Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52 (Utlåtande 1868:LU52 Lagutskottet)

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

NtO

Ank. till Riksd. Kansli d. 11 Maj 1868, kl. 7 e. m.

Utlåtande, . i anledning af väckta förslag angående utvidgad religionsfrihet.

Dessa till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade motioner (N:is 204 och
220) hafva blifvit väckta inom Andra Kammaren af Herrar P. A. Siljeström och
C. J. Svensén, af hvilka den förre erinrat, hurusom samvetsfrihetens stora grundsats
vore ovilkorlig! och tydligt uttalad i Regeringsformens 16 §, som tillerkänner
hvarje Svensk medborgare fri utöfning af hans religion, så vidt han derigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Emellertid
vore det allt för väl bekant, att detta grundlagsbud icke ledt till sådana praktiska
följder, som på grund deraf hade bort kunna emotses. För att ej tala
om de verkliga förföljelser, som i sednare tider egt rum, behöfde man endast
genomläsa Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående främmande
trosbekännare och deras religionsutöfning, för att finna huru litet vi ännu hade
i verkligheten utfört 1809 års principer. Ända hittills hade man till och med
sväfva! i ovisshet, huruvida det verkligen på grund af nämnda Kongl. Förordning
skulle vara tillåtet för Svenska medborgare, som önskade utträda ur statskyrkan,
att bilda en församling, enär ordalagen förutsatte ett redan på förhand
befintligt främmande religionssamfund, till hvilket de kunde sluta sig. Ett nyligen
gifvet prejudikat hade visserligen undanröjt de betänkligheter man kunnat
hysa i detta hänseende; men alltjemt qvarstode de oeftergifliga vilkoren att
nodgas begära såsom en nåd, hvad sjelfva grundlagen tillförsäkrade såsom en
rätt, och att endast genom en kedja af förödmjukelser, tidspillan, besvärligheter
och kostnader kunna vinna tillåtelsen att dyrka Gud enligt öfvertygelse och

Bill. t,ill Riksd. Prot. 1868. 7 Sami 28 Håft. 1

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

samvete. Den nämnda Kongl. Förordningen, som förmodligen vore afsedd att
vara ett uttryck af religiös tolerans, bröte mot sjelfva grundprincipen för all
tolerans, då den stämplade afvikelse i läran såsom “villfarelse“, såsom en förbrytelse,
för hvilken den felande skulle af den ecklesiastika magten varnas, i
uppenbart ändamål att förmås till återkallelse. Då det vidare funnes stadgadt,
att “offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar endast inom dylik församlings
kyrka, bönehus eller kyrkogård må förrättas“, så syntes deruti ligga ingenting
mindre än ett lagligt hinder för gudstjensts hållande i alla de fall, då en församling
ännu icke hade eget bönehus eller egen kyrka; och det sednare vore
väl ofta händelsen åtminstone med nybildade församlingar. A en annan sida
förbjödes sådan församling att ega fast egendom, och densamma kunde endast
med Konungens särskilda tillåtelse förvärfva “den jord, som för utrymme till
kyrka eller kyrkogård erfordras“. Åtskilliga bestämmelser i afseende på äktenskaps
ingående, med hvad dit hörde, vore ock af natur att icke tillfredsställa
en del afvikande trosbekännare o. s. v. Herr Siljeström yrkar derföre, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande

Förslag

till lag rörande personer, som bekänna sig till kristna religionen, utan
att vara medlemmar af Statskyrkan.

§ 1.

Dissenter, eller personer som bekänna sig till kristna religionen, utan att
vara medlemmar af Statskyrkan, hafva för offentlig religionsöfning, inom lagens
och sedlighetens gränser, rätt att bilda församlingar under ledning af egna pre*ter
eller föreståndare.

§ 2.

De i föregående § nämnde prester eller föreståndare böra, innan de i sådan
egenskap erkännas, inför kronofogde på landet eller magistrat i stad styrka,
att de af vederbörande församling äro antagne, samt derjemte till samma myndighet
ingifva en skriftlig ed eller försäkran, att de i sin befattning vilja ställa
sig Statens lagar till efterrättelse och vara sanning och pligt trogne, i hvilket
hänseende de äro lika med Statens embetsman ansvar underkastade. De böra
noggrannt föra de anteckningar, som af Regeringen föreskrifvas, samt framlägga

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

dem, när så påfordras, för vederbörande myndighet till granskning. Vid hvarje
års slut böra de till vederbörlig auktoritet ingifva förteckning öfver församlingens
medlemmar samt under årets lopp ingångna äktenskap, äfvensom öfver
födde och döde. Derjemte äro de förpligtade att utfärda betyg samt meddela
de offentliga myndigheterna äskade upplysningar rörande sina församlingar, i
likhet med hvad Statskyrkans prester åligger.

§ 3.

De till sådana församlingar hörande dissenter äro frikallade från alla andra
utskylder till Statskyrkan och dess tjensteman, än sådana 6om häfta vid
egendom eller utgå enligt gällande konventioner.

§ 4.

Innan någon byggnad för gudstjenst af dissenterförsamling begynnes, bör
anmälan derom göras hos ofvannämnda civila myndighet. Gudstjenst må icke
hållas för slutna dörrar. För öfverträdelse af någon af dessa bestämmelser, straffas
presten, föreståndaren eller den, som vid sammankomsten hållit föredrag,
med böter ifrån och med 20 till och med 300 R:dr R:mt.

§ 5.

Dissenter, antingen de tillhöra en ordnad församling eller icke, böra för
pastor loci anmäla födelser och dödsfall inom en månad sedan de inträffat, vid
vite af 5 R:dr R:mt för hvarje vecka anmälningen derefter uteblifver. Vid anmälan
af barns födelse skall barnets födelsedag, kön och namn, äfvensom dess
föräldrars namn, uppgifvas. Dissenter, som tillhöra en ordnad församling, böra
derjemte, vid samma ansvar, för sin egen prest eller föreståndare inom tre månader
anmäla så väl födelser och dödsfall, som ingångna äktenskap.

§ 6.

Äktenskap mellan dissenter stiftas med laga kraft, derigenom att inför
kronofogde eller magistrat på den ort, der vederbörande man eller qvinna sig
uppehåller, upprättas en handling, hvari de förklara sig vilja taga hvarandra till
äkta. Innan detta kan tillstädjas, har berörda embetsmyndighet att fordra samma
legitimationer som prest fordrar vid äktenskaps ingående inom Statskyrkan;
dock erfordras ingen lysning eller bevis öfver dop och nattvardsgång. Om det
ingångna äktenskapet bör den civila myndigheten inom 14 dagar göra anmälan
hos pastor på den ort, der makarne taga sitt hemvist Till följd af ofvan*

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

nämnda bestämmelse må ingen vigsel eller annan vid äktenskaps ingående öflig
akt företagas, innan äktenskap på förberörda sätt är lagligen stiftadt.

§ 7.

I afseende på äktenskap mellan Lutheran och dissenter gäller hvad för
äktenskaps ingående mellan Lutheran och Mosaisk trosbekännare stadgadt är, så
vida de ej sjelfva föredraga Statskyrkans vigsel.

§ 8.

Barn af äkta makar, af hvilka den ena tillhör Statskyrkan, anses äfven
höra till denna, så framt ej föräldrarne afgifva en uttrycklig förklaring om motsatsen.
Barn af äkta makar, som begge äro dissenter, anses icke tillhöra Statskyrkan,
med mindre föräldrarne derom afgifva uttrycklig förklaring. Lefva föräldrarne
åtskiljda, eller äro de döde, afgifver den, som har vård om barnens
uppfostran, giltig förklaring i berörda hänseende. Sistnämnda regel gäller ock
i afseende på oäkta barn, hvars moder ej tillhör Statskyrkan. Förklaringen afgifves
inför pastor loci och införes i kyrkboken.

§ 9.

Barn, som icke skola uppfostras i den Evangelisk-lutherska läran, må på
begäran fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga läroverken, hvaremot
skolstyrelsen på hvarje ställe eger tillse, att dessa barns undervisning ej
heller i afseende på religionen varder försummad.

it ,''n • '' -,■ i.. 9 '' i , H i i"-..; i (, * i.i I

§ 10.

De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter edgång under någon form, afgifva
vid de tillfällen, då ed kräfves, löfte eller bekräftelse på det sätt Kongl. Maj:t
bestämmer, hvilket skall anses lika bindande, som om ed af dem varit aflagd.
De, hvilkas trosbekännelse icke tillåter edgång i den form, som är bestämd för
Statskyrkans medlemmar, aflägga ed i sådan form, som Kongl. Maj:t bestämmer.
Härmed afses ingen förändring i afseende på edgång, som i grundlagarne föreskrifves.

§ 11.

Uppdrag eller befattningar i Statskyrkan kunna icke anförtros åt dissenter.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 12.

De med hänseende till allmänt lugn och inställande af industrielt arbete
under Statskyrkans sön- och helgedagar gällande bestämmelser äro förbindande
äfven för dissenter.

§ 13.

Vilja dissenter icke betjena sig af de allmänna kyrkogårdarne, äro de
likväl underkastade sundhetspolisens föreskrifter angående begrafningar, äfvensom
vederbörande myndigheters närmare bestämmelser i afseende på valet af begrafningsplats.

§ 14.

I allmänhet erkännes ingen hafva utträilt ur Statskyrkan, förr än han
eller hon, efter fyllda 18 år, personligen infunnit sig hos vederbörande pastor
och anmält sitt utträdande till införande i kyrkboken. Dock må i enskilda fall
undantag med afseende på åldern af Kongl. Maj:t kunna medgifvas.

§ 15.

När en dissenter vill träda öfver till Statskyrkan, skall han derom göra
anmälan hos någon af Statskyrkans pastorer. Är den anmälde icke döpt, förfares
efter kyrkoritualens föreskrifter rörande vuxna personers dop. I annat fall
är det tillräckligt att ifrågavarande person inför pastor, i närvaro af kyrkorådet,
styrker att han har tillräcklig insigt i Statskyrkans trosläror, samt att intyg
derom, jemte personens förklaring att vilja träda öfver till Statskyrkan, införes i
kyrkboken.

§ 16.

Hvar och en, som genom användande af bevekelsegrunder, hvilka stå i
strid med allmän sedlighet, genom löften om timliga fördelar, bedrägliga medel
eller hotelser söker att förmå någon till öfvergång från en trosbekännelse till en
annan, är förfallen till böter ifrån 100 till och med 300 R:dr R:mt eller fängelse
från och med två månader till och med ett år.

§ 17.

För så vidt ej grundlags eller denna lags bestämmelser medföra undantag,
förorsakar den olika kristna trosbekännelsen ingen olikhet i borgerliga pligter

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

och rättigheter, hvaraf t. ex. följer, att ingen trosbekännelse frikallar från beväringsskyldighet,
och att de bestämmelser, som göra arfsrätt, medborgarerätt eller
någon annan rättighet beroende af dopet, icke lända de dissenter till förfång, af
hvilka dopet i allmänhet eller barndopet isynnerhet ej gillas.

§ 18.

Härigenom upphäfvas alla de stadgan den och föreskrifter, som stå i strid
med i denna lag gjorda bestämmelser.

Förmälande motionären att detta förslag vore i sjelfva verket väsendtligen
ingenting annat, än en öfversättning af den Norska disSenterlagen af år 1845,
endast med sådana förändringar, som särskilda Svenska förhållanden kunnat
föranleda.

Herr Svensén åter har yrkat upphäfvande af ej mindre förenämnda Kongl.
Förordning den 23 Oktober 18G0 angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning, än äfven Kongl. Förordningen af samma dag angående ansvar
för den, som träder till eller utsprider villfarande lära; och ehuru, efter Herr
Svenséns förmenande, det derefter kunde vara nog med föreskriften i 16 § Regeringsformen,
har denne motionär dock, för den händelse att någon särskild
ordningsstadga kunde anses behöflig efter upphäfvande af de begge Kongl.
Förordningarne, föreslagit till antagande af Riksdagen följande

Ordningsstadga för dem, som icke bekänna den Lutherska läran.

§ 1.

Vilja bekännare af främmande lära bilda egen församling, göre skriftlig
anmälan derom i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet och å öfriga orter i
riket hos Konungens Befallningshafvande, hvarefter de ega rätt till fri religionsöfning,
så framt de icke derigenom störa samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkomma.

§ 2.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad, då må, efter Konungens
förordnande, församlingen upplösas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 3.

Församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf kalla prest eller lärare.

Hvarje församling anställe, såsom föreståndare, en välfrejdad person, hvars
vård hennes angelägenheter anförtros kunna, och göre anmälan derom i Stockholm
hos Ofverståthållare-embetet och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande.

§ 4.

Föreståndaren åligge att, inom en månad efter hvarje års slut, till Konungens
Befallningshafvande eller Ofverståthållare-embetet aflemna förteckningar öfver
antalet af församlingens medlemmar och öfver de under .årets lopp ingångna
äktenskap eller inträffade födelser eller dödsfall i församlingen, samt att för församlingens
medlemmar utfärda erforderliga betyg.

Underlåter föreståndaren att iakttaga hvad honom enligt denna författning
åligger; straffes med böter från och med 20 till och med 300 R:dr.

§ 5.

Ej tillåtes någon munk- eller nunne-orden, eller inrättandet af kloster;
dock ega främmande församlingar inrätta s. k. diakon- eller diakoniss-anstalter.

§ 6.

Lysning till äktenskap skall, ändå att såväl mannen som qvinnan äro af
främmande trosbekännelse, afkunnas i den till Svenska kyrkan hörande församling,
inom hvars område bruden är boende; dock att lysningen, der be^o-e äro
medlemmar af främmande religionssamfund, af dess föreståndare utfärdas.

Vigseln må i det fall, att både mannen och qvinnan tillhöra främmande
religionssamfund, förrättas efter dess bruk. Är blott endera medlem af sådant
samfund, skall vigsel ske af Svenska kyrkans presterskap.

§ 7.

Barn af äkta makar uppfostras i den lära, fadren bestämmer. Har skriftligt
aftal om barnens uppfostran blifvit emellan äkta makar träffadt före äktenskapet
och inför Konungens Befallningshafvande eller Öfverståthållare-embetet uppvisadt;
lände det då till efterrättelse. — Barn af föräldrar, som med hvarandra
icke ingått äktenskap, uppfostras i den lära, modren bestämmer.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 8.

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att embetsåtgärd af
Svenska kyrkans presterskap påkalla; dock att vid sådan förrättning kyrkans
handbok brukas. Med lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest i thy fall
ej besvära: ej heller skall han sin embetsåtgärd någon medlem af främmande
religionssamfund påtvinga.

A allmänna begrafningsplatser må främmande trosbekännare erhålla lägerstad
för sina döde.

§ 9.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till Svenska kyrkan,
eller hennes presterskap, eller betjening, vare ej medlem af främmande religionssamfund
pligtig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans
egen begäran verkställd.

§ 10.

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag och denna stadga
bestämmas eller betingas, skall ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas
någon skilnad i Svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter.

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer honom att
aflägga i lag föreskrifven ed, då den erfordras, förordne Konungen, sedan Högsta
Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 11.

Vill någon träda ur Svenska kyrkan; göre han hos kyrkoherden i den
församling, hvartill han hörer, skriftlig anmälan derom till anteckning i kyrkoboken,
hvarefter han är från kyrkan skiljd. Dock får en sådan anmälan ej göras
af annan person än den, som fyllt 18 år.

Varder den, som ej fyllt 18 år, upptagen i främmande, i riket befintligt
religionssamfund; vare den, som honom upptagit, förfallen till böter från och
med 50 till och med 300 R:dr; dock sker härigenom icke någon inskränkning
af 7 § i denna stadga.

§ 12.

Främmande trosbekännare, eller den, som till utträde ur Svenska kyrkan
sig anmält, må ej i annat fall än grundlagarne föreskrifva innehafva någon tjenst

eller

Lag- Utskottets Utlåtande U:o 52.

eller anförtros något uppdrag, eller deltaga i behandling eller afgörande af frågor,
som kyrkan eller den offentliga undervisningen röra.

§ 13.

Om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra
eller undervisa barn i den Lutherska läran, söker under utöfningen af sådant
uppdrag bibringa barnet annan tro; vare förfallen till böter från och med
100 till och med 300 R:dr.

§ 14.

Genom denna Stadga sker ej någon ändring af hvad i afseende å Mosaiska
trosbekännare stadgadt är.

§ 15.

Böter, som i denna Stadga bestämda äro, beräknas i Riksmynt och tillfalla
de fattiga. Saknar den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas
till fängelse efter de grunder, som gälla för förvandling af böter enligt Utsöknings-balken.

Då man tillåter medlemmar af Svenska kyrkan att öfvergå till annat trossamfund
och bilda särskild församling, inträder, med hänseende till samhällsordningens
betryggande, ett oafvisligt behof att genom lag bestämma deras ställning
i Staten och ordna deras förhållanden till kyrkan. Det vore derför icke
välbetänkt att, såsom Herr Svensén alternativt föreslagit, helt enkelt upphäfva
ifrågavarande lagbestämmelser, utan att sätta något annat i stället. Utskottet
går alltså att pröfva motionärernes författningsförslag för att tillse huruvida och
i hvad mån dessa förslag må föranleda ändring i gällande lagstiftning; och finner
Utskottet lämpligt att dervid i ordningen för framställningen följa lagen af den
23 Oktober 1860.

I fråga om rät tigheten för främmande trosbekännare att bilda egna församlingar
finnes i 1 § af nuvarande lag stadgadt såsom vilkor Konungens bifall.
Enligt motionärernes förslag skulle detta vilkor borttagas. Härför skulle ej möta
någon synnerlig betänklighet, om man i likhet med motionärerne lemnade å sido
den hos oss i gällande lag antagna grundsats, att ej någon anses från Svenska

Bill. till Likså. Prof,. 1868. 7 Sand. 28 Höft. 2

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

kyrkan skild, förr än han blifvit i annat tillåtet religionssamfund upptagen. Men
på skäl, som här nedan skola angifvas, torde denna grundsats böra i lagstiftningen
bibehållas; och det blir då nödigt att veta, huruvida det religionssamfund,
till hvilket den dissenterande ansluter sig, är till sin trosbekännelse och
församlingsordning sådant, att det kan af Staten erkännas. En blott anmälan
hos Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande, på sätt Herr
Svensén föreslagit, är icke för ändamålet tillfyllestgörande. Dertill erfordras, att
Staten, efter behörig granskning af lärosatserna och församlingsordningen, erkänner
den nya församlingen; och som denna med sina lärare och föreståndare,
hvilkas åtgärder och intyg tillerkännas offentlig verkan och vitsord, sålunda
iklädes en viss officiel egenskap, synes lämpligast, att ifrågavarande granskning
sker hos, Kong!. Maj:t, helst som icke ens inom Svenska kyrkan får bildas
kyrkosamfund eller församling med officiel karakter och den befogenhet, som la"
i allmänhet tillägger sockenmenigheter, med mindre Konungen sådant tillåtit. Af
andan i förevarande lagstadganden framgår, att ur religiös synpunkt ingen annan
omständighet än trosbekännelsens egenskap af kristen betingar tillåtelsen att bilda
församling samt att den offentliga religionsöfningen är inskränkt endast inom lags
och sedlighets gränser. Detta blir än mera tydligt, om uttrycket i nuvarande lag
“Finner Konungen skäl att ansökningen bifalla“ ändras till “Finner Konungen
den lära och församlingsordning ej vara emot lag eller sedlighet stridande.“
Derigenom att Konungen på förhand tillser, att läran är kristen och att trosbekännelsen
och församlingsordningen icke innehålla något mot lag och sedlighet
stridande, torde anledning till upplösning af redan bildad församling mindre ofta
förekomma, och i samma mån undvikes flen med sjelfva upplösningen förenade
rubbning och oreda i samhället.

Om således, efter Utskottets åsigt, berörda vilkor bör i lagen qvarstå, så
synes deremot något giltigt skäl ej förefinnas för bibehållande af det i samma §
förekommande förbud för dissenterförsamling att förrätta offentliga kyrkobruk och
andaktsöfningar annorstädes än inom församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård.
Detta förbud kan nemligen, såsom anmärkt blifvit, utgöra hinder för gudstjensts
hållande i det fall, då församlingen icke har eget bönehus eller egen
kyrka; och en dylik inskränkning torde så mycket mindre kunna anses erforderlig,
som 5 § föreskrifver, att innan något hus eller rum af församlingen begagnas
till gudstjenst eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan
hos polismyndigheten i orten.

Enär dissenterförsamlings föreståndare fungerar såsom församlingens representant
i afseende på förhållandet til! Staten, med skyldighet och befogenhet att
föra föreskrifna anteckningar, lemna förteckning å församlingens medlemmar, utfärda
betyg på sätt som för den Svenska kyrkans presterskap är föreskrifvet
o. s. v., är det af största vigt, att föreståndaren, innan han i sådan egenskap af

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52. 11

Staten erkännes, inför den offentliga myndigheten styrker, att han af församlingen
antagen är.

Sjunde § i gällande dissekering är af denna lydelse:

“Förvärfvande af fast egendom i riket vare främmande trosbekännares församlingar,
inrättningar eller stiftelser förbjudet; dock må tillåtet främmande religionssamfund,
hvarom i 1 § sagdt är, med Konungens tillstånd förvärfva eganderätt
till den jord, som för utrymme till kyrka eller kyrkogård erfordras.

A allmänna begrafningsplats^- må främmande trosbekännare hädanefter liksom
hitintills, erhålla lägerstad för sina döde.“

Den egentliga grunden för denna restriktion i fråga om rättigheten för dissenterförsamlingar
att förvärfva fast egendom torde vara att söka i fruktan för jesuitisk
inflytelse. Någon anledning till farhåga i detta hänseende lärer dock numera ej förefinnas.
Med en alltmer stigande upplysning och den offentlighet, som i vårt land är
allmän, synes ifrågavarande inskränkning kunna helt och hållet upphäfvas, utan att
några samhällsvådliga följder deraf äro att emotse, helst särskilda föreskrifter finnas
meddelade i fråga om utländnings rätt att besitta fast egendom i riket. När Staten
medgifver en församlings bildande, bör den ej frånkänna henne rättighet att förskaffa
sig hvad som erfordras för det ändamål, hvarför församlingen blifvit erkänd.
I Norge, hvars dissenterlag icke innehåller något motsvarande stadgande,
har erfarenheten visat, att dylikt förbud derstädes icke varit erforderligt.

I 8 § stadgas, att “skolor och andra undervisningsanstalter må ej af främmande
trosbekännare inrättas eller upplåtas för andra än bekännare af deras
egen troslära eller deras barn"; hvarjemte sednare momentet af samma § innehåller
förbud för sådan trosbekännare att vid sammankomst till andaktsöfning af
Svenska kyrkans medlemmar hålla föredrag. Des. a stadganden äro uppenbarligen
rigtade mot proselytmakeriet. Men om de ansetts lämpliga under en tid då
lagen med stränga straff beläde den, som gjorde sig skyldig till affall från statskyrkan,
torde de dock ej vara öfverensstämmande med nutidens äfven i lagstiftningen
inrymda mera frisinnade åsigter i detta sednare hänseende. Det synes
föga konseqvent att tillåta en fader att med sitt barn öfvergå till främmande
religionssamfund, men deremot förhindra honom att, qvarblifvande i Svenska
kyrkan, låta barnet njuta undervisning i verldsliga stycken uti en för det främmande
samfundet inrättad skola, då han hyser förtroende för föreståndaren eller
läraren. Likasom tillträde till Statens skolor lemnas dissenters barn, utan att
deras från Svenska kyrkan afvikande religiösa tro derigenom anses till spillo
gifven, då de äro befriade från skyldigheten att der njuta religionsundervisning,
så synes å andra sidan borttagandet af ifrågavarande förbud ej böra medföra
några vådliga följder, helst såsom regel torde få antagas, att föräldrar och målsmän
af naturlig omtanke för barnens väl skola låta sig angeläget vara att icke
anförtro dessa i händerna på lärare som kunde misstänkas att vilja utöfva ett
obehörigt inflytande på barnens uppfostran i religiöst afseende. I andra länder

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 52.

med religionsfrihet finnas s. k. blandade skolor, hvilka besökas af både protestanter
och katoliker och hvarest religionsundervisningen meddelas af olika lärare
för olika trosbekännelser.

I fråga om äktenskaps afslutande föreskrifves i 9 §: “Vigseln md i det

fall, att både mannen och qvinnan tillhöra främmande religionssamfund, som tillåtet
är, förrättas efter dess bruk. Är blott endera medlem af sådant samfund,
skall vigsel ske af Svenska kyrkans presterskap.11 Utskottet kan icke finna något
giltigt skäl dertill, att hädanefter mera än hittills göra det till ett tvång för
dem, som vilja ingå äktenskap, att, då de tillhöra olika religionssamfund, underkasta
sig formaliteterna af det civila äktenskapet, på sätt den eno af motionärerne
föreslagit. För äktenskap inom de här i landet redan tillåtna katolska och reformerta
religionssamfunden fordras för närvarande ej något annat än vigsel.
Det kan för mången vara motbjudande, ja till och med stridande mot dess religiösa
åsigter att afsluta äktenskapet inför civil myndighet; och dessa kunde
med allt fog framställa den fråga, hvarför ett tvång, som bekännare af Statskyrkan
icke äro underkastade, skall de förra åläggas. Det kan likväl inträffa,
dels då kontrahenterna tillhöra olika främmande religionssamfund, att den ene till
följd af religiösa betänkligheter ej vill underkasta sig vigsel efter det bruk, som
för det religionssamfund, hvartill den andre hörer, är antaget, dels ock att, då
endera är medlem af främmande religionssamfund, men den andre tillhör Svenska
kyrkan, den förre af enahanda orsak anser sig förhindrad att låta viga sig
af Svenska kyrkans presterskap. För dessa fall inträder behöfligheten af det
civila äktenskapet; och bör dervid förfaras på sätt i Kong]. Förordningen angående
giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari 1863
är stadgadt.

Med afseende å barn af äkta makar, af hvilka blott den ena tillhör främmande
religionssamfund, finnes för närvarande stadgadt, att “då skall barnet, om
fadren tillhör Svenska kyrkan, uppfostras i den rena evangeliska läran; är modren
af denna lära, och har skriftligt aftal om barnens uppfostran blifvit emellan
in ak ar ne träffad t före äktenskapet och inför Konungens Befallningshafvande eller
Öfverstå!hållare-embetet. uppvisadt; lände då det till efterrättelse; har ej sådant
aftal skett; vare fadren efterlåtet att uppfostra barnet i den troslära, han bekänner.
“ Frågan om barnens uppfostran i den ena eller andra religionen är af den
omtåliga och grannlaga beskaffenhet, att begge föräldrarne dervid böra tillerkännas
lika stort inflytande. Skall barnet, då fadren tillhör den evangeliskt-lutherska
läran, uppfostras i denna, så bör enahanda förhållande ega rum när modren
är lutheran; och om det tillåtes den förre, då han tillhör främmande trossamfund,
att före äktenskapet träffa aftal om barnens uppfostran, bör enahanda förmån
tillerkännas modren. Enär gällande lag icke innehåller några bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende, för den händelse att föräldrarne lefva åtskiljda, eller
en af dem är död, eller barnet njuter underhåll af allmänna medel, eller är af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

oäkta börd, utan att vara i åtnjutande af sådant underhåll, så torde föreskrifter
härutinnan böra meddelas med iakttagande af den grundsats, att barnet anses
tillhöra det samfund, hvaraf den, som har det i sin vård, är medlem.

Ehuru barn, som icke uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran, må
fritagas från undervisningen deruti vid de offentliga läroverken, ligger det dock
i Statens eget intresse att tillse, det äfven sådana barn erhålla nödn»'' relhnonskunskap.
Ett åsidosättande häraf skulle lemna ruin för en frihet, som sannolikt
skulle locka till affall från statskyrkan; ty det lärer icke kunna förnekas, att
mången anser det som en tung börda, eu obillig fordran, att han skall draga
försorg om sina barns undervisning. Icke är det väl någon förlust för statskyrkan,
att sådana medlemmar öfvergifva henne; men Staten tager skada deraf,
att det uppväxande slägtet lemnas utan religionsundervisning. Härtill kommer
samhällets pligt emot barnen. Likasom i det borgerliga samhället tillfälle bör
gifvas en hvar att förvärfva de nödvändigaste borgerliga kunskaper, så må också
i det kristna samhället en hvar kunna påräkna att erhålla undervisning till inhemtande
af den kristendomskunskap, som anses nödvändig; och om föräldrar
och målsmän åsidosätta sin pligt i detta hänseende, må samhället öfvertaga den.
Detta är ett hufvudmoment i den omsorg, som samhället har att egna individen,
och denna samhällets skyldighet upphäfves icke i afseende på främmande trosförvandter,
derföre att deras kyrkliga ställning är exceptionel. Beträffande den
åtgärd, som bör vidtagas, då föräldrar eller målsmän försumma sin ifrågavarande
skyldighet, synes det lämpligast vara, att vederbörande skolstyrelse eller rektor i
sådant fall eger förordna, att barnen skola deltaga i den religionsundervisning,
som i den offentliga skolan meddelas.

Enligt 14 § i 1860 års Förordning skall den, som önskar öfvergå från
Svenska kyrkan till främmande religionssamfund, först undervisas och förmanas
af sina själasörjare, vidare varnas af domkapitlet eller dess tillförordnade ombud
och slutligen, om han ändock framhärdar i sin föresats, personligen hos kyrkoherden
i den församling, hvartill han hörer, göra anmälan derom till anteckning
i kyrkoboken; dock skall lian ej anses från kyrkan skild, förr än han, efter uppnådd
ålder af aderton år, blifvit i annat, i Riket tillåtet religionssamfund upptagen.
Ändamålet med berörda undervisning, förmaning och varning torde i de
flesta fall förfelas, enär dessa formaliteter innebära ett moraliskt tvång, som snarare
är egnadt att alstra bitterhet hos den som utgör föremålet. Själasörjaren
bör ej sakna utväg att äfven| utan lagens biträde bereda sig tillfälle att genom
undervisning och varning söka förhindra ett förhastadt steg af den, som står i
begrepp att öfvergå till främmande trossamfund. Utskottet anser derföre, att lagen
i denna del bör ändras, med föreskrift endast, att den dissenterande, som
hos kyrkoherden anmält sin afsigt att från Svenska kyrkan öfvergå till främmande
religionssamfund, skall, sedan minst två månader efter sålunda gjord anmälan
förflutit, personligen inställa sig hos kyrkoherden. Genom en sådan mellan -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

tid lemna!» rådrum till besinning för den, som möjligen af öfverilning beslutar
sig för att utträda ur statskyrkan; och derigenom att han vid det tillfälle, då
anmälan för andra gången göres, skall personligen inställa sig hos kyrkoherden,
blir denne i tillfälle att göra de föreställningar, som af pligt och kristlig kärlek
förestafvas.

Såsom här ofvan redan blifvit ant.ydt, finner Utskottet stadgandet, att ej
någon må anses från Svenska kyrkan skild, förr än han blifvit i annat religionssamfund
upptagen, böra oförändradt bibehållas. Genom antagandet af motionärernes
förslag såsom lag skulle här i landet möjligen komma att finnas personer,
icke tillhörande något religionssamfund, personer utan all religiös öfvertygelse
eller om hvilkas religiösa tro icke någon skulle hafva pligt att taga kännedom.
Religiös tro sammanhänger dock så noga med individens sedlighet och aktning
för lag och samhällsordning, att det ingalunda kan vara med Statens ändamål
förenligt att tillåta någon att slita alla band med kristen församling, för att,
ställd utom gemenskap med den Svenska kyrkan eller något annat erkåndt trossamfund,
förblifva från kyrkan helt och hållet skild och af dess inflytande alldeles
oberoende. Historien känner icke någon religionslära, som haft blott en
bekännare. Hvarhelst en sådan lära funnits har den varit omfattad af flera trosförvandter,
hvilka förenat sig till gemensamt trossamfund.

Vidkommande Ivongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående ändring
i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller utsprider
villfarande lära, så innehåller denna författning hufvudsakligen ansvarsbestämmelser
dels, enligt 1 §, för den som offentligen förkunnar eller till annans förledande
annorledes utsprider lärosatser, som mot den rena evangeliska läran stridande äro;
dels, enligt 2 §, för den som söker genom bedrägliga medel, hotelser eller löften
om timliga fördelar förmå annan till affall från den rena evangeliska läran, äfvensom
för den, hvilken af föräldrar eller målsman fått. sig anförtrodt att uppfostra
eller undervisa barn, som tillhör Svenska kyrkan, men söker under utöfningen
af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än den, som med den rena
evangeliska läran öfverensstämmer; dels ock, enligt 4 §, för den, som till deltagande
i främmande trosbekännares andaktsöfning nödgar eller lockar den, som
minderårig är, eller under hans lydnad står, och till Svenska kyrkan hörer. —
Dessa bestämmelser, med undantag af hvad 2 § innehåller, stå icke väl tillsammans
med ofvan uttalade grundsatser i fråga om främmande trosbekännare och
deras religionsutöfning; hvadan, enligt Utskottets åsigt, ofvnnnämnda Ivongl. Förordning
bör upphäfvas, med undantag endast af 2 §, hvars stadgande derefter
lämpligast torde kunna inflyta i Förordningen angående främmande kristna trosbekännare
och deras religionsöfning.

C O

På nu anförda hufvudsakliga skäl får Utskottet, i anledning af ifrågavarande
motioner, vördsamt hemställa,

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 52.

att Riksdagen ville för sin del besluta en författning, angående
främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning,
så lydande:

Med upphäfvande af ej mindre Kong]. Förordningen,
angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för
den, som träder till eller utsprider villfarande lära, den 23
Oktober 1860, än äfven Kong]. Förordningen, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning af nämnde
dag, förordnas som följer:

§ 1.

Vilja bekännare af annan kristen lära, än den evangeliskt
Lutherska, förena sig i församling, göre derom hos
Konungen ansökning och uppgift sin trosbekännelse och
församlingsord ning. Bifoge ock betyg om sådan anmälan
för utträde ur Svenska kyrkan, som i 13 § sägs.

It inner Konungen den lära och församlingsordning
ej vara emot lag eller sedlighet stridande, då må sådan församling
tillåtas.

Sålunda tillåtet religionssamfund ege rätt till fri religionsöfning.
Enahanda rätt tillkomme ock de på grund
af hittills gällande författningar redan bildade församlingar
af främmande trosbekännare.

§ 2.

församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf
kalla prest eller lärare.

Hvarje församling anställe såsom föreståndare en välfrejdad
person, hvars vård hennes angelägenheter anförtros
kunna, och göre derom anmälan i Stockholm hos Öfverståthällare-embetet
och annorstädes i riket hos Konungens Befallningshafvande.
Föreståndare skall innan han i sådan
egenskap erkännes, hos Konungens Befallningshafvande eller
Ofverstathallare-embetet styrka att han af församlingen antagen
är.

§ 3.

Varder rättigheten till fri religionsöfning, genom öfverträdelse
af lagens eller sedlighetens bud, eller eljest miss -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

brukad, eller underlåter församling att iakttaga hvad i afseende
på föreståndare är i 2 § föreskrifvet; då må efter
Konungens förordnande församlingen upplösas.

§ 4.

Föreståndaren åligge, att noggrant föra de anteckningar,
som af Konungen föreskrifvas; att desamma inför domstol,
Konungens Befallningshafvande eller Öfverståthållareembetet
vid anfordran förete; att inom en månad efter
hvarje års slut till Konungens Befallningshafvande eller
Ofverståthållare-embetet aflemna förteckning å församlino-ens
medlemmar samt under årets lopp ingångna äktenskap eller
inträffade födelser eller dödsfall i församlingen; att på sätt,
som för Svenska kyrkans presterskap är stadgadt, utfärda
betyg och till offentliga myndigheter lemna upplysningar om
församlingens medlemmar; samt att för ofritt ställa sio- till
efterrättelse lag och de särskilda föreskrifter, som af vederbörande
honom meddelas.

§ 5.

Innan något hus eller rum af församlingen beo-ao-nas

o c o

till gudstjenst eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom
göra anmälan, å landet hos kronofogden i orten och i staden
hos poliskammaren, der sådan finnes, men i annat fall
hos magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej
den offentliga myndigheten i orten tillträde förvägras.

§ b Ej

tillätes någon munk- eller nunneorden, eller inrättande
af kloster.

§ 7.

Lysning till äktenskap skall, ändå att så väl mannen
som qvinnan äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i
den till Svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område
qvinnan är boende; dock att lysningen, der begge äro

med -

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

medlemmar af tillåtet främmande religionssamfund, af dess
föreståndare utfärdas.

Vigsel må i de fall, då både mannen och qvinnan tillhöra
främmande religionssamfund, förrättas efter dess bruk.
År blott endera medlem af sådant samfund, verkställes vigseln
af Svenska kyrkans presterskap.

Äktenskap emellan medlemmar af främmande religionssamfund
eller emellan medlem af sådant samfund och medlem
af Svenska kyrkan vare ock tillåtet utan att vigsel dervid
sker. Detta äktenskap skall i slägtingars eller andra
vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad eller kronofogde
å landet. Magistrat eller kronofogde åligge dervid i
afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet
till äktenskap den tillsyn, som enligt lag tillkommer
prest, den der vigsel förrätta skall. Sedan affordras så väl
mannen som qvinnan deras frivilliga ja och samtycke till
giftermålet, och värden de derpå för äkta makar förklarade.
Hvad sålunda förekommit skall upptagas i protokoll, hvilket,
der äktenskap är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen
bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de inför
dem afskräde äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap,
eller, der begge makarne tillhöra främmande religionsförsamling,
hos församlingens föreståndare, på sätt om anmälan
af vigsel för vigselförrättare stadgadt är.

§ 8.

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af
främmande religionssamfund, tillhöre detta, och må uppfostras
i den lära föräldrarne bekänna. År blott endera
makan medlem af sådant samfund; och har ej skriftligt aftal
om barnens uppfostran i den ena eller andra trosbekännelsen
blifvit före äktenskapet träffadt och vid eller före dess
ingående för kronofogde eller magistrat uppvisadt, då skall
barnet uppfostras i den Evangeliskt Lutherska läran. Lefva
föräldrarne åtskilda, eller äro begge eller endera af dem
döde, eller njuter barnet underhåll af allmänna medel, tillhöre
det den församling, hvaraf den, som har det i sin vård,
är medlem.

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 28 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Barn af föräldrar, som icke ingått äktenskap med hvarandra,
tillhöre samma religionssamfund som modren eller den,
som om barnets vård och uppfostran drager försorg.

Barn, som icke uppfostras i den Evangeliskt Lutherska
läran, må, på begäran af föräldrar eller målsmän, fritagas
från undervisning deruti vid de offentliga läroverken, dock åligga
vid folkskolorne skolstyrelsen och vid elementarläroverken
rektor att tillse att dessa barns undervisning i afseende på
religionen ej varder försummad. Försumma föräldrar, husbönder
eller andra, som äro i föräldrars ställe, att behörigen
sörja för barnens religionsundervisning, då ege skolstyrelsen
eller rektor anbefalla att barnen skola deltaga i den undervisning
i detta ämne, som i skolan meddelas.

§ 9.

Främmande trosbekännare skall ej anses oberättigad att
embetsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla; dock
att vid sådan förrättning kyrkans handbok brukas. Med
lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest i ty fall ej
besvära: ej heller skall han sin embetsåtgärd någon medlem
af tillåtet främmande religionssamfund påtvinga.

§ io.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter
till Svenska kyrkan, eller hennes presterskap, eller betjening,
vare medlem af tillåtet främmande religionssamfund
ej pligtig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifva
på hans egen begäran verkställd.

§ 11-

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag
och denna förordning bestämmas eller betingas, skall ej från
skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skilnad
i Svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter.

§ 12.

Bekänner medlem af främmande religionssamfund sådan
lära som ej tillstädjer honom att aflägga i lag föreskrifven

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

ed, då den erfordras; förordne Konungen, sedan Högsta
Domstolen blifvit hörd, huru förfaras bör.

§ 13.

Vill någon öfvergå från Svenska kyrkan till främmande
religionssamfund, göre derom anmälan hos kyrkoherden i den
församling han tillhör. Fortfar han i sitt beslut, inställe sig,
sedan minst två månader efter sålunda förut gjord anmälan
förflutit, personligen hos kyrkoherden och förnye sin anmälan
med uppgift å det främmande religionssamfund, hvari
han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning i
kyrkboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon anses
från Svenska kyrkan skild förr än han iakttagit hvad
här ofvan finnes föreskrifvet, och blifvit i annat religionssamfund
upptagen; ej heller må någon från Svenska kyrkan
utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig ega derför
nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år. Barn som
ej fyllt 1°5 år, då föräldrarne från Svenska kyrkan öfvergå till
annat religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej föräldrarne
vid sitt utträdande för kyrkoherden förklarat att barnet skall
qvarblifva i Svenska kyrkan. Föreståndare för särskildt religionssamfund
åligge att inom två månader från det medlem
af° Svenska kyrkan blifvit i samfundet upptagen derom underrätta
kyrkoherden i den församling, hvartill den upptagne
hört.

§ H.

Medlem af främmande religionssamfund eller den som
till utträde ur Svenska kyrkan sig anmält må ej i andra
fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt
föranleder, deltaga i behandling eller afgörande af
af frågor, som kyrkan eller den offentliga undervisningen
röra.

Innehar den, som till utträde ur Svenska kyrkan sig
anmält, offentlig tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten
är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse
kunnat till densamma nämnas samt Konungen
eller den myndighet, som eger att tjensten tillsätta, finner
skäligt att honom dervid bibehålla.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52,

§ 15.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller
löften om timliga fördelar förmå annan till affall från
Svenska kyrkan vare förfallen till böter från och med
tjugo till och med femhundra Riksdaler eller fängelse i högst
ett år.

Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller
målsmän fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa
barn, som tillhör Svenska kyrkan, söker, under utöfningen af
sådant uppdrag, bibringa barnet annan tro än den, som med
den Evangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer.

§ 16.

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund
att iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger;
dömes till böter från och med tjugo till och med femhundra
Riksdaler eller fängelse i högst ett år.

Såsom följd häraf och då Kong!. Förordningen angående giftermål emellan
kristen och mosaisk trosbekännare den 20 Januari 1863 i 2:dra och 4:de §§
hänvisar till Kongl. Förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 23 Oktober 1860, får Utskottet vördsamt föreslå,

att Riksdagen må för sin del ändra nämnda §§ i Kongl.
Förordningen den 20 Januari 1863 till följande lydelse:

§ 2.

Om lysning till sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap
emellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat
främmande religionssamfund, soro i riket tillåtet är, galle
hvad särskilt stadgadt finnes.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

§ 4.

I fråga om den religion, hvari barn bör uppfostras, galle
hvad angående särskildt religionssamfund stadgadt är.

Stockholm den 11 Maj 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationers

af Herr Grefve Sparre: “Frågan om religionsfrihetens utvidgande är en

af dem, åt hvilka jag vid denna riksdag, likasom vid föregående, såsom ledamot
af Lag-Utskottet, med förkärlek egnat min tid och mitt ringa mått af krafter.
Olyckligtvis hafva denna gång de frågor, som berott på detta Utskotts
handläggning, varit alltför många och derjemte af alltför stor omfattning för att
kunna blifva nöjaktigt behandlade. Det förslag, som nu framlägges, tillkommet,
under en ovanligt stor meningsskiljaktighet, genom en mängd voteringar, vid
hvilka ofta den aflagda sedeln gaf utslaget, kan svårligen ega den fullständighet
och det inre sammanhang, som af ett sådant, utgånget från Lag-Utskottet, kunde
begäras. Tiden har icke heller medgifvit den slutliga revision deraf, som vid
sådana arbeten är så ytterst behöflig. Förslaget må emellertid vara ett bevis
om Utskottets bemödande att draga ett strå till stacken. Jag har likväl, till
Utskottets och min egen ursäkt, velat redogöra för dessa skäl till det bristfälliga
innehållet."

af Herr von Möller;

af Herr Beckman;

af Herr Caspersson: Emot Utskottets förslag rörande sättet att ingå äk tenskap

är jag i så måtto af skiljaktig mening, att jag anser nu varande stad -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

ganden bura bibehållas då en af kontrahenterna tillhör statskyrkan; men tillhöra
begge kontrahenterna främmande religionssamfund, är ej lämpligt att i lagen intages
något stadgande, som har afseende på ett sådant samfunds religiösa ceremonier
eller föreskrifver huru dessa böra förrättas för att medföra laga verkan,
och icke heller kan jag godkänna att alternativa sätt att ingå äktenskaplig förening
tillåtas, helst i förekommande fall svårighet derigenom kunde uppstå att utreda
huruvida ett äktenskap vore lagligen afslutadt eller icke. I följd af dessa
åsigter vill jag för min del, i afseende på dissenters, icke antaga annat sätt att
med laga verkan afsluta äktenskap, än det som eget- rum inför civila myndigheter,
utan att vilja stadga något om vigsel, hvilken helt och hållet öfverlemnas
åt kontrahenternas eget godtfinnande att förskaffa sig eller icke."

af Herr Ribb ing:

a) mot den föreslagna § 2. “Den frihet, som är i fråga så i de i ämnet
afgifna motioner, som i Utskottets Betänkande och förslag, är frihet i religiös bekännelse
och öfning; de gränser, som för samma frihet i lag skola bestämmas, enligt
samma motioner och betänkande, att trosläran och religionsöfningen skola
vara kristna samt ej innebära en sådan uppfattning af kristendomen, att de strida
mot Statens lag och sedlighet. Något annat eller utöfver det nämnda är i förevarande
fall hvarken begärdt eller i fråga satt. Skall nu en garanti för iakttagande
af nämnda gränser finnas vid den, inom desamma tillåtna, fria religionsöfningen,
så fordras för en sådan för det första, att sjelfva bekännelsen
och församlingsordningen äro kristliga samt öfverensstämmande med lag och sedlighet,
och detta finnes uttryckt i förslagets l:sta §. Men för det andra fordras
ock, att deri religiösa verksamhet eller fortgående religiösa uppfostran,
hvaraf just sjelfva religionsöfningen för alla dem, som deri deltaga, består, skall
ega samma karakterer, eller med andra ord att det religiösa lärandet och församlingslifvet
skola stå i öfverensstämmelse med och utgöra en verklig tillämpning
af läran, hvarförutan denna, dess kristlighet, lagenlighet och sedlighet förblifva
en tom bokstaf. Garantien härför måste sökas hos församlingsläraren eller
föreståndaren och beror i första hand af hurudan denne är. Några på förhand gifna
garantier i afseende på viljan hos denne kunna naturligen i detta fall, lika litet
som i några andra fordras eller gifvas; men väl kan Staten, och detta utan att
blanda sig i eller pröfva den religiösa eller theologiska bildningen hos det fria
religionssamfundets lärare eller föreståndare, hos denne, liksom hos dem, som
skola blifva församlingslärare inom statskyrkan, fordra sådana garantier, som äro
gifna i och prof på den förmåga, hvilken beror af allmänt humanistisk bildning.
Behofvet och gagnet af en sådan bildning hos läraren eller föreståndaren
torde lika litet beträffande det särskilda religionssamfundet, som när fråga är om
statskyrkan, kunna förnekas, så mycket mindre som äfven sednaste tiders erfarenhet
visar, huru predikanter uppträdt, som äfven med det varmaste religiösa
nit och den största välmening, dock i följd af brist på all förståndsodling och

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

insigter, framställt allt annat än en sund och sann predikan af den lära, hvars
förkunnare de angifvit och ansett sig vara, samt huru, sådant oaktadt, dylik
predikan haft ganska mägtig inverkan och dragit till sig troende åhörare. Icke
heller kan en af Staten fordrad garanti i fråga om dylik bildning anses utgöra
ett ingrepp i den ifrågavarande religiösa friheten, då denna hvarken är begärd
eller enligt föreslaget lagstadgande skulle utöfvas utom ofvan anförda gränser.
Fastmer ligger ett uttryck af sann liberalitet från Statens sida långt mera i att
i hvad som för statskyrkans och de särskilda religionssamfundens samt bådas väl
är lika och gemensamt, samt ej går in på de sistnämndas särskilda religionslära,
göra dem likställiga, än att blott sörja för statskyrkan, men lemna de från denna
afvikande, ehuru medborgare i Staten, lika väl som medlemmarne xaf statskyrkan,
åt deras öde när dock frågan är om den vigtigaste af alla angelägenheter.

Det är på ofvan anförda grunder jag vördsamt hemställer, att § 2 i den
föreslagna lagen må få följande lydelse:

Innan sådan ny församling, som i föregående § säges,
erkännes, skall den af församlingen antagne prest eller föreståndare,
i Stockholm hos Ofverståthållare-embetet och i öfriga
delar af riket hos Konungens Befallningshafvande, förete
intyg, att han vid anstalt för bildande af lärare inom den
kyrka, han tillhör, fullgjort hvad för utöfvande af samma
befattning fordras, eller ock, att han aflagt de prof på allmän
och humanistisk bildning, hvilka enligt gällande lag
och författningar utgöra vilkor för inskrifning i theologisk
fakultet inom riket och ordination till prest inom Evangeliskt
Lutherska kyrkan; samt derjemte styrka, att han af
församlingen antagen är. “
b} mot sednare delen af den föreslagna § 8.

“Då äktenskapet är en förening med hufvudsakligt religiöst-sedligt ändamål,
anser jag ock, att en religiös akt är den rätta formen för dess ingående.
Att undantag härifrån kunna finnas nödiga och såsom sådana godkännas, bevisar
intet mot regelns giltighet. Sådana undantag kunna, utom äktenskap mellan
judar och kristne, der, i följd af de religiösa bekännelsernas olikhet, intet formulär
för den religiösa akten finnes, äktenskap vara, der båda kontrahenterna åro
kristna dissenters, enligt den grundsats, att Staten ej bör blanda sig i något,
som till deras religion, inom lagligen bestämda gränser, hörer. Så snart åter
som ena kontrahenten är medlem af statskyrkan, kan, just derföre, den äktenskapliga
förbindelsen, äfven till dess religiöst-sedliga sida, ej för Staten anses
främmande, och de formela svårigheter för det religiösa fullbordandet af äktenskapet,
som med nu befintliga lagstiftning dervid kunna uppstå, kunna hafva*,
om i vår lag, såsom i den Norska, stadgas, att kontrahenten af främmande trosbekännelse
ej, för att erhålla vigsel, behöfver förete dop- och nattvardsattester.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Några skrupler, att enligt det fur vår statskyrka gällande vigselformulär låta viga
sig, kunna, med hänsigt till innehållet af detta formulär, ej hos en kristen, han
må vara af den ena eller andra trosbekännelsen, på allvar uppstå. Men derigenom
att de fall, då äktenskap endast genom borgerlig sanktion kunna ingås,
reduceras till det minsta möjliga antal, bur nemligen motverkas den följd, som
historien visat af borgerligt knytande af äktenskaplig förbindelse inom det allmänna,
nemligen äktenskapens ingående och betraktande såsom andra, passagera
förbindelser.

Det är af dessa grunder som jag för min del får föreslå, att, i öfverensstämmelse
med hvad i Norska dissenterlagen finnes stadgadt, §:n må erhålla
följande lydelse:

Äktenskap mellan man och qvinna, tillhörande ett och
samma främmande religionssamfund, må, der samfundet eger af
Staten erkända och till vigsels förrättande berättigade prester,
fullbordas efter det samfunds bruk. I motsatt händelse,
äfvensom i det fall, att medlemmar tillhörande religionssamfund,
som nyss är sagdt, sjelfve sådant önska, skall
äktenskapet i slägtingars eller andra vittnens närvaro ingås
inför magistrat i stad eller kronofogde å landet. Magistrat
eller kronofogde åligge dervid i afseende å mannens och
qvinnans ledighet till äktenskap den tillsyn, som enligt lag
tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall; sedan affordras
så väl mannen som qvinnan deras frivilliga ja och
samtycke till giftermålet och varde de derpå för äkta makar
förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall i protokoll upptagas
och varde det, om äktenskapet är inför kronofogde
ingånget, jemväl af vittnen bestyrkt. Magistrat och kronofogde
åligge, att inför dem afslutade äktenskap hos vederbörande
presterskap anmäla på sätt om anmälan af vigsel
för vigselförrättare stadgadt är.

Äktenskap mellan medlem af Svenska kyrkan samt af
särskildt religionssamfund ingås medelst vigsel af Svenska
kyrkans presterskap, dock att dervid ej fordras bevis för
medlemmen af det särskilda religionssamfundet om dop och
nattvardsgång."

o O

af Herr Lemchen: “Den fråga, som i Lag-Utskottets ofvanstående Utlåtande
blifvit behandlad, är kanske den vigtigaste, som vid denna riksdag hos Utskottet
förekommit. För dess fullständiga utredning och för uppgörande af en läglig
och god författning angående främmande trosbekännare eller så kallade dissenter

hade

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

hade ock erfordrats mycket mera tid och arbete, än Utskottet kunnat deråt egna,
utan att åsidosätta eller förbigå andra vigtiga ärenden, som på grund af Kongl.
Maj:ts nådiga Propositioner och inom Ivamrarne väckta motioner bort af Utskottet
handläggas. Det må derför icke läggas Utskottet till last, att dess Utlåtande
i denna fråga till Kamrarne inkommer så kort tid före riksdagens afslutande.
Ej heller må med skäl kunna klandras, om Utskottet eller någon dess
ledamot icke kunnat eller medhunnit att uppgöra ett sådant lagförslag, som, utan
förändringar eller omarbetning och således utan föregående återförvisning till
Utskottet, kan af Riksdagen antagas.

I åtskilliga hufvudsakliga delar kan jag icke biträda Utskottets förslag,
emedan jag förmenar att genom antagande af detsamma de med fullkomligt fog
öfverklagade, enligt nutidens åsigter origtiga, ja orättvisa föreskrifter, som finnas
i Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsutöfning, icke skulle fullkomligt utan endast till en del
undanrödjas, samt den i 16 § Regeringsformen uttryckta och fastställda grundsats
om fri religionsutöfning inom lagens och sedlighetens gränser ej blefve fullständigt
tillämpad. Jag har derför uppgjort ett särskildt författningsförslag, hvilket
här nedanför intages. Men då jag icke kan eller bör ifrågasätta, att detsamma
skulle af Riksdagen antagas utan en noggrann och fullständig granskning och
innan Utskottet fått efter återförvisning afgifva nytt utlåtande, hvilket säkerligen
icke kan medhinnas innan tiden för riksdagens afslutande inträffar, har jag ansett
öfverflödigt att anföra och utveckla motiverna och grunderna för mitt förslag,
samt vill, under öfvertygelse att förevarande vigtiga fråga ånyo väckes och
behandlas vid Riksdagens nästa sammanträde och sedermera fortfarande, om
sådant erfordras, vid Riksdagens hvarje sammanträde till dess den blifvit slutligen
afgjord, nu endast hemställa, om icke Utskottets förslag må

afslås och ärendet således få för närvarande förfalla.

Förslag

till

Förordning angående främmande kristna trosbekännare
och deras religionsöfning.

O O

Med upphäfvande af Kongl. Förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 23 Oktober
1860 samt Kong!. Förordningen angående ansvar för
den, som träder till eller utsprider villfarande lära af samma
dag, förordnas som följer:

Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 28 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

1 §•

Kristna trosbekännare af annan lära än den evangelisktlutherska
egen rätt att för religionsöfning förena sig i församling;
gören dock derom anmälan i Stockholm hos Öfverståthållare-embetet
och i öfriga delar af riket hos Konungens
Befallningshafvande med fullständig uppgift å sin trosbekännelse
och församlingsordning. Finner Öfverståthållare-embetet
eller Konungens Befallningshafvande deras lära eller församlingsordning
vara i någon mån stridande mot lag eller sedlighet,
anmäle förhållandet hos Konungen och förbjude församlingen
till dess Konungen vidare förordnat.

2 §•

Församling, som i 1 § sägs, vare oförhindrad att sjelf
kalla prest eller lärare.

Hvar församling anställe såsom föreståndare en välfrejdad
person, hvars vård hennes angelägenheter anförtros kunna,
och göre derom anmälan hos Öfverståthållare-embetet eller
Konungens Befallningshafvande.

Prest, lärare och föreståndare skola, förr än de i sådan
egenskap erkännas, hos kronofogde på landet eller magistrat
i stad styrka, att de af församlingen antagne äro.

3 §.

Varder rättigheten till fri religionsöfning missbrukad eller
underlåter församling att iakttaga hvad i 2 § om föreståndare
stadgadt är; då må efter Konungens förordnande församlingen
upplösas.

4 §•

Föreståndaren åligge: att noggi-annt föra de anteckningar,
som af Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande
föreskrifvas; att desamma inför domstol, Konungens
Befallningshafvande eller Öfverståthållare-embetet vid
anfordran förete; att inom en månad efter hvart års slut till

Lag-Utskottets Utlåtande N.''o 52.

Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande
aflemna förteckning å församlingens medlemmar samt under
årets lopp ingångna äktenskap, inträffade födelser och dödsfall
i församlingen; att på sätt, som för Svenska kyrkans
presterskap är stadgadt, utfärda betyg och till offentliga myndigheter
lemna upplysningar om församlingens medlemmar;
samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse lag och de särskilda
föreskrifter, som af vederbörande honom meddelas.

5 §•

Innan hus eller rum af församlingen begagnas till gudstjenst
eller andaktsöfning, skall föreståndaren derom göra anmälan
å landet hos kronofogden och i stad hos poliskammaren
eller, der sådan ej finnes, magistraten.

Vid församlingens gudstjenst eller andaktsöfning må ej
den offentliga myndigheten i orten tillträde förvägras.

6 §•

Munk- eller nunne-orden eller kloster må ej i riket finnas
eller inrättas.

7 §•

Lysning till äktenskap skall, ändå att både mannen och
qvinnan äro af främmande trosbekännelse, afkunnas i den
till Svenska kyrkan hörande församling, inom hvilken qvinnan
är boende; dock att lysningen, der begge äro medlemmar
af främmande religionssamfund, af dess föreståndare
utfärdas.

Vigsel må i de fall, då både mannen och qvinnan tillhöra
främmande religionssamfund, förrättas efter dess bruk. År
blott endera medlem af sådant samfund, verkställes vigseln
af Svenska kyrkans presterskap.

■Loff- Utskottets Utlåtande N:o 52.

fogde å landet. Magistrat eller kronofogde åligga dervid i
afseende på mannens och qvinnans hinderslöshet och ledighet
till äktenskap den tillsyn, som enligt lag tillkommer prest,
den der vigsel förrätta skall. Sedan affordras så väl mannen
som qvinnan deras frivilliga ja och samtycke till giftermålet,
och värden de derpå för äkta makar förklarade. Hvad
sålunda förekommit skall upptagas i protokoll, hvilket, der
äktenskapet är inför kronofogde ingånget, jemväl af vittnen
bestyrkes. Magistrat och kronofogde skola de inför dem
afslutade äktenskap anmäla hos vederbörande presterskap, eller,
der begge makarne tillhöra främmande religionsförsamling,
hos församlingens föreståndare, på sätt om anmälan af vigsel
för vigselförrättare stadgadt är.

8 §•

Barn af äkta makar, som begge äro medlemmar af främmande
religionssamfund, tillhöre detta och må uppfostras i
den lära, föräldrarne bekänna. Är blott endera makan medlem
af sådant samfund, då skall barnet uppfostras i den
evangeliskt-lutherska läran, der ej skriftligt aftal om barnens
uppfostran blifvit emellan makarne före äktenskapet
träffadt och inför magistrat eller kronofogde uppvisadt, hvilket
aftal då lände till efterrättelse. Lefva föräldrarne åtskilda
eller äro de, endera eller begge, döda, tillhör barnet den
församling, hvaraf den, som har barnet i sin vård, eller efterlefvande
makan är medlem, der ej, på sätt här ofvan sägs,
annorlunda aftaladt är. Barn af föräldrar, som ej ingått
äktenskap med hvarandra, tillhöre samma religionssamfund
som modren eller den, som om barnets vård och uppfostran
drager försorg.

O o

Barn, som ej uppfostras i den evangeliskt-lutherska läran,
må fritagas från undervisning deri vid de offentliga
läroverken.

9 §•

Medlem af främmande religionssamfund skall ej anses oberättigad
att em betsåtgärd af Svenska kyrkans presterskap påkalla.
Med lärotvist, som kan samvetet bekymra, må prest

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 52.

i ty fall ej besvära; ej heller skall han sin embetsåtgärd
någon medlem af främmande religionssamfund påtvinga.

10 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter
till Svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
vare medlem af främmande religionssamfund ej pligtig att
gälda i annat fall än att slik förrättning blifvit på hans begäran
verkställd.

11 §■

Med de inskränkningar och undantag, som af grundlag
och denna förordning bestämmas eller betingas, skall ej från
skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon olikhet
i Svenska medborgares rättigheter och skyldigheter.

År främmande trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer
honom att aflägga i lag föreskrifven ed; förordne
Konungen, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, huru förfaras
bör.

12 §.

Vill någon öfvergå från Svenska kyrkan till främmande
religionssamfund, göre derom anmälan hos kyrkoherden i den
församling, han tillhör, och, der han fortfar i sitt beslut två
månader derefter, inställe sig hos kyrkoherden och förnye sin
anmälan med uppgift å det främmande religionssamfund,
hvari han vill inträda. Kyrkoherden göre härom anteckning
i kyrkoboken och meddele deröfver bevis. Ej skall någon
anses från Svenska kyrkan skild förr än han iakttagit
hvad här ofvan föreskrifves och blifvit i annat tillåtet religionssamfund
upptagen; ej heller må någon från Svenska
kyrkan utträda, innan han blifvit konfirmerad eller visat sig
ega derför nödig kristendomskunskap eller fyllt 18 år. Barn
under 15 år af föräldrar, som från Svenska kyrkan öfvergå
till främmande religionssamfund, anses tillhöra detta, der ej
föräldrarne vid sitt utträdande för kyrkoherden förklara att
barnet skall qvarblifva i Svenska kyrkan.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Föreståndare för främmande religionssamfund åligge att,
inom två månader efter det medlem af Svenska kyrkan blifva
i samfundet upptagen, derom underrätta kyrkoherden i
den församling, hvartill den upptagne hört.

13 §.

Medlem af främmande religionssamfund och den, som till
utträdande ur Svenska kyrkan sig anmält, må ej i annat
fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt
föranleder, deltaga i behandling eller afgörande af
frågor, som kyrkan eller den offentliga religionsundervisningen
röra.

Innehar den, som till utträdande ur Svenska kyrkan sig
anmält, offentligt embete eller tjenst; varde han derifrån
skild, der ej embetet eller tjensten är af den beskaffenhet,
att han utan afseende å trosbekännelsen kunnat dertill nämnas
samt Konungen eller den myndighet, som eger att embetet
eller tjensten tillsätta, finner skäligt att honom dervid
bibehålla.

14 §.

Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften
om timliga fördelar förmå annan till affall från den
evangeliskt-lutherska läran, vare förfallen till böter från
och med tjugo till och med femhundra R:dr eller fängelse i
högst ett år.

Lag samma vare, om någon, hvilken af föräldrar eller
målsman fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa
barn, som tillhör Svenska kyrkan, söker under utöfningen
af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den, som
med den evangeliskt-lutherska läran öfverensstämmer.

15 §.

Underlåter föreståndare för främmande religionssamfund
att iakttaga hvad honom enligt denna författning åligger;
dörnes till böter från och med tjugo till och med femhundra
Riksdaler eller fängelse i högst ett år.“

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

af Herrar Bovin och Ählgren, hvilka förklarat sig instämma i det af Herr
Lemchen uti hans reservation framlagda förslag till förordning;

af Herr Bergström.

Derjemte hafva Herrar von Gegerfelt och Holmberg begärt att få anmärkt,
det de ej öfvervarit ärendets handläggning hos Utskottet.