Lag-Utskottets Utlåtande N:o it) (Utlåtande 1870:LU49 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o it)

N:o 49.

Ank. till Riksd. Kansli d. 6 Maj 1870, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning
angående mannens målsmansrätt för hustrun, äktenskapsförord
och morgongåfva. - ■

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 179) har herr L. J. Hierta framhållit de vådor, som ofta kunde uppstå till
följd af stadgandet i 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken, att »sedan man och qvinna sammanvigde
äro, då är han hennes rätte målsman och eger söka och svara för henne».
Enligt detta stadgande egde mannen oinskränkt makt att disponera öfver den egendom
hustrun medfört i boet och att emot hennes vilja kunna fråntaga henne hvad
hon genom särskild flit i något eget, under äktenskapstiden idkadt näringsfång eller
arbete kunde hafva förvärfvat. Bevisen på de beklagansvärda förhållanden, hvartill
denna qvinnans i visst hänseende rättslösa ställning kunde leda inom de mera bemedlade
klasserna eller der hustrun medförde förmögenhet i äktenskapet, och exemplen
på huru mannen af oförstånd och bristande förmåga att hushålla eller af lättsinne
mom få år förstört densamma vore så talrika, att något tvifvel derom icke
kunde sättas i fråga. Mindre uppmärksammade torde vara de ännu talrikare exemplen
på de sociala och moraliska följderna inom de mindre bemedlade klasserna af
samma lagbud. En ibland dessa, som förtjenade beaktas, visade sig deruti, att de
flesta unga qvinnor, åtminstone i städerna, hvilka försörjde sig genom industriel arbete,
äfvensom bland de inom familjerna Renande, om de fästat sitt hjerta vid en
man, med hvilken de knutit er, förtrolig bekantskap, likväl, enligt hvad man hörde
af deras egen utsago, icke ville gifta sig med den så kallade fästmannen, af fruktan
att, om sådant skedde, han skulle kunna taga ifrån henne hvad hon förtjenat,
och detta omdöme beledsagades ofta med åberopande af hjertslitande exempel på huru
Bihang titt Riksd. Prat. 1870. 7 Samt. il Hiift. p

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

en eller annan af deras bekanta på sådant sätt råkat i ekonomiskt och moraliskt
elände, utan kraft eller tillfälle att kunna rädda sig derutur genom skilsmessa. Den
lag, som kunde medföra och ofta visade så svåra följder, hade tillförene kunnat ega
en förklaringsgrund i den ogifta qvinnans omyndighetstillstånd under hela lifstiden.
Men sedan rättvisare åsigter medfört erkännandet äfven af hennes myndighet vid en
viss ålder, framstode så mycket bjertare orättvisan af det nya omyndighetstillstånd,
som genom giftermålet beröfvade henne afl rättighet att förfoga öfver eller bevara
sin egendom och ställde henne helt och hållet under en annans godtycke. Det missförhållande,
hvari den gifta qvinnan sålunda befunne sig, hade ock på sednare tiden
börjat mera allmänt erkännas, ehuru de förslag, som tillförene blifvit framställda till
dess afhjelpande, icke vunnit framgång. Frågan vore emellertid af en alltför ingripande
art i det dagliga lifvets förhållanden, både i ekonomiskt och sedligt hänseende,
för att icke böra åter upptagas. Motionären hade numera kommit till den öfvertygelse,
att den enklaste utvägen till målets vinnande vore den bästa, nemligen att låta
det ömsesiga förhållandet inom äktenskapet, i hvad beträffar de särskilda makarnes
rättighet till förvaltning af den egendom de medfört i boet, bero endast af det fria
aftalet dem emellan. Vådliga följder häraf skulle icke blifva att befara, der käilek
och förtroende funnes, och måhända skulle ett sadant förtroende och i synnerhet en
ömsesidig grannlagenhet vida mer underhållas af en ömsesidig likhet inför lagen.
Upphörandet af mannens lagliga målsmansskap för hustrun kunde naturligtvis icke hindra,
att ett frivilligt sådant i de flesta fall med hennes samtycke komme att ega
rum, då detta i allmänhet föreskrefves af de gemensamma intressen som äktenskapet
medför. På dessa grunder, och då genom upphäfvandet af 9 Kap. 1 § Giftermålsbalken,
i hvad det rörer målsmanskapet, å ena sidan förords afslutande före äktenskapet
syntes mindre nödvändigt, samt, å den andra, ej heller lagens stadgande om
morgongåfvas utfästande å mannens sida för hustrun vore rättvist, funne motionären
sig föranlåten föreslå:

»1 ;o) att hela 9 Kap. Giftermåls-balken måtte upphäfvas med undantag af
föreskriften derom, att hustrun skall följa mannens stånd och vilkor, hvilket i enlighet
dermed torde af Utskottet sammanfattas;

2:o) att jemväl 8 Kap. i samma balk, angående äktenskapsförord, må, såsom
derefter öfverflödigt, upphäfvas, samt likaledes

3:o) att 1, 4 och 6 §§ af 11 Kap. Giftermåls-balken, såsom efter den förestående
förändringen af 9 kapitlet öfverflödiga, måtte upphäfvas.”

För den händelse likväl, att Utskottet, ehuru gillande principen i motionen,
ändock funne dess tillstyrkande möta formela svårigheter, dem motionären ej kunde
inse, ville han anhålla, ”att Utskottet måtte föreslå Riksdagen att hos Kongl. Maj:,t
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästa Riksdag
framlägga ett fullständigt förslag i detta ämne, till vinnande af den rättvisa som nu
saknas och som är högt påkallad i ett af de vigtigaste förhållanden i lifvet.”

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Att, på sätt motionären föreslagit, helt enkelt upphäfva bestämmelserna i 8
och 9 Kap. Giftermåls-balken samt 1, 4 och 6 §§ af 11 Kap. samma balk,
utan att sätta något annat i stället, vore onekligen en enkel åtgärd; men, utom
det att Utskottet betviflar, att hvad härmed synes vara åsyftadt, eller en i det närmaste
fullkomlig skilnad i egendomsförhållandena makarne emellan, vore väl förenligt
med äktenskapets ändamål eller skulle bidraga till makarnes ömsesidiga lycka och fördel,
befarar Utskottet jemväl, att rättsförhållandena så väl makarne inbördes emellan,
som emellan dem och andra, långt ifrån att förenklas, i saknad af uttryckliga och
för hvarje fall gifna bestämmelser, skulle blifva vida mer invecklade än hvad de för
närvarande äro. Afsigten dermed, att mannens målsmanskap för hustrun skall upphöra,
är naturligtvis den, att lemna henne rättighet att sjelf förvalta sin enskilda
egendom; men huru vidt denna rättighet skulle sträcka sig, vore ej genom föreslagna
lagstiftningsåtgärden afgjordt. Det vore icke ens afgjordt, om hustrun finge anses såsom
myndig; om hon egde, utan mannens samtycke, för sin enskilda räkning upplåna
penningar eller pantsätta eller försälja sin enskilda egendom, eller i hvad mån
sådan hennes åtgärd skulle anses giltig och förbindande.

I och med upphäfvandet af 4 § i 11 Kap. Giftermåls-balken komme föreskrift
att saknas i den vigtiga frågan om betalning af sådan gäld, deraf den ena makan
ingen nytta eller del haft. Då 3 § qvarstode oförändrad och enligt denna all
gäld, som båda eller endera under äktenskapet gjort, skall anses såsom gemensam
samt betalas med så val samfäld som enskild egendom, ehuru med viss inskränkning
hvad hustruns enskilda egendom angår, så kunde, sedan undantaget i 4 § blifvit upphäfdt,
deraf uppkomma den följd, att en af makarne finge icke allenast med sin giftorätt,
utan ock med enskild egendom, vidkännas betalning af gäld, som genom den
andras särskilda vållande eller förgörelse tillkommit, blott derföre att, såsom 3 §
säger, gälden blifvit gjord i äktenskapet.

Då icke allenast bestämmelsen i 9 Kap. 1 §, rörande mannens målsmansrätt,
utan ock det i 11 Kap. 6 § meddelade vilkorliga förbud för hustrun att
sluta köp om fast egendom eller sälja något af lösören i boet upphäfdes, måste man
stadna i ovisshet om så väl den ena som den andra makans rätt att förfoga öfver
gemensam egendom, och huruvida de antingen hvar för sig egde att, oberoende af
den andras bifall, efter behof förfara härmed, eller om äfven mannens rätt i detta
afseende skulle vara bunden vid hustruns samtycke och fullmakt, hvilket i tillämpningen
blefve ganska olägligt, synnerligast för den som bedrefve en större rörelse.

Men oafsedt dessa formela betänkligheter har Utskottet äfven af andra skäl
funnit sig förhindradt ^att understödja ett förslag, som afser att helt och hållet upphäfva
mannens målsmansrätt för hustrun. Om det ock måste medgifvas, att egendomsgemensamheten
icke utgör något väsendtligt vilkor för äktenskapet, så följer deraf
likväl icke att hvardera makan skulle hafva sin hushållning och sina affärer för sig;
och utan tvifvel vore det ur mer än en synpunkt mindre välbetänkt att göra hustrun

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

i ifrågavarande hänseende alldeles oberoende af mannen. Detta skulle alltför mycket
strida mot allmänna föreställningssättet hos oss i fråga om den innerliga förening och
gemensamhet, som genom äktenskapet inträder, och hvarur, då den ena af makarne
bör vara den styrande, mannens målsmanskap för hustrun anses framgå såsom en
otvungen följd. Naturen synes hafva hänvisat hustruns verksamhet företrädesvis till
de inre husliga bestyren, då deremot mannens är riktad mera utåt. Skall hustrun
sysselsätta sig äfven med yttre affärer, så dragas hennes håg och krafter från utöfvandet
af de pligter, som åligga henne såsom maka och moder. Någon gång kunde
ock inträffa att hustrun af herrsklystnad och oförstånd begagnade sin makt på ett
sätt, hvarigenom hennes eget och familjens sannskyldiga bästa lemnades å sido. Men
i de aldra flesta fall skulle den af motionären föreslagna lagförändring förfela sitt
ändamål, att rädda hustruns egendom från förstörelse genom slöseri eller oklok förvaltning
å mannens sida; ty sällsynt torde det vara, då hustrun kan motstå mannens
begäran att genom underskrift å hans förbindelser ikläda sig ansvarighet för desamma.
Denna förändring, hvarigenom den styrande makten inom familjen fördelades lika
emellan hustrun och mannen, innebure i sig ett frö till missämja och meningsstrider
dem emellan, hvars skadliga frukter säkerligen ej skulle uteblifva.

Visserligen kan det icke bestridas, att, på sätt motionären anmärkt, i det
dagliga lifvet fall förekomma, der mannens målsmanskap ledt till olyckliga följder för
det gemensamma hushållet. Sådana händelser lära dock böra räknas till undantagen,
och lagen har icke lemnat hustrun alldeles värnlös emot mannens missbruk af målsmansrätten.
Enligt Kongl. Förordningen den 2 7 April 1810 är slöseri ett skäl,
på grund hvaraf äktenskapsskilnad kan sökas, och genom Kongl. Förordningen den 18
September 1862 finnes stadgadt, att om mannen genom försummelse eller vanvård
af boets angelägenheter, eller boets belastande med gäld utan motsvarig nytta, kan
anses missbruka sitt målsmanskap, så egen hustrun att söka boskilnad, till följd hvaraf
icke allenast mannens målsmanskap upphör, utan han äfven förlorar sin giftorätt i den
egendom, som sedermera tillfaller hustrun. En sådan förlust af målsmanskapet kan
visserligen icke inträffa förr än mannen missbrukat detsamma; men icke bör den i
lagen stadgade regeln att mannen skall vara hustruns målsmans helt och hållet upphäfvas,
blott derföre att målsmansrätten kan missbrukas. Lagstiftningen kan svårligen
sträcka sin omvårdnad i ifrågavarande hänseende längre än att lemna hustrun utväg
att rädda sig från vidare förluster, sedan hon vunnit den sorgliga erfarenheten att
hon misstagit sig å mannens karakter; ty har hon ingått äktenskap med en man,
om hvilken hon redan på förhand visste, att han skulle missbruka sin ställning såsom
make, då har hon sig sjelf att skylla för följderna.

Äfven under förutsättning att mannens målsmansrätt för hustrun upphäfdes,
kan Utskottet icke finna, att lagens stadganden om äktenskapsförord och om morgongåfva
derigenom blefve öfverflödiga, såsom motionärens förslag innehåller. Genom
upphäfvande af stadgandena om äktenskapsförord beröfvades hvardera makan möjlig -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

heten att förbehålla sig enskild rätt till stadsfastighet, lösören eller penningar, som
den före äktenskapet egt, ehuru det mången gång kunde vara af vigt, särdeles för
qvinnan, att ett sådant förbehåll skedde. Af mindre vigt kunde det visserligen vara,
att föreskrifterna j 9 Kap. Giftermåls-balken om morgongåfva uppliäfdes, men fall
kunna dock förekomma, då skäligt och billigt är, att hustrun erhåller den med dessa
föreskrifter afsedda förmån, helst om mannen underlåtit att genom testamente tillägga
henne något motsvarigt och hennes giftorätt efter lag blefve ringa.

På grund af hvad anfördt blifvit får Utskottet vördsamt hemställa,

att Herr Hiertas ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 Maj 1 870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:
af Herrar von Gegcrfelt och Ribbing.

Herrar Ekenman, von Möller och Beckman hafva begärt få antecknadt, att
de ej öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.