Lag-utskottets Utlåtande Nr 11 (Utlåtande 1910:LU11 Lagutskottet)

Lag-utskottets Utlåtande Nr 11.

Nr 1 1.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 febr. 1930 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!. Maj:t,
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på
mindre betungande villkor med full äganderätt komma i
besittning af gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande.

Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, nr 31, har herr friherre Palmstierna hemställt, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Ivungl. Maj :t täcktes låta verkställa
utredning, i hvilken utsträckning sådana samhällen, där lagen om
stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 är tillämplig, må utan
ersättning eller på mindre betungande villkor än enligt nu gällande bestämmelser
med full äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits
till allmänt begagnande, och om möjligt för nästkommande års Riksdag
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»I det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som den
19 mars 1904 afgafs af särskild! förordnade kommitterade, och som ligger
till grund för nu gällande stadsplanelag, stadgas i § 3 sålunda:

’Är stadsplan fastställd på ansökan af samhälle, skall bebyggd eller
obebyggd mark, som erfordras för de i planen upptagna gator, torg
och andra allmänna platser, när samhället det begär, mot ersättning afstås
till samhället. Härvid skola de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande till Bih.

till Biksd. Prof. 1910. 7 Sami. 10 Höft. (Nr 11.) \

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

tampning, dock att, där ersättning skall utgå ej blott för marken, särskildt
värde skall åsättas denna.

Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i område, som
sålunda skall afstås, må ersättning därför icke utgå. Uppstår tvist, huruvida
väg eller plats är af beskaffenhet att böra afstås utan ersättning,
värde i afbidan på tvistens afgörande särskildt värde satt å det område,
tvisten galler.''

Af kommitterade föreslås alltså i andra stycket af ofvan anförda paragraf,
att till allmänt begagnande upplåten mark skall, i den män den
sammanfaller med gatumark, utan ersättning afstås till samhället, vare sig
den utgöres af allmän väg eller af enskild till allmän trafik upplåten väg.
Såsom motivering för sitt sålunda framställda förslag anförde kommitterade
följande:

''Om till allmänt begagnande redan upplåten väg eller plats ingår i
område, som skall afstås till gata eller allmän plats, synes ersättning därför
icke böra utgå. I fråga om allmän väg eller sådan, som uttagits af
oskifto, torde detta utan vidare vara klart, men äfven om marken tillhör
enskild, tillfogas honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som
naturligen icke afser ett mera tillfälligt upplåtande, utan ett stadigvarande
begagnande under längre tid. Den enskilde får ju begagna marken på
samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten öfverflyttas på samhället
eller annan vederbörande. I de flesta fall torde dessutom, där ej jordägaren
redan förut vid tomtförsäljning tillgodoräknat sig ersättning jämväl
för vägmärken, fastställandet af stadsplan bereda honom möjlighet att genom
försäljning af tomter erhålla godtgörelse åfvan för vägmärken.

Saknaden" i nu gällande lagstiftning af bestämmelser i antydd riktning
har åtminstone i ett fall, som kommit till kommitterades kännedom,
medfört att, efter det en jordägare sålt tomter med rätt till fri utfartsväg
utmed af honom anlagda gator, det samhälle, som sedermera bildats å området
för att blifva i tillfälle använda gatorna till samhällets behof nödgats
att med ett högst afsevärdt belopp inlösa dem från jordägaren.

Uppkommer tvist, huruvida väg eller plats skall afstås utan ersättning,
tillhör det domstol att afgöra densamma. I § 14 expropriationsförordningen
stadgas, att af jordägare väckt fråga om skyldighet att, där
endast del af jord eller lägenhet skall afstås, lösa hela lägenheten skall
af rätten afgöras, innan nämnden sättes. Till förekommande af onödig tidsutdräkt
har för nu föreliggande fall föreslagits, att i afbidan på tvistens
afgörande särskildt värde skall sättas å det område, tvisten gäller. Att

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

utsträcka detta förfarande till alla vid expropriation för stadsplans genomförande
förekommande fall låter sig lämpligen icke göra, då värdesättningen
ju måste ske efter väsentligen olika grunder, om kela ägoområdet eller
endast en del däraf skall inlösas.

Att de i denna § meddelade föreskrifter skola tillämpas jämväl med
afseende å genomförandet af stadsplaner, å hvilka fastställelse vid lagens
trädande i kraft redan meddelats, torde utan vidare vara klart.’

Vid förslagets anmälning i statsrådet den 29 september 1905 ansåg
sig emellertid statsrådet ock chefen för justitiedepartementet icke kunna
tillstyrka ett oförändradt framläggande af kommitterades förslag i denna
punkt. "Vid den omarbetning, som detsamma inom justitiedepartementet
undergått, kade förevarande stadgande ersatts dels af lagens nuvarande
nionde paragraf, som föreskrifver, att allmän väg, som enligt fastställd
stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning skall tillfalla staden, dels af
stadgandena i tjugonde paragrafen, att om gatumark, som af staden skall
lösas, förut enligt särskildt aftal varit upplåten till enskild utfartsväg eller
till allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tagas
till sådant förhållande.

Departementschefen motiverade denna afvikelse från kommitterades förslag
sålunda:

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå för väg eller
plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I liera af de afgifna utlåtandena
hafva betänkligheter uttalats emot ett så vidsträckt stadgande.
Särskildt kar anmärkts, att därunder icke borde inbegripas väg, som vant
tillgänglig, utan att rättighet därtill förefunnits, ej keller väg, som upplåtits
före lagens ikraftträdande, eller för hvars upplåtande jordägaren ej varit i
tillfälle skaffa sig ersättning genom försäljande af tomter eller på annat
sätt. Dessa betänkligheter torde äga sitt berättigande, ock då härtill kommer,
att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna
mellan ett tillfälligt begagnande och stadigvarande upplåtande, har stadgandet
ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot i § 21 införts
föreskrift för expropriationsnämnd att, där mark af ägaren upplåtits till
enskild utfartsväg eller allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande
taga hänsyn till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt
räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omständigheterna
i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt trädas för när’.

De sålunda föreslagna stadgandena lämnades vid den följande granskningen
inom högsta domstolen utan anmärkning. I oförändradt skick ingingo
de vidare i det förslag till lag om stadsplan och tomtindelning, som

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

ur 1907 förelädes Riksdagen, ock blefvo af det särskilda utskottet utan
vidare omnämnande tillstyrkta samt af Riksdagens båda kamrar antagna.

Emellertid ha dessa stadganden, i den mån stadsplanelagen börjat tilllämpas,
väckt bekymmer i synnerhet hos de mindre samhällenas inbyggare,
och de ha äfven till följd häraf vid föregående års riksdag varit föremål
för ändringsförslag.

Under anförande af exempel från 15 platser framhöll jag i motion
nr 17 uti Riksdagens Andra kammare förra året, att stadsplanelagens omförmälda
bestämmelser framför allt drabba de mindre samhällen, hvilkas
snabba tillväxt utgör ett af de mest typiska dragen i den svenska stadsbildningsprocessen.

Nyligen har äfven municipalnämndens ordförande i Kjeflinge uti Svenska
stadsförbundets tidskrift offentliggjort en skildring af förhållandena
i detta samhälle, som är belysande nog. Uti försäljningskontraktet heter
det:

x Gatan, 25 fot bred, skall till halfva dess bredd utmed försålda tomten
iståndsättas och årligen underhållas af köparen eller dennes rättsinnehafvare,
''och upplåtes nämnda gata till allmän hör- och gångbana . Ofvan
nämnda punkt står äfven upptagen i de flesta köpekontrakt, som af tomtsäljaren
utfärdats.

Striden om gatorna har likväl varit hårdnackad, som framgår af artikeln,
hvilken lyder:

’ Xågon tid efter municipalsamhällets bildande inkom emellertid gatuägaren
till municipalnämnden med en anhållan om ersättning för gatorna.
Denna anhållan afslogs af det skäl, att någon nämnvärd ersättningsskyldighet,
på grund af ofvannämnda passus i kontrakten, ej ansågs föreligga;
samhällets innevånare kände sig helt naturligt upprörda öfver gatuägarens
till vägagående. I stället för att, såsom man hade kunnat vänta, till samhället
öfverlåta den fullkomligt värdelösa rätt till gatorna, som han hade
kvar, då han vid de mycket vinstgifvande tomtförsäljningarna ajhändt sig
nyttjänder ätten till desamma, liar upprepade försök gjorts att trakassera
samhället för att därigenom framtvinga oskälig ersättning.

Sedan upprättad stadsplan blifvit af Iiungl. Maj:t fastställd, ingick
samhället, för att få frågan löst, på våren 1906 till Rönnebergs-, Onsjöoch
Har jagers häradsrätt med anhållan, att en särskild nämnd måtte tillsättas
för bestämmande af ersättning för ifrågavarande c:a 5,000 kv.-meter
gatumark. Gatuägaren ville då ej ingå i svaromål och begagnade som
förevändning, att munieipalsamhället ej erhållit Kungl. Maj:ts tillåtelse att
expropriera.

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

Då emellertid gatorna voro i ett fullkomligt otrafikabelt skick och
de i desamma förut på gatuägarens föranstaltande nedlagda kloakledningarna
voro odugliga och samhället alltså var i fara att blifva förpestadt,
beslöt municipalsamhället att iordningställa gatorna och nedlägga nya kloakledningar.

Hos Kung! Maj:ts befallningshafvande begärde gatuägaren förständigande
för samhället att borttaga kloakledningarne och upphöra med gatuarbetet,
men afslogs denna ansökan såväl hos Konungens befallningshafvande
som sedermera i kung!, hofrätten och hos Kungl. Maj t

År 1907 försökte eu hästhandlare i Eslöf, som nu blifvit ägare af
gatorna, att afstånga dem, men arbetet utfördes ej bättre, än att stängslen
folio ned efter ett par dagar. År 1908 hade gatorna ånyo bytt om ägare,
och begärde då denne hos häradsrätten, att en expropriationsnämnd skulle
tillsättas för att få ersättningsfrågan löst. Municipalsamhället måste då
motsätta sig expropriation sförfarandet, emedan stadsplanen på grund af
den nya stadsplanelagen var under omarbetning och man alltså ej med
bestämdhet visste, Indika gatuområden som municipalsamhället skulle
komma att lösa, På af municipalsamhället anförda skäl afslogs denna ansökan
såväl hos häradsrätten som hos kungl. hofrätten och hos Kungl.
Maj:t. Tydligen för att påskynda afgörandet lät den tillfällige ägaren eu
natt under sommaren 1908 med starka järnstativ i betongjutning utstänga
gatorna. På uppdrag af municipalnämnden borttogos emellertid dessa
stängsel redan följande morgon. Öfver dessa åtgärder anhängiggjorde ägaren
åtal, men fäste häradsrätten därvid intet afseende. Hos kungl. hofrätten,
där ägaren fullföljde sin talan, föll det utslag, att enär gatorna sedan
många år varit upplåtna för allmänt begagnande, kunde något afseende
ej fästas vid besvären. Detta ärende hvilar nu hos Kung], Maj:t.
Vid exekutiv auktion den 15 d:s försåldes gatorna till en i Hörby bosatt
person för inteckningsbeloppet kr. 40,000: —.

Af ofvanstående i största korthet sammanfattade sakförhållande framgår
med all önskvärd tydlighet, huru nödvändigt det är, att hithörande frågor
vinna våra lagstiftande myndigheters beaktande. I stadsplanelagens §
20 står visserligen, att expropriationsnämnd en är skyldig att vid ersättningens
bestämmande taga hänsyn till om gatorna förut äro utlagda till
allmänt begagnande, men synes det mig, som om detta uttryck vore något
sväfvande. I huru hög grad en expropriationsnämnd tager denna hänsyn
kan man aldrig på förhand veta. Hade eu motion vid årets riksdag om
ändring i stadsplanelagen, i syfte att gatumark af bär nämndt slag kostnads
fritt skulle tillfalla samhället, äfven vunnit Första kammarens godkännande

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

och regeringens sanktion, kade därmed mycket varit vunnit. Man får ju
hoppas, att frågan ånyo upptages vid kommande riksdag och då med lyckligare
resultat."

Det första bebyggandet och planeringen i samhällena har vanligen
skett utan särskild omtanke från samhället själft, och vederbörande jordägare,
hvilkas sträfvan alltför ofta endast varit att föryttra tomtmark, ha
ej heller funnit anledning ingripa. Visserligen har man numera vid anläggning
af villasamhällen i närheten af de största städerna på sina håll
uppgjort eu sammanhängande plan för vägar och aflopp, vattenledning, belysning
o. s. v. redan vid samhällets anläggning, men ännu torde ett sådant
förfarande blott i enstaka fall tillämpas. De förpliktelser med afseende
på stadsplans genomförande, som åligga samhällena på grund af
lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, kännas därför
synnerligen betungande å sådana orter, som före lagens ikraftträdande
föga eller intet åtgjort för samhällets reglering.

I främsta rummet innebära dessa förpliktelser inlösen af gatumark.
I olikhet med förut är samhället numera skyldigt dels att i vissa i lagens
åttonde och tolfte paragrafer särskild! angifna fall omedelbart inlösa mark,
en skyldighet, som torde bli så mycket kännbarare, som dylika samhällen
alltför ofta planerats utan hänsyn till dylika föreskrifter och alltså utan
iakttagande af bestående äganderättsförhållande, dels att ansvara för gatas
upplåtande i behörigt skick, hvilket i dylika redan till större delen bebyggda
samhällen torde nödvändiggöra gatumarkens förvärfvande åt samhället.

I synnerhet den sistnämnda lösningsplikten torde komma att bli mycket
betungande och ter sig dessutom för vederbörande samhälle ej sällan
såsom i hög grad obillig

Den mark, som samhället genom lagens föreskrifter kan blifva nödgad
att lösa, har nämligen ofta i förväg af ägaren upplåtits till allmänt begagnande
för tillfredsställande såväl af samfärdselns behof som för nedläg o

gande af vatten- och afloppsledningar in. in.

Vanligen har så skett, då gatumarkens ägare själf är den ursprunglige
ägaren till de kringliggande tomterna, vid k vilkas försäljning oftast
de nödiga vägarna enligt särskild! aftal upplåtits till allmänt begagnande.
Vägarnas anläggning och upplåtande utgör tydligen i dylika fall förutsättningen
för tomternas försäljning och ett vinstbringande utnyttjande afjorden
såsom byggnadsmark. Kostnaderna härför måste alltså åt vederbörande
ägare läggas till de allmänna utgifter, han har att vidkännas för sin affär.

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

1 allmänhet torde detta också vara fallet, i det att tomtpriset ökas med
ett mot vägkostnadema svarande belopp.

Att marken endast upplåtits med nyttjanderätt och icke med full
äganderätt, kan stundom frånsedt det fall, att vid de forsta upplåtelserna
något samhälle ännu icke kommit till stånd, på h vilket gatumarken kunnat
öfverlåta^ — bero på, att jordägaren icke ansett det unga samhället nog
bärkraftigt att öfverta förvaltningen af de allmänna trafiklederna. Före
stadsplanelagens ikraftträdande medförde emellertid detta icke så allvarliga
olägenheter, då samhällets plikt att lösa gatumarken endast sällan och
hufvudsakligen för att förhindra ett bebyggande i strid mot fastställd
regleringsplan behöfde komma till utförande. Fisken för ett dylikt bebyggande
var naturligtvis . icke så stor, då gatumarkens ägare borde hafva
det största intresset af ett noggrant iakttagande af regleringsplanen, som
han måhända själf uppgjort i syfte att försälja byggnadsmark.

I och med antagandet af denna lag, som genom skärpta bestämmelser
af ser afl tvinga såväl samhället som den enskilde jordägaren att noggrannare
än förut iakttaga fastställd stadsplan, torde emellertid samhällets lösningsplikt
komma att få en helt annan och större betydelse. Det synes
då böra tagas i öfvervägande, om ej sådan gallmark, som här afses, bör
af ägaren afstås utan någon särskild ersättning från samhällets sida. Såsom
ofvan framhållits, har ju jordägaren i de flesta fall skaffat sig ersättning
för de kostnader, han haft att vidkännas för vägarna, genom eu
förhöjning af det ursprungliga tomtpriset. När gatumarken upplåtits till
allmänt begagnande, så har den också för ägaren förlorat sitt värde. Något
fall har icke blifvit bekant, då jordägaren för begagnandet af dylik
mark af vidkommande tomtägare fordrat en årlig afgift utöfver den ersättning
för vägarnas underhåll, som han tilläfventyrs vid tomtförsäljningen
kan ha tillförsäkrat sig. Lika litet som han sålunda af marken i fråga
åtnjuter eu årlig inkomst, lika litet har den för honom något som helst
framtidsvärde, då med hänsyn till de rättsförhållanden, som vid upplåtelsetillfället
voro rådande, någon senare försäljning knappast kan tänkas
komma i fråga.

Ett uppenbart exempel på att jordägaren sålunda i själfva verket ansett
och måste anse marken värdelös, anfördes också vid Första kammarens
öfverläggning angående lagutskottets yttrande öfver min motion 20 mars
törra året af herr von Friesen. Ägaren till gatumarken i ett municipalsamhälle
utanför Stockholm hade öfverlåtit densamma på sin son, hvarvid
i gåfvobrefvet uttryckligen bestämts, att ägare af tomter intill sagda gallmark
skulle för all framtid ha rätt till obehindrad och fri samfärdsel å

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

densamma, likaså därstädes nedlägga ledningar för vatten, aflopp o. s. v.,
hvilken bestämmelse, till förmån för alla dem som då och framdeles bodde
å egendomen ifråga, i inteckningsprotokollet intogs som ett för all framtid
gällande servitut, belastande den bortskänkta gatumarken. Till följd häraf
åsattes denna mark en lång följd af år icke något taxeringsvärde. År
1901 upp taxerades den emellertid af bevillningsberedningen till 50,000
kronor såsom annan fastighet än jordbruksfastighet, eu summa, som åt
vederbörande taxeringsnämnd höjdes till 100,000 kronor, enär i området
i fråga ansågs ingå en mängd tomter lämpliga till bebyggande. Ohei
denna taxering anförde ägaren hos pröfningsnämnden besvär, under anförande
hufvudsakligen, att området belastades med ofvannämnda servitut,
att det förr eller senare skulle med äganderätt öfvergå på samhället i fråga,
och att det vid sådant förhållande hvarken kunde användas till behuggande
eller lämnade ägaren någon som helst inkomst, hvadan det borde som
dittills vara fritt från taxering. På grund häraf beslöt pröfningsnämnden
att helt och hållet upphäfva den åsätta taxeringen.

T. detta fall är alltså från jordägarens sida tydligt uttaladt, att gatumarken
för honom icke hade något värde. Åtskilliga andra fall torde
utan svårighet kunna framvisas, där förhållandena i sak äro fullkomligt
likartade, äfven om från jordägarnes sida ett dylikt formellt erkännande
icke föreligger.

Genom stadsplanelagens ikraftträdande ändrades emellertid detta torkållande.
Jordägaren skall till samhället afstå den upplåtna gatumarken,
men har rätt ått härför utfå ersättning. Denna mark fick sålunda plötsligt
ett värde, som den förut icke haft, och som i de allra flesta fall
måste anses som en opåräknad och omotiverad skänk till jordägarne. I
det fall, som af herr von Friesen omnämndes, begär jordägaren sålunda
numera en summa af icke mindre än 107,000 kronor i lösen för den
gatumark, som han själf några år förut ansett fullkomligt värdelös.

Vid Första kammarens öfverläggning rörande motionen anfördes af
herr von Geijer exempel på huru en dylik ersättningsskyldighet äfven
under andra än bär beskrifna förhållanden måste anses _ synnerligen öfverflödig
och obillig. Den upplåtna gatumarken tillhörde i detta fall platsens
samtliga tomtägare gemensamt, i det att hela området undergått ägo styckning,
hvarvid för ägames gemensamma behof erforderliga vägar, gator och
öppna platser undantagits. Emellertid togs vid tomternas värdering ingen
hänsyn till delägareskapet i gatumarken, om hvilken till och med många
tomtägare torde ha varit okunniga. Inteckning i tomt besvärade naturligtvis
också gatumarken, ett förhållande, som dock var obekant för den

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

sparbank, i hvilken åtskilliga dylika inteckningar belånats. Tydligen ansågs
äfven nu den till allmän trafik upplåtna gatumarken värdelös, men
måste _ icke dess mindre af Trelleborgs stad, med hvilken området sedermera
införlifvades, inlösas, en procedur, som i detta fall blir särskild! besvärlig
på grund af det stora antalet delägare i marken.

Det sålunda anföida exemplet visor tillika, att lagens nuvarande
stadganden icke endast drabba de mindre, utan äfven de större samhällena.
Af herr Domän anfördes under öfverläggningen vidare, att äfven Göteborgs
stad hatt liknande erfarenheter. V id den ifrågasatta införlifningen af flera
grannkommuner med Stockholm torde dylika fall också komma att inträffa.

Yare sig den till allmän trafik upplåtna gatumarken tillhör den forne
ägaren af de kringliggande tomterna, såsom väl i regel torde vara fallet,
eller dessa tomters nuvarande ägare, sa måste sålunda eu ändring af stadsplanelagen
i den af det ursprungliga kommittéförslaget angifna riktningen
vara i hög grad befogad.

Den grundtanke, på hvilken detta förslag hvilar, och som i gällande
stadsplanelag orubbad bibehållits, nämligen att samhället bör vara ägare
till all gatumark, erhåller å andra sidan sin rätta belysning och motvikt
i, samma förslags stadgande, att ersättning ej skall utgå för afstående af
till allmänt begagnande upplåten mark. Yid borttagandet af denna bestämmelse.
torde sammanhanget mellan dessa båda stadganden icke beköligen
ha iakttagits. Tor åtskilliga yngre samhällen, där vid lagens ikraftträdande
ännu stora delar af den upplåtna gatumarken voro i enskild ägo,
har på grund häraf stora ekonomiska svårigheter inträdt. Som i förra
årets motion framhålles, saknas t. o. in. icke exempel på att municipalsamkälle
för att undgå stadsplanelagens betungande förpliktelser anhållit
om upphäfvande af byggnadsstadgans tillämpning å vidkommande municipalområde.

Af föredragande departementschefen anfördes vid anmälan af kommitterades
förslag såsom skäl mot den här afsedda bestämmelsen, dels att
svårigheter mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna mellan
ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande, och att under
ett dylikt stadgande icke borde inbegripas väg, som varit tillgänglig, utan
att rättighet därtill funnits, dels att det likaså vore obilligt, att utan ersättning
mark .skulle afstås, för hvars upplåtande ägaren icke varit i tillfälle
att skaffa sig ersättning genom försäljning af tomter.

Delvis torde de sålunda framställda anmärkningarna vara af uteslutande
formell art och sålunda genom en annan affattning af kommitterades
förslag kunna undvikas. Hvad vidare angår invändningen, att en dylik

Bill. till Rik sd. Prof. 1910. 7 Sand. It) Höft. (Nr 11.) 2

10 Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

bestämmelse på ett obilligt sätt lian drabba jordägare, som visserligen
upplåtit gatumark, men icke varit i tillfälle skaffa sig ersättning genom
tomtförsäljningar, så torde ett dylikt förhållande lätteligen kunna undvikas
genom stadgande, att upplåten gatumark i enskild ägo må afstås till
samhället endast i den man, som bebyggandet utmed gatan fortskrider, och
samhällets ansvar för gatas upplåtande i behörigt skick sålunda inträder.

Vid förra årets riksdag stödde lagutskottet sitt afstyrkande utlåtande
väsentligen på departementschefens ofvan återgifna yttrande. Utom vissa
formella betänkligheter anfördes af utskottet därjämte, dels att svårigheter
kunna uppstå vid markens afskiljande från stamhemmanet samt vid eu
eventuell relaxering af ifrågavarande mark tilläfventyrs graverande inteckningar,
dels att i motionen icke behörig hänsyn tagits till det fall, att
upplåtelsen endast afsett viss tid. I allmänhet ansåg utskottet, att de åt
motionären anförda olägenheterna till en stor del genom förtänksamhet från
samhällenas eller deras invånares sida kunde förekommas, en synpunkt,
som också betonades af lagutskottets ordförande under öfverläggningen i
Första kammaren

Hvad angår frågan om dödandet af gatumarken möjligen graverande
inteckningar, så yttrade herr von Gei jer vid samma tillfälle, att den
moderna lagstiftningen dock redan förut i annat sammanhang sysslat med
samma fråga, hvilken i förevarande fall torde vara så mycket lättare att på
ett tillfredsställande sätt lösa, som vid belåningen af dylika inteckningar
vanligen ingen hänsyn tages till den säkerhet, gatumarken möjligen kan
erbjuda. I det af herr von Geijer anförda fallet var ju lånegifvaren till
och med okunnig om, att de belånade inteckningarna jämväl graverade
gatumarken.

Att, såsom af utskottet påyrkats, hänsyn jämväl bör tagas till att
upplåtelsen till äfventyra skett endast på viss tid, torde vara öfverflödigt,
då, såvidt man för närvarande känner, upplåtelse af gatumark på viss tid
af naturliga skäl icke förekommer.

De olägenheter, som af lagens nuvarande stadganden framkallats, ha
icke heller, i motsats mot hvad utskottet och dess ordförande framhållit,
kunnat afhjälpas genom förtänksamhet från samhällenas eller tomtägarnes
sida. Ofta ha nämligen dylika upplåtelser skett, redan innan samhällena
i fråga bildats eller stadsplan blifvit fastställd. Och äfven om så icke vore
fallet, är det svårt att föreställa sig, på hvad sätt samhällena skulle utan
betungande uppoffringar kunna tillförsäkra sig äganderätten till de gator,
som af en viss jordägare upplåtas i samband med tomtförsäljningar. Hvad

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

åter tomtägame angår, så kunna visserligen fåll tänkas, då vid köp af
respektive tomter vederbörande försäljare kunde förmås att jämväl öfverlåta
äganderätten till angränsande gatudelar, men därmed torde icke mycket
vara vunnet för samhällets räkning. Lösesumman för gatumarken måste i
hvarje fall erläggas, och det är därvid likgiltigt, hvem markens ägare är.

Öfverhufvud synes lagutskottets ordförande under öfverläggningen utgå
från, att lagens stadgande i dess nuvarande skick framför allt drabbade
tomtägarne, då ju dessa voro skyldiga att inom vissa gränser ersätta samhället
lösen för gatumark. En dylik ersättning behöfver emellertid som
bekant af tomtägarne utgifvas, först då efter stadsplans fastställande
nybyggnader blifvit å tomten uppförda. I)å det bär framför allt gäller
gatumark i redan bebyggda delar åt samhället, så är tomtägares ersättningsskyldighet
naturligen undanskjuten till eu aflägsen framtid.

Slutligen framfördes såväl i lagutskottets utlåtande som under Första
kammarens öfverläggning såsom skäl mot en lagändring i den af motionen
angifna riktningen, att lagen redan nu stadgade, att vid bestämmande af
ersättning för mark, som enligt särskildt aftal upplåtits till enskild utfartsväg
eller till allmänt begagnande, hänsyn skall tagas till sådant förhållande.

Häremot torde böra erinras, att tolkningen af förevarande bestämmelse
iir öfverlåten åt expropriationsnämnderna, hvilka ha en naturlig benägenhet
att vid uppskattning af gatumark följa de värden, som vid försäljning och
eljest åsatts närliggande tomter. Denna benägenhet torde stadgandet i dess
nuvarande sväfvande formulering icke kunna tillräckligt motverka. Om man
därjämte tar i betraktande, att bestämmelsen förutsätter ett synnerligen
omsorgsfullt utförande af samhällets talan, hvartill de nödiga krafterna af
naturliga skäl endast sällan finnas att tillgå i småsamhällena, så torde dess
effektivitet på goda grunder kunna dragas i tvifvelsmål. I hvarje fall kommer
iordägaren med säkerhet alltid att genomdrifva, att han får ersättning för,
hvad vägarna kostat honom i inköp och anläggning. Härigenom ha möjligheterna
för spekulation i gatumark underlättats på ett sätt, som säkerligen
icke varit lagstiftarnes afsikt.

Jag vill sålunda framhålla, att de nuvarande bestämmelserna i stadsplanelagens
tjugonde paragraf ur det allmännas synpunkt äro fullkomligt
otillräckliga, då någon ersättning för gatumark, som af ägaren för alltid
upplåtits till allmänt begagnande och sålunda icke lämnar honom någon
vinst, alls icke bör ifrågakomma. De berättigade intressen, som genom ett
så generellt stadgande, som det af kommitterade föreslagna, kunna trädas
för nära, torde behörigen kunna tillgodoses, utan att därför, som nu är

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

fallet, samhället oskäligen betungas. I detta sammanhang torde måhända
kommitterades förslag, att till domstols pröfning må hänskjutas frågan, om
upplåtelse för alltid eller endast på viss tid föreligger, böra tagas under
öfvervägande.

Därjämte vill jag betona vikten af, att eu dylik lagändring så snart
som möjligt kommer till stånd. Flera af de mindre samhällena befinna
sig redan nu på grund af lagens nuvarande stadganden i ett verkligt nödläge.
De ytterligare erfarenheter, som man med hänsyn till den relativt
korta tid, lagen varit giillande, till äfventyra anser sig böra afvakta, komma
med all säkerhet endast att bekräfta ofvanstående framställning och sålunda
för åtskilliga småsamhällen innebära realiserandet af eu betungande lösningsplikt,
hvilken en senare lagstiftning icke är i stånd att förmildra. Endast
genom en snar ändring kan deras läge i viss män förbättras.

I de fall, där den ursprunglige jordägaren ännu bär kvar gatumarken,
synes af skäl, som ofvan framhållits, icke hänsyn till hans intressen böra
förhindra, att en dylik lagstiftning förlänades återverkande kraft och äfven
gällde sådan mark, som upplåtits före lagstiftningen i fråga, och det förefaller
icke omöjligt, att därvid kan tagas sådan hänsyn till senare jordägares
och inteckningshafvares rätt, att äfven ur deras synpunkt lagstiftningens
återverkande kraft icke ter sig som eu obillighet.

Vid behandling af detta ärende i Riksdagen förra året förenade sig
Ändra kammarens lagutskotts ledamöter uti en af herr Wiclén framlagd reservation,
som åsyftade, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Ivungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, i hvilken omfattning
sådana samhällen, som afsågos i lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907, måtte berättigas att utan ersättning komma i besittning
af gatumark, som utgjordes af enskild väg, som upplåtits till allmänt
begagnande eller såsom utfartsväg, samt för Riksdagen framlägga
förslag till ändring i nämnda lag i berörda hänseende».

Riksdagens Första kammare beslöt den 20 mars efter yttranden af
herrar von Friesen, Bergendahl, von Geijer, .Johan Östberg, Trygger och
Boman att bifalla utskottsmajoritetens afslagsvrkande med 66 röster mot 37,
som tillföllo ett af herr Johan Östberg framställdt yrkande af följande
lydelse: »att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den
vid utlåtandet fogade reservation med den ändring, att näst efter orden
»utan ersättning» insattes orden »eller på mindre betungande villkor än
enligt nu gällande bestämmelser kan blifva fallet»

Lagutskottets Utlåtande Nr 11. 13

Inom Andra kammaren behandlades lagutskottets uttalande den 23
mars, och efter ett anförande af herr Widén biföll kammaren utan votering
den af honom afgifna reservationen. På grund af att kamrarna stannat
vid olika beslut, hade frågan sålunda fallit i Riksdagen.

.1 syfte att något snarast möjligt måtte åtgöras "i denna särskildt för
municipalsamhällena betydelsefulla angelägenhet, vågar jag likväl ånyo
framlägga ärendet, och göra det yrkande, hvarom minoriteten i Första
kammaren förenade sig i fjol.»

Enligt 9 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning skall allmän
väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning tillfalla
stad eller samhälle, hvarå lagen äger tillämpning. Med afseende
åter å. mark, som enligt särskildt aftal upplåtits till allmänt begagnande
eller till enskild utfartsväg, skall, om densamma erfordras för i fastställd
stadsplan upptagna gator, torg eller andra allmänna platser eller för hufvudgator,
som ej ingå i stadsplan, men för hvilkas framdragande staden
erhållit rätt att förvärfva mark, ersättning i af lagen stadgad ordning af
staden utgifvas. Enligt föreskrift i lagens 20 § skall vid den nämnda
ersättningens bestämmande särskild hänsyn tagas till att upplåtelse, som
nyss nämnts, föreligger.

I syfte att i nu angifvet afseende bereda de samhällen, för hvilka
den omförmälda lagen gäller, en bättre ställning, påyrkade motionären
i eu af honom under nästlidet års riksdag väckt motion sådan ändring
i 9 . § af sagda lag, att mark, som genom särskildt aftal upplåtits till
enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skulle i nyss omförmälda
afseende likställas med allmän väg, samt att såsom en följd häraf 20 § i
lagen måtte . utgå. Af skäl, som af lagutskottet angåfvos i dess öfver
motionen afgifna utlåtande, fann sig utskottet förhindradt att tillstyrka bifall
till densamma. Också förföll frågan för nämnda riksdag.

Een nu förevarande motionen afser åstadkommande af utredning för
åvägabringande af eu lagändring i syfte att bereda omförmälda samhällen
möjlighet att utan ersättning eller på mindre betungande villkor än enligt
nu gällande bestämmelser förvärfva äganderätt till gatumark, som upplåtits

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

till allmänt begagnande. Däremot inbegripes ej i motionen mark, som
upplåtits till enskild utfartsväg.

Före tillkomsten af gällande stadsplanelag berodde det af staden eller
samhället själffc, om och när det ville göra sin rätt gällande att expropriera
till allmän plats afsedd mark. Enligt stadsplanelagen åter ankommer det
i vissa fall på markens ägare, att, när han så önskar, framställa yrkande,
att mark skall af staden lösas, och rent faktiskt torde samhället ofta, när
det äger rätt att lösa mark, so sig nödsakadt att begagna sig af denna
sin befogenhet.

Att bördan för samhällena af denna inlösningsplikt visat sig oskäligt
stor, samt att den med den nämnda i 20 § af omförmälda lag afsedda lindringen
i fråga om ersättningsbeloppet icke kan hos expropriationsmyndighetema
vinna erforderligt beaktande, synes icke vara tvifvel underkastadt. I sådant
afseende vill utskottet åberopa såväl motionärens framställning och hvad
vid nästlidet års riksdag i detta ämne förekom som äfven åt Svenska stadsförbundet
gjorda uttalanden. En lagändring i af motionären påyrkadt syfte
synes alltså utskottet af behofvet påkallad.

Huruvida den förmånligare ställning, som sålunda i ifrågavarande
hänseende synes böra beredas samhällena, lämpligen bör inträda endast, da
fråga är om inom stadsplanen belägen mark, eller äfven vid fråga om förvärf
af sådan mark utom densamma, som enligt tf § stadsplanelagen
skall till staden afstås, synes utskottet tvifvelaktigt och torde böra
besvaras först efter en blifvande undersökning. Åt en sådan lärer äfven
framgå, huru de af lagutskottet vid nästlidet års riksdag framhållna svårigheterna
med afseende å utförandet af den ifrågavarande lagstiftningen ma
kunna undanröjas. IIvad särskild! angår frågan om inteckningar, som
kunna hvila å den mark, hvarom är fråga, anser sig utskottet böra framhålla,
att genom den ifrågasatta lagstiftningen naturligen ej är afsedt att
gorå något ingrepp i inteckningshafvares rätt eller i tredje mans öfriga
bestående rättigheter med afseende å marken.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t täcktes låta verkställa utredning, i hvilken utsträckning
sådana samhällen, där lagen om stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907 är tillämplig, må utan
ersättning till vederbörande ägare eller på mindre be -

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

tvingande villkor än enligt nu gällande bestämmelser förvärfva
gallmark, som upplåtits till allmänt begagnande,
och, om möjligt, för nästkommande års Riksdag framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 22 februari 1910.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservationer:

ITerr Trygger, med hvilken herrar Iludebeck, af Ekenstam, Ridderbjelke
och Gustaf Andersson instämt, har anfört följande:

»För min del hyser jag visserligen ingen tvekan därom, att stadsplanelagen
kan behöfva öfverses. Med sund lagstiftningspraxis öfverens,
stämmer dock att först söka vinna en stadgad erfarenhet om de brister,
som vidlåda densamma, innan man skrider till en revision. En allmänt
utbredd mening synes emellertid anse fara ligga i dröjsmål hvad beträffar
<len fråga, som motionären underställt Riksdagens pröfning. Vid sådant
förhållande vill jag låta mitt motstånd mot en skrifvelse om utredning
med afseende på denna fråga falla. Men jag måste fordra, att man ej
anteciperar denna utrednings resultat, utan låter utredningen afse de villkor
öfver hufvud taget, på hvilka ifrågavarande samhälle må med full äganderätt
komma i besittning af gatumark, som redan förut upplåtits till allmänt
begagnande. Utskottet har själft betonat, att tredje mans rätt ej
må vid samhällets förvärf af dylik mark kränkas. Lika viktigt är dock,
enligt min mening, att den rätt, som i enlighet med gällande lag kan tillkomma
jordägare, hvilken upplåtit marken till allmänt begagnande, eller
annan, som sedermera förvärfvat densamma, icke med ett enda penndrag

Lagutskottets Utlåtande Nr 11.

tillintetgöres. Det är för staten af större vikt, att rättssäkerheten bevaras
oförkränkt, än att, låt vara betydande, olägenheter, som för kommuner
eller enskilda kunna hafva uppstått på grund af hittills gällande lagstiftnings
ofullkomlighet, undanröjas. Att utan vidare upphäfva bestående
privata rättigheter kan endast i yttersta nödfall och på grund af ett öfverväldigande
statsintresse försvaras. Ett dylikt statsintresse kan icke ens
ifrågasättas föreligga i förevarande fall.

Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!.
Maj:t täcktes låta verkställa förnyad utredning angående
de villkor, på b vilka sådana samhällen, där lagen om
stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 är
tillämplig, må kunna förvärfva gatumark, som upplåtits
till allmänt begagnande, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Herrar Lindhagen och Pettersson från Södertälje hafva anfört följande:

»Då det ej bör få ifrågakomma, att den tillstyrkta lagstiftningen ordnas
så, att den kan på omvägar göras kraftlös genom åtgärder att i sådant
syfte låta inteckna gatumarken, synes det icke böra, på sätt utskottet
hemställt, göras särskildt förbehåll, hvarigenom inbjudes just till ett sådant
kringgående. Af detta skäl ha vi ansett, att af utskottets motivering
sista punkten samt af utskottets hemställan orden till vederbörande ägare
måtte utgå.»

Stockholm. A-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1910.