Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67 (Utlåtande 1867:LU67 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67

N:o 67.

AnU. till Riksd. Kansli d. 12 April 1867, kl. 7 e. in.

Lag- Utskottets Utlåtande i anledning af vackla motioner, åsyftande
ändringar i Kongl. Förordning änne den 21
Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad och om landsting.

Till följd af begge Kamrarues beslut åligger det Lag-Utskottet att yttra
sig öfver nedannämnda, i de särskilda Kamrarna väckta motioner, angående ändringar
i ofvan berörda kommunalförfattningar. Det inre sambandet emellan de ämnen,
samma motioner behandla, så val som den omständighet, att uti eu och annan
ibland dem föreslås ändring icke blott i en af nämnda författningar utan i tvänne
eller i samtliga, gör det lämpligast för Utskottet att afgifva utlåtande öfver alla
dessa motioner på en gång och dervid (olja den ordning, hvarpå sjelfva ämnenas
beskaffenhet lemnar anvisning, utan alseende på den yttre form eller uppställning,
som blilvit hvardera förslaget gifven. Den sednare torde Utskottet emellertid
icke böra förbigå, då Utskottet till eu början redogör för innehållet af de särskilda
motionerna, hvilka äro följande:

l:o. Herr C. A. Larssons (N:o 201 i 2:a motionsserien): »att Riksdagen
ville besluta tillsättande af antingen ett särskddt eller ock ett tillfälligt Utskott,
hvilket skulle få i uppdrag att revidera eller granska våra nu gällande kommunallagar,
såväl angående landsting som kommunalstyrelse på landet och i staden,
äfvensom att hos Riksdagen föreslå de förändringar, hvilka kunna finnas föranledda
af den redan vunna erfarenhet under den tid dessa lagar varit gällande;»
uppgifvande för sin del motionären såsom nödiga förändringar:
a »att landstinget måtte erhålla utvidgade rättigheter att besluta i frågor,
som röra länens angelägenheter samt uttrycka sin opinion och petitionera uti mål,
som höra till de båda statsmagternas eller euderas befattning;»
liifi. till Itiksd. hot. 1807. 7 Sand. U Hd fl.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

b) »att rösträttighet vid kommunalstämmor i staden och på landet måtte
begränsas på ett sätt, som gör att icke några få rika personer eller bolag kunna
öfverrösta hundradetals medborgare inom kommunen;»

c) »att jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator
upplåtit jord eller boställe, icke må anses från kommunalutskylders erläggande
befriad och dymedelst förlora rätt att deltaga i val af riksdagsman.»

2:o. Herr Wilhelm Nilssons (N:o 93 i 2:a serien): »att Riksdagen för sin
del beslutar, att 12 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kornmunalstyrelse
på landet och 12 § i den nådiga Förordningen om kornmunalstyrelse i stad den
21 Mars 1862 må erhålla följande förändrade lydelse: Vid all omröstning räknas
rösterna efter hufvudtalet; samt att, i följd häraf, de i § 14 berörda nådiga
Förordning om kornmunalstyrelse i stad förekommande orden: »jemte det på hvar
och en belöpande röstetal», måtte utgå; eller ock, derest Riksdagen skulle tveka

att antaga detta förslag, »att eu graderad röstskala fastställes, baserad på billiga

grunder, dock så att ingen röstberättigad tillägges rätt till mer än fem röster».

3:o. Herr C. J. Svenséns (N:o 146 i 2:a serien): att en sådan förändring
i kommunallagarne måtte ske »att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar
röstegande åsätta fyrktal. Dock må ingen, huru högt egendomsvärde han än

innehar, ega liera än fyratio röster.»

4:o. Herr Anders Perssons (N:o 165 i 2:a serien): att 12 § i Kongl.
Förordningen den 21 Mars 1862 om kornmunalstyrelse på landet måtte få följande
tillägg: »Ej må dock någon vid allmän kommunalstämma utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar emot en tiondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden.»

5:o. Herr D. Olaussons (N:o 168 i 2:a serien): »att uti gällande förordningar
om kornmunalstyrelse på landet och i stad äfvensom om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd Riksdagen ville för sin del besluta den förändring,
att vid utöfvande af rösträtt hvarje röstberättigad må tillkomma lika rösträtt;
eller för den händelse ett sådant steg nu icke anses kunna tagas fullt ut, en tregradig
röstskala må införas, så att i stad röstberättigad tillkommer en röst för
bevillning från och med eu till och med tio R:dr, två röster till och med femtio
R:dr samt tre röster för bevillning utöfver femtio R:dr, äfvensom att för landet
enahanda tregradiga röstskala måtte bestämmas i förhållande till den derstädes
gällande fyrktalssättningen».

6:o. Herr Lars Perssons (N:o 124 i 2:a serien): »att 60 ^ i Kongl. Förordningen
af den 21 Mars 1862 angående kornmunalstyrelse på landet måtte till
all kraft och verkan upphäfvas.»

7:o. Herr Åke Anderssons (N:o 266 i 2:a serien): att 2 mom. af 57 § i
Kongl. Förordningen om kornmunalstyrelse på landet måtte erhålla ett tillägg,
hvarigenom stadgas, att prest, som uppbär inkomst er från flera kommuner, må i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

hvardera kommunen till utgörande af kommunalutskylder uppföras för den inkomst,
han från samma kommun åtnjuter.

8:o. Herr Bror von Geijers (N:o 7 i l:a serien): att 9 § i Kong!. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet måtte erhålla följande lydelse: »Den

som är uppförd till mindre än fem sådana fyrkar, som i § 58 omförmälas, eger
ej rösträtt vid kommunalstämma; egare af i mantal satt jord likväl undantagne».

9:o. Herr A. Bergströms (N:o 5 i 2:a serien): att Riksdagen måtte för sin

del besluta eu förändrad lydelse af sistberörda § af detta innehåll: »Den som är
uppförd till färre än fem sådana fyrkar, som i § 58 omförmälas, eger ej rösträtt
vid kommunalstämma; egare af i mantal satt jord likväl undantagne».

i O:o. Herr Henrik Gyllenrams (N:o 32 i l:a serien): att Riksdagen måtte
besluta följande tillägg till 70 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse i
stad: »Vid indrifvande af restskrifna stadsutskylder eger vederbörande exekutor
att, såsom uppbördsprovision, jemväl uttaga hos den restskyldige tre procent af
det resterande beloppet.»

ll:o. Herr Bror von Geijers (N:o 23 i !:a serien): att Riksdagen för sin

del beslutar, att 9 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om landsting af den 21

Mars 1802 får följande lydelse: »Då landstingsmän genom medelbara val utses,
eger hvarje valman en röst, och skall omröstningen med slutna sedlar verkställas.
Hvarje valsedel bör innehålla lika många namn, som landstingsmän äro att välja.
Valet afgöres genom röstpluralitet, dock att för ett giltigt val vid första omröstningen
erfordras mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal landstingsman,
som från valdistriktet väljas skall, vid första omröstningen blifvit utsedt,
upprättar valförrättaren en förteckning, hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid
första omröstningen utsedd, de, som erhållit flesta rösterna, men eljest de, som,
näst den eller de vid berörda omröstning utsedde, erhållit högsta röstetalet; börande
förteckningen upptaga två gånger så många namn, som landstingsmän då

äro att välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra perso ner,

än de å förteckningen uppförde. Mellan lika röstetal skiljes genom lottning,
när så erfordras.»

Sedan Kamrarne till Lag-Utskottet förvisat den först omförmälda motionen,
om en allmän revision af kommunalförfattningarna, och derigenom torde få anses
hafva förfallit den i samma motion gjorda framställning om tillsättande af antingen
ett särskilt eller tillfälligt Utskott för ärendets behandling — derom i allt fall
Utskottet ej har att sig yttra — anser Utskottet sig hafva att till pröfning upptaga
hvad som i berörda motion bör antagas vara hufvudsak; men då Utskottet,

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

som -det åligger, enligt 42 § Riksdags-ordningen, att meddela utlåtande öfver de
från Kamrarna dit hänvisade förslag till lagförändringar, deremot icke i grundlagen
fått sig anvisad någon rättighet eller skyldighet att företaga revision af

alla till en viss kategori inom lagstiftningen hörande författningar och sjelf för
Riksdagen föreslå de förändringar, hvartill under en sådan revision anledningar
kunde för Utskottet yppa sig, anser Utskottet sig pligtig! att inskränka sin pröfning
till de trenne frågor, beträffande hvilka direkta ändringsförslag biifvit i nämnda
motion framställda; och under förbehåll att här nedan få återkomma till samma
förslag, hvart i sin ordning, hemställer Utskottet,

att hvad Herr Carl Anders Larssons motion i (ifrigt innehåller
angående revision af de ifrågakomna författningarna måtte
lemnas utan vidare afseende.

Den utan tvifvel vigtigaste bland nu väckta frågor är den om rösträtt i

kommunens angelägenheter, och huru det så kallade röstvärdet skall beräknas —
och derom handlar äfven ett större antal af ofvannämnda motioner.

De grundsatser, som uti ifrågavarande hänseende biifvit följda i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet, äro, att skyldigheten till bidrag åt kommunens
kassa och rättighet till röst i kommunens angelägenheter utgöra hvarandras vilkor
och förutsätta hvarandra, samt att röstvärdet beräknas efter bidraget. I enlighet
härmed bestämmes, såsom bekant, i 8 § i allmänhet, att en hvar välfrejdad Svensk

undersåte, som är medlem af en kommun och förbunden att till kommunen er lägga

skatt, är berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar och
beslut, samt i 12 §, att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande

åsätta fyrktal. Undantagne i förra hänseendet äro, enligt 9 §, endast de, som

för i mantal icke satt jord samt för inkomst af kapital eller arbete äro uppförde
till mindre än sex fyrkar.

I afseende å rösträtt i stadskommuns angelägenheter gälla enahanda grundsatser
som de ofvannämnda, sålunda att en hvar vid allmän rådstuga röstberättigad
eger en röst för hvarje honom enligt Art. II i Bevillningsstadgan påförd hel
Riksdalers bevillning till Staten, dock med den begränsning, att ej någon må vid

allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar emot eu

tjugondedel af stadens hela röstetal efter röstlängden.

Emot dessa bestämmelser äro riktade de förslag, som innefattas i den här
ofvan med litt. b betecknade punkten af Herr C. A. Larssons motion samt i
Herr Wilhelm Nilssons, Herr Svenséns, Herr Anders Perssons och Herr Olaussons
motioner; i det att dessa hafva det gemensamma syfte att, om icke helt och
hållet upphäfva grundsatsen, att rösträtten i kommunens angelägenheter bör stå i
förhållande till den röstandes andel i skattebidragen till kommunens utgifter, likväl
i högst betydlig män begränsa denna rösträtt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67. 5

Om dessa förslag gemensamt gäller derför hvad Utskottet anser innefatta
det förnämsta skälet att, såvida icke dess vigtigare omständigheter göra det alldeles
nödvändigt, icke tillstyrka bifall till någotdera; nemligen att, till följd af
det samband, som eger rutil emellan menigheternas sjelfstyrelse och den nya representationsordningen.
eu rubbning af grunden för den förras utöfvande skulle tillika
medföra eu rubbning af grundvalen för den sednare och således på denna utöfva
eu verkan af den mest eftertänkliga beskaffenhet.

Af allmänna meningen i landet uttryckligen gillad måste den karaktersskilnad
vara, som blifvit i den nyligen antagna Riksdags-ordningen uppdragen emellan de
begge Kamrarne, eu skilnad, som emellertid väsendtligen är beroende deraf, att
åt den större förmögenheten lemnas större inflytande vid de förhandlingar inom de
särskilda kommunerna, der det gäller att medelbart eller omedelbart välja dem,
som, jemte andra magtpåliggande uppdrag, hafva det högst vigtiga att utse ledamöter
i Riksdagens Första Kammare, nemligen å landsbygden och i de flesta
städerna landstingsmän samt i de städer, som ej deltaga i landsting, stadsfullmägtige.
Det torde ej här behöfva vidare utvecklas, att, i händelse vid dessa val
omröstning per capita infördes i stället för nuvarande beräkning af röstvärdet
efter skattebidrag eller — hvilket är detsamma — efter förmögenhet, sjelfva bildandet
af Första Kammaren komme att antaga nästan alldeles samma karakter,
som bildandet af Andra Kammaren, och att derigenom utplånades ett af grunddragen
hos den förra.

Att nu, omedelbart efter det ett nytt representationssätt blifvit tillämpadt,
och innan någon erfarenhet kan sägas vara vunnen beträffande kommunalförlättningarnes
inflytande på detta representationssätt, företaga eu omarbetning af samma
författningar just i de delar, hvaraf ett sådant deras inflytande egentligen är
beroende, finner Utskottet icke tillrådligt: men Utskottet har dock ansett sig
pligtigt att särskildt beträffande hvart och ett af de väckta förslagen tillse, huruvida
eljest trängande skäl förefinnas till de med dem åsyftade förändringar.

För Herr Wilhelm Nilssons alternativt framställda förslag, att vid all omröstning
till beslut i kommunala angelägenheter rösterna måtte räknas efter hufvudtalet,
har anförts det skäl, att eu sådan ordning numera följdes vid de vigtigaste
af alla val, som inom eu kommun kunde ifrågakomma, nemligen till riksdagsman:
hvilket äfven åberopas i Herr Olaussons motion. Denna omständighet kan likväl
ej vara för frågan afgörande, eftersom, förutom den förenämnda, de flesta och vigtigaste
kommunalangelägenheterna röra sig omkring utgifter för kommunens behof,
så att det nästan vore omöjligt att uppdraga en bestämd gräns emellan verkliga
beskattningsfrågor och sådana angelägenheter, för hvilka ej några sammanskott
kunna ifrågakomma. Om nu hvarje medlem af kommunen deltoge i utgifterna
lika med eu hvar af de öfriga — något, som ingen af motionärerna ifrågasatt —
vore det visserligen i sin ordning, att alla egde lika inflytande på besluten; men.

6 Lag-Utskottets Utlåtande iV.-o 67.

så länge andelen i de utgifter, som beslutas och uttaxeras, är beroende af hvars
och ens förmögenhet, kan icke med rättvisa eller billighet vara förenligt att de,
som af en ifrågasatt utgilt för ett visst ändamål komme att drabbas i eu högst
obetydlig mån, skulle, så snart deras antal öfverstege hälften af de vid en stämma
närvarande, hafva magt att besluta samma utgift och beloppet af densamma i
strid med de öfriges mening, för Indika beslutet medförde skyldighet till ett
skattebidrag, för hvardera ojemförligt större än alla de förres tillsammanlagda.
Ett sådant omröstningssätt kunde blifva vådligt isynnerhet derför, att förmedelst
den mera rörliga befolkningen, som onekligen har minsta intresset i kommunens
angelägenheter och tillika vanligen är den minst bemedlade, pluralitet lätteligen
kunde vinnas för beslut, åsyftande beskattningar, hvaraf de med starkare band vid
kommunen fästade, nemligen fastighetsegarne, i långa tider betungades; ty om än invändas
kan, att Konungens Befallningshafvandes iaslstäilelse erfordras å beslut, som
afse uttaxering af skattebidrag för längre tid än fem är, bör dock erkännas, att
ett ändamål, för hvilket en dylik ansenlig uttaxering beslutas, kan till sin beskaffenhet
vara sådant, att antingen fastställelse å beslutet derom icke får vägras,
eller det blefve en förlust eller åtminstone eu misshushållning att icke för dess
upprätthållande äfven för framtiden underkasta sig utgifter; och i allt fall kan
redan ett för fem år bestämdt skattebidrag vara för dem, som hela tiden deraf
drabbas, ganska tryckande.

Herr Olausson har deremot i sin motivering företrädesvis fästat sig vid den
nu bestämda röstskalans inflytelse vid val till stadsfullmägtige, hvilka val motionären
uppgifver hafva fallit i händerna på några få personer med ett större röstetal,
förstärkta af ett eller annat bolag, hvaraf skulle hos de mindre röstegarne alstrats
likgiltighet för nämnda val.

I städer, der stadsfullmägtige icke finnas, är förhållandet jemförligt med
landsbygdens; i de större städerna åter, der stadsfullmägtige utöfva kommunens
beslutande rätt, emedan det i anseende till mängden af de röstegande icke vore
lämpligt att dessa samlades för att omedelbart besluta i hvarje förekommande
angelägenhet, är det just vid nämnda val till fullmägtige, som den högre beskattade
medlemmen af kommunen kan komma i tillfälle att bevaka sin rätt medelst
att till ledamöter i den beslutande delegationen utse personer, hvilkas redlighet,
erfarenhet och oberoende samhällsställning innebära garanti, att icke kommunala
skattebidrag, uti hvilka nämnde röstegande hafva största anparten, beviljas eller
afslås för sådant, hvarom icke alltid den mindre upplysta men till antalet måhända
öfverlägsna delen af samhällsmedlemmarna genast förmår bilda sig eu rätt insigt.
Äfven här förefinnes alltså enahanda skäl till farhåga för användande af en percapita-omröstr.
ing. Men om det således å ena sidan vill synas, att uti tillämpningen
inom den kommunala styrelsen den s. k. personlighetsprincipen kunde leda
till verklig orättvisa mot just dem, af hvilkas samverkan och bidrag till de för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

kommunen angelägna ändamål möjligheten af dessa sednares uppnående i öfvervägande
måtto beror, bör det å andra sidan kunna visas, att resultaterna af nu
gällande ordning för besluts fattande rörande dessa angelägenheter blifvit för kommunerna
menliga; och att sådant berott deraf, att hos dem, som på dessa beslut
utöfva största inflytandet, icke funnits det intresse för nämnda angelägenheter, icke
den insigt rörande lämpligaste medlen, icke ien sjelfständighet vid ärendenas opartiska
bedömande, som, i förening med redbarhet och sparsamhet, må antagas vara
till finnandes hos de medlemmar, hvilkas mening förmenas nu blifva genom antagna
sätt för besluts fattande undertryckt; ty det förhållande, att ett färre antal
personer kan öfverrösta ett vida större, har på andra områden af lagstiftningen
icke ansetts i sig sjelf innebära någon orimlighet, så snart fråga är om någon
art af förfogande öfver gemensam egendom. Det har t. ex. Utskottet veterligen
aldrig ifrågasatts, att om i ett bolag, deri tre delegare hade hvardera lika andel,
den ena delade sin lott emellan flera, desse sistnämnde borde i bolagets angelägenheter
få öfverrösta de tvänne, som fortfarande tillhopa egde två tredjedelar i bolaget;
eller att i eu konkursmassa trenne borgenärer med de obetydligaste fordringsbelopp
skulle i afseende på massans förvaltning och ölriga angelägenheter
hafva beslutande rätt framför tvänne andra med huru stora fordringar som helst.

Att emellertid anspråken på personlighetsprincipens tillämpning skulle blifva
genom ifrågavarande motionärers förslag föga tillfredsställda, enär samma princip
fordrar, att, utan någon begränsning, hvarje fullmyndig person, man eller qvinna,
äfven om han alls icke bidrager till kommunalutgifterna, skulle ega samma rösträtt
som en hvar af de öfriga, torde knappt behöfva anmärkas.

Det ofvan anförda gäller i viss mån äfven det andra alternativet i Herr
Wilhelm Nilssons motion och de öfriga omförmälda förslagen i samma syfte, af
hvilka Herr C. A. Larssons är till sitt innehåll så obestämdt, att hvilket som helst
bland de öfriga synes kunna dermed instämma. Medan Herr Wilhelm Nilsson
föreslår en femgradig röstskala och Herr Olausson en tregradig, förordas deremot,
med fyrktalsberäkningens bibehållande, af Herr Sverisén eu sådan begränsning af
rösträtten, att ingen må ega flera än 40 röster, och af Herr Anders Persson åter,
att icke någon i landskommuner må utöfva rösträtt för större antal röster, än
som svarar emot Vm af kommunens hela röstetal efter röstlängden. Godtyckligheten
i dessa bestämningar är påtaglig. Då Herr Olausson föreslår, att man i

stad må för en till och med tio Riksdaler bevillning, d. v. s. högst tusen R:drs

inkomst af kapital eller arbete, ega en röst, och för inkomst, öfverstigande tusen
R:dr, men icke uppgående till mer än fem tusen R:dr två röster, synes denne

motionär sätta skiljetecknet, der icke enligt sakens natur en så betydlig skilnad

bör förefinnas; ty egandet af t. ex. elfva hundra R:drs inkomst betecknar icke
någon sådan ställning, i jemförelse med den, som eger tusen R:drs inkomst, att
den förre bör i kommunen ega dubbel rösträtt emot den sednare; och om det

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

vore billigt, att tre personer de der hvardera skatta i bevillning en K:dr, skulle
ega lika mycket inflytande på kommunens förvaltning, som en person med den
betydligaste förmögenhet, så kan det i sanning icke vara billigt, att, såsom Herr
Svensén föreslår, 39 personer med eu fyrk hvardera ölverröstas af en person, som
fått sig åsätta 40 fyrkar. — Vid betraktande af alla i ämnet nu och tillförene
framställda till sitt innehåll så skiljaktiga förslag, al hvilka det ena icke kan tillfredsställa
dem, som förfäkta det andra, ledes man således ovilkorligen till tvifvel,
huruvida frågans fösning annorlunda kan åstadkommas, än medelst tillämpande antingen
af personlighetsprincipen eller af nu följda grundsats om röstvärdets beräknande
efter skattebidraget, som åter beror af förmögenhet.

För landsbygden isynnerhet, der icke nu något maximum för röstvärde blifva
satt, skulle, i anseende till de skarpa olikheter särskilda kommuner sinsemellan
förete, det blifva omöjligt att fastställa eu begränsning eller en röstskala, som
vore för samtliga lämplig. Undantagsvis förekommer väl, att eu enda person eller
några få äro i besittning af största delen af jorden inom kommunen, men då de
icke ega rösträtt för större egendom, än de hafva under eget bruk, samt eu viss
gräns gifves för storleken häraf, i det att omöjligheten för eu enda person att
med fördel bruka så stor jordvidd som den antydda, tvingar till utarrenderande
af en del åt andra, hvilka åter ega rösta för den jord, de besitta; så måste de
fall, då från eu enda persons sida ett alltför egenmägtigt ingripande i en landkommuns
angelägenheter kan ega rum, blifva så ytterst sällsynta, att omdömet

om nu gällande stadgande^ lämplighet icke bör blifva deraf beroende.

I städerna åter finnes väl redan den begränsning af röstvärdet, att ingen eger
utöfva rösträtt för mer än en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
eu begränsning, hvartill anledningen torde böra sökas deri, att, innan nu
gällande kommunallagar stiftades, för omröstning vid sockenstämma inom åtskilliga
församlingar i hufvudstaden varit regel, att ingen finge ega mer än tjugu
röster. Om lämpligheten af nämnda begränsning — hvilken för de större städerna,
i anseende till mängden af de röstegande, torde vara af ringa vigt men i
de mindre är egnad att förekomma, det personer eller bolag med mycket hög
beskattning må kunna i kommunens angelägenheter ega afgöranderätt — voro
vid författningens antagande meningarne ganska delade. Huruvida samma bestämmelse
bör bibehållas eller ändras, lärer endast af eu längre tids erfarenhet kunna
tillförlitligare bedömas. Utskottet har icke funnit, hvarken hvad städerna eller
hvad landsbygden beträffar, att nu gällande beräkningar af röstvärdet frambragt
resultater, öfver hvilka man haft skäl att beklaga sig, vare sig att det gällt val
till kommunala befattningar och förtroendeuppdrag, eller fråga varit om förbättringar
i sådana anstalter, som medföra utgifter och erfordra skattebidrag al kommunens
medlemmar. Det har i sådant hänseende icke ens blifvit föreburet, att

den

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

den röstöfvervigt, som tillkommer de högre beskattade medlemmarne af kommunen,
blifvit a! dem begagnad pä ett sätt, som kränkt de ölrigas rättigheter eller ledt
till kommunens och de lägre beskattades obehöriga betungande, ej heller att motståndet
mot samhällsnyttiga inrättningar eller mot framåtskridande i en eller annan
rigtning varit till finnandes hos de förra. Och dock ligger det i sakens natur,
att af de kommunala anstalter, till hvilka skattebidragen användas, gagnet tillfaller
den obemedlade, i jemförelse med den rike, i vida högre mån, än som motsvaras
af hans skattebidrag dertill, jemfördt med den sednares; hvilken omständighet må
anses till fullo uppväga den, att, såsom ofta blifvit anmärkt och äfven måste medgifvas
vara eu sanning, den mindre bemedlades skattebidrag kan kännas mera
betungande, än den förmögnares.

Hvad särskild! angår rösträtten för så kallade aktiebolag — derom Utskottet
i anledning af Herr C. A Larssons och Herr Olaussons motioner torde böra yttra
sig — så förekommer, att dylika bolag, som, intilldess nu gällande kommunalförfattningar
utfärdades, icke ansågos pligtige att bidraga till kommunens utgifter
och ej heller fingo utöfva någon rösträtt i dess angelägenheter, numera måste, i
förhållande till hvarje bolags hela beräknade vinst, lika med kommunens öfriga
medlemmar deltaga i dennas utgifter; och till följd häraf vore det uppenbarligen
orättvist att beröfva bolagen eu häremot svarande rösträtt eller inskränka densamma
mera än för andra röstberättigade; hvaremot det enda lämpliga skulle vara,
att hvarje särskild aktieegare tillädes rösträtt för sin andel i bolagets beskattade
inkomst eller vinst. Men härvid möter åter den svårighet, att, till följd af föreskrifterna
i bevillniugsförordningen, inkomsten af rörelsen uppskattas och derför
belöpande afgift påföres hvarje bolag samfäldt, och således delegarne icke hvar
för sig debiteras för deras andelar deri; hvarjemte bevillningeu skall påföras bankbolag
icke blott der hufvudkontoret finnes, utan ock der bolagets rörelse vid afdelnings-
eller kommissionskontor bedrifves, hvilket i viss mån äfven gäller för
annat bolag, hvars rörelse drifves på flera ställen, så att det blefve nära nog eu
omöjlighet att bestämma rösträtten särskild! för hvarje bolagsman eller aktieegare.

Ett skäl, som ofta anföres för nödvändigheten att begränsa rösträtten i kommunens
angelägenheter och otifvelaktigt påkallar synnerlig uppmärksamhet, är det,
att nuvarande bestämmelser skulle alstra likgiltighet för dessa angelägenheter hos
alla dem, hvilkas röster föga gälla i räkningen; och man har tilltrott sig att förutsäga,
det intresset hos denna del af kommunens medlemmar skulle blifva större,
om de finge lika rösträtt med de ölrige. Men om man än för uppnående af ett
dylikt ändamål — att nemligen hos de lägre beskattade, eller, hvilket är detsamma,
hos de mindre bemedlade, framkalla ett större intresse för det allmänna
bästa — vill lemna å sido allt afseende på de förmögnares anspråk alt icke
kunna beskattas af dem, hvilka, enligt gällande skala, för beskattningens ändamål

Bih. till Riksd. Prat. .1867. 7 Sami. 14 Haft. '' 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

vidkännas allenast eu obetydlig tunga i jemförelse med de förra; så återstår dock
att vinna större säkerhet, att nyssberörda förutsägelse skall gå i fullbordan. För
närvarande gifva förhållandena icke särdeles stöd åt ett sådant påstående; tv, så
vidt Utskottet erfarit, har vid de tillfällen, då redan nu omröstning per capita
eger rum — tillfällen, som enligt en af motionärernas eget yttrande böra betraktas
såsom de vigtigaste af dem, der utöfningen af kommunalmedlemmens rösträtt ifrågakommer
— nemligen vid riksdagsmannaval, der detta skett genom omedelbar
omröstning, och vid val till elektorer för utseende af riksdagsmän, icke uppenbarat
sig bland ifrågavarande klass af medborgare något lifligare intresse.

Dessa äro de hufvudsakliga skäl, som efter Utskottets omdöme göra det i
högsta måtto tvifvelaktigt, huruvida de förespeglade fördelarne för kommunalinstitutionerna
al nu gällande rösträtts begränsning eller af en graderad röstskala må
vara af beskaffenhet att uppväga den obestridliga olägenheten deraf, att fastheten
i de grunder, på hvilka representationssättet i vårt land hvilar, komme att rubbas;
och dessa skäl hafva också bestämt Utskottet

att afstyrka bifall till sä det ena som det andra af de räckta
förslagen i nu omförmälda syfte.

Den förändring, som med Herr Lars Perssons motion åsyftas i nu gällande
grunder för utgörande af särskilda utskylder, anser Utskottet icke för närvarande
kunna tillstyrkas. Då genom Förordningen angående kommunalstyrelse på landet
Idel'' stadgadt, såsom regel, att till bestridande af utgifter, som kunde till kommunens
gemensamma gagn eller för särskilda dess behof erfordras, skulle bidragen
— de s k. kommunalutskylderna — af eu hvar utgöras i förhållande till
det honom påförda fyrktal, men att, der i lag eller allmän författning stadgadt
vore, att kommurialutskyld endast från vissa beskattningsföremål skulle utgå, eller
der för deltagande i sådan utskyld andra grunder vore bestämda, eller der visse
från skattskyldighet till kommunen eljest befriade medlemmar skulle till fyllande
af särskilda behof bidraga, borde till efterrättelse gälla hvad sålunda vore förordnadt;
så var afsigten med detta undantag, att icke genom kommunallagarne
måtte åstadkommas rubbning i en mängd af gammalt bestående och med det allmänna
beskattningsväsendet sammanhängande förhållanden, hvilkas ordnande i sjelf va
verket icke tillhör kommunallagstiftningen såsom sådan; och, på sätt vid nästlidna
riksdag, då förslag var väckt i enahanda syfte som det nu framställda, af
vederbörande Utskott erinrades, gifves det på landet förhållanden, som icke tillåta
oinskränkt tillämping af ofvanberörda för kommunalutskylders uttaxerande fastställda
allmänna regel; i hvilket hänseende framhölls det obilliga deri, att afgilter,
som åsyfta befordrandet af ändamål, hvaraf nyttan och frukten egentligen
tillfalla egarne eller brukarne af jorden, skulle drabba jemväl andra medlemmar af
kommunen, såsom t. ex kostnader för utskiftande af sockneallmänningar på jordegare,
för verkställighet af överenskommelser om sådana allmänningars vård eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

begagnande, för upprensning af fiskevatten, som står under jordegarnes gemensamma
bruk in. m.; rörande hviiket allt också endast de, som jorden innehafva,
cga taga del i besluten. Förutom afgiften till berörda ändamål åsyftas med ifrågavarande
undantag hufvudsakligen sådana, med kommunalutskvlder jemförliga
onera, som kostnader för väghållning, för kyrko- och tingsbyggnad m. 11. dylika,
Indika hittills ansetts böra uteslutande eller hufvudsakligast drabba jordens egare
allena, emedan det vore obilligt, att de, som med mindre starka band äro fastade
vid kommunen och tilläfventyrs snart ombyta vistelse, finge vidkännas en utgift,
som icke stode i något lämpligt förhållande till det gagn, de kunde af ändamålet
draga Emellertid hafva vid sistlidne riksdag underdåniga framställningar
till Kongl. Maj:t blifvit af Rikets Ständer gjorda, dels att i afseende på ord nandet

af väghållningsskyldigheten, hvilken Rikets Ständer ansågo böra inom kommunerna
på landet utsträckas till alla skattskyldiga, samt med vissa undantag och
modifikationer utgöras efter det fyrktal, eu hvar hade sig åsatt, Kongl. Maj:t täcktes
låta i öfverensstämmelse härmed utarbeta förslag och derefter till Riksdagen

framlägga nådig Proposition i ämnet, dels att Kongl. Maj:t täcktes meddela Riks dagen

förslag till sådana förändrade stadgande!! angående deltagande i byggnad
och underhåll af kyrka med hvad dertill hörde, äfvensom af sockenstuga och
fattigstuga, att dessa åligganden blifva för medlemmarna af kommunen efter billiga
grunder gemensamma; och i enahanda syfte som det sistnämnda har Utskottet
i dess numera af Riksdagen godkända Utlåtande N:o 43 afgifvit förslag
till underdånig framställning hos Kongl. Maj:t i afseende på skyldigheten att bygga
och underhålla tingshus samt häradsfängelse. Vid sådant förhållande finner Utskottet
sig böra hemställa,

att Herr Lars Perssons motion icke nu må till vidare åtgärd

föranleda.

Ändamålet med Ilerr Åke Anderssons förslag, att prest, hvars embetslön utgår
från liera församlingar, må i hvardera kommunen till utgörande af bidrag till
kommunalutskylderna uppföras för den inkomst, han från samma kommun uppbär.
uppgilves vara icke blott det, som af sjelfva förslaget angifves, utan äfven
att en sådan embetsman ej må för hela sin inkomst och deraf beroende fyrktal
utöfva rösträtt i den ena kommunen, der han följaktligen kunde få alltför stort
inflytande. Enahanda är emellertid förhållandet med flere andra embetsmän än
prester; och då, enligt stadgandena i kommunalförfattningarne, bidragen till kommunens
utgifter skola till beloppet bestämmas och utgå i förhållande till den bevillning,
som den skattskyldige enligt 2:a art. i Bevillningsstadgan till Staten erlägger,
men denna bevillning skall presterskapet, likasom hvarje annan Statens embets-
eller tjensteman påföras allenast på ett ställe, nemligen inom den kommun,
der han bor, för all annan inkomst af tjensten än den, som utgår af boställe;
sa synes, till undvikande af oreda, böra förblifva vid hvad kommunalförfattningar -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

ne i ofvanberörda hänseende för närvarande stadga, helst de olägenheter, motionären
förmenar deraf någon gång kunna uppstå, icke synas vara förtjenta af särdeles
uppmärksamhet; hemställande alltså Utskottet,

att Herr Ake Anderssons motion mätte lemnas utan vidare
afseende.

Beträffande åter Herr von tieijers och Herr Bergströms förslag till ändring
af 9 § i Förordningen om kommunalstyrelse på landet, hvilken, sådan denna §
lyder efter Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863, stadgar, att den, som
är uppförd till mindre än Sex sådana fyrkar, som i § 58 af samma förordning
omförmälas, ej eger rösträtt vid kommunalstämma (egare af i mantal satt jord
likväl undantagne) så har af dessa motionärer blifvit fullständigt ädagalagdt, att
berörda bestämmelse i förening med innehållet af nyssnämnda 58 §, kan leda
dertill, att eu person, som eger fastighet för 1,000 R:dr taxeringsvärde och
på grund deral skulle, jerolikt nu gällande Riksdags-ordning, såvida han hade rösträtt
vid kommunalstämma, ega utöfva valrätt vid riksdagsmannaval, går miste om
sådan valrätt, ehuru icke någon verklig skilnad i afseende på den qvalifikation,
som med Riksdags-ordningens bestämmelser kan anses åsyftad, förefinnes emellan
honom och en annan person, hvilken sådan valrätt till följd af ifrågavarande §§:s
innehåll kan tillkomma. Om nemligen den ene eger fastighet, hvaraf en del utgöres
af »icke i mantal satt jordbruksfastighet» med 200 R:dr taxeringsvärde och
återstoden af eu qvarnlägenhet, frälseränta eller dylikt med 800 R:dr taxeringsvärde;
i hvilket fall honom påföres för deri förra 6 öre och för den sednare 40
öre bevillning efter 2:a art. i Bevillningsstadgan; hvadan vid fyrktalssättningen
honom påföras 2 fyrkar för den förra fastigheten och 4 fyrkar för den sednare; så
eger han rösträtt vid kommunalstämma och valrätt vid riksdagsmannaval. Om
deremot den andre personen likaledes eger fastighet till 1,000 R:dr taxeringsvärde,
men denna fastighet antingen hel och hållen är af annat slag än jordbruksfastighet,
eller ock utgöres af jordbruksfastighet med t. ex. 150 R:dr taxeringsvärde
samt qvarn, frälseränta eller dylikt med 850 R:dr sådant värde, i hviiket sednare
fall honom, efter 3 öre bevillning för den förra, pålöres 1 fyrk, och efter 40 öre
bevillning för den sednare 4 fyrkar; så saknar han rösträtt vid kommunalstämman
och följaktligen äfven valrätt enligt Riksdags-ordningen.

Då emellertid det icke kan anses skäligt, att qvalifikation för utöfvande af
rösträtt i kommunen bestämmes efter högre måttstock, än som gjorts gällande i
fråga om den politiska valrätten, och efter Utskottets omdöme det är en angelägenhet
al icke ringa vigt, att bestämmelserna i kommunallagarne uti förevarande
hänseende bringas i ölverensstämmelse med andan i nyssberörda grundlag; hviiket
måste bidraga att gilva stadga åt beggedera; får Utskottet på nu anförda skäl
hemställa, att Riksdagen ville, med bifall till motionärernes sammanstämmande
förslag,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

för sin del besluta, att 9 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 21 Mars 1862, sådan densamma
blifvit ändrad genom Kongl. Kungörelsen den 15 September
1863, skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Den, som är uppförd till mindre än Fem sådana fyrkar,
som i § 58 omförmälas, eger ej rösträtt vid kommunalstämma;
egare af i mantal satt jord likväl undantagne.»

Det åt Herr Gyllenram föreslagna tillägg till 70 § i Förordningen om kommunalstyrelse
i stad innefattar icke något annat, än hvad redan blifvit förordnadt
angående påföljder för underlåtenhet att erlägga kommunaiutskvlder på landet,
nemligen att restskyldige få vidkännas en ytterligare utgift, såsom ersättning till
vederbörande för besväret med indrifvandet af det oguldna beloppet. Då vid sist—
lidne riksdag Rikets Ständer beslöto att hos Kongl. Maj.t anhålla om den ändring åt
sista punkten i 70 § åt Förordningen om kommunalstyrelse på landet, att denna
punkt komme att erhålla följande lydelse: »Vid Indrifvandet af dessa medel eger
kronofogden att såsom uppbördsprovision jemväl uttaga hos den restskyldige tre
procent af det resterande beloppet»; hvilken ändring blifvit lag medelst den af
Kong! Maj:t utfärdade nådiga Kungörelse den 29 Juni 1866, stöddes Rikets
Ständers beslut, bland annat, derpå, att emedan, derest icke den betalningsskyldige
vore underkastad någon påföljd för uraktlåtenhet att i föreskrifven tid erlägga sina
kommunaiutskvlder, utan till och med kostnaden för deras indrifvande drabbade
kommunen, den betalningsskyldige skulle finna det vida beqvämligare att i sitt
hem allemna utskylderna till den. som komme att afhemta dem, än att inställa
sig vid uppbördsstämman, helst han såmedelst kunde vinna en eller annan månads
anstånd med liqviden; så innefattade sådant lockelse till ett missbruk, hvars utbredning
borde förekommas. Enahanda skäl företer sig i fråga om kommunalntskylder
i stad; och då, på sätt motionären anfört, det icke gifves utväg för
vederbörande myndigheter att medelst stadgande af något slags vite eller stämmoböter
åstadkomma ett korrektiv mot nämnda från flera städer försporda missbruk,
utan Kongl. Maj:t funnit sig förhindrad att meddela begärd fastställelse å Stadsfullmägtiges
i sådant hänseende fattade beslut, anser Utskottet sig icke kunna
annat än understödja motionärens framställning så till vida, att en med bestämmelsen
i ofvanberörda Kongl. Kungörelse likartad påföljd stadgas för underlåtenhet
att i föreskrifven tid erlägga utskylder till stadskommun; hvaremot, enär härvid
löreter sig den olikhet med förhållandet å landsbygden, att, medan derstädes
kronofogde indrifver beloppet och derför är berättigad till en viss uppbördsprovision,
i staden deremot indrifvandet åligger tjensteman, hvilka äro derför på annat
sätt aflönade, det tillägg till gällande stadgande, som nu åsyftas, icke synes behöfva
innehålla, att de tre procent utöfver oguldna utskylderna, som hos den restskyldige
må uttagas, skola utgöra »uppbördsprovision», utan vederbörande vara

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

öppet lemnadt att, derest medlen anses icke böra tillkomma nämnde tjensteman
såsom en vedergällning för besväret med dessa utskylders indrifvande, på annat
sätt deröfver förfoga; hemställande fördenskull Utskottet, att Riksdagen ville på
det sätt bifalla Herr Gyllenrams ifrågavarande motion, att Riksdagen

för sin del beslutar ett tillägg till 70 § i Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862, hvarigenom
samma § erhåller följande lydelse:

»Efter slutad uppbördsstämma ingifver drätselkammaren
till Magistraten berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar
dervid restlängd öfver oguldna stadsulskylder.

Magistraten låter de oguldna utskylderna i laga ordning
uttaga och till drätselkammaren aflemna Vid indrifvandel af
sådana medel må derutöfver hos den restskyldige utlagas tre
procent af det resterande beloppet.»

De bestämmelser i Förordningen om kommunalstyrelse pa landet, Herr C.
A Larsson i sin motion och den punkt deraf, som här ofvan är ined litt c. betecknad,
ansett innebära hinder för jordegare eller boställshalvare att, när de icke
sjelfve bruka jorden utan upplåtit den åt landtbönder, rösta i kommunens angelägenheter
och förthy medföra den verkan, att dessa personer icke ega deltaga i
val till riksdagsman äro:

8 §, som stadgar att för att vara berättigad att deltaga i kommunalstämmas
öfverläggningar och beslut fordras, bland annat, att vara medlem af kommunen
och tillika, enligt 57 §, förbunden att till kommunen erlägga skatt;

10 § 2 punkten, som stadgar, att för fastighet, som innehafves af landtbo
eller arrendator, röstar innehafvaren;

och 57 §, som — jemte det i dess l:a mom. bestämmes, att egare eller
brukare af jord äfvensom en hvar, som inom kommunen sitt rätta bo och hemvist
har och eger sådan inkomst, att bevillning, enligt 2:a art. Bevillningsstadgan,
skall derför erläggas, är skattskyldig till kommunen — slutligen innehåller följande:
»Jordegare eller boställshafvare, som åt landtbo eller arrendator upplåtit jord
eller boställe, är från erläggande af kommunalutskvlder derför befriad, enär dessa
utskylder, enligt mom. 1 i denna §, skola af brukaren erläggas.

Och emedan vilkor för valrätt vid riksdagsmannaval är, bland annat, att vara
röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, följer af samtliga dessa stadganden,
jemförda med hvarandra, att jordegare eller boställshafvare, som upplåtit
jord eller boställen åt brukare, ej eger deltaga i riksdagsmannaval, såvida han icke
för annan fastighet eller inkomst erlägger bevillning efter 2:a art. och på grund
deraf är skattskyldig till kommunen. Det sednare lärer likväl vara förhållandet
med de flesta boställshafvare, soro enligt motionärens syfte skulle få valrätt, emedan
de, såsom embetsmän, nästan alltid ega någon annan löneinkomst, som utgör

lä

Lag-Utskottets Utlåtande N:o fil.

beskattiiingsföremSI; och motionärens anmärkning träffar således egentligen de jordägare,
som utarrenderat sin jord och icke utgöra bevillning för annan inkomst.
Att med tillhjelp al kommunallagen bereda dessa ifrågavarande valrätt synes likväl
möta svårighet, enär sådant icke torde kunna ske på annat sätt, än som ledde
dertill, att antingen jordegaren och arrendator^ hvar för sig, tillerkändes rösträtt
för eu och samma fastighet, i hvilket fall, enligt den för rösträtt antagna grund,
jemväl för samma fastighet skulle erläggas dubbla kommunalutskylder, eller ock arrendatorn
uteslutas från rätt att deltaga i val till riksdagsman, hvilket vore stridande
mot den i 14 § Riksdags-ordningen följda grundsats. Då intetdera synes
Utskottet lämpligt, och motionären sjelf icke uppgilvit något sätt för vinnande af
det utaf honom åsyftade ändamål; föraniätes Utskottet hemställa,

att llerr C. A. Larssons i nu berörda hänseende gjorda framställning
ej må till vidare åtgärd föranleda.

Vidkommande åter den af sistbemälde motionär i den här ofvan med litt. a
betecknade punkten af hans motion förordade förändring af förordningen om landsting,
i syfte att tinget måtte erhålla utvidgad befogenhet ej mindre beträffande
länets angelägenheter än i fråga om petitionerande i mål, som hiira till de begge
Statsmagternas eller enderas befattning, har Utskottet icke kunuat göra sig reda
för beskaffenheten eller omfånget af de rättigheter för landstinget, som med förslaget
åsyftas, helst som motionären icke beledsagat detsamma med några motiver
eller annan utveckling; och för så vidt afsigten med sednare delen af samma förslag
är, att de ärenden, i hviika på något satt, som icke heller blifvit uppgifvet,
landstinget borde få göra framställning till Riksdagen, skulle blifva föremål för öfverläggningar
inom den sednare, torde i ämnet erfordras en grundlagsbestämmelse,
som hör utverkas i annan ordning än för mål, hviika Lag-Utskottet har att upp
taga, är föreskrifven.

För öfrig! ligcer det i sjelfva begreppet af kommunallagstiftning, att den icke
kan eller bör hafva till föremål annat än bestämmandet af de inbördes rättigheter
och skyldigheter, hviika kommunernas medlemmar såsom sådana tillkomma, jemte
sättet och välboren för desammas utöfvande — eu grundsats, som äfven genomgår
nu gällande kommunalförfattningar, de må angå kommunen i inskränktare mening,
såsom stad eller socken, eller den större kommunen, länet; och en afvikelse
härifrån, genom medgifvande åt landstingen af petitionsrätt hos Regeringen i angelägenheter,
som röra Riket i allmänhet, skulle införa kommunalmyndigheterna på
eu bana, der helt andra myndigheter böra verka, men hvarest kommunerna visserligen
icke sakna målsmän; och detta kunde lätteligen leda till konflikter just
med samma deras målsmän.

Utskottet, som af dessa anledningar funnit sig förhindradt att understödja
Herr C. A. Larssons motion i sistberörda del, hemställer alltså,

att densamma må ulan vidare afseende lemnas.

Lag Utskottets Ut/ätande N:o 67.

Hvad slutligen angår Herr von Geijers under punkten N:o 11 här ofvan
gjorda framställning om eu sådan förklaring af 9 g i förordningen om landsting,
att derigenom blir otvetydigt, att om vid medelbara val till landstingsmän större
antal personer, än väljas bör, i första omröstningen erhållit mer än hälften af de
algifna rösterna, icke ny omröstning behöfver ega rum, utan de, som erhållit flesta
rösterna, må anses valde, och i händelse de erhållit hvardera lika många röster,
lottning dem emellan ske; kan Utskottet för sin del ej finna, att nuvarande lydelse
al nämnda § gerna kan lemna rom för annan tolkning. Der stadgas nemligen
:

»Då landstingsmän genom medelbara val utses, eger hvarje valman en röst,
och skall omröstningen med slutna sedlar verkställas. Hvarje valsedel bör innehålla
lika många namn, som antalet al de landstingsmän, hvilka skola från valdistriktet
utses. Vid första omröstningen är den vald, som erhållit mer än hälften af de
afgifna rösterna. Har ej hela det antal landstingsmän, som väljas skall, vid första
omröstningen blifvit utsedt, upprättar valförrättaren en förteckning, hvarå upptagas,
derest ingen blifvit vid första omröstningen utsedd, de som erhållit desto rösterna,
men eljest de, som näst den eller de vid berörda omröstning utsedde erhållit
högsta röstetalet. Förteckningen bör upptaga två gånger så många namn,
som landstingsmän då äro att välja. Den omröstning, som derpå företages, må
icke afse andra än de i förteckningen uppförda personer; och äro de välde, som
då de desto rösterna erhållit. Emellan lika röstetal afgör lotten.»

Då nu ändamålet med all omröstning är att utröna, hvilken eller hvilka hafva
de desta rösterna, hvadan det ligger i sakens natur, att, der ett visst antal skall
genom omröstning utses, och såsom vilkor för att anses vald tillika fordras att
hafva erhållit hälften af de afgifna rösterna, .de måste vid en omröstning anses
välde, som bland alla, hvilka uppnått mer än hälften af de afgifna rösterna, erhållit
de flesta; så kan man, derest man icke utgår fråu förutsättningen, att lagstiftaren
velat i sina meddelade bestämmelser inlägga eu annan mening, än som
med de använda uttryckens rätta betydelse instämmer, icke af de ifrågavarande,
jemförda med paragrafens sista punkt: »Emellan lika röstetal afgör lotten,» rimligtvis
komma till den tolkning, att om vid ett val till landstingsmän. der t. ex.,
såsom i motionen anföres, tre personer skola utses, flera än tre erhålla mer än
hälften af de afgifna rösterna, men med olika röstetal sins emellan, äfven den
ibland dem, hvilken erhållit lägre röstetal än de öfriga, skall kunna komma under
lottning, fastän det antal, som skall väljas, fvlles af dem, som erhållit flera röster
än han. 1 fråga om den sistnämnda personen har nemligen endast det ena viIkoret
för hvad som skall anses vara omröstningens resultat, uppfyllts, nemligen
att han uppnått mer än hällten af de afgifna rösterna: det andra v il koret, att
nemligen de flesta tillfallit honom, har icke inträffat.

Utskottet

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

Utskottet anser således

anledning saknas att tillstyrka bifall till Herr von Geijers berörda
motion.

Stockholm den 8 April 1867.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: »De betänkligheter, som förmått Utskottet att afstyrka
bifall till de motioner, hvilka nu blifvit väckta i fråga om rösträtt vid kommunalstämma,
synas mig, i fråga om deri bolag medgifna rätt, sakna all vigt. En
förändring i delta afseende medför icke någon rubbning i grunderna för rösträtten;
men den skulle genom undanrödjande af ett missförhållande, som ger eu billig
anledning till missnöje, förekomma ett allmännare ogillande af lagen. Rösträtten
är personlig och tillkommer egentligen icke bolag. Dertill har erfordrats särskildt
stadgande i kommunal-lagarne. Borttagande af detta stadgande skulle icke föranleda
någon väsendtlig ändring af systemet i öfrigt. Man har sagt mig att å åtskilliga
orter bolagen frivilligt afstått från begagnandet af denna rätt. Lagstiftaren får icke
göra räkning på en sådan eftergift. Det kan icke möta oöfvervinneliga svårigheter
att bestämma bolagsmännens rösträtt. Herr Ribbing har i detta afseende
framställt ett förslag, som, om saken inom Kamrarne anses förtjent af uppmärksamhet,
torde kunna läggas till grund vid förnyad handläggning af ärendet inom
Utskottet.»

af Herr Faxe: »De af Herrar Geijer och Bergström väckta förslag, att det
minimum af fyrktal, som enligt 9 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862, sådan samma § lyder i Kongl. Kungörelsen den
15 September 1863, berättigar till röst vid kommunalstämma, måtte nedsättas från
sex till fem fyrkar, har till syftemål undanrödjande! af det förmenta missförhållande,
att, ehuru Riksdags-ordningens 14 § tillerkänner rösträtt åt den, som eger
eller med stadgad åborätt innehar fast egendom på landet till ett värde af 1,000
R:dr, med vilkor att vara röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter,
egare af annan än jordbruksfastighet till nämnda värde likväl icke finge åtnjuta
Bih. till Riksd. Prut. 1867. 7 Sami. 14 Höft. 3

S 8

Lag-Utskoltets Utlåtande N:o 67.

förstberörda rättighet, enär den för sådan fastighet belöpande bevillning endast
svarar mot fem fyrkar; men som, ifall den sålunda föreslagna förändringen bifölles.
ett annat missförhållande skulle uppstå, eller att, då den, som vore uppförd till
fem fyrkar för fastighet åt förenämnda beskaffenhet, erhölle rösträtt enligt Riksdagsordningen,
deremot samma fyrktal för jordbruksfastighet, hvilket fyr k tal belöper
för en sådan fastighets värde af 7 till BOO R:dr med respektive 21 eller 24 öres
bevillning, icke medförde en dylik rättighet; och då det af motionärerne anmärkta
förhållande dessutom icke synes vara af sådan betydelse, att detsamma bör föranleda
afvikelse från den af Lag-Utskottet vidhållna grundsats, att icke utan särdeles
vigtiga skäl föreslå ändring i de rörande rösträtten vid kommunalstämma nu gällande
bestämmelser; har jag, för min del, ansett den ifrågaställa förändringen ej
heller böra bifallas.»

af Herr Westblad;

af Herr Ribbing: »Utan att i öfrigt kunna tillerkänna de skäl, hvilka för
ändring i nu gällande grunder för röstberäkning vid kommunala angelägenheters
afgörande blifvit anförda i de motioner, som yrkat en sådan förändring, tillräcklig
vigt för att jag med min röst skulle tillstyrka sådana ändringars vidtagande
för det närvarande, och ehuru jag i allmänhet anser en tillräcklig erfarenhet,
såsom säker ledning vid dylika förändringar, om kommunallagarnas verkningar
och möjliga brister ännu saknas, framförallt i Iråga om dessa lagars och deraf
bestämda institutioners ställning och betydelse i politiskt hänseende; finnes likväl
ett stadgande i kommunallagarne, vid hvilket Utskottet, enligt mitt omdöme, halt
tillräcklig anledning att i enlighet med afgifna motioner i hithörande ämnen tillstyrka
ändring. Detta stadgande är det, som angår bolags rösträtt i kommunala
angelägenheter. Det är hufvudsakligen eller nära nog ensamt öfver denna rätt,
som missnöje från åtskilliga kommuner hittills låtit höra sig. Grundorsaken härtill
ligger utan tvifvel deri, att hela det stadgande, som vid bolag fäster rättigheter,
innebär ett principielt fel. Man kan tala, och talar om beskattningsföremål,
hvarföre ock bolag för sin egendom och sina inkomster kunna beskattas. Deremot
kan man icke tala om rättsföremål i bemärkelse al att rättigheter vid sådatia
voro fästade, utan uttrycket betecknar fastmer det objekt, som står till förfogande
för det rättssubjekt, hvilket eger rätt öfver eller i afseende på löremålet. Derlöre
blir ock verkan af hvarje tvetydighet i gällande lag om, huruvida rättighet är
fästad vid ett objekt, eller ensamt tillhör personer, alltid förderflig. Vid den under
samhällenas utveckling nästan oundvikliga striden om, huruvida rätten att deltaga
i kommunala eller allmänna angelägenheter skall anses förutsätta en af besittningen
af någon egendom eller inkomst beroende sjelfständig ställning, och i afseende på
graden i någon mån göras beroende af den praktiska duglighet och de konserverande
tendenser, hvilka i och med förvärfvande och besittning af någon inkomst
äro gifna, eller om samma rätt utan åtskilnad skall tillerkännas äfven dem, som

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 67.

ej ens visa sig kunna sköta sina egna intressen och derföre vid hvarje omhvälfning
blott hafva att vinna, ger nemligen hvarje sådan tvetydighet i lagen åt striden
utseendet af att utgöra eu strid om, huruvida rättigheter böra vara fastade vid
ting, eller tillhöra personer. Dervid kan den slutliga segern ej vara oviss: personer
kunna ega rättigheter; saker kunna det aldrig.

Detta sist nämnda, och dermed ock att bolag, som ej äro personer, icke
kunna ega eller utöfva rättigheter, är så klart, att hvad man kallat bolagsrättigheter
i verkligheteu endast utgör bolagsmedlemmarnes sammanlagda rättigheter, blott
att dessa, enligt kommunallagen, ega rättighet att alla i en fullmiigtigs hand lägga
utöfvandet, i strid mot hvad samma lag i ifrigt angående hopande af mångas rätt
hos en stadgar (§ 15 i kommunallag för landet, § 15 i kommunallag för stad).
Också är det naturligen just i och med ett sådant hopande af mångas rösträtt
hos en, som bolagen utöfva det öfverklagade en- eller fåväldet i kommunerna, hvilket
skulle försvinna om i stället, och i konseqvens med kommunallagens stadganden
i öfrigt, hvarje bolagsmedlem utöfvade sin rätt i kommunen efter proportionerad
eller bestämd del i bolagets egendom eller inkomst på det ställe, der detsamma
drifver sin verksamhet. Att en sådan fördelning och beräkning af rösträtten ej utan
svårigheter kan i verkligheten införas, medgifves visserligen. Men då dessa svårigheter
ej äro oöfvervinneliga, böra de ej hindra beslut om hvad som så i sig,
som i sina följder är rigtigt. Vid vanliga bolag kunde rimligtvis alla bolagsmän
anses ega lika del i bolagets egendom eller inkomster och i enlighet dermed deras
rösträtt, efter taxeringen af hela nyssnämnda egendom eller inkomst, bestämmas
och beräknas, ankommande det på bolagsmännen sjelf va, om de ville inför vederbörande
offentlig myndighet förklara, huru stor del hvardera i det hela eger, för
att derefter få hvar sin rösträtt annorlunda bestämd. Vid aktiebolag åter utvisar
antalet af hvarje delegares aktier, i förhållande till det helas upptaxerade egendom
och inkomst, hans rösträtt. Att, synnerligen vid aktiebolag, åtskilliga på detta
sätt finge rösträtt i eu kommuns angelägenheter, hvilken de för öfrigt ej tillhöra, är
en sanning. Men för det första ega de genom det bolagets ombud, i hvars utseende
de deltaga, redan nu indirekt en sådan rättighet; för det andra är dess
egande billig, då deras egendom, i den kommun, der bolagets rörelse drifves, beskattas.
Att äter utöfvandet af en sådan rätt, på ställe der de ej bo, är förknip—
padt med besvär och troligen ej så ofta komme i fråga, synes ej heller innebära
något orätt, då deras intresse för en sådan kommuns angelägenheter naturligen är
ofantligt mycket mindre, än de i den bosattes, och egentligen inskränker sig till
det, att ej för sin egendom eller inkomst blifva för högt taxerade eller ålagda allt
för dryga afgifter.

På de grunder, som härmedelst blifvit mera antydda än utvecklade, hade jag
för min del ansett lämpligt, om Utskottet, med anledning af de inkomna motionerna,
som alla bland motiver anföra faran af några fås välde vid afgörandet af kommu -

20 Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 67.

nala angelägenheter, såsom medel att undanrödja detta onda, der det egentligast
visat sig, föreslagit, det § 10 mom. 3 i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet samt § 11 mom. 2 i Förordningen om kommunalstyrelse i stad måtte förändras
till ungefär en sådan lydelse som följande:

Bolagsman må för proportionerlig, eller, der hvar och en af
bolagsmännens andel inför vederbörande myndighet blifvit offentligen
uppgifven, för bestämd andel, samt i aktiebolag för innehafvande
aktier i förhållande till bolagets hela upptaxerade
inkomst utöfva rösträtt i den kommun, der bolaget drifver sin
verksamhet. Detsamma gäller för delegare i oskiftadt bo.»

Med Herr Ribbing instämma Herrar Holmberg, Hasselrot och liälter Sven
Er sson ;

af Herrar Lemchen, Grenander och bovin;

af Herr Rosenberg, som för sin del tillstyrker bifall till Herr Anders Perssons
motion.

Stockholm, tryckt hos Joh. Beckman, 1867,