Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1886:LU53 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

N:o 53.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 April 1886, kl. 3 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående vissa delar af rättegången i
brottmål.

Kongl. Maj:t har under den 22 sistlidne Januari till Riksdagen aflåtit
en så lydande proposition:

»Sedan Nya Lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, på de grunder,
som äro angifna i Beredningens den 6 Juni 1884 afgifna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning, utarbetat ett förslag till lag angående
vissa bestämmelser om rättegången i brottmål, och nämnda förslag undergått
föreskrifven granskning i Högsta Domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande
af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll,
härmed jemlikt 87 § Regeringsformen hafva i nåder föreslagit Riksdagen
att antaga bifogade förslag till lag angående vissa delar af rättegången i
brottmål».

Det propositionen bifogade lagförslaget linnes här nedan i detta utlåtande
intaget.

Propositionen har af Kamrarne blifvit hänvisad till handläggning af
Lag-Utskottet; och får Utskottet, som numera fullbordat granskningen af
den Kongl. propositionen, härmed öfver densamma till Riksdagen afgifva
utlåtande.

Vid en jemförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget, å ena sidan,
och de för närvarande gällande lagbestämmelserna i förevarande ämnen med
den utveckling, de i tillämpningen erhållit, å andra sidan, finner man, att
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Samt. 25 Höft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

förslaget icke innehåller några väsentliga nyheter. De ämnen, hvilka i förslaget
behandlas, stå också i ett så nära sammanhang med så väl domstols -organisationen som ock hela rättegångsförfarandet i brottmål, att det icke
lärer varit möjligt att vid deras utbrytande ur Nya Lagberedningens förslag
till rättegångsväsendets ombildning komma till ett annat resultat i afseende
å omfattningen af de nu föreslagna förändringarna. Vid sådant förhållande
och då praxis på ett sätt, hvaröfver klagomål sällan försports, utfylt de luckor,
som onekligen förefinnas i nu gällande lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med framläggandet af förevarande förslag kunnat anstå
till dess det visat sig, i hvilken rigtning det vidare arbetet på förbättringar
i vår processlagstiftning kommer att gå. Emellertid måste det å andra sidan
erkännas vara principielt origtigt att i så vidsträckt män, som hittills varit
fallet, åt domstolarnes och öfriga myndigheters praxis öfverlemna det närmare
reglerandet af de i föreliggande lagförslag behandlade förhållanden, hvilka
äro af en djupt ingripande betydelse för de enskilde statsmedlemmarnes frihet
och välfärd. Då härtill kommer, att förslaget i sin helhet, ej mindre i
hvad det endast utgör en kodifikation af redan nu tillämpade rättsregler än
äfven i de nya bestämmelser, som deri meddelas, synes vara af en, med
hänsyn till öfriga nu bestående processuella förhållanden, tillfredsställande
beskaffenhet, lära de ofvan antydda omständigheterna icke böra utgöra hinder
för dess antagande, äfven om man kan förutsätta, att dess innehåll i en icke
alltför aflägsen framtid måste underkastas förändringar i sammanhang med
rättegångsväsendets fullständiga ordnande.

Under det föreliggande förslagets granskning har Utskottets uppmärksamhet
blifvit fäst å eu omständighet, som under dess förberedande behandling
icke synes hafva tagits i betraktande, nemligen i hvad mån detsammas antagande
kan inverka på den särskilda form af rättegång i brottmål, som
gäller för krigsdomstolarne. I 64 § af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången derstädes den 11 Juni 1868 stadgas: »I allt öfrigt, som ej här
ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång vid krigsdomstol, till efterrättelse
hvad i allmän lag eller särskilda författningar om rättegång i brottmål
ocli hvad dertill hörer finnes föreskrift et, der det tillämpligt är.» Af
såväl innehållet i denna § som ock af de naturliga reglerna för förhållandet
mellan allmän lag och speciallag drager Utskottet den slutsats, att i de fall,
der bestämmelserna i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
i ett eller annat afseende befinnas afvikande från föreskrifterna i det
nu föreliggande lagförslaget, de förstnämnda bestämmelserna fortfarande skola
tillämpas, äfven om förslaget varder upphöjdt till lag. Utskottet, som icke
ansett nödigt att ingå i någon fullständig undersökning af alla de fall, der
en sådan afvikelse eger rum, inskränker sig till att såsom exempel anföra

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

följande båda fall: I 2 § af 1 kapitlet i förslaget öfver]emnas åt åklagaren
att pröfva, huruvida hos honom gjord angifvelse om brott är grundad på
sannolika skäl, så att åtal må anställas. Någon sådan pröfningsrätt tillkommer
ej de myndigheter, som ega besluta om åtal för brott hörande under
krigsdomstols behandling; jemför 27, 28 och 29 §§ i ofvan åberopade förordning,
28 § sådan den lyder genom förordningen den 7 Oktober 1881. I
olikhet med hvad i förslagets tredje kapitel föreskrifves om vilkoren för
häktning, stadgas i 60 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes: »Varder rymmare, som till manskapet hörer, ertappad, då skall
han i häkte tagas. — Lag samma vare, om officer, som begått rymningsbrott,
derför honom, enligt strafflagen för krigsmagten, kan ådömas annat
straff än blott afsättning.» Dessa bestämmelser lära enligt Utskottets åsigt
bibehålla gällande kraft utan afseende å hvad om vilkoren för häktning i
allmänhet varder stadgadt.

I anledning af föreskriften i 18 § af förslagets tredje kapitel, att ransakning
med häktad person skall börjas å landet inom tio dagar och i stad
inom tre dagar, efter det hos Rätten eller domaren blifvit anmäldt, att målet
hänskjutits till domstol, torde någon tvekan kunna uppstå, när sådan anmälan
bör anses hafva skett i afseende å mål, som skola handläggas af krigsrätt.
Dessa domstolar äro nemligen ej permanenta, utan sammankallas, då sådant
finnes erforderligt; och man kunde vid slikt förhållande ifrågasätta, att nyssnämnda
tid borde räknas från det anmälan skett hos någon af krigsrättens
ledamöter, exempelvis auditören. För ett dylikt antagande synes dock stöd
i lagens uttryckssätt saknas, hvarför man måste anse, att sådan anmälan,
som i nämnda § afses, ej kan ske annorlunda än hos den samlade krigsrätten.
Deremot synes det åligga den befälhafvare, som enligt 5 § af förordningen
om krigsdomstolar egen förordna krigsrätt, att, i öfverensstämmelse med
de i förslaget meddelade föreskrifter för Konungens Befallningshafvande och
polismyndighet, tillse, att onödigt dröjsmål ej eger rum med målets hänskjutande
till domstol och verkställande af anmälan derom hos domstolen,
livilket i nu ifrågavarande fall betyder skyndsamt sammankallande af krigsrätten.

Innan Utskottet öfvergår till en framställning af de få anmärkningar,
till hvilka Utskottet funnit förslaget gifva anledning, vill Utskottet i korthet
beröra ytterligare en omständighet, som vid förslagets granskning inom Utskottet
blifvit framhållen, men icke ansetts böra föranleda någon ändring i
förslagets bestämmelser. Den erinran mot förslaget, som sålunda gjorts, afser
den vidsträckta befogenhet, som förslaget i åtskilliga afseenden tillägger
polismyndigheterna, särskildt med afseende å den i andra kapitlet behandlade
förundersökningen.

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 53.

Det är bekant, att lagstiftarne i åtskilliga främmande land funnit
nödigt att öfverlemna denna del af förfarandet i brottmål åt särskilda domare
(undersökningsdomare), lios Indika naturligtvis finnas bättre förutsättningar
än hos de underordnade polismyndigheterna i vårt land för att undersökningen
skall verkställas på sådant sätt, att kränkning af enskilde medborgares rätt
ej derigenom sker. Då emellertid förhållandena hos oss hittills ej medgifvit
införande af sådana särskilda domare, har förundersökningen måst anförtros
åt polismyndigheterna. Men skall det med denna undersökning afsedda
ändamål kunna vinnas, måste också den myndighet, åt hvilken undersökningen
uppdrages, utrustas med sådan befogenhet, att myndigheten med utsigt till
framgång kan bedrifva densamma. Härtill torde äfven kunna läggas, att om
man ock hos de tjensteman, åt hvilka på landsbygden förundersökningen i
regeln är anförtrodd, nemligen länsmännen, icke i allmänhet kan förutsätta
så stora insigter, som i förevarande afseende vore önskvärdt, erfarenheten
dock icke gifver stöd åt det antagande, att deras utrustande med alla för
den förberedande undersökningens ändamålsenliga bedrifvande nödiga befogenheter
skulle medföra någon fara för statsmedborgarnes personliga frihet samt
öfriga rättigheter. I sådant afseende vill Utskottet särskilt hänvisa till det
sätt, hvarpå desse tjensteman utöfvat den rätt att efter egen pröfning företaga
häktning, som redan för närvarande tillkommer dem. Den ytterligare
utvidgning af deras befogenhet, som nu föreslås, bör för öfrig! vara egnad
att ytterligare stärka deras känsla af ansvar och dermed följande förpligtelse!-,
på samma gång som deras bildningsgrad under den fortgående samhällsutvecklingen
torde komma att alltjemt höjas.

Såsom redan blifvit antydt, har Utskottet funnit förslagets detaljbestämmelser
icke gifva anledning till några väsentliga anmärkningar. I
sammanhang med redogörelsen för de obetydliga ändringar i samma bestämmelser,
som Utskottet ansett sig böra föreslå, vill Utskottet äfven fästa
Riksdagens uppmärksamhet vid några särskilda stadganden i förslaget, hvilkas
tolkning vid förslagets behandling inom Utskottet föranledt någon tvekan.

I 5 § af första kapitlet stadgas: »Målsegande eger tala a brott utan
att anlita allmän åklagare. Hör brottet under allmänt åtal, skall dock
åklagaren om sådan talans anställande underrättas så tidigt, att han kan i
målet föra talan.» I afseende å denna bestämmelse har någon tvekan yppats,
huruvida densamma innefattar hinder för domstolen att företaga målet till
handläggning, innan åklagaren blifvit behörigen underrättad, eller om dermed
endast afses, att målet icke får afdömas, förr än föreskrifven underrättelse
blifvit åklagaren meddelad. Utskottet, som för sin del, i likhet med Statsrådet
och Chefen för Justitiedepartementet och på de af honom till statsrådsprotokollet
den 22 sistlidne Januari anförda skäl, anser den grundsatsen rig -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

tig, att målet icke bör till handläggning företagas, förr än målseganden visat,
att det nämnda vilkoret blifvit uppfyldt, finner också denna grundsats vara
i §:ns anförda lydelse tillräckligt tydligt uttryckt, hvarför Utskottet icke velat
föreslå någon ändring deri.

I anledning af det i 4 § af andra kapitlet förekommande uttrycket »den
åklagare, som är behörig att åtala brottet», vill Utskottet erinra, att flere
än en åklagare kunna vara behörige att åtala samma brott, hvarför det i
sådana fäll är tillräckligt, att en af desse underrättas om den i §:n åsyftade
omständighet.

I afseende å husransakan stadgas i 22 § af samma kapitel, att husbonde
eger öfvervara sådan ransakan äfvensom att, om han ej träffas, hans
hustru och hemmavarande husfolk ega samma rätt. I 2 punkten af den
derpå följande 23 § heter det åter: »Har husransakan skett i husbondens

och husfolkets frånvaro» etc. Med hänsyn till omförmälda bestämmelse i
22 § har Utskottet ansett de sist anförda orden »i husbondens och husfolkets
frånvaro» böra utbytas mot orden »utan att husbonden, hans hustru
eller husfolk dervid varit tillstädes.»

De uti senare stycket af 25 § i andra kapitlet, på grund af anmärkning
inom Högsta Domstolen, tillagda orden »der qvinligt biträde finnes att
tillgå» har Utskottet ansett böra ur förslaget utgå. De skulle kunna gifva
anledning till onödigt sårande af den qvinliga blygsamheten, och der en i
dylika förrättningar förfaren qvinna icke finnes att tillgå, torde väl äfven eu
i sådant afseende mindre förfaren qvinna kunna efter vederbörlig anvisning
verkställa erforderlig undersökning.

I 4 § af tredje kapitlet synes ordet »eller» mellan siffrorna 2 och 3
böra utbytas mot ordet »och».

Vid 12 § i samma kapitel vill Utskottet erinra, att åt ordet »genast»
ej torde böra gifvas en så sträng tolkning, att om ransakning vid Rätten kan
anställas, visserligen ej samma dag, men till exempel dagen efter personens
häktande, han ändock ovilkorligen bör afföras till det allmänna ransakningshäktet
för orten. Pröfningen af de omständigheter, hvilka kunna föranleda
en sådan friare tillämpning af ifrågavarande föreskrift, torde kunna öfverlernnas
åt den myndighet, som har att verkställa de i §:n omförmälda åtgärder,
och synes denna myndighet dervid böra taga hänsyn jemväl till beskaffenheten
af den lokal, der den häktade kan i afvaktan på ransakningen förvaras.

I 21 § af samma kapitel stadgas bland annat: »Utan hinder af beslut,
som af Rätten kan vara fattadt i fråga om den tilltalades häktande
eller lösgifvande, eger Rätten efter omständigheterna lösgifva eller ånyo häkta
den tilltalade.» Då, enligt Utskottets tanke, Rätten bör ega att fritt be -

Lag-Utskottets Utlåtande JSI:o 53.

sluta om den tilltalades lösgifvande eller häktande utan hinder af beslut, som
meddelats jemväl af annan domstol eller myndighet, har Utskottet ansett
orden »af Rätten» höra ur nyssnämnda stadgande uteslutas.

Da det i 34 § af tredje kapitlet föreskrifves, att i fråga om qvarstad
och skingringsförbud, som enligt nämnda § meddelas, skall gälla hvad om
enahanda åtgärder i tviste- och utsökningsmål tinnes stadgadt, har Utskottet
funnit något tvifvelaktigt, huruvida bestämmelsen i 159 § Utsökningslagen
om ställande af pant eller borgen är härutinnan tillämplig. I de fall, då
Rätten eller Öfverexekutor af eget initiativ eller på åklagarens yrkande och
i det allmännas intresse förordnar om qvarstad eller skingringsförbud, lärer
fordran af pant eller borgen icke kunna uppställas; hvaremot Utsökningslagens
nyssnämnda bestämmelser synas fullt tillämpliga, då målsegaren, till
skyddande af sin rätt till skadestånd, yrkar sådant förordnande. De antydda
betänkligheterna hafva dock icke ansetts böra föranleda någon ändring af
§:ns ordalydelse. Deremot har Utskottet funnit uttrycket »qvarstad eller
skingringsförbud» i tredje stycket af samma § lämpligen kunna utbytas mot
orden »qvarstad och skingringsförbud.»

I anledning af den i 35 § meddelade bestämmelse, att Rätten egen
besluta, att embets- eller tjensteman, hvilken är tilltalad för brott, som kan
medföra afsättning från embete eller tjenst, skall afhålla sig från utöfning af
embetet eller tjensten, har Utskottet fäst sin uppmärksamhet dervid, att fall
förekomma, der en domstol häller ransakning, men en annan afdömer målet.
Så är till exempel förhållandet med åtskilliga i förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes omförmälda mål, i hvilka krigsöfverdomstol
eger att omedelbart döma, men undersökning skall hållas vid krigsrätt. I
dylika fall synes rätten att förordna om den tilltalades försättande ur tjenstgöring
otvifvelaktigt böra tillkomma den domstol, som eger att i målet döma,
men icke den domstol, vid hvilken ransakningen hålles.

Under Högsta Domstolens granskning af lagförslaget anmärktes vid 1
§ af första kapitlet, att det uti motsvarande stadgande i förordningen om
nya strafflagens införande begagnade uttrycket »då ege» blifvit i förslaget
utbytt mot »eger»; och ansågs denna förändring, hvarigenom sjelfva lagbudets
imperativa form gått förlorad, icke innefatta någon förbättring; hvarjemte
tillädes, att samma anmärkning kunde göras mot en mängd andra §§ i lagförslaget.
I det för Riksdagen nu framlagda förslaget har den sålunda gjorda
anmärkningen föranledt rättelse i den särskildt omförmälda 1 § af första
kapitlet, men deremot icke i åtskilliga andra §§. Utskottet, som delar berörda,
i .Högsta Domstolen uttalade mening, har ansett motsvarande ändring
böra vidtagas jemväl i de §§, der sådan icke skett.

I 4 § af första kapitlet, 15, 26 och 27 §§ af andra kapitlet samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

10 § af tredje kapitlet omtalas åtskilliga skriftliga bevis och besked, som
skola af vederbörande myndighet på begäran meddelas; hvarjemte 5 § af
första kapitlet synes förutsätta skyldighet för åklagaren att meddela skriftligt
bevis, att underrättelse af den i §:n omförmälda beskaffenhet blifvit honom
lemnad. Samtliga dessa bevis synas vara af den beskaffenhet, att de
böra afgiftsfritt tillhandahållas. Utskottet har dock icke ansett lämpligt att
införa bestämmelse derom i det nu föreliggande lagförslaget, utan torde Riksdagen
böra i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förordna, att dessa
bevis och besked må utan afgift vederbörande meddelas.

Med stöd af hvad Utskottet nu andragit, och under åberopande i öfrig!
af hvad som anförts ej mindre af Nya Lagberedningen dels i dess betänkande
om rättegångsväsendets ombildning och dels i motiven till nu föreliggande
förslag än äfven i bilagorna till Kongl. Maj:ts proposition, får Utskottet
hemställa,

att Riksdagen ville,

1) med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande proposition
icke kan bifallas i oförändradt skick, för sin del antaga följande

Lag

angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Med upphäfvande af 16 § 1, 6, 7 och 8 mom. samt 19 § i förordningen
den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall, och af 20 kap. 4 § rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lyder i nämnda förordning, så ock med ändring af hvad lag
och författningar i öfrigt innehålla häremot stridande, stadgas som följer:

1 KAP.

Om åtalsrätt och skadeståndstalan.

§ 1.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej finnas i lag uttryckligen
undantagna. Innefattar en handling flera brott, och hör någotdera under
allmänt åtal, ege ock för de öfriga allmänt åtal rum, äfven om de eljest
äro derifrån undantagna.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

2 §•

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Allmän åklagare skall tala å brott,
som hör under allmänt åtal, ändå att
angifvelse derom ej sker. En hvar
har rätt att om sådant brott göra angifvelse
hos åklagaren; på hans pröfning
ankommer dock, om angifvelse är
grundad på sannolika skäl, så att åtal
må anställas.

Om rättighet att anställa åtal för
vissa öfverträdelser af föreskrifter angående
allmänna hushållningen i riket
gäller hvad i särskilda stadgar derom
sägs.

(Utskottets förslag.)

Allmän åklagare skall tala å brott,
som hör under allmänt åtal, ändå att
angifvelse derom ej sker. En hvar
har rätt att om sådant brott göra angifvelse
hos åklagaren; på hans pröfning
ankomme dock, om angifvelse är
grundad på sannolika skäl, så att åtal
må anställas.

Om rättighet att anställa åtal för
vissa öfverträdelser af föreskrifter angående
allmänna hushållningen i riket
galle hvad i särskilda stadgar derom
sägs.

3 §•

Varder brott, som ej hör under allmänt åtal, hos allmän åklagare af
målsegande skriftligen angifvet, och finnes angifvelsen grundad på sannolika
skäl, skall åklagaren tala å brottet, der det ej är sådant, att det enligt lagmå
åtalas endast af målsegande.

4 §•

Är skriftlig angifvelse om brott gjord hos allmän åklagare, vare han
pligtig att derom meddela skriftligt bevis, der angifvaren det äskar.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Målsegande eger tala ä brott, utan
att anlita allmän åklagare. Hör brottet
under allmänt åtal, skall dock åklagaren
om sådan talans anställande
underrättas så tidigt, att han kan i
målet föra talan, och åligger honom
att, der målseganden nedlägger sin

(Utskottets förslag.)

Målsegande ege tala å brott, utan
att anlita allmän åklagare. Hör brottet
under allmänt åtal, skall dock åklagaren
om sådan talans anställande
underrättas så tidigt, att han kan i
målet föra talan, och åligge honom
att, der målseganden nedlägger sin

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

talan, fullfölja åtalet, om skäl dertill
finnes.

Åtal å embetsbrott, som tillhör
Konungens eller Hofrätts omedelbara
upptagande, må ej väckas af annan
än den, som å embetets vägnar är
dertill behörig. Har på angifvelse af
målsegande om sådant brott åtal icke
följt, och påstås ansvar å honom för
angifvelsen, eger dock målseganden
sjelf väcka åtal å embetsbrottet.

(Utskottets förslag.)

talan, fullfölja åtalet, om skäl dertill
finnes.

Åtal å embetsbrott, som tillhör
Konungens eller Hofrätts omedelbara
upptagande, må ej väckas af annan
än den, som å embetets vägnar är
dertill behörig. Har på angifvelse af
målsegande om sådant brott åtal icke
följt, och påstås ansvar å honom för
angifvelsen, ege dock målseganden
sjelf väcka åtal å embetsbrottet.

År åtal af allmän åklagare väckt,
står det målsegande, som sig anmäler,
öppet att deri föra talan och förebringa
bevisning; och skall förty underrättelse
om åtalet målseganden meddelas,
der han är känd och synnerligt
hinder derför icke möter. Nedlägger
åklagaren sin talan, egen målseganden
på sitt ansvar fullfölja åtalet.

År åtal af allmän åklagare väckt,
stånds det målsegande, som sig anmäler,
öppet att deri föra talan och
förebringa bevisning; och skall förty
underrättelse om åtalet målseganden
meddelas, der han är känd och synnerligt
hinder derför icke möter. Nedlägger
åklagaren sin talan, ege målseganden
på sitt ansvar fullfölja åtalet.

7 §•

Förlikning med målsegande må ej ligga i vägen för allmän åklagares
talan å brott, som hör under allmänt åtal.

Har, sedan målsegande angifvit eller sjelf åtalat brott, som ej hör
under allmänt åtal och ej heller är sådant att det må åtalas endast af målsegande,
den tilltalade vid Rätten svarat i hufvudsaken eller bevisning mot
honom der blifvit förebragt, då må derefter ingången förlikning eller gjord
återkallelse af angifvelsen eller nedläggande af åtalet icke utgöra hinder för
allmän åklagare att fullfölja åtalet, om han dertill finner skäl.

8 §.

I fråga om brott, som enligt lag ej må åtalas af annan än målsegande,
har han rätt att, när helst han vill, nedlägga sin talan eller ingå förlikning.
Bih. till Likså. Prof. 1886. 7 Samt. 25 Haft. 2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

År straff ådömdt genom beslut, som ej öfverklagas eller som eljest eger laga
kraft, må dock talans nedläggande eller förlikning ej hindra straffets verkställande.

9 §•

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Nedlägger den, som åtal väckt,
sin talan, och varder åtalet icke fullfölj
dt af annan, som är dertill behörig,
skuff åtalet afskrifvas såsom förfallet.

Åtal, hvilket sålunda afskrifvits,
utgör ej hinder för nytt åtal. Der
straff förfaller efter viss tid, må vid
bestämmande af den dag, från hvilken
sådan tid skall räknas, afseende icke
fästas å det afskrida åtalet.

(Utskottets förslag.)

Nedlägger den, som åtal väckt,
sin talan, och varder åtalet icke fullfölj
dt af annan, som är dertill behörig,
skallo åtajet afskrifvas såsom förfallet.

Åtal, hvilket sålunda afskrifvits,
utfföre ej hinder för nytt åtal. Der
straff förfaller efter viss tid, må vid
bestämmande af den dag, från hvilken
sådan tid skall räknas, afseende icke
fästas å det afskrida åtalet.

Har åtal å brott blifvit väckt af
den, som är dertill behörig, eger målseganden
rätt att i sammanhang med
åtalet föra talan om ersättning för
skada, som genom brottet honom tillskyndats.
År åtalet afdömdt genom
laga kraft egande beslut, utan att
målseganden varit i målet hörd, står
det honom fritt att föra särskild talan
om skadestånd.

Skadeståndstalan må ock väckas,
ändå att åtal å brottet ej skett, der
det ej är sådant embetsbrott, som i
5 § sägs.

Har åtal å brott blifvit väckt af
den, som är dertill behörig, ege målseganden
rätt att i sammanhang med
åtalet föra talan om ersättning för
skada, som genom brottet honom tillskyndats.
År åtalet afdömdt genom
laga kraft egande beslut, utan att
målseganden varit i målet hord, stånda
det honom fritt att föra särskild talan
om skadestånd.

Skadeståndstalan må ock väckas,
ändå att åtal å brottet ej skett, der
det ej är sådant embetsbrott, som i
§ 5 sägs.

11 §•

Väckes anspråk på skadestånd i mål, der den tilltalade hålles häktad,
må ej åtalets afdömande uppehållas deraf att ytterligare utredning erfordras
i fråga om skadeståndet, utan skall skadeståndstalan, så vidt den ej kan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53. 11

afdömas tillsammans med åtalet, förklaras hyflande i afbidan på åtalets
slutliga utgång.

Lag samma vare i andra mål, der yrkande framställes, att talan
om skadestånd skall särskild! handläggas, och Rätten finner det lämpligen
kunnat ske.

12 §.

Talan om skadestånd på grund af gerning, som i lag är belagd med
straff, skall handläggas i den för brottmål stadgade ordning, äfven då sådan
talan särskild! föres utan åtal å brottet.

13 §.

År åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall, äfven
om målseganden ej varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar pröfning
af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega bindande verkan
i fråga om målsegandens rätt till skadestånd.

2 KAP.

Om de» förberedande undersökningen.

1 §■

Konungens Befallningshafvande och andra dem underlydande polismyndigheter
så ock allmänna åklagare skola, i enlighet med gällande bestämmelser,
hvar inom sin tjenstekrets, vaka deröfver och medverka dertill,
att brott, som höra under allmänt åtal, varda upptäckta och åtalade.

2 §•

Vid efterforskning af brott skall allmän åklagare ställa sig till efterrättelse
honom af förman gifna föreskrifter.

3 §•

Allmän åklagare, hos hvilken skriftlig angifvelse göres eller anledning
eljest yppas, att brott, som hör under allmänt åtal, blifvit begånget å ort

12 Lag-Utsigt tets Utlåtande N:o 53.

utom hans tjenstekrets, skall skyndsamt derom underrätta allmän åklagare
å nämnde ort.

4 §•

Yppas hos domstol eller annan offentlig myndighet anledning, att brott,
som hör under allmänt åtal, blifvit begånget, skall underrättelse derom skyndsamt
meddelas den åklagare, som är behörig att åtala brottet.

5 §•

Uppstår rykte om brott, som hör under allmänt åtal, eller förekommer
eljest anledning, att sådant brott är föröfvadt, skall allmän åklagare samt i
stad polismästare, der sådan finnes, skyndsamt och noga efterforska, huruvida
brott är begånget och om någon för brottet skäligen bör misstänkas, samt
inhemta noggrann upplysning om alla de omständigheter i öfrigt, som hafva
sammanhang med brottet.

Är angifvelse hos allmän åklagare gjord om brott af den beskaffenhet,
att han enligt lag är pligtig att det åtala, skall han likaledes efterforska allt,
som kan tjena till upplysning om den angifnes brottslighet eller oskuld.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Erfordras vid efterforskning af
brott åtgärd utom åklagarens eller
polismästarens tjenstekrets, eger han
anlita allmän åklagare eller polismyndighet
i den ort, der åtgärden
skall vidtagas.

(Utskottets förslag.)

Erfordras vid efterforskning af
brott åtgärd utom åklagarens eller
polismästarens tjenstekrets, ege han
anlita allmän åklagare eller polismyndighet
i den ort, der åtgärden
skall vidtagas.

7 §•

Finnes brott vara föröfvadt, för hvilket i lag såsom lägsta straff bestämmes
straffarbete i 2 år eller längre tid, skall anmälan om brottet ofördröjligen
göras hos Konungens Befallningshafvande; dock fortfare allmän
åklagare eller polismästare med den efterforskning, som på honom ankommer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.
8''§-

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Inträffar dödsfall under omständigheter,
Indika gifva anledning dertill
att döden kan vara vållad af straffbart
förhållande, skall allmän åklagare
eller polismästare, i närvaro af två
vittnen, genast hålla undersökning på
stället och dervid uppteckna allt, som
iakttagits beträffande den döda kroppens
läge och utseende, stället der den
anträffats, äfvensom hvad i öfrigt kan
tjena till upplysning om dödsorsaken.

Yppas anledning att i afbidan på
vidare undersökning bör anstå med
den dödes begrafning, eger åklagaren
eller polismästaren derom förordna.

(Utskottets förslag.)

Inträffar dödsfall under omständigheter,
hvilka gifva anledning dertill
att döden kan vara vållad af straffbart
förhållande, skall allmän åklagare
eller polismästare, i närvaro af två
vittnen, genast hålla undersökning på
stället och dervid uppteckna allt, som
iakttagits beträffande den döda kroppens
läge och utseende, stället der den
anträffats, äfvensom hvad i öfrigt kan
tjena till upplysning om dödsorsaken.

Yppas anledning att i afbidan på
vidare undersökning bör anstå med
den dödes begrafning, ege åklagaren
eller polismästaren derom förordna.

9 §•

Förekommer någon omständighet, som föranleder till rättsmedicinsk undersökning,
skall sådan undersökning ofördröjligen hållas i enlighet med
hvad derom finnes särskildt stadgadt.

10 §.

Finner Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare
nödigt anställa förhör för vinnande af upplysning angående brott, som hör
under allmänt åtal, vare en hvar, som kallas till förhöret och ej är hindrad
af laga förfall, pligtig att komma tillstädes, så vida han, då kallelsen honom
delgifves, uppehåller sig i stad, der förhöret eger rum, eller eljest inom fem
kilometers afstånd från förhörsstället.

Hvad sålunda är stadgadt gälle ock i fråga om förhör, som af allmän
åklagare hålles till upplysning om brott, hvarå straffarbete enligt lag kan
följa.

H §.

Har någon, som enligt 10 § var pligtig inställa sig vid förhör, utan
laga förfall vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller derifrån uteblifvit, må

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

lian, derest hans personliga närvaro finnes vara af synnerlig vigt, till förhöret
hem tas.

12 §.

En hvar, som är tillstädes, då brott föröfvas, som hör under allmänt
åtal, vare pligtig att på tillsägelse af allmän åklagare, polistjensteman eller
polisbetjent medfölja till förhör, som i närmaste granskap till det ställe, der
brottet skett, omedelbart derefter hålles till vinnande af upplysning angående
gerningsmannen. Vägrar någon utan giltigt skäl att medfölja, må han medtagas
till förhöret.

13 §.

Vid förhör, som enligt 10 § hålles angående brott, hvarå straffarbete
enligt lag kan följa, må den, som kommit tillstädes, äfven sedan han blifvit
hörd, förbjudas att lemna förhörsstället, så vida han är misstänkt för brottet
eller delaktighet deri, eller det eljest skäligen kan befaras, att han afviker
eller undanrödjer bevis eller annat, som har gemenskap med brottet. Sådant
förbud galle dock ej för längre tid än tolf timmar från det han instälde sig

vid förhöret. Söker någon öfverträda
förvar och qvarhållas, så länge hans
längre tid än förbudet gäller.

14 §

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Allmänheten eger ej tillträde vid
förhör, hvarom i 10 § sägs. Två
vittnen skola dervid vara tillstädes.

Vid förhör skall anteckning göras
om hvad dervid blifvit upplyst och
erkändt.

Anteckning skall ock göras om
meddelad kallelse till förhör, om verkstäld
hemtning så ock om förbud och
qvarhållande, hvarom i 13 § sägs;

förbudet, ma han tagas i särskilt
närvaro är behöflig, dock ej under

(Utskottets förslag.)

Allmänheten ege ej tillträde vid
förhör, hvarom i 10 § sägs. Två
vittnen skola dervid vara tillstädes.

Vid förhör skall anteckning göras
om hvad dervid blifvit upplyst och
erkändt.

Anteckning skall ock göras om
meddelad kallelse till förhör, om verkstäld
hemtning så ock om förbud och
qvarhållande, hvarom i 13 § sägs;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

(Kong!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

och eget- den, hvilken åtgärden galt, och ege den, hvilken åtgärden galt,
att derom på begäran erhålla skrift- att derom på begäran erhålla skriftligt
bevis. ligt bevis.

16 §.

Har någon, som misstankes för brott, afvikit, eller kan han eljest ej
anträffas, skall i de fall, då häktning enligt lag må ifrågakomma, Konungens
Befallningshafvande allmänneligen efterlysa honom.

§ 17.

Husransakan i ändamål att gripa den, som för brott må tagas i häkte,
eller att upptäcka gods, hvilket någon genom brott förlorat, eller annat,
som kan tjena till bevis om brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa,
må ega rum hos den, som på sannolika skäl misstänkes för brottet eller delaktighet
deri.

Hos annan må utan hans medgifvande husransakan för nämnda ändamål
företagas endast da brottet blifvit föröfvadt i hans hemvist eller annan
lägenhet, som af honom innehafves, eller då någon, som misstänkes för brottet
eller delaktighet deri, efter brottets begående der haft sitt tillhåll, eller då
särskild anledning eljest förekommer att han der uppehåller sig eller att det
eftersökta der finnes.

18 §.

Husransakan för efterforskning af begånget brott må äfven i andra
än de i 17 § nämnda fall, när helst det anses behöfligt, ega rum i bod
eller annan lägenhet, der sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller
såsom pant mottagas, i förvaringsrum, som hör till dylik bod eller lägenhet,
samt i hus, som tjenar till herberge eller tillhåll för lösdrifvare eller personer,
hvilka äro straffade eller misstänkta för brott.

19 §.

(Kong! Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Konungens Befallningshafvande, Konungens Befallningshafvande,
allmän åklagare samt polismästare, allmän åklagare samt polismästare’
det sådan finnes, ega förordna om hus- der sådan finnes, ege förordna om hus -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

ransakan. Kan husransakan ej verkställas
af den, som derom förordnat,
må verkställigheten uppdragas åt polisbetjent
eller fjerdingsman, så ock åt
nämndeman eller ledamot i kommunalnämnd,
som åtager sig uppdraget.

(Utskottets förslag.)

ransakan. Kan husransakan ej verkställas
af den, som derom förordnat,
må verkställigheten uppdragas^ åt polisbetjent
eller fjerdingsman, så ock åt
nämndeman eller ledamot i kommunalnämnd,
som åtager sig uppdraget.

20 §.

Har det, som eftersökes, blifvit, på färsk gerning följdt eller spåradt
till hus eller gård, och finnes det der utan vidare ransakan tillgängligt, må
det af polisbetjent, nämndeman eller fjerdingsman tagas i förvar utan särskild!
uppdrag af öfverordnad myndighet. _

Genom brott mistad.t gods må ock af egaren sjelf återtagas pa färsk

gerning.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Den, som skall verkställa husransakan,
egen att, då hus, gård eller
förvaringsrum finnes stängdt och ej
vid anfordran öppnas, använda det
våld, som för ändamålet är oundgängligen
nödigt.

Vid husransakan skola två vittnen
vara tillstädes. Husbonde, om han är
hemma, eger öfvervara husransakan.
Träffas han ej, eger hans hustru och
hemmavarande husfolk enahanda rätt.
Finnas ej de, varde närboende granne,
som anträffas, tillkallad och bevis om
förrättningen anslaget på lämpligt ställe
i bostaden.

§•

(Utskottets förslag.)

Den, som skall verkställa husransakan,
ege att, då hus, gård eller
förvaringsrum finnes stängdt och ej
vid anfordran öppnas, använda det
våld, som för ändamålet är oundgängligen
nödigt.

§•

Vid husransakan skola två vittnen
vara tillstädes. Husbonde, om han är
hemma, ege öfvervara husransakan.
, Träffas han ej, ege hans hustru och
hemmavarande husfolk enahanda rätt.
Finnas ej de, varde närboende granne,
som anträffas, tillkallad och bevis om
förrättningen anslaget på lämpligt ställe
i bostaden.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

23 8.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Den, som håller husransakan, vare
pligtig tillse, att ingen skada, som kan
undvikas, dervid göres, och att åt
förrättningen ej gifves vidsträcktare
omfattning, än för ändamålet erfordras.
Har husransakan skett i husbondens
och husfolkets frånvaro, skall huset
eller rummet på lämpligt sätt tillstängas.

(Utskottets förslag.)

Den som håller husransakan, vare
pligtig tillse, att ingen skada, som
kan undvikas, dervid göres, och att
åt förrättningen ej gifves vidsträcktare
omfattning, än för ändamålet erfordras.
Har husransakan skett utan att husbonden,
hans hustru eller husfolk dervid
varit tillstädes, skall huset eller
rummet på lämpligt sätt tillstängas.

24 §.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, må, äfven mot hans
vilja, ransakan å hans kropp företagas efter gods, som någon genom brottet
förlorat. År brottet af beskaffenhet att straffarbete kan enligt lag derå följa,
må kroppsransakan å den misstänkte anställas äfven efter annat, som kan
tjena till bevis om brottet, så ock kroppsbesigtning å honom företagas, der
sådan erfordras till upplysning om brottet.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Den, som är behörig att meddela
förordnande om husransakan, eger ock
förordna om kroppsransakan och
kroppsbesigtning.

Kroppsransakan skall ske i närvaro
af två vittnen och må ej å qvinna,
utan hennes medgifvande, verkställas
eller bevittnas af annan än qvinna,
der qvinligt biträde finnes att tillgå.
Hvad nu är sagdt om kroppsransakan
skall ock gälla om kroppsbesigtning,
der den ej hålles af läkare.

§•

(Utskottets förslag.)

Den, som är behörig att meddela
förordnande om husransakan, ege ock
förordna om kroppsransakan och
kroppsbesigtning.

Kroppsransakan skall ske i närvaro
af två vittnen och må ej å qvinna,
utan hennes medgifvande, verkställas
eller bevittnas af annan än Qvinna.
Hvad nu är sagdt om kroppsransakan
skall ock gälla om kroppsbesigtning,
der den ej hålles af läkare.

26 §.

Hvad vid husransakan eller eljest anträffas, af beskaffenhet att kunna
tjena till bevis om brottet, må tagas i förvar, så länge det för sådant ändaBih.
till Riksd. Prot. 18S6. 7 Samt. 25 Iläft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande U:o 53.

mål behöfves. Derefter skall det utan dröjsmål hållas egaren till hända, så
vida det icke är enligt lag förbrutet.

Det, som tages i förvar, skall skriftligen upptecknas och under försegling
eller på annat lämpligt sätt så vårdas, att det ej kan förbytas, förändras
eller annorledes missbrukas. Af förteckningen skall ett exemplar tillhandahållas
den, hos hvilken ransakan skett, om han det begär.

27 §.

Vid hus- eller kroppsransakan samt vid kroppsbesigtning skall anteckning
göras om ändamålet med åtgärden och om hvad dervid blifvit iakttaget.
Skriftligt besked derom skall ock på begäran meddelas den, hvilken
åtgärden gält.

28 §.

Enskildt bref eller annan enskild handling, som vid hus- eller kroppsransakan
påträffas i försegladt skick, må tagas i förvar, om skäl dertill tinnes,
men likväl ej öppnas och undersökas af annan än Konungens Befallningshafvande,
kronofogde, polismästare eller, då handlingen företes vid Rätten,
af dess ordförande; och må ej dervid handlingens innehåll intagas i
protokoll eller eljest röjas i vidsträcktare mån, än för bevisning om brottet
är oundgängligen nödigt.

29 §.

Enskilda bref, telegram och anteckningar samt handelsböcker, hvilka
utan försegling anträffas vid hus- eller kroppsransakan, som förrättas af annan
än Konungens Befallningshafvande, kronofogde eller polismästare, skola, om
anledning till handlingarnes tillvaratagande förkommer, och innehafvaren ej
medgifver att de genast må undersökas, under försegling inneslutas utan vidare
skärskådande, hvarefter i fråga om handlingarnes öppnande och undersökande
iakttages hvad i 28 § är sagdt.

30 §.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Finnes hos post- eller telegrafan- Finnes hos post- eller telegrafanstalt
bref eller annan postförsändelse stalt bref eller annan postförsändelse
eller ntskrifvet telegram till någon, eller utskrifvet telegram till någon,

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 53.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

som på sannolika skäl misstankes för
brott, hvarå straffarbete enligt lag kan
följa, egen Konungens Befallningshafvande,
kronofogde eller polismästare,
att, (ler anledning förekommer att
handlingen kan tjena till upplysningom
brottet, förordna, att den skall
tagas i förvar emot qvittobref till
post- eller telegrafverket, hvarefter
med handlingen vidare förfares så som
i 28 § sägs.

Lag samma vare, der bref, postförsändelse
eller telegram inlemnats
af den för brottet misstänkte sjelf
eller genom biträde.

(Utskottets förslag.)

som på sannolika skäl misstankes för
brott, hvarå straffarbete enligt lag kan
följa, ege Konungens Befallningshafvande,
kronofogde eller polismästare,
att, der anledning förekommer att
handlingen kan tjena till upplysning
om brottet, förordna, att den skall
tagas i förvar emot qvittobref till
post- eller telegrafverket, hvarefter
med handlingen vidare förfares så som
i 28 § sägs.

Lag samma vare, der bref, postförsändelse
eller telegram inlemnats
af den för brottet misstänkte sjelf
eller genom biträde.

31 §.

Handling, som tagits i förvar, enligt hvad i 28, 29 eller 30 § stadgas,
skall, så snart ske kan, öppnas och undersökas. Finnes vid undersökningen,
att handlingen ej är af nöden för bevisning om brottet, skall densamma genast
återlemnas till den, hos hvilken den anträffats, eller, der handlingen
tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt, dit återställas för att öfverlemnas
åt den, hvilken är berättigad att handlingen mottaga.

Finner den, som undersökningen förrättar, att bref, annan postförsändelse
eller telegram, som tagits i förvar hos post- eller telegrafanstalt, bör
vidare qvarhållas, men att den, till hvilken handlingen är stäld, kan, utan
men för den förberedande undersökningen eller för ransakningen, erhålla kännedom
om handlingen i dess helhet eller till någon del, skall innehållet deraf
genom afskrift eller utdrag af handlingen honom meddelas.

32 §.

Har för vinnande af upplysning om brott, för hvilket icke någon hålles
häktad, gods blifvit vid husransakan eller eljest taget i förvar, skall, der
åtal å brottet ej redan är anhängigt, sådant åtal inom fjorton dagar väckas.
Sker det ej, vare den, hos hvilken godset anträffats, berättigad att det återfå.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

33 §.

Om hus- och kroppsransakan, som enligt särskilda författningar angående
rikets allmänna hushållning må i vissa fall företagas, gälle hvad derom
i dessa författningar finnes stadgadt.

34 §.

Hvad i detta kapitel sägs om polismästare gälle ock om annan med
honom likstäld myndighet samt, der sådan ej finnes, om magistrat.

3 KAP.

Om häktning och reseförbud samt qvarstad så ock om embetsinans skiljande
från utöfning af embete, medan han står under tilltal.

Misstänkes någon att hafva begått brott, för hvilket i lag såsom
lägsta straff bestämmes straffarbete i två år eller längre tid, skall han tagas
i häkte.

2 §■

"o *

År någon misstänkt för brott, som är ringare än i 1 § sägs, men
hvarå dock straffarbete enligt lag kan följa, skall han tagas i häkte, der
det skäligen kan befaras, att han eljest afviker eller undanskaffar gods, som
genom brottet är åtkommet, eller genom undanrödjande af bevis eller annorledes
hindrar målets utredning.

3 §•

Varder någon, som hvarken innehar fast egendom, embete eller tjenst
eller eljest har stadigt hemvist eller yrke inom riket, misstänkt för brott,
som afses i 2 §, må han häktas, äfven om särskild anledning ej förekommer,
att han afviker eller vidtager åtgärd, som der är sagd.

Misstänkes någon, som icke har stadigt hemvist inom riket, för brott,
som är ringare än förut är sagdt, men hvarå dock fängelse enligt lag kan
följa, .och förekommer mot honom särskild anledning att han afviker, må
han ock tagas i häkte. .

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

(Kong!. Maj:ts förslag.)

I de fall, hvarom i 2 eller 3 §
sägs, må, i stället för häktning, förhud
meddelas den misstänkte att utan
tillstånd af den, hvilken gifvit förbudet,
aflägsna sig från sin hemort
eller annan honom anvisad vistelseort,
innan han vid domstol sjelf svarat,
så vida sådant reseförbud anses för
ändamålet tillräckligt.

År utländsk man, som tillfälligtvis
uppehåller sig inom riket, misstänkt
för brott, må ock reseförbud,
der det anses nödigt, honom meddelas,
ändå att brottet i lag är belagdt
endast med böter.

Öfverträder någon reseförbud, skall
han genast häktas.

(Utskottets förslag.)

I de fäll, hvarom i 2 och 3 §
sägs, må, i stället för häktning, förhud
meddelas den misstänkte att utan
tillstånd af den, hvilken gifvit förbudet,
aflägsna sig från sin hemort
eller annan honom anvisad vistelseort,
innan han vid domstol sjelf svarat,
så vida sådant reseförbud anses för
ändamålet tillräckligt.

Öfverträder någon reseförbud, skall
han genast häktas.

5 §•

Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller sin
hemort, eller mot hvilken skälig anledning förekommer att hans uppgift
derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseende vinnes,
tagas i häkte, ändå att brott, hvarför han misstänkes, i lag är belagdt
endast med fängelse eller böter.

6 §•

Ej må på misstanke om brott någon häktas eller reseförbud någon
meddelas, der ej misstanken är grundad på sannolika skäl.

7 §•

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Konungens Befallningshafvande, Konungens Befallningshafvande,
allmän åklagare samt i stad polis- allmän åklagare samt i stad polismästare
eller annan med honom lik- mästare eller annan med honom likstäld
myndighet eller, der sådan ej stäld myndighet eller, der sådan ej

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

finnes, magistrat ega meddela förord- finnes, magistrat ege meddela förordnande
om häktning eller reseförbud. ilande om häktning eller reseförbud.

Är förordnandet gifvet af annan År förordnandet gifvet af annan
än allmän åklagare, skall denne genast än allmän åklagare, skall denne genast
derom underrättas. derom underrättas.

Den, som begått brott och träffas
å bar gerning eller flyende fot, må
af en hvar gripas, om brottet är sådant,
som i 1 eller 2 § sägs, eller
om han, ändå att brottet är ringare,
kan efter 3 eller 5 § häktas.

En hvar eger ock rätt att gripa
den, som rymt ur häkte eller öfverträdt
reseförbud eller på grund af
Konungens Befallningshafvandes efterlysning
hör för brott häktas.

Är någon gripen efter 8 § eller
eljest utan sådant förordnande, som
i 7 § sägs, åligger den, som honom
gripit, att utan dröjsmål anmäla förhållandet
hos någon af de i 7 § nämnda
myndigheter, hvilken derefter har att,
så snart ske kan, förordna om hans
häktande eller lösgifvande. Inom tjugufyra
timmar efter det sådan anmälan
skett, skall förhör med den gripne
anställas, så vida ej beslut om hans
lösgifvande hlifvit inom samma tid
meddeladt.

Den, som begått brott och träffas
å bär gerning eller flyende fot, må
af en hvar gripas, om brottet är sådant,
som i 1 eller 2 § sägs, eller
om han, ändå att brottet är ringare,
kan efter 3 eller 5 § häktas.

En hvar ege ock rätt att gripa
den, som rymt ur häkte eller öfverträdt
reseförbud eller på grund af
Körningens Befallningshafvandes efterlysning
bör för brott häktas.

§•

Är någon gripen efter 8 § eller
eljest utan sådant förordnande, som
i 7 § sägs, ätlig ge den, som honom
gripit, att utan dröjsmål anmäla förhållandet
hos någon af de i 7 § nämnda
myndigheter, hvilken derefter har att,
så snart ske kan, förordna om hans
häktande eller lösgifvande. Inom tjugufyra
timmar efter det sådan anmälan
skett, skall förhör med den gripne
anställas, så vida ej beslut om hans
lösgifvande hlifvit inom samma tid
meddeladt.

10 §.

Då någon häktas eller reseförbud någon meddelas, skall skriftligt besked
derom,^så snart ske kan, honom lemnas. I beskedet skall utsättas det
brott, som föranledt åtgärden.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o . 53.

Häktas embets- eller tjensteman eller meddelas honom reseförbud, skall
anmälan derom ofördröjligen göras hos hans närmaste förman.

11 §•

Erfordras angående den, som blifvit häktad eller fått reseförbud sig
meddeladt, prestbetyg eller andra närmare upplysningar, skall allmän åklagare
utan dröjsmål föranstalta om införskaffande deraf.

12 §.

Den, som blifvit häktad, skall, derest ej ransakning vid Rätten genast
anställes, så snart ske kan, föras till allmänt ransakningshäkte för den ort,
der ransakningen bör förrättas. Med honom skall sändas skriftlig uppgift
om hans namn och hemvist samt om det brott, för livilket han är misstänkt.

13 §.

Intill dess den häktade kan föras till häkte, hvarom i 12 § sägs,
eller då för honom under forslandet tarfvas nattläger eller hviloställe, må
han insättas i annat häkte eller hållas under särskild! förvar.

Varder någon för brott gripen, och kan ej förordnande om hans häktande
eller lösgifvande enligt 9 § meddelas samma dag, må han ock hållas
under särskild! förvar.

14 §.

Sedan häktad ankommit till ransakningshäktet, göre häktets föreståndare
genast anmälan derom, i det fall att ransakningen skall hållas vid rådstufvurätt
eller polisdomstol, hos polismästare eller annan med honom likstäld
myndighet eller, der sådan ej finnes, hos magistrat, men i annat fall hos
Konungens Befallningshafvande.

15 §.

Finnes den häktades qvarhållande uppenbarligen sakna stöd af lag,
skall Konungens Befallningshafvande eller polismyndighet, hvarom i 14 §
sägs, förordna om den häktades försättande på fri fot.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

16 §.

(Kong! Maj:ts förslag.)

Så snart anmälan om den häktades
ankomst till ransakningshäktet blifvit
gjord, skall Konungens Befallningshafvande
eller polismyndigheten, derest
den häktade ej försättes på fri fot,
hänskjuta målet till handläggning vid
domstol och derom underrätta Rätten
eller domaren för utsättande af tid
för ransakningen.

Begär åklagare att med målets
hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar,
eger Konungens Befallningshafvande
eller polismyndigheten
att, så framt giltigt skäl dertill förekommer,
meddela det anstånd med
målets hänskjutande till domstol, som
finnes nödigt, dock ej för längre tid
än fjorton dagar, räknade från den,
då den häktade ankommit till ransakningshäktet.
Ej må anstånd beviljas,
utan att den häktade blifvit öfver
åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden
eller förut, om ändamålet med anståndet
tidigare anmäles vara vunnet,
skall målet genast hänskjutas till domstol.

(Utskottets förslag.)

Begär åklagare att med målets
hänskjutande till domstol må anstå
för anställande af ytterligare efterforskningar,
ege Konungens Befallningshafvande
eller polismyndigheten
att, så framt giltigt skäl dertill förekommer,
meddela det anstånd med
målets hänskjutande till domstol, som
finnes nödigt, dock ej för längre tid
än fjorton dagar, räknade från den,
då den häktade ankommit till ransakningshäktet.
Ej må anstånd beviljas,
utan att den häktade blifvit öfver
åklagarens begäran hörd.

Efter utgången af anståndstiden
eller förut, om ändamålet med anståndet
tidigare anmäles vara vunnet,
skall målet genast hänskjutas till domstol.

17 §.

Hvad i 14, 15 och 16 §§ stadgas i fråga om Konungens Befallningshafvande
gälle ock om den, som af Konungen förordnats att vid visst kronohäkte
fullgöra de skyldigheter, som enligt samma §§ eljest åligga Konungens
Befallningshafvande.

Lag-Ut skott et s Utlåtande N:o 53.

18 §.

(Kong!. Maj:ts förslag.)

Ransakning med häktad person
skall börjas å landet inom tio dagar
och i stad inom tre dagar, efter det
hos Rätten eller domaren blifvit anmäldt,
att målet hänskjuta till domstol.

Möter med hänsyn till särskilda
förhållanden i någon ort å landet hinder
att der börja ransakning inom tid,
som nu är sagd, ankommer på Konungen
att bestämma annan tid, dock ej utöfver
tre veckor, inom hvilken ransakning
å sådan ort skall börjas.

(Utskottets förslag.)

Ransakning med häktad person
skall börjas å landet inom tio dagar
och i stad inom tre dagar, efter det
hos Rätten eller domaren blifvit anmäldt,
att målet hänskjutits till domstol.

Möter med hänsyn till särskilda
förhållanden i någon ort å landet hinder
att der börja ransakning inom tid,
som nu är sagd, ankomme på Konungen
att bestämma annan tid, dock ej utöfver
tre veckor, inom hvilken ransakning
å sådan ort skall börjas.

19 §.

Ej må i ransakning angående brott, för hvilket någon hålles häktad,
uppskof gifvas längre än tre veckor å landet och åtta dagar i stad, der ej
Rätten finner att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet, inom sådan tid
ej kan vinnas.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Sedan ransakning vid Rätten börjats
angående brott, för hvilket någon
hålles häktad eller är underkastad
reseförbud, ankommer på Rätten allena
att pröfva, huruvida häktningen må
fortfara eller upphöra, eller ytterligare
reseförbud meddelas, och åligger Rätten
vid hvarje rättegångstillfälle att i
sådan pröfning ingå, ändå att yrkande
derom ej framställes.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1886. 7 Sami,

(Utskottets förslag.)

Sedan ransakning vid Rätten börjats
angående brott, för hvilket någon
hålles käktad eller är underkastad
reseförbud, ankomme på Rätten allena
att pröfva, huruvida häktningen må
fortfara eller upphöra, eller ytterligare
reseförbud meddelas, och åligge Rätten
vid hvarje rättegångstillfälle att i
sådan pröfning ingå, ändå att yrkande
derom ej framställes.

25 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

21 §.

(Kongl. Majrts förslag.)

Finnas emot tilltalad, som är på
fri fot, sådana omständigheter att han
bör häktas, har Rätten att derom förordna.

Utan hinder af beslut, som af
Rätten kan vara fattadt i fråga om
den tilltalades häktande eller lösgifvande,
eger Rätten efter omständigheterna
lösgifva eller å nyo häkta den
tilltalade.

Hvad här är stadgadt i fråga om
häktning skall ock gälla om reseförbuds
meddelande och upphäfvande.

(Utskottets förslag.)

Finnas emot tilltalad, som är på
fri fot, sådana omständigheter att han
bör häktas, har Rätten att derom förordna.

Utan hinder af beslut, som kan
vara fattadt i fråga om den tilltalades
häktande eller lösgifvande, ege Rätten
efter omständigheterna lösgifva eller
å nyo häkta den tilltalade.

Hvad här är stadgadt i fråga om
häktning skall ock gälla om reseförbuds
meddelande och upphäfvande.

22 §.

Angående brott, för hvilket någon är underkastad reseförbud, skall, å
landet, åtal väckas inom fjorton dagar och ransakning vid Rätten börjas
inom trettio dagar, samt, i stad, åtal väckas och ransakning börjas inom
fjorton dagar, efter det reseförbudet meddelades. Fullgöres ej hvad sålunda
är stadgadt, vare förbudet förfallet. Ej må, utan den tilltalades medgifvande,
i ransakningen uppskof gifvas längre än trettio dagar å landet och åtta dagar
i stad, der ej Rätten finner att det ändamål, som åsyftas med uppskofvet,
inom sådan tid ej kan vinnas.

23 §.

Har någon på misstanke om brott, hvarom ransakning skall hållas
vid häradsrätt, fått sig meddeladt reseförbud, och infaller ej lagtima ting
eller allmänt sammanträde inom trettio dagar derefter, skall den, som talar
ä brottet, så snart ske kan och sist inom åtta dagar efter det reseförbudet
gafs, derom göra anmälan hos domaren, som har att utan dröjsmål utsätta
ransakningen till handläggning vid urtima ting eller särskilt sammanträde
med Rätten.

Finnes för viss domsaga särskild tingsstad för handläggning af mål

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

angående häktade, må ock der ransakas och dömas angående den, som är
underkastad reseförbud,^så framt domaren anser det lämpligen kunna ske.

I öfrigt skall hvad i lag eller författning är stadgadt om urtima ting
för ransakning med häktad ega tillämpning äfven i fråga om mål, deri den
tilltalade är underkastad reseförbud.

24 §.

Allmän åklagare så ock häktets föreståndare skola, i hvad på dem
ankommer, medverka dertill, att den häktade må åtnjuta nödigt biträde till
införskaffande af den bevisning, som han till sitt fredande åberopar.

(Kongl. Maj/ts förslag.)

Frikännes häktad, gifve Rätten
honom lös, sä framt han ej skall
hållas i häkte för annat brott än det,
hvarifrån han blef frikänd. Hafva
synnerligen besvärande omständigheter
emot honom förekommit, eger underrätt
förordna, att han skall förblifva i
häkte, till dess Rättens dom vunnit
laga kraft eller Hofrätt annorlunda
förordnat.

Då slutligt utslag af Rätten gifves,
må ej reseförbud i målet vidare meddelas.

(Utskottets förslag.)

Frikännes häktad, gifve Rätten
honom lös, så framt han ej skall
hållas i häkte för annat brott än det,
hvarifrån han blef frikänd. Hafva
synnerligen besvärande omständigheter
emot honom förekommit, egt underrätt
förordna, att han skall förblifva i
häkte, till dess Rättens dom vunnit
laga kraft eller Hofrätt annorlunda
förordnat.

Då slutligt utslag af Rätten gifves,
må ej reseförbud i målet vidare meddelas.

26 §.

Kan häktad ej säkert vårdas utan särskildt fängsel, må han dermed
beläggas, dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten fordrar. A
honom må ock kroppsransakan företagas för att utröna, huruvida han
innehar något, hvaraf säkerheten i häktet eller under hans forslande kan
äfventyr as.

27 §.

Häkte skall vara så beskaffad^ att det ej är menligt för den häktades
helsa. I ett rum skola ej flere personer förvaras, der det kan undvikas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

Finnas ej särskilda ram för alla, skola dock ej de, som äro häktade för
ringare brott, hållas tillsammans med dem, som för gröfre brott tagits i
häkte. Personer af olika kön må ej heller förvaras i samma ram. Häktad
må ej hållas tillsammans med den, som undergår straffarbete eller fängelsestraff.

28 §.

Den, som är häktad, skall af allmänna medel förses med sund och
nödtorftig kost så ock annan förnödenhet. Vill och kan han förskaffa sig
bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i häktet allmänneligen bestås,
vare det honom tillåtet, så vidt ej derigenom ordningen inom häktet kan
störas eller säkerheten i den häktades vård äfventyras.

29 §.

Häktas qvinna, som har spädt barn, och kan det ej annorstädes njuta
uppehälle och skötsel, må hon hafva det hos sig och till dess föda undfå
hälften emot hvad henne sjelf bestås.

30 §.

Blifver någon sjuk, under det han sitter i häkte, njute på allmän
bekostnad vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet. Kan han ej
vårdas inom häktet, varde då förvarad å annat ställe, der han kan njuta
tjenlig vård.

31 §.

Häktad må ej tvingas till arbete. Vill han arbeta, hafve rätt dertill,
om han sjelf förskaffar sig tjenligt arbete, eller tillgång derpå finnes
inom häktet..

32 §.

Häktad vare ej förment att läsa eller skrifva; dock må han ej afsända
eller mottaga bref, utan att han fått lof dertill af häktets föreståndare.
Sådant lof må ej vägras, der brefvet är stäldt till Konungens Befallningshafvande
eller annan, som har tillsyn öfver häktet, eller der den häktade
medgifver att brefvet må läsas, och dervid finnes att det ej innehåller något,
hvarigenom brottets upptäckt eller ransakningens gång kan hindras eller
ordningen inom häktet störas eller säkerheten i den häktades vård äfventyras.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

33 g.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

Häktad vare ej heller förment att
mottaga besök, utan gifve häktets föreståndare
lof dertill, om ej sådan omständighet
förekommer, som föranleder
till vägran af brefs mottagande enligt
32 §; dock eger föreståndaren utsätta
viss tid, å hvilken besöket skall ske,
så ock låta en eller flere personer
dervid vara tillstädes, om så finnes
nödigt. Ej må likväl häktad förmenas
att i enrum tala med prest eller läkare,
som är anstäld vid häktet.

(Utskottets förslag.)

Häktad vare ej heller förment att
mottaga besök, utan gifve häktets föreståndare
lof dertill, om ej sådan omständighet
förekommer, som föranleder
till vägran af brefs mottagande enligt
32 §; dock ege föreståndaren utsätta
viss tid, å hvilken besöket skall ske,
så ock låta en eller flere personer
dervid vara tillstädes, om så finnes
nödigt. Ej må likväl häktad förmenas
att i enrum tala med prest eller läkare,
som är anstäld vid häktet.

Visst gods, som påstås vara förverkadt
eller genom straffbar gerning
någon afhändt, må af Rätten, när
skäl dertill finnes, sättas i qvarstad
eller under förbud att säljas eller
skingras. Är trängande fara, att godset
undanskaffas eller förskingras,
innan målet kan förekomma vid Rätten,
må öfverexekutor bevilja qvarstad eller
skingringsförbud.

För skadestånd på grund af gerning,
som i lag är belagd med straff,
eger ock Rätten att förordna om
qvarstad å den tilltalades egendom
till belopp, Rätten finner skäligt.

I öfrigt skall i fråga om qvarstad
eller skingringsförbud, hvarom nu är
sagdt, gälla hvad om enahanda åtgärder
i tviste- och utsökningsmål
finnes stadgadt.

Om qvarstad å tryckt skrift stadgas
i tryckfrihetsförordningen.

Visst gods, som påstås vara förverkadt
eller genom straffbar gerning
någon afhändt, må af Rätten, när
skäl dertill finnes, sättas i qvarstad
eller under förbud att säljas eller
skingras. År trängande fara, att godset
undanskaffas eller förskingras,
innan målet kan förekomma vid Rätten,
må öfverexekutor bevilja qvarstad eller
skingringsförbud.

För skadestånd på grund af gerning,
som i lag är belagd med straff,
ege ock Rätten förordna om qvarstad
å den tilltalades egendom till belopp,
Rätten finner skäligt.

I öfrigt skall i fråga om qvarstad
odi skingringsförbud, hvarom nu är
sagdt, gälla hvad om enahanda åtgärder
i tviste- och utsökningsmål
finnes stadgadt.

Om qvarstad å tryckt skrift stadgas
i tryckfrihetsförordningen.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

35 §.

(Kongl. Maj:ts förslag.)

År embets- eller tjensteman tilltalad
för brott, som kan medföra afsättning
från embete eller tjenst, och
förekomma sannolika skäl att han begått
brottet, eger Rätten besluta, att
han skall afhålla sig från utöfning af
embetet eller tjensten, till dess annorlunda
varder förordnadt. Om sådant
beslut skall hans närmaste förman ofördröjligen
underrättas.

(Utskottets förslag.)

År embets- eller tjensteman tilltalad
för brott, som kan medföra afsättning
från embete eller tjenst, och
förekomma sannolika skäl att han begått
brottet, ege Rätten besluta, att
han skall afhålla sig från utöfning af
embetet eller tjensten, till dess annorlunda
varder förordnadt. Om sådant
beslut skall hans närmaste förman ofördröjligen
underrättas.

36 §.

I Rättens beslut om häktning, om häktad persons q var hällande i häkte,
om reseförbud, om qvarstad och om skingringsförbud, så ock om embetseller
tjenstemans skiljande frän utöfning af embete eller tjenst, medan han
står under tilltal, må den tilltalade söka rättelse genom särskilda besvär.

I dessa mål vare klagan ej inskränkt till viss tid, och gånge beslutet
i verkställighet utan hinder af förd klagan.

samt

2) i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t förordna,
att de skriftliga bevis och besked, som i 4 och 5 §§ af
första kapitlet, 15, 26 och 27 §§ af andra kapitlet samt
10 § af tredje kapitlet uti lagen angående vissa delar af
rättegången i brottmål omförmälas eller förutsättas, må
utan afgift meddelas.

Stockholm den 2 April 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53. 31

Reservationer:

af Herr Bergström: »Det lärer väl i verkligheten ytterst sällan förekomma,
att åtal å brott varder genom laga kraft egande beslut afdömdt, utan
att målseganden blifvit i målet hörd; men der sådant fall någon gång inträffar,
bör beslutet, i hvad det innefattar pröfning af brottets verklighet och den
tilltalades skuld, icke, på sätt i 1 kap. 13 § af ifrågavarande lagförslag sägs,
ega bindande verkan i fråga om målsegandens rätt till skadestånd. För
min del har jag derför icke kunnat godkänna lydelsen af nämnda §, utan
ansett densamma böra lyda som följer:

13 §.

Är åtal å brott genom laga kraft egande beslut afdömdt, skall,
derest målseganden varit i målet hörd, beslutet, i hvad det innefattar pröfning
af brottets verklighet och den tilltalades skuld, ega bindande verkan
i fråga om målsegandens rätt till skadestånd;»

af Herr Claeson, med hvilken Herrar IL Andersson i Nöbbelöf och
A. Huss instämt, Herr H. Andersson hvad anginge Herr Claesons hemställan
i punkten 2:o samt Herr Huss beträffande samme reservants hemställan i
punkterna 2:o och 3:o:

»Ifrån utlåtandet är jag sålunda skiljaktig, att jag för min del vördsamt
hemställer:

1:° att på de af Högsta Domstolen anförda grunder sista punkten i
1 kap. 5 § ur lagförslaget uteslutes;

2:o att, till förebyggande deraf att, om någon kort före redan utsatt
ting blifvit häktad å en på långt afstånd från allmänt ransakningshäkte belägen
ort, inom hvilken ransakning skall ske och häkte tinnes, den häktade
skall, till onödig kostnad för statsverket och onödigt lidande för den häktade
såväl genom fördröjd ransakning som lång forsling under tilläfventyrs svåra
väderleksförhållanden, före första ransakningen till allmänt ransakningshäkte
införas, första punkten i 3 kap. 12 § må erhålla följande lydelse:

»Den, som blifvit häktad, skall så snart ske kan föras till allmänt ransakningshäkte
för den ort, der ransakningen bör förrättas, derest ej i nämnda
ort annat häkte tinnes samt ting infaller inom tid, som ej med tjugofyra
timmar öfverstiger den, hvilken åtgår för fångens forslande till och från
förstnämnda häkte»; samt

3:o att, da den af Nya Lagbredningen i dess principbetänkande uttryckta
åsigt, att anmärkningsvärd förkortning i den för första ransakningen

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

å landet med häktad person bestämda tid af 21 dagar från det ransakning
hos domaren äskats icke bonde ske, enligt min mening, är ett på praktisk
erfarenhet grnndadt, rigtigt omdöme, då berörda tids inskränkande ända till
tio dagar ofta skall hafva till följd ej blott onödigt förspillande af tid och
kostnad, utan ock förökadt lidande för den häktade, derigenom att ransakning^
icke kan blifva fullständigt beredd till första ransakningstillfället, samt
fallet af verkligt oskyldigs häktande, för hvars skull den korta tidsbestämmelsen
väl hufvudsakligen i lagförslaget inrymts, om ock det ej kan sägas
ligga utom möjlighetens gräns, dock med de nya garantier deremot, som
lagförslaget innehåller, lärer blifva något så utomordentligt sällsynt, att det
ej berättigar införande af ett i öfrig! opraktiskt och stora olägenheter medförande
stadgande, den i 3 kap. 18 § förekommande tid af tio dagar utbytes
mot femton dagar;»

af Herr Hasselrot mot vissa delar af motiveringen, samt
af Herr Lindahl.

Herrar G. IT. Stråle och Smedberg hafva begärt få bär antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1886.

RÄTTELSE

i Lag-Utskottets utlåtande N:o 53.

Sid. Jl, rad. 5 uppifrån stär: kunnat
läs: kunna

Bih. till Bi/csd. Prat. 1886. 7 Sami.