Lag-Utskottets Utlåtande N:o dl

Utlåtande 1870:LU41

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o dl.

N:o 41.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt förslag om rätt att meddela inteckning
ssäkerhet i åbyggnader å landet.

12 § i 7 Kapitlet Rättegångs-balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818, innehåller följande stadgande: “Ej må inteckning beviljas i hus,
annan byggnad och vattenverk, hvarmed ständig rätt till grunden icke är förenad.
Ej heller må inteckning beviljas i annan egendom, än den gäldenären veterligen
genom laga fång förvärfvat, och deraf han egare är, då inteckning sökes: är egendomen
kommen i hans hand, genom fång, som lagfaras bör; varde ej inteckning
fastställd, förr än uppbud skett;" och är genom Kongl. Kungörelsen den 18 December
1823 stadgadt, att detta förbud ej må lämpas på sådana, å ofri grund i
städerna belägna hus, byggnader och vattenverk, hvilkas innehafvare för besittningen
af tomten erlägga en viss årlig tomtöreafgift, och på grund deraf icke kunna
från tomten skiljas, med mindre än att lösen för de derå uppförda byggnader till
dem betalas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 155, som blifvit till LagUtskottets
behandling öfverlemnad, har Herr O. Nilsson anfört, att under sednare
tider vid många jernvägsstationer inom landet samhällen uppstått, Indika mer och
mer antagit likhet med städerna, ehuru lydande under landsrätt. Vid dessa stationer
hade å tomter, upplåtna mot årlig afgäld, blifvit uppförda åbyggnader, hvilkas
intecknande kunde för egarne vara af vigt; men rättigheten att erhålla inteckning
i sådana byggnader vore dem genom stadgandet i 7 Kapitlet 12 § Rättegångsbalken
förmenad; hemställande motionären fördenskull, ;’att Riksdagen för sin del
beslutar ett sådant tillägg i Kongl. Kungörelsen den 18 December 1823, hvarigenom
det deri omförmälda undantaget äfven blifver gällande för hus, byggnader m. in. å
Staten tillhöriga, vid jernvägsstationer belägna och af Jernvägsstyrelsen mot tomtafgift,
men med byggnadslöseskyldighet, upplåtna marker, äfvensom i byggnader,

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4-2.

uppförda å jord, afsöndrade från enskildes hemman och lägenhet på minst trettio
år, då kontrakt derom är intecknadt i egendomen, hvarifrån tomten är afsöndrad."

Enligt 1 § i berörda Kongl. Förordning kan endast fast egendom blifva
förmål för sådan inteckning, som i samma Kongl. Förordning omförmäles. Stående
i nära samband med gällande föreskrifter angående laga fång af fast egendom
jemte lagfart derå, är denna lag byggd på sådana förutsättningar och principer,
hvilka icke äro tillämpliga i fråga om lös egendom. På grund häraf,
och då hus och byggnader å landet icke äro att hänföra till fast egendom, med
mindre egande- eller ständig besittningsrätt till jord dermed är förenad, samt vid
det förhållande att, med föranledande af Rikets Ständers underdåniga framställning,
förslag till nya stadganden rörande inteckning blifvit af dertill utsedde komiterade
upprättadt och för närvarande är på Högsta Domstolens pröfning beroende,
får Utskottet vördsamt hemställa,

att ifrågavarande motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 42.

Ank. till Riksd. Kansli d. 26 April 1870, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till stadgandet i
17 Kapitlet 5 § Bättegångs-balken angående vittnesersättning.

Omförmälda stadgande är af följande lydelse: “Den vitne påkallat, betale
ty sin resekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de ej derom; lägge
dem så Domaren emellan, som skäligt pröfvas“. Enligt Kongl. Kungörelserna den
20 November 1845 och den 23 Mars 1858 bör detta stadgande äfven tillämpas i
gröfre, för allmänna säkerheten vådliga brottmål, som af allmän åklagare åtalas,