Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ål (Utlåtande 1886:LU47 Lagutskottet)

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ål.

N:o 47.

Ant till Riksd. Kansli den 24 Mars 1886, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till ändrad lagstiftning rörande fideikommiss.

Vid riksdagarne 1882, 1883 och 1884 hafva förslag varit väckta i
syfte att nu befintliga fideikommiss i fast egendom måtte upphäfvas.
Lag-Utskottet tiar vid samtliga dessa tillfällen ansett, att någon åtgärd
i den föreslagna syftningen icke borde vidtagas, och denna Utskottets
mening har jemväl vid nämnda riksdagar blifvit af Första Kammaren
godkänd.

Utskottet har i sina förut i ämnet afgifna utlåtanden (1882: N:o
25. 1883: N:o 40 och 1884: N:o 57) rörande uppkomsten af fideikommiss
och de hos oss gällande föreskrifter härom meddelat följande upplysningar
:

»Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga
för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på
förtroende till denne grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en
viss uppgifven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje
egendomen skulle tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v.
(så kallade fideikommissariska substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde
göras hela förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild
förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under

Ia<j- Utskottets Utlåtande N:o ål.

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,
familjejideikommisset framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —
fast eller lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma
öfvergå från en slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo
derför i Tyskland, jemte de adeliga »stamgodsen» och do borgerliga
varf godsen», hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideiJcommissen
i fast egendom till följd af gällande privata dispositioner. I
andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga
skäl, vanligen begränsad till män, och med afseende å grunden
för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,
tertiogeniturer o. s. v.»

»Samma motiv, som i öfriga land, nemligen omtankan om »Farin
liens Heder och Conservation», föranledde äfven i Sverige stiftande
af familjefideikommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket
senare än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde
århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma
närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke
uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § Årfdabalken,
att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente, kåfve våld göra
det — — med eller utan vilkor». Man har påstått, dels att en glömska
härutinnan läge lagstiftaren till last, dels ock, att hans afsigt varit att
genom att icke omnämna fideikommisstiftelser i lagen underkänna upprättandet
af dylika. Intetdera är emellertid förhållandet. Lagkommissionen
förbisåg icke hvad som var stadgadt i 5 § af 1686 års testamentsstadga.
Ej mindre i de båda äldsta förslagen till Ärfdabalk af åren
1690 och 1694, än ock i det af professor Lundius uppsatta utkast till
Ärfdabalk finnes intaget ett särskild^ med Testamentsstadgans 5 § timligen
nära öfverensstämmande kapitel, det tjugonde, med rubrik: »Om
vilkorligt testamente», hvars 1 § lyder sålunda:

»Giör någor ett wilkorligit testamente, så bör then förordning och
the wilkor, som således lagligen och testamentswijs föresätta och gjorda
äro, så väl af den, som först testamentet bekommit, som thes efterkommande
uti hwad led de ock woro, obråtzligen hållas och allt framgent
till alla stycken efterlefvas.» Men hela kapitlet borttogs vid

Lag-t/iskotteis Utlåtande N:o ål.

granskningen 1721, och i den förändrade nya texten till det första af
de kapitel, som handla om testamente, infördes i stället bestämmelse,
att man och qvinna egde göra testamente med eller utan vilkor. Det
finnes ock anmärkt i margen af lagförslaget, att hela kapitlet »om
vilkorligt testamente synes kunna gå ut, emedan allt synes vara inneslutit
i orden med ell. utan vilkor».

Enligt 16 kap. 1 § Årfdabalken i 1734 års lag ansågos sålunda
fideikommiss-stiftelser äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända
tills de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde
vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata dipositioner
för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom
uti flere andra länder, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna
inskränkning skedde genom förordningen den 27 April 1810.»

Utskottet har vid de tillfällen, då förevarande ämne förut varit
under behandling, erinrat, att de förhållanden, som i vissa främmande
land föranledt upphäfvande af fideikommissnaturen å viss fast egendom
eller uttalanden i lag, att sådan åtgärd framdeles borde vidtagas, icke,
enligt Utskottets åsigt, förefunnes i vårt land, och att det endast vore
ett verkligt nödtvång, som kunde berättiga att bryta lagligen tillkomna
och lagligen bestående dispositioner af enskilde. Utskottet har med
sifferuppgifter, hemtade ur Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser
för 1871 —1875 och för 1876—1880 visat, att af den fasta
egendomen i riket fideikommissen utgjorde en jemförelsevis så ringa
del, att något allmänt nationalekonomiskt intresse icke syntes kunna
åberopas för deras upphäfvande. Några särskilda olägenheter af nuvarande
fideikommiss i fast egendom hade icke heller, Utskottet veterligen,
försports, och ingen anledning syntes derföre Utskottet vara för
handen att bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods skulle förlora
sin ifrågavarande egenskap, utan att ens lefvande eventuelle fideikommissarier
skulle få tillfälle att å slägtens vägnar sig yttra, än mindre
deras bifall erfordras.

Utskottet har vidare erinrat, huru som genom förordningen den 3
April 1810 Kongl. Maj:t med Rikets Ständer funnit godt förordna, att
i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma
i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse
förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller
ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommissstiftelser
innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra
dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning
och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarie!’ och med -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

arfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste
behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring
öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig företeende
omständigheter, kunna förfara.

Genom tillämpning af denna författning syntes Utskottet de
olägenheter, som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —
någon gång onekligen uppkomme af gällande fideikommiss-stiftelser,
väsentligen kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lagstiftnings
grund.

De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebure ock möjlighet
— hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommissegendomar
upphörde såsom sådana. Detta kunde ske, utom derigenom att
»Testator^ föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så
sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstälda bestämmelserna
för fideikommisset blefve alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t
kunde förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikommissegendom,
som med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blefve exekutivt
försåld.

Frågan om de nu bestående fideikommissens upphäfvande har vid
innevarande riksdag blifvit ånyo upptagen i en af Herr Joll. Ohlsson
inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 109, som blifvit till Lagutskottet
öfverlemnad.

Efter att hafva sökt gendrifva några af de skäl, som blifvit
anförda mot de förut i ämnet framstälda förslagen, fortsätter motionären
:

»När, förutom hvad ofvan är erinradt, erfarenheten visat, att fideikommiss
i stadsfastighet äfven kan förorsaka olägenheter för det allmänna,
genom de hinder fideikommissnaturen lägger i vägen för vissa
allmänna arbetens och regleringars genomförande samt för innehafvare!!
att tidsenligt använda sådan fastighet, och då, med hänsyn till den
förändring en fastighet under tidernas lopp ändå måste undergå, alla
förutsättningar, hvarpå stiftarne grundat sina framtidsplaner för efterkommande,
icke mera finnas oförändrade till, och att således det afsedda
syftemålet icke i något hänseende kan vinnas på det sätt testatorer
tänkt och velat, men då jag för min del hyser så stor aktningför
den enskildes rätt och för hädangångnes yttersta vilja, att jag icke

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ÅT.

utan tvingande skäl skulle vilja bidraga till brott deremot, har jag tänkt
mig frågans lösning så, att olägenheterna af vissa fastigheters fideikommissnatur
kunde undanrödjas och testa,tors vilja pä samma gång, sä vidt möjligt
är, blifva respekterad, på samma sätt som i särskilda fall tillgått,
exempelvis då en del af Riksdagens eget hus frigjordes från fideikommissnatur,
hvilket, om jag oj missminner mig, tillgick så, att fastigheten
utbyttes mot räntebärande kapital.

Jag tänker mig, att en allmän sådan transformation kunde utan
störande ekonomiska rubbningar gå för sig, om det i en särskild lag
blefve stadgadt, att innehafvare af fideikommissfastighet egde, om han
så önskade, låta under den kontroll, som kunde finnas nödig, försälja
sitt innehafvande fideikommiss eller de delar deraf, som han ej med
fördel kan bruka; att då den fideikommissarie, som näst och först tillträder
fideikommiss efter den tid, då sådan lag blifvit utfärdad, aflider
utan att hafva ombestyrt hela fideikommissets försäljning, denna då
ovilkorligen skulle ske för efterträdarnes räkning och att vid dessa försäljningar
behållningen af köpeskillingen, förvandlad i räntebärande förbindelser,
af sådan beskaffenhet att staten derför kunde ikläda sig garanti,
skulle utgöra fideikommiss och deponeras i allmänt förvar för respektive
fideikommissariers räkning, hvilka egde att i Statskontoret, länsränteri
eller Riksbanken lyfta upplupen, till betalning förfallen ränta.

Mot eu sådan anordning kan den invändningen göras, att fideikommissen
då erliölle ett fallande värde, eftersom det tjmkes vara en
naturlag att räntan successivt faller, under det ett motsatt förhållande
eger rum med afkastningen af en tidsenligt brukad fastighet. Äfven
detta kunde i lagen regleras genom en bestämmelse, att en viss mindre
andel af räntan borde innehållas, för att i mån af dess och penningevärdets
fall läggas till kapitalet; men då det i hela fideikommissystemet
ligger en onaturlighet, en motsägelse mot kulturutvecklingen, synes mig
att räntans och penningevärdets fallande just vore det naturligaste sättet
för ett sådant system att i tidernas längd defatigera eller i värde
så småningom do bort.

Jag anser dessutom, att tillfälle till frivillig upplösning af alla
fideikommiss borde beredas på så sätt, att, om alla personer, hvilka Rusig
eller efterkommande kunna beräkna att få någon fördel af ett fideikommiss,
derom vore ense, de skulle ega att sig emellan dela detsamma.

Då de lagfarne ej synas vara fullt ense derom, huru vida stiftandet
af nytt fideikommiss i stadsfastighet och lösören fortfarande är medgifvet
eller ej, torde en lagbestämmelse härom äfven vara af nöden.

Bill. till BiJcsd. Prot. 1886. 7 Samt. 20 Iläft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af, och i öfverensstämmelse med det ofvan anförda, får
jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag om transformation af fideikommiss i fast
egendom till räntebärande kapital, och om frivillig upplösning, under
vissa vilkor, af sålunda förvandladt eller annat fideikommiss i lösegendom;
med förbud mot stiftandet af nytt fideikommiss af hvad slagsom
helst, samt med upphäfvande af sådana nu gällande föreskrifter, Indika,
efter den nya lagens trädande i kraft, kunna finnas öfverflödiga eller
mot densamma stridande.»

I afseende å det ändamål, motionen afser att vinna, eller upphäfvande
af alla nu befintliga fideikommiss i fast egendom, torde Utskottet
kunna inskränka sig till att hufvudsakligen åbeiopa hvad Utskottet
vid föregående riksdagar anfört, med hänvisning till den såsom
bilaga vid detta utlåtande fogade tabell, som är hemtad ur Statistiska
Centralbyråns sammandrag af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser
för åren 1876—1880. Enligt denna tabell utgjorde vid
1880 års slut fideikommissegendomarnes sammanlagda mantal endast
4,64 procent af hela landsbygdens mantal och deras sammanlagda taxeringsvärde
endast 4,33 procent af landsbygdens hela taxeringsvärde.

Beträffande särskildt motionärens förslag om upphäfvande af fideikommiss
i stadsfastighet torde böra anmärkas, att tillvaron af sådana
fideikommiss icke synes kunna medföra några afsevärda nationalekonomiska
olägenheter och ej heller, såvidt Utskottet känner, visat sig
lägga hinder i vägen för allmänna arbetens och regleringars genomförande
eller för ett »tidsenligt» användande af fastigheten.

Till utfärdande af ett förbud mot stiftande af fideikommiss i lös
egendom synes anledning ej förefinnas, da någon benägenhet för grundande
af sådana fideikommiss hittills icke visat sig.

Hvad slutligen angår de medel, motionären föreslagit för genomförande
af fideikommissens upphäfvande, så synas dessa vara af sådan
beskaffenhet, att äfven de, hvilka önska det nämnda målet, lära finna
betänkligt att godkänna desamma. Motionären föreslår nemligen en
tvångsförsäljning af alla fastigheter af fideikommissegenskap. Det torde
härvid knappast vara nödigt att erinra, hvilka förluster och rubbningar
i det ekonomiska lifvet, åtminstone i de landsdelar, der fideikommiss
talrikast förekomma, ett sådant förfarande otvifvelaktigt skulle medföra.

Lag-Uskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till vidare åtgärd
föranleda.

Stockholm den 24 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Smedberg:

»Då jag fortfarande hyser samma öfvertygelse som jag vid tre
förutgångna riksdagar uti reservation mot Lag-Utskottets då afgifna
utlåtanden uttalat, nemligen att de så kallade fideikommisstiftelserna,
såsom otidsenliga och stridande mot allmänna rättsmedvetandet, borde
upphäfvas, följer deraf att jag icke kan gilla Utskottets motivering för
så vidt ‘deruti åberopas hvad föregående Riksdagars Lag-Utskott anfört,
hvadan jag mot samma motivering får anmäla reservation; men då den
nu väckta motionen icke går i den rigtning, som varit önskvärd, utan
bibehåller fideikommisstiftelserna, ehuru under annan form, har jag
instämt i det slut, hvartill Utskottet kommit»;

samt af Herr J. Anderson i Tenhult:

»Det har länge ansetts att fideikommiss-stiftelser äro af den beskaffenhet
att de icke böra för framtiden bibehållas, men att, såsom
motionären i motiveringen föreslår, fideikommiss å fast egendom skulle
förvandlas till räntebärande kapital, för hvilka staten skulle ikläda sig
garanti och Statskontoret, låneränteri eller Riksbanken till respektive
fideikommissarier utbetala förfallen ränta, och således fastlåsa fideikommisserna
mera än de nu äro, har jag ansett icke böra ifrågakomma.
Jag delar således det beslut, hvartill Lag-Utskottet kommit, men kan
icke gilla vissa delar af den af Utskottet begagnade motiveringen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ål.

Jag anser derföre att då frågor uppstå, som afse borttagande eller
förändringar i fideikommiss-stiftelsers bestämmelser, böra i första hand
tagas i betraktande de skäl, som äro åberopade i Riksens Ständers
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 27 Mars 1810, hvilken skrifvelse är af
följande innehåll:

»Stormäktigste Allernådigste konung!

De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt donations
och dispositions rättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt
till öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommiss-stiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,
enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på
lifstid innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren
skulle derigenom nödgas lemna de fleste eller alla sina barn i saknad
af nödig uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så
inskränkt egare, som hvarken af allmänna lagens visa stadganden om
arf, eller af något sitt förordnande kan hoppas skygd för de lottlöse,
utan förutser, att egendomen skall tillfalla en oskyld, eller till äfventyr
det af barnen, som gifver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad
för de uteslutne, kan icke annat än anse egendomen mera fölen
annans än sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla
och i förtid upptaga afkomsterna, till skada för jordens nyttiga odling,
egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för evärdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafvares
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå att slika
inrättningar ofta blifva genom tidens förändrade skick för egendomens
förmånliga häfd hinderlige.

Man har för afl framtid förbudit egendomens föryttrande och förpantning,
hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all
utväg betages innehafvarne att till medarfvingars utlösen eller egendomens
häfd och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att
använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
fideikommissvilkor; en inrättning, som, om dess skyldighet i politiskt
afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då
ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre
afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan
flera egare delad.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o ål.

Icke mindre skyldige hafva de stiftelser varit, som ehuru aflägse,
samt för odling och som häfd obeqvämliga flera gods kunnat vara
föreskrifvit, att de skulle hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;
och de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för all tid innehafvas
af flera som egare utan rätt för någon till skiftesvitsord, hafva
varit en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet
inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning
utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens
besittning gjort till evärdeligt vilkor att innehafvaren skulle lefva
ogift, ej få bekläda någon statens tjenst och mera dylikt; och till
hvilka andra orimligheter en sådan inskränkt frihet kan föranleda, är
af dessa exempel lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva
för jordens nyttiga häfd och egendomens förbättring det skadligaste
inflytande.

Vid afvaktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom,
att hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordras
flit, hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma
ändamål, jemte befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en
egare bör hafva makt att dels genom aftal, dels igenom testamente
utnämna sin efterträdare, och obestridligt är att, ehuru den sjelf innehar
disponibel egendom, kan i eu oinskränkt dispositionsfrihet för sin
person finna dessa uppmuntringar och förmåner, desamma deremot alldeles
försvinna för alla hans efterträdare, om han gör egendomen till
fideikommiss, då en inskränkt frihet för enskilde att ändra arfs- och
eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans med
syftemålet af det vid denna Riksdag af Riksens Ständer tagna beslut
om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång förvärfva,
då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtiga delar
onyttig, och i stället förtydliga lagar, som beständigt kunna förbättras
och fullkomnas, anskaffas för särskilda gods speciale förordnanden,
hvilka, huru ovanlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl
göra anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,
enligt nu gällande Regeringsform, funnits nödvändig, och det
för öfrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest
hyfsade nationer redan upphäft dessa lemningar, eller nya telningar af
feodalismen, Svear och Göther, som aldrig varit af främmande nationer
med våld ''trugne till sådana inrättningar, icke vore de sista att
förekomma nyttiga härmningar deraf, hafva Riksens Ständer ansett
oftanämnda dispositions frihet böra jemkas inom billiga och för sam -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 47.

hällets allmänna nytta afpassade gränser, samt till följe deraf trott sig
böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådigst sanktion
och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg vid
det för detta ämne lämpliga lagens rum XVI Kap. 1 § Årfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra testamente, hafve våld göra det
muntligen eller skriftligen, — — — — o. s. v.»

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.

(Bilaga till Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.)

Fideikommissegendomarnes sammanlagda mantal och
taxeringsvärde vid 1880 års slut, länsvis.

L ä n.	Antal. innehafvare.	Nuvarande mantal.	Taxeringsi	ärde.
Summa.	I % af hela lands-bygdens mantal.	I kronor, in-begripet verk, inrättningar och en del fräls er äntor.	I o/o af landsbyg-dens hela taxerings-värde.
Stockholms stad.......................................	10	__	__	2,025,000	__
Stockholms län .......................................	36	420,3 ig	10,37	9,686,140	9,oo
Upsala län .............................................	12	282,7 00	7,94	4,519,936	6,48
Södermanlands län....................................	24	487,076	14,67	12,184,588	12,7 3
Östergötlands län ....... ..........................	17	268,858	4,90	8,417,187	4,7 7
Jönköpings län .......................................	11	149,247	3,83	3,371,500	3,47
Kronobergs län .......................................	3	50,25	1,79	997,200	1,41
Kalmar län ............................................	4	28,85 4	0,86	1.198,070	1,01
Gotlands län............................................	—
Blekinge län...........................................	2	50,166	4,63	1,391,100	2,6 9
Kristianstads län......................................	9	265,921	8,89	10,500,000	7,36
Malmöhus län..........................................	17	480,499	11,81	30,448,000	10,02
Hallands län...........................................	3	136,931	4,69	2,858,500	4,80
Göteborgs och Bohus län...........................	1	4,875	0,17	118,500	0,13
Elfsborgs län ..........................................	10	72,0 31	1,72	2,271,900	1,91
Skaraborgs län ........................................	10	84,821	1,80	2,112,446	1,32
Vermlands län..........................................	7	12,156	0,68	603,593	0,5(1
Örebro län .............................................	6	118,73S	4,13	5,274,730	4,45
Vestmanlands län ...................................	15	169,689	5,95	4,551,054	5,45
Kopparbergs län.......................................	1	3,415	0,18	253,750	0,33
Gefleborgs län..........................................	1	12,472	0,57	758,500	1,00
Vesternorrlands län .................................	—	—	—	—	—
Jemtlands län..........................................	—	—	---	—	—
Yesterbottens län ...................................	1	0,562	0,05	16,000	0,05
\| Norrbottens län.......................................	—	—	—	—	—
Hela riket	'') 163	3,099,577	4,64	103,557,694	2)4,33

*) Att antalet fidcikommissinnohafvare för hela riket icke är lika med summan af de särskilda länens
fideikommissinnohafvare beror deruppå, att åtskilliga personer innehafva fideikommiss inom mer än ett län.

2) Vid denna procentberäkning har taxeringssumman för Stockholms stad blifvit franräknad taxeringssumman
för hela rikets fideikommiss.