Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79 (Utlåtande 1867:LU79 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79

N:o 79.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 9 Maj 1867, kl. 7 e. m.

Lag- Utskotlets Utlåtande, i anledning af äterremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 44, i den def som angår vackt motion
om ändring af 5! § Konkurslagen.

I sitt Utlåtande N:o 44 hade Lag-Utskottet, bland annat, på anförda
skäl hemställt, att Herr Åstrands motion, om en sådan ändring af 51 § i
gällande konkurslag, att försäljning af konkursmassas fasta egendom förklaras
alltid böra ske genom sysslomannen i konkursen, icke måtte bifallas. Denna
del af Utlåtandet har af begge Kamrarne blifvit till Utskottet återremitterad,
hvilket medför skyldighet för Utskottet att taga ärendet under
förnyadt öfvervägande.

Utskottet har af diskussions-protokollen från Kamrarne inhemtat, att
de skäl för återremiss, som gjort sig gällande, varit nedannämnda, hvilka
Utskottet således bör till granskning upptaga, hvart i sin ordning; viljande
Utskottet härvid förutskicka den erinran, att då, enligt ifrågavarande §, intecknad
fastighet, som tillhör konkursbo, kanjjmed inteckningshafvarnes och
de vid borgenärs sammanträde närvarandes samt gäldenärens begifvande
säljas både under hand och vid af sysslomännen föranstaltad auktion,
såvida det köpeanbud, som då göres, betäcker inteckningarnes värde,
sammanlagdt med det belopp, som med ännu bättre förmånsrätt utgå bör,
så har man i förevarande ärende endast att ^sysselsätta sig med §:ns
tillämpning å sådana högt intecknade fastigheter, å hvilka vid dylika försäljning
sförsök icke erhållits anbud, som betäcker inteckning ar ne.

Utskottet har i sitt förra Utlåtande framhållit vigten deraf, att, då
en inteckningshafvare icke behöfde bevaka sin fordran i konkursen,- derest
han nöjde sig att hålla sig till panten, fullkomlig säkerhet gåfves, att hans
Bill. till Eiksd. Prut. 1867. 7 Sami. 19 klaf t. " 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

rätt vid försäljningen af panten bevarades, så att denna säkerhet ej måtte
vara ringare, än då en inteckningshafvare, äfven utom konkurs, söker utmätning
för sin fordran. Under erkännande af giltigheten af detta skäl
har man nu anfört, att uteblifne inteckuingshafvares rätt ej kunde anses
heligare än deras, som bevakat sina fordringar i en konkurs; och att
tillämpningen af ifrågavarande § visat sig för konkursmassor menlig i det
hänseende, att till följd af nödvändigheten att låta sälja fast egendom genom
Konungens Befallningshafvande, då åter försäljningen i de flesta fall
aldrig kunde ega rum på de större affärsplatserna, der penningetillgång
alltid funnes, försäljningen af större egendomar medfört det ogynnsammaste
resultatet (såsom exempel hvarpå anförts, att en uppgifven egendom sålts
för ett pris, motsvarande en alltför ringa del af dess verkliga värde); hvartill
komme olägenheten, att egendomar, som, ehuru belägna i olika län,
utgjorde ett sammanhängande helt, icke kunde tillhopa försäljas.

Utskottet, som icke är i tillfälle att bedöma, huruvida antagligt är,
att sådana större egendomar, hvilkas delar ligga i olika län, skulle betinga
högre köpeanbud, derest försäljningen skedde i ett och samma utrop, eller
om den skett i exsekutiv väg efter ansökan af inteckningshafvare; i hvilket
fall Konungens Befallningshafvande ej egt vägra sin handräckning dertill,
utan hänsyn till tiden eller sättet för försäljning af dithörande egendomar,
i hvilka sökanden ej egde inteckning, finner deremot det vara klart, att
hvad som, på sätt Utskottet nu redogjort, anförts till stöd för meningen,
att konkursmassas fastighet icke bör säljas genom Konungens Befallningshafvande,
på sin höjd skulle kunna bevisa nyttan deraf, att, när försäljning
af dylika stora egendomar som de nyssberörda skall ske, vederbörande
finge hafva valfrihet beträffande stället för försäljningen. Men i så fall
borde samma förhållande ega rum, när helst intecknad fastighet utmätes
för gäld och af exsekutor försäljes; och de nu anförda anmärkningarna
träffa således icke konkurslagen utan utsökningsförfattningarne.

Vidare har man erinrat, att kronofogdar och länsmän ej voro
säkrare eller vederhäftigare personer än de i konkurser utsedde syssloman,
hviket antogs äfven hafva varit Lagberedningens åsigt, eftersom i dess
förslag till lydelse af motsvarande § i konkurslagen icke funnes föreskrifvet,
att försäljningen skulle ske genom exsekutor, utan endast att den borde
ske »å offentlig auktion, så kungjord som om försäljning af utmätt fastighet
är stadgadt».

Det förmenta stödet af Lagberedningens åsigt bortfaller, om man
tager kännedom af den generela ''bestämmelse, Beredningen i 4 Kap. 51 §
af dess förslag till Utsökningsbalk intagit derom, att »då lagen å andra
ställen föreskrifver, att egendom å offentlig auktion säljas skall», sådan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

auktion borde verkställas »af utmätningsman eller annan, som dertill satt
är». — Länsmännens vederhäftighet åter är icke den säkerhet författningarne
i förevarande hänseende erbjuda; ty enligt dessa är icke länsman
den exsekutor, till hvilken en sakegare har att hålla sig. Men vigten
deraf, att inteckningshafvare uti en embetsmyndighets ansvarighet ega
säkerhet, det deras rätt icke varder förnärmad, framstår deraf, att, på sätt
äfven inom Andra Kammaren blifvit af Herr Björck ådagalagdt, eljest icke
allmänna kassor, hvilka, i anseende till den mängd inteckningar de belånat,
i ett stort antal afträdda fastigheter hafva fordringar och icke kunna vara
benägna att på alla de särskilda mer och mindre aflägsna orterna ställa
ombud till bevakande af deras rätt vid borgenärs-sammanträdena, skulle
kunna med lugn åse huru konkursmassorna realiseras, öfvertvgade, att
när fastighet, i hvilken de hafva inteckning, kommer att försäljas, de varda
i behörig ordning kallade; hvaremot svårligen någon skulle kunna lemna
lån mot inteckning, derest en dylik trygghet gjordes beroende af personer,
hvilka, såsom utsedde till syssloman af andra, endast äro att betrakta såsom
desses ombud, men icke hafva vare sig rätt eller pligt att, å de inteckningshafvares
vägnar, hvilka ej bevakat fordran i konkursen, vidtaga
någon åtgärd och följaktligen ej heller inför de sednare stå i ansvar;
hvadan man således just i fastighets-kreditens intresse bör lägga största
vigt på det ifrågavarande stadgandet, som innebär garanti, att försäljningarne
af fastigheterna i konkurser försiggå efter behörig kungörelse och på
sätt lag stadgar om utmätt fastighets föryttrande, äfvensom att köpeskillingarne
icke komma i händerna på borgenärernes ombud utan mottagas
af Statens tjensteman, som stå i ansvar både för redovisningen och för
medlens rätta fördelning emellan de olika förmånsrättsegarne.

De kostnader, den exsekutiva försäljningen medför, hafva äfven angifva
såsom anledning att bifalla motionen; och det har i sådant hänseende
exempelvis andragits, att en konkursmassa, som egde en fastighet af 30,000
R:drs värde, hvilket ej hörde till de ovanliga fallen, skulle fä vidkännas,
genom provisionen till exsekutor, en utgift af 450 R:dr, med hvilket icke
obetydliga belopp förvaltningskostnaden alltså ökades. Denna uppgift beror
emellertid af ett dubbelt misstag; ty för fastigheter af ett värde, ej öfverstigande
1,500 R:dr, utgör väl provisionen l| procent, så att den för en
hemmansdel om t. ex. 1,000 R:drs värde uppgår till 15 R:dr, men för
värden derutöfver minskas denna provision, så att för 30,000 R:dr utgör
densamma icke 450 utan 213 R:dr 75 öre, deruti ingår ersättning för
kostnader, hvilka, äfven om sysslomannen finge ombesörja försäljningen,
konkursmassan skulle få vidkännas; och då enligt 67 § konkurslagen både
»arfvode, som belöper för egendom, hvilken är intecknad», och »kostnaden

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 79.

för den egendoms vård och försäljning» skola af egendomens afgäld och
köpeskilling utgå; följer deraf, att ifrågavarande kostnad i de händelser,
då köpeskillingen ej betäcker inteckningsbeloppet — och dessa äro just
de vanligaste — drabbar siste inteckningshafvaren. Har nu denne bevakat
sin fordran, så ökas visserligen det belopp, hvarmed han såsom oprioriterad
fordringsegare i konkursen ingår, i ofvannämnda fall med 213 R:dr 75
öre, derför han alltså skäll hafva utdelning; men detta synes vara af alltför
ringa inflytande på massan för att förtjena något afseende.

Man tyckes jemväl hafva föreställt sig, att en hastigare realisation och
således jemväl en snarare utdelning skulle kunna ega rum i konkurser, derest
sysslomannen ovilkorligen egde verkställa försäljningen af massans fasta
egendom; men tidsvinsten måtte åtminstone blifva högst obetydlig, derest
man icke har för afsigt att tillika inskränka den i fråga om sådan egendoms
försäljning bestämda tid för kungörandet af densamma och upphäfva
skyldigheten att kalla inteckningshafvarne, hvilket är det som medför tidsutdrägt
och hvarom fördenskull ofta Konungens Befallningshafvande anlitas,
som förfogar öfver de verksammaste medel att verkställa dydika kommunikationer
samt säkrare, än enskilda personer vanligen äro i stånd, bedömer om
ett ingånget kallelsebevis är rigtigt; och Utskottet får ännu en gång erinra,
att frågan i sin tillämpning nästan endast gäller sådana fastigheter, som ej
lemna, utöfver inteckningarnes värde, något öfverskott till utdelning emellan
oprioriterade.

Slutligen har blifvit yttradt, att, då i följd af det ifrågavarande stadgandets
tvetydighet mångenstädes konkursmassas fastighet blifvit å auktion
såld af sysslomannen, angeläget vore, att genom bifall till motionen upphäfva
den osäkerhet i besittningsrätten till sådana fastigheter, som nu egde
rum, i stället att uttalandet af den mening om paragrafens rätta förstånd,
Utskottet velat göra gällande, kunde framkalla processer om återgång af
nämnda köp. Men det torde väl vara tydligt, att en ändring af berörda
§ icke kan hafva någon inverkan på redan skedda försäljningar.

Då, efter hvad Utskottet sålunda tror sig hafva ådagalagt, de mot
Utskottets förra yttrande i ämnet gjorda inkast till sin halt äro sådana,
att de icke uthärda en närmare granskning, har Utskottet för ingen del
kunnat frångå sin förut uttalade mening, att den i omförmälda motion
gjorda framställning, att försäljning af konkursmassas fasta egendom i alla
händelser måtte vara ett sysslomannens göromål, bör af Riksdagen afslås.
Men då diskussionen härom i Kamrarne lemnar bevis, att den ifrågavarande
§ i konkurslagen alltför ofta gifvit anledning till olika tolkning och blifvit
missförstådd dels i det hänseende, som nu varit föremål för undersökning,
dels ock i fråga derom, huruvida försäljning på det sätt borgenärerne finna

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 7,9.

förmånligast må, med exsekutors förbigående, ega rum, när icke allenast
borgenärerne, i den ordning som eljest för besluts fattande är föreskrifven,
utan äfven alla de inteckningshafvare, hvilkas rätt kan blifva deraf beroende,
sitt samtycke dertill lemna; så har Utskottet trött sig höra tillse,
på hvad sätt tvetydighet derutinnan må genom något förklarande tillägg,
som icke ändrade sjelfva innehållet af nämnda lagrum, kunna undanrödjas;
och det är i sådant syfte Utskottet för Riksdagen framlägger nedannäinnda
förslag.

Utskottet får alltså

med vidhållande i hufvudsaken af sin förut i målet
uttalade mening, hemställa, det måtte Riksdagen för sin
del besluta, att 51 § i konkurslagen den 18 September
1862 skall erhålla följande lydelse:

»Fast egendom må ej annorledes än å offentlig
auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande
borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År
sådan egendom för gäld intecknad, då må försäljning
utom offentlig auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare,
hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall dertill
lemnat; sker försäljningen å auktion, varde de inteckningshafvare,
som kände äro, dertill kallade. Ej
må å sådan auktion egendomen säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med
förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur egendomen
utgå, der ej borgenärerne i den ordning 59 och
69 stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt
är deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan
försäljning sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande
myndighet äska försäljning i den ordning, som
om fäst egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är
stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å
auktion, den der blifvit lagligen kungjord, der ej alla
vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären,
dertill samtycka; består den af varulager, och
anses den kunna med större fördel under hand säljas;
beslute derom borgenärerne i den ordning, som i 60 §
stadgas; dock bör den, som i varorna har panträtt, der
sådan finnes, så ock Rättens ombudsman, sedan han