Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53 (Utlåtande 1870:LU53 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

JW:0 53,

Ank. till Rik«d. Kansli d. 11 Maj 1870, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
stadganden angående allmänna beväringen.

Dessa, till Lag-Utskottet remitterade motioner äro väckta, den ena
(N:o 31) inom Första Kammaren af Herr R. Tornerhjelm och den andra
(N:o 26) inom Andra Kammaren af Herr J. Manfcell.

Den förre har anfört, att antalet af vårt beväringsmanskap snart
stege till 100,000 man, hvilka, otillräckligt öfvade, i farans stund ej
kunde användas utan föregående ytterligare öfning, och styrkan vore
vida större än att dess underhållande under ett långvarigt krig kunde
vara för oss möjligt. Den allmänna värnepligtens ändamål kunde icke
vara att ett stort antal af vara kraftfullaste män under fredens lugn
»leka soldater», utan dels att arméen må kunna vid utbrottet af ett
krig genast _ kompletteras till den styrka landet förmår underhålla, dels
att lemna tillgång att fylla de luckor, som i arméen under kriget uppstå.
Herr Tornerhjelm föreslår derföre, »att Riksdagen måtte besluta
en sådan ändring af gällande beväringslag att, utan inskränkning i Konungens
rätt att vid inträffande krigsfara inkalla hela beväringsstyrkan
till tjenstgöring, dess öfning i fredstid måtte inskränkas till det antal,
som för arméens kompletterande finnes erforderligt och som anses svara
mot antalet af befintligt befäl.»

På sätt vid remissen af denna motion ock blifvit anmärkt, har
motionären icke ens angifvit de allmännaste grunderna för de förändringar
i gällande beväringslag, som han med sitt berörda yrkande må hafva
åsyftat; och som lösningen af denna fråga väsendtligen är beroende på
Bih. till Likså. Prof.. 1870. 7 Sami. 22 Bäft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

den omorganisation af vårt försvarsväsende i öfrigt, som snart nog torde
vara att emotse, får Utskottet vördsamt hemställa,

l:o) att Herr Tornerhjelms omförmälda motion ej
må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Herr Mankells framställning är riktad mot gällande stadganden
angående rättighet för beväringsskyldig att genom lega eller friköp.
vinna befrielse från personligt fullgörande af beväringspligten.

I detta afseende innehåller Kong!. Kungörelsen den 13 November
1860, dels att beväringsskyldig, som i krigstid uppbådas, må i sitt ställe
sätta annan duglig karl, och dels att befrielse från de i fredstid föreskrifna
vapenöfningar må kunna vinnas derigenom, att den beväringsskyldige
till allmänna beväringsfonden erlägger en afgift af 100 Riksdaler,
hvilket belopp dock kan af Kongl. Maj:t höjas eller nedsättas med
högst 20 Riksdaler. Antalet af dem, hvilka vid mönstringarne må erhålla
tillåtelse att sålunda befria sig ifrån vapenöfning under fredstid,
får likväl inom hvarje mönstringsdistrikt icke öfverstiga hälften af de
för året approberade beväringsskyldige, hvadan lottning skall ega rum,
ifall flere än halfva antalet anmäla sig till vinnande af dylik befrielse.

Med anmärkning att dessa stadganden innebure en orättvisa mot
de obemedlade till förmån för de lyckligare lottade, samt att verklig
skada tillskyndades arméen, då nationens mera bildade beståndsdelar
finge tillfälle undandraga sig krigstjensten, hvarigenom mycken intelligens
samt isynnerhet tillgång till befälsämnen ginge förlorade, har Herr
Mankell föreslagit, »att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att
alla föreskrifter i nu gällande beväringsförordningar, hvilka röra friköp
från fredsöfningarne eller lega från krigstjensten, måtte upphäfvas, och
i följd deraf i främsta rummet hela tredje artikeln i Kungörelsen af
den 13 November 1860 uteslutas, samt vidare alla dermed sammanhängande
delar af öfriga föreskrifter, som röra beväringsinrättningen,
uteslutas eller ändras.»

Utan att vilja underkänna de lofvärda afsigter, som ligga till grund
för yrkandet om ett ovilkorligt åliggande att personligen fullgöra beväringspligten,
betviflar Utskottet dock åtminstone för närvarande lämpligheten
af ifrågaställda förändring. De planer till en mer eller mindre
fullständig omorganisation af vårt försvar, som under sednare tider framträda
kunna icke anses hafva uppnått den mognad att, med någon säkerhet,
kan förutses ens i hvad riktning detta arbete en gång kommer
att företagas. Om, med upphäfvande eller förändring till väsendtlig del

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

af det nuvarande indelningsverket, försvaret hufvudsakligen eller uteslutande
skulle grundas på en, samhällets alla medlemmar åliggande värnepligt,
vore tilläfventyrs den grundsats antaglig, att ingen samhällsmedlem
borde utan högst giltiga skäl ega att derifrån undandraga sig. Men,
under afbidan af ofvan antydda reformer, torde den af motionären föreslagna
förändring i nu gällande beväringslag möta flera stora betänkligheter.
Medgifvas måste ock, att den i lag stadgade rättighet för beväringsskyldig
att i krigstid ställa annan lämplig person i sitt ställe hvilar på vigtiga
och i samhällslifvet ingripande grunder, och att upphäfvandet af
denna rättighet således icke lärer utan bindande skäl beslutas. Så t. ex.
synes det billigt ur synpunkten af såväl det allmännas som den enskildes
intresse, att den, hvars privata verksamhet är af den omfattning
och beskaffenhet, att den svårligen kan ersättas af någon annan, och
hvars bortryckande från denna verksamhet'' kunde medföra hela familjers
ekonomiska undergång, må hafva någon utväg att frigöra sig från personligt
fullgörande af krigstjensten. Derigenom att han för detta ändamål
ställer annan antaglig karl i sitt ställe, har Staten af honom erhållit
det bidrag till fäderneslandets försvar, som med beväringsinstitutionen
afses; och om det någon gång kan antagas, att den beväringsskyldige,
om han sjelf trädt i ledet, skulle bättre än legokarlen fullgöra sin pligt,
så lärer å andra sidan icke kunna bestridas, att ett motsatt förhållande
lika ofta kan inträffa, helst obenägenheten att möta faran understundom
torde vara den egentliga orsaken, hvarför den beväringsskyldige begagnar
nämnda utväg.

Då det ansetts mindre behöfligt, att hela den stora mängden af
beväringsynglingar under fredstid undergår de vanliga vapenöfningarne,
har man, för att på samma gång undvika allt för stora kostnader i och
för sådana öfningar och bereda erforderliga medel till beväringsinstitutionens
utveckling, utan de skattskyldiges betungande, meddelat ofvanberörda
föreskrifter om rättighet för de beväringsskyldige att till begränsadt
antal vinna befrielse från dessa öfningar, emot erläggande af
en bestämd afgift till Staten. Här likasom i fråga om lega i krigstid
är lagen lika för alla, och den orättvisa, som motionären velat finna uti
ifrågavarande stadganden lärer följaktligen icke vara för hand, såvida
icke det ligger en orättvisa deruti att den ene i ekonomiskt afseende är
lyckligare lottad än den andre.

På grund häraf och då, enligt hvad ofvan är nämndt, förevarande
fråga står i så nära samband med den förestående ombildningen af för -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

svarsväsendet i dess helhet, att densamma icke lämpligen kan särskildt
afgöras, finner Utskottet sig föranlåtet hemställa,

2:o) att Herr Mankells förslag ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 Maj 1870.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herrar Faxe, de Laval, Asplund, Friherre Äkerhjelm och Ribbing
mot motiveringen i Utlåtandet, så vidt det angår Herr Mankells deri
omförmälda motion.

Herrar Ekenman, von Möller och Kolmodin hafva begärt få antecknadt,
att de icke närvarit i Utskottet vid behandlingen af de i Utlåtandet
omförmälda ärenden.

Stockholm 1870. Associations-Boktryckerist.