Lag- Utskottets Utlåtande N:o 89 (Utlåtande 1867:LU39 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 89.

N:o 39.

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1867, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion (N:o 80) om
ändring i gällande lag angående giftomannarätt.

Sedan den ifrån uråldriga tider med vår lagstiftning införlifvade grundsats,
att mö, af hvad ålder som helst, borde vara omyndig, blifvit häfven, i det
att först genom Kong], Förordningen den 15 Juni 1858 vilkorligen och sedermera
genom Kongl. Förordningen den 16 November 1863 ovilkorlig! tillerkänts
qvinna rättighet att vid 25 års ålder vara myndig, har frågan huruvida mö,
äfven i myndig ålder, skall till ingående af äktenskap begära giftomans samtycke,
gjorts anhängig med den styrka, som anspråket på följdriktighet bär med
sig. Föreställningen om det sammanhang, som eger rum emellan rättigheten
att förfoga öfver sin egendom och friheten att bestämma öfver sin person, för
hvilket funnits ett enkelt uttryck i bestämmelsen: „råde sig och gods sitt sjelf,"
har också af lagstiftningen underhållits, alltifrån det skrifven lag i landet började
vara till. Så finner man, att enligt de äldsta landskapslagar mö är omyndig
och står under giftomannavälde, medan enka eger både „sjelf råda gifte sitt"
och sälja sin jord, hvilket sednare utmärker verklig sjelfmyndighet. I 1734 års
lag gå likaledes parallelt giftomannaväldet och omyndigheten. Begge grundas
på enahanda förutsättning, det förra med icke större eller mindre grad af giltighet
än den sednare, nemligen om den oerfarenhet, som vidhäftar qvinnan såsom
eu följd af hennes uppfostran inom den trångare husliga kretsen. Det låter sig
också väl försvara, att ett så vigtigt aftal, som det om äktenskap, hvilket medför
de betydelsefullaste civila rättigheter och förpligtelse!-, göres, icke mindre än
hvarje annat kontrakt, beroende deraf, att det ingås emellan personer, som begge
äro efter gällande reglor behöriga att med förbindande kraft sluta aftal, d. v.

BL. till Riksd. Prat. 1867. 7 Sami 6 Tläft. '' 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

s. sjelfmyndiga, och att således, när den ena kontrahenten det icke är, vederbörande
målsmans samtycke bör utverkas. Men har man Öfvergifvit nämnda
förutsättning så till vida, att man antagit en viss ålder, då qvinnan anses hafva
hunnit den mognad, som gör henne skicklig att, likasom den myndige mannen,
sjelf förestå sin egendom; och har man tillerkänt henne rättighet att vid denna
ålder i (ifrigt fritt förfoga öfver sin person och sina tillhörigheter, välja sig egen
bostad, med laga verkan skänka bort eller på annat sätt afhända sig sin förmögenhet—
med eif ord handla sjelfständigt-—så lärer man icke kunna med framgång
försvara bibehållandet af det tvång, giftom ann ainseendet innebär.

Lag-Utskottet har funnit sig böra uttala dessa åsigter, då Utskottet nu,
till följd af remiss från Andra Kammaren, har att meddela yttrande öfver en af
Herr A. Rydberg väckt motion, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
qvinna, som uppnått myndig ålder, må vara sin egen giftoman, samt lagens
stadgande i Giftermåls-balken om giftomannarätt följaktligen icke ega tillämpning
i afseende å myndig blifven qvinna.

Redan vid 1862—1863 årens riksmöte blef, sedan Rikets Ständer för sin
del beslutat, att ogift qvinna, som fyllt tjugofem år, skulle vara myndig att sig

och sin egendom sjelf råda och förestå, af Rikets Ständer antaget ett lagförslag,

enligt hvilket giftom ann arätten skulle sålunda inskränkas, att densamma bibehölls
för föräldrar äfven beträffande till myndig ålder kommen ogift dotter, men
att, om fadei'' eller moder ej vore till, ogift qvinna efter fyllda 25 år ej skulle
stå under någon giftoman, och att för ogift fader- eller moderlös qvinna emellan
15 och 25 år skulle af Rätten förordnas giftoman; i sammanhang hvarmed

beslöts den lagförklaring, dels att Giftermåls-balkens 1 Kaj». 3 och 4 §§, Indika
bestämma den ordning, i hvilken skyldeman inträda i giftomannarättens utöfning,
och huru i händelse af tvist om giftomannarätt domaren skall derom förordna,
samt 6 Kap. 3 § angående rättighet för annan giftoman än föräldrar att göra
den mö arflös, som gift sig mot hans vilja, och angående särskild påföljd af
böter för henne i det fall, att hon ej är hans arfvinge, komme att upphöra och
ur lagen utgå, dels ock att icke någon ändring skulle ske i hvad lagen stadgade
uti samma Balka 2 Kap. 10 § och 3 Kap. 10 §, angående, den förra huruvida
man egen rättighet att till äkta taga mö, som man lägrat, och den sednare
skyldighet att äkta en qvinna, som man häfdat under äktenskapslöfte, ej
heller i 6 Kap, 1 och 2 §§, angående rättighet för föräldrar att göra dotter
arflös, derest hon gift sig emot deras vilja.

Emot detta förslag, öfver hvilket Kongl, Maj:t infordrade Högsta Domstolens
yttrande, framställdes anmärkningar af den vigt, att Kongl. Maj:t fann sig
icke kunna samma förslag godkänna. Sålunda ifrågasattes till en början, huru
vida det kunde vara följdriktigt, att ogift qvinna, som fyllt 25 år, ej vidare
skulle stå under giftoman, derest hennes föräldrar vore döda, men deremot, om

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 39.

någondera af föräldrarne lefde, fortfarande vara underkastad målsmanskap i
berörda hänseende. Vidare anfördes: att upphäfvandet af 3 § i 1 Kap. Giftermåls-balken
samt införandet i 2 § af det stadgande, att för ogift fader- och
moderlös qvinna ifrån 15 till 25 år giftoman skulle förordnas af Rätten, hvarigenom
således icke någon af de i 3 § nu omförmälde skyldeman vidare skulle
vara till giftoman sjelfskrifven, syntes, utan att i allmänhet bereda qvinna!) någon
fördel, ofta komma att medföra olägenheter genom omgång och kostnader för
giftoman förordnande, hvarförutan genom berörda stadgande skulle brytas det
sammanhang, som för närvarande egde rum emellan lagstiftningen om giftoman
narätten och de i 20 Kap. Ärfda-balken uppställda region för öfvertagande af
förmyndarevård;

att förslaget, enligt hvilket 4 § i 1 Kap. Giftermåls-balken jemväl skulle upp
häfvas, lemnade olöst den fråga, huru förfaras borde, då föräldrarne eller någon
af dem väl lefde, men icke vore i tillstånd att giftoman narätten utöfva, i afse
ende hvarå likväl bestämda föreskrifter funnits vara af den vigt, att omförmälda 4 §
genom Kongl. Förordningen den 21 December 1857 erhållit den förändrade lydelse,
samma § nu egen;

att det i förslaget använda uttrycket „ogift qvinna", enligt språkbruket i
1734 års lag, omfattade jemväl enka, och att, då Rikets Ständer tillkännagifvit
syftet med förslaget vara inskränkning i giftomannarätten, berörda uttryck såte
des vore oriktigt, så mycket mer som den föreslagna lagförändringen erhållit
formen af förändringar i sjelfva lagtexten; samt

att, med afseende å den förändrade redaktion, sålunda blifvit. för 1 Kap. 2
§ Giftermåls-balken föreslagen, 3 Kap. 1 §, 7 Kap. 1 § och 8 Kap. 1 § samma
Balk icke lämpligen bort bibehållas vid sin nuvarande lydelse. Och slutligen
gjordes äfven påminnelser emot sjelfva uppställningen af Rikets Ständers förslag,

Utskottet har ansett sig icke böra underlåta att omförmäla dessa anmärk
ningar, emedan sannolikt ännu mången finnes, som kunde, vara benägen att så
till vida omfatta Rikets Ständers vid nyssnämnda riksdag godkända förslag, som
detsamma åt föräldrar bibehöll giftomannarätt för mö, äfven sedan hon uppnått
myndig ålder.

Af det ofvan anförda följer emellertid, att Utskottet afstyrker bibehållandet
åt föräldrar af en sådan rättighet. Det är nemligen klart, att en qvinna icke
kan antagas vara uti valet af make förståndigare, om föräldrarne äro döda, än
om de lefde; man skulle snarare kunna säga, att i den förra händelsen lagstiftaren
behöfde sörja för att eu återhållande magt funnes, till afvärjande af oförståndiga
äktenskapsförbindelser, emedan eu sådan magt i sjelfva verket redan
existerar i det förtroende, som naturligen eger rum emellan föräldrar och barn.
Till dessa skäl kommer ock ett, som synes af ganska afgörande vigt. Giftoman,
na-inseendet inbegriper tillika rättigheten att å qvinnans vägnar upprätta äkten -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

skapsförord, hvilket utgör en omsorg af rent ekonomisk beskaffenhet och ändamål,
Motsägelsen deri, att en till myndig ålder kommen qvinna skulle ega att
fritt förfoga öfver sin egendom, men icke hafva magt att sjelf träffa aftal af
nyssnämnda slag med sin blifvande man, är så skärande, att orimligheten deraf
icke behöfver vidare utvecklas; och den blef också af dem, hvilka motsatte sig
förslaget om rättighet för qvinna att vid viss ålder vara myndig, använd såsom
argument emot samma förslags antagande.

Då Utskottet således tillstyrker motionärens förslag, att mö, som uppnått
myndig ålder, ej vidare må stå under giftomannainseende, åligger det Utskottet
att tillse, hvilka ändringar böra ega rum i nu gällande lagbestämmelser, som
med ämnet hafva oskiljaktigt sammanhang.

Dervid möta först 2 Kap. 10 § och 3 Kap. 10 § Giftermåls-balken, som
stadga, den förra: „Ej må den, som mö lägrat häfver, få henne till äkta; utan
fader och moder gifva der ja och samtycke till“ o. s. v. samt den sednare:
„Häfdar man qvinna under äktenskapslöfte; då skall han taga henne till äkta
om hon det påstår och hennes fader och moder dertill samtycka“ o. s. v.
Det syaes Utskottet utom allt tvifvel, att om i allmänhet skyldigheten att till
äktenskap med mö, som uppnått 25 års ålder, utverka giftomans samtycke upp
hört, icke vidare kan få beträffande sådan mö tillämpas ett stadgande, som lem
nade åt föräldrar magt att hindra hennes äktenskap just i de begge fall, då hon
framför allt borde gitta sig, helst som afsigten med nämnda stadganden icke
varit annan än att åtminstone i det fall, att föräldrarne lefva, förekomma, det
lagen mot giftermål utan deras samtycke gäckades derigenom, att man förledde
mö till lägersmål.

Vidare synes konseqvensen likaledes fordra, att 6 Kap. 1 § samma Balk;
,,Gifter sig mö mot faders vilja, eller moders; kåfve fader eller moder våld att
göra henne arflös", af ofvannämnda skäl icke tillämpas å den, som eger ingå
äktenskap utan föräldrars samtycke, emedan hon i så fall är att jemföra med
dotter, som blifvit enka, och om hvilken 2 § i nämnda Kap. förmår, att om
hon, medan hon i sina föräldrars hus vistas och deras bröd äter, gifter sig mot
deras vilja, och sådant sker „af förakt eller sidvördnad eller med den som ej
häfver godt namn och rykte," föräldrarne hafva våld att göra henne arflös ; hva
dan sist omförmälda stadgande torde böra omfatta jemväl mö, som uppnått 25
års ålder.

Slutligen innebär den föreslagna lagförändringen, att äktenskapsförord,
hvarom 8 Kap. i meranämnda Balk handlar, må upprättas af den mö sjelf, som
uppnått 2o års ålder. Andra lagrum åter, hvilka handla om giftomans deltagande
i formerna för äktenskapsaftalet och dess fullbordan, t. ex. 3 Kap. 1 §
och 7 Kap. 1 § Giftermåls-balken synas kunna förblifva orubbade, helst som

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 39.

bestämmelserna angående samma förmer hittills kunnat i tillämpliga delar göras
gällande äfven i fråga om enka, oaktadt hon icke i dessa §§ omförmäles.

I enlighet med hvad sålunda blifvit. anfördt, får Utskottet vördsamt tillstyrka,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning, angående
ändring af lagens stadganden i vissa delar rörande
gifto manna? ätten samt föräldrars rätt att hindra dotters
giftermål och att göra henne arflös, så lydande:

• Med ändring af hvad i lag finnes stadgadt angående giftomans
inseende öfver mö samt om faders och moders rätt
att hindra dotters giftermål, och att göra home arflös, förordnas
som följer:

J J bl i-M''.

1 §•

Mö, som. fyllt 25 år, stände. ej under giftoman.

2 §.

Hvad i 2 Kap. 10 § och 3 Kap. 10 § Giftermäls-balken
är föreskrifvet angående faders och moders samtycke såsom
vilkor för äktenskap galle ej i afseende på mö, som fyllt
25 är.

3 §.

Stadgandet i 0 Kap. 1 § Gifter?näls-balken om faders och
moders rätt att göra ?nö arflös, ege ej tillämpning, der hon
vid, äktenskapets ingående uppnått 25 är, utom i de fall,
som i 2 % af samma Kapitel omförmälas.

m > • M - i ,,.U i .1, U .|isill;| lin Ån!

4 §.

Mö, som ej står under giftoman, ege sjelf göra sådant
förord, som i 8 Kap. Giftermåls-halken sägs.

Denna lagförändring synes dock äfven påkalla ändring i de för Ridderska
pet och Adeln gällande privilegier af den 16 Oktober 1723. Dessa stadga nemligen
i 29 punkten: ”att ingen son, sorn icke fyllt sina ett och tjugu år eller
står under sina föräldrars vård, såsom ock icke heller någon dotter af adligt

stånd skall efter denna dag drista sig till att inlåta sig i något äktenskapsför

hund utan sina föräldrars ja och samtycke; och att, om fader eller moder äro

döda, då tages dertill rätte giftomans samtycke.” Med afseende på innehållet

af 114 § Regeringsformen, har Utskottet fördenskull funnit sig böra hemställa,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

att hvad 29 punkten i Ridderskapet och Adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 i strid med ofvan beslutade lagförändring
angående giftomannarätt stadga, varder upphäfdt.
Härtill erfordras, enligt nämnda § i Regeringsformen, äfven Ridderskapet
och Adelns samtycke. Men Utskottet har föreställt sig, att, derest Riksdagen
gillar hvad af Utskottet nu blifvit föreslaget, och Kongl. Maj:t dertill lemna!1
sitt bifall, så skulle, om än icke innan nästa Riksdag Ridderskapet och Adeln lemnat
sitt samtycke till den ifrågavarande förändringen, i hvad den Ridderskapet och Adeln
rörer, förordning i ämnet likväl kunna och böra utfärdas till efterrättelse för
öfriga Svenska medborgare; och Utskottet hemställer alltså,

att underdånig framställning derom till Kongl. Maj:t måtte
af Riksdagen göras.

Stockholm den 12 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

N:o 40,

Ank. till Riksd. Kansli d. 1 Mars 1867, kl. 6 e. m,

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af förbudet mot gemensamma andaktsöfning ar utan
prests ledning ä tid, då allmän gudstjenst hålles.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 211) som blifvit till Lagutskottet
öfverlemnad, har Herr C. Graf ström anfört, hurusom den, vid konventikelplakatets
upphäfvande genom Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858,
uti tillåtelsen att utan ledning af prest hålla gemensamma andaktsöfningar gjorda
inskränkning, att sådana icke finge ”ega rum å tid, då allmän gudstjent i församlingen
förrättas”, ledt dertill, att redlige medborgare, som icke vetat sig begå