Lag-Vi skottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1882:LU52 Lagutskottet)

Lag-Vi skottets Utlåtande N:o 52.

N:o 52.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1882, kl. 3 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner omförändrade
grunder för den kommunala rösträtten på landet.

Frågan om den kommunala rösträtten på landet har vid denna
riksdag upptagits i tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och
till Lag-Utskottet öfverlemnade motioner, N:is 55, 74 och 77, af Herrar
J. P. Nilsson, Isaac Asklöf och Anders Göransson.

Motionärerne, hvilka erinra derom, att förslag till ändring i stadgandena
om den kommunala rösträtten på landet vid flere föregående
riksdagar antagits af Andra Kammaren, anföra de hufvudsakliga skäl,
som legat till grund för dessa beslut, nemligen att, enligt hvad statistiska
uppgifter gåfve vid handen, inom mer än femtio landskommuner
en enda person innehade öfver hälften af kommunens hela röstetal, och
inom ett än större antal kommuner allenast några få personer, hvilkas
sammanlagda röstetal utgjorde öfver hälften af hela röstetalet för kommunen,
således kunde genomdrifva beslut, som vore stridande mot alla
de öfrige, till antalet vida öfvervägande kommunalmedlemmarnes önskan,
samt att, då för stad skommunerna en begränsning i röstetalets maximum
redan funnes stadgad, billigheten fordrade, att eu sådan äfven för landet
komme att bestämmas.

På grund häraf föreslås nu, af Herr J. P. Nilsson; att Riksdagen
för sin del ville besluta, att § 11 i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862, sådan nämnda § lyder i Kongl. kungörelsen
den 8 September 1868, måtte få den förändrade lydelse, »att
Dill. till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami. 30 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

röstvärdet skall beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal, dock må ej
någon utöfva rösträtt för större antal röster än som motsvarar en tjugondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden och ej i något
fall för mer än 1,000 röster»;

och af Herr Anders Göransson, att Riksdagen för sin del ville besluta
följande förändrade lydelse af ifrågavarande §:

»Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal fyrkar än
som svarar mot en tiondedel af kommunens hela fyrktal efter fyrktalslängden.
Uppkommer vid sådan beräkning af fyrktal bråktal, skall det
bortfalla».

För den händelse detta förslag skulle af Riksdagen bifallas, föreslår
den sist nämnde motionären ytterligare, att Riksdagen måtte för
siu del antaga följande förändrade lydelse af mom. 2 utaf § 59 i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, sådant
detta moment lyder i Ivongl. kungörelsen den 8 September 1868:

»Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas debitering,
utgör, med iakttagande af de bestämmelser och undantag, 8,
9 och 11 §§ innehålla, tillika kommunens röstlängd. I den — — —
--förvaras.»

Herr Asplöf åter anser, med afseende derå att Första Kammaren
flere gånger afslagit gjorda framställningar i ämnet, det vara för frågans
lösning säkrast att öfverlemna åt Kongl. Maj:t att för Riksdagen
framlägga förslag, huru denna lösning bäst må verkställas, och uttalar
såsom eu förhoppning, att, då sålunda ej någon lagförändring nu äskades,
utan beslut i frågan af Riksdagen komme att fattas först sedan förslag
från Kongl. Maj:t inkommit, Första Kammaren icke ville motsätta sig
motionärens yrkande, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framställa
förslag till ändring i den kommunala rösträtten på landet i den rigtning,
att denna rösträtt blifver på kommunens medlemmar rättvisare
fördelad.»

I den föreliggande frågan hyser Utskottet fortfarande samma åsigter,
som äro uttalade i dess utlåtande N:o 22 vid sistlidna års riksdag.

Utskottet erinrade då, huru som kommunallagarnes ändamål, enligt
deras eget uttalande, vore, att kommuns medlemmar skulle ega att

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52. 3

sjelfve efter de uti dessa lagar lemnade närmare bestämmelser vårda
sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, men att,
på det att denna till grund för hela kommunallagstiftningen liggande
tanke måtte i alla landskommuner också blifva en verklighet, förändrade
bestämmelser rörande röstvärdet emellertid vore erforderliga.

Beträffande röstvärdet innehölle förordningen om kommunalstyrelse
på landet för det närvarande endast den regel, att röstvärdet beräknas
efter det eu hvar åsätta fyrktal. Hur enkel och naturlig den sålunda
gifna regeln än syntes, verkade den dock på olika orter efter olika förhållanden
helt olika och icke alltid på det mest nöjaktiga sätt. Så innehade
enligt Statistiska centralbyråns berättelser rörande den kommunala
rösträtten år 1871 uti 54 af rikets 2,354 landskommuner eu röstegande
öfver hälften af hela fyrktalet, högsta fyrktalet på eu person utgjorde
uti 360 öfver V*—V2, uti 1,026 ''öfver V10—''A, allt af hela fyrktalet; och,
hvad beträffade antalet personer, som innehade visst fyrktal öfver Vin af
hela kommunens, innehade 54 öfver hälften, 378 öfver 74—Va, 1,697 öfver
V10 V4, om hvilka förhållanden närmare upplysningar kunna inhemta^
af den tabell, som finnes bifogad Lag-Utskottets utlåtande N:o 35 vid
1878 års riksdag. Förhållandena torde under tiden sedan dess icke,
åtminstone proportionsvis mellan olika grupper af röstegande, hafva
undergått någon väsentlig förändring.

Det vore uppenbart, att någon kommunal sjelfstyrelse icke alls
förefunnes inom de 54 kommuner, hvarest en enda person ensam
kunde utöfva kommunens beslutanderätt, d. v. s. efter behag, blott
laga former iakttoges, beskatta öfrige kommunalmedlemmar och utse
desse att såsom kommunala förtroendemän vårda angelägenheter, som
hufvudsakligen vore hans egna, under det lian sjelf kunde undandraga
sig hvarje personligt kommunalt uppdrag. Att i en stor mängd andra
kommuner sjelfstyrelsen vore i större eller mindre grad kringskuren,
visade de anförda statistiska uppgifterna.

Man borde ock kunna antaga, att, derest, vid utarbetandet af 1862
års kommunalförordning för landet, de statistiska uppgifter rörande förhållandena
i landskommunerna, en senare tid lemnat, funnits att tillgå,
någon begränsning uppåt uti rösträtten ock blifvit stadgad. Att upphäfva
en kommunalmedlems obegränsade rätt att för alla öfrige medlemmar
af kommunen ensam besluta vore endast eu gärd af rättvisa
samt ett vilkor för tillämpningen af begreppet kommunal sjelfstyrelse;
och för eu lindrig begränsning af de högsta röstetalen äfven i öfrig!
syntes hillighetsskäl tala. Hvad beträffade siffran för det relativa

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

röstmaximum, som lämpligen borde bestämmas, syntes af de tabeller,
som blifvit af särskilde ledamöter inom Utskottet utarbetade och utlåtandet
bifogade, framgå, att genom bestämmande af detta maximum
till en tiondedel af kommunens hela röstetal de öfverklagade missförhållandena
kunde i allmänhet afhjelpas. För de kommuner, hvarest
detta maximum icke skulle upphäfva en enda röstegandes samtlige
öfrige röstegandes samfäld a röstetal öfvervägande rösträtt, hade ansetts
nödigt föreslå det tillägg, att ingen finge i något fall utöfva rösträtt
för högre röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkomme
öfrige röstegande.

För den åsigten, att undantag borde göras från begränsningens tilllämpning
beträffande landstingsmannaval, hade tillräckliga skäl icke
synts förekomma. Det egentliga skälet för ett dylikt undantag skulle
vara landstingens politiska betydelse såsom valkorporationer för utseende
af ledamöter i Riksdagens Första Kammare. Utskottet vore emellertid
af den öfvertygelse, att den röstbegränsning, Utskottet föresloge,
icke skulle komma att i någon afsevärd mån utöfva inflytande å landstingens
sammansättning och dermed å valen till Första Kammaren. Då
man flygt valen till denna Kammare å kommunal grund, syntes ock
konseqvensen fordra, att vid en lindrig begränsning uti den kommunala
rösträtten undantag icke måtte ske för nämnda val, så mycket mera,
som de mest betryggande garantierna för en lämplig sammansättning
af Första Kammaren torde vara att söka uti andra för dessa val gällande
bestämmelser.

De skäl, på Indika Utskottet sålunda grundat sitt förra tillstyrkande
af en begränsning i den kommunala rösträtten på landet, synas Utskottet
fortfarande ega giltighet. Utskottet vill nu ytterligare erinra,
att, då ledamöter i bevillningsberedningarna och taxeringskomiteerna,
de senare antingen medelbart eller omedelbart, utses å kommunalstämma,
i sådana kommuner, der beslutanderätten utöfvas af eu enda eller
några få personer, dessa kunna erhålla ett i Utskottets tanke obehörigt
inflytande äfven å beskattningen. Vidare torde i allmänhet de
olägenheter, till hvilkas afhjelpande den nämnda begränsningen i rösträtten
ansetts nödig, på senaste åren hafva oftare än förut framträdt, i
det att numera flerestädes å landsbygden bildas stora bolag för industriel
rörelse, hvarigenom det lätteligen kan inträffa, att en enda person
inom kommunen, såsom representant för bolaget, kan erhålla ett röstetal,
hvars storlek tillåter honom att blifva den allena beslutande i kommunens
angelägenheter eller åtminstone derå utöfva ett allt för stort
inflytande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Såsom en omständighet, hvilken i viss mån tjenar till stöd för Utskottets
mening, vill Utskottet meddela, att uti Finland, hvars samhällsförhållanden
i flera afseenden, och särskildt rörande kommunalväsendet,
ega likhet med dem, som förekomma i vårt land, ett visst relativt maximum
af röstetal är stadgadt i fråga om rösträtts utöfvande vid kommunalstämma
på landet. De hit hörande stadgandena uti Kejserliga
förordningen angående kommunalförvaltningen på landet den 6 Februari
1865 äro af följande lydelse:

§ 23.

Sedan öfverläggning inom stämma försiggått och af ordföranden
förklarats slutad, framställe han proposition, så aflattad att den må
kunna med ja eller nej besvaras, och gifve derefter tillkänna huru enligt
hans uppfattning beslutet utfallit, samt befäste detsamma, der ej
omröstning begäres, med klubbslag. Åskas omröstning, må den Öppet
och efter upprop verkställas. Ej må dock någon för egen del eller å
annans vägnar rösta för mera än en sjettedel af de vid stämman närvarandes
sammanlagda röstbelopp.

Huru rösterna skola i kommunalstämma beräknas, derom stadgas
i §§ 57 och 58.

§ 57.

Öfver taxeringen upprättas en längd, som särskildt för hvarje skattskyldig
och i skilda kolumner upptager det belopp skattören honom
påföres och, ifall han är jordegare, det förmedlade eller eljest gällande
mantal han innehar.

Längden, som tjenar till grund för kommunalutskyldernas debitering
och uppbörd, utgör, med iakttagande af hvad i §§ 9 och 10 stadgadt
är, kommunens röstlängd, och upprättas i två exemplar, af hvilka
det ena uppslås i sockenstugan eller å annat lämpligt rum och det andra
hos kommunalnämnden förvaras.

§ 58.

Vid omröstning i kommunens angelägenheter skall hvarje skattöre
anses motsvara en röst. Angår frågan endast i mantal satt jord, räknas
hvad som går under till och med ett tiondedels mantal till en röst,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

hvad deröfver stiger till och med två tiondedels mantal till två röster
och så vidare, såframt ej kommunalstämman hellre vill låta all röstberäkning
ske efter åsätta skattören.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då Utskottet finner
de ofvan anmärkta olägenheterna åtminstone för närvarande till det
väsentligaste kunna afhjelpas genom begränsning af röstmaximum till
en tiondedel af kommunens hela röstetal, får Utskottet, med anledning
af Herrar J. P. Nilssons och A. Göranssons motioner, vördsamt hemställa,

1) att Riksdagen ville för sin del besluta följande
förändrade lydelse af § 11 i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862, sådan nämnda
paragraf lyder i Kongl. kungörelsen den 8 September
1868:

Röstvärdet skall beräknas efter det eu hvar röstegande
åsätta fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt
för större antal röster än som svarar mot en tiondedel
af kommunens hela röstetal efter röstlängden, eller i
något fall för högre röstetal än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer
vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall
det bortfalla.

Skulle detta förslag af Riksdagen bifallas, torde inom. 2 af § 59 i
samma förordning, sådant detta mom. lyder i Kongl. kungörelsen den
17 Mars 1882, böra beträffande deri förekommande hänvisningar ändras;
och får Utskottet alltså under denna förutsättning föreslå,

2) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förändrade lydelse af mom. 2 utaf § 59 i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862,
sådant nämnda moment lyder i Kongl. kungörelsen
den 17 Mars 1882:

Denna längd, som ligger till grund för kominunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de
bestämmelser och undantag, §§ 8, 9 och 11 innehålla,
tillika kommunens röstlängd. I den---förvaras.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Hvad härefter angår Herr Asklöfs motion, 8å, enär Utskottet här
ofvan till Riksdagen hemstält, att Riksdagen nu måtte för sin del fatta
beslut om en begränsning af röstmaximum å landet, följer häraf, att
Utskottet icke kan tillstyrka det sätt för målets vinnande, som motionären
förordat; hvarför Utskottet hemställer,

3) att Herr Asklöfs motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 24 April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Friherre Hamilton, Friherre von Essen och
Fröberg;

af Herr Grefve Mörner: »Åberopande hvad jag föregående år i
denna fråga anfört, får jag äfven nu reservera mig mot Utskottets
förslag.»

Herrar Lothigius och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i motionernas behandling inom Utskottet.