Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1885:LU5 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast
egendom.

22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni
1875 har för närvarande följande lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
mteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Askas
åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan eqarens
samtycke. ''

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt».

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga en af
Herr J. August Sjö afgifven. motion, N:o 88, hvari motionären, på de
skäl, han anfört uti sin vid sistlidna års riksdag inom Andra Kammaren
väckta motion, N:o 34, och med stöd af Lag-Utskottets i då afgifna Utlåtande
N:o 33 lemnade tillstyrkan samt Andra Kammarens bifall till
motionen, föreslår, att Riksdagen ville för sin del besluta, att nämnda
§ skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve rätten å handlingen bevis om dödandet.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt».

Bih. till Rilcsd. Prof. 1885. 7 Sami. 5 Raft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

I motionärens vid förra riksdagen afgifna och nu af honom åberopade
motion anfördes, att ifrågavarande stadgande tillämpades olika,
och af en del domare sålunda, att, då eu inteckningshandling för dylikt
ändamål genom ombud ingåfves, men derå ej funnes skriftligt medgifvande
derför, domaren likväl emottoge handlingen samt vid tingets slut
lemnade det besked, att ansökningen ej kunde bifallas, då ej jordegaren
godkänt densamma. Genom ett sådant förfarande så väl finge sökanden
betala en onödig utgift, lösen för protokollet, som blefve ärendet försenadt.
En del domare vore mera praktiska, och, änskönt ej jordegaren
skriftligen medgifvit ansökningen och ej heller sjelf derom inför rätta
anhållit, tecknade dock domaren, då ansökan skett genom ombud, i protokollet,
att ombudet å jordegarens vägnar anhöll att få inteckningen dödad
eller postponerad, samt verkstälde detta med anledning häraf. ■—- Man
kunde tänka sig de svårigheter, som skulle uppstå, då en egare till en
större egendom låtit inteckna sin fastighet och sedermera sålt densamma
till kanske 20 å 30 delegare, huru stort besvär det skulle blifva med att
få inteckningar dödade och postponerade, när det erfordrades alla de
nya delegarnes medgifvande dertill, och dermed icke vore nog, utan man
äfven måste visa deras eganderättshandlingar till fastigheterna. — För
att undanrödja de här påpekade olämpligheterna, och då, enligt motionärens
åsigt, det aldrig kunde vara någon förlust, utan snarare en fördel
för eu jordegare att få inteckningar i sin fastighet dödade eller efter
annan nedsatta, hade motionären afgifvit sitt förslag.

Det förslag i samma syfte, motionären frainstält äfven vid 1883 års
riksdag, blef af Utskottet afstyrkt på skäl, som återfinnas i Utskottets
utlåtande N:o 10. Detta utlåtande godkändes af Första Kammaren, utan
föregången öfverläggning eller votering, men Andra Kammaren beslöt,
med 93 röster mot 71, att, med afslag å Utskottets hemställan, bifalla
motionärens förslag. Då Utskottet, vid 1884 års riksdag, biträdde motionärens
förslag, blef Utskottets hemställan, efter hållna kortare öfverläggningar,
af Första Kammaren utan votering afslagen, men af Andra
Kammaren, likaledes utan votering, bifallen.

Utskottet, som jemväl nu tillstyrker bifall till hvad motionären föreslår,
åberopar i sådant hänseende Utskottets vid sistlidna års riksdag i
frågan lemnade motivering, så lydande:

»Det lättade sätt att kunna få inteckningar dödade eller under andra
nedsatta, hvilket motionären förordar, var i tillämpning före tillkomsten

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

af nu gällande 1875 års inteckningsförordning, och motionärens förslag
innebär sålunda endast en återgång till hvad före den nya inteckningsförordningen
var gällande rätt. Utskottet veterligen hade under tiden
för den äldre förordningens tillämpning icke försports några praktiska
olägenheter af det sätt, på hvilket inteckningar då kunde dödas eller
postponeras, och man torde icke kunna undgå att finna, det den 1875
i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om samtycke af fastighetsegaren
tagit mera hänsyn till ett strängt genomförande af teoretiska
principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf.

»Åt dessa senare måste dock i lagstiftningen i allmänhet tillmätas
en stor. betydelse, och allra mest när det gäller »förhållanden, som beröra
sa vigtiga, vidsträckta och känsliga områden, som området för den allmänna
krediten och kreditmedlen».

»Beträffande dessa praktiska kraf har i denna fråga blifvit andraget
(se Tidskrift för lagskipning, m. in. 1876, s. 422—433):

att det i regeln allenast vore i fastighetsegarens intresse och till
hans gagn, att hans egendom befriades från densamma besvärande inteckningar,
samt att han sålunda gemenligen icke hade anledning att en
sådan åtgärd bestrida;

att deremot inteckningshafvaren i allmänhet saknade anledning att
befatta sig med inteckningars dödande, med mindre det skedde just i
fastighetsegarens intresse — vanligtvis för att såmedelst bereda kredit
och gångbarhet åt någon af honom till belåning afsedd och af hvarjehanda
anledningar båttre användbar inteckning, som emellertid dittills
haft sämre rätt;

att, då det ju vid inlösandet af en inteckning ankorame på fastighetsegaren
att återfordra den inlösta handlingen, redan den omständighet,
att han qvarlemnat den hos inteckningshafvaren, som eljest icke kunde
förete densamma vid domstol för dödande eller nedflyttning, utmärkte
ett medgifvande till dylik åtgärd;

att detta medgifvande hade sin grund i ett fortfarande obligatoriskt
förhållande till inteckningshafvaren, för hvilket dödandet eller nedflyttningen
utgjorde ett vilkor;

a,tt visserligen den gamla inteckningen också kunde hos borgenären
qvarlemnas såsom supplementär säkerhet till den hos honom belånade
senare. inteckning,. men att ett sådant förhållande desto mindre borde
utan vidare bevisning praesumeras, som qvarståendet af en inlöst inteckning,
hvilken belastade fastigheten utöfver den verkliga skuldens belopp,
i allmänhet vore för fastighetsegarens kredit menligt och för hans låneoperationer
hinderligt; hvartill komme, att i detta fall borgenären* såsom

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

innehafvare af båda hypoteken, saknade allt intresse att någotdera döda
eller i afseende på förmånsrätten förändra;

att, om två eller flere inteckningar blifvit af fastighetsegaren på olika
händer belånade, det visserligen vore af intresse för innehafvaren, men
deremot i allmänhet likgiltigt för fastighetsegaren, hvilken ordning dessa
inteckningar sins emellan innehade;

att inteckningshandlingarnes företeende vid domstol i allmänhet borde
anses vittna om rigtig åtkomst och god tro;

att, om ändock i något fall förekomme — hvilket tvifvelsutan måste
vara ett sällsynt undantag — att en borgenär emot fastighetsegarens
vilja och honom till förfång dödade eller försämrade en inteckning, lagen
mot en dylik rättskränkning erbjöde tillräckliga korrektiv för att
derifrån afskräcka, samt att faran af ett sådant tilltag dessutom vanligen
icke vore större, än besväret och kostnaden för fastställandet af en annan
inteckning;

samt att, till följd af nu anförda omständigheter, det vore med allt
skäl, som man kunde presumera fastighetsegarens samtycke till inteckningars
dödande eller omflyttning, när derom i stadgad ordning gjordes
ansökning, hvarigenom ock för det praktiska användandet af inteckningar
undanröjdes mycken omgång och många svårigheter, som, alltid menliga
för kreditrörelsen och affärslifvet, måste blifva det än mera, i samma
mån dessa utvecklades.

»Utskottet delar de sålunda uttalade åsigter.

»Det är icke heller så lätt, som mången torde föreställa sig, att uppfylla
den af lagen uppstäda fordran på fastighetsegarens medgifvande.
Det är nemligen icke-nog med att samtycke visas: det maste ock visas,
att den samtyckande är rätt egare af ifrågavarande fastighet, och härför
måste, när så fordras, laga åtkomsthandlingar företes.

»Svårigheten är dock icke så stor, när samtycke endast fordras af
en enda person. Men det kan ofta inträffa, att, sedan inteckningen beviljades,
densamma många gånger förnyats, samt att under tiden fastigheten
på flerehanda sätt styckats, och, för att då den gemensamma inteckningen,
sedan den guldits, skall kunna dödas i en styckad del, erfordras
samtycke af alla dem, hvilka då äro rätte egare till de öfriga delarne,
och understundom kan det vara omöjligt att anträffa desse samtlige och
ännu oftare vara omöjligt att för dem samtlige visa laga åtkomst. Vid
sådant förhållande återstår visserligen att låta inteckningen förfalla genom
att icke inom tio års förlopp förnya densamma, men under tiden
qvarstår den dock såsom graverande fastigheten, med alla olägenheter,
som häraf för den enskilde kunna uppkomma.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

»En kommentator till 1875 års inteckningsförordning (Nordlig, De
nye lagfarts- och inteckningslagarne, s. 142) har ock om nu ifrågavarande
bestämmelse yttrat:

»En nyhet är föreskriften, att egaren af fastigheten skall bifalla dödandet
eller platsbytet, då åtgärden ej af honom begäres. Denna föreskrift
betager åtgärden den egenskap af enkelhet och lätthet i åvägabringandet,
, som han hittills haft och eljest fortfarande skulle ega på
grund af den förut angifna grundsatsen, att innehafvandet af en inteckningshandling
utgör tillräcklig legitimation för förfogandet öfver henne.
Genom föreskriften orsakas i hvarje fall besvär och omgång, och vid
många tillfällen stora om ej oöfvervinneliga svårigheter för åstadkommande
af dödande eller förbytande af inteckningar. Någon olägenhet
af det hittills använda enklare förfarandet har ej, oss veterligen, visat
sig. Det af lagbyrån för förändringen anförda skäl, hemtadt från fastighetsegarens
rätt att kunna med mera säkerhet beräkna utsigterna till
återutsättande af en måhända uppsagd inteckning, är mera af föreställningen
konstrueradt, än af verkligheten bekräftadt, och synes oss i alla
händelser tala blott mot ned- och uppflyttande af inteckningar, utan
egarens medgifvande, ej emot intecknings dödande utan sådant medgifvande.
Derföre hade stadgandet åtminstone bort inskränkas till att
gälla endast den förra af dessa åtgärder.»

På grund af det nu anförda finner Utskottet en lagändring i förevarande
hänseende af ett verkligt praktiskt behof påkallad och hemställer,
med anledning af motionen,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande
Lag

angående ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 22 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till
viss del dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift
för den Rätt, som beviljat inteckningen, och
skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas,
förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings
dödande är sagdt.

Stockholm den 16 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Fröberg, WiclmarJc, Nisser, Sandberg, Sederholm,
Ekenman och Grefve Bonde, hvilka ansett, att Utskottet bort afstyrka
bifall till ifrågavarande motion samt, till stöd för sin uppfattning i detta
hänseende, åberopat hvad Lag-Utskottet vid 1883 års riksdag uti utlåtande
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 22 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom anfört:

»Det stadgande, motionären åsyftar, inkom i vår rätt genom nya
intecknings-förordningen af år 1875.

Dåvarande Lagbyrån anförde till stöd för sitt förslag i denna del
följande:

»Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt,
utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom
den inteckningssäkerhet, denne lemnat, försämras. Det är nemligen
uppenbart, att genom ett sådant förfarande väsentliga olägenheter skulle
för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåning använda
eu inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans vetskap,
af inteckningshafvaren vidtagen åtgärd urståndsatt att, på sätt han beräknat,
använda inteckningen för nämnda ändamål.»

Till följd af stadgandena i den nya inteckningsförordningen om vilkoren
för intecknings meddelande torde, vid inteckning för fordran till
visst belopp i penningar eller varor, vanligen tillgå så, att inteckningen
meddelas på ansökning af egaren till den fastighet, som intecknas. Sedan
fastighetsegaren derpå för upptaget lån satt inteckningen såsom säkerhet,
har härigenom mellan honom och långifvaren otvifvelaktigt uppstått ett

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

kontraktsenligt förhållande. Det bör derföre icke vara långifvaren eller
hans rättsinnehafvare medgifvet att, utan fastighetsegarens begifvande,
med inteckningen vidtaga någon åtgärd, hvarigenom dess värde skulle
för fastighetsegaren förminskas, der den åter kommer i hans hand.
Enligt 25 § inteckningsförordningen är det nemligen icke gäldenären
förment att, om intecknad fordringshandling är af honom inlöst eller
eljest åter kommen i hans hand, der inteckningen ännu är gällande, å
nyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Man skulle nu kunna anmärka, att i alla händelser — då inteckningsinnehafvaren
icke kunde hafva något intresse af att låta döda eller
efter annan nedflytta inteckningen — något men icke skulle kunna uppstå
af ifrågavarande stadgandes borttagande.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Det må visserligen vara
sant, att icke något intresse kan hos inteckningshafvaren förefinnas att
låta helt och hållet döda inteckningen förr än han redan erhållit full
betalning för sin fordran, samt att dä, under vanliga förhållanden, inteckningshandlingen
icke vidare af honom innehafves utan har vid betalningstillfället
aflemnats till den förre gäldenären. Förhållandet torde
emellertid icke vara fullt detsamma beträffande ett dödande delvis. Om
nemligen gäldenären delvis betalt sin skuld, och inteckningssäkerheten
varit och fortfarande är fullgod för hela det ursprungliga fordringsbeloppet,
skulle inteckningshafvaren kunna, efter öfverenskommelse med
innehafvare af senare inteckningar i samma egendom — genom att för
det betalda beloppet låta döda den inteckning han innehar —- med fortfarande
för sig sjelf bibehållen full säkerhet, till fastighetsegarens förfång
och mot dennes vilja, förbättra den säkerhet, med hvilken desse
senare inteckningshafvare ursprungligen åtnöjt sig. Fastighetsegaren
skulle sedermera, när han betalt sin skuld, icke återfå den ursprungligen
lemnade inteckningen, utan kanske endast en inteckning till det
belopp, sista afbetalningen utgjort, och icke en gång kunna, genom ny
inteckningsansökan och dermed följande kostnader, åter för användande
förskaffa sig en inteckning med samma rätt, som den ursprungliga af
honom utgifna. På samma sätt skulle, beträffande intecknings nedflyttande,
eu inteckningshafvare kunna, genom att, inom ett värde å fastigheten,
hvilket kunde beräknas alltid komma att ur densamma utgå, nedflytta
sin inteckning å ett mindre belopp efter en annans, lydande å
högre, beröfva fastighetsegaren förmånen att, vid betalning af det mindre
beloppet, kunna förfoga öfver den bättre inteckningen.

De verkliga rättskränkningar, som sålunda skulle kunna blifva en
följd af stadgandets upphäfvande, motvägas icke, i Utskottets tanke, af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o h.

upphörandet af de svårigheter, omgångar och besvär, stadgandets tillämpning
understundom onekligen medför.

Utskottet hemställer derföre, att motionen icke må vinna Riksdagens
bifall.»

Herr Lewin har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet.