Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1877:LU8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

1

Ar:o 8.

Ank. till Kiksd. Kansli den 13 Febr. 1877, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i
2 § Strafflagen.

Från Andra Kammaren hafva till Lag-Utskottet blifvit remitterade motioner

1 detta ämne, vackta af Herrar Ludv. Torpadie, Severin Löwenhielm, I. Asplöf
och A. B. Wiester dal; och hafva motionärerne föreslagit:

Herr Torpadie (motion N:o 6): “att Riksdagen ville för sin del besluta

att, med upphäfvande af hvad i särskilda författningar stadgas angående uppbåd
af manskap från hemmansinnehafvare att vid afrättningar biträda in. m., 2 kap.

2 § Strafflagen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Dödsstraff skall verkställas å fängelsegård genom halshuggning i enlighet med
de närmare föreskrifter, Konungen i särskild lag meddelar. Förut gifves den
domde lämplig tid att sig till döden bereda. Den afrättades kropp varde i stillhet
a narmaste begrafningsplats jordfäst. Skola flere undergå dödsstraff; då må
det ej å endera verkställas i den andres närvaro.“

Herr Löwenhielm (motion N:o 12): “att Riksdagen ville för sin del, med
upphäfvande af hvad i särskilda författningar är stadgadt angående sättet för
verkställande af dödsstraff, som ådömes på grund af Strafflagen den 16 Februari
1864, besluta, att 2 kap. 2 § i samma lag skall erhålla följande förändrade lydelse:
Dödsstraff, som enligt denna lag ådömes, skall inom fängelse verkställas genom
halshuggning i närvaro af fängelsets föreståndare, fångpredikant eller den,
som berådt fånge till döden, samt kronofogde och länsman eller de personer
hvilka Konungens Befallningshafvande dertill förordnar. Förut gifves den dömde
lämplig tid att sig till döden bereda. Den afrättades kropp varde i stillhet ä
närmaste begrafningsplats jordfästa

Bih. till Likså. Prof, 1877. 7 Sami. 5 Höft.

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

Herr Åsidof (motion N:o 13), som till Lag-Utskottet öfverlemuat att uppsätta
förslag till den förändring i redaktion, som lagparagrafen borde undergå,
om motionärens hemställan ausåges förtjena afseende: “att Riksdagen för sin
del bifaller den förändring i 2:dra kapitlets 2:dra paragraf af Strafflagen, att verkställande
af dödsstraff skall, då det tillämpas, ske å fängelsegård i några få vittnens
närvaro".

Herr Westerdal (motion N:o 25): “att Riksdagen ville för sin del besluta
följande förändrade lydelse af Strafflagens 2 kap. 2 §:s första moment:

Dödsstraff skall genom halshuggning med fallbila verkställas inom fängelsets
område".

Hvad dervid först angår Herr Westerdals förslag, så vidt det afser ett stadgande,
att halshuggning skall genom fallbila verkställas, kan det icke bestridas
att flera skäl tala för en förändring af det sätt, hvarpå halshuggning här i landet
hittills skett. Straffets verkställande på ett säkert och snabbt sätt är otvifvelaktigt
mera betryggadt, då eu maskin användes, än då det är beroende på kallblodigheten
och kraften hos eu skarprättare. Man kan jemväl lätteligen tänka
sig det förhållande, att stora svårigheter kunna möta att finna en fullt lämplig
person, som vore villig att åtaga sig ett dylikt uppdrag.

Men då lagens föreskrift, att dödsstraff skall verkställas genom halshuggning,
icke utgör hinder för en sådan förändring, som motionären föreslagit, och
frågan huruvida exsekutionen skall verkställas med handbila eller fallbila, hvilket
kan af Kongl. Maj:t på administrativ väg afgöras, icke lämpligen torde böra göras
till föremål för stadgande i Strafflagen, hemställer Utskottet,

Do) att Herr Westerdals motion i denna del icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Vidkommande åter öfriga förslag till ändring uti ifrågavarande paragraf,
anser Utskottet, lika med motionärerne, dödsstraffets verkställande under sådan
offentlighet, som hittills varit vanlig, icke vidare vara lämpligt eller behöflig!.

Med straffets ofvan berörda offentliga verkställande torde afsigten hafva varit
dels att verka afskräckande och dels att förekomma de misstankar, som vid ett
annat förfaringssätt möjligen kunde uppstå, att dödsstraff ej blifvit behörigen och
utan grymhet verkstäldt, eller att den dömde möjligen kunde i hemlighet undandragas
straffet; men äfven om man ville inrymma något särdeles afseende åt afskräckningsteorien,
så måste medgifvas, att det är snarare straffhotet och vissheten
om straffets verkställande än sjelfva askådandet af afrättningen, som skulle
verka afskräckande. Hvad det senare skälet åter angår, anser Utskottet, derest stadgande
meddelas, som medför ej mindre skyldighet för lämplige tjensteman att öfvervara
afrättningen än äfven rätt för ett begränsad! antal andra samhällsmedlemmar
att dervid tillstädes^rama, allmänhetens möjliga anspråk att erhålla full
visshet om straffets lagenliga verkställande vara tillgodosedda på ett tillfreds -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o S. 3

ställande sätt, äfven om exsekutionen, på sätt föreslaget blifvit, sker inom fängelsets
område.

Utskottet, som härmed anser sig hafva bemött de skäl, som kunna anföras
för bibehållande af nuvarande stadgande, har vidare att anföra de omständigheter,
som synts Utskottet böra föranleda en förändring af detsamma.

Lika med Herr Torpadie anser Utskottet, att straffets undergående måste
för den lifdömde försvåras genom åsynen af den tallösa folkhop, som vanligen samlas
för att bevittna afrättningen, och vill jemväl fästa uppmärksamheten derå, att
den råa nyfikenhet, som säkerligen leder flertalet af dem, som infinna sig vid
dylika tillfällen, långt ifrån att uppmuntras, torde böra så mycket som möjligt
återhållas, helst erkännas måste, att mången förvildas och förhärdas genom åsynen
af ett dylikt blodigt skådespel. Genom straffets verkställande inom fängelset
förhindras också utöfningen af den ohyggliga vidskepelse, hvarpå man äfven vid
de senaste afrättningarne sett exempel.

I flera andra länder har man också redan frångått den större offentlighet,
som i äldre tider egt rum vid afrättningar, så att t. ex. i England, Preussen och
flertalet af de öfriga tyska staterna dödsstraff numera verkställas inom fängelserna.

I enlighet med de åsigter Utskottet sålunda uttalat, får Utskottet vördsamt
tillstyrka:

2:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, det 2 kap. 2 § Strafflagen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning.
Förut gifves den dömde lämplig tid att sig till
döden bereda. Innan han till afrättsplatsen utföres, skall
domen der uppläsas. Vid afrättningen skola närvara fängelsets
föreståndare, fångpredikant eller den, som beredt fånge
till döden, fängelse- eller provincialläkare, kronofogde eller
magistratsledamot, af Konungens Befallningshafvande förordnad
tjensteman, som förer protokoll öfver hvad dervid förekommer,
samt andre personer, hvilka Konungens Befallningshafvande
tillkallar. Den kommun, inom hvars område afrättningen sker,
ege ock utse högst tolf personer att afrättningen öfvervara.
Den afrättades kropp varde i stillhet å närmaste begrafningsplats
jordfäst.

Stockholm den 12 Februari 1877.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

4

Lag-Utskt>ttets Utlåtande N:o 8.

Reservationer:

af Herr Lindgren, som yttrade, att han, om här vore fråga att skrifva en
ny strafflag, deri bland straffarterna skulle införas dödsstraff, visserligen vore benägen
att om dess verkställighet meddela föreskrifter i den rigtning, utskottsmemorialet
innehölle, men att nu, då en sådan lag för blott 18 år sedan vore
antagen och bestämmelser deri förefunnes, huru dödsstraff verkställas skulle, någon
förändring i samma bestämmelser för närvarande ej borde företagas, helst detta
straff så sällan verkstäldes och åtgärden utan tvifvel skulle framkalla en agitation
från dess motståndare i syfte att få det alldeles utplånadt ur lagen, derför emellertid,
efter hans förmenande, tiden dock ännu ej vore inne. Det vore derföre bättre
att nöja sig med de bestämmelser, som nu gälla, äfven om lämpligare kunde uttänkas,
än att genom förslagets framläggande komma vedersakarne att tro, det
man dermed i sjelfva verket endast åsyftade att för en lång framtid åt dödsstraffet
gifva bofäste i lagen.

af Herr Magnus Jonsson, som ansåg, att de i Utskottets förslag upptagna
orden: “Den kommun, inom hvars område afrättningen sker, ege ock utse
högst tolf personer att afrättningen öfvervara11, måtte utbytas mot orden: “Den
kommun, inom hvars område det hufvudsakliga brottet blifvit begånget, ege ock
utse högst tolf medlemmar att afrättningen öfvervara11.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.