Lag-Utskottets Utlåtande N:o It)

Utlåtande 1873:LU10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It).

i»

i/fi

N:0 10.

Ank. till Eiksd. Kansli den 28 Febr. 1873, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af -väckt motion, åsyftande närmare bestämmelser
rörande återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit
genom olofligt tillgrepp rätte egaren aflmnd.

I ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser
än de, hvilka, hemtade från 49 kap. 2 § Missgernings-balken, återfinnas i Kongl.
förordningen angående nya strafflagens införande den 16 Februari 1864, § 16
inom. 5, så lydande: ”Klandras det, som stulet är. och säger man sig det köpt
hafva, eller vill på annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt;
da, skall det gods i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen
eller vittnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare
han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svara då den som det ledes till. Kan
han ej visa laga fång;, gifve ut det, som klandras, och göre sig urtjufva med
sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånda
tjufsrätt. Häfver han vittne, att han det redligen köpt, ändå att han ej
fångesman framhafva kan, vare saklös.

4

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 10.

Herr Ola Andersson har uti eu inom Andra Kammaren vackt, till Lagutskottet
remitterad motion (Ko 171) anfört, att, om eu person påträffade honom
frånstulet kreatur eller annat gods i annnan mans ego samt bevisade att
det verkligen vore hans vara och att den blifvit honom på olofligt sätt afhänd,
då ville det synas som att han, såsom den förste och rätte egaren, borde hatva
företräde framför den som senare, om ock genom verkligt köp, åtkommit varan,
och således vara berättigad densamma återfå utan lösen. Motionären föreslår
derföre, ”att Riksdagen må för sin del besluta en sådan förändring eller förklaring
af 16 § 5 inom. af ofvan åberopade Kong! förordning, hvarigenom
de grundsatser blifva gällande som äro antagna i Lagberedningens förslag till
1 kap, 19 § Handelsbalken”, varande detta Lagberedningens förslag af följande
innehåll:

”klar gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes
hand genom olofligt tillgrepp, då ege han det utan lösen återfå hos den,
som det innehafver. liar denne på god tro fått godset i handom, och afstå!-han det ej godvilligt, göre egaren sin rätt m t honom gällande, genom stämning
inom tre år sedan godset tillgreps. Är det såldt å offentlig eller öppen
auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod
eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen säljes; Lafve den, som godset
på god tro i handom fått, ratt att det behålla, der ej egaren, inom tid, som
hu sagd är, hos honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godset
gifvit.”

Frågan om återvinningsrätt till lösegendom, som blifvit genom olofligt
tillgrepp rätte egaren afhänd, har länge varit omtvistad både i praxis och teori.
I förra hänseendet har Utskottet inhemta!, att de mest skiljaktiga domslut egt
rum icke blott hos underrätterna utan ock hos öfverdomstolarne, och att till
och med i högsta instansen åsigterna härutinnan icke alltid varit enhälliga.
I teoretiskt hänseende torde vara tillräckligt att hänvisa till de skiljaktiga uppfattningar,
som gjort sig gällande hos Lagkomitén och Lagberedningen. I
strid med Lagberedningens här ofvan införda förslag, hade Lagkomitén föreslagit
följande stadgande: ”Har köparen i god tro varit, och är# godset i hans
hand kommet, vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne betalar hvad
derför gifvet är. diar köparen innehaft godset öfver år och dag, utan att
egaren sig hos honom anmält, att det lösa; liafve då våld det behålla. Köper någon,
på god tro-, egendomen å öppen auktion, å allmänna försäljningsställen,
i öppna salubodar, i handlandes magasiner, eller å marknader, ege rätt att den
egendom behålla, sedan den i hans hand kommit.”

Vid valet emellan de olika uppfattningarne anser Utskottet, att Lagberedningens
är att föredraga. Motiven för densamma äro af Lagberedningen
så fullständigt utv< cklade, att Utskottet icke torde behöfva något dertill lägga. De

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

■)

lyda sålunda: ”Ehuru i fråga om köp och klander af lös egendom blotta be sittningen

i allmänhet måste antagas såsom ett bevis på innehafvarens eganderätt
— väl icke i den mening som om en person, hvilken sjelf på grund af aftal
med egaren, t. ex. ett lån, eller genom en brottslig handling kommit i besittning
af ett ting, skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn emot egarens
återvinningstalan, utan endast i den mening, att tredje man, som i god
tro förväfvar tinget af innehafvaren, icke behöfver särskildt göra sig underrättad
om dennes laga fång—; har Beredningen dock, i strid med Lagkomité^
förslag, men i öfverensstämmelse med Hofrätternas anmärkningar, föreslagit ett
undantag från denna regel lör det fall då godset genom olofligt tillgrepp kommit inrätte
egarens hand. Om man än med skäl kan påstå, att, när ett sådant gods blifvit
af innehafvaren såldt till en köpare, som öfvertagit det i god tro, det vore lika hardt
för köparen, om han utan ersättning skulle förlora det köpta, som för egaren att,
utan eget förvållande mista sin egendom, så fordrar likväl, enligt Beredningens
tanke, ett högre afseende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd,
att lagstiftningen erkänner den bestulne egarens anspråk, äfven då han icke
kan bevisa köparens oredlighet; för att dymedelst så mycket som möjligt betaga
dem, Indika, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet främja brott
emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst. Att allmänheten äfven
hyser den föreställning, att egaren är berättigad återtaga honom olofligen
frånhändt gods hvar det linnes, synes deraf, att köpare af sådant gods merändels
godvilligt utgifva det utan ersättningsanspråk, och denna föreställning,
som öfverensstämmer icke blott med uttryckliga stadganden i våra äldre lagar,
utan äfven med den i tillämpningen allmännast vedertagna tydning af vår
nu gällande lag, har Beredningen ej ansett sig böra motverka. Samma grundsats
hafva ock de flesta främmande lagar dels af ålder bibehållit, dels ånyo
upptagit. Men på det den, hvilken på god tro kommit i besittning af sådant
gods, ej må under en alltför lång, tid vara utsatt för egarens återvinningstalan,
har man föreskrifvit, att denna skall ansiällas inom tre år sedan godset tillgreps,
helst en så beskaffad vindikation af lösören efter denna tids förlopp
väl högst sällan torde komma i fråga. Och som det äfven är billigt, att den,
hvilken offentligen köpt dylikt gods och derföre bör företrädesvis förutsättas
hafva handlat i god tro, af lagen än mera skyddas, är det likaledes i den nya
19 § för sådant fall förskrifvet, att egaren skall inom nämnda tid anmäla sig
att lösa godset, om han vill det återfå.”

Ehuru, som sagdt är, Utskottet i hufvudsaken omfattar Lagberedningens
förslag, är Utskottet dock af något skiljaktig mening i afseende på tiden
inom hvilken återvinningstalan bör anställas. Utskottet har nemligen kommit
till den öfvertygelse, att egarens billiga anspråk i detta hänseende må
anses behörigen tillgodoscdt, om tiden för sådan talans väckande begränsas

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

6

till etc år från tillgreppets föröfvande, i stället för tre år, såsom Lagberedningen
föreslagit. För öfrigt har Utskottet ansett sig böra utvidga förevarande
bestämmelse så att den Lomme att gälla jemväl andra fång än köp, hvilken
äfven iakttagits af Lagberedningen, som, efter att hafva i 1 kap. 19 § af förslaget
till Handelsbalk talat endast om gods, som till innehafvare!! blifvit såldt,
uti 1 kap. 30 § och 6 kap. G § af samma balk stadgat, att enahanda
föreskrifter skulle gälla äfven för gods, som innehafvaren genom byte eller såsom
pant erhållit, samt i 2 kap. 4 § meranämnda balk, af handlat frågan om
gods, som innehafves i föl jd af gåfva.

Om nu eu lag stiftas i öfverensstämmelse med Lagberedningens sålunda
modifierade förslag, torde ."> inom. i IG § af åberopade Kongl. förordning kunna
helt och hållet upphäfvas. Visserligen innehålla dessa lagrum särskilda föreskrifter
angående dels qvarstad å stulet gods, som är föremål för klandertalan,
dels skyldighet för innehafvaren, der han ej kan visa laga fång, att gorå sigurtjufva
med sjelf sins ed, och dels den påföljd, som uppkommer, i fall han
åt eden brister; men då det ligger i sakens natur, att domaren i hvarje särskilt
tall eger efter omständigheterna pröfva, huruvida innehafvaren må tills
vidare eller i afvaktan på målets slutliga afgörande depossideras från det omtvistade,
samt G inom. i omförmälda § af 1864 års Förordning anvisar egaren
att, för återfående af det honom frånstulna, som han vidkännes, i sådant afseende
lita Konungens Befallningshafvande eller domaren till, med rättighet
dock för egaren att sjelf återtaga det af den, som är lösker man eller misstänkt
att vilja rymma, eller der det stulna godset å färsk gerning linnes; då
stadgandet om urtjufvaeden ej öfverensstämmer med nutidens lagstiftningsprinciper;
och då strafflagen innehåller erforderliga bestämmelser om ansvar
för den, som af misstänkt person tillhandla!’ sig stulet gods eller eljest emottager
det, torde nyss antydda föreskrifter vara obehöflig^ och olämpliga.

På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet, i anledning af förevarande
motion, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning om återvinningsrätt
till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp
rätte egaren af händ, så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen
om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 16 Februari 1864, förordnas som följer:

Har gods, som blifvit såldt af annan, än rätte egaren,
kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han
det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne
på god tro fått godset i handom, och afstå!'' han det oj godvilligt;
göte e garen sill rätt mot honom gällande, genom stämning

Lag* Utskottets Utlåtande. N:« 10. 7

inom ett år sedan godset tillgreps. År det snidt å offentlig
eller öppen auktion, a marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,
eller i salubod eller handelsmagasin, der dylikt
gods vanligen säljes; kåfve den, som godset på god tro i handom
lätt, rått att det behålla, der ej egarpn, inom tid som nu sagd
är, hos honom anmäler sig att det lösa och betalar hvad han
för godset gifvit.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven
om godset kommit i innehafvarens hand genom annat fång
än köp: är fånget gåfva; hafve dock godsets egare rätt att
det utan lösen återfå, så länge det ej, på god tro, kommit i annans
hand än gafvotagares eller hans arfvinges.

Stockholm den 28 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H G. r. Gegerfelt.

Reservationer:

af Ilerr Grefve Mörn er, som ansett, att genom lagförändringen bort
gifvfts en mera utvidgad rätt åt bestulen person att få återtaga sin honom
olofligen frånhända egendom;

af Herr Sundeil: ”Emot Utskottets utlåtande får jag anmäla min reservation.
Jag håller nemligen före, att den af motionären såsom nödig ansedda
nya lagstiftning bör göras i hufvudsaklig öfverenstämmelse, icke med Lagberedningens,
utan med Lagkomiténs i ämnet afgifna förslag; men då ifrågavarande
motion ej lärer kunna föranleda en lagstiftningsåtgärd i enlighet med
min nu uttalade mening, ser jag mig föranlåten hemställa, att motionen måtte
ai Riksdagen lemnas utan vidare afseende.”

af Herr Philipsson.