Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 11

Utlåtande 1885:LU11

Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

A tik. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande,%i anledning af väckt motion om omarbetning
af gällande förordning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad en af
Herr I. Lyttkens afgifven motion, K:o 75, hvari motionären förmäler, att
som 19 år förflutit, sedan nu gällande Kongl. förordning af den 14 April
1866, angående expropriation af enskilde personer eller menigheter tillhörande
mark för allmänt behof, utfärdades, och denna förordning visat sig icke innehålla
nog tydliga bestämmelser i fråga om de expropriationer, som nu mera
vore af den största omfattning och vigt, nemligen för jernvägsanläggningar,
vattenledningar, grustägter in. in., samt äfven i många andra afseenden icke
motsvarade nutidens kraf och mera utvecklade rättsförhållanden, han ville
föreslå, »att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan det Kongl. Maj:t täcktes låta ofvan nämnda förordning af den 14
April 1866 underkastas nödig omarbetning.»

Då motionären icke närmare, än nu angifvits, utvecklat skälen till
det af honom afgifna förslag om omarbetning af ifrågavarande 1866 års
förordning;

samt Utskottet följaktligen ock saknar närmare ledning för sitt omdöme,
i Indika afseenden nämnda förordning af motionären anses bristfällig;

Bill. till Rilcsd. Prat. 1885. 7 Sami. 9 Höft.

2

Lag-TJtskottefs Utlåtande N:o 12.
föranlåtes Utskottet hemställa,

att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 mild.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § Rättegångsbalken.

Lag-Utskottet afgifver härmed på grund af remiss frän Andra Kammaren
utlåtande öfver eu af Herr Anders Nilsson i Rinkahy afgifven motion,
X:o 99, hvari motionären anför, bland annat, hurusom det vore vanligt, att
den ännu enfaldiga allmogen anförtrodde sig och sina rättegångsärenden åt
mer eller mindre rättrådiga sakförare, hvilka uti sina anföranden inför rätta
icke alltid följde sanningen, samt hurusom det, under sådana förhållanden,
vore farligt, att dylika advokater, när de icke funne tillräckligt tjenstvilliga
vittnen, finge sjelfve framträda och vittna uti egen eller sin hufvudmans
sak, helst våra domare ännu vore bundne vid de i 17 kap. Rättegångsbalken
framstälda regler för laga bevis. Stadgandet i nämnda 17 kap. 7 §:

»Ej må ock fullmäktig vittna om det, som hans hufvudman honom
under den rättegång förtrott; finnes det, att han derföre är till fullmäktig
tagen, att han ej vittna måtte; då bör han saken lemna, och vittne bära.»