Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53

Utlåtande 1867:LU53

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

1

M:o 53.

Ank. till Riksd. Kansli d. 22 Mars 1867, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt förslag om
dödsstraffets afskaffande.

Då Lag-Utskottet, till följd af Andra Kammarens remiss å Herr J. A.
Bovins motion (N:o 220) om upphäfvande af dödsstraffet och omarbetande af
Strafflagen i de delar, som till följd deraf måste undergå förändring, nu har
till åliggande att yttra sig derom, huruvida den sålunda föreslagna åtgärden
bör tillstyrkas eller icke, tror Utskottet sig utan fara för misstag kunna antaga,
att sjelfva ämnet, hvilket redan eger en hel litteratur och upprepade gånger
varit föremål för lagstiftande magtens pröfning, icke tarfvar någon vidare utredning
utom i fråga derom, huruvida i vårt land tiden kan vara inne att uttaga
ett steg, som ännu ingifver de mest civiliserade nationer så mycken tvekan.
Då för föga mer än tre år sedan en genomgripande förändring i vår

kriminal-lagstiftning försiggick, hvars resultat blef den nya Strafflagen af den
16 Februari 1864, kunde förevarande ämne icke undgå att blifva föremål för
en allsidig och omsorgsfull pröfning. En hvar minnes, hurusom då hvarken
Kongl Maj:t tilltrodde Sig att ur förslaget till samma lag alldeles utesluta dödsstraffet,
eller Kikets Ständer funno sig böra gifva efter för yrkandena i sådan syftning.
Det ansågs af begge Statsmagterna, att föreställningen om dödsstraffets nödvändighet,
derom till och med ganska skiljaktiga meningar under öfverläggningarne
förspordes, ännu i vårt land var med rättsmedvetandet så införlifvad, att detta
straffs borttagande — hvilket måste erkännas först vid en allmänt uppnådd

högre bildningsgrad böra ifrågasättas —• icke kunde ske med stöd i detta med vetande;

och man stadnade således vid den utväg att icke bibehålla dödsjö^.
till Riksd. Prof. 1807. 7 Samt. 9 Häft. 1

2 Lo,g-Utskottets Utlåtande N:o 53.

straffet såsom absolut påföljd för något brott, utan såsom alternativt emot straffarbete
på lifstid, en utväg, som också haft den, utan tvifvel afsedda, påföljd,
att dödsstraffets tillämpning så ytterst sällan ifrågakommer, att inom de flesta
provinser i landet icke en enda gång någon person blifvit under de år, som
förflutit sedan lagen sattes i verkställighet, afrättad. Utskottet är också af den
mening, att dödsstraffet innan kort skall de facto bortfalla, i det att allmänna
meningen upphör att vidare utkräfva detsamma. En fråga, som, på sätt nyss
nämndt är, efter sorgfällig pröfning ställts i beroende af odlingens framsteg,
kan dock icke gerna efter så kort tids förlopp, som nu är förhållandet, erhålla
annan utgång; och Utskottet tvekar således att redan nu tillstyrka eu sådan
omarbetning af Strafflagen, som den ifrågasatta förändringen skulle göra nödvändig.
Motionären har icke heller åberopat några omständigheter, som för
närvarande mera än vid ärendets behandling år 1863 äro egnade att framkalla
ett förändradt beslut. Ett förslag, som vid nästlidna riksdag väcktes, att suspendera
lagen om dödsstraffet för en tid af tio år, i afsigt att erhålla erfarenhet
beträffande verkningarne deraf, att straffet icke tillämpades, lyckades icke heller
tillvinna sig bifall. I sjelfva verket torde berörda erfarenhet kunna vinnas af
den nu gällande lagen; men för ett moget bedömande af densammas verkningar
torde ännu någon tid böra afvaktas, innan det vigtiga beslutet fattas att ur
lagen helt och hållet utjflåna ifrågavarande straff; och på dessa skäl är det
som Utskottet, inom hvilket meningarne rörande denna fråga varit mycket delade,
stadnat i det beslut att hos Riksdagen hemställa,

det måtte Herr Bovins omförmäla motion icke för närvarande
till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 Februari 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53.

3

R eservationer:

af Herr Holmberg och Herr Hasselrot;

af Herr Bovin: “Huru olika än åsigterna kunna vara om den rättsliga

giunden för dödsstraffets intagande uti förgångna tiders straffsystemer, torde
man likväl kunna vara ense derom att en sådan straffart, hvilken, efter min
åsigt, endast kan anses hafva varit berättigad för såvidt densamma oundgängligen
påkallats för samhällets trygghet emot missdådare, icke längre bör i lagen
qvarstå än för ofvanuppgifna ändamål nödigt är och allmänna rättsmedvetandet
sådant fordrar. För bedömande huruvida i Svenska Strafflagen dödsstraffet
vidare bör bibehålla den plats, som blifvit åt detsamma deruti inrymd, är således
nödigt att först besvara dessa frågor, och i sådant afseende vågar jag
antaga att icke någon finnes, som på fullt allvar vill försvara den mening, att
dödsstraffet numera behöfves, för att oskadliggöra en förbrytare, lika litet som
det lärer kunna förnekas, att den erfarenhet, som sedan nu gällande Strafflags
införande vunnits i fråga om allmänna meningen hos folket rörande ifrågavarande
straff, gifver vid handen, att allmänna rättsmedvetandet icke längre påkallar
nämnda straff.

Vid sådant förhållande, och då något giltigt skäl i öfrigt, enligt mitt
förmenande, icke förefinnes att i Svenska Strafflagen bibehålla det till sin rättsgrund
mest omtvistade och såsom straffart mest fördömliga bland alla straff;
då flere civiliserade nationer redan ur sina strafflagar utplånat denna qvarlefva af
fordna tiders barbari; då frågan om dödsstraffets upphäfvande i de flesta länder,
der det ännu bibehålies, redan någon tid stått på dagordningen, och då
vårt folk icke brukat stå i andra ledet, då det gällt att befordra mensklighet
och civilisation, vågar jag anhålla,

att Riksdagen, med ogillande af Utskottets betänkande, ville
för dess del besluta dödsstraffets upphäfvande och såsom
följd deraf återförvisa ärendet till Lag-Utskottet, för utarbetande
af de förändringar i Strafflagen, Indika deraf härflyta."

Med Herr Bovin instämma Herrar Bergman, Rosenberg, Grenander,
Myrtin och Sven Ersson.