Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55 (Utlåtande 1884:LU55 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

N:o 55.

Ank. till Rikad. Kansli den 21 April 1884, kl. 2 e. m,

Lacj-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående
lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållandena mellan
kommunerna och enskilde i följd af reglering af gator,
torg eller andra allmänna platser i städer och köpingar
m. fl. orter.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad
en af Herr Moritz Rubenson afgifven motion, N:o 30, hvari påyrkas lagbestämmelser
för ordnande af rättsförhållandena mellan kommunerna
och enskilde i följd af reglering af gator, torg eller andra allmänna
platser i städer och köpingar m. fl. orter.

De två årtionden, som förflutit, säger motionären, sedan kommunerna
inom landet kommit i åtnjutande af ökad sjelfstyrelse, hade
att förete en tafla af allt jemt växande lif och verksamhet inom snart
sagdt alla de områden, å hvilka det blifvit kommunerna förunnadt att
utöfva denna sjelfstyrelse. Det nyvaknade intresset hade dervid icke
minst gifvit sig till känna i fråga om åtgärder för att inom städerna
och öfriga tätare bebyggda orter räta och utvidga förut varande och
anskaffa nya, i lämpliga rigtningar lagda, mot tidens fordringar å luft
och ljus svarande gator och öppna platser. Vid stadsplanernas uppgörande
och genomförande hade emellertid till följd af det allmännas
och de enskildes stridiga anspråk så stora svårigheter uppstått, att det
Bih. till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 35 Håft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

vore fara värdi, att, om anledningarna till dem finge qvarstå, kommunalrepresentationernas
nit för denna högvigtiga angelägenhet snart
skulle slappas, och bestämmelserna om stadsplaner till eu god del blifva
en lagstiftning endast på papperet. Derest det nu kunde visas, att
lagstiftaren i dessa stycken behandlat kommunerna styfmoderligt, att
han pålagt dem stora skyldigheter, men varit särdeles njugg vid bestämmande
af de rättigheter, utan hvilka de alldeles icke eller åtminstone
ej utan de största svårigheter mäktade uppfylla de på dem strida
anspråk, under det att han å andra sidan gjort det för de enskilde,
som förstode att begagna sig af den bristfälliga lagstiftningen i ämnet,
möjligt att till skada för det allmänna bereda sig obehörig vinst
på de jordstycken, som toges i anspråk för regleringarna, så vore
uppenbarligen tiden inne att fullkomna de bristfälliga lagarna ochjemnare
fördela rättigheter och skjddigheter mellan dem, som droge nytta
af regleringarna, så att deltagandet i kostnaderna för företagens genomförande
lämpades efter storleken af denna nytta.

Vid bedömande af frågan, huru vida vår lagstiftning i detta ämne
vore sådan den borde vara, vore det af vigt att få reda på huru man
i andra länder skilt mellan kommuner och tomtegare vid nya gators
utläggande eller äldres vidgande; ty, äfven om detaljerna af hit hörande
föreskrifter i vissa fall kunde vara beroende på lagstiftningsgrundsatser,
skiljaktiga från våra, eller på särskilda lokala förhållanden,
borde dock de ledande grundsatserna vara öfver allt desamma, enär de
för att vara rättvisa måste byggas på förhållanden, som framginge af
sakernas egen natur.

Af denna anledning'' lemnar motionären en redogörelse för åtskilliga
främmande länders föreskrifter i ämnet, samt säger sedan, att
det, som sålunda blifvit anfördt om den omsorg, med hvilken man nästan
öfver allt i Europa afvägt det allmännas och de enskildes rättigheter
och . skyldigheter, läte det ofullständiga och oefterrättliga i vår
egen lagstiftning framträda i synnerligen skarp belysning. Visserligen
föreskrefve den af Kongl. Maj:t utfärdade byggnadsstadgan för rikets
städer, att för hvarje stad skulle finnas plan för stadens ordnande och
bebyggande,, samt att stad ej finge byggas i strid mot gällande plan,
men huru litet den senare bestämmelsen vid uppkommande kollision
med egåre till mark, som berördes af planen, i sjelfva verket hade att
betyda, framginge bäst af det vilkor, som Kongl. Maj:l sett sig nödsakad
att fästa vid fastställande af hvar enda stadsplan i riket, det
vilkor nemligen, att planen skulle tjena till efterrättelse vid verkställighet,
i den mån sådant utan förnärmande af någons lagliga rätt kunde

Lag''Utskottets Utlåtande N:o 55.

ega ruin. Detta förbehåll syftade tydligen på gällande expropriationsförordning,
och om denna vore skrifven med hänsyn till tillvaron af
stadsplaner och skyldigheten för kommunerna att dem genomföra eller
åtminstone vore så affattad, att den kunde utan allt för stora svårigheter
och orättvisor tillämpas på de tvister af hvarjehanda slag, som
vid ett dylikt genomförande måste uppstå mellan kommunen och den
enskilde, kunde en vilkorlig fastställelse icke medföra särdeles stora
faror. Nu .åter vore förhållandet ett helt annat, hvilket motionären
härpå närmare visar med flere exempel å särskilda stadganden i
nämnda lag.

Expropriationsförordningens oförmåga att i de angifna fallen
hjelpa kommunerna att genomföra de af dem uppgjorda och af regeringsmakten
faststälda regleringsplanerna vore emellertid icke den enda,
icke ens den vigtigaste anledningen till att för ordnande af de rättsförhållanden,
hvilka uppkomme genom dessa planer, införa andra regler
än de, som i allmänhet vore gällande vid expropriationer för allmänt
nyttiga ändamål. En maning dertill af det allvarligaste slag läge i
omöjligheten för kommunerna att vid utläggande enligt stadsplanerna
af nya eller utdragna gator genom förut obebyggd mark i längden
reda sig i expropriationsmål med tillämpning af den i förordningens
§ 13 innehållna regel, att jorden, som för ändamålet behöfdes, d. v. s.
den mark, som åtginge till gatorna, hvarken mer eller mindre, skulle
betalas i penningar, efter hvad jord af lika beskaffenhet och godhet i
orten högst gälde. Om detta vore rigtigt, och det tillika kunde visas,
att hvarken rättvisa eller billighet fordrade, att denna grundsats skulle
i dylika mål tillämpas, kunde icke längre något tvifvel finnas derom,
att lagstiftaren borde ingripa.

Då egaren af en större, till trädgård, planteringsland, upplagsplats
eller dylikt förut använd tomt funne på grund af byggnadsverksamhetens
benägenhet att draga sig till den trakt, der tomten vore
belägen, tiden vara inne att bebygga densamma för egen räkning [eller
upplåta större eller mindre del åt andra till bebyggande, måste hans
första åtgärd vara att på lämpligt sätt indela tomten för detta ändamål,
d. v. s. draga gator genom densamma. Utan en sådan åtgärd
kunde det åsyftade målet icke vinnas. Hvarje sjelfständig tomt måste
hafva egen utgång till gata. Detta utgjorde ett oeftergifligt lagligt
vilkor för styckningen; och oberoende häraf vore det alldeles ogörligt
att derförutan ändamålsenligt i större utsträckning bebygga tomten med
vanliga boningshus. Den mark, som således af den oskiftade tomten
behöfde afsättas för gator, gånge dock till sitt. värde icke förlorad för

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

tomtegaren, enär de återstående, för bebyggande afsedda tomtdelarna
efter ett sådant afsättande och gatornas ordnande uppginge till ett
sammanlagdt värde, som aldrig understege, men i de ojemförligt flesta
fall öfverstege, mången gång högst betydligt, egendomens värde före
styckningen, något som vore lätt begripligt, om man besinnade, att det
vore längden af gränsen mot gata, som vore en af de mest bestämmande
faktorerna för tomters värde. Vid afyttrande af de särskilda
tomterna toge egaren derför i det här förutsatta fallet, att han verkstälde
styckningen och behölle eganderätten till gatorna utan att behöfva
följa en på förhand uppgjord stadsplan, betalning omedelbart
endast för tomten och icke för den utanför liggande gatan, men i detta
tomtpris inginge det värde, gatumarken hade före styckningen, enär det
blifvit dit öfverflyttadt derför, att gatan behäftats med den servitut,
att hon icke finge bebyggas, utan måste hållas öppen för tillträde till
vidliggande tomter. Det nu sagda gälde naturligtvis lika väl, vare sig
hela den stora, obebyggda arealen utgjorde en enda egendom, eller
den vore förut delad i flere fastigheter, hvilka på jemförelsevis korta
sträckor gränsade till gata men genom eu efter aftal mellan egarne
verkstäld reglering ordnades till vanliga byggnadstomter. I senare fallet
vore det således tomtegarnes gemensamma angelägenhet likasom
deras gemensamma fördel att afsätta mark för sammanhängande gator
öfver alla tomterna, alldeles så, som vid laga skifte mark till nödiga
vägar skulle tagas af oskifto. De på senare tider tillkomna städer,
som icke haft någon donationsjord att för ändamålet tillgå, samt köpingar
och andra tätt befolkade platser å landsbygden skulle ock säkerligen
aldrig kunnat bebyggas, om icke jordens egare utan ersättningutlagt
de gator, som fordrats för tillträde till de nybildade tomterna.

I de länder, hvilkas lagar icke påbjudit på förhand uppgjorda
regleringsplaner, framträdde gatornas egenskap af att i främsta rummet
vara tillkomna för tomternas ändamålsenliga styckande och bebyggande
klart och tydligt; och i dessa länder hade man, efter hvad
motionären förut visat, icke dragit i betänkande att göra gators anskaffande,
ja till och med deras anordnande och beläggande, på några
ställen jemväl anskaffande af inrättningar för deras belysande, till en
tomtegarnes uteslutande angelägenhet. Ja man hade icke ens tvekat
att strängt vidhålla denna grundsats, oaktadt tomtegarnes rätt till gators
anläggande öfver tomterna blifvit betydligt inskränkt med hänsyn
till det allmännas kraf, att de särskilda egarnes åtgärder måtte rätta
sig efter ett ändamålsenligt gatusystem. I dessa länder hade man ock
följdrigtigt lagt i kommunernas hand att afgöra, huru vida och på hvilka

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

vilkor de ville mottaga de af tomtegarne anlagda gatorna eller föredraga
att låta dem stanna i de enskildes ego.

Gators nu angifna egenskap att ursprungligen i främsta rummet
vara tillkomna för att sätta den enskilde tomtegaren i tillfälle att af
sin tomt draga all den nytta, som följde med det tätare bebyggandet
i trakten, kunde naturligtvis icke borttagas, äfven om det för den ytlige
betraktaren bortskymdes deraf, att lagliga föreskrifter om sättet för
gatornas framdragande blifvit meddelade för att hafva det största möjliga
gagn af samma gator, såsom de der tillika förmedlade den allmänna
rörelsen. Det vore först när detta allmänna intresse komme i kollision
med tomtegarens, så att denne på grund af den faststälda regleringen
nödgades dela sin tomt på ett mindre fördelaktigt sätt, än han eljest
kunnat, eller han hindrades från att på ett lagligt eller ändamålsenligt
sätt bebygga tomten eller genom kommunens beslut nödgades att låta
en reglering öfver tomten verkställas förr, än han sjelf önskade bebebygga
denna, det vore endast i dessa och dermed jemförliga fall, som
eu på förhand uppgjord stadsplan eller en utförd gatureglering kunde
utgöra giltig anledning att pålägga kommunen skyldighet att i de
båda förra fallen, så snart tomtegaren det begärde, efter fulla värdet lösa
mark för genomförande af planen invid hans egendom och, då kommunen,
sjelf begärde expropriation, i förskott betala gatumarkens fulla värde.
De här angifna synpunkter hade och, såsom förut visats, med eu sällspord
enstämmighet gjort sig gällande i främmande länders lagar,
äfven om detaljerna i stadgande^ vexlat.

Hvad nu vore yttradt om kommunens förhållande till tomtegare vid
utläggning af nya gator öfver obebyggd mark vore i en del fall och inom
vissa gränser tillämpligt i fråga om vidgning af befintliga och öppnande
af nya gator i bebyggda trakter, så att tomtegarens ersättning
för den mark, som behöfdes för dylika gator, borde minskas i den mån
han pröfvades hafva gagn af företaget, hvaremot rätt till lösen efter
fulla värdet borde honom tillerkännas, när gatornas framdragande och
den inskränkning i nyttj and er ätten, som följde med planens fastställande,
omöjliggjorde tomtens bebyggande på ett ändamålsenligt eller lagligt
sätt. Full ersättning borde åter lemnas för byggnader, hvilkas borttagande
för regleringens utförande påfordrades af kommunen.

Sedan motionären derefter sökt gendrifva de skäl mot hans nu
framstälda åsigter, som man hemtat dels från eganderättens helgd, dels
ock från erinringarne ej mindre derom, att den vinst, tomtegaren kunde
draga af regleringen, ofta vore stäld på framtiden och för öfrigt oviss,
under det att egendomsafträdet medförde en säker minskning i hans

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

egendom, än äfven derom, att det vore obilligt att låta den tomtegare,
hvars mark delvis loges i anspråk för en gata, lemna hvad dertill åtginge
utan ersättning eller mot en lösen, som beräknats med hänsyn
till den nytta, han hade af regleringen, under det att samma förmån
utan något vederlag tillfölle egaren till marken å motsatta sidan af
gatan, när icke något af denna mark behöfde utläggas till gatan; fortsätter
han sålunda:

Det vore emellertid icke allenast nu gällande bestämmelse om
det värde, hvartill expropriationsnämnderna skulle sätta den för gat.uregleringarna
lösta marken, som försvårade och hotade att i längden
omöjliggöra dessa regleringar. En annan, än vigt-igare orsak till detta
beklagansvärda förhållande läge, efter hvad redan blifvit i förbigående
antydt, i byggnadsstadgans oförmåga att trygga genomförande af de
stadsplaner, kommunerna nödgats enligt densamma uppgöra. Denna
stadga, som utfärdats på grund af Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,
vore för kommunerna i alla punkter bindande, och de enskilde
tomtegarne kunde med denna stadga och expropriationsförordningen i
hand intill det yttersta utkräfva sina rättigheter af kommunerna, men
dessa å sin sida hade i följd af dels bristen på tillräckliga civillagsbestämmelser,
en brist som ock framhållits i 1859 års komitéutlåtande
angående städernas byggnadsordningar, dels de befintligas obillighet
icke någon utväg att under alla omständigheter tvinga tomtegarne att
följa stadsplanerna, med mindre kommunerna antingen äfventyrade så
stora pekuniära uppoffringar, att det icke kunde blifva fråga om att
underkasta sig dem, eller ock måste drifva tomthandel i stor skala.

Motionären utvecklar sedermera detta närmare och sammanfattar
slutligen sina åsigter i ämnet på följande sätt.

Förestående utveckling gåfve vid handen, att vid expropriationer
för gator och allmänna platser helt andra regler borde rätteligen gälla
än de, som borde komma i fråga vid expropriationer, som icke omedelbart
rörde den, från hvilken marken skulle förvärfvas, hvarför ock ämnet
blifvit, med ett enda undantag, föremål för särskild lagstiftning i
flere förut uppgifna länder, äfven i Belgien, der man till en början
trött sig icke böra afvika från de allmänna expropriationsgrundsatserna.
Då dertill kom me, att hos oss icke för närvarande någon anledning
funnes alt göra ändring i reglerna för det vanliga slaget af expropriationer,
vore gifvet, att det här åsyftade ändamålet bäst tillgodosåges
genom särskilda bestämmelser för detta särskilda slag, alldeles så som
förut egt rum för vattenafledningsföretag. Att dessa bestämmelser måste
vara af civillags natur, vore af det föregående klart.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55. 7

Öfverst: ad ad es nu de anmärkningar, som förut i detalj framstälts
mot nu gällande expropriationsförordning, tillämpad på jords förvärfvande
för gaturegleringar, vore det icke vanskligt att i allmänna drag
angifva lämpliga hufvudbestämmelser i den tänkta nya civillagen. Der
borde nemligen stadgas skyldighet å ena sidan för tomtegare att icke
bygga i strid med stadsplan eller annat i vederbörlig ordning fattadt
beslut om gators eller allmänna platsers utläggande och å den andra
för kommunen, dels att, när en tomt vore så beskaffad, att den helt
och hållet toges i anspråk för regleringen, eller att hvad derefter återstode
icke lämpligen kunde bebyggas, lösa tomten vid anfordran efter
dess fulla värde med rätt att förvärfva jemväl hvad deraf efter regleringen
återstode till bebyggande, dels ock att, allt efter som byggnader
uppfördes i utvidgade gators eller platsers nya linier eller bebyggandet
efter angifna grunder försigginge å nya gator eller platser, förvärfva
gatumarken och använda den för sitt ändamål. Vidare borde den,
mellan hvars tomt och en ny gatulinie regleringen bildat ett jordstycke,
som icke finge eller lämpligen kunde sjelfständigt bebyggas, hafva rätt
att mot att utgifva fulla värdet enligt expropriationsnämnds bedömande
af kommunen lösa sig till detta jordstycke. Ville han ej begagna denna
sin rätt, borde kommunen å sin sida kunna göra anspråk på att efter
samma grund lösa hela den enskilda tomten. Samma rätt borde tillerkännas
kommunen i afseende å en tomt, som i andra än nyss angifna
fall blefve genom regleringen afstängd från alla gator. För det ökade
värde, vidliggande tomter erhölle genom nya gator och platser eller
äldres vidgning, borde tomtegaren lemna ersättning, som begränsades
med hänsyn bland annat till bestämmelserna om minsta tillåtna gatubredd.
Denna ersättning skulle utgå, ehvad något af tomten toges i
anspråk för regleringen eller icke, och afräknas i förra fallet från värdet
af den afträdda marken, så att ersättningen för den del af denna senare,
som läge närmast tomten intill ett visst afstånd derifrån, kunde
helt och hållet bortfalla, om tomtens tillökade värde pröfvades uppgå
till eller öfverstiga den afträdda delens värde. Ytterligare borde efter
expropriationsnämndens bedömande tomtegaren vara skyldig att för
hvad honom frånginge taga hela eller en del af den honom tillkommande
ersättning i annan mark. Ville kommunen öppna en ny gata,
innan bebyggandet af vidliggande tomter börjats, borde lösen bestämmas
efter markens och derå befintliga byggnaders fulla värde, och omförmälda
ersättning af tomtegarne utgifvas, i den mån de ville för sina
tomter göra sig gatan till godo.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

Att icke någon ändring behöfde ske i nämndens sammansättning
eller i de processuella regler för expropriationsförfarandet, som icke
stode i omedelbart sammanhang med en eller annan af ofvan angifna
nya grundsatser, och att följaktligen den tänkta nya lagen kunde och
borde i dessa delar hänvisa till den allmänna expropriationsförordningen,
folie af sig sjelf.

Med stöd af det anförda föreslår motionären Riksdagen besluta
»att hos Kongl. Ma:jt anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i ofvan
antydda rigtning för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser
i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande enahanda
regler som för förstnämnda slag af orter anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas.»

Frågan om nya lagbud för ordnande af de rättsförhållanden, som
uppkomma vid genomförande af gaturegleringar i tätt befolkade orter,
torde förtjena Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Enligt gällande
förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof kan och
får vid bestämmande af ersättningens belopp afseende icke under några
omständigheter fästas å den vinst, som genom det företag, för hvars
skull expropriation medgifvits, för egaren till den afstådda jorden uppkommer
med afseende å den jord, han får i behåll. Att sålunda undantag
från nämnda grundsats icke kan ega rum är, enligt hvad man redan
länge funnit, mindre tillfredsställande. Rikets år 1863 församlade
Ständer beslöto formligen den ändring i då gällande expropriationslag,
att, om endast en del af jord eller lägenhet skulle afträdas och för återstoden
uppkomme synnerlig vinst i följd af den afsedda anläggningen,
sådant borde vid ersättningens bestämmande tagas i beräkning. Till
grund för detta beslut låg hänsyn bland annat till expropriation för
gator, torg och allmänna platser. Nämnda ändring vann dock icke
Kongl. Maj:ts bifall. Ett inom Första Kammaren vid 1882 års riksdag i
samma syfte väckt förslag hade icke heller någon framgång, enär LagUtskottets
deröfver afgifna afstyrkande utlåtande N:o 54 blef af Riksdagens
båda Kamrar bifallet. Af hvad som yttrades mot antagande af
omförmälda nya grundsats framgår emellertid, att egentliga orsaken dertill,
att den icke lyckades vinna insteg i den svenska lagstiftningen an -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

gående expropriation, vore att söka deri, att det område, inom hvilket
den borde gälla, icke fans vederbörligen begränsad^ En sådan begränsning
är nu af motionären föreslagen, hvadan omförmälda hinder
mot sagda grundsats’ antagande i vår rätt kan anses vara undanröjdt,
om nemligen gränsen är vorden eller varder dragen å rätta stället.’ ’
De i motionen närmare angifna svårigheter för kommunerna att genomföra
stadsplanerna härröra hufvudsakligen deraf, att kommunernas
åliggande att ställa sig sådana planer till efterrättelse är uteslutande
grundadt å föreskrifter, dem Konungen meddelat i kraft af den honom
tillkommande rätt att ensam lagstifta i mål, som röra rikets allmänna
hushållning. Medan i andra länder icke allenast de för städer och andra
tätt befolkade orter gällande gemensamma bestämmelser rörande
bebyggandet, utan äfven de särskilda orternas byggnadsordningar tillkommit
i samma ordning, som för stiftande af allmän lag är bestämd,
har i vårt land till och med sjelfva byggnadsstadgan för rikets städer
af den 8 Maj 1874 med deri innehållna föreskrifter om stadsplaner af
Konungen utfärdats på den administrativa lagstiftningens väg och kan
således utan Riksdagens medverkan af Konungen ensam ändras eller
upphäfvas. Rubbning i detta förhållande bör desto mindre sättas i fråga,
som det står i full öfverensstämmelse med hvad i andra grenar af den
ekonomiska lagstiftningen är stadgadt; men å andra sidan är det nödvändigt
att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska
lagstiftningens väg utfärdas, icke stöter på oöfvervinneliga
svårigheter till följd deraf, att de i tillämpningen komma i strid med
civilrättsliga bestämmelser. Att en sådan stridighet i betänklig grad
förefinnes mellan byggnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika
från stadsplanen och bestämmelser i expropriationsförfattningen, är
i motionen ådagalagdt. Om egare till tomt, hvaraf en del är bestämd
att utläggas till gata, begär att få bebygga denna del, måste kommunen,
derest den vill hålla stadsplanen vid makt, expropriera samma del,
äfven om egaren skulle kunna utan olägenhet och skada för sig uppföra
den tillämnade byggnaden å annat ställe af tomten i full öfverensstämmelse
med stadsplanen. Då förbudet att bygga i strid med sådan
plan icke har civillags natur, är tomtegare icke ovilkorligen skyldig
att sälja planen. Kommunen å sin sida kan ej heller tillförbindas att
på tomtegares begäran lösa en till gatumark afsedd tomtdel. Följden
af de med hvarandra jemnlöpande lagstiftningarne är således den, att den
af Konungep ensam utfärdade författningen, byggnadsstadgan, i alla kollisionsfall
blir utan kraft. Detta missförhållande kan icke undanrödjas
på annat sätt, än att det lagstadgande, som innehåller förbud mot att
Bih till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 35 Raft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

bygga i strid med stadsplan, erhåller civillags natur och att jemväl i sådan
lag bestämmes, om och när kommun är skyldig att förvärfva gatumark,
invid hvilken byggnad i enlighet med stadsplanen uppförts. Endast
på denna väg kan nödig säkerhet vinnas derför, att det med stadgandet
om stadsplaner afsedda ändamål, sunda och rymliga gator, verkligen
uppnås.

Ett civilrättsligt stadgande af nyssangifna innehåll har sin lämpliga
plats icke i den allmänna expropriationsförordningen utan i en
särskild författning. Men äfven andra skäl tala för att i en sådan
författning samla alla de civilrättsliga bestämmelser, som angå gat-uregleringar.
Sådant ifrågasattes redan af den komité, hvilken den 31 December
1859 afgaf underdånigt betänkande angående städernas byggnads-,
brand- och hamnordningar. Nämnda komité yttrade i förevarande
afseende följande:

»I flere Byggnads-Ordningar meddelas föreskrifter, att egare eller
innehafvare af tomter skola under vissa förhållanden vara skyldiga att
afstå desamma antingen till andra personer eller till staden, stundom
till och med utan lösen. — Sådan skyldighet har blifvit stadgad hufvudsakligast
för de fall, då hus afbrunnit eller för bofällighet måste rifvas
och hela tomten eller någon del deraf erfordras för gatas utvidgande
eller rätande, eller för att räta förut sneda eller krokiga tomtlinier,
eller för att bereda nödigt utrymme åt bredvid liggande trånga
gårdar; då, efter det ena hel trakt blifvit af vådeld förhärjad och derefter
undergått ny reglering, tomter eller delar deraf ansetts böra utläggas
till gator eller andra allmänna platser eller tomterna eljest undergå
förändring; samt då obebyggd tomt icke inom viss utsatt tid
bebygges. — — — — — — — — — — — — —

Emellertid höra, enligt komiténs omdöme, de bestämmelser, som, i
afseende å ifrågavarande ämnen, kunna anses böra meddelas eller
bibehållas, åtminstone såvidt de angå fria tomter, till civillag och böra
följaktligen hvarken i byggnadsordningarne finna plats eller tillvägabringas
på det sätt, som för ekonomisk lagstiftning är stadgadt. — —

Ehuru uti Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och den
27 November 1854 redan finnas allmänna stadganden, hvilka afse äfven
stadstomters afstående för allmänt behof, hafva likväl, efter utfärdandet
af dessa förordningar, bestämmelser rörande nyss omförmälda ämne blifvit
införda uti åtskilliga nya Byggnads-Ordningar, hvilket visar, att hvad

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

berörde förordningar innehålla icke ansetts tillfyllest eller på de fall,
som Byggnads-Ordningarne afse, fullt tillämpligt. De omständigheter,
hvarutinnan stadganderne i Byggnads-Ordningarne, rörande ifrågavarande
ämne,'' hufvudsakligast skilja sig från expropriations-lagen äro,
att i Byggnads-Ordningarne blifvit, på sätt ofvan förmäles, bestämdt i
Indika fall, tomt skall afstås, så att icke Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
vid hvarje särskildt tillfälle erfordras, samt att, då lösen skall gifvas
för tomt med hvad derå finnes, denna lösen blifvit bestämd att utgå
till fulla värdet, oftast utan, men stundom med förhöjning, som i ytterst
få fall blifvit utsatt så hög som expropriationslagen innehåller. De
grundsatser, Indika sålunda blifvit i Byggnads-Ordningarne följda, synas
för lagstiftningen i de ämnen, hvarom här är fråga, ega företräde
framför dem, som uti nu gällande allmänna expropriationslagen äro uttalade,
och komitén har derföre velat undvika att, i afseende å tomts
afstående för ifrågavarande behof, föreslå hänvisande till expropriationslagen,
utan anser att nya bestämmelser, stödda på förstnämnda grundsatser,
böra såsom tillägg till omförmälda lag utfärdas.»

De vid gaturegleringars genomförande uppkommande rättsförhållanden
mellan kommun och jordegare äro enligt Utskottets åsigt till sin
natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer i allmänhet.
Nya gators anläggande öfver stora, obebyggda tomter är, såsom
motionären närmare utvecklat, minst lika nödvändigt för ett ändamålsenligt
användande af tomterna som för rörelsens behof; och den omständighet,
att gatorna skola läggas efter en på förhand uppgjord plan
kan icke betaga dem egenskapen att vara utfartsvägar för vidliggande
tomter och bilda byggnadslinier för dessa. Denna deras egenskap och
den deraf beroende förhöjning i byggnadstomternas värde, som uppstår
i följd af gatornas utläggning och anordning, utgöra enligt Utskottets
mening giltiga anledningar för lagstiftaren att i detta likasom i det analoga
fallet vid vattenafledningsföretag medgifva undantag från den för expropriation
af endast en del af fastighet gällande allmänna grundsats, att den
vinst, som för den återstående fastighetsdelen genom företaget uppstår,
icke får komma i betraktande vid ersättningens bestämmande. Det är
dock klart, att en gräns måste sättas för tomtegares skyldighet att å
honom tillkommande ersättning vidkännas afdrag för vinsten, likasom
att äfven vid gaturegleringar fall kunna förekomma, då afdrag icke bör
ega rum. Å andra sidan måste den godtgörelse för beredda förmåner,
hvilken utgör skäl för afdrag, följdrigtigt medföra det stadgande, att
sådan godtgörelse bör direkt lemnas af egare till en vid ny gata belägen
tomt, som alldeles icke tages i .anspråk för gatan. Tiden för ut -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

gifvande af ifrågavarande godtgörelse under ena eller andra formen
måste naturligtvis vara beroende af tiden, när tomtegare kommer i åtnjutande
af omförmälda förmåner. Om beskaffenheten af de närmare
bestämmelser, som i nu angifna hänseenden må vara erforderliga, kan
emellertid Utskottet icke bilda sig någon mening förr än den utredning
skett, som måste föregå lagförslagets uppgörande.

I motionen finnas närmare angifna några fall, för hvilka nu gällande
expropriationsförordning icke innehåller de bestämmelser, som äro
nödiga för att bereda kommunerna utväg att genomföra alla delar af
stadsplanen. För dessa fall torde i den ifrågasatta nya lagen jemväl
böra meddelas föreskrifter. Huru vida åter de sätt för frågornas lösning,
som motionären i allmänna drag angifvit, äro de rätta eller icke, derom
anser sig Utskottet i sakens närvarande skick icke kunna eller böra ingå
i bedömande; Utskottet vill endast göra den erinran, att, om, hvad ju
möjligen kan vara ändamålsenligt, kommunerna anses böra utrustas med
rättighet att vid expropriation för gaturegleringar i vissa fall lemna vederbörande
egare jord i vederlag, dylik rättighets utöfning bör, på det
den enskilde tomtegarens rätt må vara skyddad, göras beroende deraf, att
vederlagsjord kan anvisas inom det område, som af gaturegleringen beröres.

Slutligen anser Utskottet, lika med motionären, att den ifrågasatta
nya lagen bör i afseende å expropriationsförfarandet hänvisa till den
allmänna expropriationsförordningen.

På grund af hvad sålunda anförts får Utskottet, med anledning
af motionen, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser för ordnande af de
rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och
enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller
allmänna platser i stad eller i köping eller å annan
ort, för hvars bebyggande stadganden, lika med de
för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens
täthet tillämpas.

Stockholm den 21 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1884.