Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1882:LU9 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 Febr. 1882, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrad
lagstiftning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver väckt och till Utskottet
remitteradt förslag om förändrad lagstiftning angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning.

Utskottet anser sig härvid böra först upprepa den kortfattade
framställning af ifrågavarande lagstiftnings historia, hvilken Utskottet
lemnade vid sistlidne riksdag.

Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående
olofliga religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka
de af den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet
förtjena att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat
och Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde
Hus til en särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande anställes;
samt deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726
hufvudsakligen följande:

»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qwinkön, gamla och
unga, kände och okände, få eller flere, skola hafwa frihet sig åt samla
och tilhopakomma, alt under förewändning åt bruka sin andakt och
enkannerliga Gudstjenst, den der med de wanliga Sön- och Helgedagars
Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,
finnes på åtskilliga ställen wara förrättad; Det anse Wi hvarken
för nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom en skadelig nyhet, som

Lag-Utskottets Utlåtande N\o .9.

en god ordning i wåra Christeliga Församlingar förstörer; hwilket i
längden til sjelfswåld, missbruk och många farliga oredor skulle tilfälle
och anledning gifwa, utom det til befruktandes är, åt mången af oförstånd
och okunnighet i sin Christendom, lätteligen kunde blifwa til sådane
irrige meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evangeliska
läran ej woro öfwerenskommande. Alt derföre, emedan sådane
Sammankomster desto mindre kunna pröfwas til den sanna Christendomens
utöfning nödige, som Wårt Rike, Gudi lof! de stora fördelar
äger, åt Guds Ord hos oss rikeligen warder lärdt och predikadt, och
hwar och en dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt;
Ty finne Wi rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige
Sammankomster, så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta,
skal första gången bota ''tvåhundrade Daler S:mt, andra gången Fyrahundrade
Daler Sunt, eller i mangel af böter, plikta första gången med
Fjorton dagars Fängelse på watten och bröd och andra gången med
Tre weckors fängelse på watten och bröd: men kommer han tredje
gången igen, skal han på Twänne år Riket förvisas. I lika måtto skola
de, som sig til sådane Sammankomster inställa, hwar för sig första gången
höta Fyratio Mark Sunt, andra gången dubbelt och tredje gången
fyrdubbelt.»

Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt
genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,
angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades
emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen
anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej finge börja någon
lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig
berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill
hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit
hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna
den 20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständigas,
att mål af förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas,
innan åklagaren visat, att lullgjordt blifvit hvad 1762 års bref
stadgade.

Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj :t en »författning
angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande
ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken författnings
§ 6 lydde sålunda:

»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den
allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,
skall vara fri och obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

tages något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän
ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under
annan än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att
hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen,
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att,
der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad
sammankomst, hvarom nu sagdt. är, utan särskildt tillstånd hållas
å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, vid påföljd af böter
från och med Femtio till och med Ett hundra Riksdaler för den eller
dem, som föranstaltat sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till
högst Tio Riksdaler för annan deltagare.»

Med hemställan, att den Kong! propositionen, så vidt den afsåge
en utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet Rikets
Ständer att för sin del besluta, bland annat, »en författning, hvarigenom
Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssammankomster,
jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till
all kraft och verkan uppliäfna.»

Denna fråga, säde Utskottet, vore ingen nyhet för representationen.
Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfaktigaste
vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd, desto
mera hade nödvändigheten af en lösning tilltagit. — Förbudet i 1726
års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten, hvilken
desto mindre syntes kunna försvaras, som en full frihet till sammankomsters
hållande för öfverläggning om verldsliga angelägenheter blifvit
genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare blifva om förbudets
bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande. Derom
syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna stridighet hade äfven
gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet blifvit gjorda,
dels af Kongl. Maj:t, dels ock af enskilde motionärer. Vid granskning
deraf möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar. Då, å ena
sidan, allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet måtte upphäfvas,
hade man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena blefve
i stället ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll de framlagda förslagen
äfven vittnade om olikhet i åsigter. — Angående lämpligheten
af hvad i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid Utskottet
tvifvelsmål. Om det förbud, som hindrade enskilda att sammankomma
för religionsöfning, borttoges, följde af sig sjelft att denna frihet inträdde,
utan vidare medgifvande, samt underordnades de lagar, som för
bruket af medborgares frihet att sammankomma i allmänhet voro gifna.

Lag-Utskoitets Utlåtande N:o 9. 9

Vanligen visade sig ock, att ett reglementerande i frågor af förevarande
art snarare skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne till
sin natur vore, desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade ock
kyrkolagskomitén, sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit infordradt,
föreslagit konventikelplakatets upphäfvande, utan att några
nya bestämmelser sattes i stället; och dessa åsigter hade, efter en långvarig
strid, jemväl segrat i Norge.

Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef detsamma
af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet
återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag.
Inom stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om
olämpligheten af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot
ifrågavarande sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot
Utskottets förslag, så väl som mot hvad''Kongl. Maj:ts proposition innehöll
i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som,
oansedt det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän,
särdeles kringresande kolportör af andliga skrifter, och som, derest
förbudet undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd
af dessa anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet
framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes
kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den
lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej
blefve skadlig, framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti
underdånig skrifvelse den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t
och den 26 Oktober 1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning,
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma
datum, så lydande:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment
att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskap^ omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan
särskilt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församligen
förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej'' är att hänföra till
enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem
af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning,
eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon,
som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen
predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag,
som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den
Bih. till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami. 5 Höft. 2

*[0 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,
ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap
inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt
är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande
af lärareverksamhet, höte från och med Femtio till och med
Tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och
församlingens fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterna, skola
de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling
af böter enligt Utsöknings-Balken."

Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio
år. Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med anledning
af väckt motion i ämnet, förslag om den ändring i författningen,* att, i
stället för det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskildt tillstånd,
å tid då allmän gudstjenst i församlingen förrättades,_ förbud endast
skulle meddelas mot sådan andaktsöfning å nämnda, tid, så nära
det ställe, der gudstjensten hölles, att denna eller ordningen dervid
stördes. Förslaget bifölls af Första Kammaren, utan votering, men
Andra Kammaren fattade för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare
voro för återremiss, det beslut, »att den författning, om hvars antagande
Utskottet hemstält, borde, i stället för den af Utskottet föreslagna,
erhålla följande lydelse: »Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan
vare ej förment på hvilka tider, de sjelfva finna lämpligt, att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning». Sedan emellertid, på Utskottets hemställan, Andra
Kammaren frångått sitt förut fattade beslut samt utan votering antagit
Utskottets förslag, samt Riksdagens sålunda fattade beslut i underdånig
skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade
Kongl. Maj:t, jemlikt nådig skrifvelse den 31 December 1867, att, enär
för detta förslags upphöjande till lag erfordrades kyrkomötes samtycke,
men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden beslutat sammankallande af
sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag medgåfve att särskildt
tillstånd kunde lemnas till hållande af sådana sammankomster, som Riksdagens
förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl. Maj:t, som ansett samma
förslags antagande ej vara af den angelägenhet, att kyrkomöte ensamt
för denna fråga borde sammankallas, funnit skäligt låta Riksdagens förslag
förfalla.

Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt
förra beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

utfärdades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då
allmän gudstjenst i församligen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,
der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej
eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,
i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så
nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, soin ej är
prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till
söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten,
eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet
att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare
uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till
och med trehundra riksdaler.»

Vid förra årets riksdag väcktes tre särskilda förslag om ändring
uti 1868 års förordning, i det att dels påyrkades, att förordningen måtte
helt och hållet upphäfvas och sammankomster för andaktsöfning göras
i borgerligt afseende likställiga med alla andra slag af sammankomster,
dels ock, att af förordningen endast första punkten: »Medlemmar — —
— störes», skulle bibehållas, dels ock, att både första och. andra punkterna
uti förordningen: »Medlemmar störes. Ej eller må —

---upplösa.» skulle qvarstå, men stadgandena i tredje och fjerde

punkterna upphäfvas.

Det sistnämnda, af Herr Sigfrid Wieselgren framstälda förslaget,
blef af Utskottet tillstyrkt och af Andra Kammaren bifallet med 87 röster
mot 64, men af Första Kammaren afslaget med 54 röster mot 25.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 3, har nu Herr
Sigfrid Wieselgren förnyat sitt ofvannämnda förslag och yrkar, »att Riksdagen
ville för sin del besluta följande

Förordning angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Med upphäfvande af Förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning, den 11 December 1868, stadgas som följer:

Medlemmar _ af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid,
då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej eg a rum så nära det
ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes.
Ej heller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd
eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet,
i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der
så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Såsom skäl för sitt förslag åberopar motionären de uti hans förra
motion upptagna motiv jemte Lag-Utskottets utlåtande; varande de förra
af följande innehåll.

Det vore väl att anse såsom synnerligen oegentligt, att, då Kongl.
förordningen om kyrkostämma m. in. den 21 Mars 1862, som i sin 22 §
faststälde kyrkorådets befogenhet med hänsyn till församlingens religiösa,
sedliga och kyrkliga lif, genom stadgandet i 28 § förständigade
kyrkorådet att i frågor, som rörde religionens och sedernas helgd, ))ej
annorledes än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå
den felande till bättring», ofvannämnda 3:dje mom. af Kongl. förordningen
den 11 December 1868 deremot medgåfve samma kyrkliga myndighet
att, utan hvarje föreställning och varning samt, efter ordalagen
att döma, utan undersökning, ja, till och med utan någon på verklig
erfarenhet grundad åsigt, meddela förbud för en verksamhet, om hvars
skadliga beskaffenhet möjligen alldeles inga bevis skulle kunna förebringas.
Nog många bevis förefunnes deremot med hänsyn till det föga
tillfredsställande sätt, på hvilket ej mindre den kyrkliga polistillsyn,
som anförtrotts kyrkoråden, af dessa handhades, än äfven sjelfva lagen
blifvit förstådd, b örbud hade meddelats predikanter, innan de någonsin
uppträdt i församlingen; allt lekmannapredikande förbjudits, ehuru lagen
icke berättigade dertill; viten hade utfästs för upplåtelse af lokal för
lekmannapredikant, och man hade till och med sett uppgifvas, att kyrkoråd
sjelf dömt predikant att bota högsta bötesbeloppet för åsidosatt
predikoförbud. Allt sammanlagdt torde nog tydligt vitsorda olämpligheten
af att i sagda myndighets hand lägga en mera utsträckt makt än
den i Kongl. kyrkostämmoförordningen medgifna. Komme så härtill,
att fjerde momentet af ifrågavarande förordning erbjöde kyrkan den
verldsliga lagens arm för upprätthållande af hennes auktoritet. När så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

skedde i till exempel den romerskt-katolska kyrkan, och det verldsliga
straffet drabbade protestanten, funne vi alla det förkastliga i tillvägagåendet;
att vår egen kyrka handlade på samma sätt, torde då lika
litet, eller än mindre kunna försvaras. Med »likheten inför lagen» vore
ej heller särdeles väl bestäldt, så länge väl måste vidgås, att kyrkorådsförbud
aldrig ifrågakommit emot de sammankomster, som af olika
slags »sanningssökare» af högre bildning; anordnades, om än »kyrklig söndring»
deraf följt i vida högre grad än af de ringare lekmannapredikanternas
andliga föredrag. Utan att vara blind för de fel, till hvilka
den predikande lekmannaverksamheten mångenstädes gjort sig skyldig,
ansåge motionären dock hvarken kyrkoråden vara lämpliga domstolar i
frågor rörande kyrkolärans rätta uppfattande, verkliga anledningen till
uppstående söndring eller andra hithörande företeelser, ej heller ett
fortsatt anlitande af borgerlig lag anstå svenska kyrkan, der det för
henne gälde att bekämpa afvikelser från en lära, som torde vara i stånd
att segra genom sin egen sannings kraft, På samma gång som han
icke i den minsta män ville bestrida hennes bestämda befogenhet att
genom påföljder af kyrklig art skydda sig mot inre söndring, hölle han
dock före, att staten ej borde söka qväfva lärotvist.er eller olika uppfattning
af andligt lif och religiösa frågor genom verldsliga straff.

Då Utskottet förra riksmötet tillstyrkt enahanda förslag, som
det nu väckta, yttrade Utskottet först följande:

»Vid bedömande af den ifrågavarande förordningens innehåll och
betydelse har till en början fråga uppstått, huruvida densamma vore af
kyrkolags natur eller borde betraktas såsom borgerlig lag. 1873 års
kyrkolagskomité, som föreslog förordningens bibehållande såsom en särskild,
till kyrkolag icke hörande författning, ansåg förordningen visserligen
hafva beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt hufvudsakliga
innehåll icke kunna annorlunda betraktas än såsom en borgerlig
ordningsstadga. Detta yttrande innefattar dock ett medgifvande, att
förordningen, ehuru ej till sitt hufvudsakliga innehåll, likväl i visst afseende
innefattar bestämmelser af kyrkolags natur. Faktiskt är, att
författningen tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordning.»

Vidare sökte Utskottet bestämma, hvilka delar af förordningen
vore att anse såsom borgerliga ordningsstadganden. Hit hänförde Utskottet
bestämmelserna dels att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar
utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning ej
må å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ega rum så

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid
störes, dels att tillträde till sådana sammankomster ej må förvägras
församlingens presterskap, kyrkoråd eller offentlig myndighet i orten,
dels ock att sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet
eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Samtliga dessa bestämmelser äro ock i föreliggande förslaget bibehållna.

Slutligen utlät sig Utskottet sålunda:

»Den senare delen af 1868 års förordning afser åter, efter Utskottets
uppfattning, rent kyrkliga syftemål, nemligen förekommande af
söndring i kyrkligt hänseende, bibehållande af aktningen för den allmänna
gudstjensten och värnande af religionens helgd. Vid sträfvandet
för dessa höga syften bör kyrkan, för att handla i dess stiftares anda
och med ledning af hans efterdöme, strida med andliga vapen, med ordets
och den gudomliga sanningens makt. Att med verldsligt straff belägga
den, som, efter kyrkorådets uppfattning, motverkar kyrkans omförmälda
syften, innebär på en gång ett vanmäktigt försök och ett missbruk
af den verldsliga makten. På samma gång det icke kan bidraga
till höjande af kyrkans anseende, att hon erkänner sig vara i behof af
yttre tvångsmedel för sitt bestånd, måste den verldsliga maktens anseende
lida deraf, att densamma, utan att få tillfälle att pröfva, huruvida
den tilltalade verkligen gjort sig skyldig till åstadkommande af söndring
i kyrkligt hänseende eller utspridande af läror, som leda till förakt för
den allmänna gudstjensten eller undergräfvande af religionens helgd,
endast har att på honom tillämpa af kyrklig myndighet utfärdadt
förbud.»

Utskottet, som, med vidhållande af dessa åsigter, anser, senare
delen af 1868 års förordning icke vidare böra bibehållas, får vördsamt
till föreliggande motion tillstyrka bifall och sålunda hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande

Förordning, angående särskilda sammankomster för
andaktsöfning.

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 December
1868 stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej
förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar
utan vederbörande presterskaps omedelbara
ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då all -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

män gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum
så nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna
eller ordningen dervid störes. Ej heller må vid religionsöfning,
som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem
af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten
i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af
inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så
nödigt anses, sammankomsten upplösa.

Stockholm den 13 Februari 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Bergström;

af Herrar Tliomasson, Widmark, Samzelius, Grefve Mörner och
Fröberg.

Herrar Lothigius och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet, den
senare i följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen.