Lag-Utskottets Utlåtande N:o S. 5 (Utlåtande 1868:LU8 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o S. 5

härigenom erhållna magt; men hvarje gång en bekännelsefånge insättes, missbrukar
samhället sin magt genom våld på en vigtig och ostridig rättsgrundsats; och när
han åter måste utsläppas, erkänner samhället dymedelst sig hafva låtit honom lida
straff för ett brott, till hvilket han varit, om ej bevisligen oskyldig, åtminstone
icke bevisligen skyldig, ■— ett moraliskt nederlag, så mycket svårare, som den förcbragta
bevisningens verkan i väsendtlig mån genom det misslyckade försöket försvagas.
Ai bovisningen så bindande, att den tilltalade kan på bekännelse insättas,
måste den ock anses tillfyllestgörande för den tilltalades fällande till brottet, helst
Jagen numera icke i något fall stadgar ovilkorligen dödsstraff, och knappast
lifstidsfängelse, hvarifrån den tilltalade vanligtvis efter 10 års välförhållande benådas,
kan anses medföra större lidande än en längre tids sittande på bekännelse.

Af dessa skäl är jag skiljaktig från Utskottets beslut i denna del och hemstaller
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att den genom Kong! Brefvet den
" Mars 1803 bestämda rätt'' att till bekännelse hålla i fängelse en för groft brott
tilltalad, men ej dertill fullt förvunnen, person må anses upphäfven“.

samt af Herrar de Lava/,, Lemchen, Rosenberg, Bergström, Hessle, Bovin och
Balter hven Ersson, hvilka instämde med Herr von Gegerfelt.

2ST:o 8.

Ank. till Riksd. Kansli d. 20 Febr. 1868, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af frälsemäns
forum privilegiatum.

v S0(ian ^ förra Riksdagen för sin del beslutat upphäfvande af de stadganden,
enligt hvilka frälsemän ega att få vissa dem rörande mål och angelägenheter omedelbait
ai Hofrätt liandlagda och bedömda, men detta beslut ej kommit under nå°‘on
vidare grundlagsenlig behandling, utan följaktligen förfallit, så har Herr A. Reutercnona
inom Andra Kammaren nu ånyo väckt förslag i sådan syftning, hvilket förslag
blifvit till Lag-Utskottets behandling remitteradt.

I öfverensstämmelse med 6 § uti de för Ridderskapet och Adeln den 16
Oktober 1723 utfärdade privilegier är i 8 Kapitlet 2 § Rättegångs-balken förordnadt,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

att Hofrätt skall döma, enligt 8 mom., öfver “tvister om arf efter frälseman: deras
förordning’ vid dödstimman om deras''egendom: förmynderskap för deras barn
och arfvingar, som frälse äro: så ock der frälseman eller dess arfvinge vill genom
offentligt anslag afstå dess egendom till borgenärer och om hvarderas rätt och företräde
dertill; eller den ena maken söker skilja sin lott i bo från den andres enskilda
gäld11; samt, enligt 9 inom., “öfver de brott, der frälseman förverkar lif, ära,
adelig frihet, gods eller arfvelig rättighet; så ock enviges eller andra slagsmål eller
förgripelser med skymfliga ord och gerningar, emellan frälsemän eller deras vederlikar,
när domaren i orten, der gerningen gjord är, först derom ransakat“; och
hafva dessutom genom Kongl. .Blefven den 2G Oktober 1748 och den 7 April 1805
dels utländske adelsmän, som hit till riket inkommit, dels ock Svenska Akademiens
ledamöter förklarats • berättigade att åtnjuta samma förmåner i rättegångsmål som
Svenske adelsmän, och att således, lika med desse, i vissa mål omedelbart dömas

af Hofrätt. .

Utskottet, som anser sig nu, liksom vid förra riksdagen, böra biträda motionärens
framställning, tillåter sig att ur Utskottets då afgifna yttrande i ämnet återgifva
följande:

“Utskottet bör till en början erinra, att, enligt Konkurslagen den 18 September
1862 och Kongl. Förordningar^ af samma dag om boskilnad och om undanskiftande
af egendom i makars bo samt huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo, frälsemans
konkurs- och boskilnadsmål icke vidare skola omedelbart af Hofrätt upptagas.
Yidare hafva genom Strafflagen af den 16 Februari 1864 åtskilliga af de i
8 Kapitlet 2 § 9 mom. llättcgångs-balkcn uppräknade fall, i hvilka frälseman för
af honom begångna brott skall dömas af Hofrätt såsom första domstol, upphört att
ega tillämplighet, och rörande flera af do öfriga torde olika åsigter kunna uppstå,
huruvida de böra af underrätt eller Hofrätt omedelbarligen afdömas.

Det är sålunda egentligen endast i fråga om bouppteckningar, arf, testamenten
och förmynderskap, som Hofrätternas särskilda jurisdiktion öfver frälsemän ännu
har någon betydelse. Men äfven i afseende på boupptecknings- och arfsfrågor står
den icke väl tillsammans mod den nya lagstiftningen, angående urarfvagörelse och
undanskiftande af egendom i död makes bo, enligt ofvanberörda Kongl. Förordning
den IS September 1862. Enligt 5 och 7 §§ i denna förordning åligger det nemligen
frälsemans arfvinge, som vill göra sig urarfva, och efterlefvande maka, som
vill afträda egendom för att vinna befrielse från gäld, att hos underdomaren afträda
egendomen inom en månad från den dag bouppteckningen slutades, och följaktligen
äfven att vid afträdesansökningen foga samma handling. Men enligt 9 Kapitlet 4 §
Ärfda-balken bör ock inom nyssnämnda tid bouppteckningen ingifvas till den Hofrätt,
hvarunder den aflidne vid dödstillfället lydt. Denna öfverrätt tillkommer derjemte
på grund af 2 och 3 §§ i omförmälda kapitel af Ärfda-balken att vaka deröfver,
att bouppteckning efter frälseman varder inom föreskrifven tid hållen, och,
om sådant ej då låter sig göra, meddela anstånd dermed till viss dag. Deremot
eger underdomaren, enligt 21 § i 1862 års förordning, att, i fråga om egendoms
afträdande, pröfva, huruvida bouppteckningen blifvit i laga tid upprättad. Här förefinnas
alltså inkonseqvenser i lagstiftningen, som svårligen kunna annat än leda till
oreda och förvecklingar i tillämpningen.

Hvad slutligen angår den Hofrätten åliggande vårdnaden öfver förmynderskap
för omyndige af frälsestånd, har svårigheten att utöfva densamma, isynnerhet
då myndlingarne bo å aflägsna orter, blifvit ökad genom Kongl. Förordningen an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8. 7

gående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom den 24 September
1861 och särdeles genom dess stadgande i 5 §, enligt hvithet Rätten, då fråga väckes,
att förmyndare bör lemna inteckning eller annan säkerhet för omyndigs bos honom
innestående medel, eger derom förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas, hvilken
pröfning åter måste grunda sig på en- kännedom om personens vederhäftighet och
förhållande i öfrig!, som i de flesta fall icke är att förutsätta hos annan domstol än
underrätten i orten, der förmynderskapet finnes. Stadgandena angående Adelns
särskilda forum hafva sålunda, äfven der de qvarstå, förlorat sitt ursprungliga sammanhang;
och de kunna derföre nu mindre än någonsin anses såsom en verklig
förmån för Ridderskapet och Adeln. De torde fast heldre vara de fleste bland
Ridderskapet och Adelns ledamöter till olägenhet. Om man äfven fäster mindre
vigt vid den omständigheten, att frälsemannen derigenom gå miste om en instans
i deras arfs- och förmynderskapstvister, hvilket visserligen bereder skyndsamhet,
men också i samma mån minskar säkerheten i dessa tvisters pröfning, så är det
dock otvifvelaktigt, att för det stora flertalet af Ridderskapet och Adelns ledamöter,
som bo aflägse från den Hofrätt, under hvars jurisdiktion de lyda, både besvär och
kostnad vållas genom ifrågavarande privilegium, som hindrar dem att i sådana enkla
ärenden som boupptecknings ingifvande, testamentsbevakning och förmyndareförordnande,
vända sig till domstolen i orten, under det att de i vida vigtigare och lika
grannlaga saker måste underkasta sig samma domstols jurisdiktion.

Då alltså ifrågavarande undantagslag i de flesta fall icke synes kunna lända
till någon verklig förmån för Ridderskapet och Adeln, utan i stället medför olägenheter
för såväl detta Stånds egna medlemmar som öfrige medborgare i riket; och
dess fortfarande bestånd tvifvelsutan komme att medföra oreda och osäkerhet i lagskipningen,
anser för sin del Utskottet samma lag böra upphäfvas samt, till följd
deraf, jemväl ofvanberörda Kongl. Bref af den 26 Oktober 1748 och den 7 April
1805 till all verkan förfalla.

En sådan lagförändring behöfver ej medföra förlust för Ridderskapet och
Adeln af dess nuvarande rätt att äfven i städerna sjelfve utse personer till förrättande
af . bouppteckningar och arfskiften i adliga sterbhus, hvilken rättighet måste
anses såsom en verklig förmån. Denna rätt är nemligen icke uttryckt i Ridderskapet
och Adelns privilegier eller i de lagrum, om hvilkas upphäfvande är fråga,
utan grundad på 35 § af Kongl. Resolutionen den 3 Oktober 1675 och Kongl. Förordningen
den 1 Mars 1749. Emellertid har Utskottet ansett nödigt, att, till undvikande
af misstydning, särskildt förbehåll om nämnda rätts fortfarande bestånd bör
göras. “

De skäl, hvilka sålunda till stöd för den ifrågaställda lagstiftningsåtgärden
tillförene blifvit anförda, synas fortfarande ega full giltighet, i följd hvaraf Utskottet
vördsamt tillstyrker,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, angående upphäfvande
af frälsemäns rätt till särskildt forum, så lydande:

“Med ändring af hvad 6 § af Ridderskapet och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 samt 8 och 9 mom. af 2 § i 8 Kapitlet Rättegångsbalken
innehålla derom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän
skola omedelbart af Hofrätt bedömas och handläggas, förordnas,
att dessa mål hädanefter skola tillhöra vederbörande Underdomstolar
och efter allmänna Rättogångs-ordningen behandlas; dock att derigenom
icke någon inskränkning sker i den rätt, som, jemlikt Kongl. Resolutionen
den 3 Oktober 1675, § 35, jemförd med Kongl. Förordningen den 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Mars 1749, tillkommer arfvingar i adliga sterbkus att till förrättande af
bouppteckningar och arfskiften i samma sterbkus kalla dem, de helst dertill
bruka Tilja; kommande i följd häraf Ivongl. Brefven den 26 Oktober
1748 och den 7 April 1805, hvarigenom utländske adelsmän, som hit till
riket inkommit, samt Svenska Akademiens ledamöter blifvit förunnade
enahanda förmåner i rättegångsmål som Ridderskapet och Adeln, att till
all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid, denna författning träder i
verkställighet, på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten med slut
afhjelpas.

Stockholm den 20 Februari 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh. Hagman, 1868*