Lag-Utsleoltets Utlutande, N:o 13 (Utlåtande 1869:LU13 Lagutskottet)

Lag-Utsleoltets Utlutande, N:o 13.

N:o 13.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 19 Mars 1869, kl. 5 a. m.

Utlåtande, i anledning af vädd förslag om rätt att meddela inteckning
ssäkerhet i åbyggnader å landet.

Uti en inom Andra Kammaren Täckt och till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion (N:o 143) bär Herr O. Nilsson från Christianstads län anfört,
att ehuru man hittills icke lyckats tillvägabringa någon lag om underpant i lösegendom,
hvarom fråga förevarit vid flera föregående riksdagar, borde likväl, enligt
motionärens förmenande, denna fråga kunna utan synnerlig svårighet lösas i hvad
den afsåge åbyggnader å landet “med tillhörande vederbörligen kontraherad besittningsrätt
till större eller mindre jordområde.“ Detta vore desto mera angeläget,
som, till följd af utvidgad handels- och näringsfrihet, på landsbygden och i synnerhet
vid jernvägsstationerna numera uppfördes en mängd åbyggnader af ganska
betydligt värde, hvilkas cgare, likaväl som hcmmansegare på landet och husegare i
städerna, kunde behöfva att belåna “sin fasta egendom;11 hemställande motionären
fördenskull, “att Riksdagen ville för sin del besluta antingen sådan ändring af 7 Kap.
12 § Rättegångs-balken, eller, i fall detta icke befinnes lämpligt, en särskild författning
af sådant innehåll, att inteckning må kunna heviljas i åbyggnader med
tillhörande besittningsrätt till i mantal icke satt jord å landet.11

Omförmälda 12 § i 7 Kap. Rättegångs-balken, sådan den lyder i Kong!.
Förordningen den 13 Juli 1818, är af detta innehåll: “Ej må inteckning heviljas i

hus, annan byggnad och vattenverk, hvarmed ständig rätt till grunden icke är förenad.
Ej eller må inteckning beviljas i annan egendom, än den, gäldenären veterligen
genom laga fång förvärfvat, och deraf han egare är, då inteckning sökes:
är„ egendomen kommen i hans hand, genom fång, som lagfaras bör; varde ej inteckning
fastställd, förr än uppbud skeft;11 och är genom Kong!. Kungörelsen den
18 December 1823 stadgadt, att detta förbud ej må lämpas på sådane å ofri grund
i städerna belägna hus, byggnader och vattenverk, hvilkas innehafvare för besittningen
af tomten erlägga en viss årlig tomtöreafgift, och på grund deraf icke kunna
Bill. till Riksd. Prof. 1869. 7 Sami. 8 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

från tomten skiljas, med mindre än att lösen för de derå uppförda byggnader till
dem betalas.

Enligt 1 § i berörda Kong]. Förordning kan endast fast egendom blifva
föremål för sådan inteckning, som i samma Kongl. Förordning omförmäles. Stående
i nära samband med gällande föreskrifter angående laga fång af fast egendom
jemte lagfart derå, är denna lag byggd på sådan förutsättning och principer,
hvilka icke äro tillämpliga i fråga om lös egendom. I anseende härtill och då hus
och byggnader å landet icke äro att hänföra till fast egendom, med mindre egandecller
ständig besittningsrätt till jord dermed är förenad, lärer föreliggande fråga
icke kunna lämpligen lösas blott genom förändring af en § i nuvarande inteckningslag,
såsom motionären alternativt yrkat.

Då motionären i det andra alternativet föreslagit en särskild författning i angifna
syftningen, synes han dermed afse införande af en lag om underpant i det slag af
lös egendom, hvarom fråga är. Eu sådan rättsinstitution är visserligen icke alldeles
främmande för vår lagstiftning; den finnes der i form af privilegium för vissa
näringar, enligt gällande författningar om förlagslån. Men redan vid förra riksdagen,
då Lag-TTtskottet framlade förslag till författning om underpant af lös egendom
i allmänhet, hänförde sig Utskottet till den af Lagberedningen uttalade åsigt,
att rättigheten att gifva sådan underpant numera icke rimligen kunde betraktas
såsom ett privilegium för vissa näringsidkare, utan borde ega rum antingen för
alla eller för ingen. Vidhållande denna åsigt, kan Utskottet för sin del icke understödja
ett förslag, som har till syftemål att utsträcka institutionen till blott ett
visst slag af lös egendom. Det kan visserligen ej bestridas, att byggnader, såsom
mindre rörliga, i allmänhet ganska mycket närma sig egenskapen af fast egendom;
men härvid må dock erinras, att åtskilliga mindre byggnader finnas, hvilka ej äro
afsedda för någon längre tid och derföre föga mer än annan lös egendom lämpa sig
att utgöra realsäkerhet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet derföre vördsamt
hemställa,

att ifrågavarande motion må af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 18 Mars 1869.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr Ribbing: “Ehuru jag instämmer i det slut, hvartill Utskottet kommit,
måste jag dock reservera mig med hänseende till de grunder, Utskottet, beträffande
motionärens sednare alternativ, anfört. Enligt min åsigt är det egentliga

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

skälet till afstyrkande af bifall till motionen ej att den icke nog fullständigt föreslår
rätt till underpant i lös egendom, utan fastmer, enligt hvad jag ock i reservation
sistlidne riksdag såsom min mening tillkännagaf, att rätt till underpant ej bör
i någon lös egendom beviljas.“

af Herrar Ola Bosson Olsson och Rosenberg.

af Herr Ahlgren: “Herr Olof Nilssons förslag, hvad angår ändring i 7 Kap.
12 § Rättegångs-balken, i den syftning att inteckning för penningeförsträckning må
kunna beviljas “i åbyggnader med tillhörande besittningsrätt till i mantal icke satt
jord å landet11 anser äfven jag, i likhet med Utskottet, icke kunna tillstyrkas af det
enkla skäl, att nyssnämnda egendom ej är till fastighet hänförlig; men hvad deremot
beträffar motionen i den del, att en särskild författning måtte utfäydas af innehåll,
att inteckning, hvarmed motionären, på sätt af motionen i dess helhet inhemtas,
otvifvelaktigt menar hypothek eller säkerhet, må kunna för penningeförsträckning
beviljas i åbyggnader med tillhörande besittningsrätt till jord; så hyser jag den åsigten
att, då rättigheten till underpant i lösegendom redan existerar såsom privilegium för
åtskilliga gynnade näringsgrenar, något giltigt skäl icke finnes för förnekandet af
denna rättighet för personer, de der kunna lemna sådan säkerhet i åbyggnader af
den beskaffenhet, som motionären afser, helst återbetalningen af en fordran, som
vinnes genom underpant i sådana åbyggnader, i synnerhet om dessa åro brandförsäkrande,
är icke mindre ofelbar än den, som i fast egendom blifvit intecknad, utan tvärtom
lättare att, i händelse af bristande betalning, på exekutiv väg indrifva.

Antagligen inträffar rätt ofta att den, som ej har någon annan afse värd säkerhet
att för penningeförsträckning erbjuda, ägor mer eller mindre dyrbara, mot
eldskada försäkrade, åbyggnader, med hvilka eganderätten till grunden, hvarå de
blifvit uppförda, dock icke är förenad. Men pantsättning af dessa åbyggnader, med
rättighet för egaren att af desamma sig fortfarande begagna, kan, enligt nu gällande
lagstiftning, till ömsesidig trygghet, för långifvare och låntagare icke ega rum.
Enligt mitt förmenande skulle lagstiftning i sådant syfte vara önskvärd och nyttig,
ehuru jag gerna medgifver att juridisk konseqvens, rättvisa och billighet fordra att
rättigheten att lemna underpant icke bör inskränkas till det fall motionären. föreslagit;
men den omständigheten att han allt för mycket begränsat denna rättighet,
utgör icke skäl för mig att instämma i det slut, hvartill Utskottet kommit, utan
får jag — under uttalande af den åsigten att önskvärdt vore om rättigheten till
underpant blefve till all lösegendom utsträckt, hvarom förslag vid innevarande
riksdag likväl icke blifvit väckt -— med anledning af Herr Olot Nilssons motion,
vördsammast hemställa:

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelser erfordras,
angående rättigheten att lemna underpant i åbyggnader, hvarmed egandcrätt
till grunden, hvarå de äro uppförda, icke är förenad, och, i händelse
Kongl. Maj:t dervid finner lag i sådan syftning [påkallas, låta förslag
dertill utarbeta och för Riksdagen framlägga.11
Derjemte hafva Herrar Asplund och Kolmodin begärt att få anteckuadt, det
de ej öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.