Lag- Utskottets Utlåtande N:o 84 (Utlåtande 1879:LU34 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 84.

N:0 34.

Ant. till Kiksd. Kansli den 3 Maj 1879, kl. 8 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om antagande
af en författning angående utredning af gäldbunden köpmans
bo genom s. k. afveckling medelst administra,tion.

Uti en från Första Kammaren till Lag-Utskottet hänvisad motion,
N:o IG, anför Herr G. H. Stråle, att, sedan sistlidne riksdag — då Kamrarne
afslogo väckt förslag om lagstadgande af s. k. afveckling under
administration — händelser timat, Indika gjort sådan afveckling snart
sagd! till eu nödvändighet, och att erfarenheten vid de många afvecklingar,
hvilka för närvarande påginge, syntes uppenbart ådagalägga,
att en dylik behandling af ett gäldbundet bo numera utan våda kunde
erhålla äfven ett lagligt berättigande genom dess intagande uti allmänna
lagen. Erfarenheten hade äfven ådagalagt det orimliga deruti,
att en enda fordringsegare, med huru obetydlig fordran som helst, kunde,
emot alla de öfrige borgenärernes önskan och bestridande, tvinga en
gäldenär till konkurs och derigenom ådraga både gäldenär och fordringsegare
större tidsutdrägt och större förluster, och då, såsom nu
tyvärr vore fallet, det vanligen vore köpmän och industriidkare, hvilka
nödgades underkasta sig den hårda nödvändigheten att öfverlemna sina
tillgångar till sina fordringsegare, samt desse affärsmän ofta sysselsatte
eu mängd personer, hvilka genom ett afbrott uti affärsverksamheten
undanrycktes ett förut knappt uppehälle, syntes det motionären som
om Riksdagen, äfven från denna synpunkt, borde åt denna angelägenhet
egna en förnyad pröfning och ett mer välvilligt tillmötesgående.
Motionären föreslår derföre, att Riksdagen ville för sin del besluta eu
lag, uti hufvudsakligt syfte sådan som innehålles i följande, motionen
bifogade förslag:

§ i Vill

köpman, som inställ sina betalningar, men om hvilkens försättande
i konkurstillstånd yrkande ännu ej blifvit väckt, öfverlemna sitt
Bill. till Rihsd. Prof. 1879. 7 Sami. 19 Höft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

bo till afveckling medelst administration, och har han fört sådana böcker,
som i Kongl. förordningen den 4 Maj 1855 om handelsböcker ornförmälas,
då må trenne eller flere af hans borgenärer genom kungörelse i
allmänna tidningarna kalla samtlige borgenärer att å tionde dagen från
kungörelsens införande sammanträda för att öfverlägga och besluta om
afveckling medelst administration; och skola alle kände borgenärer underrättas
om sammanträdet genom särskilda kallelsebref, hvilka böra till
dem med posten ofördröjligen afsändas.

§ 2-

Då sådan kungörelse utfärdats, och intill dess beslut i anledning
af frågan om afveckling medelst administration blifvit fattadt eller, der
afveckling beslutats, så länge den fortgår, ege borgenär för fordran, som
före betalningsinställelsen tillkommit, icke rätt att i annan ordning, än
här nedan föreskrifves, söka det gäldenärs egendom till konkurs afträdas
skall, eller att samma fordran i laga ordning utsöka.

§ 3:

Vid sammanträdet anmäler hvarje borgenär beloppet af sin fordran,
dock att det belopp, hvarför borgenär vid sammanträdet må rösta, i händelse
det öfverstiger hvad gäldenärens bok utvisar, skall medelst ftheteende
af ostridigt fordringsbevis styrkas.

Förslag till afveckling medelst administration skall såsom antaget
anses, derest antingen alla tillstädesvarande borgenärer sig derom förenat,
eller ock fyra femtedelar af de vid sammanträdet närvarande borgenärerne
bifallit förslaget, och desse borgenärer jemväl representera fyra
femtedelar af de ostridiga fordringarne.

§ 4.

Varder beslut om gäldbundna boets afveckling medelst administration
i behörig ordning fattadt, ege borgenärerne i den ordning, som för
val af gode män i konkurs är föreskrifvet, utvälja administratörer, två
eller flere, att boet om händer taga och afveckla. Vid samma tillfälle
utfärda borgenärerne instruktion och bemyndigande för administratorerne.

Anse administratorerne, efter tagen närmare kännedom om gäldbundna
boets ställning, afveckling utan konkurs overkställbar, göre hos
rätten ansökan om boets försättande i konkurs, men ansvara för boets
tillgångar, till dess de af konkursförvaltarne omhändertagas.

§ 5.

Har afveckling medelst administration blifvit beslutad och kommit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

till stånd, må den under ingen förevändning fortgå längre tid än tolf
månader, räknadt från den dag beslut om afveckling fattades.

Då det af motionären sålunda framlagda förslag är, med några
betydelselösa undantag, ordagrant lika lydande med det vid sistlidne
riksdag inom Första Kammaren af HeiT A. O. Wallenberg uti motionen
Nio 23 framstälda, så åberopar Utskottet beträffande Herr Stråles motion
det utlåtande, N:o 41, Utskottet vid sistlidne riksdag afgaf öfver Herr
Wallenbergs då, under förmälan att dylik afveckling vore upptagen i
flere andra länders lagstiftning, framlagda enahanda förslag, hvilket
utlåtande var så lydande:

Då motionären till stöd för sitt förslag åberopat flera andra länders
lagstiftning, har Utskottet trott sig böra lemna en kortfattad redogörelse
för den ställning, lagstiftningen i Europas större kultur- och
affärsländer intagit till förevarande fråga.

Den för det egentliga England nu gällande konkurslag är The
Bankruptcy Ad af den 9 Augusti 1869 (32 & 33 Vict. c. 71). Denna
är tillämplig å så väl köpmän som icke köpmän, men för de aktieoch
andra bolag, hvilka falla under 1862 och 1867 års Companies Hets,
är i ämnet särskild! lagstiftad! genom The Joint Stock Companies Arrangement
Ad af den 10 Augusti 1870 (33 & 34 Vid. c. 104). The
Bankruptey Act upptager äfven de förlikningssätt med en på obestånd
.kommen gäldenär, hvilka kunna förekomma utom och för undvikande
aj konkurs. Dessa äro af tvenne slag: Liquidation by Arrangement och
Composition with Creditors. Den förra tillgår sålunda. En gäldenär,
som är urståndsatt att fullgöra sina förbindelser, sammankallar sina
fordringsegare och framlägger för dem en uppgift å tillgångar och
skulder med namn och adresser å sina samtlige kände borgenärer.
Vid detta och möjligen följande borgenärssammanträden får ingen borgenär
i omröstning deltaga, som icke (genom en statutory declaration)
intygat, att han eger en i konkurs giltig, till beloppet uppgifven fordran,
och den, som uppsåtligen härutinnan lemnar en falsk uppgift, gör
sig skyldig till det brott, som i engelsk rätt benämnes misdemeanour.
För de fordringsbelopp, hvarför borgenär har tillräcklig säkerhet, får
han icke rösta. Vid ofvan nämnda sammanträde kunna de tillstädeskomne
borgenärerne genom en special resolution — bifallen af mer än
hälften af de personligen eller genom ombud närvarande och i omröstningen
deltagande, derest de bifallande derjemte rösta för minst 3/4 af
hela det representerade fordringsbeloppet, hvarvid dock de fordrings -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

egare, hvilkas fordringar icke öfverstiga _ 10 £ icke tagas i beräkning
vid bestämmande af erforderlig majoritet efter hufvudtal, men
väl hvad angår majoritet efter fordringsbelopp — besluta, att gäldenärens
affärer skola utredas genom liquidation by arrangement och icke
in bankruptcy. Har sådant beslut fattats, tillsättes af borgenärerne på
ett följande, högst en veckas tid derefter hållet möte, bland eller utom
fordringsegarnes krets, en syssloman (trustee) med eller utan ett vid hans
sida stäldt uppsigtsråd, utsedt till ett antal af högst fem personer bland
de närvarande borgenärerne eller deras fullmäktige, samt bestämmes
den säkerhet, den tillsatte sysslomannen bör ställa. Borgenärernes beslut
samt den af gäldenären lemnade förteckning å tillgångar och skulder
öfverlemnas härefter jemte uppgift å namnen på den utsedde sysslomannen,
äfven som på uppsigtsradets ledamöter, derest ett sadant blifvit
tillsatt, till konkursdomstolens registrator, hvilken, efter pröfning,
att allt lagligen tillgått, inregistrerar beslutet samt ofvan nämnda förteckning;
och räknas efter sålunda skedd inregistrering liqvidationens
början från dagen för sysslomannens tillsättning. Efter denna dag får
icke heller någon kreditor för utfående af sin fordran använda någon
exekutiv åtgärd mot gäldenärens person eller egendom, dock eger kreditor,
som har panträtt i viss gäldenärens egendom, fortfarande rätt
att ur densamma göra sig betäckt lör sin fordran. Sysslomannen hai
vid den honom anförtrodda förvaltning samma rättigheter och skyldigheter
som eu syssloman i konkurs, och gäldenärens tillgångar utdelas
i samma ordning, som vid konkurs. Borgenärerne samt uppsigtsrådet
kunna beträffande utredningen och förvaltningen lemna sysslomannen
närmare anvisningar. Genom en special resolution ega borgenärerne
att bestämma liqvidationens slut, lemna gäldenären frikallelse från gälden
och sysslomannen ansvarsbefrielse. Borgenärernes beslut om gäldenärens
frikallelse öfverlemnas till ofvan omförmälde registrator, som
till gäldenärens framtida säkerhet häröfver meddelar bevis. Om under
liqvidationens lopp domstolen, efter der förd bevisning, finner, att liqvidationen,
till följd af lagliga svårigheter, eller emedan någon syssloman
ej finnes, eller af annan orsak, icke kan fortgå utan orättvisa mot eller
otillbörlig tidsutdrägt för borgenärerne eller gäldenären, eger domstolen
att försätta gäldenären i konkurs. — Composition inth Creditors
tillgår på hufvudsakligen samma sätt som Liquidation by arrangement.
Gäldenären sammankallar sina fordringsegare, och desse kunna ingå
på en uppgörelse om gäldens betalning genom en extraordinär^ resolution,
hvarmed förstås ett beslut, lattadt efter samma föreskrifter, som
ofvan äro beträffande liqvidation angifna, men derjemte på ett nytt
borgenärsmöte, som icke får hållas förr än å sjunde och icke senare

Lag-Utskottets Utlåtande. N:o 31.

än å fjortonde dagen derefter, af då närvarande borgenärer bekräftadt
med absolut majoritet så till hufvudtal som fordringsbelopp. Beslutet
får äfven bär först genom försiggången registrering giltighet, och den
skedda uppgörelsen är bindande för alla de borgenärer, hvilkas namn
och adresser jemte egande fordringsbelopp äro upptagna på den förteckning,
gäldenären äfven nu skall aflemna, men får icke leda till
förfång i den rätt, andra fordringsegare kunna hafva. Domstol eger
dels efter framställning af någon i saken intresserad sätta uppgörelsen
ur kraft och dels, i fall den finner uppgörelsen icke kunna utan orättvisa
eller otillbörligt uppskof fortfara, försätta gäldenären i konkurs.
Joint Stock Companies med eller utan begränsad ansvarighet kunna icke
försättas i konkurs, utan, när de äro urståndsätta att uppfylla sina
förbindelser eller när Cour t of Chancery finner det rättvist (»just and
equitable»), att så må ske, skola bolagets affärer af särskildt utsedda
liqvidatorer utredas medelst det förfarande, som benämnes linding upi>,
hvilket på svenska blifvit återgifvet med afveckling, och när helst ett
bolag, som faller under The Joint Stock Companies Act, befinner sig
i liqvidation, kan domstol, på framställning af en liqvidator eller borgenär,
inkalla en borgenärsförsamling för att fatta beslut om en uppgörelse.
Om de tilistädeskomne borgenärerne med majoritet af öfver
hälften efter hufvudtalet och minst tre fjerdedelar efter sitt fordringsbelopp
biträda uppgörelsen, och domstolen gillar den samma, är den
för alla borgenärer och aktieinnehafvare bindande.

Enligt den i Nord-Amerikas Förenta Stater gällande konkursrätt
förekommer icke någon tvångsförlikning i och för upphäfvande eller
afböjande af konkurs, men väl kan tillämpning af konknrsförfarandet
undvikas genom ett utom rätta fattadt beslut (»of superseding the
bankrupt proceedings by arrangement»). Borgenärerne i en konkurs
kunna nemligen, vid det första konkurssammanträdet eller ett särskildt
härtill utsatt möte, med en majoritet af minst % efter fordringsbeloppet
besluta, att i konkursförfarandets ställe skall, under domstolens skydd,
träda en förvaltning uteslutande af borgenärerne sjelfve, och gäldenärens
bo omhändertagas, i stället för afen konkurssyssloman (assignee)
af en utaf dem vald förtroendeman (trusteej, under ledning af ett uppsigtsråd.
Efter hörande af gäldenären och de borgenärer, som sådant
åstunda, eger domstolen, om beslutet är lagligen fattadt och finnes för
borgenärerne i allmänhet (»the general body») fördelaktigt, bekräfta det
samma; i annat fall förtsättes konkursförfarandet. I förra fallet afhåller
sig domstolen från hvarje inverkan på massans förvaltning och
fördelning.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

Då de förarbeten började, hvilka ledde till antagande af en för
hela Tyska riket gemensam konkursordning, förefunnos så väl på grund
af den praxis, som utbildat sig under tillämpningen af »das gemeine
Recht» som på grund af partikularlagstiftningar i Tysklands olika delar
flere slags rättsförfaranden (Moratorial-, Akkord-, Ausgleichsverfahren,
gerichtliche Nachlass- eller Erlass-, Borg- eller Stundungsverhandlungen),
hvilka kunna sägas vara mer eller mindre analoga med och i hufvudsakligen
samma syfte införda, som nu ifrågasatta administration. Det
tyska handelsståndet önskade ock stadganden i sådan rigtning och
hade å den fjerde tyska handelsdagen (1868) antagit en härå syftande
resolution. Uti det förslag, som, utarbetad! genom preussiske justitieministerns
försorg, år 1873 af rikskansleren meddelades förbundsregeringarne,
fäns äfven, vid sidan af konkursförfärandet (Genuin schuldverfahren),
upptaget ett » Vergleichsverf ahren zur Abwendung des Gemeinschuldverfahrensy).
Enligt detta skulle eu gäldenär, hvilken utan eget
förvållande blifvit urståndsatt att fullgöra sina betalningar, kunna, innan
konkursförfärande beträffande hans egendom öppnats, för att afvända
detta hos domstol begära öppnande af Vergleichsverfahren. Sådan
ansökan skulle vara åtföljd af eu, så vidt möjligt vore, fullständig förteckning
på tillgångar och skulder, upptagande de kände borgenärernes
namn, stånd och boningsort, äfvensom de särskilda fordringarnes
belopp och anledning med angifvande af fordringsbevisen, en framställning
af de orsaker, hvilka hade vållat obeståndet, med uppgift å
tillgängliga bevismedel i detta hänseende, samt förklaring af minst 3/4,
så efter personantalet som fordringsbeloppen räknadt, af de borgenärer,
hvilkas rätt af förlikningen berördes, att de till ett sådant förfarande
lemnade sitt bifall. Sedan domstolen, helst bland de uti dessa förklaringar
förordade personer, utsett två eller tre förtroendemän att iakttaga
alla fordringsegares rätt, gäldenären med biträde af desse upprättat
ett fullständigt uppgörelseförslag, och förtroendemännen afgifvit
yttrande öfver, huruvida gäldenärens böcker vore öfversigtligt och rigtigt
förda, om den af honom aflemnade uppgift på tillgångar och skulder
öfverensstämde med hans räkenskapsböcker, huru, i fäll af konkurs,
förhållandet mellan delnings- och skuldsummorna ansåges komma att
blifva, och om skäl funnes till att antaga, det gäldenären vore utan
skuld till sitt obestånd, så skulle domstolen efter pröfning, huruvida
föreskrifterna vore fullgjorda — i annat fall skulle gäldenären genast
förklaras i konkurstillstånd — utan appell besluta öppnande af Vergleichsverfähren
och inom en tid af högst fyra veckor medelst offentlig
kungörelse och kallelsebrefs jemte uppgörelseförslagets afsändande
till hvar och en i gäldenärens förteckning upptagen fordringsegare,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

hvars rätt berördes af uppgörelsen, sammankalla fordringsegarne, hvarefter,
och tills förfarandet förklarades skola upphöra, gäldenären icke
kunde i konkurs försättas eller de borgenärer, hvilka icke egde förmånsrätt,
få exekutiva åtgärder verkstälda. Efter det å ofvan nämnda sammanträde
förtroendemännen yttrat sig öfver ställningen samt gäldenären
aflagt uppteckningsed, samt ed, att han efter bästa vetande rigtigt
uppgifvit orsakerna till sitt obestånd, skulle, derest icke uppskof beslutades,
fordringsegarne rösta öfver förslaget, till hvars antagande
skulle erfordras, att det af alla tillstädeskomne borgenärer bifölles.
Om dock minst % af borgenärerne, efter så personantal som fordringsbelopp
räknadt, bifölle det samma, egde gäldenären rätt att fordra ny
tid utsatt för företagande af ny omröstning, dervid dock skulle erfordras
enstämmighet. Berättigade att i sådan omröstning deltaga skulle
de personer vara, som af gäldenären i hans uppteckning eller ett
tillägg dertill voro upptagna, efter sina der uppgifva fordringsbelopp,
så vida de icke toge i anspråk förmånsrätt. Innehafvare af vexlar eller
andra indossabla papper och de, som träd! in i ursprunglige fordringsegares
rätt, måste, om gäldenären icke erkände dem som sina borgenärer,
framlägga sina fordrings- eller åtkomstbevis, och domstolen
skulle utan appell afgöra öfver deras rösträtt. En af borgenärerne enhälligt
antagen förlikning skulle af domstolen utan appell fastställas,
såvida lagens föreskrifter vore iakttagna eller en brist härutinnan
blifvit afhulpen, och skulle härigenom blifva för och mot alla i gäldenärens
förteckning eller tillägg dertill upptagne, icke med förmånsrätt
i all eller viss egendom försedde borgenärer — de månde hafva deltagit
i uppgörelsen eller ej — så väl som mot gäldenären förbindande.
— Sedan emellertid det regeringarne delgifna förslaget till konkursordning
öfverlemnats till granskning af en utaf jurister och köpmän
sammansatt kommission, blef det sålunda föreslagna Vergleichsverfahren
uteslutet ur det konkursordningsförslag, som, ytterligare granskadt af
Bundesrath, förelädes tyska riksdagen under sessionen 1874—1875,
och förekommer icke heller i den till efterrättelse kungjorda allmänna
konkursordningen.

1 Österrike försvann uppgörelseförfarandet med den nya konkursordningen
(1868); och i motiven härför säges, att »det i nyare tid för
köpmansståndet skapade öfverenskommelseförfarandet undvek visserligen
de beklagliga vidlyftigheter, som vidlådde det gällande konkursförfarandet,
och förde med hast till ett slut», men att »de sista årens
erfarenhet ovederläggligen bevisat, att denna »afvecklingens» raska
gång blott allt för ofta vunnits på den goda rättens bekostnad och
följaktligen köpts alldeles för dyrt.»

Lag-Utskottets Memorial N:o 34.

Den franska lagen om fallisementer och bankrutter den 28 Maj
1838, som endast gäller köpmän, har äfvenledes uteslutit hvarje rättsligt
förfarande i och för afvändande af konkurs. —

Af denna redogörelse framgår, att hvarken i Tyska riket, Frankrike
eller Österrike något rättsinstitut förekommer, som skulle motsvara
den ifrågasatta »afvecklingen»; och då vidare det ofvan omförmälda
nordamerikanska förfarandet endast kan inträda under pågående konkurs,
är det egentligen endast till England, man med något skäl kan hänvisa,
då man i främmande lagstiftning söker stöd för att nu i vårt land
införa lagstadgad »afveckling under administration».

Men härvid ligger den anmärkning nära, att hvarken våra affärsförhållanden
äro jemförlig^ med Englands eller rättsliga åtgärder i allmänhet
här i landet förenade med de dryga kostnader och, i många
fall vidlyftigheter, som der göra så önskvärdt att undvika deras anlitande.

Mot hela anordningen möta derjemte, enligt Utskottets tanke, ur
principiel synpunkt stora betänkligheter. Hvarje lagstiftning i förevarande
afseende måste — derest den skall hafva något ändamål — leda
till ett genom andras beslut för enskilda fordringsegare stadgadt hinder
att medelst anlitande af vanliga exekutiva åtgärder göra sin rätt
gällande och till ett mot dem öfvadt rättsligt tvång att deltaga uti en
af andra beslutad »afveckling», eller med ett ord: det är här fråga om
ett slags rättsligt förfarande, som, utan att heta konkurs och utan att
i förhållande till gäldenären så verka, dock, hvad fordringsegarne beträffar,
skulle medföra alla följder af en konkurs. I alla händelser
borde väl denna »afveckling''» med alla sina i en mängd rättsförhållanden
så ingripande följder icke kunna inträda förr, än efter domstols
pröfning af och bekräftelse å borgenärernes beslut. Men härför erfordras
ett rättsligt fastställande af fordringarne och fordringsegarnes
å dem grundade rösträtt, hvilket åter till följd af den omgång och tidsutdrägt,
deraf skulle förorsakas, komme att i hög grad förminska värdet
af hela förfarandet.

Tvångsackordet har visserligen åberopats såsom exempel på, att
den ena fordringsegarens rätt gjorts beroende af de andras beslut, men
härvid har förbisetts, att i fråga om antagande af ackord förefinnas
flera garantier och den domstolens medverkan, hvilka det föreslagna
administrationsförfarandet skulle komma att sakna. Så sker pröfning
af ackordsanbud icke förr än efter inställelsedagen, hvadan ock rättens
ombudsman kan vara förpligtad att dervid tillhandahålla »skriftlig förteckning
å alla röstberättigade borgenärer jemte det belopp af deras

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

fordringar, som vid ackordet i betraktande komma må»; så får den,
hvars anmälda fordran är bestridd, visserligen i omröstningen öfver
ackordsanbndet deltaga, men, om hans röst kan på utgången inverka,
dömes först öfver jäfvet och bestämmes sedan definitivt utgången af
omröstningen, och så är det vidare i fråga om ackord rätten, som, ändå
att ackord ej bestridt är, under lagbundna förutsättningar och former
pröfvar det erbjudna ackordet.

Hvad det föreliggande förslagets detaljer beträffar, så torde den
till tio dagar frän kungörelsens införande i allmänna tidning änne bestämda,
inställelsetid för beslut om administration icke i vårt land kunna anses
så tillräckligt tilltagen, att ingen borgenär derigenom kan beröfvas sin
obestridliga rätt att under vanliga omständigheter hinna att sig vid
sammanträdet infinna. Visserligen skulle, såsom Utskottet, då denna
fråga sistlidne riksdag förelåg, erinrade, vid större fallissement^]-, som
väcka mera allmänt uppseende, borgenärerne, derigenom uppmärksamgjorde
på saken, komma i tillfälle att vid det utlysta sammanträdet
temligen allmänt bevaka sin rätt; men vid mindre sådana skulle möjligen
ett fåtal af borgenärerne efter samråd med gäldenären kunna
åstadkomma ett moratorium på ett år, som för öfrige borgenärer kunde
vara ofördelaktigt och för den allmänna krediten skadligt; och i allmänhet
synes, då ett hufvudvilkor för att en »afveckling» skall kunna
med fördel åvägabringas, är, att densamma kan komma till stånd,
utan all för lång tidsutdrägt, mot en sådan »afvecklings» lagstadgande
den härvid erforderliga kallelsetidens längd utgöra ett väsentligt hinder.

Vidare skulle, derest anmärkningar gjordes mot någon eller
några fordringar, hvarpå borgenär vid sammanträdet ville grunda sin
talan, stora svårigheter möta att bestämma, huru förfaras skulle för att
få eu sådan anmärkning pröfvad. Lika litet som fullt vitsord i detta
hänseende kan tillerkännas gäldenärens böcker, lika olämpligt vore att
åt öfrige borgenärer uppdraga eu sådan pröfningsrätt, och att hänskjuta
tvisten till domstols bedömande, kan, till följd af den tidsförlust, detta
skulle förorsaka, icke ifrågasättas. Med rättvisa torde ej heller vara
förenligt att, såsom enligt förslaget skulle blifva förhållandet, äfven de
borgenärer, som för sin fordran egde panträtt, skulle kanske genom
oprioriterade borgenärers beslut blifva under möjligen ända till ett års
tid förhindrade att ur panten utfå sin fordran.

Då till det redan anförda kommer, att Utskottet, lika litet nu som
tillförene, finner lagstiftningens mellankomst uti förevarande hänseende
vara af något trängande behof påkallad, enär erfarenheten visat, att,
der skäliga anledningar till utredning af ett gäldbundet bo utan konkurs
förefunnits, eu sådan utredning, kanske i de flesta fall, kunnat
Bill. till Biksd Prof. 1879. 7 Sami. 19 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

på den enskilda öfverenskommelsens väg åstadkommas, får Utskottet
vördsamt hemställa, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Till de sålunda af Utskottet år 1878 framstälda anmärkningar skulle
kunna läggas mångfaldiga andra, hvilka dock, såsom icke grundade på
förhållanden, de der nödvändigt ligga i sjelfva begreppet af en »afveckling
medelst administration», mera träffa förevarande förslag än sjelfva
det ifrågasatta rättsinstitutet såsom sådant, och af hvilka flera finnas
anförda uti Justitieombudsmannens till innevarande riksmöte afgifna
embetsberättelse.

Det är emellertid lärorikt att se, hurusom i England — enligt
hvad Utskottet ofvan visat, det enda större kulturland, der afveckling
under administration finnes äfven för enskilde personer lagstadgad —
för närvarande en mycket stark rörelse pågår för att genom införande
af strängare kontroller på alla håll hejda de bedrägerier, hvartill de
hittills sedan 1869 gällande liqvidations- och compositionsförfarandena
gifvit anledning.

År 1876 tillkallade Lordkansleren för att afgifva yttrande öfver
verkningarne af gällande konkurslagar eu komité af fem personer: eu
domare vid eu »county court» (som är konkursdomstol), eu af »the
controllers'' in bankruptey», eu »registrar», en embetsman i förbindelse
med county courts; och en af Londons »sollicitors» (advokater), hvilka
alla till följd af sina särskilda ställningar hade mångsidig erfarenhet i
tillämpningen af lagarne i ämnet. Denna komité förklarade, bland
annat »sig känna, hurusom i vissa fall det vore vanliga händelsen att
fullmakter att vid sammanträde föra talan innehades af personel'', hvilka,
såsom det syntes, representerade oberoende borgenärers intressen, men
hvilka i verkligheten vore betalade eller legde af gäldenären eller kandidaten
för trustee-platsen, och att, så fort tillgångar förefunnes att gälda
dryga omkostnader, mycken värfning uppstode för erhållande af fullmakter.
Enligt hvad som sades köptes och såldes ofta fullmakter, då
sådana behöfdes för att erhålla erforderlig majoritet för någon resolution.
Det inträffade, icke händelsevis, utan så ofta att det nästan bildade
regel, att, en, att döma af det skådespel, förhandlingarne erbjöde,
i dylika saker fullkomligt oerfaren person genom erhållna fullmakter
sattes i stånd att invotera sig sjelf som trustee, att bestämma beloppet
af sitt eget arfvode, att utse uppsigtsrådet, att besluta om gäldande af
sina omkostnader och att slutligen, i fall af liqvidation, förklara
gäldenären fri för sina borgenärers kraf».

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34

Vidare fastade uti sin embetsberättelse för år 1877 »tlie Controller in
Bankruptcy» uppmärksamhet å saken och lemnade till förhållandenas
belysande en mängd sifferuppgifter, utvisande, bland annat, att under
det de egentliga konkurserna minskats, användning af liqvidationförfarandet
tilltagit i den grad, att, då under år 1870 antalet konkurser utgjort
1,351 samt liquidatiom tillsammans 3,651, hvaraf by arrangement 2,035
och by composition {— ackord utom konkurs) 1,616, år 1877 konkursernas
antal nedgått till 967, men antalet liquidations uppgått till 8,566, hvaraf
by arrangement 5,239 och by composition 3,327, samt att år 1878 liquidations
uppgått ända till 10,332 — till h vilket förhållande orsaken, på anförda grunder,
icke kunde anses ligga i förändrade affärskonjunkturer, utan måste sökas
i den enorma lätthet, hvarmed en gäldenär på detta sätt kunde blifva
af med sina skulder — och att, då år 1877 i runda summor de förbindelser,
hvilka anmäldes i konkurs eller liquidation by arrangement uppgått till
20 millioner f, men motsvarande uppgifna tillgångar endast utgjort
omkring 6 millioner £, samt häraf 25 procent, enligt kontrollörens beräkning,
måste afskrifvas såsom öfveruppskattning och 30 procent vore
för lågt beräknadt i utredningskostnader, de verkliga tillgångarne till
utdelning sålunda blefvo mindre än 3 millioner på 20 millioner, det vill
säga, enär beräkning för dylika förluster måste ingå i vederbörande
affärsmäns kalkylerade priser och sålunda af konsumenterne betalas, på
desse lädes en skatt af närmare 18 millioner £ årligen, hvilket måste
öka lefnadskostnaderna och derföre produktionskostnaderna, samt alltså
bilda eu ny orsak till allt jemt stegrade priser.

Sedan ytterligare 23 de förnämsta bankirer och 23 af de ledande
handelshusen i Londons city till premierministern inlemnat ett memorial,
i hvilket särskildt betonades de förderfliga gynsamma tillfällen
för åstadkommande af privata uppgörelser och undvikande af domstolens
kontroll samt den derigenom gifna uppmuntran åt en sorglös
och bedräglig affärsverksamhet, gällande konkurslagstiftning medförde,
fann sig regeringen, som redan år 1876 framlagt en bill i ämnet, hvilken
dock icke under sessionen hunnit fullständigt behandlas, böra å
nyo upptaga frågan, och å dess vägnar framlade, med stöd af ofvan omförmälda
tre officiella handlingar, lordkansleren den 19 sistlidne Februari
i öfverhuset »A Bill intituled An Ad to consolidate and amend
the Law of Bankruptcy, and for other purposes relating thereto.» I det
anförande, Lordkansleren härvid höll, erinrade häri, hurusom konkurslagstiftningen
i England vacklat af och an mellan tvenne skiljaktiga
principer, den ena innebärande, att hela förvaltningen af gäldbundet
bo borde lemnas till borgenärerne och desse ensamme sättas till
domare öfver det sätt, på hvilket boet skulle tillgodogöras, den andra,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

att hela förvaltningen borde tagas in'' borgenärernes händer och lemna»
till domstolar och embetsman. Den första principen hade varit
gällande till 1832, hvilket år, enär den förra ordningen flinnits otillfredsställande
i sina verkningar, eu häftig ansats tagits i motsatt retning,
och från nämnda tid till 1860 hade nästan allting, som rörde
gäldbundet bos utredning, försiggått genom domstolar och embetsman.
1860 både emellertid en mycket stark fordran framträdt att så mycket
som möjligt blifva af med domstolarnes kontroll, och i sådan rigtning
både 1861 och 1869 års Åder gått. Domstolens inflytande hade förminskats
i synnerligen hög grad, och förvaltningen af gäldbundet bo
öfverlemnats till borgenärerne i en utsträckning såsom aldrig förr.
Följderna hade emellertid blifvit, hvad de egentliga konkurserna unginge,
att under de åtta år, som följt närmast efter antagandet af 1869
års Ad, af 7,126 konkurser endast 1,843 någonsin afslutats med någon
utdelning — resten hade hållits öppna till fördel för vederbörande
trustee, som begagnat sig af de influtna medlen så länge några penningar
farinös qvar —- och, hvad beträffade uppgörelsesätten utom konkurs,
att t. ex. under 1877 75 procent af de 3,327 compositions, som under
året egt rum, hade lemna! mindre än 25 procent i ackord, samt ett
mycket stort antal 5 å 10 procent. Då, fortfor Lordkansleren, gäldenären
kunde bestämma hvilken plats och hvilken tid som helst för
borgenärernes sammankomst, så — han vore ledsen att nödgas säga
det — lade han sig i allmänhet vinn om att bestämma eu tid och
plats, som icke vore de mest lämpliga för hans borgenärer att möta
honom. Sällan komme ock vid borgenärsmöten för besluts fattande
om uppgörelse utom konkurs de störste kreditorerne till städes.
Följden vore, att gäldenären, med tillhjelp af fullmakter från vänskapsfull,
mutade, ofta med full säkerhet försedde och stundom äfven fingerade
borgenärer, kunde blifva fri från sina skulder på snart sagd t
Indika vilkor, han fann för godt.

1 den framlagda billen föreslås nu till afhjelpande af de sålunda
omförmälda olägenheterna hufvudsakligen följande förändrade anordningar.
När gäldenären sjelf eller en eller flere borgenärer till vederbörande
domstol på grund af någon eller några angifna lagliga konkursanledningar
(arts of hankruptcy) ingifvit ansökan om konkurs (hankruptcy
petition), skall domstolen efter pröfning sätta gäldenärens egendom i
taka händer samt utfärda eu provisional order, mot hvilken gäldenären,
derest han är köpman, viss tid efter del gifning kan inlägga gensaga,
då domstolen, i fall anledning dertill förekommer, kan återkalla provisional
order; eger sådant återkallande ej rum, skall gäldenären inom viss
tid ingifva förteckning å sina borgenärer med särskild uppgift å dem,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

som innehafva säkerhet, hvarpå domstolen inom tre dagar efter the
provinsial order eller, om anhållan skett om dess återkallande, inom
tre dagar efter afstående af dylik begäran, sammankallar, medelst kungörelse
sju dagar förut i officiella tidningen och särskild underrättelse
till hvarje i förteckningen upptagen borgenär, ett allmänt borgen årsmöte
(jlrst general meeting). Å mötet får rösträtt endast utöfvas för
styrkt fordran, hvarför innehafvare!! antingen icke eger särskild säkerhet
eller, om han eger sådan, afsäger sig densamma, och pröfningen
härom tillhör vederbörande registrar, som vid sammanträdet förer ordet.
I regeln kunna borgenärerne tillstädeskomma och rösta vare sig
personligen eller genom befullmäktigade, men domstolen kan, i hvarje
fall den finner för godt, föreskrifva, att omröstningen skall ske personligen.
Nu omförmälda första borgenärsmöte har att taga i öfvervägande
gäldenärens uppförande och hvilka åtgärder skola med anledning deraf
vidtagas, och kan medelst ordinary resolution — bifallen af en majoritet i
fordringsbelopp af närvarande borgenärer — besluta, antingen att gäldenären
omedelbarligen skall försättas i konkurs, eller att genom det uppsigtsråd
(committee of inspection), borgenärerne ega vid tillfället välja, vidare
undersökningar skola ega ruin om hans uppförande, för hvilket ändamål
sammanträdet då ajourneras, eller ock att hans affärer skola afvecklas
på grund af skriftlig öfverenskommelse (be wound up under a
deed of arrangement). °)

Beslutes, vare sig omedelbart eller efter omförmälda undersökning,
att deed of arrangement skall ifrågakomma, inställes konkursförfarandet
af vederbörlig domstol på den tid, som finnes nödvändig för
åstadkommande af ett dylikt deed. Finner emellertid domstolen sannolikhet
ej förefinnas, att ett deed of arrangement skall kunna åvägabringas,
samt att det icke skulle vara med borgenärernes bästa förenligt
att hålla ett andra allmänt borgenärsmöte, eger domstolen att
omedelbarligen försätta gäldenären i konkurs (medelst an absolute order
för bgnkruptcy).

Deed of arrangement skall bifallas medelst egenhändiga underskrifter
under hufvudhandlingen eller annan handling, innefattande vilkoren
för uppgörelsen, af en majoritet i antal, representerande minst tre fjerdedelar
i fordringsbelopp af borgenärerne — dervid borgenärer för 10 £
eller derunder väl räknas i majoritet i fordringsbelopp, men icke i majoritet
i antal — och, om ett uppsigtsråd är tillsatt, derjemte af en majoritet
af detta. Såsom borgenär härvid anses hvar och en, som skulle
kunna såsom sådan uppträda i konkurs, men icke för det belopp, hvar *)

Deed är i engelskt lagspråk en teknisk term, utmärkande en på pergament eller papper affattad,
af utställaren undertecknad, med hans sigill försedd och af honom aflemnad skriftlig handling.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

för lian har säkerhet. För att vara förbindande, skall deed på inom
viss tid framstäld begäran af domstolen fastställas.

Deed of arrangement, som innefattar ackord och icke tillkommit
till följd af eu resolution på ett borgenärsmöte efter gjord konkursansökan,
får icke lemna mindre än 25 procent. Innan sådant deed
ännu blifvit faststäldt, kan domstolen, på begäran af gäldenären, trustee,
iuspectors eller borgenärer af visst antal och representerande visst fordringsbelopp,
sammankalla ett möte af borgenärerne, hvilka då kunna tillsätta
eu eller flere personer för att undersöka gäldenärens affärer, och
skall domstolen, om borgenärerne på detta eller ett följande möte
genom majoritet i antal och mer än 1/4 i fordringsbelopp af samt!ige
borgenärerne härom anhålla, förklara deed ogiltigt, och, om borgenärerne
genom ordinary resolution sådant besluta, lemna vare sig eu provisionel
eller absolute order for bankruptcy, utan att annan konkursanledning
behöfver visas, enär för sådant fall gäldenärens bifall till deed anses
såsom från hans sida ingifven konkursansökan.

Om, vare sig före eller efter stadfästelse^ domstolen finner något
svek vara begånget vid erhållande af deed, eller att det erhållits
genom trug eller lättsinnigt (»vexatiously or frivolously») eller för vinnande
af uppskof, eller att gäldenären är skyldig till bedrägeri eller
tillräknelig vårdslöshet i fråga om den föreslagna uppgörelsen, eller
att han med afseende å deed of arrangement begått eu misdemeanour,
har domstolen, på anhållan af borgenär eller annan intresserad person,
att förklara deed ogiltigt, i hvad det lemnar gäldenären någon fördel.
The trustee under a deed är i regeln förpligtad ställa säkerhet för de
medel, han har om händer, han skall lemna redogörelse till the ControT
ler in Bankruptcy; hans räkenskaper skola undergå granskning, och
efter förloppet af ett år skall han lemna ifrån sig alla under händer
hafvande penningemedel, om ej domstolen finner, att längre tid bör
honom lemnas för utredningen. För pligtförgätenhet kan trustee när
som helst af domstolen eller uppsigtsrådet eller af borgenärerne, för
ändamålet sammankallade, genom special resolution, afsättas.

Billen har passerat öfverhuset och hvilar för närvarande på
Underhusets bord.

Då man sålunda i England står i begrepp att genom allt strängare
kontroller inskränka de derstädes hittills gällande liqvidations- och
compositionsförfarandena på ett sätt, som i mycket närmar de samma
till vårt konkursförfarande, synes sådant icke mana till att nu hos oss
lagstadga »afveckling under administration». Eu af utomordentliga förhållanden
betingad nödvändighet att nu i lagen införa sådan »afveck -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34. 23

ling» är visserligen af motionären åberopad, men i Utskottets tanke
icke visad; och hemställer Utskottet derföre,

att förevarande motion icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 3 Maj 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G-. V. GEGERFELT.

Reservation:

af Herr Samzelius: ”1 afseende å utredningen af gäldbundet bo
hafva vid olika tider hos flere folk 2:ne olika förfaringssätt blifvit
iakttagna, hvardera förenadt med vissa fördelar och vissa olägenheter.
Det ena af dessa förfaringssätt vill jag för korthet skull benämna det.
afärsmessiga, det andra det embetsmannamessiga. Det förra medför den
fördelen att borgenärerne och deras förtroendemän, Indika verkställa
utredningen, kunna, utan att vara strängt bundne af lagliga formaliteter,
med temligen fria händer utföra uppdraget och derigenom ernå
det högsta resultat, så vida nemligen borgenärernes val fälle)- på dem
som med en stor affärsskicklighet förena en sträng redbarhet. Olägenheterna
äro åter, att, om dessa egenskaper hos de valda saknas, det
obegränsade förtroendet kan missbrukas, helst kontrollerna i allmänhet
äro för svaga för att kunna förekomma något sådant. Vid den embetsmannamessiga
utredningen, der allt måste verkställas efter bestämda
regler, kan deremot vanligen icke någon affärsskicklighet utvecklas,
formerna hindra stundom ett fullt lämpligt anordnande af utredningen,
och denna utfaller derföre ofta mindre fördelaktigt än vid
den affärsmessiga utredningen. Fördelarne af att boet utred os embetsmannamessigt
äro dock, att stora missbruk genom de strängare kontrollerna
förebyggas och att ett hjelplig! resultat af utredningen i de
flesta fall uppstår, om ock man icke kan förneka att åtskilliga bon,
som blifvit utredda på detta sätt, så reducerats, att föga eller intet
till borgenärernes förnöjande återstått. Ett vacklande emellan dessa

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34.

tvenne olika förfaringssätt har i lagstiftningarne uppenbarat sig, allt efter
som fördelarne och olägenheterna af det ena eller andra synts öfvervägande.
För närvarande tyckes dock den embetsmannamessiga utredningen,
hvaraf den för tyska riket utfärdade nya konkursordning
af 10 Februari 1877 jemväl bär pregel, hafva vunnit företräde.

För min del har jag hyst den åsigten, att utredningen af gäldbunden
affärsmans bo, för så vidt dermed icke afses att bestämma om
borgenärs stridiga anspråk på betalnings- eller förmånsrätt, som är en
ren domstolsangelägenhet, till sin natur är en affärsverksamhet, hvilken
borde handhafva^ på samma sätt, som affärer i allmänhet. Jag
har ock ansett, att deråt skulle gifvas de enklaste former, till undvikande
af tidsutdrägt och kostnader. Sådant har jag trott lämpligast
kunna vinnas genom administration, så vida icke särskilda förhållanden
föranledde till gäldenärens försättande i konkurs. För denna min uppfattning
har jag ansett mig ega stöd, dels i den erfarenhet, som för
några år sedan vanns, angående utredningen genom administration af
en bekant bankirs affärer här i hufvudstaden, dels af de summariska
uppgifter, som förelågo, rörande det långt utsträckta användandet i
England af detta utredningssätt, hvaraf jag drog den slutsats, att man
åtminstone der lemnade ett bestämdt företräde åt administrationsutredningen.
Detta motsäges väl icke heller bestämdt af de uppgifter,
som Lag-Utskottet från en engelsk tidning ”The Times” hem tat och
bär såsom faktiska upplysningar meddelat; men om jag också icke
kan undgå att anmärka det ovanliga deri, att en tidningsartikel, som
möjligen kan vara motsagd af andra pressorgan, lägges till grund
för ett utskottsbetänkande, är jag dock, med kännedom om den ställning
nämnda tidning intager, villig antaga trovärdigheten af tidningens
uppgifter om lordkanslerens yttranden och förslag. Den mörka skildring,
som deri förekommer angående missbruk vid administrationer,
åtföljes dock icke af någon jemförelse med missbruken vid konkursutredningar,
och dessa torde så väl i England som här i landet icke
vara så få. Förkastelsedomen öfver administrationerna synes icke
heller vara så bestämd, då förslag icke blifvit väckt om deras afskaffande,
utan allenast om deras inskränkande. Den förbättrade lagstiftningen
angående administrationsutredning, som torde blifva följden
af det i England framlagda lagförslaget, kan måhända framdeles läggas
till grund vid utarbetningen hos oss af ett förslag till lag i ämnet.
Då emellertid någon tid torde böra förflyta för att vinna erfarenhet
af de verkningar, den nya lagstiftningen i England — derest den
varder antagen — må medföra, och den närvarande tidpunkten, då sa
all varliga anmärkningar blifvit rigtade mot administratiousförfarandet i

Lag-Utskottets Memorial N:o 35.

England, synts mig mindre lämplig för detsamma införande i den
svenska lagstiftningen, har jag, utan att frånträda de vänliga tänkesätt
för saken, som jag vid åtskilliga tillfallen förut uttalat och hvilka
äfven af Första '' Kammaren delats, för närvarande ansett mig icke
kunna i någon form yrka bifall till motionen, utan pläter för min del
vid Utskottets öfverflödigt vidlyftiga utlåtande bero.

Herrar Lindgren, Sjöbring och Smedberg hafva begärt få häi an tecknadt

att de, till följd af undfången ledighet från riksdagsgöromalen,
icke deltagit i ärendets behandling i Utskottet.

N:0 35.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Maj 1879, kl. 8 e. m.

Lag-Utskottets Memorial, i anledning af Första Kammaren* äterre.
rniss af tumme .§§ i det af Utskottet i dess utlåtande
N:o 27, öfver Kongl. Majds nådiga proposition med
förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten,
framlagda förslag till lag i ämnet.

Vid behandling af Lag-Utskottets utlåtande N:o 27, i anledning
af Kongl. Mai:ts nådiga proposition med förslag till lag om dikning
och annan afledning af vatten, har Första Kammaren, enligt till Utskottet
ankommet protokollsutdrag, återförvisat §§ 2 och 3 af Utskottets
förslag till lag i ämnet; men som Andra Kammaren antagit motsvaBih.
till Riksd. Prof. 1879. 7 Samt. 19 Eåft. 4