnda protesten vid diskussionen
i Första Kammaren 1908 vara otvetydigt, att kyrkomötets majoritet genom
ej blott bibehållandet af undantagsbestämmelserna i fråga om dem, som
själfva tagit sig af daga, utan äfven genom att påpeka önskvärdheten af
en utsträckning af dessa undantagsformulärs tillämpning velat markera,
och detta upprepade talaren åtskilliga gånger, som kyrkans rätt att på
detta sätt gifva offentligt uttryck åt sitt »ogillande, sin förödmjukelse,
sitt omdöme».

Skillnaden mellan begreppen »ogillande», »omdöme» och dömande
eller dom i dessa ords vanliga bemärkelse synes verkligen vara minimal, då
väl ingen i våra dagar lär tillerkänna kyrkan någon befogenhet att »i djupare
mening fördöma, afkunna den afgörande domen öfver de bortgångne».

Tillvitelsen, att kyrkan begår eu handling af okristligt dömande, af
hårdhet och obarmhärtighet mot den dödes förkrossade anhöriga, så länge
hon vidhåller denna sin s. k. rätt, tyckes sålunda fullt på sin plats.

Lagutskottets Utlåtande N~o 24.

Om kyrkan af barmhärtighet mot den dödes närmaste afstår från sin
»rätt», denna »mindre grymhet», lär väl ingen tänkande människa däraf
förledas att tro, att hon icke lika fullt ogillar och beklagar själfmordet
som sådant.

Man begär blott af henne, att hon genom borttagande af dessa undantagsbestämmelser,
som gagna ingen, allraminst hennes eget anseende,
men lägga sten på bördan af redan förut bitter sorg, måtte vid grafven
afstå från att gifva uttryck åt sitt ogillande och dömande, toch att, om
verkligen dess sorg är djup, ej ostentativt uppträda, som den nämnde talaren
uttryckte sig, uti »dubbel sorgdräkt». Som kristet samfund borde
väl kyrkan skatta barmhärtigheten och rätten att tala tröstens ord till
änkor och faderlösa högre än den att döma och såra olyckliga medmänniskor.

Äfven kyrkan vinner nog mera genom kärlek än stränghet.

Emellertid tyckes kyrkomötets majoritet hafva ansett sig genom kompromissförslaget,
att medgifva klockringning vid grafven, hafva uppfyllt
all rättfärdighet.

Den förstnämnde talaren, som gjorde sig till tolk för kyrkan, sade,
att denna »icke kan alldeles uppgifva sin hittillsvarande rätt, om hon
öfver hufvud skall vara med. Det kan måhända komma den dag, då det
sättes i fråga, huruvida kyrkan skall behöfva vara med vid grafven».

Innebörden af dessa ord böra förvisso icke underskattas, när man finner,
att, bland andra, 10 af Sveriges biskopar instämde i detta anförande.

I vårt grannland Danmark är rätten till borgerlig begrafning således
utan kyrkans medverkan redan lagstadgad, med anledning af vissa prästers
hårda, dömande ord vid grafven. Jag behöfver endast erinra om de genom
skeppsbrott omkomne Harboeörefiskarenas jordfästning.

Skall fortfarande »begrafning i stillhet», där själfmord föreligger, tilllämpas,
torde måhända äfven i vårt land snart nog fråga komma att väckas
om rätten till borgerlig begrafning för den döde, där antingen han
själf i lifstiden bevisligen begärt sådan eller hans efterlefvande anhöriga
därom göra anhållan. Kyrkan skulle då besparas sorgen eller förödmjukelsen
att taga någon befattning med jordfästningen af ej blott den, som
själf tagit sitt lif, utan äfven af de många, som hon genom sitt fasthållande
vid föråldrade former och dogmer drifvit ifrån sig.

Dop-, konfirmations- och nattvardstvånget är redan upphäfdt, lagstiftning
för utvidgad rätt till borgerlig vigsel är af kyrkomötet och Riksdagen
begärd.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Någon straffpåfölid finnes icke i jordfästningslagen stadgad för den,
som utan kyrkans medverkan begrafver liket efter en anhörig, blott dödsfallet
vederbörligen anmälts, dödsorsaken konstaterats o. s. v.

Prejudikat återfinnes i kyrkolagseditionen 1902.

Ett annat exempel på att denna utväg framgångsrikt anlitats för att
slippa ifrån prästerligt biträde vid begrafning anföres i Sv. Dagbladet
18/n 1906.

önska kyrkans målsmän verkligen, att äfven den kyrkliga jordfästningen
bör ske på frivillighetens väg?

1903 års kyrkomötes protokoll lämna därom intet säkert besked; måhända
skall nästa kyrkomöte gifva svar på denna fråga.

Under antagande, att Riksdagen skall vidblifva sin tva gånger uttalade
åsikt i denna behj ärtans värda fråga, och i den förhoppning, att kyrkomötet
då icke längre skall motsätta sig dess lösning, vågar jag ånyo vördsamt
hemställa,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t, anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen och kyrkomötet framlägga förslag
till upphäfvande af lagen om jordfästning den 24 maj 1894, i hvad denna
föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort sig själf. >

I förevarande motion upprepar motionären en af honom i motion till
1902 års Riksdag gjord framställning. Såsom motionären erinrar, vann
motionen då Riksdagens bifall. Det med föranledande af Riksdagens skrifvelse
i ämnet af Kungl. Maj:t i proposition vid 1903 års riksdag framlagda
förslag till ändrad lydelse af § 6 i lagen angående jordfästning den
25 maj 1894 blef ock i enlighet med lagutskottets tillstyrkande hemställan
af''Riksdagen bifallet. I grundlagsenlig ordning underställdes den af
Riksdagen sålunda godkända lagändringen det samma år sammanträdande
kyrkomötets pröfning. I sammanhang därmed inhämtade Kungl. Maj:t
kyrkomötets yttrande öfver vissa af den ifrågasätta lagändringen betingade
ändringar i gällande handbok för svenska kyrkan. Kyrkomötet förklarade
emellertid i sin till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse af den 10 oktober 1903
sig icke kunna godkänna nämnda lagförslag, i sammanhang hvarmed
kyrkomötet dock för sin del erkände, att ordningen för jordfästning i
stillhet kunde gifva anledning till befogade anmärkningar, samt framlade
förslag om en förändring häruti. Genom skrifvelse den 22 januari 1904
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 20 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

har därefter Kungl. Maj:t meddelat Riksdagen, bland annat, att kyrkomötet
icke kunnat godkänna samma lagförslag.

Utskottet anser, att vid angifna förhållanden Riksdagen, som sålunda
upprepade gånger angifvit sin ståndpunkt i detta afseende, icke har anledning
att nu göra något ytterligare uttalande i frågan, pa hvilken Kungl.
Makt fortfarande torde hafva sin uppmärksamhet riktad. Om, såsom antagas
må, ny proposition i ämnet blifver framlagd för nästkommande ars
Riksdag, kan dess beslut blifva underställdt det samma år sammanträdande
kyrkomötets godkännande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 8 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Hedenstierna, Cederberg, Lindhagen och Nordin hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet,

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.