Lag-Utskottets Utlåtande N:o .9 (Utlåtande 1871:LU9 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o .9.

J¥:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 Mars 1871, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
till Riksdagen med förslag till författning angående förändradt
stämningssätt i vissa fall, dels ock enskild motion
i samma ämne.

Kpngl. Maj:ts ifrågavarande Proposition, som af båda Kamrarne blifvit remitterad
till Lag-Utskottet, är af följande lydelse:

»Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj sistlidna är anmärkte Riksdagen att, i
fråga om stämnings delgifvande åt svarande, genom gällande lag vore föga sörjdt för
kärandens rätt i de fall, att svarandens vistelseort vore okänd eller han rest ur landet;
i anseende hvartill och då behofvet af eu förändring härutinnan under sednare tider
framträdt såsom en nödvändighet, synnerligast med afseende å den betydliga emigrationen
från vårt land_ till Amerika, Riksdagen, i ändamål att bereda kärandepart erforderlig
lättnad i berörda hänseende, framställde förslag till ett tillägg vid 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken.
På sätt af Kongl. Maj:ts den 7 innevarande Januari till Riksdagen aflåtna
nådiga skrifvelse inhemtas, fann Kongl. Maj:t, med afseende å de emot förslaget
gjorda anmärkningar, sig icke kunna detsamma bifalla; men då förändring i denna del äf
lagstiftningen synes vara af behofvet påkallad, har Kongl. Maj:t låtit, med ledning af de
mot Riksdagens förslag framställda anmärkningar, upprätta ett nytt förslag i ämnet, och
vill alltså, med öfverlemnande af de i Högsta Domstolen och Statsrådet angående denna
fråga hållna protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af
följande:

Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, stadgas
som följer:

Bih. till Riksd. Prof. 1871. 7 Sami. 6 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

§ I Har

någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan att
han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan hos
hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas,
hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter,
som gifva anledning dertill, att han håller sig undan, och är det ej veterligt, att han
utom riket vistas* varde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans
husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Nu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos domaren eller domstolen i den
ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger att för honom
stämning emottaga, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma
derjemte omständigheter, de der utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs,
eller att han har för afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen
honom genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse i
tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången
minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är; börande dock stämningen
derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom riket har kändt hemvist, fästas å hans
husdörr och delgifvas hans husfolk, om sådant finnes, samt, om han ej har kändt hemvist,
men inom riket eger fastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet
utöfvar.»

I sammanhang med denna Kongl. Proposition bär Utskottet förehaft en af Andra
Kammaren till Utskottet remitterad motion, hvari Herr Lars Ersson. med anledning
deraf, att sistlidne Riksdags beslut angående förändradt stämningssätt i vissa fall icke
blifvit af Kong!. Maj:t godkändt, och under erinran, att en partiel förändring af'' en eller
annan lagparagraf lätteligen kunde rubba sammanhanget samt åstadkomma oreda och
otydlighet i lagstiftningen, föreslagit,

att Lag-Utskottet, med ledning af Lag-beredningens förslag, måtte öfverse de om
stämning till domstol nu gällande föreskrifter r deras hela omfattning, och afgifva förslag
till en förbättrad stadga i detta ämne.

Enär emellertid, såsom Herr Justitie-statsministern yttrat i Statsrådet i fråga
om en partiel förändring af 10 Kap. 1 § Rättegångs-balken, inom en icke särdeles aflägsen
framtid en fullständig omarbetning af vår Rättegångs-balk t-orde förestå, och vid
sådant förhållande andra förändringar icke torde under tiden böra vidtagas, än sådana,
som äro egnade att afhjelpa uppenbara olägenheter, samt motionären icke ens angifvit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

några dylika olägenheter vidare, än genom hänvisning till sistlidne Riksdags beslut i ämnen,
om hvilka. Utskottet här nedan går att yttra sig, hemställer Utskottet vördsamt,

att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Hvad åter beträffar Kongl. Ma]:ts Proposition, så anser sig Utskottet böra erinra,
hurusom, under det 11 Kap. 7 § sista mom. Rättegångs-balken, för det fall att den, som
skall stämmas, har hemvist i riket, men icke kan der anträffas, medgifver ett sådant
stämningssätt, att stämningen fästes på svarandens husdörr, dervid dock ytterligare de
vilkor äro fästade,

att svaranden skall hålla sig undan derföre, att han väntar stämning, och
att det skall vara Ytterligt, att han vistas j häradet eller staden,
i öfrigt lagbestämmelser om sättet för delgifvande af stämning i de fall, då man
ej. vet hvar svaranden uppehåller sig, för närvarande saknas.

Sistlidne Riksdags beslut i ämnet omnämnes i Kong!. Maj:ts Proposition. Riksdagen
beslöt, att stämning skulle få kungöras genom allmänna tidningarne i de fall,
att det ej var kunnigt, hvar svaranden uppehöll sig, eller

att man väl visste detta, men svaranden uppehöll sig utrikes, utan att vara stadd
i konungens eller rikets tjenst, och utan att ombud fanns för honom, hvilket stämningen
kunde tillställas.

På domstolen skulle ankomma, att förordna när nämnda stämningssätt skulle få
begagnas.

Genom dessa stadganden skulle hvad här ofvan är anfördt ur 11 Kap. 7 § Rättegåugs-balken
ej anses upphäfdt.

Kongl. Maj:t angaf i skrifvelse till Riksdagen den 7 sistlidne Januari de skäl,
som föranledt Kong!. Maj:t att- icke bifalla Riksdagens förslag, nemligen

att det saknade erforderliga garantier till betryggande af svarandens rätt, och
att den förmån förslaget'' åsyftade att bereda kärandepart utan tvifvel ofta skulle,
i fall, der stämningen inom viss tid borde, vid äfventyr af talans förlust, svaranden delgifvas,
komma att, synnerligen å de orter, der ting mera sällan hållas, tillintetgöras genom
bestämmelsen derom, att det ankomme på Rätten att förordna om stämningens
delgifvande genom kungörelse i tidningarne.

Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag upphäfver sista mom. i 11 Kap. 7 §
Rättegångs-balken och innehåller bestämmelser för följande fall, nemligen

l:o då den, som skall stämmas, men ej kan anträffas, liar Icändt hemvist, i Sverige
och ej veterligen begifvit sig ur riket;

2:o då den, som skall stämmas, ehvad han har kändt hemvist i Sverige eller ej,
veterligen farit ur riket, ulan att upplysning kunnat vinnas, hvar han uppehåller sig;
och dessa fall torde väl egentligen vara de, i hvilka olägenheter försports af den gällande
lagstiftningen, som i det förra fallet kräfver bevisning derom, att den, som skall stämmas,
håller sig undan derföre, att han väntar stämning, och. att det derjemte är veterligt, att

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

han vistas i häradet eller staden, samt härigenom försvårar och ofta omöjliggör begagnande
af det medgifna stämningssättet, och i det sednare fallet icke anvisar någon utväg
för stämningens delgifvande.

I afseende å de särskilda bestämmelserna i Kongl. Maj:ts förslag har Utskottet
icke haft något att erinra vidare, än att det förefallit Utskottet, som hvad i 2 § blifvit
föreslaget bland vilkoren för begagnande af det medgifna stämningssättet genom kungörande
i tidningarne, nemligen, utom det, att den, som skall stämmas, ej hos domaren
eller domstolen uppgifvit person, som egde emottaga stämning, att ej eller anvisning å
sådant ombud eljest kunnat erhållas, skulle kunna utgå. De öfriga bestämmelserna hafva
synts Utskottet innebära tillräckliga garantier till betryggande af svarandens rätt, och
för käranden måste det medföra stora svårigheter att åstadkomma erforderlig bevisning
för uppfyllande af ifrågavarande vilkor. Då Utskottet derjemte ansett det vara antagligt,
att lagstadgandet, med den ifrågasatta förändringen, skulle kunna föranleda dem, som
öfvergifva fäderneslandet, till ett allmännare iakttagande af lagens anvisning att hos domaren
eller domstolen uppgifva ombud för sig, hvilket alltid måste befordra god ordning,
har häri för Utskottet legat en ytterligare anledning att föreslå berörda förändring.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, hemställes vördsamt,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
Proposition ej kan oförändrad bifallas, måtte i stället besluta antagande
af följande:

»Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken,
stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning
sökt, utan att han eller ombud för honom dervid kunnat
träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller
grannar, eller der han tjenst eller näring har, säker anvisning vinnas,
hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller: förekomma
i öfrigt omständigheter, som gifva anledning dertill, att han håller
sig undan, och är det ej veterligt, att han utom riket vistas, varde
då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans
husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

komma derjemte omständigheter, de der utmärka, att han håller
sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att han har för afsigt att för
framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom
genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse
i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid,
som i stämningen förelagd är; börande dock stämningen derjemte
inom sistnämnda tid, der svaranden inom riket har kändt hemvist,
fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk, om sådant finnes,
samt, om han ej har kändt hemvist, men inom riket eger fastighet,
tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfvar.»

Stockholm den 23 Februari 1871.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von Möller, Herr von Sydow och Herr Caspersson, hvilka tillstyrkte antagande
af Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet oförändrad;
af Herr Berg, som önskade att första punkten af 2:dra § i den Kongl. Propositionen
skulle erhålla följande lydelse: »Nu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket
faren, utan att upplysning kunnat vinnas hvar han sig uppehåller, och finnes ej
för honom ombud, som stämningen tillställas kan; förekomma derjemte omständigheter
etc. etc.»;

af Herr Carlén: »Man kan knappast tänka sig ett vanskligare stämningssätt, än att anslå
stämningen å den frånvarande svarandens dörr, derifrån den när som helst kan saklöst
borttagas, till och med af käranden sjelf eller hans utskickade. Stiftarne af 1734 års
lag insågo detta, och med den besinningsfulla varsamhet, som utmärkte dem, förordnade
de derföre, att detta stämningssätt ej fick begagnas, med mindre det ådagalades: l:o att
svaranden höll sig undan, 2:o att han gjorde det för att undgå stämningen, och 3:o att
han vistades i staden eller häradet.

Att de begge sista vilkoren bortfalla, anser äfven jag vara billigt: förändrade
tidsförhållanden fordra det. Men att jemka på det första vilkoret, eller skyldigheten
för käranden att visa det vederparten verkligen håller sig undan, synes mig vara att
gå längre i undfallenhet för kärandens anspråk och i förbiseende af svarandens, än behofvet
kräfver och sjelfva rättvisan tillstädjer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Nu har emellertid Kongl. Maj:t, i förevarande förslag, utsträckt rättigheten att
stämma medelst anslag å svarandens dörr äfven till det fall, då blott anledning, hur
ringa som helst, förekommer till det antagande, att denne håller sig undan, samt sålunda
befriat käranden från den honom nu åliggande och mig veterligen ej öfverklagade
skyldigheten att förebringa sådan bevisning, att domaren med fog måste antaga att ett
undanhållande verkligen eger rum.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, föreslår jag vördsamt, att Riksdagen
för sin del beslutar, att 1 §• i Kongl. Maj:ts förslag ej kan oförändrad bifallas,

utan att den skall erhålla följande lydelse:

Håller någon sig undan, så att han förty ej kan i sitt hemvist
med stämning träffas, och kan ej heller, vid efterfrågan lios hans

husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring bär, säker

anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppe håller;

varde då stämning fästad å hans husdörr, så ock delgifven
hans husfolk, om sådant finnes»;

af Herr Grefve Sparre, som instämde i afseende å l:sta § i förslaget med Herr Carlén
och i afseende å 2:dra § med Herr Berg;

af Herr Bovin: »Emot den i 2 § af den Kongl. Propositionen af Utskottet vidtagna förändring,
hvarigenom orden »eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas»,
blifvit uteslutna, får jag mig reservera, under yrkande att, med afslag å förändringen
härutinnan, Kongl. Maj:ts Proposition måtte varda i dess helhet antagen.

Med här ofvan anmärkta mening, emot hvilkens bibehållande vid förslagets
granskning i Högsta Domstolen någon anmärkning icke blifvit framställd, afses uppenbarligen
ett ytterligare tillgodoseende af en å utrikes ort vistande svarandes rätt att icke
vara underkastad det i denna § afhandlade stänmingssätt, medelst stämningens kungörande
i allmänna tidningarne, då han för sig ställt ombud, som egt att stämningen
emottaga, äfven om uppgift derom icke blifvit hos domaren eller domstolen lemnad.
Uteslutas här ofvan citerade ord, blifver deraf följden, att en svarande, som för sig
ställt kändt ombud, ändock skall vara underkastad ofvan omförmälda stämningssätt,
hvilket uppenbarligen icke kan vara meningen och skulle innefatta en försämring i det
Kongl. förslaget af den betänkliga art, att densamma kunde komma att utgöra hinder
för förslagets upphöjande till lag och således till undanskjutande på obestämd tid af en
utaf behofvet påkallad lagförändring»;

af Herr Ribbing, som instämde med Herr Bovin.

Herr Grefve Wachtmeister och Herr Beckman hafva begärt få antecknadt, att de
ej öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.