Lagutskottet* Utlåtande N.-o SO (Utlåtande 1905:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottet* Utlåtande N.-o SO.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 12 § i lagen
om skgdd för varumärken.

Lagutskottet kar till behandling fått emottaga eu inom Andra
Kammaren af herr K. A. Staajf väckt motion, n:o 175, af följande
innehåll:

»Den erfarenhet, man nu hunnit samla beträffande effektiviteten af
lagen om skydd af varumärken den 5 juli 1884, är i vissa afseenden
ganska nedslående.

Det har nämligen befunnits, att efterapning af varumärken kan,
oaktadt lagens straffhot, i mycket stor skala bedrifvas och att, äfven då
det lyckas få förbrytaren ådömd straff, detta icke afskräcker hvarken andra
eller honom själf från att fortsätta den olagliga handteringen.

Så hafva under ett antal år åtskilliga personer fällts till ansvar —
första gången till böter och vid upprepad förbrytelse jämväl åtminstone i
något enstaka fäll till fängelse — för efterapning af behörigen inregistrerade
varumärken för tillverkning af cigarretter. Likväl florerar olaglig cigarrettfabrikation
med användning af annans varumärke i en skala så okejdadt
stor, att man har svårt göra sig eu föreställning därom. Så snart ett nytt
märke föres i marknaden och lyckas tillvinna sig allmänhetens bevågenhet,
kasta sig smygtillverkame öfver det och anbringa det på sina af uslaste
Bill. till Iliksd. Prof. 1905. 7 Samt. 25 Häft. (N:o 30.) 1

Lagutskottets: Utlåtande N:o 30.

material gjorda varor. Följden är tveggehanda. För det första, att de
förfalskade varorna under en tid framåt säljas på de äkta varornas bekostnad,
och för det andra, att allmänheten efter hand mister förtroendet till äfven
det äkta märket. Så har det faktiskt gått med det ena efter det andra
af flera omtyckta märken. Särskildt torde smygtillverkarne i utsträckt
grad furnera de kringvandrande försälj arne — helt naturligt då de dåliga
varorna göra det möjligt för tillverkarne att till mellanhänder sälja cigarrettpartier
till ett otroligt billigt pris.

Det kan naturligtvis icke vara riktigt att låta detta tillstånd fortfara.
Där lag finnes, bör den ock äga sådan kraft, att den motspänstige öfverträdaren
däraf tvingas att lyda den. Men frågan är, hvar man har att
söka den brist, som gör varumärkeslagen så ineffektiv, som den faktiskt
för närvarande är. Närmast till hands ligger då att antaga, det straffsatserna
äro för mildt tilltagna. Vid en förbrytelse, som begås af vinstbegär,
ställer sig ju saken så, att förbrytaren, i valet mellan möjligheten
af ett jämförelsevis ringa straff å ena och ett uppgifvande af eu mycket
lukrativ handtering å andra sidan, lätteligen väljer det förra alternativet,
enär han ej besväras af de betänkligheter af högre art, som endast äga
giltighet för laglydiga medborgare.

Men då man betänker, att, på sätt jag nämnt, äfven frihetsstraff
ådömts för sådan förbrytelse, hvarom här är fråga, kan man väl ifrågasätta,
huruvida ej bristen till äfventyra ligger på ett annat håll.

För att valet emellan möjligheten af straffansvar och uppgifvande af
ett olagligt förfarande skall resultera i den mindre välsinnade samhällsmedlemmens
lydnad under lagens bud erfordras, att möjligheten af straff
för honom ter sig såsom ganska stor, såsom tämligen nära till hands
liggande. Om efteraparen af varumärken finner sig, med iakttagande af
vederbörliga försiktighetsmått, kunna vara ganska trygg för att icke annat
än genom ett särdeles olyckligt sammanträffande af omständigheter kunna
komma illa ut, väger den blotta möjligheten därtill för honom icke synnerligen
tungt i vågskålen. På ena sidan vinkar eu stor ekonomisk vinst,
på andra sidan en mycket aflägsen möjlighet till lagligt hedrande och —
om allt går honom emot — straff.

Och faktiskt är, att efteraparen för närvarande löper en ganska
ringa risk att kunna blifva öfverbevisad om brottet, därest han förstår
att ställa sig försiktigt. För att öfverbevisa t. ex. en tillverkare af
cigarretter, som begagnar efterapadt varumärke, erfordras, att man skall
kunna binda honom vid att å förfalskad vara hafva åsatt eller låtit

Lagutskottets Utlåtande N:o SO. 3

åsätta varumärke, till hvilket lian ej äger rätt. Då målsäganden af
naturliga skäl icke kan förvänta bistånd till sakens beifrande af de
handlande, till livilka tillverkaren säljer, är lian i allmänhet hänvisad till
att söka sin bevisning hos dem, som arbeta eller arbetat åt tillverkaren.

Af de förra —• dem, som ännu äro i hans arbete och hafva sitt
lifsuppehälle däraf — är det gifvetvis ganska svårt att erhålla så oförbehållsamma
upplysningar, att målsägaren på grundvalen däraf vågar
anställa åtal. Det är hufvudsakligen endast genom f. d. arbetares upplysningar
under hand och vittnesmål inför rätta, som det understundom
lyckats att åstadkomma tillfredsställande bevisning i de omförmälda
cigarettmålen.

Ofta har smygtillverkaren ingen verkstad eller fabrik, utan låter eu
flerhet personer i hemmet utföra tillverkningen. Sker därefter anbringandet
af varumärkena i största hemlighet af tillverkaren själf med tillhjälp kanske
af hustru och barn, är han mycket svåråtkomlig.

I ett mig bekant fall lärer tillverkaren hafva en verkstad med många
arbeterskor. Verkstaden är hermetiskt tillsluten för alla »obehöriga», och
arbeterskorna äro importerade från Ryssland samt tala endast ryska!

Om det således får anses utredt, att en af de väsentligaste orsakerna
till lagtrotsets florerande utgöres af förbrytarnes ringa risk att blifva
straffälda, och att det ytterst beror på svårigheten att öfverbevisa dem,
gäller det att undersöka, huruvida ej detta förhållande kan ändras till
det bättre.

Efter min tanke skall så kunna ske genom eu ganska enkel åtgärd.
Det är att märka, att för närvarande, jämlikt 12 § varumärkeslagen, förbrytelse,
hvarom fråga är, endast får åtalas af målsäganden. Au är det
gifvet, att svårigheterna för en enskild person att komma till ett resultat
i dessa fall äro mångdubbelt större än de skola vara för en allmän åklagare,
i händelse han finge åtala brottet.

Den större möjligheten för åklagaren att anställa grundliga och ingående
undersökningar, hans befogenhet att därvid begagna sig af detektiv
polishjälp samt icke minst det tillfälle, han har att äska till])andagående
äfven af offentlig myndighet å andra orter (hvarigenom ett uppdagande
af leveranser åt olika håll lätteligen kunde ske), allt detta gör, att förhållandet
skulle blifva ett helt annat, därest äfven allmän åklagare finge,
naturligtvis efter angifvelse af målsägande, åtala varumärkesförbrytelser.

Visserligen är det möjligt, att äfven andra förändringar i antydda

Lagutskottets Utlåtande No Hd.

Utskottets

yttrande,.

syfte ej utan skäl kunde ifrågasättas. Men då den ändring, som nu
antydts, efter min förmodan torde kunna visa sig tillräcklig för att åtminstone
i afsevärd mån stäfja det oerhörda lagförakt, som nu till hederliga
näringsidkares stom förfång okejdadt grassera!*, har jag funnit mig böra
inskränka mig till att föreslå sagda ändring.

Jag tillåter mig således vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin de!
måtte besluta, det 12 § i lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
skall erhålla följande lydelse:

»Den som — — — — — — — — — — — — — — skada.

På den — — — — — — — — — — — — — — — dem.

Förbrytelse, som i denna § sägs, må ej åtalas af allmän åklagare,
där ej brottet af målsägande till åtal angifvits.»

Det synes utskottet, i likhet med motionären, föreligga grundade skäl
för antagandet, att i vårt land olagligt användande af för annan inregistrerade
varumärken i stor omfattning förekommer, och utskottet betvifla!* icke,
att detta missbruk i af motionären omförmälda näring gör sig särskilt
gällande. Sant torde ock vara, att anledningen härtill i ej ringa grad
ligger i svårigheten att åstadkomma bindande bevisning om dylika förseelser,
hvilka för öfrigt stå synnerligen nära de åtgärder, som sägas vara uttryck
för illojal konkurrens, ja rent af kunna betraktas såsom sådana. Det är
sålunda enligt utskottets tanke endast ett litet brottstycke af sistnämnda
område, ifrågavarande motion berör.

Nyligen har Riksdagen beslutit att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka lagbestämmelser kunna
anses erforderliga och lämpliga till ståtande af illojal konkurrens, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda utredningen
kan föranleda. Vid den utredning, hvartill detta Riksdagens beslut torde
kunna förväntas gifva anledning, lärer jämväl frågan om åtalsrätten i ty
fall med säkerhet komma under ompröfning och i sammanhang därmed äfven
åtalsrätten inom det speciella område, motionären berör. Det synes utskottet
vid sådant förhållande icke föreligga tillräckliga skäl för Riksdagen att i
här förevarande afseende genom bifall till motionen gå denna utredning i
förväg, så mycket mindre som det synes böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke den till grund för motionen liggande tanken för sitt följdriktiga

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

genomförande krafvel- ändring beträffande åtalsrätten jämväl inom patentlagstiftningen,
lagen om skydd för vissa mönster och modeller med flera
närliggande områden.

Med stöd af det anförda får utskottet således hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Såsom motionären anfört och äfven utskottet medgifvit, kan man
antaga, att olagligt användande af annans varumärke förekommer i stor
omfattning. Och äfven jag har mig bekant, att särskildt inom tobaksindustrien
dylika tilltag förekomma i mycket stor utsträckning och till
synnerligt förfång för de näringsidkande, som lyckats i marknaden vinna
förtroende för ett af dem inregistreradt märke. På grund af de utaf
motionären framhållna svårigheterna för eu målsägande att öfverbevisa förbrytarna
om deras brottsliga förfarande och med hänsyn därtill, att förbrytelserna
i fråga rikta sig i så stor omfattning äfven mot den stora
köpande allmänheten, som föres bakom ljuset i fråga om varans beskaffenhet,
så synes mig giltig anledning förefinnas att ställa förbrytelser af förevarande
slag under allmänt åtal, när de till sådant åtal angifvas.

Yisserligen kan man med utskottet ifrågasätta, huruvida icke den till
grund för motionen liggande tanken för sitt följdriktiga genomförande
krafvel- ändring beträffande åtalsrätten jämväl inom andra närliggande områden.
Men i eu praktisk angelägenhet behöfver och bör man ej draga
ut alla möjliga öfverflödiga konsekvenser. Det har veterligen icke ännu
yppats något behof af en sådan utsträckt åtalsrätt på sistberörda områden.
Och det ligger också i sakens natur, att det är företrädesvis förseelser
Bih. till Likså, Prof, 1905. 7 Sami, 25 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande Lf:o 30.

mot lagen om skydd för varumärken, som kunna erhålla en sä omfattande
och allmänskadlig natur, att ett ingripande äfven af allmän åklagare kan
vara beköfligt och berättigadt.

Utskottets hufvudsaklig^ skäl för sitt afstyrkande af motionen synes
emellertid vara, att den berör endast ett litet brottstycke af frågan om
illojal konkurrens samt att man icke genom ett bifall till motionen bör
gå i förväg för den af Riksdagen nyligen begärda utredning om lämpliga
lagbestämmelser för stäfjande af dylik konkurrens.

Här har utskottet enligt min mening återigen uppfunnit en sådan
allmän formel, genom hvilken man tror sig kunna undgå att behöfva inlåta
sig på själfva saken. Riksdagens skrifvelse afsåg ingalunda en utredning
om alla upptänkliga missförhållanden i handel och vandel, ehuruväl man
kan förstå, att särskildt skrifvelsens motståndare gärna vilja gifva den ett
så absurdt innehåll. Med illojal konkurrens afsåga i denna skrifvelse,
endast vissa af allmänna rättsmedvetandet ogillade, men enligt gällande rätt
ej straffbara handlingar, som af språkbruket innefattas under den särskilda
benämningen illojal konkurrens och hvilkas omfattning kan inhämtas
exempelvis af tyska lagens straffbestämmelser på detta område.

I förevarande fall åter gäller det endast att söka befrämja, att eu
redan förefintlig straffbestämmelse i eu speciallag kan blifva tillämpad. Vill
man framhålla, att denna angelägenhet har beröringspunkter med den
förutnämnda riksdagsskrifvelsen, så bör detta endast utgöra eu ytterligare
anledning att påminna äfven om denna sak i stället för att genom ett afsteg
å motionen bringa den i glömska. De intressen, hvilka här för det närvarande
som bäst kränkas, kunna icke heller vara synnerligen betjänta
med att deras sak hänskjutes till det dunkla fjärran, då man kan från
Kungl. Maj:t emotse utredning och lagförslag rörande illojal konkurrens,
helst om man ställer så vidtgående anspråk på utredningens omfattning,
som utskottet gör.

På grund häraf har jag ansett,

att utskottet bort tillstyrka ifrågavarande motion.»

Herrar Hedcnstiernd, Bandqvist, LUUesMd, F. Andersson, A. Olsson,
Wiklund och Segerdahl hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Victor Pettersons A.-B. Tr., Stockholm, l»0ä.