Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO (Utlåtande 1873:LU50 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO,

N:o r>0.

Anlc. till Riksd. Kansli den 16 Maj 1873, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
stadganden att bygga och underhålla vägar och broar så ock
om upphäfvande af 5 § i 25 Kap. Byggninga-balken.

Ifrågavarande till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta dels inom
Första Kammaren af Herr N. S. von Koch (motionen N:o 25), dels inom Andra
Kammaren af Herrar Anders Persson (motionen N:o 9), Ola Andersson (motionen
N:o 12), Per Nilsson från Malmöhus län (motionen N:o 25), Johannes Andersson
från Jönköpings län (motionen N:o 60), Jöns Andersson (motionen N:o 64), J. Erikzon
(motionen N:o 85), L. J. Fahlander (motionen N:o 77) och A. W. Westerdal
(motionen N:o 146); och hafva motionärerne föreslagit:

Herr von Koch, att Riksdagen måtte för sin del besluta, "att med ändring
af hvad nu stadgadt är angående byggnad och underhåll af allmänna vägar bestämmes
: att alla lands-, härads- och å hel socken indelade sockenvägar, jemte dem
som leda till ”hamn, lastplats, varunederlagsplats» eller ”emellan segelleder, båtleder
eller flottleder» eller eljest »pröfvas vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet”
skola från och med 1875 års början indelas till byggnad och underhåll
å den stad, socken eller annat, i brist af åsämjande, af Kongl. Maj:t bestämdt mindre
distrikt, inom hvars område de äro belägna; att alla både sommar- och vintervägar
å landet, med undantag af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet, framgent
skola anläggas och underhållas af dem som, när denna författning träder i
verkställighet, hafva allmänna väghållningsskyldigheten inom socknen eller distriktet
sig ålagd; att dessa väghållningsskyldige ega sig emellan, på sätt de önska, fördela
vägunderhållet, derest de alla derom äro ense, men att i annat fall fördelningsgrunaen
bör vara det jordbruksfastighet, för år 1872, åsätta och fastställda taxeringsBih.
till Riksd. Prof. 1873. 7 Sami. 31 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

värde, minskadt till jemnt hundratal af riksdaler i stället för hemmantalet; att egare
af bruk, fabrik, såg, qvarn eller annan fast egendom inom socknen eller distriktet,
som icke äro väghållningsskyldige, böra, i förhållande till slitning å vägarne genom
deras, eller för deras körslor förhyrda åkdon, erlägga den årliga ersättning till de
väghållningsskyldige, hvarom de med desse kunna öfverenskomma, eller som, i annat
fall, bestämmes af nämnd, bestående af en utaf ordinarie domare och två af hvardera
parten utsedde personer; samt att för de distrikter, hvilkas väghållning, vare
sig genom dyrbara broar, närbelägna bruk eller fabriker eller jernvägsstationer eller
af andra orsaker befinnas jemförelsevis med andras i samma län särdeles betungande,
må, i vanlig ordning, beviljas rätt att upptaga bro- eller vågpenningar för for- eller
åkdon, tillhörande utom distriktet boende person, när åkdonet icke begagnas af resande
eller skjutsande, eller af tjensteman, som färdas inom sitt tjenstgöringsdistrikt»;

Herr Ola Andersson, »att Riksdagen för sin del beslutar, att kostnaden för
vägars och broars underhåll å landet skall utgöras af all jordbruksfastighet för hela
den åsätta bevillningen efter II artikeln och för alla andra beskattningsföremål för hälften
af dem åsatt bevillning efter samma art. (efter den proportion som nu förefinnes
emellan bevillningen å jordbruksfastighet och andra beskattningsföremål), dock att
tjenstemäns löner, till och med 1000 Rdr, härifrån äro befriade; att hvarje härad
utgör ett väghållningsbolag, der ej flere förena sig, med rätt att sjelfve bestämma
sättet för underhållet, vare sig genom entreprenad eller på annat sätt, och att häruti
inbegripas alla vägar med undantag af enskilda hemmans utfartsvägar; samt att
Riksdagen beslutar i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta på dessa
grunder utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag till lag i detta afseende», eller,
om detta förslag, i hvad det afsåge hy- och socknevägar, ej blefve godkändt, men
i hufvudsaken godkändes beträffande allmänna vågar, »att Riksdagen beslutar, att
hvarje by eller socken skall utgöra kostnaden för underhållet af sina enskilda vägar
efter ofvanstående grunder, med frihet att inom sig besluta om sättet, och att
Riksdagen jemväl härom aflåter underdånig skrifvelse»;

Herr Jöns Andersson, »att underhållet af lands- och häradsvägar äfvensom
större broar på landet inom vissa områden och såsom nu häradsvis bekostas af alla
inom området boende, efter samma grunder, som gälla för uttagande af kommunalutskylder
på landet; att flera områden eller härader ega förena sig om gemensam
väg- och brounderhållningsskyldighet; och att de väg- och brounderhållningsskyldige
inom området ega för viss tid förena sig om sättet för fullgörande af samma skyldighet,
eller, alternativt, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utarbetande och framläggande af förslag till författning i ämnet på hufvudsakligen
ofvanstående grunder»;

Herr Per Nilsson, att väghållningsbesväret måtte ordnas efter följande grunder:
»hvarje kommun underhåller alla vägar inom sitt område och dessa fördelas på
jordbruksfastigheterna efter fyrktal; alla andra beskattningsföremål inom kommunen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

erlägga en billig årlig afgift efter 2:dra artikeln Bevillningsstadgan såsom bidrag till
vägarnes underhåll; alla större broar inom landstingets område byggas och underhållas
uteslutande för medel, som af landstinget beviljas och uttaxeras; skulle inom
något landstings område finnas allmän farväg, hvars underhåll faller sig för drygt
för någon kommun, så må landstinget bevilja samma kommun ett rättvist funnet årligt
vederlag; angående alla öfriga bestämmelser öfverlåtes åt landstingen att fatta
beslut, som derefter underställes Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse; så snart
de nya förordningarne äro färdiga att träda i verkställighet upphäfves allt hvad i nu
gällande lagar och författningar är stadgadt angående vägunderhållet’;;

Herr Anders Persson, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, ”att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga det förslag till de förändringar i fråga om vägunderhållningsbesväret
i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda”;

Herr Johannes Andersson, att Riksdagen måtte besluta underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t ”med begäran, det täcktes Kongl. Maj:t med upphäfvande af nu
gällande lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att lands- och häradsvägar
skola byggas och underhållas efter de grunder, som äro stadgade för kommunalutskylder
på landet;

Herr J. Erikzon, att Riksdagen måtte besluta eu underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t- ”med begäran att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af nu gällande
lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att dessa vägar såväl vinter- som
sommartid skola byggas och underhållas af alla medlemmar i kommunen, som, enligt
kommunalförfattningarne, äro skyldige att till kommunen erlägga skatt”;

Herr Fahlander, ”att såväl ordnandet af ploglag som uppbörd och utbetalning
af ersättning för snöplogningsbesväret skall tillkomma kommunalstyrelse eller
kommunalnämnd”; samt

Herr Westerdal, ”att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af 3 §
i 25 Kap. Byggninga-balken”.

Sedan längre tid tillbaka har frågan om allmänna väghållningsbesväret utgjort
föremål för representationens öfverläggningar. Redan vid 1853—1854 årens
riksdag beslöto Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk* och bergverksanläggningar,
skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet
kunde åläggas att till vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt efter
vederbörandes hörande nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl.
Maj:t förklarade med anledning häraf, att ”denna skrifvelse icke borde till någon åt -

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o SO.

gård föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets inom
kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem, hvilka det hittills ålegat,
måste — ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare omfång, Rikets Ständer
föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet — stå i sammanhang

med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring i

bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser.»

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo. Hon
återkom jemväl vid riksdagen 1865 —1866, då Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 7 April sistnämnda år — med uttalande af den åsigt, att skyldigheten

att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter af alla

slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person
och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde
medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt
några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende
å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande,
under den korta tid som förflutit från kommunallagens antagande, icke kunde anses
hafva undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa
kategorier genom ett ovilkorligt antagande af denna grund för väghållningsskyldigheten
möjligen skulle blifva alltför hårdt betungade — hos Kongl. Maj:t anhöllo, att
Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och, så snart ske
kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet.

Med anledning häraf och sedan Kongl. Kammar-kollegium afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande i frågan, aflat Kongl. Maj:t till 1868 års Riksdag nådig proposition,
hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan huruvida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten
inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,
vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande
af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga inkomsttitlar,
Kongl. Maj:t ansåge, att, derest ifrågavarande besvär må kunna öfverflyttas
på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen
kunde i sin helhet på en gång bringas till utförande; att om en så genomgripande
förändring som dessa besvärs fördelning på alla skattskyldige skulle kunna
komma till stånd utan att väcka billig klagan, den måste endast småningom genomföras,
och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän delaktighet
kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas; att härtill lämpade sig
företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige redan nu bestredes genom
kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall;
att det icke borde lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten
vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen af kostnaderna
för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade, icke läge så mycket deri
att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena, som fast heldre — åtminstone

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o bo.

inom flera orter — deruti att desamma vore på jorden ytterst ojemnt fördelade, enär
fördelningsgrunden varit och ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras högre
eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser af större eller mindre
del af detta besvär derföre icke borde ega rum, utan att samtidigt dermed jemväl
ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen, som hittills varit gällande; att det
möjligen kunde ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,
som i följd af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret,
på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda
utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomrne
säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande gälla
äfven om en förändring i ifrågasatta syftningen komme till stånd, men att då berörda
frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde rum,
då desamma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett jorden uteslutande
åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen af denna frihet förfölle för
den del af ifrågavarande besvär som genom statsmakternas beslut, efter en helt och
hållet ny grund, gjordes gemensamt för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet
dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning jorden fortfarande droge samma andel,
som i kommunalförfattningarne vore i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget; men
att det syntes icke böra ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet
härutinnan; och fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt ”föreslå Riksdagen
att, med ändring af föreskriften i Kongl. förordningen den 18 September 1790,
§ 5, må stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes
hållande i fargildt stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva
inrättade, den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås
och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som gäller
för uttagande af kommunalutskylder på landet”.

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott hemställdes,
på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att
lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt livad i
utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens
verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra den förnyade
framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren för sin
del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t aflåtas,
hvaremot Andra Kammaren, med afslag å Utskottets utlåtande, biföll Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, och som någon sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen å Riksdagens sida
afslagen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning ånyo bragt å
bane vid 1869 års Riksdag, som, under antagande att frågan om väghållningsskyldigheten
i allmänhet skulle, i anledning af Rikets Ständers åberopade skrifvelse den
7 April 1866, komma under vidare öfvervägande och behandling inför Kongl. Maj:t,
af sådan orsak förklarade, att de härutinnan gjorda framställningar ej kunde till någon
åtgärd å Riksdagens sida föranleda; men deremot, beträffande vinterväghållningen,
aflat till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta tillvägabringa den utredning som erfordras för bedömande af den föreslagna
förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra
den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade framställningar i ämnet gjordes af enskilda motionärer vid 1870
års Riksdag, som dock, enligt hemställan af dåvarande Lag-Utskott, lemnade dessa
framställningar utan afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende
på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Frågan förevar jemväl vid sistförfluten riksdag, då Lag-Utskottet hemställde,
att Riksdagen måtte aflåta underdånig skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes,
så snart ske kunde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de förändringar
i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna föranledde;
men denna Utskottets hemställan, godkänd af Andra Kammaren, blef deremot
af Första Kammaren afslagen.

Det är bekant, att Kongl. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens
yttranden i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten att bygga och underhålla
större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta besvär till alla dem,
som erlägga kommunalutskylder, och att, för åstadkommande af en jemnare och billigare
fördelning af kostnaden, antaga landstingsområdet i stället för häradet till
gemensamhet. Och beträffande Riksdagens nyssberörda underdåniga skrifvelse af den
11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna
vägarne i fargildt stånd vintertiden, inhemtas af Justitie-ombudsmannens till
innevarande Riksdag afgifna berättelse, att detta ärende, när berättelsen afgafs, var i
Kongl. Civil-departementet under beredning till föredragning.

Då häraf vill synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat åsido frågan
om väghållningsskyldigheten i allmänhet, hvartill också någon anledning kunde förefinnas
i den omständighet, att den vid 1869 års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse
endast afsåg vinterväghållningen, har Utskottet, som är af den mening, att
förstnämnda fråga, lika väl som den om vinterväghållningen, bör så snart ske kan
bringas till sin lösning, trott sig böra, i anledning af Herrar von Kochs, Ola Anderssons,
Jöns Anderssons, Per Nilssons, Anders Perssons, Johannes Anderssons och
J. Erikzons ifrågavarande motioner, så vidt de afse allmänna vägar, vördsamt
hemställa,

Lag-UtsTcottets Utlåtande N:o 50.

l:o) att Riksdagen, under åberopande af ofvanberörda underdåniga
skrivelser af den 7 April 1866 och den 11 Maj 1869, måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart
ske kan, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
de förändringar i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet,
hvartill omständigheterna må finnas föranleda.

Enär, enligt hvad i föregående punkt blifvit utredt, frågan om skyldigheten
att hålla allmänna vägarne i fargildt stånd vintertiden för närvarande är beroende på
åtgärd af Kongl. Maj:t, synes det ej vara lämpligt att Riksdagen nu, på sätt Herr
Fahlander ifrågasatt, skulle fatta beslut om förändrade föreskrifter rörande ordnandet
af ploglag samt uppbörden af ploglagsmedel; utan får Utskottet hemställa,

2:o) att Herr Fahlanders förenämnda förslag måtte af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Vidkommande Herr Ola Anderssons förslag, i hvad det åsyftar att äfven byvägar
måtte upptagas till allmänt underhåll efter vissa angifna grunder, så är genom
Kongl. resolutionen den 8 Januari 1735 stadgadt, att s. k. byvägar böra underhållas
af dem, som sig deraf betjena; Och då detta stadgande har sin naturliga
grund deruti, att dessa vägar icke kunna anses vara af något synnerligt gagn för
den större allmänheten, utan hufvudsakligen endast för det eller de bylag, dit de
leda, torde det ej vara välbetänkt att härutinnan göra ändring. I den mån en enskild
väg, som tjenar till utfartsväg för by eller hemman, börjar att allmännare begagnas,
ankommer det på vederbörande myndighet att, då fråga derom väckes, pröfva,
huruvida en sådan väg må till allmänt underhåll indelas.

Förhållandena i afseende på byvägar lära på särskilda orter vara så olika,
att de icke lämpligen kunna genom ett generelt stadgande regleras, på sätt Herr
Ola Andersson föreslagit. Denna angelägenhet synes fortfarande böra öfverlemnas åt
bymännen sjelfve, hvilka, derest öfverenskommelse om vägarnes underhåll och om
grunden derför ej kan träffas, ega att få tvisten afgjord genom domstols beslut;
dervid, då fråga derom väckes, det ankommer på domstolen att pröfva, huruvida
äfven andra än jordegare må kännas skyldiga att bidraga till vägens underhåll i den
mån de af densamma sig betjena.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Utskottet för derföre hemställa,

3:o) att Herr Ola Anderssons motion i denna del ej måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Herr Westerdal har yrkat upphäfvande af 25 Kap. 3 § Byggninga-balken,
som är af denna lydelse: »Vid hvarje hel mil å landsväg välte Häradet upp stolpar,
eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och fjerdedels mil, derå miltalet utmärkt
är».

Utskottet, som icke kan dela de af motionären till stöd för framställningen
uttalade åsigter om obehöfligheten och olämpligheten af milstolpar, anser tvärtom att
de äro till ganska stort gagn, ty dem förutan skulle det mången gång blifva ganska
svårt att få reda på afstånden olika ställen emellan, hvilket ofta är af vigt att veta,
t. ex. vid beräkning af resekostnadsersättning till vittnen och parter m. fl., hvilka
till sådan ersättning äro berättigade; och då kostnaderna för milstolparnes bibehållande
äro alltför obetydliga för att något synnerligt afseende derå kunde fästas, får Utskottet
hemställa,

4:o) att Herr Westerdals berörde motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 Maj 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. Gegerfelt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50.

Reservation:

af Herr Caspersson: »Om annan grund än hemmantalet antages för skyldigheten
att underhålla vägar, hvilka icke kunna uppdelas lika ofta som bevillningen
förändras, är deraf en nödvändig följd att väghållningen, genom auktion eller annorledes
tillkommet aftal, upplåtes på entreprenad och att endast kostnaden fördelas;
men då det å de flesta orter torde vara för jordbruket vida mer känbart att kontant
betala ett arbete, som man kan med eget folk verkställa, anser jag det äfven böra
uttalas den åsigt att det för den samfällighet som sådant åstundar må vara tillåtet
att på gamla sättet fullgöra väghållningen.

Vidare bör efter mitt förmenande mera bestämdt uttalas att bevillning för
tjenstemäns löner, pensioner och andra dermed jemförliga inkomster böra undantagas
från väghållningsskyldigheten. Det är ostridigt att presterskapet för sina boställen i
lika mån som andra jordbrukare betungas af vägunderhållet, men icke i vidsträcktare
mån än dessa hvarken begagna eller draga fördel af allmänna vägarne. Vid detta
förhållande, som äfven torde anses inträffa på andra embetsman, skulle en stor orättvisa
uppkomma om presterskapet ålades ett flerdubbladt vägunderhåll, utöfver hvad
det för sina boställen för närvarande utgör.

Genom borttagande af hemmantalet såsom delningsgrund för vägunderhållet
lärer jemväl blifva nödvändigt att den större eller mindre gemensamhet, som öfvertager
vägunderhållet, ansvarar för alla allmänna vägar inom sitt område; men då
vägarne äro både till längd och beskaffenhet mycket olika fördelade inom de olika
sockenområdena, anser jag gemensamheten såsom hittills böra utgöras minst af ett
härad eller tingslag och icke af kommun, i följd hvaraf äfven torde vara behöflig!
att föreskrift meddelas huru inflytande medel skola för gemensam räkning förvaltas
och vägunderhållet ombesörjas.

Då dessa åsigter icke funnit något uttryck i Utskottets betänkande och jag
principielt måste ogilla att Riksdagen hos Regeringen begär lagförändringar, utan att
redogöra i hvad riktning de skola gå, får jag reservera mig mot Utskottets i lista
punkten afgifna förslag till underdånig framställning hos Kongl. Maj:t.»

Herr Grefve Mörner har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling
inom Utskottet icke deltagit.

Bih. till Biksd. Prat. 1873. 7 Samt 21 Höft.