Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO (Utlåtande 1886:LU50 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

M:o

Ant. till Riksd. Kansli den 29 Mars 1886, kl, 11 f. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vackt motion med förslag
till stadgande i fråga om skyldigheten att uppfostra oäkta
barn.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en inom Första Kammaren
af Herr P. M. Söderberg afgifven och af Kammaren till Utskottet
öfverlemnad motion med förslag till stadgande i fråga om försörjning
af oäkta barn.

I 24 § af förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871
stadgas:

»1. Hustru har, oberoende af ålder, samma hemortsrätt som mannen.
Varder äktenskapet genom mannens död eller eljest upplöst, behåller
hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast egde, till dess
annan henne tillkommer.

2. Akta barn, som är minderårigt, har faderns eller, der han är död
och modern lefver, moderns hemortsrätt, men, om båda föräldrarne äro
döda, den hemortsrätt, hvilken den sist aflidne vid sin död egde.

3. Oäkta minderårigt barn har samma hemortsrätt som modern
eller, om hon är död, den hon senast egde.

4. Vid den hemortsrätt barn eger, då det fyller femton år, bibehålies
det till dess det sjelf annan erhåller.»

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 22 Höft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Med hänvisning till de i denna § meddelade bestämmelser i fråga
om oäkta barns hemortsrätt, anför motionären:

Lagstiftaren hade dermed visserligen icke frångått den grundsats, att
såväl fader som moder till oäkta barn skulle detsamma försörja och uppfostra,
hvilket syntes deraf att, om oäkta barns fader blifvit funnen och till
faderskapet lagligen vunnen, han då dömdes att utgifva bidrag till barnets
underhåll och uppfostran; men lagstiftaren hade det oaktadt i det
fall, att föräldrarne saknade förmåga att barnet försörja, hänvisat barnets
försörjande och uppfostran uteslutande till det samhälle, qvinnan tillhörde.
Häruti läge en orättvisa, som i många fall tryckte synnerligen hårdt
på de mindre kommuner, hvilka gränsade till städer, fabriker, lägerplatser
med flere dylika orter, och som ofta höjde dessa små kommuners
vanliga fattigvårdsutgifter med 20 till 30 procent, ja till och med derutöfver.

För att härutinnan vinna rättelse föreslår motionären, att, med bibehållande
af hvad lag bjuder om oäkta barns hemortsrätt, det måtte stadgas,
att fader och moder till oäkta barn skola gemensamt eller den det
förmår försörja och uppfostra sådant barn till femton års ålder, samt att,
om föräldrarne genom medellöshet, oförmåga eller dödsfall hindras i fullgörandet
häraf, det då, i fall föräldrarne tillhöra olika kommuner eller
fattigvårdssamhällen, skall åligga det samhälle, der den till faderskapet
lagligen vunne har sin hemorts- och försörjningsrätt, att årligen betala
hälften af den försörjnings- och uppfostringskostnad, som drabbat den
kommun, der barnet har hemorts- och försörjningsrätt.

Det kan icke förnekas, att den i fattigvårdsförordningen meddelade
bestämmelse om oäkta barns hemortsrätt kan under de af motionären påpekade
förhållanden blifva för en kommun synnerligen betungande, och
det kunde väl synas billigt, att det fattigvårdssamhälle, inom hvilket barnets
fader eger hemortsrätt, finge deltaga i kostnaden för barnets underhåll.
I regeln torde dock den olikhet i kommunernas fattigvårdsutgifter,
som i följd af denna bestämmelse kan uppstå, af de faktiska förhållandena
utjemnas, så att de fall, der en verklig obillighet qvarstår, endast
blifva sällsynta undantagsfall.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o oO.

I frågor af sådan beskaffenhet som den förevarande måste man emellertid
taga hänsyn ej blott till rättvisa och billighet, utan ock till hvad
som är lämpligt och praktiskt utförbart. I vår gällande fattigvårdslagstiftning
är såsom grundsats antaget, att en hvar i fattigvårdshänseende
eger hemortsrätt inom endast ett fattigvård ssamhälle, som det alltså åligger
att ensamt lemna honom den fattigvård, hvaraf behof kan uppstå.
Denna af praktiska skäl antagna grundsats torde icke böra sönderbrytas
för sådana undantagsfall, som de af motionären framhållna.

Utskottet föreställer sig äfven att motionärens förslag, upphöjd! till
lag, skulle medföra åtskilliga betänkliga följder. Så snart ett oäkta barn
föddes, och anledning yppades, att detsamma kunde komma att falla fattigvården
till last, skulle det fattigvårdssamhälle, som dess försörjning
i sådant fall skulle åligga, låta sig angeläget vara att framskaffa en
person från ett annat fattigvårdssamhälle, som kunde antagas för barnets
fader, och det vore dervid af ringa vigt, om denne egde förmåga
att bidraga till barnets underhåll, då det i motsatt fall skulle åligga det
samhälle han tillhörde att utgifva sådant bidrag.

På de sålunda anförda skäl får Utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservationer:

af Herr Söderberg: »Då gällande lag angående fattigvården innehåller bestämmelse
derom, att båda föräldrarne, fader lika väl som moder, äro
skyldige att i mån af förmåga bidraga till försörjning af sina barn, vare
sig dessa äro äkta eller oäkta, synes deraf också böra följa att, då föräldrarne
brista i denna deras lagstadgade skyldighet, och kostnaden för
barnets eller barnens försörjning alltså öfvertages af fattigvårdssamhälle,

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 50.

denna kostnad, för den händelse föräldrarne hafva hemortsrätt i olika
kommuner, icke skäligen bör ensamt drabba en af dessa kommuner, vare
sig den der fadern eller den der modern har hemortsrätt, xxtan båda dessa
kommuner gemensamt.

Så är emellertid icke förhållandet beträffande oäkta barn, der denna
underhållsskyldighet, då föräldrarne sakna tillgång, ensamt drabbar den
kommun, der modern har hemortsrätt; och, på sätt jag i min motion påpekat,
medför denna bestämmelse för åtskilliga kommuner, belägna i närheten
af sådana samhällen, der ogifte arbetare i större mängd vistas, högst
väsentliga utgifter, hvilka skäligen och lämpligen borde delas af de kommuner,
der fäderne till barnen i fråga vistas och hafva hemortsrätt. Det
förslag, som berörda motion afser, synes mig, trots hvad Utskottet deremot
anfört, vara egnadt att utjemna dessa kostnader i enlighet med billighet
och rättvisa, och jag tillåter mig dei''för vördsamt yrka bifall till
samma förslag»;
samt

af Herrar Smedberg och J. Anderson i Tenhult, hvilka ansett, att Utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 18 8 6.