Lag-Utskottets Utlåtande ~N:o 65 (Utlåtande 1867:LU65 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande ~N:o 65.

M:o 85.

Ank. till Riksd. Kansli d. 12 April 1867, kl. 7 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om vissa stadgande
till ordnande af jordegares och arrendator ömsesidiga
rättsförhållanden.

I anledning af remiss från Första Kammaren har Lag-Utskottet att yttra
sig öfver eu af Herr P. von Möller väckt motion (N:o 18), hvars ändamål uppgifves
vara att, i afbidan af en tidsenlig omarbetning af Jorda- och Byggningabalkarne,
utverka några lagbestämmelser, hvarigenom de mest anmärkningsvärda
brister i nu gällande lag, de der verka till hinder för jordbrukets och arrendeväsendets
utveckling, må varda undanröjda. I sådant afseende föreslår motionären
:

l:o att ur Jorda-balkens 16 Kap. 5§ — som bjuder, att, derest antingen jordägare
eller landbo önskar arrendets upphörande vid den öfverenskomna städjetidens
slut, uppsägning skall ske före Thomoedag ett år förr, än giftostämma är
ute — orden ”ett år förr, än giftostämma är ute" måtte utgå, och samma §
erhålla följande tillägg: ”Då legostämma, som å viss tid satt varit, ute är, må
jordegaren sjelf råda jord sin”;

2:o att, enär vår lag förmenas sakna föreskrift, huruvida, i det fall att
utarrenderad jord säljes exsekutivt till betäckande af äldre inteckningshafvares
fordran, arrendatorn eger åtnjuta uppsägning och laga fardag eller icke, i sådant
hänseende stadgas måtte: ”Då till arrende upplåten jordegendom, till följd af
äldre inteckningsrätt, exsekutivt försäljes och öfvergår till annan egare, gälle,
med hänseende till innehafvaren af nyttjanderätten (arrendatorn) hvad om uppsägelse
och laga fardag stadgadt finnes;

Bill, till Riksd. Prof. 1867. 7 Sami. 13 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

3:o att till undanrödjande af tvekan derom, hvarest det öfverenskomna arrendet
skall erläggas, måtte fastställas följande:

”Derest ej i legoaftalet föreskrifves, hvarest den årliga legan skall till jordegaren
utbetalas, skall det ske i brukarens bostad å den egendom, hvarom legoaftalet
handlar;”

4:o att 6 § i 17 Kap. Handels-balken måtte erhålla följande tillägg:

”Jordegaren njute förmånsrätt i de lösören, som å egendomen finnas, så
ock i derå vexande eller bergad gröda, såväl för sistförflutna och löpande årets
jordlega, för alla årens husröta och vanhäfd samt för utskyld och afgäld, som
af fast egendom gå bör och för sistförflutna eller löpande året innestår, enär
brukaren derför svara bort, som ock för betingad hyra af de åt brukaren af
jordegaren öfverlemnade inventarier samt för förskingring och vanvård af redskap,
kreatur eller annat, som jordegaren honom till egendomens bruk lemnat;”

5:o att, till skyddande af såväl jordegarens som arrendatorns rätt, 5 Kap.
3 § Utsöknings-balken, som innehåller föreskrift, huru fast egendom må i mät
tagas, måtte erhålla följande tillägg:

”Inventarier, af hvad slag det vara må, så ock utsäde och foder, som jordegare
till arrendator öfverlemnat, få icke, så länge legoaftalet räcker, utan båda
kontrahenternas medgifvande, från egendomen skiljas eller för gäld i mät tagas.”

”Förteckning deröfver med åsatt värde skall vid legoaftalets uppgörande eller
vid arrendets tillträdande upprättas och af båda kontrahenterna undertecknas,
samt en bestyrkt afskrift deraf till exsekutor aflemnas, att af honom förvaras;”

6:o att till förekommande deraf, att vexande gröda tages i mät och säljes,
innan den hunnit mognad, till ett pris, som icke motsvarar dess af mognaden
beroende värde, sistnämda § måtte erhålla jemväl detta tillägg:

”Vexande gröda får ej i mät gå utan i förening med jordegendomen;”

7:o att, på det de stridigheter, som lätteligen uppstode emellan jordegare
och arrendator, måtte kunna erhålla ett skyndsammare slut, än om de gjordes
till föremål för en vanligen långsam rättegång, det måtte varda medgifvet, att
tvister om tillämpning af arrendekontrakt få afgöras af kompromissarier och desses
utlåtande, utan appell, ega full exsekutiv kraft, samt till den ändan 4 Kap.
5 § Utsöknings-balken erhålla följande tillägg:

”Om vid afslutandet af ett aftal man å båda sidor öfverenskommit, att de
tvister, som kunna deraf uppkomma, skola slitas, icke af allmän domstol utan
af gode män, och utfäst sig att nöjas åt deras slut, vare sådant aftal giltigt
och bindande.

Denna motion, såsom afseende ett ämne, i fråga om hvilket lagstiftningen
hos oss är i behof af utveckling, har Utskottet ansett förtjent af synnerlig upp -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

märksamhet. De bestämmelser, vår lag angående lega af jord å landet innehåller
i ett kapitel af Jorda-balken och spridda stadganden i Byggninga-balken,
utgöras af några reglor, lämpade efter de enkla förhållandena vid den tid lagen
skrefs, och åsyftande hufvudsakligen att i afseende på dels tiden för nyttjanderätten,
dels sättet för densammas utöfvande, fastställa sådana begränsningar, som
ansågos af brukningsaftalets särskilda natur rättsligen böra härledas. Ehuruväl
jorden äfven på den tiden uppläts till nyttjande åt landbönder, omfattade dock
hvarderas besittning inerändels endast en mindre jordvidd eller hemman, hvars
brukande efter tidens sed ej erfordrade några djupare insigter. Sådana, i våra
dagar icke ovanliga arrenden, som omfatta possessioner af hvilken storlek som
helst, ifrågakommo sällan eller aldrig; och att en arrendator nedlade ett betydligare
kapital å annans jord, var sällsynt om icke alldeles ohördt. Sedan emellertid
jordens brukande blifvit föremål för vetenskapligt studium, och man kommit
till full insigt deraf, att den vinst, jordbruksnäringen lemnar, står i förhållande
till det arbete och kapital, som å jorden nedlägges; samt sednare tids
friare näringslagstiftning framkallat på landsbygden en blandning af näringsfång,
som tillförene endast sågs i städerna och företer det förhållande, att jordens
egare sysselsätta sig med andra yrken, som ej lemna dem tillfälle att med fördel
sjelfva bruka sin jord, har jordbruksnäringen till betydlig del kommit i händerna
på verkliga yrkesmän, hvilka, genom arrenderande af större jordvidder på
ansenligt lång besittningstid, försäkra åt sig möjligheten att draga vinst af och
förkofra det kapital, de å jorden nedlägga, och af hvilkas framgång således också
sjelfva näringens förkofran beror. Det ligger i sakens natur, att den ökade mångfalden
af de förhållanden, som med en sådan ny sakernas ordning inträdt, skall
uppställa nya fordringar på lagstiftningen, och det är alltså ett verkligt behof,
att till dessa förhållanden utsträckes det hägn, lagen förmår att gifva medelst
efter dem afpassade bestämmelser.

Efter dessa anmärkningar öfvergår Utskottet till den föreliggande motionens
särskilda punkter, af hvilka några synas Utskottet, egnade dels att afhjelpa
vissa brister, som vidlåda nu gällande lag beträffande vilkoren för arrenden och
deras bestånd, dels att medverka till det gagn, jordbruksnäringen af arrendeväsendet
kan hemta.

Hvad således först angår nödvändigheten af uppsägning, änskönt viss arrendetid
är vid det emellan jordegare och arrendator slutade aftal bestämd, så synes
just den omständighet, att viss tid blifvit på förhand öfverenskommen, enligt i
allmänhet gällande grunder för den lagliga verkan af aftal böra föranleda dertill,
att ingendera kontrahenten för längre tid än den aftalade har några förbindelser;
utan bör det bero på nytt aftal, om utsträckning till längre tid skall
anses å båda sidor medgifven. För det undantag från eu sådan regel, vår lag
i förevarande fall innehåller, torde icke hafva förefunnits andra än historiska

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

grunder, hvilka numera sakna betydelse, sedan bruket att muntligen sluta legoaftal
kan anses upphördt, och väl sällan något arrende ifrågakommer, utan att
skriftligt kontrakt derom upprättas. Det skäl för bestämmande af längre uppsägningstid,
som företer sig i det fall, att ej viss legotid är aftalad, förefinnes
alldeles icke, när ifrån början för begge kontrahenterna varit bekant, vid hvad
tid legoaftalet skulle upphöra; och med afseende ej mindre härå, än å de olägenheter,
som för en jordegare kunna uppstå, derest han beredt sig att å viss
tid tillträda sitt hemmansbruk, men nödgas, till följd deraf att en tredskande
arrendator på grund af t. ex. någon brist, som af hvarjehanda anledningar lätteligen
uppstår i beviset om skedd uppsägning, kunde tilltvinga sig ett eller
annat års ytterligare besittning af jorden, synes således allt skäl vara för handen
att åt stadgandet i 6 § af 16 Kap. Jorda-balken: ”Leger man ut eller till
lega tager gods och gårdar med vilkor, rätte sig å båda sidor efter det som
aftaldt är”, gifva full tillämpning äfven i fråga om tiden för legat), så att den,
som vill försäkra sig om förlängning deraf, må så tidigt, som för honom är behöfligt,
utverka medkontrahentens samtycke dertill. Dervid kan likväl det fall
inträffa, att en brukare, efter den bestämda legotidens slut, sutit någon tid qvar
å jorden och den brukat, utan att egaren lagt i dagen någon afsigt att sjelf
tillträda densamma. I detta, fall måste å båda sidor presumeras ett tyst sam
tycke, att arrendet må fortfara, och för denna händelse synes således till begges
skydd erfordras en lagbestämmelse, som reglerar förhållandet dem emellan; i hvilket
afseende riktigast synes vara att betrakta det sålunda förnyade arrendet så
som förlängdt och gällande för obestämd tid, hvars afbrytande beror på uppsägning.
Såväl Lag-komitéen som Lag-beredningen hade också föreslagit, att, när
bestämd tid för lega vore ute, egaren måtte sjelf få råda sitt hemman, men att
legoaftalet skulle anses förlängdt på obestämd tid, derest brukaren satt qvar å
jorden efter legotidens slut, och egaren ej inom tre månader anmanat honom
att flytta.

Hvad sålunda blifvit anfördt angående uppsägning af arrenden på landet,
gäller emellertid med samma skäl i fråga om hyra af stadsegendomar, beträffande
hvilka i 16 Kap. 13 § Jorda-balken är stadgadt: ”Vill egaren sitt hus eller

gård sjelf hafva eller till andra hyra, när stämmodag är ute; eller vill gästen
då ej längre blifva i gården qvar; säge hvarannan till med tvänne gode män,
två månader före stämmodag. Försummar det någondera, stånde legostämma till
nästa fardag.”

Nödvändigheten af följdriktighet beträffande tillämpningen af en sådan grundsats,
som den om verkan af ett för viss tid ingånget legoaftal, bjuder, att stadgandet
om skyldighet att uppsäga lega af hus eller gård i stad sättes i öfverensstämmelse
med hvad om lega af jord å landet gäller; och Utskottet hemställer,
med stöd af det nu anförda,

Lag-JJtskottets Utlåtande N:o 65.

det mätte Riksdagen för sin del besluta utfärdandet af en
författning, hvarigenom, med ändring af 16 Kap. 5 och
13 §§ Jorda-balken, så vidt derigenom uppsägning af städja
eller lega å landet eller i stad är föreskrifven jemväl för
det fall, att viss legotid blifvit af talad, förordnas: "När
bestämd tid för lega ute är, må egare sjelf råda jord, hus
eller gård sin; och flytte brukare eller hyresman, ändå att
uppsägning ä någondera sidan ej skett. År vid legoaftal
förbehåll om uppsägning gjordt, vare det gällande. Har,
sedan bestämd legotid, ute var, brukare fortfarit med brukningen,
eller hyresman suttit i gården qvar, och har ej
egaren, å landet inom två månader och i stad inom en
månad efter legotulens slut, anrnanat honom att afflytta,
varde legoaftalet ansedt såsom förlängdt på obestämd tid,
och gälle om uppsägning, hvad i lag stadgas."

Hvad Herr von Möller i andra punkten af sin motion föreslår, till skyddande
af arrendators rätt till fardag i det fall, att den jord, han brukar, varder
för äldre intecknad gäld utmätt och försåld, anser Utskottet deremot obehöfligt.
Jemväl på den tid, då stadgandet i 16 Kap. 15 § Jorda-balken, att köp bryter
legostämma, var i full gällande kraft, fanns dervid det förbehåll, att köparen
borde i rättan tid uppsäga landbo eller hyresman, och denne ega sitta qvar till
laga fardag. Den omständighet, att Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800, jemförd
med flera sedermera i samma ämne utkomna författningar, i viss mån
ändrat nyssnämnda stadgande, så att köp icke bryter legostämma, derest landbo
eller hyresman intecknat sitt kontrakt, kan desto mindre hafva haft något inflytande
på den sednares rättighet att tillgodonjuta uppsägning och laga fardag,
som i 5 Kap. 8 § Utsöknings-balken fått oförändradt qvarstå det stadgande till
brukares skydd, som hänvisar till förstnämnda lagrum; och Utskottet hemställer
fördenskull,

att motionen i denna del ej må till vidare åtgärd föranleda.

På sätt motionären anför, har det verkligen inträffat, att tvistighet emellan
jordegare och arrendator uppstått till följd deraf, att i lagen saknas föreskrift i
fråga derom, hvarest arrendeafgäld skall erläggas, hvilket dock är i så måtto af
vigt, som arrenderätt kan förverkas, derest icke afgälden rätteligen erlägges.
Merendels finnes derom ingenting sagdt i arrendekontraktet — och det är just
för sådana fall, som lagen bör upptaga, hvad som skall tjena till efterrättelse
för vederbörande. Rörande detta ämne finnes väl i Utsöknings-balkens 4 Kap.
10 § stadgadt, att i utsökningsmål, när ej viss ort är nämnd, der betalning ske
bör, Konungens Befallningshafvande skall pröfva, hvar betalning, å gäldenärens

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

kostnad, bör verkställas; men detta stadgande synes, när fråga är om förfallet
arrende, desto mindre tillfyllestgörande, som arrendator rätt kan vara försuten,
innan frågan kommer till Konungens Befallningshafvande eller domaren. Vid
öfvervägande af livad härutinnan må vara lämpligast, förekommer, att, derest
arrendator förpligtades att verkställa betalningen af arrendet, der jordegaren är
boende, en sådan skyldighet kunde innebära en obillig tunga i det fall, att jordegarens
bostad är aflägsen från den arrenderade egendomen, och isynnerhet
derest arrendeafgälden är bestämd att utgå, såsom ofta är händelsen, i spanmål
eller andra natura-prestationer, hvilkas forslande längre eller kortare väg ovedersägligcn
är ett åliggande, som ej kan anses härflyta af arrendekontraktet, om
detta intet derom innehåller; och ensamt denna omständighet innebär, enligt
Utskottets omdöme, fullt skäl att förkasta eu bestämmelse i dylikt syfte. För
jordegaren åter kan det icke anses medföra särdeles olägenhet att, i fall han
sjelf, genom att flytta till annan ort, för arrendatorn försvårar arrendets liqviderande
till egaren personligen, nödgas hos arrendatorn uppbära denna liqvid,
helst som jordegaren väl bör förutsättas underhålla sådan gemenskap med den
ort, hvarest hans egendom är belägen, att han der åtminstone icke saknar ett
pålitligt ombud. Utskottet anser fördenskull icke någon tvekan böra uppstå att
för ifrågavarande fall föreskrifva, att, derest icke genom aftal annorlunda är stadgadt,
betalning af arrende bör ske på det ställe, der den betalningsskyldige är
boende. Det torde väl någon gång kunna inträffa, att arrendatorn icke bor på
det hemman han arrenderar; men endast undantagsvis lärer väl förhållandet vara,
att han bor långt derifrån,'' och på en lagbestämmelse i ämnet torde ett sådant
undantagsförhållande desto mindre böra hafva inflytande, som i sistberörda, mera
sällsynta fall, hvilka väl oftast kunna förutses, innan arrendeaftalet kommer till
stånd, det må vara jordegarens omsorg att i arrendekontraktet göra förbehåll
beträffande stället för arrendeliqviden. Hvarje annan bestämmelse i ämnet, än
den Utskottet sålunda anser sig böra föreslå, lernnar rum för jemförelsevis flera
och vigtigare inkast. Hvad särskildt angår motionärens hemställan, att betalningen
må ske “i brukarens bostad ä den egendom, hvarom legoaftalet handlar
förekommer emot densamma, att den icke vore tillämplig å de fall — hvilka
ej äro sällsynta — då arrendatorn icke är boende å sjelfva egendomen. Ofta
finnes till och med icke boningshus å den utarrenderade jorden, hvilket isynnerhet
är händelsen med stadsjordar, och det kan då ej vara större olägenhet för
egaren att söka brukaren i hans hemvist än för den sednare att inställa sig hos
den förre. På de händelser åter, då brukaren verkligen har sin bostad å den
arrenderade jorden, får den af Utskottet föreslagna bestämmelse samma verkan
och tillämpning som den af motionären förordade. I fråga om denna, likasom
förstnämda punkt, har Utskottet ansett samma lag böra gälla för stad som för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

landet; och Utskottet, som på ofvan anförda skäl finner sig icke böra biträda
motionärens förslag oförändradt, får alltså hemställa:

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, hvarigenom
angående stället, der betalning af arrende och hushyra
skall ske, stadgas:

“År ej vid legoaftal om jord eller hus bestämdt, hvarest
betalning af legan ske bör; då skall den utgifvas, der brukaren
eller hyresmannen sitt bo och hemvist häfver. “

I fråga om den förmånsrätt till arrendatorns lösa egendom, som bör jordegare
tillkomma, stadgar 17 Kap. 6 § Handels-balken:

För afrad, tionde och all annan afgäld af fast egendom, hafve ock den företräde
till samma jord, som den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i
17 Kap. Jorda-balken stadgadt är. Är gäldenären sjelf ej jordegare, njute den,
som afgälden eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta, ehvad
det är för flera eller färre år, vare lag samma. I byggnad å annans grund i
staden eller på landet hafve jordegare företräde till åbyggnaden

och 17 Kap. 3 § Jorda-balken, hvarpå nyssnämnda lagrum syftar, innehåller,
att sista årets afrad har “bättre rätt än annan gäld“ och att, om afrad står
inne för tre år, och han, som den hafva bör, visar, att han den ej förr få kunnat,
han då skall njuta “samma rätt och förmån“.

Motionären har nu föreslagit, att enahanda företrädesrätt måtte jordegaren
tillkomma dels för den hyra, han af brukaren sig betingat för till den sednare
upplåtna inventarier, dels ock för värdet af den förminskning af dylika inventarier,
som igenom brukarens vanvård eller förskingring uppkommit.

Utskottet kan ej inse annat, än att för en dylik bestämmelse enahanda
grund förefinnes, som den, på hvilken nyssnämnda lagrum stödja sig, och hvilken
funnits så vigtig, att, oaktadt man i sednare tid sökt så mycket som möjligt
inskränka de s. k. tysta förmånsrätternas antal, den ifrågavarande dock måst
bibehållas. Utan tvifvel hade också i 1734 års lag blifvit fastställd förmånsrätt
för omförmälda fordran, derest på den tiden det varit brukligt att med ett hemman
utarrendera jemväl inventarier, ett bruk, som först i sednare tider vunnit
den utbredning, att lagstiftningens uppmärksamhet å deraf härflytande förhållanden
icke längre kan uteblifva. Med afseende å de mångfaldiga fördelar, det för
såväl jordegare som arrendatorer medför, att inventarierna vid en egendom få
åtfölja arrendet, synes sådant snarare böra uppmuntras än motverkas. För jordegaren
består fördelen dels deri, att han undgår att afyttra sina inventarier till
det pris, som vid tiden för arrendets början kan betingas och som i de flesta
fall icke motsvarar det verkliga värde, de för honom ega, dels deri, att, när
arrendet omsider upphör, han undgår omsorgen att på en gång anskaffa ny uppsättning
af redskap och kreatur; hvartill mången gång jemväl torde komma den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

fördel, att ett högre arrende kunde betingas, om brukaren finge hyra inventarierna,
emedan den sednare ofta lättare kommer ut med att erlägga en högre
afgäld, än att anskaffa kapital till inköp af nödiga inventarier. För arrendatorn
åter synes fördelen så påtaglig, att derom ej behöfver ordas. Men aet måste då
vara angeläget, att lagstiftningen icke motverkar en dylik anordning, hvilket kan
sägas vara förhållandet, så länge lagen icke lemnar en jordegare nödigt skydd
mot äfventyret att när som helst nödgas vika för en okänd fordringsegares anspråk;
och det lider ej tvifvel, att, i saknad af härför lämpliga stadganden,
vederbörande tvingas att söka bereda sig säkerhet på sidan om lagen, genom
medel, hvilka ofta af rättskänslan ogillas eller åtminstone få skenet af understuckna
aftal, ehuru afsigten dermed icke alltid varit förtjent af all den missaktning,
de uppväcka.

Lag-beredningen har också i fråga om den förmånsrätt till brukares lösören,
som jordegare borde tillkomma — efter det Beredningen utlåtit sig om det företräde,
husegare hade till hyresgästs gods, som i huset är — yttrat följande:

”Både rättvisa och billighet kräfva, att samma förmånsrätt, hvilken sålunda
blifvit tillagd husvärd i det gods, som hörer hyresgäst till och i huset är, för
sista och löpande årets hushyra m. m., äfven tillerkännes jordegare, den der
upplåtit sin egendom åt annan till brukning, i dennes lösören, som å egendomen
finnas, och i derå vexande eller bergad och i behåll varande gröda, för
sistförflutna och löpande årets lega, för alla årens husröta eller vanhäfd, för ränta
eller utskyld, hvarför egendomen häftar efter 6 § *), när brukaren derför svara
bort, så ock för ersättning, der den gäldas bör, för kreatur, redskap eller annat,
som egaren lemnat honom till egendomens bruk.”

Utskottet lemnar derhän, huruvida, på sätt motionären antager, Lag-beredningen
icke med ordet ”lega” äfven åsyftat betingad hyra för de inventarier,
som blifvit till brukarens nyttjande upplåtna. Åtminstone måste i alla fall, då
i arrendekontrakt ej är skiljdt emellan hvad som skall i lega för jord eller för
inventarier gäldas, benämningen lega äfven bli tillämplig på den sednare, och
Utskottet instämmer med motionären deri, att för sådan lega bör åtnjutas förmånsrätt
lika väl som för jordegarens öfriga omförmälda fordringar.

På grund häraf anser sig Utskottet böra understödja motionärens förslag, i
hvad dermed åsyftas att tillförsäkra jordegare förmånsrätt i arrendators lösa egendom
för ej mindre betingad lega för inventarier än den ersättning, som för vanvård
eller förskingring af sådana bör utgå; hvaremot Utskottet finner dels mindre
nödigt att, lika med motionären, till utvecklande af hvad med ”lösören” enligt
17 Kap. 6 § Handels-balken bör förstås, uppräkna särskilda slag af sådana, dels
betänkligt att genom en sådan bestämmelse, som den af motionären använda

*) I 22 Kap. af det utaf Beredningen afgifna förslag till Handels-balk.

orda -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

ordalydelse: ”sistförflutna och löpande årets lega” innebär, ändra hvad 17 Kap.
3 § Jorda-balken och 2 punkten i 6 § af 17 Kap. Handels-balken innehålla om
vidsträcktheten af ifrågavarande förmånsrätt.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, angående
tillägg till hvad allmänna lagen stadgar i afseende
på jordegares förmånsrätt till landbos lösören, hvarigenom
för ordnas: ”att hvad i 6 % af 11 Kap. Handels-balken
stadgas om jordegares förmånsrätt i landbos lösören för
afgäld af fast egendom, jemväl skall ega tillämpning i
fråga om lega för kreatur, redskap och annat, som egaren
lemnat landbon till egendomens bruk, der den lega ej
längre stått inne, än i 17 Kap. Jorda-balken sägs, så ock
om ersättning, der den gäldas bör, för hvad sålunda till
landbon lemnadt blifvit."

Hvad ofvan blifvit anfördt angående det skydd, lagstiftaren bör bereda för
sådana arrendeaftal, hvarigenom jordegare upplåter åt arrendator jemväl sina
gårdsinventarier, torde äfven få åberopas såsom skäl för bifall till hvad i 5
punkten af förevarande motion är föreslaget. På sätt motionären erinrar är det
föga tillrådligt att låta inventarier åtfölja ett arrende, enär icke någon säkerhet
gifves, att icke inventarierna — de der under tidens lopp förslitas och utbytas
emot nya, hvilka icke enligt vår lag ikläda sig de förras egenskap af jordegarens
tillhörighet — snart nog kunna varda för arrendatorns gäld till annan person
tagna i mät; och å andra sidan icke heller arrendatorn, änskönt han må hafva
genom inteckning förvarat sin arrenderätt, kan vara förvissad, att icke för jordegarens
gäld utmätas de kreatur och redskap, förutan hvilka tilläfventyrs hela
arrendet för brukaren skulle sakna värde. I beggedera fallen drabbas äfven den
icke skyldige af förlust.

Redskap och kreatur, eller med ett ord inventarier, vid en egendom hafva
numera ett ojemförligt högre värde, än fordom, i förhållande till sjelfva jordens;
och det kapital, som nedlägges i dyrbar redskap och å djur af ädlare slag, är
ofta så betydligt, att skilnaden emellan hvad som, enligt äldre uppfattning af
vilkoren för jordbrukets drift, utgjorde hufvudsak eller bisak, nästan kan anses
utjemnad. Redan i 1734 års lag, 10 Kap. 5 § Giftermåls-balken, sådant detta
lagrum lydde, innan det upphäfdes genom Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845,
fanns den grundsats antydd, att inventarier voro att anse såsom adpertinentier
till fast egendom; och om än icke det bör ifrågasättas att i lagstiftningen åter upplifva
denna grundsats, som jemväl återfinnes i den Fransyska lagen, nemligen att
meddela fastighets natur åt den lösegendom, som vid ett jordbruk användes och är
oumbärlig, synes dock, till följd af antydda förändrade förhållanden, sådan egendoms

JUh. till Riksd- Prof. 1861, 7 Samt. 13 Höft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

rörlighet böra inskränkas. En början härtill torde utan våda kunna ske genom att
vid jordbruksinventariers tillgänglighet för egarens eller arrendatorns borgenär
fästa det vilkor, Utskottet här nedan ämnar föreslå, att nemligen de ej må, så
länge legoaftalet begagnas, skiljas från den jord, hvartill de höra, såvida ett
tillförlitligt vittnesbörd finnes om mängden och beskaffenheten af de arrenderade
inventarierna uti eu förteckning, som ständigt är för underexsekutor tillgänglig.
I förhållande till tredje mans rätt blir skilnaden allenast den, att å ena sidan
jordegarens borgenärer — af hvilka de, som hafva inteckning framför arrendatorns
kontrakt, hvarken få bättre eller sämre rätt, och de åter, framför hvilka
arrendatorn medelst inteckning af sitt kontrakt beredt sig företräde, icke skäligen
kunna göra anspråk på att tillgodonjuta betalning på ett sätt, som kränker
hans nyttjanderätt — måste söka betäckning för sina fordringar medelst jemväl
fastighetens utmätande, i stället att hålla sig till lösegendomen allena; och å
andra sidan brukarens fordringsegare — hvilka väl gemenligen kunna förutsättas
känna den förbindelse, han såsom arrendator har till jordegaren, under det åter
den sednare icke har samma lätthet att sig förese mot det äfventyr, han löper,
att råka i konkurrens med andra arrendatorns borgenärer — icke annorlunda än
i sammanhang med utmätning af arrendatorns nyttjanderätt till den af honom
brukade egendom kunna få sina fordringar betäckta med den lösegendom, hvars
skiljande från föremålet för hans arrende kunde göra det sednare för honom
nära nog värdelöst.

I förmodan, att de ändamål, Utskottet med nedan föreslagna lagförändring
söker uppnå, skola erkännas vara af vigt och betydelse för allmänna välståndet
saväl som för enskilda jordbruksidkare, hemställer Utskottet, att femte punkten
i Herr von Möllers ifrågavarande motion måtte på det sätt bifallas,

att Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom
stadgas: «Vill jordegare, som sin fasta egendom till
brukning åt annan upplåtit, äfven lemna honom kreatur,
redskap och annat till egendomens bruk, göre derå förteckning
med utsatta värden. Den förteckning skall af
begge underskrifvas, och en bestyrkt afskrift deraf ingifv as
till kronofogde å landet eller Magistrat i stad att förvaras.
Ej må sedan de lösören, eller hvad i stället derför
sättes, för gäld i mät tagas, så länge legoaftalet räcker«.

Vidkommande sjette punkten i meranämnda motion synes väl icke något
tvifvel förefinnas derom, att vexande gröda lagligen är att betrakta såsom en
del af den fasta egendom, hvarå den befinnes, likasom skog, matjord, m. m.,
och således icke hänförlig till lösegendom, ehuru en sådan doktrinel bestämmelse
ej finnes i vår lag särskildt uttalad. Men i anseende dertill att berörda egenskap
hos gröda med dess afbergande nödvändigt upphör, och tidpunkten härför

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

lätt kan beräknas, har det blilvit ganska brukligt, att, när annan tillgång hos
en gäldenär saknas, taga hans vexande gröda i mät, till och med att försälja
densamma, innan den visshet om dess verkliga värde kan vara för handen, som
är af den framtida mognaden och lyckliga inbergningen beroende; och ehuru
våra utsökningslagar icke gifva något stöd för ett sådant förfarande, har man
dertill sökt en anledning i det förhållande, att i allmänhet eventuela rättigheter
och anspråk lagligen kunna blifva föremål för frivillig eller tvungen öfverlåtelse.
Men i jemförelse med den förlust och de olägenheter, en dylik utmätningsåtgärd
kan tillskynda gäldenären såväl som andra, lrvilkas rätt är deraf beroende, och
hvilka icke böra lida till följd deraf, att de icke hastat att söka en otidig realisering
af en tillgång, som till sin natur icke ännu är annat än ämne till en
tillgång, må väl den olägenhet, som för en fordringsegare kunde uppstå af ett
förbud mot dylik realisation, anses ganska ringa, såsom medförande allenast nödvändighet
för honon att afvakta en lämpligare tidpunkt, hvars infallande kan
på det aldra närmaste beräknas.

Det är på dessa skäl, såväl som de af motionären andragna, som Utskottet
icke tvekar att tillstyrka bifall till motionen jemväl i denna del, sålunda,

att Riksdagen ville för sin del besluta, en författning, hvarigenom
för ordnas som följer: «Vexande gröda må ej i

mät gå annorledes än i sammanhang med eg ande- eller
nyttjande-rätten till den jord, hvarå den vexen.

Deremot anser Utskottet sig sakna anledning att understödja den framställning,
sjunde punkten i förenämnda motion innehåller, att nemligen genom ett lagstadgande
måtte närmare, än redan genom 4 Kap. 15 § Utsöknings-balken skett,
bestämmas, att aftal om tvistefrågors skjutande under kompromiss, i stället för
domstol, skall vara bindande. Nämnda § lyder sålunda:

“Häfver man å båda sidor skjutit det, som tvist är om, under gode män
och utfäst sig att nöjas åt deras slut; gånge då det till utmätning".

Denna lydelse föranleder icke dertill, att aftalet om kompromiss skall vara
ingånget inför domstolen, helst som ej mindre innehållet af nästföregående §,
nemligen: “Förlikning, som inför domaren, eller eljest sker, ege samma rätt som
annan klar förskrifning," än ock kapitlets öfverskrift: «Om utmätning ä skuldebref,
klara förskrifning ar och gode mäns utslag"-, gifver tydlig anvisning på
en motsatt tolkning. Utskottet hemställer följaktligen,

att motionen i sistberörda hänseende ej måtte till vidare åtgärd
föranleda.

Stockholm den 15 Februari 1867.

, På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

Rfservattoiien

af Herr Grefve Sparre, Eric: »Emot Utskottets i 3:r]je och 5:te punkterna

af detta Betänkande framställda förslag får jag anmäla min reservation.

Hvad först angår bestämmande af stället der arrende bör erläggas, så förekomma
vid det af Utskottet föreslagna stadgande flera betänkligheter. Är lega,
vare sig af jord eller hus, utsatt i penningar, hvilket hvad de sistnämnda, eller
husen, angår, nästan alltid är, och i fråga om jord, alltmera blir fallet, finnes redan
i 4 Kap. 10 § Utsöknings-balken den grundsats antydd, som också i lagskipningen
blifvit tillämpad, att gäldenären skall tillställa fordringsegaren liqvid, och
då i händelse af tvist lagen redan bestämmer, att “Konungens Befallningshafvande
egen pröfva hvar betalning, på gäldenärens kostnad, ske bör“, så synes mig
ett afvikande endast för detta fall från den allmänna grundsatsen icke vara lämplig.
Är denna grundsats i allmänhet rigtig, så bör den gälla äfven för en brukare
eller hyresman; är den ovigtig så bör den ändras, men intet undantag för
dessa ske. För min del anser jag flera och giltiga skäl förefinnas för bibehållande
af grundsatsen. Det är i allmänhet svårare för en fordringsegare att träffa
en gäldenär, som håller sig undan, än för gäldenären att träffa en fordringsegare,
som väntar liqvid. Den sednare är vanligen ganska mottaglig.

Den omständighet att till följd af tredska hos en individ stridighet uppstått
i anledning deraf, att kontrahenten försummat att gifva ett aftal behörig bestämdhet,
är icke i och för sig giltig anledning för lagstiftaren att uppträda, helst
der lag redan finnes; men sker det, bör åtminstone det nya lagbudet förekomma,
men icke, såsom det nu föreslagna, föranleda tvister. En jord- eller husegare
som af sin brukare eller hyresman icke utfår sin lega, och på grund deraf nöd
gas lagsöka denne, måste, om förslaget antages, för att åtnjuta ränta från förfallodagen,
med notarial-attest styrka, att han å denna dag infunnit sig i gäldenärens
bostad för att uppbära liqvid. Är brukare eller hyresman icke boende
ä stället, hvilket ofta inträffar, exempelvis alltid med stadsboer, som arrendera
lägenheter å landet eller landtman, som tillbringa en del af året i stad, blir det
för egaren särdeles obeqvämt att uppsöka dem i deras bostäder.

År jord- eller husegaren icke boende å stället och har han icke der ställt
ombud för sig, så lärer, om i anledning deraf tvist uppstår, vederbörande myndighet
vid den pröfning, som enligt ofvan åberopade lagrum honom åligger, icke
underlåta att å denna försummelse å egarens sida fästa afseende, och omöjligt
förekommer det mig att i sådant fall arrenderättigheten kan anses förverkad,
då försummelse ej ligger arrendatorn till last.

Men om en jordegare, som af en mängd brukare eller arrendatorer har att
uppbära en mängd naturaprestationer, icke bevisligen underrättat en hvar af dem,
att han ställt ombud för sig, så skulle dessa för sin tredska utan tvifvel förebära

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 65.

okunnighet. Vid den ringa afgäld, som t. ex. för afsöndrade lägenheter erlägges,
skulle hemmansegaren för mödan att uppbära densamma få vidkännas kostnad
till högre belopp än hela afgälden. Med ett ord förslaget synes mig stridande
mot den för likartade fall gällande princip; opraktiskt och i allmänhet obehöfligt
eller olämpligt, då tvister i enstaka fall derigenom icke undvikas.

Beträffande förslaget i femte punkten derom, att inventarier ej må i mät
tagas, hvarken för jordegarens eller brukarens skuld, så förekommer i förstnämnda
hänseende att 5 Kap. 9 § Utsöknings-balken redan innehåller: “All utmätning hör
ske utan förfång af den rätt, som annan till gäldenärs gods eger“. Om eu
jordegare lemnat inventarier till sin brukare, så kunna följaktligen icke, utan
förfång af dennes rätt, dessa inventarier tagas i mät för jordegarens skuld. I
detta afseende är således det föreslagna stadgandet öfverflödigt.

I fråga åter om utmätning för brukarens skuld är det lika öfverflödigt att
stadga, att för densamma jordegarens inventarier ej kunna i mät tagas. Vidkommande
de inventarier, som brukaren satte i stället för dem som han föryttrat, så
kan, der kontraktet eller inventarieförteckningen derom intet stadgar, någon svårighet
för närvarande uppstå. Om den i 10 Kap. 5 § Giftermåls-balken af 1734
års lag antydda, i Fransyska lagen antagna grundsats, att jordbruksinventarier medfölja
fastigheten, i lagskipningen eller lagstiftningen vinner tillämpning, ar denna
svårighet hjelpt. Till dess detta sker, hyser jag likasom i fråga om föregående
punkt tvekan att för .ett fall stadga undantag från den allmänna regeln; helst
det icke anses kunna ske, utan att kronofogden göres till arkivarie för dessa
handlingar; samt i allt fall jordegaren enligt det i fjerde punkten föreslagna
stadgande för den ersättning, hvartill han ovilkorligen är berättigad för de åsyftade
inventarierna, får förmånsrätt i dem, som brukaren anskaffat.“

I afseende på tredje punkten af motionen hafva Herr Faxe och Herr von
G eg er felt instämt med Herr Grefve Sparre.

Af Herr Faxe: “Jag kan ej biträda Utskottets, i anledning af motionens

fémte punkt, afgifna förslag, derför att, så vidt dermed afses, att från utmätning
för jordegarens skuld undantaga denne tillhöriga inventarier, som blifvit
till arrendators begagnande öfverlemnade, jag anser vådligt, att i detta afseende,
till förfång för jordegarens borgenärer, tillägga arrendatorn annan eller bättre
rätt, än som, på grund af 5 Kap. 9 § Utsöknings-balken, efter dess nuvarande
lydelse, möjligen må honom tillkomma; helst sådant vore, att för bedrägliga
gäldenärer anvisa en ytterligare utväg, att på svekfullt sätt undanhålla sina borgenärer
dylik egendom, och försöken till dylika bedrägerier redan ärö tillräckligt
många och svåra att förekomma;

att något stadgande i den rigtning, att inventarier, som af jordegaren allenast
till arrendatorns begagnande blifvit öfverlemnade och således fortfarande tillhöra
den förre, ej må användas till godtgörande af arrendatorns skulder, så myc -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 65.

ket mindre är behöfligt, som detta är en klar följd af jordegarens oförändrade
eganderätt dertill och det stadgande, som härom redan finnes i 7 Kap. Utsöknings-balken;
likasom för jordegaren ej kan möta svårighet att, medelst qvitterad,
specifik inventarieförteckning förse sig med bevis om sin egande rätt;

att deremot om inventarierna äro öfverlemnade till arrendatorn allenast med
skyldighet, att vid afträdet lemna jemngod! åter eller ersätta värdet deraf, eganderätten
dertill i och med detsamma måste hafva från jordegaren öfvergått till
arrendatorn; likasom den förre, i afseende på inventarier, Indika, ehuru blott lem
nade till begagnande, förskingras eller utbytas mot andra, ej heller kan ega annan
rätt, än som öfverensstämmer med stadgandena i 11 och 12 Kap. Handelsbalkeri;
hvarjemte hans anspråk på godtgörelse synes vara fullt betryggadt genom
den i nästföregående moment föreslagna förmånsrätt; hvilket allt än mera gäller i
fråga om utsäde eller foder, dertill någon eganderätt för jordegaren icke kan
qvarstå, sedan det blifvit till annan öfverlemnadt; dock att hvad genom lag eller
kontrakt i afseende på foder särskildt kan vara stadgadt, måste lända till efterrättelse;
Och det vore ingalunda rättvist, att, genom fastställande af en, med
begreppet om vilkoren för eganderätt alldeles oförenlig, sakrätt för jordegaren,
från utmätning'' för arrendatorns skulder undantaga lösegendom, som, ehuru till
slag och antal öfverensstämmande med den som blifvit arrendatorn lemnad, dock
kunde vara af vida bättre beskaffenhet och högre värde44.

I denna reservation instämma Herr Holmberg och Herr Rosenberg;
af Herr von Gegerfelt: “Då stadgandet i 7 Kap. 1 § Utsöknings-balken, att
annan mans gods, som finnes i bo, der utmätning skall ske, icke må gå i mät,
redan utgör hinder att för arrendatorns gäld utmäta sådana inventarier, som
jordegaren, utan att afhända sig eganderätten till desamma, åt honom öfverlemnat;
då arrendatorns betingade nyttjanderätt till dessa inventarier icke,
emot föreskriften i 5 Kap. 9 § samma Balk, att all utmätning skall ske utan förfång
af den rätt, som annan till gäldenär gods eger, kan förringas genom deras
utmätning för jordegarens skuld; då denna sednares rätt till ersättning för de
åt arrendatorn öfverlemnade inventarier, som ej vidare finnas i behåll, äfvensom
för utsäde och foder, blefve vederbörligen betryggad genom den af Utskottet föreslagna
utvidgning af den enligt nu gällande lag honom tillkommande förmånsrätt
i arrendatorns lösegendom; och då slutligen de inventarier, arrendatorn
sjelf inköpt eller producerat, samt utsäde och foder, som han af jordegaren emottagit,
måste anses som arrendatorns egendom, samt det icke vore med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att arrendatorn, på grund deraf att dylik egendom
vore för honom behöflig till arrenderade jordens brukning, skulle hafva räifrighet
att undanhålla densamma sina borgenärer, desto mindre som en motsvarande
rättighet icke finnes i lag åt andra näringsidkare beviljad, så anser jag motionens
femte punkt icke böra någon vidare åtgärd föranleda44.