Lag- Utskottets Utlåtande N:o 59 (Utlåtande 1867:LU59 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 59.

tf:o 59.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 April 1867, kl. 6 c. m.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels
af Herr L. J. Hierta om rättighet att utan vigsel ingå
äktenskap, och dels af Herr A. W. Uhr om ändring
af de lagrum, som för underlåtenhet att begagna dop
eller nattvard stadga påföljder i verldsligt afseende.

I följd af särskilda remisser från Riksdagens Andra Kammare åligger
det Lag-Utskottet att afgifva yttrande öfver ofvanberörda motioner. Den först
nämnda eller Herr Hiertas (N:o 171) innehåller det förslag, att den genom
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863 mosaisk och kristen trosbekännare,
i det fall att sådane vilja äkta hvarandra, tillerkända rättighet att ingå äktenskap
inför Magistrat i stad eller inför Kronofogde å landet, måtte utsträckas
till alla Svenska medborgare, som det föredraga, eller åtminstone till sådana,
hvilka antingen tillhöra erkändt främmande religionssamfund, eller hvilka förete
intyg från pastor i den statskyrldiga församling, hvartill sökanderne efter lag
höra, att de framhärda i öfvertygelse, afvikande från Lutherska läran, ehuru
de, enligt Mule § af Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, ej ännu kunna anses från Svenska
kyrkan skilda, emedan de af en eller annan anledning icke blifvit i annat
i riket tillåtet religionssamfund upptagne.

Herr Uhr har i sin motion (N:o 242) hufvudsakligen anfört, hurusom
den i åtskilliga lagar och författningar såsom vilkor för erhållande af vissa
borgerliga förmåner uppställda fordran, att man någon gång skall hafva begått
Bill. till Iiiksd. Prot. 1867. 7 Samt. 10 Häft. 1

2 Lag-Utskottets Utlåtande N;o 59.

Nattvarden, innebure ett samvetstvång, alldeles likartad! med del genom Kongl.
Förordningen den 16 November 1863 upphäfda påbudet i Kyrkolagens 11 Kap.

2 §, enligt hvilket man både åliggande att en gång om året gå till H. H. Nattvard:
att ett fall, hvari Nattvardstvånget sålunda på sednare tider visat sig vara
tryckande, vore, i fråga om äktenskaps ingående, nu gällande stadgande i 15
Kap. 11 § Kyrkolagen, att ingen må trolofvas, som icke kan Lutheri catechismum
och häfver begått Herrans Nattvard, hvilket stadgande hade till följd, att
flera personer för närvarande funnes i olika delar af riket, som, ehuru i öfrigt
uppfyllande de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder m. m., som med skäl
fordrades, icke kunde erhålla lysning till äktenskap, emedan de, i följd af sin
öfvertygelse, ej kunde förmås till den i ofvannämnda § fordrade Nattvardsgång:
att dylika tvångsstadganden äfven i afseende på döpelsen qvarstode, så att uti

3 Kap. 2 § Kyrkolagen bestämdes ovilkorlig skyldighet för föräldrar, att låta
sina barn till döpelsen befordras, vid påföljd, om sådant af vårdslöshet försummades,
att den felande skulle antingen af Konsistorium med kyrkoplikt beläggas
eller i dess ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattiga; hvarjemte
uti Kongl. Brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 föreskrefves, att
om någon icke i godo kunde förmås, att låta dess barn komma till den heliga
döpelsen, skulle detsamma hos honom af exsekutionsbetjente uttagas och sedan
af presterskapet uti kyrkan döpas, hvilka föreskrifter jemväl under sednare åren
blifvit tillämpade och många familjer sålunda lidit våld; likasom Kyrkolagens
bud, att något ansenligt skall utgifvas af den som blifver föremål för dess
stränghet i nämnda fall, stundom bokstafligen efterkommes, hvarpå exempel
uppgifvits; men enär, genom antagande af den nya Strafflagen, den år 1855
stiftade så kallade sakramentallagen blifvit upphäfd och religionsförföljelse således
i lagstiftningsväg i ett likartadt fall börjat erkännas såsom origtig, vore
det ej mera än en fortgång på samma bana, att upphäfva alla de lagrum, genom
hvilka lockelser af borgerliga förmåner eller hotelser af borgerliga straff
göras till bevekelsegrunder för sakramenternas brak; och har motionären derföre
hemställt, “att ofvan vidrörda och andra i sammanhang dermed stående
lagrum måtte så ändras, att underlåtenhet att begagna dop eller nattvard ej
må medföra förlust eller hinder i verldsligt afseende/4

Hvad nu först angår Herr Hietias motion och det deruti framställda
förslag, att det så kallade civila äktenskapet skulle tillåtas äfven i det fall, att
begge kontrahenterna tillhöra Lutherska kyrkan, så lärer härför icke kunna
hemtas något stöd af den omständighet, att sådant äktenskap är tillåtet, då den
ena kontrahenten är af mosaisk trosbekännelse. Att åter berörda förslag skulle
vara framkalladt af något verkligt behof eller någon tillkännagifven önskan hos
nämnda kyrkas egna bekännare, dertill förefinnes, efter Utskottets förmenande,
icke ringaste anledning. Än mindre må det antagas, att en dylik önskan är

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 59.

så allmän, att deraf berättigas den ifrågasatta förändringen af nu gällande bestämmelser
rörande vigseln; och att medgifva undantag härifrån blott för att
tillmötesgå det fåtal bland Lutherska lärans bekännare, som möjligtvis, men
visserligen icke med fog, kunde vilja undandraga sig den kyrkliga besegling af
äktenskapsförbundet, som obestridligen är fullt öfverensstämmande med denna
läras uppfattning af äktenskapets väsende och ändamål, dertill förefinnas, enligt
Utskottets omdöme, icke nöjaktiga skäl.

Beträffande åter de kristna trosbekännare, som icke äro af den Evangelisk
Lutherska läran, och livilkas vigsel, jemlikt 9 § i Kongl. Förordningen
den 23 Oktober 1860, när begge kontrahenterna tillhöra annat i riket tillåtet
religionssamfund, må förrättas efter sådant samfunds eget bruk, men deremot i
det fall, att endast den ena makan tillhör annat dylikt samfund och den andra
den Lutherska kyrkan, skall verkställas af Svenska kyrkans presterskap och
följaktligen efter den för sistnämnda kyrka bestämda ritual, kan Utskottet, i
betraktande af innehållet af vårt vigselformulär, till hvilket Utskottet tillåter sig
hänvisa, icke föreställa sig, att sådant innebär något samvetstvång, destomindre
som, så vidt Utskottet kunnat erfara, det icke gifves någon enda kristen sekt,
hvilken anser den religiösa invigningen af äktenskapet stridande mot den läras
innehåll, den bekänner; och, om så förhåller sig, skulle den ifrågasatta befrielsen
för deras skull från den ordning, Svenska kyrko- och samhällslagen i
afseende på äktenskaps ingående fastställt, innebära en eftergift icke åt deras
religiösa öfvertygelse såsom sådan, utan åt någon individs skiljaktiga uppfattning
beträffande lämpligheten af den borgerliga lag, som fordrar äktenskapslöftets
stadfästelse medelst vigsel såsom vilkor för dess giltighet i fråga om dermed
följaktiga civila rättigheter — ett anspråk, som åtminstone icke lärer kunna
härledas från religionsfrihetsprincipen.

Helt andra skäl företedde sig, då, med anledning af beslutet att upp
håfva förbudet mot äktenskap emellan mosaiska och kristna trosbekännare, en
viss form för sådant äktenskaps ingående skulle stadgas. Det kunde naturligtvis
icke åläggas de förre att underkasta sig den religiösa invigningsakt, som
betingas af kristna kyrkans uppfattning af äktenskapets betydelse; och det borde
icke heller af en kristen prest begäras, att han för en icke kristen förestafvade
förbindelser, som ur nämnda uppfattning härleddes, men hvilka den sednares
tro förnekade. Den form, som för dylikt äktenskaps ingående af berörda anledning
fastställdes, var alltså en utväg, som påbjöds af en särskild nödvändighet,
ingalunda jemförlig med de fall, hvarom nu är fråga.

Men utan verkligen trängande skäl anser Utskottet en eftergift af den
ordning, som inom kyrkosamfundet är fastställd, alldeles icke berättigad. Den
frihet i bekännelse och religionsutöfning, som våra samhällslagar numera medgifva,
har yrkats och beviljats på skäl, hvilkas giltighet lagstiftaren pröfvat och

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 59.

insett, hvaremot ett anspråk af dem, som väl anmält sig vilja utgå från Svenska
kyrkan, men icke fullgjort de vilkor, som för utträdandet äro stadgade, att,
det oaktadt, och under det de ännu tillhöra samma kyrka, vid ingående af
äktenskap antingen med lika tänkande eller med en af Lutherska kyrkans egna
medlemmar, ega undandraga sig vigsel, synes vara desto mera obefogad!, som,
efter det Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 medgifvit dylika separatister
att bilda eget religionssamfund, i hvilket fall vid äktenskap dem emellan
Evangelisk Lutherska kyrkans vigselordning icke behöfver af dem följas, de,
som icke begagna nämnda utväg att vinna befrielse från vår kyrkoordning, men
likafullt fordra de friheter, som tillkomma främmande tillåtet religionssamfund,
dermed lägga i dagen afsigten att i vårt kyrkosamfund qvarstå såsom ett söndrande
eller upplösande element, utan undseende å sin sida för flertalets önskan
beträffande en fast kyrkoordning.

Utskottet — som tillika får erinra, att de olägenheter, hvilka hittills förekommit,
då fråga om presterlig åtgärd vid äktenskapsförbindelser med så kallade
dissenters uppstått, snarare härledt sig från svårigheten att erhålla kyrklig vigning
än ovillighet att mottaga sådan, men att dessa svårigheter nu till största
delen äro undanröjda genom det af motionären åberopade Kongl. Brefvet den
12 April 1861 — har härmed antydt de grunder, på hvilka Utskottet stödjer
sitt antagande,

att icke något verkligt behof ibland Evangelisk Lutherska kyrkans bekännare
påkallar det så kallade civiläktenskapets inrymmande i vår lag;

att icke heller något hittills kändt, i riket tillåtet, främmande religionssamfund
hyser sådan uppfattning om vigsels betydelse eller om det inom Svenska
kyrkan begagnade vigselformulärs förkastlighet, att skyldigheten för sådant
samfunds medlemmar att, då de ingå äktenskap med den rena Evangeliska
lärans bekännare, låta viga sig efter nämnda formulär, innebär något samvetstvång; och

att ännu mindre de, som affallit från den rena Evangeliska läran,
men likväl icke ingått i något här i riket tillåtet religionssamfund, utan enligt
lag äro att betrakta såsom ännu tillhörande Svenska kyrkan, kunna vara besvärade
af hennes vigselordning eller för densammas upphäfvande hafva att
förete skäl, hvilka i sjelfva verket förtjena uppmärksamhet;

och får på grund deraf vördsamt hemställa,

att Herr Hiertas motion måtte lemnas utan vidare afseende.

Vidkommande sedermera Herr Uhrs motion, och främst det framställda
yrkandet om upphäfvande af de speciela bestämmelserna i 15 Kap. It § och
3 Kap. 2 § Kyrkolagen, anser Uttskottet tillfyllestgörande att erinra, hurusom
det icke är kändt, att stadgandena i det förra medfört sådana hinder emot
äktenskaps ingående, som vid behörig pröfning deraf ansetts giltiga; utan före -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 59.

kommer fastmera i det ofvan anförda Kongl. Brefvet af den 12 April 1861 ett
exempel, som i viss mån föranleder till antagande af motsatsen; likasom de
påföljder, hvilka i 3 Kap. 2 § utsättas för deri omförmälda underlåtenhet, äro
af den beskaffenhet, att, om ett åläggande deraf skulle ifrågakomma, sådant,
ifall det i behörig ordning öfverklagades, till följd af nu gällande lagbestämmelser,
svårligen torde vinna godkännande. Föreskrifterna i Kongl. Brefven den
7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740 torde deremot, såsom gifna för särskilda
fall, icke kunna tillerkännas egenskapen af allmänt gällande lagbud; och då de
stadganden, hvilkas upphäfvande eller ändring motionären med sin framställning
för öfrigt må hafva åsyftat, igenfinnas dels i Grundlagarne, dels i Kyrkolagen,
dels i Civillagen och dels i näringsförfattningarne in. fl. delar af den
ekonomiska lagstiftningens vidsträckta område; men Lag-Utskottet, hvars skyldighet
det är att utarbeta förslag till de lagförändringar, hvarom vid riksdagen
väckes fråga, icke kan hafva till åliggande att, med anledning af ett förslag
med så vidsträckt men tillika, i fråga om de särskilda föremålen derför, obestämd
syftning som det förevarande, ingå i undersökning beträffande alla de
stadganden, som enligt samma förslag kunde ifrågakomma att upphäfvas eller
ändras, finner Utskottet sig böra hemställa,

att Herr Uhrs berörda motion jemväl må lemnas utan vidare
afseende.

Stockholm den 8 Mars 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: “Med afseende å äktenskapets väsende ochän-1,

damål, måste jag antaga att en bekännare af vår Svenska kyrkas läror, deres
ej hans bekännelse står i allt för skarp strid mot hans sinnelag, icke skulle
vid ingående af denna betydelsefulla förening vilja undandraga sig eller ens
försaka den religiösa helgd, som den kyrkliga vigseln innebär, och detta mitt
antagande tror jag mig hafva funnit af erfarenheten bekräftadt. Jag anser

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 59.

till följd häraf icke skäl att tillstyrka den ifrågaställda lagförändringen, så vidt
densamma afser de fall, då begge kontrahenterna tillhöra Svenska kyrkan och
icke, i den ordning 14 § i Kong!. Förordningen den 23 Oktober 1860 bestämmer,
anmält sig vilja derifrån utgå.

Hvad åter angår medlemmar af främmande religionssamfund, så ligger
det i sakens natur, att dessa hafva icke allenast sina egna lärare, utan äfven
kyrkliga ceremonier, som från våra afvika, och den religiösa känslan tillerkänner
ofta så väl lärarens personlighet, som ritualen vid dessa ceremonier, en för
det kalla förståndet oförklarlig vigt och betydelse. Många hafva känt sitt samvete
svårligen såradt af att nödgas underkasta sig en religiös handling, förrättad
af en person, som de finna irrlärig och under andra former än de sjelfve
antagit och godkännt. Från deras ståndpunkt, men icke från vår egen, måste
frågan om befogenheten af den häröfver förda klagan bedömas.

Ofvannämnda Kongl. Förordning medgifver i 9 §, att i de fall, då både
mannen och qvinnan tillhöra främmande, tillåtet religionssamfund, vigseln må
förrättas efter dess bruk, men föreskrifver derjemte att om blott endera är medlem
af sådant samfund, vigseln skall ske af Svenska kyrkans presterskap,
hvilken föreskrift utgör en inskränkning af bestämmelsen i 11 § af samma
Kongl. Förordning, att embetsåtgärd af nämnda presterskap icke skall någon
medlem af främmande religionssamfund påtvingas. Det samvetstvång, som härigenom
kan uppkomma, bör efter mitt omdöme undanrödjas. Genom Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1863 är redan förklaradt, att ett inför civil myndighet
ingånget äktenskap mellan kristen och mosaisk trosbekännare är lika
gildt som vore detsamma med vigsel fullkomnadt; och om lagen medgåfve att
äktenskap jemväl mellan kristna af sins emellan olika trosbekännelser finge
på enahanda sätt ingås, så blefve ofvannämnda ändamål vunnet, utan att Svenska
kyrkans rätt derigenom kunde anses för nära trädd. Derjemte erhålles den
förmån att en mot religion, sedlighet och lag stridande sammanlefnad, i de fall
då presterskapet af bristande nattvardsgång eller annan anledning anses förhindradt
att lemna sitt biträde med vigsel, kunde utbytas mot en sedlig och
laglig, om än icke i religiös ordning ingången förening.

Den som i ofvannämnda ordning anmält sin önskan att utgå från Svenska
kyrkan, må väl ej anses skild från densamma, förrän han upptagits af
främmande tillåtet religionssamfund, men är dock endast med yttre band fästad
vid kyrkan, sedan han från dess lära aflallit. En sådan person synes
mig derföre uti ifrågavarande hänseende böra ställas i samma förhållande som
medlem af främmande tillåtet religionssamfund.

På grund häraf tillstyrker jag, att ärendet måtte varda återförvisadt till
Lag-Utskottet för utarbetning af ett lagförslag af ofvan antydda innehåll/4

af Herr Holmberg och Herr Westblad;

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 59.

af Herr Rosenberg: “Då ny lag skall stiftas eller gammal lag förän dras,

måste något verkligt behof deraf förefinnas i folkmedvetandet, annars blir
det nya blott eu död bokstaf utan helsosam inverkan på samhällslifvet. Denna
sanning måste hafva sin tillämplighet äfven på förevarande fråga. För det
stora flertalet af Sveriges inbyggare, hvilka efter bekännelsen tillhöra statskyrkan
och i mer eller mindre mån tillgodogöra sig dess förmåner, kan jag icke
finna en lag om civiläktenskap vara af behofvet påkallad. För de särskilda
församlingar af annan bekännelse, som inom riket förefinnas, anser jag icke
Riksdagen berättigad att uppträda som kyrkolagstiftare, och för den afdelning
af Svenska medborgare, som, under namn af baptister, i sednare åren uppkommit
utan att hvarken vilja tillhöra Statskyrkan eller derifrån utgå, har lagstiftningen
öppnat eu tydlig väg, att få bilda egna församlingar och sålunda ordna
sina kyrkliga angelägenheter på sätt dem ändamålsenligast synes. Således kan
jag icke heller der finna den ifrågasatta lagförändringen af behofvet påkallad,
och än mer, jag kan icke finna det anspråk berättigadt att Statskyrkan skall
för sitt eget vidkommande ändra sina egna anordningar så, att de kunna behaga
dissenters, ett anspråk som sannolikt icke ens i det fria England skulle
blifva tillfredsstäldt.

Men ännu återstår dock ett icke obetydligt och med hvarje år tillvexande
antal Svenska medborgare, som icke tillhöra någon af förestående kategorier
och i verkligheten icke bekänna sig till något kyrkosamfund, fastän
de för de statistiska uppgifternas skull stå antecknade i Statskyrkans ministe
rialböcker, nemligen dels baptisters barn, som icke äro döpta och dels sådana
som af en eller annan orsak aldrig blifvit konfirmerade eller delaktige af Herrans
heliga Nattvard och hvilka ingen Statskyrkans prest är berättigad att betjena
med lysning och vigsel, då de icke genom något band äro fästade vid
kyrkan. Äfven för dessa gäller dock budet: „Föröker eder och uppfyller jor den“,

och jag kan icke frigöra mig från den uppfattningen, att det måste vara
lagstiftarens pligt att se till huru detta må kunna ske i enlighet med den all
männa sedlighetens lagar, likasom att barnauppfostran må blifva omhuldad samt
giftorätts- och arfslagarne vinna den med dem afsedda tillämpning.

Här förefinnes således, efter min uppfattning, ett verkligt och oafvisligt
behof af lagstiftarens mellankomst; och då jag icke känner mig tillfreds med
hvarken majoritetens eller minoritetens inom Utskottet förslag, sådana dessa
genom votering tillkommit, och det icke lyckats mig göra mina egna ringa
åsigter gällande, så vågar jag till Riksdagens bepröfvande framställa det förslag,
att Riksdagen för sin del ville besluta, det Kongl. Maj:ts
Förordning den 20 Januari 1863, angående äktenskap emellan
kristna och mosaiska trosbekännare, måtte gälla äfven
för äktenskaps ingående emellan kontrahenter, af hvilka

Lag-Utskottets Utlåtande N.-o 60.

endera eller båda antingen icke äro genom dopet upptagna
i Svenska kyrkan eller der icke blifvit af Herrans heliga
Nattvard delaktige.“

af Herrar Grenander, Myrtin, Bovin och Ahlgren.

\:o 60.

Ank. till Riksd. Kansli d. 3 April 1867, kl. 6 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af sista punkten i 2 § af 15 Kap. Rättegångsbalken.

Ifrågavarande § lyder i sin helhet sålunda:

“De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,
redlige och förståndige män. Ej bör någon allmänneligen dertill brukas, som
af Rätten, der saken drifves, ej godkänd är, och lof dertill fått. Vill parten
bruka till fullmägtig sin skyldeman, eller den i hans tjenst är, eller han eljest
häfver förtroende till; stånde det honom fritt. Konungens Betjente, som
Kronans uppbörd ej hafva, må ock för sina vänner tala, när deras Förmän det
tillåta, och de sin tjenst dermed ej försumma, eller det emot deras embetes
pligt ej strider. “

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 147) som Kammaren
öfverlemnat till Lag-Utskottet, har Herr G. J. Svensén hemställt, att sista mom.
i nämnda § “må ur allmänna lagen alldeles utgå." Af hvad motionären såsom
skäl derför andraga, synes dock, det hans afsigt icke är, att den genom samma

moment