Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61 (Utlåtande 1885:LU61 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.

Nio Öl.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 Maj 1885, kl. 1 e. ro.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till
2 mom. i 12 § aj förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 Juni 1875.

Lag-Utskottet afgifver härmed utlåtande öfver en inom Första Kammaren
af Herr Ii. Claöson väckt och till Utskottet hänvisad motion, N:o 10,
om tillägg'' till 2 mom. i 12 § af förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 Juni 1875. Motionen har följande lydelse:

»Gfenom Kong!, förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 Juni 1875 infördes i vårt inteekningsväsende eu nyhet, bestående deri
att, om lagfart blifvit sökt men ännu ej beviljad, inteckningsansökning skulle
hvila till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad.

»En dylik hvilande inteckningsansökan är, så länge den tinnes vid lif,
till sina verkningar temligen lika med en beviljad inteckning och det är för
den, hvilken vill köpa eu fastighet eller lemna lån mot inteckning i sådan,
lika vigtig!, att erhålla kännedom om fastigheten är besvärad med en så beskaffad
inteckningsansökan som med faststälda inteckningar. Lagstiftarne
hade derför, enligt min tanke, bort föreskrifva att eu hvilande inteckningsansökan
ej gälde i mera än tio år med mindre än att den förnyades. Detta
skedde emellertid icke, sannolikt emedan dessa hvilande inteckningsansökningar
föresväfvade lagstiftarne såsom mycket kortlifvade företeelser.

»Om ock i regeln deras lifslängd ej öfverstiger tio år, lider dock intet
tvifvel att från denna regel finnas åtskilliga undantag på orter, der eganderättens
styrkande med behöriga handlingar mången gång är hardt nära en
omöjlighet och förty ofta måste anlitas den i Kong! förordningen den 22
Bill. Ull Riksd. Prof. 1885. 7 Sami. 40 Häft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.

April 1881 medgifna nödfallsåtgärd, hvilken för lagfartens beviljande krafvel''
en tid af mera än tio år.

»Bland dessa orter intager Kopparbergs län ett framstående rum, och
olägenheten att från och med 1886 års början icke kunna genom gravationsbevis
få kännedom om hvilan de inteckningsansökningar af mera än tio års
ålder blifver der så mycket större, som beklagligen der ej ännu finnas fastighetsböcker,
ur hvilka upplysning i sådant afseende kan hemtas. Följden
häraf måste blifva ett betänkligt störande af fastighetskrediten, så att en
fastighetsegare i dessa bygder ej kan sälja sin fastighet till eller belåna den
hos andre än dem, hvilka sätta fullständig lit till hans egna uppgifter.

»För att afhjelpa detta förhållande, hvilket äfven der fastighetsböcker
äro införda måste betraktas såsom synnerligen oegentligt, vågar jag vördsamt
hemställa, det Riksdagen för sin del behagade besluta att åt andra
momentet i 12 § af ofvannämnda Kong! förordning gifva följande förändrade
lydelse:

»Är lagfart sökt men ännu ej beviljad, vare inteekningsansökningen
hvilande till dess lagfartsfrågan blifvit slutligen pröfvad. Fullföljer inteckningssökanden
icke sin ansökning inom tid, som i 10 § sägs, från det lagfarten
beviljats eller inom tio år från inteekningsansökningen förklarats hvilande,
om lagfart å fånget dä ännu ej följt, vare ansökningen förfallen».

Motionären utgår i sin framställning från två särskilda förhållanden.

Han erinrar först derom, att enligt 12 § i 1875 års inteckningsförordning,
om inteckningsansökan sker, då lagfart är sökt, men ännu ej beviljad,
inteekningsansökningen skall förklaras hvilande, till dess lagfartsfrågan blifvit
slutligen pröfvad. Fn inteckningsansökan kan emellertid äfven förklaras
hvilande i andra fall, nemligen enligt förordningens 10 och 40 §§, om fastighetsegaren
nekar skuldebref eller annan handling, på grund hvaraf inteckning
sökes, eller gör annat jäf, sä att sökandens rätt tinnes tvistig; samt
enligt förordningens 13 och 42 §§, om, då inteckning sökes, talan är
instämd om klander å egarens fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt
till egendomen- Motionären förmäler nu — och deri måste man
väl gifva honom rätt — att en hvilande inteckningsansökan, enär inteckningen,
om den beviljas, räknas till förmånsrätten från ansökningsdagen, i
de flesta fall i fråga om summan, för hvilken fastigheten anses graverad,
verkar såsom vore den beviljad.

Motionären utgår vidare från den åsigt, att, då gravationsbevis hos
domare begäres, denne icke kan anses skyldig att i sådant bevis upptaga

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 61.

annat, än hvarom upplysning vinnes i inteckningsprotokollen för de senast
förflutna tio åren. Denna åsigt vinner onekligen ett visst stöd af uttrycken
i gällande förordning angående expeditionslösen af den 7 December 1883:

Bevis, gravations-,

rörande inteckningar i fast egendom:

a) för tio år:

b) för kortare tid än tio år:

derest man nemligen antager, att, hvad väl också är meningen orden, »tio
år» endast afse sistförflutna tio år, samt orden »kortare Hd än tio år» vissa
är af dessa tio sistförflutna.

Om nu anförda förutsättningar äro rigtiga, så måste man, med motionären,
från dem draga den slutsats, att de gravationsbevis, som utfärdas
efter ingången af år 1886, då mera än tio år hafva förflutit från det nya
inteckningsförordningen trädde i kraft, icke kunna innefatta upplysning, huruvida
till äfventyrs före de vid gravationsbevisets utfärdande nästförflutna tio
åren inteckningsansökningar gjorts och af domstolen förklarats hvilande samt
förty gravera ifrågavarande fastigheten. I de orter, hvarest fastighetsböeker
äro införda, hemtas visserligen upplysning härutinnan ur inteckningsboken,
den der dock icke eger laga vitsord mot innehållet af inteckningsprotokollen,
men i orter, såsom Dalarne, hvarest fastighetsböeker ännu icke äro införda,
kan icke en gång denna nödfallsutväg anlitas. Grenom bifall till motionärens
förslag skulle för hela riket de vanskligheter, nu påpekats, upphöra i det
fall, att inteckningsansökan förklarats hvilande på den grund, att lagfart
blifvit sökt men ännu icke vore beviljad, enär, för detta fall, såsom vilkor
för den enventuella inteckningsrättens bestånd, föreslagits skyldighet att fullfölja
inteckningsansökningen inom tio år från det densamma förklarats hvilande.
För öfriga ofvan angifna fall, i hvilka skedd inteckningsansökan
skall förklaras hvilande — hvilka fall för öfrigt i detta hänseende onekligen
äro mindre vigtiga, enär, beträffande dem, ytterst sällan lärer kunna komma
att inträffa, det ansökningen blir hvilande öfver tio år — skulle emellertid
icke genom ett bifall till förslaget svårigheterna i förevarande hänseende
undanrödjas. Deremot skulle, hvad angår de orter, som redan ega fastighetsböcker,
bifall till motionärens förslag framkalla den oegentlighet, att en till
säkerhet för beståndet af nyttjanderätt eller servitutsaftal beviljad inteckning,
hvilken ju i sådana orter enligt förordningen måste vara antecknad i inteckningsboken,
jemlikt förordningens 43 och 55 §§ fortfarande vore gällande
utan förnyelse, under det att ansökning om inteckning af nyttjanderätt och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 61.

servitutsaftal, hvilken ansökning af någon anledning'' förklarats hvilande och
alltså äfvenledes, till åtlydnad af förordningens föreskrift, blifvit antecknad
uti inteckningsboken, skulle vara förfallen, derest den icke, detta oaktadt,
inom tio år förnyades. I de orter, som icke ega fastighetsböcker, skulle
denna oegentlighet icke uppkomma, enär derstädes, på grund af 43 § inteckningsförordningen,
nyttjanderättsinteckning måste för fortfarande bestånd
förnyas inom tio år, och alltså samtlige bestående dylika inteckningar framdeles,
tills fastighetsböcker införts och förts i öfver tio år, likasom hittills
måste återfinnas i de senaste tio årens inteckningsprotokoll. Till följd af nu
anmärkta ofullständigheter i motionärens förslag kan Utskottet icke tillstyrka,
att Riksdagen skulle för sin del besluta den ändring i 1875 års förordning,
som motionären föreslår.

Utskottet finner emellertid de af motionären likasom nu af Utskottet
andragna omständigheter göra det högeligen önskligt, att så snart som möjligt
åtgärder vidtagas i det af motionären angifna syfte för att afhjelpa de
olägenheter, hvilka med nu gällande bestämmelser kunna förutses uppkomma
från och med ingången af år 1886.''

Utskottet får, på grund af det anförda, och med anledning af motionen
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och, så vidt ske kan, till nästkommande
Riksdag framlägga förslag till de lagförändringar,
som må finnas lämpliga för vinnande af det bär ofvan
angifna syftemål.

Stockholm den 11 Maj 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Associations-Boktryckeviet, 1885.