Lag-Utskottets Utletande N:o 32 (Utlåtande 1874:LU32 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utletande N:o 32.

TV:o

33.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Maj 1874, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser
rörande återvinning sr ätt till lös egendom, som
blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhändt.

I ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser
än de, hvilka, hemtade från 49 kap. 2 § Missgernings-balken,
innefattas i Kongl. förordningen angående nya strafflagens införande
den 16 Februari 1864, § 16 mom. 5, så lydande: Klandras det, som
stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller vill på annat sätt
genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt; då skall det gods i Rätten''
eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller vittnen framhafvas.
Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare han
saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då den som det ledes till.

,Kan han ej visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och gör sig urtjufva
med sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han
ej eden gånga; stånde tjufsrätt, Häfver han vittne, att han det redligen
köpt, ändå att han ej fångesman framhafva kan, vare saklös.)»

b rågan om rätta tolkningen af detta lagrum har länge varit omtvistad.
Under det att somliga domare omfattat den åsigt, att egare,
som förlorat _ gods genom olofligt tillgrepp, skulle få utan lösen taga
det åter hos innehafvare!!, oafsedt att denne är i god tro, hafva andra
deremot hyllat den mening, att en sådan innehafvare ej hade skyldighet
afstå godset till egaren, med mindre denne derför erlägger lösen. Meningsskiljaktigheten
beror på den olika betydelse, man tillägger det i

Bill. till Riksd. Prof. 1874. 7 Sami. 15 Häft. 3

Lag-Utskottets »Utlåtande N:o 32.

lagen begagnade uttrycket: »vare saklös», såsom åsyftande ansvarsfrihet
antingen både i kriminelt och civilt, eller endast i kriminelt hänseende.

Jemväl i fråga om sjelfva grundsatsen hafva meningarne varit delade,
och hos Lag-komitén och Lag-beredningen gjorde sig skiljaktiga uppfattningar
gällande. Det af Lag-komitén föreslagna stadgande i ämnet
är af följande innehåll: »Har köparen i god tro varit, och är godset
i hans hand kommet, vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne
betalar hvad derför gifvet är. Har köparen innehaft godset öfver år
och dag, utan att egaren sig hos honom anmält, att det lösa; hafre då
våld det behålla. Köper någon, på god tro, egendomen å öppen auktion,
å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar, i handelsmagasiner,
eller å marknader, ege rätt att den egendom behålla, sedan den i hans
hand kommit.» Lag-beredningens förslag deremot är af denna lydelse:
»Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes
hand genom olofligt tillgrepp, då ege han det utan lösen återfå hos
den, som det innehafver. Har denne på god tro fått godset i handom,
och afstår han det ej godvilligt, göre egaren sin rätt mot honom gällande,
genom stämning inom tre år sedan godset tillgreps. År det
såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt
försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt
gods vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i handom fått,
rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid, som nu sagd är, hos honom
anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset gifvit.»

Till stöd för sin åsigt anförde Lag-beredningen, att, ehuru i fråga
om köp och klander af lös egendom blotta besittningen i allmänhet
'' måste antagas såsom ett bevis på innekafvarens eganderätt — väl icke
i den mening som om eu person*, hvilken sjelf på grund af aftal .med
egaren, t. ex. ett lån, eller genom en brottslig handling kommit i besittning
af ett ting, skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn
emot egarens återvinningstalan, utan endast i den mening, att tredje
man, som i god tro förvärfvar tinget af innehafvaren, icke behöfver göra
sig särskildt underrättad om dennes laga fång — hade Beredningen
dock, i strid med Lag-komiténs förslag, men i öfverenstämmelse med
Hofrätternas anmärkningar, föreslagit ett undantag från denna regel för
det fall då godset genom olofligt tillgrepp kommit ur rätte egarens
hand. Om man än med skäl kunde påstå, att, när ett sådant, gods
blifvit af innehafvaren såldt till en köpare, som öfvertagit det i god
tro, det vore lika hardt för köparen, om han utan ersättning skulle förlora
det köpta, som för egaren att, utan eget förvållande, mista sin
egendom, så fordrade likväl, enligt Beredningens tanke, ett högre af -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

seende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd, att lagstiftningen
erkänner den bestulne egarens anspråk, äfven då han icke
kan bevisa köparens oredlighet; för att dymedelst så mycket som möjligt
betaga dem, hvilka, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet
främja brott emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst. Att
allmänheten äfven hyste den föreställning, att egaren vore berättigad
återtaga honom olofligen frånhändt gods, hvar det funnes, syntes deraf,
att köpare af sådant gods merendels godvilligt utgåfve det utan ersättningsanspråk,
och denna föreställning, som öfverensstämde icke blott
med uttryckliga stadganden i våra äldre lagar, utan äfven med den i
tillämpningen allmännast vedertagna tydning af vår nu gällande lag,
hade Beredningen ansett sig ej böi''a motverka. Samma grundsats hade
ock de flesta främmande lagar dels af ålder bibehållit, dels ånyo upptagit.
Men på det den, hvilken på god tro kommit i besittning af sådant
gods, ej måtte under en allt för lång tid vara utsatt för egarens
återvinningstalan, hade föreskrifvits, att denna skulle anställas inom tre
år sedan godsets tillgreps, helst en så beskaffad vindikation af lösören
efter denna tids förlopp val högst sällan torde komma i fråga. Och
som det äfven vore billigt, att den, hvilken offentligen köpt dylikt gods
och derföre borde företrädesvis förutsättas hafva handlat i god tro, af
lagen än mera skyddades, vore det likaledes i förslaget för sådant fall
föreskrifvet, att egaren skulle inom nämnda tid anmäla sig att lösa
godset, om han ville det återfå.

Med föranledande af en vid nästlidne riksdag väckt motion i ämnet,
yttrade sig då varande Lag-Utskott i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Lag-beredningens förslag; dock var Utskottet af något skiljaktig
mening i afseende på tiden, inom hvilken återvinningstalan borde anställas.
Utskottet hade nemligen kommit till den öfvertygelse, att egarens
billiga anspråk i detta hänseende kunde anses behörigen tillgodosedt,
om tiden för sådan talans väckande begränsades till ett år från
tillgreppets föröfvande, i stället för tre år, såsom Lag-beredningen föreslagit.
För öfrigt hade Utskottet ansett sig böra utvidga förevarande
bestämmelse så, att den komme att omfatta jemväl andra fång än köp,
hvilket. äfven iakttagits af Lag-beredningen, som, efter att hafva under
1 kap. 19 § af förslaget till Handelsbalk upptagit ofvanberörda stadgande
rörande gods, som till innehafvaren blifvit såldt, uti 1 kap. 30 §
och 6 kap. 6 § af samma balk stadgat, att enahanda föreskrifter skulle
gälla äfven för gods, som innehafvaren genom byte eller såsom pant
erhållit, samt i 2 kap. 4 § afl i andlat. frågan om gods, som innehafves i
följd af gåfva.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Vidare anförde Utskottet, att, om eu lag stiftades i öfverensstämmelse
med Lag-beredningens sålunda modifierade förslag, torde 5 mom.
i 16 § af ofvan åberopade Kongl. förordning kunna helt och hållet upphäfva^.
Visserligen innehölle detta lagrum särskilda föreskrifter angående
dels qvarstad å stulet gods, som vore föremål för klandertalan,
dels skyldighet för innehafvare!), der han ej kunde visa laga fång, att
göra sig urtjufva med sjelf sins ed, och dels den påföljd, som uppkommer,
i fall häri åt eden brister; men då det läge i sakens natur,
att domaren i hvarje särskilt fall egde efter omständigheterna pröfva,
huruvida innehafvare!! borde tills vidare eller i afvaktan på målets slutliga
afgörande depossideras från det omtvistade, samt 6 mom. i omförmälda
§ af 1864 års förordning anvisade egaren att, för återfående
af det honom frånstulna, lita Konungens Befallningshafvande eller
domaren till, med rättighet dock för egaren att sjelf återtaga det af
den, som vore lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller der det
stulna godset å färsk gerning funnes; då stadgandet om urtjufvaeden
ej öfverensstämde med nutidens lagstiftningsprinciper; och då strafflagen
innehölle erforderliga bestämmelser om ansvar för den, som af
misstänkt person tillhandlade sig stulet gods eller eljest emottoge det,
syntes dessa föreskrifter vara obehöfliga och olämpliga. Och Utskottet
hemställde således, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,
så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya
strafflagens införande och hvad i afseende derå i akt tagas skall den
16 Februari 1864, förordnas som följer:

Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur
dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen återfå
hos den, som det innehafver. Har denne på god tro fått godset i
handom, och afstår lian det ej godvilligt; göre egaren sin rätt mot
honom gällande, genom stämning inom ett år sedan godset tillgreps.
År det såldt å offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat
allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt
gods vanligen säljes; hafve den, som godset på god tro i handom fått,
rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid som nu sagd är, hos
honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset gifvit.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven om
godset kommit i innehafvare)^ hand genom annat fång än köp: är
fånget gåfva; hafve dock godsets egare rätt att det utan lösen återfå,
så länge det ej, på god tro, kommit i annans hand än gåfvotagares
eller hans arfvinges.

Lay-Utskottets Utlåtande N:o 32.

Detta förslag blef icke af Riksdagen godkändt.

Emellertid liar vid innevarande riksdag Herr Ola Andersson genom
en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o l) ånyo upptagit frågan samt föreslagit, »att Riksdagen för sin del
beslutar eu sådan lag, som innebålles i sistlidna års Lag-Utskotts betänkande
i frågan; dock med de förtydliganden och tillägg i afseende
på arf, pant och offentliga pantlåneinrättniugar, som kunna befinnas nödiga,
samt med uteslutande af deri intagna undantag för köp å auktion,
marknad, torg etc.»

Utskottet, som fortfarande delar Lag-beredningens åsigter i ämnet,
har sökt afhjelpa de vid förra riksdagen emot Lag-Utskottets då uppgjorda
förslag framställda anmärkningar derom, dels att förslaget icke
med erforderlig tydlighet utvisade, att det afsåge jemväl pantsatt gods,
och dels att det lemnade rum för den tolkning, att bestämmelsen om
viss preskriptionstid för anställande af klandertalan i ifrågavarande hänseende
skulle ega tillämplighet äfven i afseende på den, som genom
arf kommit i besittning af stulet gods.

Af ofvan anförda skäl kan Utskottet icke understödja motionärens
yrkande om borttagande af föreslagna undantagsstadgandet i fråga om
_ gods, som blifvit såldt å offentlig auktion, å marknad, torg eller annat
allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt
gods vanligen säljes. Deremot anser Utskottet, att detta undantagsstadgande
bör utsträckas äfven till gods, som blifvit pantsatt i allmän
pantlåneinrättning. Dylika inrättningar, såsom varande ett slags barmhertighets-
eller välgörenhetsanstalter, måste nemligen kunna antagas
företrädesvis handla i god tro, lika väl som den, hvilken på allmänt
försäljningsställe köper en vara.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, i anledning af förevarande
motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning
om återvinningsrätt till lös egendom, som
blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd,
så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864,
förordnas som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom
pant öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur

Lay-Utskottets Utlåtande N:o 32.

dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege lian det
utan lösen återfå lios den, som det innehafver. Har
denne på god tro fått godset i handom, och afstår
han det ej godvilligt; göre egaren sin rätt emot honom
gällande, genom stämning inom ett år sedan
godset tillgreps. År det afyttradt å offentlig auktion,
å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,
eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt gods
vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i
handom fått, rätt att det behålla, der ej egaren, inom
tid som nu sagd är, hos honom anmäler sig- att det
lösa och betalar hvad han för godset gifvit. År godset
pantsatt hos allmän pantlåneinrättning, kåfve inrättningen
rätt att panten behålla till dess skulden
betalas.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar,
gälla, äfven om godset kommit i innehafvarens hand
genom arf eller gåfva; dock vare, i fråga om skyldigheten
att återlemna godset, sådan innehafvare,
fastän han är i god tro, ansedd lika med den, fråry
hvilken arfvet eller gåfvan kommit,

Stockholm den 8 Maj 1874.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »Utan att nu ingå på frågan om det prin cipielt

riktiga i det af Utskottet framställda förslag, hvilket det begränsade
utrymmet för en reservation förbjuder, anser jag mig blott böra
fästa uppmärksamheten derpå att förslaget — detsamma som sistlidne
år framställdes och då afslogs i begge Kamrarne — leder till alldeles
motsatsen mot hvad motionären afsett. I de aldra flesta fall får, enligt
nu gällande lag, den, från hvilken gods är stulet, det åter af den, som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32.

det köpt, utan lösen. Enligt förslaget deremot får han det icke, der
det är såldt å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, icke
heller sedan ett år från tillgreppet förflutit. Då nu just de tjufvar, emot
hvilka man har svårast att värja sig, eller hästtjufvar, och i allmänhet
de som tillgripa kreatur ute å bete, nästan alltid sälja dessa på marknader,
så är det ju uppenbart att förslaget går i motsatt riktning emot
hvad motionären åsyftat, hvarföre han också bekämpat detta stadgande.

Afventyrligheten af det föreslagna lagstadgandet, som skulle innebära
en uppmaning för bofvar att, med tillhjelp af två falska vittnen,
hvarpå tillgången dess värre icke är knapp, fråntaga en person allt hvad
han inom loppet af ett år förvärfvat annorstädes än på torg, marknad
eller auktion, är också så i ögonen fallande, att förslaget lika litet nu
som sistlidne år torde vinna sympathi.

_ Lag-beredningen, som i fullkomlig motsats till Lag-komitén upptagit
_ detta stadgande, hade tillagt att: »om gods klandras, och säljaren
ej kan värja detsamma, denne skall ersätta skadan». Då Utskottet
deremot uteslutit detta stadgande, har Utskottet beröfvat den i god tro
varande köparen regressen emot sin säljare, hvilket ytterligare är
orimligt.

Slutligen kan undantaget för allmänna pantlåne-inrättningar vara
betänkligt. Detta undantag är för pantlåne-inrättningen i hufvudstaden,
der en polisbetjent alltid skall vara tillstädes, fullt motiveradt. Men i
småstäderna finnas allmänna p a n 114n e - i 111 ■ ättn i n ga r, vid hvilka man icke
alltid tillvägagar med erforderlig försigtighet, och ett privilegium, som
skulle göra dessa till tjufköpare, vore högst olämpligt.»

af Herr Grefve Mörner: »Då jag icke kan finna de af Utskottet

föreslagna lagstadganden nöjaktigt'' lösa frågan, huru och med hvad rätt
stulet gods ma af den bestulne återbekommas, finner jag mig nödsakad
afstyrka bifall till förslaget.»

af Herr Sundeil: »Då Lag-Utskottets utlåtande, i anledning af väckt
förslag, ungefärligen lika med det nu behandlade, afslogs vid sistlidet
års riksdag af ena Kammaren, synes mig, att endast af detta skäl bifall
till Herr Ola Anderssons motion nu icke oort, på sätt som skett,
af Utskottet tillstyrkas; åberopande jag i öfrigt den reservation i ämnet,
hvilken jag vid förra riksdagen''afgaf. (Lag-Utskottets Uti. 1873,
N:o 10, pag. 7).»

af Herr Nils Petersson.

Derjemte har Herr Sven Nilsson begärt få antecknadt, att han i
ärendets afgörande inom Utskottet icke deltagit.