Lag- Utskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1873:LU8 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 8.

Reservation:

af Herr Westerdal: »Då yngling vid fullständigt elementarläroverk
är underkastad militäriska öfningar till större utsträckning, än som erfordras
af beväringsmanskapet, och dessa öfningar, förutom dermed förknippade
kostnader, jemväl förminska den tid, som han annars kunnat
egna åt sina studier; så fordrar icke blott billighet utan äfven rättvisa,
att han tillerkännes, så vidt sig göra låter, en mot nämnda uppoffring
svarande fördel- Eljest skulle nemligen den likställighet i medborgerliga
skyldigheter, som är ett oafvisligt vilkor för ett samhälles sunda
utveckling, icke vinna tillbörligt erkännande. Af nämnda anledning
kan jag icke förena mig i den af Lag-Utskottet gjorda hemställan i följd
af Herr A. W. Wigardts ifrågavarande motion, utan tillåter mig vördsamt
föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta att yngling,
som antingen före beväringsåldern genomgått eller vid
den tiden vistas vid fullständigt elementarläroverk,
bör, derest han af vederbörande godkännes, i likhet
med medlem af skarpskyttekorps befrias från första
årets beväringsexercis.»

N:0 S.

Ank. till Riksd. Kansli den 18 Febr. 1873, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
föreskrifter angående lotterier.

I detta ämne hafva tre särskilda motioner blifvit väckta, en inom
Första Kammaren af Herr N. S. von Kock, (motionen N:o 13) samt de
begge andra inom Andra Kammaren af Herrar Olof Ahlström (motionen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 49) och Ake Andersson (motionen N:o 166); och åligger det Lagutskottet,
enligt erhållna remisser, att deröfver sig yttra.

De stadganden, om hvilka här egentligen är fråga, återfinnas i
Kongl. förordningen den 21 Mars 1844, under §§ 1 och 2, så lydande:
»1 §. Lotteri må ej af någon inrättas och öppnas för allmänheten; och
vare ej eller tillåtet att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller
afyttra lotter till penningars eller annan lös eller fast egendoms bortlottande
inom eller utom riket. — 2 §. Det i föregående § stadgade
förbud må likväl icke lämpas å bortlottning af lösören för välgörande
ändamål, eller af konstsaker till svenske konstidkares understödjande
och uppmuntran; dock bör om sådan lottning anmälan förut ske hos
vederbörande Konungens Befallningshafvande, som dertill eger, efter pröfning
af omständigheterna, meddela tillstånd.»

Motionärerne hafva föreslagit:

Merr von Kock: »att Riksdagen för sin del beslutar, att § 2 af
Förordningen den 21 Mars 1844, angående lotteri-inrättningar, upphäfves»;

Herr Ahlström, med hvilken Herrar Edv. von Schoultz och A. Adlersparre
sig förenat: »att till 2 § i Kongl. Förordningen angående förbud
emot lotteri-inrättningar samt mot försäljning af lotter för in- och utländska
lotteriers räkning den 21 Mars 1844 måtte fogas ett så lydande
eller dermed liktydigt tillägg: och må jemväl s. k. konstflits- eller industri-lotterier,
hvilka icke åsyfta enskild vinst, utan allenast att främja
den inhemska industrien och slöjdskickligheten, kunna få af särskilda
föreningar inrättas, så framt vederbörande Konungens Befallningshafvande,
efter pröfning af underställda förslag till reglementen för sådana
lotterier och med föreskrifvande af de kontrollåtgärder, hvilka kunna
anses nödiga och lämpliga, finner skäligt sådant tillstånd meddela»; och

Herr Ake Andersson: »att Riksdagen måtte för sin del besluta upphäfvandet
af Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 med förbud mot
lotterier, samt att dels ett penninge-statslotteri, efter mönster af danska
klasslotteriet eller annan dylik lämplig inrättning, här i landet upprättas,
och dels att tillstånd lemnas åt enskilde att mot vissa garanterade
vilkor inrätta konst- och industri-lotterier. Börande behållningen af det
förra och den behöriga afgiften för de sednare till statsverket ingå, för
att användas till statens allmänna behof.»

Hvad nu först angår den del af Herr Ake Anderssons förslag, som
afser upphäfvande af åberopade Kongl. förordningen samt inrättande
af ett penningelotteri för statens räkning, så kan Utskottet för sin del
icke godkänna den af motionären uttalade åsigt, att lotterispelet i allmänhet
skulle ur moralisk synpunkt vara alldeles oskadligt. Detta spel,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

när det bedrifves för vinnings skull, delar med andra äfventyrliga spel
egenskapen att gifva näring åt en vinningslystnad, som lockar att utan
eget arbete söka ernå fördelar på andras bekostnad samt förtager hågen
för ordnadt arbete och verkar förlamande och förstörande på den flit
och omtanke, som utgör grundvilkor för allt välstånd. Hoppet att
kunna för en lägre insats göra en betydlig vinst förleder ofta äfven
mindre bemedlade personer att på lotterispelet uppoffra penningetillgångar,
nödvändiga för fyllandet af egna och familjens oundgängligaste
behof. Ifrågavarande förbud förmår väl icke afhålla svenska medborgare
från spel på utländska lotterier; men inrättandet af likartade lotterier
inom landet skulle otvifvelaktigt gifva spelet en ökad utsträckning
hos den stora allmänheten och i samma mån leda till en vidsträcktare
utbredning af spelets skadliga följder.

Enär frågan bör bedömas förnämligast ur synpunkten af samhällets
sedliga uppgift, i förhållande hvartill dess ekonomiska intresse är
af underordnad vigt, kan någon afgörande betydelse ej tillerkännas den
möjliga vinst i statsekonomiskt hänseende, som enligt motionärens förmenande
skulle af den föreslagna åtgärden föranledas.

På nu anförda skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o att Herr Ake Anderssons motion i denna del
måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende.

Vidkommande dernäst sednare delen af Herr Åke Anderssons motion
jemte det af Herr Ahlström väckta förslag, hvilka hufvudsakligen sammanfalla
med hvarandra, i det att begge hafva till syftemål att bereda
utväg för inrättande af så kallade konstflits- eller industri-lotterier, sä
torde man utan fara för misstag kunna påstå, att de lotterier af dylik
beskaffenhet, hvilka under sednare tider vaiflt inrättade här i landet, visat
sig medföra för de spelande nästan lika betänkliga följder, åtminstone i
ekonomiskt afseende, som de vanliga penninglotterierna. I de aldra
flesta fall är det lockelsen till vinst men alldeles icke tanken på lotterianstaltens
ändamål att befordra konstindustri och slöjd, som förmår den
spelande att göra sin insats. Förhållandet lärer ock vara, att bland
dem, hvilka försöka sin lycka på ifrågavarande lotterier, ett icke obetydligt
antal utgöres af tjenare och arbetsfolk, eller i allmänhet personer
i sådan ställning, att de icke utan olägenhet kunna underkasta sig
de för deltagande i spelet erforderliga utgifter.

Emot inrättandet af dylika lotterier hyser Utskottet således enahanda
betänkligheter, som de här ofvan i fråga om penninglotterier

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

framställda. Men derjemte må anmärkas, att de vinster, hvilka utfalla
på ett konstflits- eller industrilotteri, merendels icke äro egnade att
fylla något verkligt behof för den vinnande, som derför finner sig föranlåten
att afyttra varan, och under förhållanden sådana som hittills
egt rum finner han sig härvid ganska mycket bedragen i sina förhoppningar,
om han föreställt sig vinsten förvandlad i penningar till ett belopp,
motsvarande det åsätta värdet, emedan varan i verkligheten icke
på långt när betingar det pris, hvarför den blifvit af lotterianstalten
inköpt. Och hvad angår det antydda ändamålet med dessa lotterier,
torde, oafsedt att detsamma icke kan rättfärdiga medlet, den statsekonomiska
grundsats svårligen kunna bestridas, att endast den
industriel produktion är naturlig och, så för det allmänna som för
industriidkaren, båtande, hvars alster utan konstlade åtgärder vinna
afsättning.

Utskottet hemställer fördenskull,

2:o att Herrar Ake Anderssons och Ahlströms i
omförmälda hänseende gjorda framställningar ej måtte
af Riksdagen bifallas.

Beträffande slutligen Herr von Kochs motion, som afser upphäfvande
af det enligt 2 § af åberopade Kongl. förordningen medgifna
undantag från det i samma förordnings 1 § stadgade förbud, så anser
Utskottet detta undantag hafva goda skäl för sig. Vinstbegäret ingår
i allmänhet icke såsom hufvudsakligt motiv för deltagande uti ifrågavarande
slag af lotterier. Deltagarne utgöras nästan uteslutande af
personer, hvilka betrakta lotteriet såsom ett medel att förena spridda
krafter till gemensam befordran af dermed åsyftade ändamål, samt använda
dertill penningar, som utan känbar uppoffring kunna undvaras,
och de torde ej fästa synnerligt afseende å den vinst, som deltagandet
för dem kan medföra. Hvad särskildt angår konstlotterier får Utskottet
erinra derom, att konsten har en alltför hög betydelse för att den här
ofvan till stöd för förbudet emot industrilotterier åberopade statsekonomiska
grundsats skulle kunna i förevarande hänseende tillämpas, samt
att i vårt land väl behöfves äfven detta medel för att konsten må kunna
nå önskvärd utveckling.

På grund häraf och med erinran derjemte att enahanda framställning
vid sistlidne riksdag blifvit afslagen, anser Utskottet sig böra
hemställa,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 8.

3:o att Herr von Kochs berörda förslag ej måtte
till någon vidare åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 18 Februari 1873.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Reservationer:

af Herrar Westerdal och Königsfeldt, såvidt genom Utlåtandet blifvit
afstyrkt bifall till Herr Ahlströms motion;

af Herrar Sven Nilsson och N. Petersson, hvilka, under åberopande
af de uti Herrar Ahlströms och Ake Anderssons motioner anförda
skäl, ogillade att samma motioner blifvit af Utskottet afstyrka;
samt

af Herr Philipson, emot motiveringen af Utskottets i 3:dje punkten
gjorda hemställan.