Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9 (Utlåtande 1875:LU9 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

TV:o O.

Ank. till Eiksd. Kansli den 24 Mars 1875, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma,j:ts nådiga Proposition till
Riksdagen med förslag till förordning angående ändring
i Sträf lagens st adg anden om ansvar för skogsåverkan.

Kong]. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, hvilken blifvit af
begge Kamrarne till Lag-Utskottet remitterad, är af denna lydelse:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 Maj 1874 anmält, att den för
sin del beslutat en författning om förändrad lydelse af 1, 2 och 16 §§
i 20 kapitlet samt 2, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ i 24 kapitlet strafflagen, har
Kongl. Maj:t, på skäl som uti särskild skrifvelse blifvit Riksdagen meddelade,
förklarat berörda författningsförslag icke kunna af Kongl. Maj:t
bifallas; men då Riksdagens omformälda beslut synes ådagalägga, att
tiden är inne för eu länge ifrågasatt och påyrkad lagförändring i det
af Riksdagen angifna hufvudsyftet med dess förslag, eller att skogsåverkan,
då den är af svårare art, men icke eljest, förklaras vara tjufnad,
vill Kongl. Maj:t, efter att hafva inhemtat Statsrådets och Högsta
Domstolens i bilagda protokoll intagna yttrande i ämnet, härmed enligt
87 § Regeringsformen framställa till Riksdagens antagande följande förslag
till förordning:

»Härigenom förordnas, att 1, 2 och 16 §§ i 20 kapitlet samt 3 och
4 §§ i 24 kapitlet strafflagen skola erhålla följande förändrade lydelse:

20 Kapitlet.

§ 1. Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler,
dömes, för stöld, till straffarbete i högst -sex månader, der ej annorledes
här nedan stadgadt är.

Bill. till Riksd. Prat. 1875. 7 Sami. 10 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ,9.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen ej utmärkt
med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 §
sägs, för stöld anses skall, då kallas den snatteri; och vare straffet derå
böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

§ 2. Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den
lian ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt
att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant
uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf,
bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, straffad
såsom för stöld, der värdet går öfver femton riksdaler. Går det ej
öfver femton riksdaler, vare lag, som i 24 kapitlet sägs.

§16. Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottag^,
dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt
omarbetning eller förändring deraf, skall med afseende å värdet af det,
hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller
snatteri efter . l .§; vare ock lag som i 10 eller 11 § sägs, derhän förut
stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter
2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver
femton riksdaler.

24 Kapitlet.

§ 3. Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog
eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna,
eller tagel- olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd,
ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ehvad han
det bortfört eller ej, straffad för åverkan, der ej efter 20 kapitlet gerningen
skall annorledes anses; och vare straffet böter, högst ett tusen
riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.

§ 4. Tager man olofligen vindfälle eller annat sådant, som ej till
bruk upphugget eller beredt är: straffes med böter eller fängelse i högst
sex månader.»

På den ståndpunkt af samhällsutvecklingen, då den ojemförligt
största arealen utgjordes af skogsmark, hvars afrödjande var första
steget till odling, uppkom i nästan alla länder, i följd af den rikliga
tillgången på skogsalster, lätteligen föreställningen om skogarne såsom
eu gemensam egendom, derifrån hvar och eu eg de att till nödtorft hemta

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

virke. Vid tilltagande kultur kornmo väl skogarne under enskild eganderätt,
men det oaktadt blef oloflig afverkning af skogseffekter, i anseende
till dessas obetydliga värde, icke betraktad såsom ett ingrepp i eganderätten,
utan såsom ett obehörigt intrång i nyttjanderätten till fastighet:
åverkan. Ur denna synpunkt blefvo bestämmelserna om ansvar för
skogsåverkan i 10 Kap. Byggninga-balken af 1734 års lag intagna i
sammanhang med föreskrifterna om ny ttjanderätten till samfäld skog
samt, i afseende på straffet för dylik åverkan, stadgadt, att den, som
gjorde sig dertill skyldig, skulle bota dubbelt mot den delegare i samfäld
skog, som sin nyttjanderätt dertill missbrukade. Då med stigande
kultur skogsarealen blef mindre vidsträckt och med tillökning af folkmängden
förbrukningen af skogsapel'' tillväxte, gjorde sig emellertid
snart nog behofvet af lagens verksammare skydd mot skogsåverkan kännbart
och föranledde uti straffbestämmelserna derför tid efter annan
skärpningar uti de stadgande^ som härutinnan innefattas i, bland andra
författningar, Kongl. förordningarne om skogarne i riket den 10 December
1793 och den 1 Augusti 1805 samt Kongl. förordningen den 18
December 1823.

I samma mån, som denna lagstiftning visade sig till sina verkningar
otillfredsställande och man derjemte kom till allt större insigt om
skogens värde, började äfven den uppfattning vinna insteg, att tillgrepp
af skogsapel- vore till sin natur ett våld mot eganderätten och följaktligen
borde såsom tjufnadsbrott anses och bestraffas. Fråga om införande
, i lagstiftningen af denna grundsats väcktes redan inom lagkomitén,
som uti motiven till 27 Kap. af sitt år 1832 afgifna förslag
till straffbalk anför, att olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast
egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekomme i
lagen under benämning af åverkan. Så kallades äfven i vissa fall sjelfva
tillgreppet af något, som till egendomen hörde, när det skedde i afsigt
att sig det tillegna. I senare tider vore väl föreslaget, att åverkan å
skog skulle bestraffas lika med stöld; men lagstiftningen hade funnit
betänkligt att tillämpa straff för tjufnad å handlingar, som, efter det
hos menigheten allmänt rådande begrepp, icke vore nesliga, och hvilka
så ofta inträffade, att, åtminstone till en början, allt för många förbrytare
skulle komma att stämplas med eu vanheder, hvars följder blefve
i alla afseenden menliga. Komitén hade ej heller ansett rådiigt att bedöma
åverkansmål efter en med allmänna tänkesättet ännu stridande
åsigt.

Vid den granskning af lagförslaget, hvilken i Juni månad 1844
fulländades, stannade deremot pluraliteten af lagberedningens då

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

varande ledamöter vid det förslag, att gröfre arter af åverkan borde lika
med stöld anses och straffas. Men, sedan tre nya ledamöter i beredningen
inträdt, förändrades pluraliteten så, att, enligt det i November
1844 afgifna förslaget, skogsåverkan i intet fall hänfördes till tjufnadsbrott,
hvaremot tillgrepp af växande fruktträd eller träd, som vore till
prydnad planteradt, skulle anses såsom qvalificeradt tjufnadsbrott.

Den förra pluralitetens mening omfattades fortfarande af tre ledamöter,
Indika till stöd derför framhöllo, bland annat, det förhållande,
att i brödrariket Norge, åtminstone allt sedan 1680-talet, då Christian
den femtes lagbok utfärdades, skogsåverkan kunnat straffas såsom stöld.

Ur de motiv, som en bland beredningens ledamöter anförde såsom
stöd för sin från pluralitetens afvikande mening, tillåter sig Utskottet
anföra följande: »Under de förhållanden, som i en förfluten tid
måste förutsättas, då skogarne knappast voro tågna, i enskild besittning
och deras effekter egde ringa värde, har i lagstiftningen kunnat antagas
eu viss ofullständig eganderätt till växande vilda träd, och dessas fredlysning
mot tillgrepp derföre stadgas mindre sträng, än lagen till fredande
af annan egendom. Om nu en sådan lagstiftning, hvilken icke
låter förena sig med en framskriden bildnings mera bestämda rättsbegrepp,
ej dess mindre alltför länge bestått, under det bildningen fortgått
och andra förhållanden uppkommit, hvarigenom eganderätten till
skog blifvit lika fullkomlig och nödvändig med all annan eganderätt;
så följer häraf endast, att lagens förändrande nu är desto mer af nöden,
ju mera ett alltför långvarigt fördröjande af en sådan ändring kan hafva
framkallat förhållanden, som försvåra dess verkställande. . Ty lättare
skulle den tvifvelsutan försiggått, om den längesedan blifvit företagen,
under det skogsbristen, i förhållande till folkmängden, ännu var mindre
i de orter, som för närvarande deraf besväras. Denna brist skulle troligen,
i detta fall, ej heller nu varit så stor, som den är, och straffen
för skogshygge blifvit i samma mån sällsyntare, som de varit allvarsammare
och svarande mot brottens natur. Det kan säkerligen ej vara
annat, än lagens slapphet, som förledt så många att blifva förbrytare;
och det är dessa, som genom lagens kraft måste ledsna att trotsa den,
icke lagstiftaren, som af deras mängd skall låta afskräcka sig från utkräfvande
af rättvisans fordran.»

Vid 1853—1854 årens riksdag väcktes, genom flera motioner, förslag
i syfte, att skogsåverkan borde såsom stöld straffas; och biel, till
följd af Ridderskapets och Adelns samt Borgare- och Bondeståndens
bifall till Lag-Utskottets i ämnet afgifna betänkande, en underdånig
skrifvelse den 30 November 1854 aflåten, hvarigenom, med tillkänna -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

gifvande att, efter Rikets Ständers åsigt, skogsåverkan eller tillgrepp
af växande träd borde såsom tjufnad anses och bestraffas, Rikets Ständer
anhöllo, det Kongl. Maj:t måtte täckas i nader låta utarbeta och
för nästkommande Ständer framlägga förslag ej mindre till en lag i
sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som med anledning
deraf blefve nödiga i lag och författningar. _

Den år 1855 nådigst tillsatta skogskomité, hvilken fick omtörmälda
underdåniga skrifvelse till sig öfverlemnad med befallning att i sammanhang
med dess öfriga arbeten taga densammas innehåll i_ öfvervägande,
fann ock, hufvudsakligen pa enahanda skål, som blifvit al
Rikets Ständer anförda, frågan, huruvida fällning och tillgrepp af annans
skog skulle betraktas såsom tjufnad, icke från vetenskaplig synpunkt
kunna besvaras annorlunda än jakande, äfvensom att tiden för genomförande
af den ifrågasatta lagförändringen vore inne. I öfverensstämmelse
härmed finnas i komiténs förslag till förordning om skogarne i
riket äfven i ämnet affattade lagbestämmelser, enligt Indika olofligt fällande
af växande träd på annans mark skulle bestraffas såsom stöld

eller snatteri. o .. „

Detta förslag lärer icke föranledt annan omedelbar åtgärd tran
Kongl. Maj ds sida, än att Kongl. Maj d i nådig skrifvelse den 30 Maj
1857 till Rikets Ständer, med öfverlemnande af komiténs betänkande,
uttryckt den åsigt, bland annat, att förhöjda och i viss mån förändrade
ansvarsbestämmelser för tillgrepp och åverkan a skog vore erfordeiliga,
emot hvilken åsigt Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 16 februari
1858 förklarade sig icke hafva något att erinra.

Det af Kongl. Majd med nådig proposition till Rikets Ständer vid
1862—1863 årens riksdag öfverlemnade förslag till ny strafflag var, i
24 Kap. om åverkan m. in., uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med lagberedningens ofvan omförmälda, i November 1844 afgifna
förslag, enligt hvilket åverkan så väl åt växande träd som af vindfällen
och annat sådant skulle straffas med böter i förhållande till
värdet af det åverka de, eller, då åverkan skedde tredj e gången ellei
oftare, med fängelse i högst sex månader. Dock var i Kongl. ^ Mai :ts
förslag fängelsestraffet utbytt emot straffarbete i högst sex månader,
jemte förlust af medborgerligt förtroende under viss tid.

Lag-Utskottets betänkande i anledning af dels nämnda nådiga proposition,
dels ock enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen,
och deribland eu inom Bondeståndet afgifven motion, hvari yrkades,
»att all åverkan å skog måtte, allt efter det tillgripnas värde, anses
såsom stöld eller snatteri», innehåller, förutom annat, att Utskottet

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

funnit sig’ icke kunna förorda sistberörda förslag, hvarigenom begreppet
stöld skulle erhålla den, enligt Utskottets förmenande, för vår lagstiftning
dittills . främmande betydelse, att afse icke allenast lös egendom,
utan äfven, sådana adpertinenser till fast egendom, hvarå menskligt arbete
ej blifvit nedlagdt, utan som genom naturens egen åtgärd framalstråts.
. Men äfven om grundsatsen, att tillgrepp af skog vore till sin
natur tjufnad, i teoretiskt hänseende antoges för riktig, så vore det
icke desto mindre,, enligt Utskottets mening, betänkligt att, såsom lagomiten
uttryckt sig, tillämpa straff för tjufnad å handlingar, som, efter
det hos menigheten rådande begrepp, icke vore nesliga. Deremot ansage
Utskottet det vara af synnerlig vigt, att straffet för ifrågavarande
slags brott betydligen skärptes; och
get förekommande straffbestämmelser icke i detta afseende tillfyllestgörande.
Derföre skulle, enligt Lag-Utskottets förslag, för skogsåverkan,
redan då den föröfvades första gången, kunna ådömas ända till
tva ars fängelse, eller, då omständigheterna vore synnerligen försvårande,
straffarbete i högst ett år. Härifrån undantog Utskottet tillgrepp
af vindfällen, och annat sådant samt föreslog, med afseende å det mindre
vådliga i eu sådan förbrytelse, att straffet derför måtte stanna vid
böter, högst etthundra riksdaler. Och då vid bibehållandet af skilnaden
emellan stöld och. åverkan man. utgått från den grund, att det allmänna
askadmngssättet icke ansåge åverkan för hvad man benämner nesligt
blott, kunde Utskottet icke finna det annat än inkonseqvent, att åverkansbrott
skulle, på sätt Kongl. Maj:ts förslag innehölle, kunna medföra
förlust af medborgerligt förtroende; hvarföre Utskottet föreslog, att stadgandet
härom måtte uteslutas.

Denna fråga blef till Utskottet återremitterad af samtliga Stånden,
åt hvilka Ridderskapet och Adeln ansåg, att för skogsåverkan borde
kunna ådömas böter till förhöjdt belopp af ända till ett tusen riksdaler,
men frihetsstraff till allenast fängelse i högst sex månader; Presteståndet
yrkade, att sådan åverkan måtte, allt efter värdet, såsom stöld
eller snatteri bedömas; Borgareståndet förklarade, att högsta straffet
för åverkan borde vara fängelse i två år; och Bondeståndet äskade en
redaktmnsförändring af föreslagna lagbudet i ämnet. Och härefter erhöll
3.§ i 24 Kap. strafflagen sin nuvarande lydelse.

'' Yid 1.^8 ^rs riksdag kom, genom enskilda motioner, skogskomitens
här förut nämnda förslag under pröfning. I det betänkande Lagutskottet
då afgaf i frågan, hemstälde Utskottet, på anförda skäl, att
motionerna måtte lemnas utan afseende; och blef denna hemställan af
Riksdagen bifallen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:q- 9. 7

1 Hen, ålr1 * ^ * .n^er tillsätta komité, hvars uppdrag afsåg ensamt
skogs förhall andena 1 Norrland, har i sitt underdåniga förslag till skogsordnmg
för Norrland bibehållit oförändrade den nu gällande lagens
straffbestämmelser för skogsåverkan. Dock har komitén i motiven

f°rSlag att komit«n, i likhet med Rikets Ständer vid

, d 1854 arens riksdag och förra skogskomitén, ansåge det icke
kunna bestridas, att skogsåverkan, betraktad från det bildade omdömets
s andpunkt, icke saknade nå^-ot af de väsendtliga kännetecken, som
utmarkte vanlig tjufnad; och vore komitén öfvertygad, att den tid
skulle komma, da skogsåverkan finge samma namn och samma straff
som annat tillgrepp. ’

Från komiténs beslut i fråga om förslag till straff för åverkan
voro, af komiténs sex ledamöter, tre af skiljaktig mening, i det att eu
ledamot yrkade, att olofligt tillgrepp af träd från annans mark borde
anses och bestraffas såsom stöld; och två ledamöter förordade stöldstraffets
asattande for skogsåverkan till större belopp och snatteristraff
lor mindre åverkan.

Komiténs ordförande, hvilkens röst vid voteringen ansågs afgörande
har väl bidragit till komiténs omförmälda beslut, men i afgifven reservation
framhållit, hurusom han endast, af den anledning, att komiténs
uppdrag vant inskränkt till en del af landet, funnit sig nödsakad biträda
forslaget, att tillgrepp af växande träd fortfarande skulle såsom
åverkan anses och bestraffas; och att han, derest uppdraget omfattat
“.fl1 , ets. skogsforhallanden, ej skulle tvekat att lemna sin röst till
ett förslag, hvarigenom tillgrepp af annans växande skog hänfördes till
samma art af brott samt bestraffades lika med annan tjufnad. Till
stod för denna åsigt anförde han, bland annat, att, om anledningen
till skogsaverkansbrotten inom de norrländska provinserna under förra
tider hufvudsakligen vant befolkningens inrotade vana att, utan betänkande,
anlita skogen och att betrakta kronans skogar nästan såsom
gemensam egendom,, detta numera icke kunde anses vara händelsen,
bedan afvittrmgen till stor del afslutats, skogstillgångarne inom vidsträcktare
trakter känbart medtagits och uppmärksam omvårdnad numera
egnades kronans skogar, saknade befolkningen ingalunda kännedom
och medvetahde hvarken om skogens värde och betydelsen af
eganderätten till densamma eller om villfarelsen i fordna tiders uppfattning,
att kronans skogar kunde af enskilde till deras personliga
gagn saklöst anlitas. Andra skäl måste således förefinnas till skötsel
verkan ngarnes fortgång. Det förekomme sannolikt, att dessa vore att
hnna dels 1 skogsprodukternas på senare tider vunna större begärlighet

g Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

i förening med deras småningom förhöjda, förr ej anade värde; och
dels i det föga afskräckande, som nuvarande straffbestämmelser för
skogsåverkan enligt folkuppfattningen innebure, helst den del af befolkningen,
som vanligen beginge dylikt brott, mera allmänt saknade tillä-äng
till gäldandet af det bötesbelopp, hvarmed brottet försonades;
samt det sätt, hvarpå böterna aftjenades, hvarken ansåges afskräckande
eller medförde något egentligt lidande. Att fruktan för det straff,
hvartill skogsåverkare!! efter nu gällande lag gjorde sig förfallen, ej
afhölle honom från brottets begående eller förnyande, ville synas deraf,
att just i de trakter, der, under senare tider, de flesta blifvit saklälda
för 1 dylika brott, åverkningarne icke blott fortgått,. utan tvärt om, sa
länge de åverkade skogsalstren hos affärsmännen bibehållit sin begärlighet,
än vidare tilltagit, hvilket förhållande påtagligen till eu viss grad
härledde sig derifrån, att straffet, efter hvad sakfälde brottslingar jern
väl ofta erkände, icke innebure något afskräckande från brottet, hvilket
i sådana fall som dessa ingalunda härledde sig från öfverilning eller
förhastande, utan vore frukten af fullkomligt lugn besinning. Att averkansbrottet
ej ansåges så vanärande eller för det medborgerliga anseendet
förringande, som annat olofligt tillgrepp, härledde sig helt naturligt
från den mildare straffart, hvarmed förstberörda brott i jemförelse
med det senare försonades; och så länge denna olikhet i stiaffbestäm
melserna qvarstode för dessa begge brott, som till sin natur voie livaiandra
alldeles lika, vore sannolikt icke att förvänta, att skogsåverknmo-arne
skulle i folkmedvetandet uppfattas till sill rätta betydelse. _

En af reservanterne, som var skogstjenstöman i Norrland, hat i sm
reservation anfört, att skogsåverkningarne vore icke allenast de största
stölder, som i riket egde ruin, utan äfven de förderfligaste. 1 afseende
på penningevärdet vore sannolikt alla de stölder, som tillsammans inom
hela riket föröfvades, af långt mindre betydenhet, än den olofliga åverkan
af timmerträd, som i Norrlands skogar egde rum. Genom vanlig
stöld kunde hvarken ett landskaps välstånd undergrafvas eller dess
klimat förvärras, så att det blefve obeboeligt, men detta vore deremot
att befara af åverkningarne, sedan dessa blifvit så allmänna och tagit
sådan fart, som i de tvänne nordligaste länen vore händelsen. Dessa
skogsstölder, i den skala de fortginge, tillintetgjorde till och med sjelfva
möjligheten af en ordnad skogshushållning. Åverkaren förstörde nemligen
så grundligt alla beräkningar och planer, som för en ordnad hushållning
kunde uppgöras, att de ej kunde följas ett enda år, än mindie
en längre tid. Och det vore helt naturligt, att da skogsåveikningarne
i en del revier vissa år flerdubbelt öfverstiga den lagliga afverlmingen,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

och då åverkai''en aldrig fälde något träd, som på minsta sätt vore
städadt, de friska träden snart nog skulle totalt försvinna och den
gröfre skogen endast bestå af utgamla och skadade träd.

Vid 1874 års riksdag bragtes frågan om skogsåverkare bestraffande
såsom tjufnadsbrott ånyo under pröfning genom två särskilda, i sådan
syftning afgifna motioner, hvilka öfverlemnades till det Särskilda Utskott,
Riksdagen tillsatte för behandling af alla de förslag, som afsågo
åtgärder för befrämjande af förbättrad skogshushållning och förekommande
af skogsbruk I det utlåtande, nämnda Utskott afgaf, yttrades
bland annat, att enligt Utskottets åsigt den tidpunkt vore inne, då
skogsåverkan, om den vore af svårare art, men icke eljest, borde förklaras
vara tjufnad. Enär Utskottet icke kunde finna beskaffenheten af
det åverkade, utan hänsyn till värdet, böra bestämma brottets art; och
enär strafflagen, i likhet med 1734 års lag, faststälde ett visst belopp
af det tillgripnas värde såsom gräns emellan tillgrepp af ringare och
större straffbarhet, och bibehölle för ringare tillgrepp icke blott särskild
benämning, utan ock väsendtligen ringare straffpåföljd, ansåg Utskottet,
med tillämpning af hufvudsakligen enahanda grundsats vid bestämmande
af gränsen emellan det tillgrepp, som fortfarande borde
anses såsom åverkan, och det, som borde hänföras till tjufnadsbrott,
lämpligt föreslå, att, der värdet af det tillgripna öfverstege fem riksdaler,
tillgreppet skulle betraktas såsom stöld eller snatteri, men i annat
fall såsom åverkan. Dock skulle, såsom Utskottet uttrycker sig, i afseende
på tillgrepp af skogsalster, skilnaden emellan tjufnadsbrott och
åverkan bestå hufvudsakligen i namnet och deri, att det senare brottet,
hädanefter likasom hittills, ej skulle kunna, der det endast förnärmade
enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande. I öfverensstämmelse
härmed föreslog Utskottet, att hvar som olofligen fällde träd, i
uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller af
växande träd toge ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter,
eller olofligen tillgrepe vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk
upphugget eller beredt vore, skulle, der värdet ginge öfver fem riksdaler,
straffas för snatteri eller stöld, men att, om värdet ej öfverstege
detta belopp, skulle brottet fortfarande såsom åverkan bestraffas.

Detta utlåtande blef af begge Kamrarne återremitteradt till Särskilda
Utskottet, som uti nytt betänkande, hvilket i anledning deraf afgafs,
sade sig af den diskussion i ämnet, som i Kamrarne egt rum,
hafva inhemtat, att det återremitterade förslagets syftemål rönt erkännande
af nästan alla, som i saken sig yttrat; men att, i fråga om bestämmande
af gränsen emellan det tillgrepp, som borde hänföras till

Bill. till Riksd. Prof. 1816. 7 Sand. 10 Haft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

tjufnadsbrott, ocli det, som fortfarande borde anses såsom åverkan, meningarne
visat sig temligen skilda. Så både inom Första Kammaren
blifvit anmärkt, att, om än värdet af det tillgripna finge anses utgöra
gränsen emellan dessa arter af tillgrepp, det belopp Utskottet föreslagit
såsom gräns vore allt för högt tilltaget. Å andra sidan hade de
fleste talare inom Första Kammaren ansett hvarje tillgrepp af växande
träd eller delar deraf böra förklaras för stöld eller snatteri, och deremot
tillgrepp af skogens döda alster böra, utan hänsyn till värdet, bibehålla
karakteren af åverkan. Inom Andra Kammaren åter hade flertalet af
dem, som yttrat sig, yrkat bifall till Utskottets förslag; dock hade äfven
inom denna Kammare den mening blifvit uttalad, att tillgrepp af växande
träd väl borde göras till stöld eller snatteri, men att den allmänna rättskänslan
icke kräfde, att den, som tillgrepe vindfällen, torrt ris, grenar,
ollon, nötter in. in. dylikt, skulle kunna stämplas såsom en vanfrejdad
brottsling. Då häraf framginge, att enighet i sjelfva hufvudfrågan inom
begge Knmrarne förefunnes, ehuru meningsskiljaktigheter uppstått i afseende
på sättet för dess lösning, hade Utskottet funnit sig manadt att
framlägga ett förmedlingsförslag, som, med någon uppoffring af enskilda
åsigter i mindre väsendtliga delar, kunde hafva utsigt vinna
begge Kamrarnes bifall. Enligt detta förslag skulle såsom allmän regel
stadgas, att olofligt tillgrepp af träd eller något deraf skulle anses såsom
stöld eller snatteri; från hvilken regel dock skulle undantagas de fall,
då någon antingen tillgrepe torrt vindfälle eller annat, som ej kunde
hänföras till växande träd eller delar deraf, eller ock af den växande
skogen toge något, som vore af så ringa värde, att tillgreppet svårligen
kunde anses hafva skett af vinstbegär. I sistnämnda hänseende
hemstälde Utskottet, att tillgrepp af växande träd eller delar deraf, då
värdet deraf ej öfverstege eu riksdaler, icke borde såsom tjufnadsbrott
anses. Att till samma kategori hänföra tillgrepp af så väl det växande
trädet, som vindfäldt men ej torrt träd fann Utskottet lämpligt dels till
större skydd mot tillgrepp af kullblåsta, friska träd, helst egaren ofta
först efter någon tid kunde vara i tillfälle att låta dem till bruk upphugga
och bereda, dels ock af det skäl, att största svårighet skulle
möta att afgöra huruvida virke, som af den brottslige innehades, vore
taget af kullblåst träd, eller af sådant, som vid tillgreppet varit på rot
stående, hvaremot i de flesta fall utan svårighet, genom undersökning
af virket, borde kunna utrönas, huruvida tillgreppet skett af frisk eller
af torr skog. I enlighet härmed innefattade Utskottets betänkande förslag
till ändring i strafflagen i den syftning, bland annat, att om någon
å skog eller mark, deri han ej egde del, och den han ej innehade, eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

egde rätt att nyttja, olofiigen, i uppsåt att det sig eller annan tillegna,
fälde eller annorledes tillgrepe träd eller något deraf, det skulle såsom stöld
eller snatteri anses; dock med undantag, dels att tillgreppet skulle såsom
åverkan fortfarande betraktas, ej mindre om värdet af det tillgripna ej
gånge öfver eu riksdaler, än äfven, oansedt värdet stege högre, i händelse
föremålet för tillgreppet vore vindfälle, gren, ris eller annat sådant,
som vore torrt och ej till bruk upphugget och beredt, ollon eller
nötter, dels ock att den, som under färd å annans skog eller mark
blefve för skada å resetyg eller af annat ofall nödgad taga skogsalster,
skulle ersätta skadan, men vara från straff fri.

_ Detta lagförslag blef af Riksdagen antaget och anmäldes, i underdånig
skrifvelse den 20 Maj 1874, till Kongl. Maj:ts godkännande. Vid
granskning af förslaget anmärktes emellertid i Högsta Domstolen, förutom
åtskilliga redaktionsfel, bland annat, dels att skilnaden emellan
torra och icke torra vindfällen vore såsom objektiv bestämning för
mycket osäker och sväfvande, för att kunna i lag upptagas såsom skilnad
emellan olika brott, af hvilka det ena, men icke det andra, skulle
medföra vanfrejd, dels ock att stadgandet om strafflöshet för den, som
för skada å resetyg eller annat ofall nödgades taga skogsalster å annans
mark, vore olämpligt och derjemte skulle i tillämpningen medföra
särdeles stora svårigheter, då härvid måste bedömas så väl tillvaron
och graden af behofvet, som ock till hvilken utsträckning skogsalster
behöft tillgripas för behofvets tillfredsställande; och Kongl. Maj:t förklarade.
härefter, i skrifvelse den 9 Januari innevarande år, att berörda
författningsförslag icke kunde af Kongl. Maj:t bifallas.

De åsigter i ämnet, som sålunda vid sistlidna riksmöte blifvit af
representationen uttalade, hafva emellertid föranledt Kongl. Maj:t att till
Riksdagens antagande framställa ifrågavarande nådiga proposition, hvars
hufvudgrunder äro, att olofligt tillgrepp af växande träd eller delar
deraf, skall, der värdet går öfver femton riksdaler, straffas såsom stöld,
men i annat fall fortfarande såsom åverkan betraktas; samt att dylikt
tillgrepp af hvarje slags vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk
upphugget och beredt är, skall, såsom hittills, till åverkansbrott hänföras.

Det har ofta blifvit sagdt, att strafflagarne i allmänhet kunna betraktas
såsom mätare på folkens kulturtillstånd; och vid en blick tillbaka
på lagstiftningens gång erhåller man äfven vittnesbörd härom.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o .9.

Lagarne måste ock, derest de skola motsvara sitt ändamål, derest de
skola aktas såsom uttryck af det råtta, lämpas efter folkens uppfattning
om hvad som är rätt. Men det är lifvets stora lag uti naturen och
inom samhällena, att ständigt föryngras och utvecklas; och derför kan
ej heller stillestånd i lagstiftningen ega rum. I den mån tänkesätt och
seder förändras samt nya förhållanden uppkomma,. bör jemväl lagstiftningsarbetet,
för att hålla jemna steg med civilisationen, oaflåtligen
fortgå. Detta arbete blir dock alltid desto svårare, ju ömtåligare de
punkter äro, livilka lagstiftaren har att beröra; och derför hörer hvarje
mera genomgripande reform i brottmålslagstiftningen till en af hans
svårlösta uppgifter.

Det är en sådan reform i fråga om ansvarsbestämmelserna för olofligt
tillgrepp af skogsalster, som med förevarande nådiga proposition
åsyftas. Denna reform har, på sätt af det ofvan anförda framgår, sedan
mer än fyratio år tillbaka varit förberedd ej allenast i tänkesätten,
utan äfven i lagstiftningen. Man har väl i allmänhet varit ense derom,
att tillgrepp af skog vore till sin natur att hänföra till tjufnadsbrott;
men man har tvekat, huruvida den på fordna förhållanden grundade
uppfattning i denna fråga borde i lagstiftningen bibehållas, och huruvida
rättsmedvetandet ännu vore moget för en lagförändring, stödd på
omförmälda åsigt om skogsåverkan karakter af tjufnad.

I fråga om den tidpunkt, då en sådan mogenhet i allmänhet bör
anses förefinnas, torde den ofta åberopade rättsregeln, att lagar, som
ej ega motsvarighet i det allmänna rättsmedvetandet, ej böra stiftas,
icke rätteligen kunna annorlunda tydas, än att, derest en mot gällande
lag stridande uppfattning af ett brotts natur börjat i någon mån Holkmedvetandet
vinna insteg, det desto hellre bör tillkomma lagstiftaren
att ingripa till detta folkmedvetandes utbildande och bringande till klarhet,
som lagstiftningsåtgärdens inskränkande till allenast de fall, der
ett fullt utbildadt folkmedvetande redan funnes, dels skulle, i alldeles
motsatt riktning, leda derhän, att den bestående lagens falska stämpel
på brottet komme att motverka rättskänslans utveckling, dels ock, om
icke denna utveckling genom en sådan hämsko omöjliggjordes, hafva
till följd, att lagen komme att småningom förlora det stöd i folkets
rättskänsla, dess helgd oundgängligen kräfver, och omsider, så att säga,
öfverlefva sig sjelf.

Då den småningom fortgångna stegringen af priset på skogsprodukter
i förening med de omfattande åtgärder för skogens fredande,
återväxt och odling, som under senare tider blifvit vidtagna, synes
kunna förutsättas hafva bibringat folket en lefvande insigt om skogens

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

värde och betydelse för landet; då eu sådan insigt i sig innefattar upphäfvandet
af den grund, hvarpå den äldre föreställningen om tillgrepp
af skog såsom ett intrång i nyttjanderätten hvilar, och dermed innebär
fröet till uppfattningen om skogsåverkan såsom ett väsendtligt ingrepp
i eganderätten; då vidare en lagförändring, stödd på sådan grund,
blifvit genom tid efter annan skärpta straffbestämmelser för skogsåverkan
förmedlad; och då slutligen och framför allt äfven torde vara
allmänt erkändt, hvad folkets ombud vid flera föregående riksmöten
jemväl förklarat, att känslan af skogstjufnadens nesliga natur redan hos
folket vaknat; samt det anmärkta förhållande, att sådan tjufnad icke
vore enligt folkmedvetandet förenad med en så stor vanfräjd som annat
dylikt brott, enligt Utskottets mening, icke har sin grund uti folkets
bristande kännedom om skogstjufnadens karakter, utan deri att den redan
vaknade medvetenheten derom icke ännu vunnit stöd i lagens oförtydbara
ord, anser Utskottet otvifvelaktigt, att svenska folkets rättskänsla
numera påkallar en lagförändring, hvarigenom skogsåverkan, der
den innefattar olofligt tillgrepp, äfven förklaras vara tjufnad.

I afseende derefter på sättet för en sådan lagförändrings genomförande,
är väl å ena sidan ovedersägligt, att lagstiftaren med hänsyn
till bestående förhållanden bör dervid förfara varsamt, men han torde
å andra sidan icke af sakens konventionela natur böra låta sig förledas
till sådana eftergifter, att, genom åsidosättande af system i lagstiftningen,
antingen ett af dess syftemål, rättsbegreppens, utbildande, genom
dessas förvirrande förfelas, eller lagbuden i sin tillämpning leda till
sådana oegentlighet^'', att folkets rättskänsla såras.

Vid den granskning Utskottet i detta hänseende egnat lagförslaget,
har Utskottet i främsta rummet fästat uppmärksamhet på den karaktersskilnad
emellan tjufnadsbrott och åverkan, som enligt förslaget skulle
bestå allenast i ett visst egendomsvärde af det tillgripna, ^

Såsom stöd för en sådan karaktersskilnad torde åberopas den
likartade gräns, som redan i lagen förefinnes emellan stöld och snatteri.
Den objektiva skadan har visserligen i vår brottmålslagstiftning
spelat en vigtig rol; och densamma måste ock, såsom brottets manifestation
i det yttre, vid bestämmandet af straff utöfva stort inflytande;
men denna skada, denna brottets mången gång tillfälliga följd, bör
dock icke tillmätas sådan vigt, att den må få utgöra skilnad emellan förbrytelser
af olika karakter. Egendomsvärdet af det tillgripna, såsom
gräns emellan stöld och snatteri, innefattar ej en sådan karaktersskilnad,
utan är att anse endast såsom en artbestämning inom samma
klass af brott, nemligen tjufnadsbrotten, hvilka sedan uråldriga tider af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

allmänna tänkesättet stämplats med vanära. Att åter, på sätt lagförslaget
åsyftar, med afseende blott på eu viss värdesiffra af det tillgripna,
uppdraga gränsen emellan tvänne brott af olika slag, af hvilka
det ena skulle medföra vanfrejd, det andra icke, det ena skulle anses
innefatta ingrepp i eganderätten, det andra i nyttjanderätten till fast
egendom, anser Utskottet principielt oriktigt och torde derjemte, långt
ifrån att, såsom man med lagen afser, bibringa folket klarhet i uppfattningen
af skogstjufnadens karakter, snarare bidraga till en farlig
förvirring af rättsbegreppen derutinnan.

Genom eu så osäker och sväfvande gräns emellan två till sitt väsen
skilda brott skulle ock enligt sakens natur lagstiftningens enhet i
betänklig grad rubbas; och. Utskottet anser sig i detta hänseende böra
påpeka några af de oegentligheter och svårigheter, som af lagförändringens
tillämpning skulle vållas.

I 20 Kap. 12 § strafflagen stadgas, att den, som under en lagföring
varder förvunnen till flera snatieribrott, skall, der det tillgripnas
sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, straffas för stöld; men
detta stadgande skulle dock icke blifva på tillgrepp af skog tillämpligt.
Sålunda, oansedt ett tillgrepp af skogsalster till värde af femton riksdaler
ingalunda är obetydligt, skulle dock upprepade sådana tillgrepp
icke anses annorlunda än såsom särskilda åverkansbrott, under det å
andra sidan den, som blefve förvunnen att hafva vid ett enda tillfälle
tillgripit skog till värde, som med allenast några öre öfverstege nämnda
belopp, komme att på en gång drabbas af tjufnadeus vanheder. Häraf
skulle ock. följa, att på mindre skogrika trakter, hvarest medvetandet
om skogstjufnadens nesliga karakter kan antagas företrädesvis vara
vaket, men tillgrepp af skog till vidsträcktare omfång i allmänhet
icke torde förekomma, den ifrågasatta lagen skulle blifva utan någon
egentlig betydelse.

_ Vidare kunde lagförändringen i sin tillämpning mot dem, som förut
varit för stöld straffade, leda till högsta orättvisa, i det den uppstälda
värdesiffran äfven härvid komme att på straffet utöfva inflytande, under
det nu gällande lag för sådana fall icke tillmäter värdet af det tillgripna
någon betydelse. Så skulle t. ex. två i afseende på förut undergången
bestallning för tjufnad likstälde brottslingar, hvilka begge
tillgripit skog, den ene till ett värde af femton riksdaler och den andre
till något derutöfver, kunna straffas, den förre för åverkan möjligen
endast med böter och den senare för itererad stöld till flera års straffarbete.

Slutligen synes af den omständighet, att tjufnadsbrott, men icke

.Lag-Utskottets Utlåtande N:o 0.

åverkan, är underkastadt allmänt åtal, den stora olägenhet af lagförändringen
uppkomma, att, då skilnaden emellan berörda brott skulle
bestå allenast i egendomsvärdet af det tillgripna, men någon säker
uppskattning af detta värde icke kunde förr än vid vederbörlig domstol
åvägabringas, allmänna åklagaren i många fall skulle komma att
befinna sig i den brydsamma belägenhet, att han icke kunde afgöra,
huruvida ett begånget skogsåverkningsbrott skulle höra under hans
beifran eller icke.

Då det tillgrepp af skog, som enligt den ifrågasatta lagen skulle
vara tjufnad, och det, som borde fortfarande såsom åverkan anses, icke
äro genom några i objektivt hänseende olika kännemärken från hvarandra
åtskilda, utan deras hänförlighet till den ena eller den andra
kategorien är uteslutande beroende af en efter tillgreppet företagen, på
domstolens subjektiva uppfattning grundad värdeberäkning af det tillgripna,
synes äfven rättskänslans sårande vara att befara deraf, att i
många fall icke ens gerningsmannen sjelf skulle kunna bedöma sin förbrytelses
karakter att efter lagen vara af vanhederlig eller icke vanhederlig
beskaffenhet.

Dessa anmärkningar, hvilkas befogenhet icke torde kunna förnekas,
träffa i mer eller mindre mån alla försök att medelst ett visst egendomsvärde
af det tillgripna uppdraga en konventionel gräns emellan
två till sin natur så väsentligt skilda brott, som tjufnad och åverkan;
och i följd häraf finner Utskottet jemväl denna gräns böra uteslutande
efter objektiva grunder bestämmas.

Vid valet af dessa grunder har Utskottet, i afseende på den växande
skogens alster, ansett sig böra, i öfverensstämmelse med sistförflutna
Riksdags i ämnet fattade beslut, föreslå, att såsom allmän regel borde
stadgas, att tillgrepp af växande träd eller något deraf skulle anses
såsom stöld eller snatteri; och att från denna regel undantag skulle
göras allenast för tillgrepp af ollon eller nötter, som fortfarande borde
såsom åverkan betraktas.

I enlighet med de åsigter, som under nästlidna riksdag temligen
allmänt uttalade sig derom, att tillgrepp af skogens så kallade döda
alster borde bibehålla karakteren af åverkan; och då, på sätt Högsta
Domstolen vid granskning af samma riksdags författningsförslag i ämnet
anmärkt, skilnaden emellan torra och icke torra vindfällen synes såsom
objektiv bestämning för mycket osäker för att kunna i lag upptagas
såsom skilnad emellan olika brott, finner Utskottet lämpligt att, såsom
den nådiga propositionen jemväl innehåller, hemställa, det må tillgrepp

Lag-Utskottets Utlåtande N:o D.

af alla slags vindfällen eller annat sådant, som ej till bruk upphugget
och beredt är, fortfarande såsom åverkan bestraffas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då någon hufvudsaklig
förändring af den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna lydelse af 3 § i 24
Kap. strafflagen icke, oaktadt den af Utskottet tillstyrkta lydelse af 2
§ i 20 Kap., sjmt.s Utskottet erforderlig, enär förstnämnde § ändock
skulle komma att ega tillämpning på den, som ä skog eller mark, deri
han egde del eller den han innehade eller egde rätt att nyttja, föröfvade
oloflig åverkan, får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att föreliggande nådiga
proposition icke kan i oförändradt skick bifallas,
måtte för sin del besluta en författning så lydande:

»Härigenom förordnas, att 1, 2 och 16 §§ i 20
kapitlet samt 3 och 4 §§ i 24 kapitlet strafflagen skola
erhålla följande förändrade lydelse:

20 Kapitlet.

§ 1. Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver
femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i
högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt
är.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen
ej utmärkt med sådan omständighet, att den
ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses
skall, då kallas den snatteri; och vare straffet derå
böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i
högst sex månader.

§ 2. Den, som å skog eller mark, deri han eger
del eller den han ej inneliafver eller eger rätt att
nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller
något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant
uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren,
näfver, bark, löf eller bast; varde, ändå att han det
icke bortfört, straffad för stöld eller snatteri.

§ 16. Den, som, med vetskap om den olofliga
åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något
af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

förändring deraf, skall med afseende å värdet af det,
hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas
för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag som
i 10 eller 11 § sägs, der han förut stöld, snatteri,
inbrott, rån eller försök dertill begått.

24 Kapitlet.

§ 3. Fäller, syrer eller bläcker man olofligen
träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet
eller något deraf sig eller annan tillegna, eller tager
olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd,
ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter,
varde, ehvad han det bortfört eller ej, straffad för
åverkan, der ej efter 20 Kapitlet gerningen skall såsom
stöld eller snatteri anses; och vare straffet böter,
högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex
månader. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
då må till straffarbete i högst ett år dömas.

§ 4. Tager man olofligen vindfälle eller annat
sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är;
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Stockholm den 24 Mars 1875.

På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.

Bih. till Jliksd. Prof. 1815. 1 Samt. 10 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 0.

Rese r v a t i o n e r:

af Herr Grefve Sparre: »I hufvudsaken ense med Utskottets majoritet,
skiljer jag mig från densamma, beträffande förslagets innehåll, endast
i så måtto, att, då Utskottet lika med nu gällande lag bibehåller
benämningen af och straffet för åverkan för tillgrepp af växande gräs,
torf, ollon eller nötter, jag anser under samma kategori böra hänföras
tillgrepp af ris, gren och löf, hvilka mindre värdefulla ting vanligen
tillgripas icke af vinningslystnad, men af lättsinne i ändamål att gagnas
vid eller under högtider pryda hemmet; jag befarar nemligen, att
om dessa tillgrepp karakteriseras såsom tjufnad, just det skäl emot reformen
förefinnes, som oftast anföres, att nemligen allt för många, i
sig sjelf mindre tadelvärda, handlingar skulle kunna åtalas såsom tjufnad,
och jag har trott mig finna, att det förnämligast är tillgrepp af
växande träd, men icke af ris man velat belägga med tjufnadsstraff.

I fråga om redaktionen är jag med Herr Ribbing ense, och instämmer
således med honom i antagandet af den af lagberedningen uppgjorda
redaktion af 20 Kap. 1 och 2 §§, med den modifikation deri,
som föreslogs af den ledamot, hvilken tillstyrkte tjufnadsstraff för tillgrepp
af »hvad som från fast egendom afsöndras». (Lagberedningens
förslag till strafflag, sid. 140.)

Endast i fråga om innehållet af 24 Kap. 3 § om åverkan skiljer
jag mig i det afseende från Herr Ribbings förslag, att jag, af redan
angifna skäl, anser ris, gren och löf böra bibehållas i denna §, som
som sålunda efter mitt förslag skulle få följande lydelse:

24 Kapitlet.

3 §. Syrer eller bläcker man olofligen träd å
annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något
deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen
växande gräs, torf, eller, af växande träd, ris, gren,
löf, ollon eller nötter, straffes, ehvad han det bortfört

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

eller ej, med böter högst ett tusen riksdaler eller fängelse
i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst
ett år dömas.

6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark
derifrån olofligen bort träd eller del deraf eller annat,
som i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han
eljest sin rätt i sådan samfällighet, straffes med böter.

7 §. Svedjer brukare eller verkställer torf- eller
ljungbränning olofligen å legd jord, eller gör han derå
annan åverkan eller fäller olofligen växande träd i
uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan
tillegna, vare lag som i 2, 3 eller 4 § sägs. Säljer
han från legd jord bort träd eller del deraf eller annat,
som i 3 eller 4 § omtalas, eller öfverträder eljest
sin nyttjande rätt, varde straffad efter ty i samma §§
skils.»

af Herr Ribbing: »Under det jag i sak instämmer med Utskottet,
har jag deremot icke kunnat finna mig vid den redaktion af Kap. 20
§§ 1 och 2 strafflagen, Utskottet, i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, föreslår. Kap. 24 §§ 3 och 4 stadga uppenbarligen
undantag från den allmänna regel angående olofligt tillgrepp,
som innehålles i Kap. 20 §§ 1 och 2, i det de angifva och stadga
straff för vissa olofliga tillgrepp, som icke såsom stöld eller snatteri
skola anses eller bestraffas. Deraf är då klart, att man i nämnda
§§ af Kap. 24 blott behöfver utstryka något af de der uppräknade
föremål, för att följden skall blifva, att olofligt tillgrepp af samma föremål
kommer att falla under den allmänna lagbestämningen angående
sådant tillgrepp. Den föreslagna nya lydelsen af Kap. 20 § 2 är alltså
öfverflödig och redan derföre förkastlig. Men denna nya § 2 är derjemte
skadlig: skadlig nemligen såsom förstörande lagens formela korrekthet
och riktighet, då med dessa lagens karakterer ej kan stå tillsammans,
att sedan i en § en allmän lagbestämning är gifven, en följande
§ stadgar detsamma om en art af de handlingar, beträffande hvilka
den föregående §:n gäller. Det har såsom skäl för denna föreslagna nya § 2
i Kap. 20 blifvit anfördt, att då genom ändring af Kap. 24 § 3 olofligt
tillgrepp af vissa föremål numera blefve stöld eller snatteri, så borde i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Kap. 20 en § finnas, som påminde om, att så vore händelsen, d. v. s.
påminde om, att den nämnda ändringen i Kap. 24 § 3 verkligen vore
företagen. Men dylika erinringar om eller, i fall man hellre så vill,
förklaringar af hvad lag innehåller, ega uppenbarligen sin plats i kommentar
öfver lagen, ej såsom särskilda stadganden i denna sjelf, hvarigenom
de snarare äro egnade att åstadkomma förvirring, än reda, i
tillämpningen, derigenom att de se ut såsom särskilda stadganden. Om
emellertid en dylik erinran i något fall anses nödig eller fördelaktig
för större åskådlighets skull, så kan den i lagen införas på ett sådant
sätt, att den ofvan påpekade oformligheten och möjliga anledningen till
förvirring vid tillämpning af lagen undvikas: på det sätt nemligen, att
i den §,<’som utgör den allmänna lagen för ett visst slag af handlingar,
införes eller uppgifves alla de arter, detta slag omfattar. Det är i enlighet
härmed, som, enligt mitt förmenande, § 1 i Kap. 20, i närmaste
anslutning till lagberedningens och full öfverensstämmelse med en reservants
i densamma förslag lämpligen borde affatta», och § 2, samma
Kap., allena med ett ringa tillägg, bibehållas vid sin nuvarande lydelse.
I öfverensstämmelse med nu framstälda åsigt angående formen för den
af Utskottet tillstyrkta lagförändringen, borde vidare ur Kap. 24 § 3
borttagas uppräknandet af hvad som hädanefter, olofligen tillgripet, skulle
straffas såsom stöld eller snatteri: en förändring i nämnda §, som tillika
har en gifven fördel framför Utskottets förslag till dess lydelse i så
måtto, att enligt sistnämnda lydelse, under det §:n stadgar ett undantag
från §§ 1 och 2 Kap. 20, den sistnämnda §:n åter i sin ordning framstår
såsom undantag från den förstnämnde. Skälet slutligen till ett
tillägg i hvardera af §§:na 6 och 7 af 24 Kap., i sammanhang med den
föreslagna redaktionen af § 3, torde vara sjelfkärt. Enligt hvad sålunda
blifvit anfördt skulle lydelsen vara:

20 Kapitlet.

1 §. Tillgriper man olofligen hvad man vet höra
annan till, penningar eller gods, ehvad det är löst,
eller genom tillgreppet afsöndras från fast egendom,
i uppsåt att sig eller annan det tillegna; och går det
öfver 15 riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i
högst 6 månader, der ej annorlunda här nedan stadgadt
är, eller gerningen är såsom annat brott efter
denna lag straffbar.

Lag-CJtskottets Utlåtande, N:o 9.

2 §. Går värdet ej öfver 15 riksdaler, och är
gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att
den ändock, efter thy i 7, 10 eller 12 § sägs, för
stöld anses skall, eller såsom annat brott efter denna
lag straffas; då kallas den snatteri; och vare straffet
böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader.

§ 16 af nu gällande lag skulle förblifva oförändrad.

24 Kapitlet.

3 §. Syrer eller bläcker man olofligen träd å
annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något
deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen der
växande gräs, torf eller, af växande träd, ollon eller
nötter; straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med
böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader. Åro omständigheterna synnerligen försvårande
; då må till straffarbete i högst ett år
dömas.

6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark
derifrån olofligen bort träd eller del deraf, eller något
annat af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar
han eljest sin rätt i sådan samfällighet; straffes
med böter.

7 §. Svedj er brukare eller verkställer torf- eller
ljungbränning olofligen å legd jord, eller gör han derå
annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.
Fäller han der olofligen träd, i uppsåt att trädet eller
något deraf sig eller annan tillegna, eller tager han
olofligen, i sådant uppsåt, af växande träd, ris, gren,
näfver, bark, löf eller bast; vare lag samma. Säljer
han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 §,
eller näst föregående punkt omtalas, eller öfverträder
eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter thy i samma
§§ skils.»

Bill. till Riksd. Prot. 1810. 7 Sarnl. 10 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

af Herr Grefve Mörner: »I länder, der skogen har större värde än

ännu i Sverige, såsom t. ex. Preussen, skiljes emellan stöld och olofligt
tillegnande af skogseffekter, och den i Sverige i enahanda hänseende
befintliga skilnaden torde ännu någon tid åtminstone -böra bibehållas.
För min del får jag således afstyrka den nu i nämnda hänseende föreslagna
förändringen.»

af Iierr Caspersson, som instämt med Herr Grefve Sparre.

af Herrar Friherre Wrede, Sundeil, Afzelius, Magnus Jonsson, Svanberg
och Wennérus: »Då det icke lär bestridas, att lagstiftningen i förevarande
ämne i allmänhet bör inom vårt land med stor varsamhet framgå till
det åsyftade målet att vinna ökadt skydd för eganderätten till skog;
då vidare i betraktande tages, att nu är fråga om det första och vigtiga
steget att bereda tillämpning i lagen åt den ännu långt ifrån allmänt
erkända grundsatsen, att skogsåverkan, då den är af svårare art, kan
och bör såsom stöld anses och bestraffas; samt då slutligen i den föreliggande
Kongl. propositionen, efter frågans förnyade pröfning inom
Högsta Domstolen, gränsen för skogsåverkan införande inom tjufnadskategorien
ansetts böra sättas vid den i lagen bestämda gränsskilnaden
mellan stöld och snatteri, eller ett värde öfverstigande »femton riksdaler»,
och Kongl. Maj:t sålunda synes oss hafva gått så långt i detta
afseende, som det allmänna rättsmedvetandet för närvarande högst torde
tillstädja; så våga vi på dessa grunder vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte, med afslag å Lag-Utskottets betänkande,
antaga Kongl. Majits nådiga proposition angående
ändring i strafflagens stadganden om ansvar
för skogsåverkan.»

Herrar Grefve von Plåten och Grefve Horn hafva begärt få antecknadt,
att de icke i frågans afgörande inom Utskottet deltagit.

Stockholm, Ivar Haeggströma Boktryckeri 1875.

It ii Helst?

uti Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Sid. 16, rad. 10 nedifr. står: Den, som å skog eller mark, deri lian eger del
läs: Den, som å skog eller mark, deri lian ej eger del

Bill. till Piiksil. Prof. 1875. 7 Sami. 10'' , Höft,