Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58 (Utlåtande 1886:LU58 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

N:o 58.

Ant till Riksdagens Kansli den 7 Maj 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut angående det i Utskottets Utlåtande N:o 55 framlagda
förslag till lag angående eftersökande och bearbetande
af stenkolsfyndigheter.

I Utlåtande N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter,
hemstälde Lag-Utskottet, att Riksdagen ville, med förklarande,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition ej kunde i oförändradt
skick bifallas, för sin del antaga en lag angående eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter af den lydelse utlåtandet utvisar.

Enligt till Utskottet ankomna protokollsutdrag hafva båda Kamrarne
vid föredragningen af nämnda utlåtande till en början beslutit,
att, för den händelse lagförslaget i någon eller några delar skulle
komma att till Utskottet återförvisas, Utskottet skulle ega öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer, hvilka
blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå de jemkningar, som
af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunde föranledas.

Vidare har Första Kammaren godkänt Utskottets förslag till lag i
ämnet, dock med de ändringar, att i 5 § talet »ett tusen femhundra))
blifvit höj dt till Dtvä tusen)) samt att i 22 § orden »en femtiondedel))
blifvit utbytta mot orden Den hundradedel. — Andra Kammaren åter

Bill. till Rilcsd. Prat. 1880. 7 »SVml. 30 Haft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

har godkänt Utskottets förslag i dessa och öfriga delar, allenast med
den ändring, att Kammaren i stället för den af Utskottet föreslagna
lydelsen af 45 § mom. a) antagit motsvarande moment af paragrafen
enligt dess lydelse i Kongl. Majrts proposition.

Åt 5 och 22 §§ samt 45 § mom. a) hafva således af Kamrarne
gifvits följande olika lydelser:

5 §■

af Första Kammaren. af Andra Kammaren.

Koncession må icke omfatta om- Koncession må icke omfatta område
öfverstigande två tusen hektar, råde öfverstigande ett tusen femhundra

hektar.

22 §.

Egare af jord inom det område,
hvarå koncession meddelats, vare
berättigad att, utan deltagande i
kostnaden för arbetet, af koncessionsinnehafvaren
erhålla en afgift,
motsvarande värdet af en hundradedel
af de stenkol och i sammanhang
dermed förekommande eldfasta
leror, hvilka å området vinnas
och i dagen uppfordras; egande
dock koncessionsinnehafvaren att å
denna afgift sig till godo afräkna
så stor del, som på det honom
enligt 12 § anvisade område i
dagen sig belöper i förhållande
till hela det område konsessionen
omfattar. Aro inom det senare
området flere jordegare, njute de
i hvad af afgiften denj samfäldt
tillkommer lott efter som de i jorden
eg a de!. Koncessionsinnehaf -

Egare af jord inom det område,
hvarå koncession meddelats, vare
berättigad att, utan deltagande i
kostnaden för arbetet, af koncessionsinnehafvaren
erhålla en afgift,
motsvarande värdet af en femtiondedel
af de stenkol och i sammanhang
dermed förekommande eldfasta
leror, hvilka å området vinnas
och i dagen uppfordras; egande
dock koncessionsinnehafvaren att
å denna afgift sig till godo afräkna
så stor del, som på det honom
enligt 12 § anvisade område
i dagen sig belöper i förhållande
till hela det område, koncessionen
omfattar. Åro inom det senare
området flere jordegare, njute de
i hvad af afgiften dem samfäldt
tillkommer lott efter som de i jorden
ega del. Koncessionsinnehaf -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

varen skall för hvarje arbetsår inom
Januari månad nästföljande år till
jordegaren eller, der jordegare äro
flere, till den person, hvilken de
hafva att utse, erlägga hvad enligt
denna paragraf jordegare tillkommer.

45 §.

För stenkolsgrufva, hvartill rättighet
genom inmutning eller annorledes
vunnits innan denna lag
t råd t i kraft, skall grufvestadgan
den 16 Maj 1884 i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, med följande
undantag:

a) det afstånd, inom hvithet boningshus
och annan i 3 § grufvestadgan
angifven åbyggnad äfvensom
tomtplats och trädgård äro enligt 11
och 26 §§ i samma stadga skyddade
mot grufarbete i dagen och under
jord, skall, i öfverensstämmelse med
hvad i 2 § 1 stycket af grufvestadgan
den 12 Januari 1855 fans förordnadt,
beräknas, icke till 200, utan
endast till 178,tå meter (100 famnar);
dock må de i 16 § af denna lag
gifna bestämmelser om koncessionsinnehafvares
rätt att under jord framdrifva
arbetet så nära intill omförmälda
byggnader och platser, som i
samma paragraf sägs, äfven gälla
för innehafvare af äldre stenkolsgrufva,
så framt han före arbetets
början såsom pant för skada och intrång,
som genom detsamma kunna
jordegare eller annan tillskyndas, hos

För stenkolsgrufva, hvartill rättighet
genom inmutning eller annorledes
vunnits innan denna lag:
trädt i kraft, skall grufvestadgan
den 16 Maj 1884 i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, med följande
undantag:

a) det afstånd, inom hvilket de i
3 § grufvestadgan angifna boningshus
och åbyggnader äfvensom tomtplats
och trädgård äro, enligt 11 och
26 §§ i samma stadga, mot grufarbete
skyddade, skall i fråga om
stenkolsgrufva i stället beräknas till
178,u meter (100 famnar).

Lag-TJtsIcottets Utlåtande N:c 58.

Konungens Befallningshafvande nedsätter,
i penningar eller obligationer,
ett belopp, motsvarande det, hvithet
honeessionsinnéhafvare enligt 11 § af
denna lag har att nedsätta; skolande
till grund för beräkning af den del
af nämnda belopp, som bestämmes
efter antalet hektar, läggas hela ytvidden
af de sammanhängande utmål,
hvaröfver graf innehafvare förfogar,
eller, i händelse densamma icke uppgår
till femhundra hektar, sistnämnda
ytvidd.

Jemlik^ § 63 Riksdagsordningen åligger det Lag-Utskottet att söka
sammanjemka de sålunda fattade olika besluten, och får Utskottet i
sådant afseende anföra följande.

Beträffande först skiljaktigheten i fråga om koncessionsområdets
största ytvidd, hvilken af Första Kammaren bestämts till 2,000 hektar
och af Andra Kammaren till 1,500 hektar, så, enär såväl komiterade
som Kongl. Maj:t hvar för sig föreslagit ett maximum, som betydligt
understeg det af Utskottet förordade och af Andra Kammaren antagna,
linner Utskottet, jemväl med afseende å hvad under öfverläggning
i Första Kammaren i förevarande afseende yttrats, sistnämnda
Kammares beslut i denna del ej böra föranleda större ökning af koncessionsområdets
största ytvidd än till 1,600 hektar.

Hvad derefter angår skiljaktigheten mellan Kamrarne i fråga om
den i 22 § omförmälda, jordegaren tillkommande afgift, som af Första
Kammaren bestämts till en hundradedel, men af Andra ''Kammaren till
en femtiondedel af värdet å de stenkol och i sammanhang dermed
förekommande eldfasta leror, hvilka å området vinnas och i dagen
uppfordras, så föreslår Utskottet, att storleken af nämnda afgift måtte
bestämmas till medeltalet emellan de af hvardera Kammaren godkända
talen, eller till eu sjuttiofemtedel af värdet å ifrågavarande stenkol och
eldfasta leror.

Slutligen hafva Kamrarne hvar för sig antagit olika lydelser af
45 § mom. a). Utskottet hade med den, sedermera af Första Kammaren
godkända ändring af momentets lydelse enligt Kongl. Maj:ts
förslag hufvudsakligen afsett att förekomma, att de stenkol och eld -

Lag-XJtskottets Utlåtande N:o 58.

fasta leror, som kunna finnas under de enligt sistnämnda förslag mot
arbete under jorden skyddade, ur teknisk synpunkt obehöflig! stora
områden, skulle lemnas oupptagna i jordens sköte. Till undanrödjande
af den mot Utskottets förslag i denna del gjorda invändning, att innehafvare
af äldre grufva icke enligt grufvestadgan behöfde ställa sådan
pant för skada och intrång som koncessionsinnehafvare, föreslog Utskottet,
att nedsättande af sådan pant skulle utgöra ett vilkor för den
innehafvare af äldre grufva i Utskottets förslag tillerkända rätt att
under jord framdrifva arbetet närmare skyddade byggnader och platser,
än Kongl. Maj:t föreslagit. Mot Utskottets ifrågavarande förslag synes
emellertid hos Andra Kammaren hafva uppstått den betänklighet, att
jordegaren i sådana fall icke komrne att erhålla någon afgift för de
stenkol och eldfasta leror, som utbrötes å det mot grufarbete eljest
skyddade området, hvilket vid jemförelse med stadgandet i 22 § och
de skäl, som föranledt detta, syntes obilligt. Utskottet föreslår derför
nu ett ytterligare tillägg till ifrågavarande moment, hvarigenom jordegaren
uti der omförmälda fall tillerkännes rätt till dylik afgift. Men för
att på samma gång bereda grufinnehafvaren en lättnad, som kan i
någon mån anses motsvara den förpligtelse, som härigenom ålägges
honom utöfver hvad Utskottet förut föreslagit och Första Kammaren
godkänt, föreslås tillika, att den för tillgodonjutande af ofvanberörda
förmån för innehafvare af äldre grufva föreskrifna skyldighet att nedsätta
visst belopp i penningar eller obligationer må utbytas mot skyldighet
att för skada och intrång ställa borgen af sådan beskaffenhet,
som i 12 § sägs.''

Utskottet får alltså, i ändamål af sammanjemkning, hemställa,

att Kamrarne, hvardera med frånträdande af sina
förut fattade beslut beträffande 5 §, 22 § och 45 §
mom. a) i det förslag till lag angående eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter, om hvars antagande
Lag-Utskottet i Utlåtande N:o 55 hemstält,
ville antaga följande lydelse af 5, 22 och 45 §§ i
nämnda förslag till lag:

5 §•

Koncession må icke omfatta område öfverstigande ett
tusen sex hundra hektar.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

22 §.

Egare af jord inom det område, hvarå koncession meddelats,
vare berättigad att, utan deltagande i kostnaden för
arbetet, af koncessionsinnehafvaren erhålla en afgift, motsvarande
värdet af en sjuttiofemtedel af de stenkol och i sammanhang
dermed förekommande eldfasta leror, hvilka å området
vinnas och i dagen uppfordras; egande dock koncessionsinnehafvaren
att å denna afgift sig till godo afräkna så stor
del, som på det honom enligt 12 § anvisade område i dagen
sig belöper i förhållande till hela det område, koncessionen
omfattar. Åro inom det senare området flere jordegare, njute
de i hvad af afgiften dem samfäldt tillkommer lott efter som
de i jorden ega del. Koncessionsinnehafvaren skall för hvarje
arbetsår inom Januari månad nästföljande år till jordegaren
eller, der jordegare äro flere, till den person, hvilken de hafva
att utse, erlägga hvad enligt denna paragraf jordegare tillkommer.

45 §•

För stenkolsgrufva, hvartill rättighet genom inmutning
eller annorledes vunnits innan denna lag trädt i kraft, skall
grufvestadgan den 16 Maj 1884 i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, med följande undantag:

a) det afstånd, inom hvilket boningshus och annan i 3 §
grufvestadgan angifven åbyggnad äfvensom tomtplats och trädgård
äro enligt 11 och 26 §§ i samma stadga skyddade mot
grufarbete i dagen och under jord, skall, i öfverensstämmelse
med hvad i 2 § 1 stycket af grufvestadgan den 12 Januari
1855 fans förordnadt, beräknas, icke till 200, utan endast till
178,14 meter (100 famnar); dock må de i 16 § af denna lag
gifna bestämmelser om koncessionsinnehafvarens rätt att så
nära intill omförmälda byggnader och platser, som i samma
paragraf sägs, under jord framdrifva arbetet äfven gälla för
innehafvare af äldre stenkolsgrufva, så framt han för skada
och intrång, som genom sålunda framdrifvet arbete kunna
jordegare eller annan tillskyndas, före arbetets början ställer

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 58.

borgen hos Konungens Befallningshafvande, som i fråga om
sådan borgen har att iakttaga hvad i 12 § 2 mom. af denna
lag beträffande der omförmäld borgen är föreskrifvet; och
vare grufvans innehafvare derjemte skyldig att till egare af
jord inom de områden i dagen, hvilka, med utsträckning af
178,14 meter från förr berörda byggnader och platser, omgifva
desamma, i den ordning och med belopp, som 22 § af denna
lag med afseende å koncessionsinnehafvare bestämmer, erlägga
afgift för de stenkol och i sammanhang dermed förekommande
eldfasta leror, hvilka å samma områden vinnas och i dagen
uppfordras;

b) innehafvare af stenkolsgrufva vare berättigad att bearbeta
och tillgodogöra sig äfven de eldfasta leror, hvilka i
sammanhang med stenkolsfyndigheten förekomma;

c) för stenkolsgrufva skall utmål utläggas, då fyndigheten
blifvit genom borrning undersökt och prof å fyndigheten erhållits;
och må i utmål tilldelas ett område af högst 356,28
meter (200 famnar) i längd och bredd;

d) den årliga arbetsskyldigheten för stenkolsgrufva må
icke för hvarje inmutadt område eller utmål understiga hvad
som i värde motsvarar etthundra dagsverken; och gälle i fråga
om arbetets beskaffenhet hvad i 26 § 3 mom. af denna lag
är föreskrifvet;

e) afgift i stället för arbetsskyldighet enligt 41 § grufvestadgan
må icke för stenkolsgrufva ega rum;

f) hvilostånd å stenkolsgrufva må icke enligt 44 § grufvestadgan
förlängas; ej heller får nytt hvilostånd å grufvan meddelas,
med mindre än att arbetsskyldigheten blifvit fullgjord
för minst sex år från den tid, förut beviljadt hvilostånd gått
till ända;

g) om ordningen för grufdriften skall för innehafvare af
stenkolsgrufva gälla hvad i 4 kap. af denna lag är för innehafvare
af koncession föreskrifvet;

h) den tid, inom hvilken enligt 21 § grufvestadgan det
för utmåls tilldelande erforderliga arbete skall vara fullgjordt
och ansökning om utmål ingifven, skall i fråga om stenkolsgrufva,
som ej erhållit utmål före den 1 Januari 1887, beräknas
från sagde dag.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

Slutligen får Utskottet, under förutsättning, det båda Kamrarne
bifalla hvad Utskottet här ofvan föreslagit, göra hemställan om Kamrarnes
förklarande,

att Riksdagen, som funnit sig icke kunna i oförändradt
skick bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition,
för sin del antagit en

Lag

angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter af

den lydelse Kamrarnes, i anledning af Utskottets
hemställan ej mindre i Utlåtandet N:o 55 än
äfven i detta utlåtande, fattade sammanstämmande
beslut utvisa.

Stockholm den 7 Maj 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr Jöns Bengtsson i Gullåkra, med hvilken Herr Smedberg instämt:
»Emot Utskottets beslut i § 45 att tillåta de stenkolsgrufvebolag,
som nu finnas, endast aflemna eu borgensförbindelse för den skada och
intrång, som genom arbetet kan jordegare eller annan tillskyndas, får
jag anmäla min reservation. Enligt § 11 åligger det grufegare,

som erhållit koncession, att såsom pant för sådan skada hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande nedsätta ett visst belopp i penningar eller

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

vissa slags obligationer, och i Lag-Utskottets förra förslag både man
äfven för de äldre egarne bibehållit enahanda bestämmelser. Härigenom
hade man icke allenast gjort grufegarne likstälda, utan man hade
äfven i möjligaste måtto sökt betrygga jordegarne och andra att erhålla
skadestånd. Nu skulle de jordegare eller andra, som tillskyndades
skada utaf en grufegare, som bedref sin industri på grund af
koncessionstillstånd, vara tryggad för all den skada, som honom tillskyndades,
medan de jordegare eller andra, som ledo skada i följd af
den gruvbrytning, som verkstäldes på grund af inmutningsrätten, den
förhatligaste af alla och som framkallat så mycket skoj och svindel,
finge nöja sig med en säkerhet uti borgensförbindelser. Den säkerhet,
som finnes i en sådan, kan i våra dagar vara ganska klen, äfven om
den är till vederhäftigheten styrkt af Konungens Befallningshafvande,
hvilken myndighet ingalunda står i ansvar för det utfärdade vederhäftighetsbetyget.
Men äfven med bästa vilja kan Konungens Befallningshafvande
icke öfvervaka att den person, som i dag är vederhäftig,
äfven då ersättningen skall lemnas, eger betalningsförmåga; härpå lemnar
det dagliga lifvets erfarenhet det mest bedröfliga exempel. Man
må icke tro att det här är fråga om småsaker, då man tillåter grufegaren
att underminera andras husbyggnader; han kan derjemte till
följd af markens sättningar åstadkomma betydliga skador å dräneringar
och förstöra vattentillgången för husets och ladugårdens behof, hvarpå
exempel lär finnas från den äldsta stenkolsgrufvan Höganäs, i hvars
närhet hela byar nödgas hemta sitt vattenbehof från annat aflägset
håll. Att de, som utsättas för dessa skador, äfven böra tillförsäkras en
likstäld och verklig samt fullt betryggande säkerhet, helst den ersättning,
de skulle få för i deras egor utbruten stenkol, efter min uppfattning,
och som under frågans behandling är visadt, är allt för ringa
och obetydlig att uppväga de många andra olägenheter och obehag
som graf brytningen för närboende medför, torde af ingen, som icke
vill favorisera den ene medborgaren framför den andre eller den ene
på den andres bekostnad, böra eller kunna förnekas; och det var säkerligen
med tanken fäst härpå, som komiterade i sitt utlåtande härom
yttrade å sid. 55 § 11: »Utom den borgen, för lösen afjord inom

koncessionsområdet, som i punkten a) af denna § föreskrifves, är i
punkten b) infördt, ett stadgande om ställande af särskild säkerhet för
skada och intrång, som genom arbetet kan jordegare eller annan tillskyndas.
Detta stadgande har komitén ansett vara af behofvet synnerligen
påkalladt. I en sådan landsdel som Skåne vållar grufarbetet vida beBih.
till liiksd. Prof... 1886. 7 Sami. 30 Hcift. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58.

tydligare skada än i andra trakter, der grufdrift förekommer. Brytningen
försiggår nästan alltid under tätt bebyggda och uppodlade fält,
hvarför äfven med iakttagande af all möjlig försigtighet skada å byggnader,
dräneringar och dylikt allt emellanåt torde ifrågakomma. Det.
är då af ej ringa vigt, att städse ett till ersättningar disponibelt kapital
finnes att tillgå, så att den, som lidit skada af arbetet, så vidt möjligt
ej utsättes för risken att finna grufegaren oförmögen att fullgöra
sin ersättningsskyldighet. Saknaden af tillräcklig garanti i detta afseende
torde mycket hafva bidragit till inmutningssystemets förhatlighet,
då under den egentliga inmutningsperioden det verkligen inträffat
att jordegare, ehuru de vidtagit alla lagliga åtgärder till bevarande af
sin rätt, likväl gått miste om all ersättning för skada och intrång från
imnutarnes sida».

Och får jag på grund af nu anförda yrka afslag å 45 §.

Herr Näslund har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen inom Utskottet af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
eller frågan om samman]omkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
uti förevarande ärende.

Stockholm K. L. Beckman, 1886.