Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1877:LU6

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

TV:o 6-

Ank. till Riksd. Kansli den 12 Febr. 1877, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl.

Förordningen den 13 September 1864, angående ränta
vid försträckning på viss kort tid.

I nämnda Kongl. Förordning är stadgadt, att förbudet i 9 kap. 6 §
Handelsbalken att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för
hundra om året icke skall ega tillämpning vid försträckning, som emot
förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast egendom eller pant af i
sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande
sex månader.

Under anförande att en inskränkning af detta medgifvande, som
skulle mycket missbrukats till prejeri och mångens skada, torde anses
billig och vara af behofvet påkallad samt att ingen långifvares rätt träddes
för nära, om tiden för beräknande af den ränta, som vore större
än sex procent, begränsades till den dag skuldebrefvet till betalning
förfölle eller högst sex månader från utgifningsdagen, har Herr Bengt
Olofsson uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 78) föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta en ändring af eller ett tillägg till förberörda
Kongl. Förordning, hvarigenom blefve stadgadt, »att då i skuldebref
större ränta än sex för hundradet om året är utfäst, denna större ränta
icke må beräknas att utgå för längre tid än till förfallodagen eller högst
sex månader».

Genom Kongl. Förordningen i fråga har början blifvit gjord att äfven
beträffande räntans belopp erkänna den princip om aftalets frihet,

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

som numera på de flesta områden gjort sig gällande. Denna frihet har,
om också i enstaka fall missbrukad, likväl i allmänhet visat välgörande
verkningar samt medfört gagn och lättnad vid lånetransaktioner så väl
för kapitalisten som den lånesökande. Att vid sådant förhållande, till
förmån för eu försumlig gäldenär, göra en inskränkning häruti i den
syftning motionären föreslagit, synes Utskottet så mycket mindre böra
ifrågakomma, som den i flera fall kunde för alla lånesökande medföra
olägenheter. Vid sådana tillfällen, då räntefoten är hög, måste nemligen
kapitalistens obenägenhet att utlåna sina penningar vara större, om
gäldenärens uraktlåtenhet att på bestämd förfallodag återgälda lånet
skulle nödga honom att, derifrån och intill dess lånet kunde blifva på
laglig väg indrifvet, åtnöja sig med lägre ränta än den allmänt gällande,
och enda medlet att skydda sig för den förlust, härigenom möjligen
kunde uppkomma, vore att för de första sex månaderna stadga en
högre ränta än eljest skulle ifrågakommit, hvarigenom åter den ordentlige
gäldenären finge vidkännas en ökad utgift.

År den lånesökande obenägen att betala öfverenskommen högre
ränta längre än till förfallodagen och långifvare dermed åtnöjes, står
det ju för öfrigt öppet att i skuldebrefvet derom införa bestämmelse.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.