Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51 (Utlåtande 1882:LU51 Lagutskottet)

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

K:o 51.

Ank. till Riksd. Kansli den 24 April 1882, kl. 3 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående förlag sinteckning och
i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Kongl. Maj:t har, under den 27 sist.lidne Januari, till Riksdagen aflåta
en proposition af följande lydelse:

»Sedan med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 17
Maj i~ 1879 förslag uppgjorts till förordning angående förlagsinteckning och
dermed sammanhang egande författningar, vill Kongl. Maj:t, efter det Högsta
Domstolen blifvit hörd, med bifogande af de angående ämnet i Högsta Domstolen
och Statsrådet förda protokoll, enligt 87 § Regeringsformen, föreslå
Riksdagen

dels att antaga i ett sammanhang närlagda förslag till
l:o) Förordning angående förlagsinteckning;

2:o) Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalken,
och

3: o) Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den
16 Juni 1875;

dels att, under förutsättning och vilkor af bifall till förenämnda förordningar,
antaga bifogade förslag till

4:o) Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen
den 18 September 1862;

Bill. till Rilcsd. Prof. 1882. 7 Samt. 29 Höft.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

dels ock att antaga närlagda förslag till
5:o) Förordning angående fredande från utmätning af lösören, som jordegare
lernnat landbo till egendomens bruk.»

De förslag till förordningar, som finnas bilagda den Kong! propositionen,
äro här nedan i detta utlåtande af tryckta.

Ifrågavarande lagstiftnings utvecklingsgång kan inhemtas af det betänkande
i ämnet, som en utaf Kongl. Maj:t förordnad komité den 6 Augusti
1881 afgifvit och livilket betänkande blifvit utdeladt till Riksdagens
ledamöter, äfvensom af Lag-Utskottets vid 1879 års riksdag afgifna utlåtande
K:o 38.

De i nu föreliggande Kongl. proposition först upptagna fyra författningsförslag
äro af hvarandra beroende samt af Kongl. Maj:t framlagda till
antagande i ett sammanhang, hvaremot det sist upptagna författningsförslaget
bildar ett för sig fristående helt.

Den Kongl. propositionen i sin först nämnda del har föranledt nedan
upptagna anmärkningar, hvilka angå

Förslaget till Förordning angående förlagsinteckning.

1 §•

I denna §, som angifver de näringar, hvilkas kikare må ega att till
säkerhet för upptagna förlagslån lemna förlagsinteckningar, har Utskottet
ansett sig böra åter införa den af komiterade föreslagna, men af Kongl.
Maj:t såsom obehöflig uteslutna bestämmelse, att grufvedrift, äfven der denna
ej är att till bergsbruk hänföra», bör räknas till ifrågavarande näringar.

Mot den sålunda ifrågasatta bestämmelsen framstälde Kongl. Maj:ts
och Rikets Kommerskollegium i infordradt underdånigt utlåtande — livilket,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o Öl.

jemte afgifvet utlåtande af Fullmäktige i Jernkontoret, finnes särskildt tryckt
bifogadt detta betänkande — följande anmärkningar:

»Enligt § 1 i nyssberörda förslag är afsedt, att författningen skulle
ega tillämplighet för, bland annat, grufvedrift, »äfven der denna ej är att till
bergsbruk hänföra». I motiven, der någon särskild utredning angående innehållet
af i fråga varande § icke återfinnes, är icke heller i öfrigt angifvet
hvad med »grufvedrift» af detta slag skall förstås. För närvarande lära
alla företag, livilka äro att anse såsom inbegripna under benämningen »grufvedrift»,
vara att hänföra under gällande grufvestadgas bestämmelser, och likaledes
lärer den industriela verksamhet i sin helhet, som faller inom området
för dessa bestämmelser, vara att hänföra till »bergsbruk»; hvaraf ock följer,
att all grufvedrift under nu varande förhållanden skulle vara att hänföra
till bergsbruk. I det vanliga språkbruket förekommer icke heller benämningen
grufva för anläggning eller arbetsrum till eftersökande och upphemtande
af andra mineralrikets alster än dem, som enligt nu gällande grufvestadga
äro föremål för inmutning, såsom ock visar sig af benämningarna
stenbrott, skifferbruk, kalkbrott, grustägt m. in. — Skulle åter med uttrycket
vara afsedda förhållanden, som kunde komma att genom utfärdandet
af en ny grufvelag inträda till följd af inskränkning i antalet af mutbara
mineral, så innebär detta en förutsättning af en förändring, som ännu icke
egt rum.»

Enär, på sätt af Kommerskollegium blifvit anmärkt, alla företag,
hvilka kunde anses såsom inbegripna under benämningen grufvedrift, vore
för närvarande att hänföra under gällande grufvestadgas bestämmelser, ansåg
Högsta Domstolen, när ärendet der föredrogs, det i fråga om grufvedrift
i paragrafen förekommande tillägg, såsom obehöflig!, böra utgå.

På dessa skäl blef ock ifrågavarande tillägg uteslutet i den Kong!,
propositionen.

Kommerskollegium har grundat sin åsigt om bestämmelsens obehöflighet
uteslutande på för ögonblicket gällande förhållanden samt ur dem velat
härleda, hvad med »grufva» rätteligen borde förstås, och sålunda stält betydelsen
af bestämmelsen i omedelbart sammanhang med nu gällande grufvestadga.

Utskottet, som icke velat göra frågan, livilka näringars idkare enligt
1 § i föffattningsförslaget skola ega rätt att upptaga lån mot förlagsinteckning,
beroende af en, hvad särskildt angår föremålen för inmutning, vexlande
och för närvarande under omarbetning varande grufvelagstiftning, har sålunda
ansett komiterades förslag i denna del höra godkännas.

J öfrigt har uti denna § en redaktion^] emkning vidtagits,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

3 §.

I denna §:s 2 inom. har Utskottet funnit bestämmelse böra införas
derom, att ansökning om förlagsinteckning skall genast af Rätten afslås,
när inteckning sökes för förlag till annan rörelse än i 1 § sägs.

En dylik bestämmelse bör för vederbörande rådstufvurätt innebära
en kraftig maning att, vid förekommande ansökningar om beviljande af förlagsinteckning,
icke betrakta sin åtgärd dervid såsom allenast notariei, utan
sorgfälligt tillse, huruvida det förlagslån, för livilket inteckning sökes, gifvits
till sådan rörelse, att, enligt lt§, inteckning för förlaget må ske.

7 & 11 §§.

Efter 10 § i Kongl. Maj:ts förslag har Utskottet inskjutit en ny paragraf,
som skulle erhålla ordningsnummret 11, innefattande förslag till bestämmelser
rörande de rättsförhållanden, som uppkomma, då det verk eller
inrättning, till hvars drifvande förlagslån lemnats, öfvergår ur förlagstagarens
i annan egares hand.

Det har länge anmärkts såsom en hufvudsaklig brist i nu gällande lagstiftning
om förlagsinteckning, att deri saknats bestämmelse i nämnda afseende.
Då förlagsinteckningen icke medför panträtt, och förlagsmannen med hänsyn
till den lösegendom, som svarar för förlagslånet, således icke har sakrätt,
kan, såväl efter gällande lag som enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag,
förlagsmannen, i händelse förlagstagaren öfverlåtit den industriela anläggningen
till annan person, icke i nye egarens konkurs göra gällande någon
företrädesrätt till betalning för sin fordran ur den lösegendom, som eljest
skulle för förlagsinteckningens gäldande svarat, och detta äfven i det fall, att
nye egaren uttryckligen öfvertagit förlagslånet och ännu är i besittning af
det öfvertagna inventariet. Likaledes kunna, i fall afliden förlagstagares
arfvingar, med begagnande af det förlagslån, den aflidne i lifstiden erhållit, fortsatt
hans rörelse och derunder åsamkat sig ny gäld, arfvingarnes borgenärer
med stöd af lagen bestrida förlagsmannen förmånsrätt till betalning ur det
inventarium, som i den aflidne förlagstagarens hand utgjorde säkerhet för
förlagslånet. Förlagsinteckningen hade nemligen blifvit meddelad för att bereda
förlagsmannen förmånsrätt gent emot förlagstagarens borgenärer, men
icke för att, der verket eller inrättningen af en eller annan anledning öfvergått
i ny egares hand, gälla mot dennes borgenärer. Denna, brist i lagstiftningen
har ansetts vådlig, med hänsyn icke allenast till möjligheten för en
bedräglig förlagstagare att utan förlagsmannens vetskap genom ett penndrag

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

tillintetgöra dennes rätt, utan äfven till den allmänt gängse föreställningen,
att förlagsmannens rätt icke kan tillintetgöras genom den industriela inrättningens
öfverlåtelse till tredje man, åtminstone då sådan öfverlåtelse skett
med alla parters vetskap och samtycke, hvilken föreställning föranledt
förlagsgifvare att medgifva förlagslåns öfvertagande af nye egaren, utan att
förlagsmannen trott sig behöfva påfordra ny inteckning till säkerhet för det
sålunda med nye egaren träffade aftal.

En ledamot i den komité, som behandlat frågan, har fäst uppmärksamheten
derpå, att, enligt det af komiténs flertal uppgjorda lagförslag, förlagsinteckning
skulle blifva helt och hållet kraftlös i det ögonblick, den industriela
inrättningen genom köp eller annat laga fång öfverginge till ny egare.
Då det vore uppenbart, att den risk, långifvaren löpte, att när som helst se
sin säkerhet tillintetgjord genom låntagarens åtgärd, derom långifvaren gemenligen
aldrig på förhand finge någon kunskap och som han i allt fall lagligen
ej kunde hindra, måste i väsentlig grad förringa förlagsinteckningens
värde, ansåg bemälde komitéledamot det vara oundgängligt för upprätthållande
af hela rättsinstitutets betydelse att genom ett särskilt lagstadgande,
så vidt ske kunde, skydda förlagsgifvaren; och kunde detta lämpligast ega
rum genom införande af en bestämmelse, att vid den industriela inrättningens
öfverlåtelse, beroende på frivilligt aftal, nye egaren skulle vara pligtig ansvara
för den i verket intecknade förlagsgäld. Fabriksföreningarne i Norrköping
och Gefle hafva i utlåtanden, som af dem ingifvits till Kommerskollegium,
yttrat sig i samma syfte. Såväl Kommerskollegium som fullmäktige
i Jernkontoret hafva förordat tillägg till komiterades förslag i ändamål,
att göra förlagsinteckningen gällande mot nye egarens borgenärer i det fall,
att den industriela inrättningens öfverlåtelse skett med förlagsmannens vetskap
och aftal med honom träffats om förlagets fortsatta tillgodonjutande.

Utskottet, som funnit en lagbestämmelse i detta ämne vara af behofvet
synnerligen påkallad, bär derför föreslagit, att den, som genom näringsidkarens
frivilliga öfverlåtelse förvärfvat en industriel inrättning, och som
dervid ju alltid kan genom afräkning från köpeskillingen göra sig förre egarens
af gravationsbeviset kända förlagslån till godo, må anses derigenom
hafva iklädt sig förlagsskulden, äfven om lian icke uttryckligen derom träffat
aftal med förlagsgifvaren. Såsom en följd häraf har Utskottet föreslagit,
att enahanda förmånsrätt, som tillkommit förlagsmannen i förre egarens konkurs,
må gälla mot nye egarens borgenärer. Då den nye egaren, som hela
tiden efter öfverlåtelsen njutit förlaget till godo, bör svara för förlagsskulden
äfven med det gods, han tillverkat, äfvensom med de maskiner med mera,
som han vid verket uppsatt, och då vid inträffandet af hans konkurs det
.skulle i de flesta fall mota oöfvervinneliga svårigheter att afgöra hvad sedan

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

förre egarens tid funnes qvar af det för förlagsskulden ansvariga inventariet,
och hvad af det vid inrättningen befintliga inventariet tillkommit under nye
egarens förvaltning, bär förmånsrättens föremål i detta fall ansetts böra
blifva samma gods, hvarur betalning för förlagsfordran enligt den allmänna
regeln utgår, utan hänsyn dertill, huru stor del af godset förefans ''redan då
nye egaren förvärfvade. inrättningen, och huru stol’ del deraf sedermera tillkommit.
Bestämmelsen härom är upptagen redan i den föreslagna paragrafens
första moment vid behanlingen af frågan om betalningsansvaret, hvarigenom
detta ansvar på samma gång närmare bestämmes sålunda, att, då nye
egaren icke uttryckligen åtagit sig förlagsskulden såsom sin egen, förlagsmannen
ej kan för sin fordran påyrka utmätning hos honom af annan egendom
än den, hvarur, vid konkurs, betalning med förmånsrätt utgår.

Förslaget, att enahanda förmånsrätt skall gälla i nye, som i förre egarens
konkurs, afser äfven det fall, att nye egaren ärft den industriela inrättningen
och således är med förre egaren lika förbunden, hvithet Utskottet,
med begagnande af allmänna inteckningslagens ord, uttryckt derigenom, att
bestämmelsen förklarats gällande, icke blott då ansvarighet på grund af förut
angifna stadganden åligger nye egaren, utan äfven, då han eljest för förlagsskulden
i gäldenärens ställe svara bör.

Om nu föreslagna stadganden varda antagna, kommer sådant icke i ringaste
mån att inskränka förlagstagarens rätt att öfverlåta den industriela inrättningen
eller för honom försvåra möjligheten att åvägabringa sådan öfverlåtelse,
äfven emot förlagsmannens bestridande, allenast denne om öfverlåtelsen
blifvit underrättad. Tillvaron af en dylik lag skulle emellertid föranleda
dertill, att i de allra flesta fall öfverlåtelse af industriel anläggning icke
komme att ske annorledes än efter inhemtande af förlagsgifvarens yttrande och
efter öfverenskommelse med honom om förlagslånets bibehållande eller liqviderande.
1 de ytterst få fall, då, i händelse förslaget blefve lag, öfverlåtelse
komme att ske utan förlagsmannens vetskap, skulle visserligen den olägenhet
inträffa, att nye egaren någon kortare tid stode i ansvar för en med förmånsrätt
skyddad förlagsskuhl, utan att de personer, som under nämnda tid
med honom inläte sig i affärsförbindelse, kunde derom ega kännedom. Men
dels skulle den tid, under hvilken detta förhållande komme att ega rum, i
allmänhet blifva synnerligen kort, då förlagsmannen, så snart han erhållit
vetskap om öfverlåtelsen, naturligtvis komme att begagna sig af den i förslaget
angifna utväg att, i brist af annan uppgörelse, genast indrifva lånet, dels
vore det lätt för den, som ville lemna nye egaren kredit, att genom gravationsbevis
göra sig underrättad, huruvida den ifrågavarande inrättningen
förut arbetat med intecknadt förlag, hvarför den nye ega rep tjlj. äfvenlyrs
kunde stp i ansvar,.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51. 1

Beträffande den förre egarens betalningsansvar har Utskottet föreslagit,
att detta skulle qvarstå, intill dess han hlifvit derifrån uttryckligen frikallad,
och anteckning derom å inteckningshandlingen skett; och har Utskottet, med
stöd af allmänna inteckningslagen, funnit nye egarens med förlagsmannens
begifvande å inteckningshandlingen tecknade förbindelse, hvarigenom han öfvertager
skulden, böra anses innebära sådan frikallelse.

Då sådan uppgörelse med förlagsmannen sker, som nyss är antydd,
synes han böra inom viss tid vid inteckningsrättens förlust låta offentliggöra
densamma genom uppgörelsens intagande i Rättens protokoll, på det att, såvidt
ske kan, de olägenheter må undvikas, som, enligt hvad förut är angifvet,
skulle kunna föranledas af bristande kännedom om nye egarens ansvar
för ett af förutvarande egare upptaget förlagslån.

Det i paragrafens 2 mom. föreslagna stadgande, att, der öfverlåtelse
af industriel anläggning sker utan förlagsmannens vetskap, förlagsskulden
genast kan, utan afseende å den för densamma eljest bestämda uppsägningstid,
genast utkräfvas vare sig af förre egaren eller hos den nye ur
den egendom, hvarmed han svarar, är afsedt att förekomma dylika, utan förlagsmannens
hörande gjorda öfverlåtelser, genom Indika hans rätt så lätt
kan varda kränkt.

Blifver nu föreslagna 11 § antagen, erfordras en hänvisning till densamma
i 7 §, och hör nummerföljden å efterföljande paragrafer förändras.

15 (14) §.

Utskottet har ansett det af Kong!. Maj:t i denna § föreslagna
stadgande, att förlag sinteckning, meddelad före den nya lagens trädande i
kraft, skall bedömas efter äldre lag, kunna blifva vilseledande i så måtto, att
deraf möjligen kunde slutas, det sådan förlagsinteckning skulle till alla sina
rättsverkningar bedömas efter den äldre lagen, fastän enligt förslaget till förordning
angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 § Handelsbalken sådan
äldre förlagsinteckning, om nemligen den genom en i öfverensstämmelse med
förevarande § verkstäld förnyelse bibehållits vid gällande kraft, skall bedömas
efter de i åberopade lagrum enligt dess förändrade lydelse gifna nya
bestämmelser icke allenast hvad angår den företrädesrätt till betalning, inteckningen
i förhållande till andra i samma förmånsrättsobjekt möjligen meddelade
förlagsinteckningar må medföra, utan ock i fråga om arten af de särskilda
lösören, hvilka tillsammans utgöra det gemensamma objektet för förmånsrätten.
Utskottet, som hyllar den åsigten, att, i händelse tillämpning
af bestämmelserna om förmånsrätt för olika förlagsinteckningar, meddelade i

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

hufvudsakligen samma förmånsrättsobjekt, ifrågakomma-, förmånsrätten, likasom
dess omfång, icke kan bedömas annat än efter en och samma förmånsrättsordning
och samma bestämmelser om dess omfång, och förty godkänner den
förutsättning, hvarpå Kong! Maj:ts förslag i denna del är grundad!, anser
att, till undvikande af allt missförstånd, ifrågavarande stadgande bör ur
förslaget uteslutas. På grund af allmänna rättsgrundsatser torde utan särskild!
stadgande framgå, att giltigheten af meddelad förlagsinteckning skall
bedömas efter de regler, som gälde, då inteckningen tillkom.

På det att emellertid vederbörande må hafva tillräckligt rådrum att
reglera sina affärsförhållanden till öfverensstämmelse med de nya författningarnes
bestämmelser, äfvensom med afseende derå att, om, såsom Utskottet
föreslår, den Kong! propositionen icke varder antagen i oförändradt skick,
Högsta Domstolens yttrande måste inhemtas öfver det ändrade förslaget, har
Utskottet ansett tiden för denna förordnings och de i sammanhang med densamma
stående författningars trädande i kraft böra framflyttas ett år och
således sättas till den 1 Januari 1884.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 7 §

Haudelsbalken.

Åt början af 2 mom. har gifvits en lydelse öfverensstämmande med
den, 1 § i föregående författningsförslag erhållit.

Beträffande det närmare bestämmandet af den lösegendom, i hvilken
förmånsrätten kan göras gällande, har Utskottet — jemte vidtagande af redaktionsjemkning
— tillagt stadgande att, vid intecknadt förlag till grufvedrift,
förmånsrätt ock eger ram »i sjelf va graf van, der den icke är att anse
såsom tillhörighet till gäldenärens fasta egendom.»

Utskottet anser nemligen kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke, då
17 § i 1748 års förordning förmår, att förlagslån kan erhållas för och inteckning
derför ske i »grufvor», icke blott af »ädlare metaller» utan ock af »mineralier»
i allmänhet, grufva af hvarje slag för närvarande må vara föremål
för förlagsinteckning; och vid sådant förhållande finner Utskottet giltigt skäl
icke förekomma, hvarföre icke i nya lagstiftningen grufvor skulle upptagas
bland den lösegendom, som vid förlagsinteckning för grufvedrift bildar förmånsrättsobjektet,
och detta så mycket hellre, som, vid inteckning för dylikt
förlagslån, sjelfva grufvan synes böra af den till rörelsens drift hörande
lösegendom vara det yppersta föremålet för förmånsrätten.

Två komiterade, livilka reserverat sig mot komiténs betänkande och
förslag i förevarande afseende, hafva också förordat sådan bestämmelse, som
Utskottet nu föreslår. Då, enligt hvad Utskottet förutsatt, förlagsman

Lag-Utskottets Utlåtande U:o SI. 9

kan komma att erhålla inteckning- för förlagslån till grufdrift, som icke klätt
till bergsbruk hänföra, och en sådan, under grufvestadgans bestämmelser
om inmutning icke inbegripen grufva, der den är belägen inom gränserna af
grufveegaren tillhörig fast egendom, lärer vara att anse såsom adpertinens
till fastigheten och i följd häraf böra svara för fastighetens gravationer, har
Utskottet ansett förmånsrätt för förlagslån kunna göras gällande allenast
med hänsyn till sådan grufva, som antingen bearbetas efter inmutning, och
således efter gammal rättspraxis är till lösegendom hänförlig, eller ock, såsom
belägen inom annans än grufveegarens jordområde, icke är att anse såsom tillhörighet
till gäldenärens fasta egendom.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 Juni 1875.

Då icke alltid torde vara gifvet, att den inrättning, förlagsinteckningen
afser, har något särskildt för densamma utmärkande namn, har Utskottet
ansett någon redaktionsjemkning nödig i förfättningsförslagets 2 mom.

Förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§
Konkurslagen den 18 September 1862.

Förslaget har icke föranledt annan anmärkning, än att, i öfverensstämmelse
med hvad i detta hänseende i Konkurslagen iakttagits beträffande
andra paragrafer och moment, paragraftecknen satts framför, och beteckningen
mom. efter vederbörande sifferbeteckning.

Under åberopande dels af hvad Utskottet nu beträffande de i Kongl.
Maj:ts proposition främst upptagna fyra författningsförslag anfört, och dels i
öfrigt, så vidt angår de i detta utlåtande icke särskildt omförmälda delar af
samma Kongl. förslag, af den utredning och de skäl, som innefattas i komiterades
betänkande och de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet förda
protokoll, får Utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
proposition, så vidt den angår förslag till Förordning angående
Bill. till Biksd. Prof. 1882. 7 Sami. 20 Höft. 2

Lag Utskottets Utlåtande N:e 51.

(Kong!. Malis proposition.)

Förslag

till

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen
den 24-Februari 1748 och Hallordningen den 2 April 1770,
så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrig! innehålla mot
denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Gifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufdrift, eller
för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig inrättning,
om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt särskilda författningar
göras, och varder förlaget intecknadt i den ordning här nedan stadgas;
njute förlagsman sedan för sin fordran den förmånsrätt, som i 17 Kap.
Ilandelsbalken sägs.

2 §•

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt
tinnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i stad lydande
under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens Befallningshafvande
i länet har sitt säte.

Lag-Utskottets Utåtande N:o 51.

förlagsinteckning och de tre i sammanhang dermed stälda
författningsförslag, icke kan i oförändradt skick antagas,
måtte för sin de! i ett sammanhang besluta följande

Förordning angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergs- och brukshandteringen
den 24 Februari 1748 och Hallordningen den 2 April 1770,
så ock med ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot
denna förordning stridande, stadgas som följer:

G ifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufdrift, äfven
der denna ej är att till bergsbruk< hänföra, eller till drifvande af sågverks-,
fabriks- eller annan dermed jemförlig rörelse, om hvars utöfvande anmälan
eller ansökning skall enligt särskilda författningar göras, och varder förlaget
intecknadt i den ordning här nedan stadgas; njute förlagsman sedan för
sin fordran den förmånsrätt, som i 17 Kap. Handelsbalken sägs.

2 §•

Förlagsinteckning sökes, då rörelsen drifves i stad, der Rådstufvurätt
linnes, vid denna Rätt och, då rörelsen drifves å landet eller i stad lydande
under landsrätt, vid Rådstufvurätten i den stad, der Konungens Befallningshafvande
i länet har sitt säte.

Lag-Ut skottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

3 §•

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till llätten ingifvas i hufvudskrift
den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande handlingen
innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens egenskap afföring
för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället, hvarest denna drifves,
som ock åt vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning tagas må. Sökanden
bifoge intyg af magistrat, kronofogde eller länsman, ''att förlagstagaren
utöfvar den uppgifna rörelsen, så ock, der enligt särskilda författningar anmälan
hos embetsmyndighet eller tillstånd af sådan myndighet fordras för
rörelsens drifvande, bevis att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, varde ansökningen
genast afslagen.

4 §•

Rätten läte den handling, som -ligger till grund för ansökningen,
offentligen uppläsas och i särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar intagas.

5 §•

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar
eller varor.

6 §.

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den
handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

7 §•

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,
törsta gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom tio år från
hAarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen, ändå att inom
nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 9 § sägs.

Lag-TJtskottets Utlåtande JS:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

3 §•

Vid ansökan om förlagsinteckning skall till Rätten ingifvas i hufvudskrift
den handling, på grund hvaraf inteckning äskas; skolande handlingen
innehålla såväl uttryckligt erkännande af försträckningens egenskap af förlag
för viss uppgifven rörelse jemte uppgift om stället, hvarest denna drifves,
som ock af vittnen styrkt medgifvande att förlagsinteckning tagas må. Sökanden
bifoge intyg af magistrat, kronofogde eller länsman, att förlagstagaren
utöfvar den uppgifna rörelsen, så ock, der enligt särskilda författningar
anmälan hos embetsmyndighet eller tillstånd af sådan myndighet fordras för
rörelsens drifvande, bevis att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, eller sökes inteckning
för förlag till annan rörelse än i 1 § sägs, varde ansökningen genast
afslagen.

4 §.

Rätten late den handling, som ligger till grund för ansökningen, offentligen
uppläsas och i särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar intagas.

5 §■

Ej må förlagsinteckning beviljas utan till visst belopp i penningar
eller varor.

6 §•

Då förlagsinteckning blifvit beviljad, teckne Rätten bevis derom å den
handling, hvarå den intecknade fordran är grundad.

7 §■

Förlagsinteckning skall förnyas i den ordning, som i 8 § bestämmes,
första gången inom tio år sedan den beviljades och derefter inom tio år frän
hvarje förnyelse. Sker ej sådant, vare inteckningen förfallen, ändå att inom
nämnda tid med densamma vidtagits sådan åtgärd, som i 9 och 11 §§
sägs.

Lag- Utskottets Utlåtande JSi:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

8 §•

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos den Rätt, som
inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och skrifve Rätten
derå bevis om inteckningsförnyelsen. Stånde ock sökanden fritt att inför
annan Rådstnfvnrätt förete inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant
sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar korteligen intagas hvad handlingen
innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen
är beviljad, när och under hvilken paragraf i protokollet det
skedde, och, om inteckningen förut förnyats, när det egt rum; teckne ock
bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som beviljat
inteckningen, inom tid, som i 7 § sägs; och vare detta så gildt, som
om handlingen der blifvit företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del
dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.
Äskas åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej beviljas utan
dennes samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares i
enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

År intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest
åter kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen
ännu är gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-TJtskottets förslag: forts.)

8 §•

Vill någon låta förnya förlagsinteckning, uppvise hos clen Rätt, som
inteckningen beviljat, inteckningshandlingen i hufvudskrift, och skrifve Rätten
derå bevis om inteckningsfömyelsen. Stånde ock sökanden fritt att inför
annan Rådstufvurätt förete inteckningshandlingen: den Rätt läte, då sådant
sker, i sitt protokoll öfver förlagsinteckningar korteligen intagas hvad handlingen
innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt förlagsinteckningen
är beviljad, när och under hvilken paragraf i protokollet det
skedde, och, om inteckningen förut förnyats, när det egt rum; teckne ock
bevis å handlingen att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver till den Rätt, som beviljat inteckningen,
inom tid, som i 7 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen
der blifvit företedd.

9 §•

Vill någon låta förlagsinteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat
inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Äskas
åtgärden af annan än förlagstagaren, må dödandet ej beviljas utan dennes
samtycke.

Vill någon låta förlagsinteckning under annan nedsättas, förfares i
enlighet med hvad här ofvan om intecknings dödande är sagdt.

10 §.

Är intecknad förlagsförbindelse inlöst af förlagstagaren eller eljest åter
kommen i hans hand, vare honom ej förment att, der inteckningen ännu är
gällande, ånyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

11 §.

Har förlag stag are, som svarar för intecknad förlagsskuld, till annan
genom frivilligt aftal öfverlätit bruk, grufva, sågverk, fabrik eller inrättning,
för hvars drifvande förlagslånet erhållits, då skall, der ej annorledes är
med förlagsmannen aftaladt, nye egaren vara för gäldande af fÖrlog sskidden
ansvarig med den egendom, hvarur betalning för intecknad förlag sfor dr an

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

11 §.

Ärende angående förlagsinteckning må af Rätten upptagas endast
å måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söcknedag derefter; dock
att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

12 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i ärende angående förlagsinteckning,
egen deröfver sig besvära inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär hos
Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 §
nämnda Balk föreskrifves.

13 §.

Har beslut hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet eller till någon
del afslagit ansökan om förlagsintecknings beviljande blifvit till följd af

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

enligt 17 Kap. Handelsbalken bör utgå, vare sig sådan egendom genom
öfverlatelsen honom tillfallit eller den sedermera tillkommit; och vare förre
gäldenären icke från sin förbindelse fri, der ej förlagsmannen låtit nye
egaren d inteckning shandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager
gälden.

Sker öfverlåtelsen utan förlag smannens vetskap, anses för lagsskuld en
till betalning förfallen, der förlagsmannen det påyrkar.

Då, efter hvad ofvan sägs, ansvarighet för intecknad färlagsskuld
åligger ny egare, eller han eljest derför i gäldenärens ställe svara bär,
njute förlagsman mot nye egarens borgenärer den förmånsrätt, som i 17 Kap.
Handelsbalken sägs; dock skall, der ansvarigheten är grundad på frivillig
öfverenskommelse med förlagsmannen om skuldens öfvertagande, denne för
åtnjutande af sådan rätt hafva låtit, inom en månad efter det öfverenskommelsen
träffades, ingifva inteckningshandlingen till Rätten för öfverenskommelsens
intagande i protokollet öfver förlagsinteckningar och handlingens
förseende med Rättens bevis derom.

12 §.

r Ärende angående förlagsinteckning må af Rätten upptagas endast
å måndag, eller, om helgdag då inträffar, nästa söknedag derefter; dock
att fråga om intecknings förnyelse må handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

13 §.

14 §.

Har beslut hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet eller till någon
del afslagit ansökan om förlagsintecknings beviljande blifvit till följd af
Bih. till Likså. Prof. 1882. 7 Sami. 29 Höft. 3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj.ts proposition: forts.)

besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att, inom tre månader
från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma hos Rådstufvurätten,
vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning, som på
grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid Rådstufvurätten företes.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning bedömes efter äldre lag, men
skall, för att bibehållas gällande, inom ett år från nyssnämnda dag förnyas
hos den Rådstufvurätt, som, derest ny ‘förlagsinteckning då sökes, är behörig
att upptaga ansökningen, samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas
efter ty i 7 § stadgadt är. Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om
sådan inteckning upptaga ärende, hvarom i 9 § sägs.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

besvär ändradt af högre Rätt, vare sökanden pligtig att, inom tre månader
från det utslaget om ändringen vnnnit laga kraft, förete detsamma hos Rådstufvurätten,
vid äfventyr att i annat fall den förlagsinteckning, som på
grund af utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget
vid Rådstufvurätten företes.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1884.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning skall, för att bibehållas gällande,
inom ett år från nyssnämnda dag förnyas hos den Rådstufvurätt,
som, derest ny förlagsinteckning då sökes, är behörig att upptaga ansökningen,
samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas efter ty i 7 § stadgadt är.
Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om sådan inteckning upptaga ärende,
hvarom i 9 § sägs.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalk eu.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege han
förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i 5 § är
sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri tagit; hafve
ock det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Grifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift, eller
för att drifva sågverk eller fabrik eller annan dermed jemförlig inrättning,
om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt särskilda författningar
göras, och varder förlaget intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt,
njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som å ställe, som
inteckningen af ser, tillverkadt är, i de för tillverkningen nödiga råämnen samt
i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller annat, som
till bergsbrukets, grufvans, sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift körer,
så ock i fordringar för sådana förskott i penningar eller varor, som för rörelsen
lemnade är o; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före början af
konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad
för fleres fordringar, hafve den företräde, som inteckning först sökt;
hafve flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom
en månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare inteckningen utan
verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning, som blifvit sökt samma dag, då
konkurs börjats eller derefter.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1882.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

Förordning angående förändrad lydelse af 17 Kap. 7 § Handelsbalk^!.

Härigenom förordnas, att 17 Kap. 7 § Handelsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

7 §•

Häfver någon sådant bilbref, som i sjölagen beskrifvet är; ege han
förmån i skeppet, så ock i godset, då skeppsfolk betaldt är, som i 5 § är
sagdt. Dernäst gånge det lån ut, som skeppare på bodmeri tagit; hafve ock
det yngre bil- eller bodmeribref företräde för det äldre.

Glifver någon förlag till idkande af bergsbruk eller grufvedrift, äfven
der denna ej är att till bergsbruk hänföra, eller till drifvande af sågverks-,
fabriks- eller annan dermed jemförlig rörelse, om hvars utöfvande anmälan
eller ansökning skall enligt särskilda författningar göras, och varder förlaget
intecknadt, på sätt särskildt är stadgadt, njute förlagsman sedan förmånsrätt
för sin fordran i det, som tillverkadt är, och i öfrig lösegendom,
vare sig råämnen, maskiner, verktyg, redskap, -dragare eller annat, som
till bergsbrukets, grufvans, sågverkets, fabrikens eller inrättningens drift
hörer, samt i gäldenärens fordringar hos arbetare eller andre för förskott
i penningar eller varor, som han för sin rörelses skull lemnat, så ock, vid
förlag till grufvedrift, i sjelfva grufvan, der den icke är att anse såsom
tillhörighet till gäldenärens fasta egendom; dock galle ej förmånsrätt för
ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år.
Är förlagsinteckning beviljad för fieres fordringar, hafve den företräde, som
inteckning först sökt; hafve flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt.
Börjar konkurs inom en månad efter det förlagsinteckning blifvit sökt, vare
inteckningen utan verkan. Ej heller galle förlagsinteckning, som blifvit sökt
samma dag, då konkurs börjats eller derefter.

Denna förordning skall icke tillämpas i de förmån sr ättstvister, som
göras anhängiga före utgången af December månad år 1883.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj ds proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angåonde förändrad lydelse af 1 § i Förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i Förordningen angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875 skall
erhålla följande förändrade lydelse:

1 §•

Öfver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fäst egendom; ett öfver inteckningar
i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om ''lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som
lagfares eller intecknas, och uti öfriga protokollen för hvarje ärende med
undantag af bouppteckningarne namnet å den person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskild! protokoll öfver förlagsinteckningar.
I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas
namnet på den inrättning förlagsinteckningen afser, äfvensom stället hvarest
inrättningen är belägen.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i
protokollet anmärkt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1883.

Loff-Viskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

Förordning angående förändrad lydelse af 1 § i Förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden

den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i Förordningen angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875 skall
erhålla följande förändrade lydelse:

1 §.

(ifver följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nemligen: ett öfver lagfarter med fång af fast egendom; ett öfver inteckningar
i sådan egendom; ett öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares
tillsättande och entledigande, samt ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts- och inteckningsprotokollen
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom, som lagfares
eller intecknas, och uti öfriga protokollen för hvarje ärende med undantag
af bouppteckningarne namnet å den person ärendet rörer.

Vid Rådstufvurätt skall ock föras särskild!, protokoll öfver förlagsinteckningar.
I det protokoll skall för hvarje ärende å brädden tecknas
förlag stag av ens namn jemte uppgift om rörelsen och stället, hvarest den drifves.

Har någotdera af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i
protokollet anmärkt.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari It,‘84.

24 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Kongl. Maj:ts proposition: forts.)

Förslag

till

Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konknrslagen

den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ Konknrslagen den 18 September
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

2 §■

Mom. 1. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträda^
skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och
anledning är för handen, att lian förblifver utrikes för att undgå borgenärers
kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända
egendom medtagas skulle, hlifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller
undanskaffar sina tillgångar.

Mom. 2. Borgenär ege jemväl söka att gäldenärs egendom afträdas
skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlagsinteckning egen förmånsrätt,
hlifvit för annans fordran utmätt och skälig anledning är att befara,
att den öfriga egendom, hvari han egen förmånsrätt, till gäldande af
hans fordran otillräcklig är.

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på Indika han sin ansökning om egendomsafträdet grundar; vare den ansökning
utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning
i fast egendom; ege ej heller den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är,
der han ej gitter visa att panten eller inteckningen till gäldande af hans fordran
otillräcklig är.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari

1883.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

(Lag-Utskottets förslag: forts.)

Förordning angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§ Konkurslagen

den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ Konkurslagen den 18 September
1862 skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 2-

1 mom. Borgenär ege ock söka, att gäldenär egendom afträdas
skall i följande fall, nemligen:

1) då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och
anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers
kraf;

2) då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenär kända
egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3) då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller
undanskaffar sina tillgångar.

2 r mom. Borgenär ege jemväl söka, att gäldenär egendom afträdas
skall, då egendom, deri borgenären på grund af förlagsinteckning eger
förmånsrätt, blifvit för annans fordran utmätt och skälig anledning är att
befara, att den öfriga egendom, hvari han eger förmånsrätt, till gäldande af
•hans fordran otillräcklig är.

§ 5.

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar; vare den ansökning
utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller, genom inteckning
i fast egendom; ege ej heller den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är,
der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande af hans
fordran otillräcklig är.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 1884.

Bill. till Riksd. Prot. 1882. 7 Sami, 29 Häft.

Lag-Vtslcottets Utlåtande N:o 51.

II.

Kong!. Majrts förslag till Förordning angående fredande från utmätning

af lösören, som jordegare lenmat landbo till egendomens bruk,

har följande lydelse:

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har jordegare, som sin fasta egendom till landbo upplåtit, dervid
lemnat landbon kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, med vilkor
att sådana lösören till lika värde skola vid egendomen hållas och höra jordegaren
till, ändock att andra varda satta i stället för dem som lemnade
hlifvit; och är skriftlig afhandling, som i 2 § sägs, derom upprättad och
med densamma förfaret på sätt i nämnda paragraf föreskrifves, då må kreatur,
redskap och andra lösören till egendomens bruk till lika värde med de
lemnade, såsom utgörande jordegarens tillhörighet, ej i mät tagas för landhons
gäld.

2 §•

Afhandling, hvarom i 1 § förmäles, skall innehålla förteckning å de
lösören, som af landhon mottagas, jemte å dem safta värden, och vara af
vittnen styrkt. Den afhandling skali inom två månader från den dag landhon
tillträdt den till honom upplåtna fastigheten uppvisas för utmätningsmannen
i orten och i bestyrkt afskrift honom tillställas; hvarefter afhandlingen, försedd
med bevis derom, skall ingifvas å landet eller i stad lydande under
landsrätt till Häradsrätten, i Stockholm till Öfverståthållareembetet och i
rikets öfriga städer till Rådstufvurätten; och varde afhandlingen intagen af
Öfverståthållareembetet i dess kanslis protokoll samt af Häradsrätt eller
Rådstufvurätt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongåfvobref och afhandlingar
om lösöreköp.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Öfver förslaget har Kong]. Maj:t infordrat yttrande af KongL Landtbruksakademiens
Förvaltningskomité, iivilket yttrande Utskottet fogat till detta
utlåtande.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51. 27

Såsom Utskottet redan anmärkt, bildar nu förevarande författningsförslag
för sig ett fristående helt. Med bibehållande af hittills i lagstiftningen
gällande åsigt, att underpantsinstitutionen i form af förlagsinteckning endast
bör gälla industriella yrken, och utan att, såsom mången det yrkar, utsträcka
underpantsinstitutionen till alla näringar, har man här bildat ett aldeles särskild!
rättsinstitut utan anknytningspunkt vid och derföre utan hållpunkt i
gällande rätt. Följden har ock blifvit, att de kortfattade stadganden, som i
förslaget gifvits, icke kunna förslå för att normera alla de rättsförhållanden,
som genom det nya institutet skulle uppkomma, och att man icke
heller kan i och för ett sådant normerande hänföra sig till den gällande rättens
konstitutiva delar. Så säges visserligen, för att taga ett exempel, att den
till landbon lemnade lösegendomen fortfarande är jordegarens tillhörighet, men
då denna jordegarens eganderätt icke kan af honom mot arrendatorn göras
gällande annat än beträffande den lösegendom, som till egendomens bruk finnes
å egendomen qvar vid arrendetidens slut eller då arrendatorn råkar i
konkurstillstånd, så är bestämmelsen om en sådan sväfvande eganderätt icke
nog för att afgöra, hvilkendera af kontrahenterna, jordegaren eller arrendatorn,
skall svara för olycksfall, såsom om en lemnad kreaturest am decimeras af
boskapspest.

Man har för stadgandet sökt stöd i franska rättens »cheptel de fer»,
men de härom likasom i (ifrigt om de andra arterna af »bail å cheptel» i
Code Civil upptagna bestämmelser synas endast angå eu boskapsstam af visst
slag utan att i afgångna kreaturs ställe kunna sättas andra af andra slag.
Med nu ifrågavarande bestämmelser synas deremot närmast jemförliga de, som
Code Civil i art. 522 och 524 lemnar derom, att till fast egendom räknas äfven
de föremål, som egaren af sådan egendom der använder eller låter använda
för brukande af jorden, såsom boskap, jordbruksredskap, utsäde, halm o. s. v.

Att nu i vår rätt införa ett sä aldeles fristående rättsinstitut, som det
ifrågasatta, skulle i Utskottets tanke endast kunna försvaras genom ett trängande
praktiskt behof. Ett sådant synes emellertid Utskottet icke förefinnas.
Enligt förordningen den 22 Oktober 1867 har redan jordegare förmånsrätt i
landbos lösören enligt 17 kap. 6 § Handelsbanken för lega för kreatur, redskap
och annat, som egaren lenmat landbon till egendomens bruk, der den
lega ej stått längre inne än tre år, så ock för ersättning, der den gäldas bör
för hvad sålunda till landbon lemnadt blifvit: och det synes Utskottet tvifvelaktigt,
huruvida icke under vissa förhållanden denna förmånsrätt skulle för
jordegaren utfalla fördelaktigare än en tillämpning af nu ifrågavarande stadganden.
Vilkoren för jordbruk i vårt land torde vara sådana, att den arrendator,
som icke har hvarken tillräckligt kapital eller tillräcklig personlig kredit
att med deras tillhjelp uppsätta eller annars erhålla erforderliga inven -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

tarier å den arrenderade egendomen, icke eger stor utsigt att kunna genom
arrendet na sin skäliga bergning. För jordegaren skulle säkerheten blifva
ganska problematisk, men bland dem, som i öfrigt hade att med arrendatorer
handla och vandla, skulle lätteligen en allmän misstro uppkomma beträffande
alla arrendatorers verkliga vederhäftighet.

Då följaktligen det ifrågasatta rättsinstitutet icke står i öfverensstämmelse
med grunderna för den i öfrigt gällande rätten; då detsamma, särskildt
med afseende å det ringa omfång det erhållit, icke synes kunna medföra
några väsentliga fördelar, och då det i tillämpningen skulle föranleda hvarjehanda
olägenheter; får Utskottet hemställa:

2jo) att Kongl. Maj:ts proposition, i hvad den angår förslagtill
Förordning angående fredande från utmätning af lösören,
som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk,
icke må af Riksdagen antagas.

Stockholm den 24 April 1882.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

A. Mot utlåtandet i allmänhet:

af Herr Grefve Mörner, hvilken icke till alla delar kunnat instämma
i den af Utskottet begagnade motivering;

af Herr Samzélius: »Vidhållande den åsigt, som legat till grund icke
blott för den af mig i ämnet väckta motion, utan jemväl för Riksdagens
uttalande och beslut i anledning af samma motion, har jag icke kunnat finna
mig tillfredsstäld med det förslag till förlagslagstiftningens ordnande, som nu
till pröfning föreligger. Hufvudskälet dertill vill jag genast antyda. Min
motion väcktes efter samråd med åtskilliga framstående män inom representationen
i hufvudsakligt syfte att, jemte det gällande förlagslagstiftning måtte
kunna ordnas från det kaotiska virrvar, hvari densamma nu befinnes, äfven

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

utvidga området för denna lagstiftning, företrädesvis till förmån för jordbruket,
landets modernäring. Man fann nemligen att denna näring, lika litet
som en del andra, kunde finna sig tillfredsstäld med den hittills anvisade
utvägen att genom s. k. korta vexlar — ackommodationspapper, för hvilka
någon verklig affär i allmänhet icke läge till grund, — anskaffa nödiga
förlagsmedel. Man hade under bekymmersamma förhållanden för näringsidkaren
tänkt sig möjligheten ''att äfven här i landet kunna efter mönstret
frän utlandet bilda något slags förlagsbank eller kreditanstalt för jordbruk
och annan industri, der annat än fäst egendom kunde belånas; men man
fann den nuvarande förlagslagstiftningen lägga hinder i vägen för ett sådant
allmännyttigt företag, hvilket i flere andra länder ansetts vara af den vigt,
att staten under olika former trädt emellan för dess åvägabringande. Hos
oss, der lagstiftningen hänför till lösegendom mycket som enligt lagstiftningen
i flere andra land genom en juridisk fiktion betraktas såsom fastighet,
ehuru det i sjelfva verket är lösegendom, kändes behofvet af lösegendoms
belåning större än annorstädes, större på senare tiden äfven derför att värdet
ä den lösa egendomen stigit så betydligt, att förhållandet emellan fast och lös
egendom numera icke på långt när är detsamma som fordom. Under sådant
förhållande och ehuru jag för egen del föga beröres af lagstiftningen i förevarande
hänseende, ansåg jag mig böra gå deras önskningar till mötes, som
önskade att en motion mätte väckas, hvilken åter på dagordningen bragte
den förut vid flere riksdagar med mycket intresse omfattade frågan, hvars
lösning ju lämpligen kunde ske under jemförelsevis lugna penningtider, för
att kunna med trygghet möta de vexlingar, som enligt hvad erfarenheten
lärt, helt visst icke uteblifva.

Då emellertid den af Kong!. Maj:t utsedda komité för frågans behandling
icke, så vidt jag förstår, arbetat i den riktning som representationen
vid flere tillfällen såsom sin grundtanke otvetydigt uttalat, och frågan,
enligt mitt förmenande, endast på detta sätt kan vinna en för det hela tillfredsställande
lösning, samt Kong!. Majits förslag, såsom helt naturligt är,
i det närmaste öfverensstämmer med komiterades åsigter, måste jag för sakens
skull och med afseende å den ställning jag som motionär intagit, söka gifva
skäl för min skiljaktiga uppfattning. Jag måste dervid, då många af Riksdagens
nuvarande ledamöter icke deltagit i frågans föregående behandling
och en del af dessa kanske sakna tillgång till de handlingar, jag till stöd
för min åsigt ansett behöfligt åberopa, taga min tillflygt till en vidlyftighet,
som jag helst önskat undvika.

Redan till 1847—1848 års riksmöte aflat Kong!. Maj:t en proposition,
angående förlagslagstiftningens ordnande hufvudsakligen på det sätt som nu
är föreslaget. Vid detta förslags behandling inom Bondeståndet anmärktes

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

skarpt, att alla de undantagslagar, som utgjorde stadganden om förlag,
snarare borde upphäfvas än vinna ytterligare utsträckning, så vida man ej
ville medgifva alla samhällsklasser rätt att erhålla lån genom en likartad
förpantning af lös egendom. Hufvudsakligen på grund häraf afslogs den
Kong! propositionen utaf Bondeståndet. I öfriga stånd framstäldes äfven
allvarliga anmärkningar mot propositionen, som på grund deraf återremitterades
till Lag-Utskottet. Efter ytterligare behandling blef den Kongl.
propositionen sedermera af Rikets Ständer afslagen.

Kort derefter erhöll den i Bondeståndet uttalade anmärkning ett lika
mäktigt som vältaligt understöd af dåvarande Lagberedning, som utarbetade
förslag till allmän underpant i lösegendom. I motiven till detta förslagyttrades
nemligen följande märkliga ord:

»Nu mera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom icke
rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare. Tiden
bär hunnit så långt, att denna rättighet måste ega rum antingen för alla
eller för ingen. Bland de näringar, som hittills ej varit gynnade, är jordbruket.
Det behöfver ej heller lagstiftarens gunst för att trifvas; men det
behöfver —- lika med alla andra näringar och arbetsföretag — rättvisa.

Är det nu rätt, att den, som drifver bergsbruk, fabrik, manufakturverk
eller annan sådan rörelse, får bereda sig kredit genom underpant af
lös egendom, så måtte det ock vara rätt att en jordbrukare eller den, som
delar hans yrke, då han ej kan erbjuda inteckning i fastighet, får på lika sätt
förskaffa sig den kredit, han tarfvar för sin rörelse eller arbetsföretag. . .
Brukaren af annans jord behöfver förlag till kreatur och redskap, jordbrukarens
arbetare, om han skall vara annat än dräng eller stat-torpare, behöfver
förlag för att kunna sköta ett jordtorp eller, om han vill komma ett
litet stycke längre i treflighet och lycka, för att bereda sig ett eget hem, köpa
sig en stuga, en ladugård, en ko, några får o. s. v., handtverkare!! behöfver
förlag för att förskaffa sig bostad, verktyg och mera dylikt, som fordras för
bediifvandet af hans näring. Hvarföre skulle det då icke vara dem tillåtet,
att, i den mån de kunna genom redlighet och flit tillvinna sig förtroende,
lemna en förlagsgifvare underpant i den egendom, de genom hans försträckning
förvärfva? Det är sant: allt detta kan anses för småsaker i jemförelse
med de stora förlagerna till bergsbruk och fabriker; men det är icke alltid
de stora, de mest bullrande, mest i ögonen fallande rörelserna, som säkrast
bidraga till samhällets förkofran: . . . Den för det hela vigtigaste frågan är,
icke huru den rike skall bli mera rik, utan huru den fattige skall bli
mindre fattig.

Men utan att fästa sig blott vid nödvändigheten af förlag för den
som vill arbeta sig upp till sjelfständighet i något visst yrke eller företag,

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

kan man tänka sig en otalig mängd af händelser, då den, som redan eger
en mer eller mindre betydlig förmögenhet i lös egendom, ser sig tvungen
att anlita andras biträde i försträckningsväg, för att rädda sig ur en tillfällig
förlägenhet. Äfven för honom bör lagen lemna något medel öppet, hvarigenom
han förmår värja sig mot en hotande undergång, utan att nödgas
skingra eu egendom, den han möjligtvis icke utan största olägenhet kan
umbära.

Tidens allmänna behof af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom
för den, som ej har någon annan att erbjuda, men icke kan undvara egendomens
besittning, har här i landet under de sista tjugo åren så påtagligen
uppenbarat sin tillvaro, att man, i brist af annan form för underpant, funnit
sig föranlåten tillgripa den minst utbildade af alla former för pantsättning,
den så till sägande klumpigaste af alla, den nemligen att förkläda panträtten
i ett köp. Det är denna förklädning, som gjort de allmänt öfverklagade
lösöreköpen så förhatliga. Man vet, att de, betraktade såsom köp,
vanligtvis innebära en osanning, en falskhet, emedan de i sjelfva verket
sällan hafva annat ändamål, än att bereda köparen den säkerhet för sin
fordran, som han ej på annat sätt kan vinna. Och de hafva dessutom det
onda med sig, att de helt och hållet fritaga den egendom, som anses vara
köpt af en fordringsegare, från alla anspråk af andra; hvaremot dessa hade
rätt att, genom egendomens ordentliga försäljning, om den vore pantsatt,
söka bringa den till ett högre värde, deraf deras fordringar, näst efter panthafvarens,
möjligtvis kunde utgå. Svårligen kan en fordringsegare, som
sålunda ntestänges från all betalning ur sin gäldenär egendom, utan harm
se densamma af honom ostördt innehafvas och begagnas under skydd af eu
så kallad köpare, som, efter hvad hela verlden tror, har blott en skenbar

eganderätt dertill. Men också måste det vara högst motbjudande för hvarje

ärlig man att spela en sådan beskyddareroll, och säkerligen skulle de borgenärer
och gäldenärer vara ganska få, som hade lust att inlåta sig i dessa
vedervärdiga transaktioner, om någon annan laglig form funnes att tillgå
för beredandet af den panträtt, som dermed gemenligen åsyftas. Det synes
vara hög tid att, till vinst ej blott för den materiella utveckling, som för
handen varande förhållanden påkalla, utan äfven för allmän rättskänsla, för
god tro och sedlighet, nu anvisa en sådan form.»

I anledning af enskild motionärs framställning vid 1859—1860 års

riksdag tillstyrkte dåvarande Lag-Utskott (se utlåtandet N:o 35) Rikets

Ständer att antaga hufvudsakligaste delarne af det utaf Lagberedningen utarbetade
förslag till underpant i lös egendom. Detta förslag bifölls af Bondeståndet
med undantag blott af en mindre vigtig bestämmelse i 4:de §, angående
tiden för intecknings förnyelse. Öfriga stånd återremitterade deremot

32 Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

hela lagförslaget. Efter det Lag-Utskottet på ett lika grundligt som öfvertygande
sätt besvarat återremissen (se utlåtandet N:o 51) inträffade det
märkliga förhållandet, att alla fyra stånden biföllo Lag-Utskottets ursprungliga
förslag med allenast en ytterst ringa, af Utskottet föreslagen modifikation. Förslaget
blef emellertid icke upphöjdt till lag, i anseende till de anmärkningar,
som vid förslagets granskning i Högsta Domstolen förekommo.

Samma öde rönte ett vid 1865—1866 års riksdag antaget förslag till
förlagslagstiftning, enligt hvilket icke panträtt, utan blott förmånsrätt uti
den intecknade lösegendomen skulle erhållas. Rättigheten att lemna förlagsinteckning
var dock, i olikhet med nu föreliggande lagförslag, utsträckt till
jordbruk, handtverk och fiske. Det vid 1859—1860 års riksdag antagna
lagförslag hade ännu större omfattning.

Vid 1868 års riksdag blef, i anledning af enskilde motionärers framställning,
af Lag-Utskottet tillstyrkt hufvudsakligen enahanda förslag till
underpant i lösegendom, som vid 1859—1860 års riksdag antagits. Detta
förslag, enligt hvilket rätten att lemna underpant i lösegendom skulle blifva
allmän och således utsträckas både till jordbruk och andra näringar, bifölls
af Andra Kammaren, men afslogs af den Första; dock synes, för att döma
efter den hållna diskussionen, anledningen till afslaget icke hafva varit någon
obenägenhet att göra alla näringar likstälda i afseende å den ifrågavarande
rättigheten, utan dels teoretiska, dels praktiska betänkligheter mot konstituerandet
af en sakrätt (panträtt) i lösegendom, hvilket ansågs medföra de största
svårigheter.

Det beslut, som 1879 års Riksdag fattade i anledning af min då väckta
motion i ämnet, synes mig icke heller utmärka, att Riksdagen frånträdt den
af Bondeståndet ursprungligen uttalade, men af Riksdagen sedermera vid
flere tillfällen gillade grundsatsen af alla näringars likställighet inför lagen,
och jag kan icke finna något giltigt skäl, hvarföre Riksdagen nu skulle godkänna
hufvudsakligen samma förslag, som vid 1847—1848 års riksdag förkastades,
destomindre som det nu framlagda förslaget icke ens medger rättighet
att lemna förlagsinteckning för alla de näringar, åt hvilka man redan vid
framläggandet af 1847—1848 års förslag trodde sig kunna bevilja denna
förmån. Kong!. Maj:t ansåg nemligen då, att förlagsinteckning borde medgifvas
åt förläggare för anläggning och drifvande af bergsbruk, fabrik, verkstad
eller annan inrättning för beredande eller förädling af råa ämnen, äfvensom
åt förläggare till hafs- och saltsjöfiskare. Frågan har alltså gått hufvudsakligen
i en kretsgång, men i en kretsgång med dragning tillbaka.

Komiterade hafva uti sin i många hänseenden förtjenstfulla utredning
äfven redogjort för den utländska lagstiftningen i ämnet, men gjort det på
ett sådant sätt att jag dermed ingalunda kunnat finna mig tillfredsstäld. För

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

olika åsigter hyser jag alltid aktning, men fakta höra icke jemkas efter asigterna,
utan åsigterna snarare efter fakta. De många land, der underpant i
lösegendom utan inskränkning medgifves, omnämnas icke, hvilket möjligen kan
hafva sin förklaringsgrund deri, att man velat undvika vidlyftighet; men da
man omnämner den franska lagstiftningen (sidan 37 af betänkandet) och meddelar,
att förmånsrätt i pant eger rum endast så vida panten kommit och
fortfarande qvarblifver i fordringsegarens eller eu af kontrahenterne utsedd
tredje persons besittning, hade man, sa, vidt jag förstår, icke bort undanhålla
den på bedömandet af förevarande fråga ytterst vigtiga upplysning om hvad
enligt franska lagstiftningen hufvudsakligen hänfores till lös eller fast egendom.
Uti en reservation kan det icke vara lämpligt att i detta hänseende
fullständigt redogöra för hvad Godo Civil art. 517 543 med flera lagrum

innehålla. Endast det vill jag meddela att hvad egaren till eu fastighet placerat
för skötsel och bruk af en fastighet, såsom kreatur, åkerbruksredskap
m. in., in. in., betraktas såsom fastighet, hvilket äfven är förhållandet med
eu mängd andra saker, tillhörande verkstäder och inrättningar för den industri
som i Frankrike företrädesvis idkas. Denna lösegendom^som genomen
juridisk fiktion förvandlats till fastighet (immeuhles) äro föremål för underpant
(hypothéque) och behöfver således icke af egaren öfverlemnas till fordringsegaren
eller tredje person för pantsättningens giltighet (se art. 2118 afCode
Civil). I Danmark är förhållandet nästan detsamma. För att icke fördjupa
mig i den danska lagstiftningen i detta hänseende skall jag bär ordagrant
återgifva hvad derom förekommer uti ett nyligen (år 1880) af Professor Matzen
och Assessor Lassen utgifvet arbete »Den Nordiske Tingsret» (sakrätt),
intaoet uti 4-de häftet af »Nordisk Retsencyklopmdi». På sidan 194 af detta
förträffliga och tillförlitliga verk heter det: »Naar en Gj enstand lucifer som
Pant fölger det af alinindelige Regler, åt Panteretten, som enliver anden
långlig Ret, udstrsekker sig til alle dens naturlige och legale Appertinentier.

__I Danmark har Appertinentsbegrebet, smidig paa dette Punkt faaet en

i praktisk Ilenseende vigtig Udvidelse. Ved Pantssettelse af Landeiendomme
kan nemlig Bessetning og Inventarium samt den til enliver lid paa Eiendommen
väsende Glödning og Afgröde i Straa, Hö og utrsersket Ssed pantsset tes i
förbindelse med Eiendommen. Ligeledes kan det ved Pantsättning.af i abnkkei
och andre Bygninger till industrielle Anlseg vedtages, att Maskinei og andet,
Driftsmateriel og Driftsinventarium skal anses som Tilbeliör til paagjseldende
fäste Eiendom». För öfrigt finnes, enligt dansk lag, rättighet äfven for andra
än fastighets- och fabriksegare att lemna underpant i lös egendom, hvilken
rättighet dock, på sätt komiterade rigtigt anmärka, i någon man blifvit inskränkt
genom stadganden i den danska könkurslagen den 25 Mars 1872.

IUh. Ull Riksd. Trot. 1882. 7 Sami. 29 Käft. 5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

Så frestande och upplysande det än kunde vara att fortsätta med redogörelsen
för hvad främmande lagstiftningar verkligen innehålla i förevarande ämne,
måste jag, i anseende till den korta tid som är tillmätt för en reservations
afgifvande, derifrån afstå. Jag vill endast tillägga, att adpertinensbegreppet
icke varit helt och hållet främmande för 1734 års lagstiftare. I den ursprungliga
texten af 10 kap. 5 § Ofiftermålsbalken heter det nemligen, i fråga om
makars giftorätt i ho, »Men hvad de, (nemligen borgare och ofrälse man,
som bor i stad) å landet ega eller ega få i jord eller fast, med boskap och
åkerredskap, derom gånge med giftorätten efter landsrätt.

Nu är det väl obestridligt att i samma mån som adpertinensbegreppet
i förhållande till fastigheten utvidgas, så att den värdefullaste lösegendomen
betraktas såsom fastighet och kan jemte fastigheten intecknas, i samma mån
minskas ock behofvet af rätt att särskilt kunna hypotisera lösegendom eller
att bereda förmånsrätt deri för erhållet förlag, utan att afhända sig egendomen;
men att i samma mån adpertinensbegreppet minskas eller, såsom hos
oss, i det närmaste blifvit upphäfdt, i samma män ökas ock detta behof.

Om, såsom jag vågar hoppas, jag derutinnan icke misstager mig, är
det ock naturligt, att i samma mån den primitiva åkerbruksredskapen, som
kostade föga, fått vika för dyrbarare maskiner, de magra nöten stundom
blifvit ersatta af dyra racedjur, samt dyrbara tröskverk, lokomobiler och
mejeriredskap in. in. anskaffats, kännes det för den mindre bemedlade jordbrukaren
svårt att kunna på drägliga vilkor anskaffa förlag. Särdeles gäller
detta den del af den jordbrukande befolkningen, som icke med eganderätt
innehar jorden, såsom boställsinnehafvare, kronohemmansåboer, arrendator^1
af kronans eller enskildes egendomar in. fl., hvilka icke kunna begagna den
af komiterade anvisade utväg att medelst inteckning i den fasta egendomen
bereda säkerhet för erforderliga förlagslån. Men äfven de, som sjelfva ega
sin fastighet, behöfva icke så sällan att mot annan säkerhet än den, inteckning
i en redan högt belånad fastighet kan erbjuda, anskaffa sig nödiga
förlagsmedel och man måste i sådant fall anlita andra om borgen eller
om deras namn å en vexel, hvilket kanske nu är vanligare. Naturligtvis
måste man vara beredd till återtjenst, och på sådant sätt bildas stundom ett
slags konsortier, hvilka tillsammans fabricera en mängd värdepapper, utan att
en enda verklig affär derför ligger till grund, och utan att något materielt
underlag för dem linnes. Stupar den ena af konsortiet, så rycker han vanligen
de öfriga med sig.

Sådant är icke förhållandet i de land, der det finnes en sund och väl
ordnad kreditlagstiftning. Man har hos oss velat uppskrämma jordbrukaren med
den förespegling, att färlagslånerättens utsträckning äfven till jordbruket skulle

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

medföra en ökad skuldsättning för jordbrukaren och tillintetgörande af hans
personliga kredit. För min del är jag lifligt öfvertygad derom, att motsatsen
i allmänhet skulle inträffa. Skuldsättningen Ange nemligen en naturlig begränsning
deri, att ett materielt värde alltid måste ligga till säkerhet för skuldsättningen.
Låntagarens ställning skulle för långifvaren blifva mera klar än nu
är förhållandet till följd af det nu rådande kreditsystemet. Den som verkligen
förtj enade kredit, den som eg de något att belåna, han Ange nog kredit.
Den som deremot komme att förlora på den ifrågasatta lagstiftningen, vore
den redan ruinerade låntagaren, hvilken kunde få svårt att genom konstlade
medel uppehålla sin ställning på sätt nu ofta sker. Men samhället i sin helhet
skulle icke derpå förlora, utan tvärtom vinna. Den personliga kredit,
som jordbrukaren åtnjuter i de land, der han kan lemna underpant i sin lösegendom
är icke mindre än hos oss, och hvad skuldsättningen beträffar lärer
väl ingen kunna påstå, att, exempelvis, den danska och franska jordbrukaren,
som i allmänhet är mycket välmående, till följd af den friare lagstiftningen
blifvit mera skuldsatt än den svenske. Den amerikanske »farmern» åtnjuter
i detta hänseende i de flesta stater en än större frihet, och han har visat
att sådant i allmänhet icke ländt till skada. Välståndet hos denna klass är
nemligen, såsom bekant, i allmänhet ganska stort. Hvarföre måste man då
antaga att den svenske jordbrukaren, som i allmänhet är betänksam och ofta
till ytterlighet sparsam, skulle komma att missbruka sin frihet? Hvarföre
just han mer än andra samhällsklasser?

Vidare kan jag för min del icke gilla, att man söker rangera näringarne
liksom i en rangföljd, dervid jordbruket, handtverkerierna och fiskerinäringen
kommit under strecket. För mig gäller hvarje hederlig handtering
lika, Jag kan icke finna det vara nyttigare eller bättre att. exempelvis
fabricera knappnålar, knappar och dylikt än att producera spannmål, ost
och smör. Fabrikören skulle emellertid få rätt att taga förlagsinteckning,
producenten icke. Skilnaden mellan fabrikör och handtverkare synes mig vara
godtycklig och i praktiken omöjlig att uppdraga. Författningsförslaget i detta
hänseende skulle, om det upphöjes till lag, vid tillämpningen möta de största
svårigheter och stundom framkalla löje. Blott ett exempel derpå. Fn hattmakare,
som blygsamt anmält sig att såsom handtverkare drifva hattmakeri, behöfver
för sin rörelse förlag och önskar såsom säkerhet derför lemna förlagsinteckning;
men hans ansökning kommer helt viss att afslas, emedan han är simpel
handtverkare. Han besvärar sig emellertid öfver beslutet och ingår under
tiden med anmälan att såsom fabrikör drifva samma yrke, utan att det ringaste
utvidga sin rörelse, och öfverrätt skall utan tvifvel undanrödja beslutet
samt förklara honom berättigad till erhållande af förlagsinteckning, om han

Lag-Utshottets Utlåtande N:o 51.

ånyo anmäler sig hos underrätt. Hvarpå berodde då i sjelfva verket rättigheten
till förlagsinteckning? Icke af lagen, utan af sökandens egenvilliga
åtgöranden, af godtycke, — just motsatsen till lag.

Slutligen har man sagt, att då förlagsinteckningen icke skulle medföra
sakrätt till det pantsatta, utan blott förmånsrätt, i händelse af konkurs, vore
hela rättsinstitutet af så problematiskt värde för de näringar, som dermed gynnades,
att kikare af de öfriga näringarne, saknade anledning att mot de sålunda
gynnade hysa en känsla af afund, Gerna medgifvande att en sådan
känsla bör vara främmande för en lagstiftare, kan jag, som skulle befinna
mig i kretsen bland de gynnade, dock icke finna annat, än att om hela rättsinstitutet
har ett så tvifvelaktigt värde, man hellre borde, på sätt det ifrågasattes
vid 1847—1848 års riksdag, upphäfva detsamma, än att deråt gifva
vidare utsträckning. Väl medgifver jag, att en försigtig långifvare, som icke
närmare känner förlagstagarens förhållanden, torde komma att för låns beviljande
fordra, utom förlagsinteckning, äfven någon fyllnadsborgen; men ingåendet
af en -sådan borgen är, då förlagsinteckningen äfven gäller till säkerhet
för löftesmännen, ej på långt när så riskabel som vanlig borgen, och kan —
hvilket är det vigtigaste — ej utsträckas till hvilket belopp som helst, utan
ett materielt underlag måste alltid finnas för låneaffären.

Detta senare anser jag för våra kreditförhållanden i allmänhet medföra
eu sådan fördel, att jag för min del ej tvekar att utsträcka rättigheten till
erhållande af förlagsinteckning åt alla näringar, som hafva produktionen till
föremål. Hvad handeln eller omsättningen af produkterna angår, så gäller
för densamma särskilda förhållanden. Köpmannens verksamhet är nemligen
af beskaffenhet att förslagsinteckning ej för honom skulle medföra något
verkligt gagn, eljest skulle jag gerna vilja medgifva honom en sådan förmån.
Lagstiftningen måste nemligen enligt min tanke gå i den rigtning att den
söker utplåna och icke genom undantagslagar befästa olikheter emellan de
särskilda folkklasserna, samt snarare verka för deras sammansmältande till
ett helt än för söndring i olika berättigade grupper, hvilka ständigt bekriga
hvarandra och försvaga det hela.

Med dessa åsigter har jag för min del omöjligen kunnat oförändradt
bifalla Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition. Skulle — hvilket jag
val knappast vågar hoppas — dessa åsigter delas af flertalet inom endera
eller begge Kamrarne, torde eu återremiss till Lag-Utskottet blifva nödArändig.
Emellertid anser jag mig, för ätt närmare antyda meningen med mina
yttranden och huru de skulle taga sig ut i ett formuleradt lagförslag, höra
meddela utkast till ett sådant. Det kan göras mycket kortare än det Kong!,
förslaget.

Jag får alltså vördsamt hemställa,

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 51.

att Riksdagen med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga proposition icke kunnat oförändrad bifallas,
behagade för sin del antaga följande:

A) Förordning, angående förlagsinteckning.

Med upphäfvande af Förordningen om förlag vid bergsoch
brukshandteringen den 24 Februari 1748 och Hallordningen
den 2 April 1770, så ock med ändring al hvad
lag och författningar i öfrig! innehålla mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:

§ !•

Glifver någon förlag till idkande af jordbruk, bergsbruk
eller grufvedrift, äfven der denna ej är att till bergsbruk
hänföra, eller till drifvande af sågverk eller fabriks- och
handtverksrörelse eller annan dermed jemförlig handtering,
om hvars drifvande anmälan eller ansökning skall enligt
särskilda författningar göras, eller ock till idkande af fiske,
och varder förslaget intecknadt i den ordning här nedan
stadgas; njute förlagsman sedan för sin fordran den förmånsrätt,
som i 17 kap. Handelsbalk^! sägs.

§ 2.

Förlagsinteckning sökes hos den Rätt, inom hvars domvärjo
den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet,
eller fiskare har sitt hemvist, och intages i protokollet,
angående bouppteckningar, morgongåfvobref samt afhandlingar
om lösöreköp.

§ 3.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

viss uppgifven rörelse, jemte uppgift, utom för fiske, om
stället, hvarest rörelsen clrifves, som oek af vittnen styrkt
medgifvande att förlagsinteckning tagas må.

Derest enligt särskilda författningar anmälan hos embetsmyndighet
eller tillstånd af sådan myndighet fordras för
rörelsens drifvande, hifoge sökanden bevis att anmälan
skett eller tillstånd meddelats.

Fullgör sökanden ej hvad sålunda är föreskrifvet, varde
ansökningen genast afslagen.

§ 4.

1 öfrigt skall angående förlagsinteckning tillämpas
hvad om inteckning i fast egendom stadgadt är.

§ B.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1883.

Derförinnan meddelad förlagsinteckning bedömes efter
äldre lag, men skall, för att bibehållas gällande, inom ett
är frän nyssnämnda dag förnyas hos den Rätt, som, derest
ny förlagsinteckning dä sökes, är behörig att då upptaga
ansökningen, samt derefter hos nämnda Rätt vidare förnyas.
Samma Rätt tillkomme ock att i fråga om sådan
inteckning upptaga ärende angående dess dödande helt och
hållet eller till viss del, eller om dess nedsättning under
annan förlagsinteckning.

B) Förordning, angående förändrad lydelse af 17 kap. 7
§ Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 7 § Handelsbalken
skall erhålla följande förändrade lydelse:

Mom. 1. (Lika jmed nujgällande.)

Mom. 2. Gafvel- någon förlag till idkande af jordbruk,
bergsbruk eller grufvedrift, sågverk, fabrik, handtverk eller
fiske, och varder förlaget intecknadt på sätt särskild! stad -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

gadt är, njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran
i inbergad gröda, tillverkning och fångst, i de för rörelsen
nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller andra
för sådana förskott, som för rörelsens drift lemnade blifvit,
så ock i all lös egendom, som till rörelsen hörer vare Beredskap,
boskap, dragare, farkoster eller annat; samt vid
förlag till grufvedrift, i sj elfva grufvan, der den icke är
att anse såsom tillhörighet till gäldenärens fasta egendom;
dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före början af
konkurs upplupen är för längre tid än tre år. År förlagsinteckning
beviljad för fleres fordringar, hafve den
företräde, som inteckning först sökt; hafva flere sökt inteckning
å en dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom
en månad efter det förlagsteckning blifvit sökt, vare inteckningen
utan verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning,
som blifvit sökt samma dag, då konkurs börjats eller derefter.

Mom. 3. Denna förordning skall icke tillämpas i de
förmånsrättstvister, som göras anhängiga före utgången
af December månad 1882.

C) Förordning, angående förändrad lydelse af 2 och 5 §§
Konkurslagen den 18 September 1862.

(Lika lydande med Utskottets förslag.)»

B. Mot särskilda delar af utlåtandet.

a) beträffande förslaget till Förordning angående förlagsinteckning:

1 §•

af herr Bergström, mot införande i denna § efter ordet »grufvedrift»
af orden »äfven der denna ej är att till bergsbruk hänföra»;

af Herrar Anders Persson, Magnus Jonsson och Smedberg, hvilka instämt
i Herr Samzelius’ reservation derom, att rättigheten till förlagsinteckning bort
utsträckas till alla slags näringar, utom handel, och Utskottets förslag affattas
i öfverensstämmelse dermed, samt att följaktligen förslaget till Förordning
angående lösören, som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk, under
nämnda förutsättning komme att blifva öfverflödigt.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

3 §.

af Herr Thomasson, mot ändringen i denna §;

7 §•

af Herr Bergström, hvilken ansett den i slutet af denna § förekommande
hänvisning'' hafva bort lyda sålunda: »som i 9 § 2 mom. sägs»;

11 §.

af Herrar Bergström, Thomasson och Lothigius, hvilka ansett det af
Utskottet under denna § upptagna stadgande icke hafva bort i förslaget införas;

h) beträffande förslaget till Förordning angående förändrad lydelse af
17 kap. 7 § Handelslalken;

af Herr Bergström, hvilken påyrkat uteslutande af den efter uttrycken:
»så ock, vid förlag till grufvedrift, i sjelfva grufvan» förekommande bestämmelsen:
»der den icke är att anse såsom tillhörighet till gäldenär ens fasta
egendom»;

II.

beträffande förslaget till Förordning angående fredande från utmätning
af lösören, som jordegare lemnat landbo till egendomens bruk:

af Herr Bergström, mot den af Utskottet begagnade motivering;

af Herrar Lothigius, Widmark och Lindahl, hvilka ansett Kong!. Maj.ts
förslag hafva bort af Utskottet tillstyrkas; samt

af Herr Åbergsson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1882.

Bilagor till Lag- Utskottets utlåtande öfver Kong!-. Maj:ts proposition
N:o 21, med förslag till förordning angående förlagsinteckning
och i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Stormägtigste, allernådigste Konung!

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t befalt Sitt och Rikets
Commerce-Collegium att afgifva underdånigt utlåtande öfver de förslag
till förordning angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga
förordningar angående förändrad lydelse af § 7 i 17:de kapitlet
Handelsbalken, § 1 i Kongl. Förordningen angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 Juni 1875
samt § 2 i Konkurslagen, äfvensom till förordning om vissa legoaftal angående
kreatur, hvilka förslag utarbetats af dertill i nåder utsedde komiterade;
— och har Collegium för fullgörande af denna befallning ansett
lämpligt att anmoda Öfverståthållareembetet och vederbörande Magistrater
att öfver berörda förslag infordra och till Collegium inom viss tid insända
yttranden af fabriks- och handtverksföreningarna i Stockholm, Borås,
Carlshamn, Carlskrona, Carlstad, Eskilstuna, Gefle, Helsingborg, Jönköping,
Kalmar, Landskrona, Lund, Malmö, Norrköping, Uddevalla, Upsala,
Ystad och Örebro samt handtverks- och industriföreningen i Göteborg;
hvarjemte Fullmäktige i Jernkontoret anmodats att likaledes inom
viss tid till Collegium inkomma med yttrande i ämnet; hvarefter dels ej
mindre från bemälde fullmäktige, än äfven från fabriks- och handtverksföreningarna
i Norrköping, Upsala, Carlstad, Landskrona, Kalmar och Gefle
samt handtverks- och industri-idkareföreningen i Jönköping inkommit yttranden,
dels Magistraten i Helsingborg anmält, att någon fabriks- eller
Bih. till Riksd. Prof. 1882: 7 Samt. 1

handtverksförening icke funnes der i staden, men att Magistraten genom kungörelser
anmodat stadens fabriksidkare och handtverkare att öfver i fråga
varande förslag afgifva yttrande, utan att dock sådant inom utsatt tid
till Magistraten ingifvits, dels ock af Magistraterne i Borås, Örebro, Ystad,
Carlskrona, Malmö, Lund och Eskilstuna tillkännagifvits, att vederbörande
föreningar icke aktat nödigt att i ämnet sig yttra; hvaremot från öfverståthållareembetet
samt Magistraterne i Carlshamn, Göteborg och Uddevalla
icke inkommit något meddelande i detta ärende.

Uti de inkomna yttrandena äro mot komiterades förslag till förordning
angående förlagsiåteckning anmärkningar framstälda af Fullmäktige
i Jernkontor!, fabriksföreningen i Norrköping, fabriks- och handtverksföreningen
i Upsala samt fabriksföreningen i Gefle, för hvilka anmärkningars
innehåll Collegium skall i korthet redogöra i det utlåtande, Collegium
får i detta ärende härmed underdånigst afgifva.

Enligt § 1 i nyssberörda förslag är afsedt, att författningen skulle
ega tillämplighet för, bland annat, grufdrift, »äfven der denna ej är att
till bergsbruk hänföra». I motiven, der någon särskild utredning angående
innehållet af i fråga varande § icke återfinnes, är icke heller i öfrigt
angifvet hvad med »grufvedrift» af detta slag skall förstås. För närvarande
lära alla företag, hvilka äro att anse såsom inbegripna under benämningen
»grufvedrift», vara att hänföra under gällande grufvestadgas
bestämmelser, och likaledes lärer den industriella verksamhet i sin helhet,
som faller inom området för dessa bestämmelser, vara att hänföra till
»bergsbruk»; hvaraf ock följer, att all grufvedrift under nu varande förhållanden
skulle vara att hänföra till bergsbruk. I det vanliga språkbruket
förekommer icke heller benämningen grufva för anläggning eller
arbetsrum till eftersökande och upphemtande af andra mineralrikets alster
än dem, som enligt nu gällande grufvestadga äro föremål för inmutning,
såsom ock visar sig af benämningarna stenbrott, skifferbruk, kalkbrott,
grustägt in. m. — Skulle åter med uttrycket vara afsedda förhållanden,
som kunde komma att genom utfärdandet af en ny grufvelag inträda till
följd af inskränkning i antalet af mutbara mineral, så innebår detta en
förutsättning af en förändring, som ännu icke egt rum.

Utom idkare af sågverksrörelse skulle, på sätt förslaget i § 1 vidare
innehåller, idkare af fabrik eller ock annan inrättning till beredande eller
förädling af råämnen så beskaffad, att handelsböcker öfver rörelsen skola
föras, vara berättigad att komma i åtnjutande af den förmån, som med
förlagsinteckning är afsedd; och då, jemlik! § 2 i Kongl. Förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855 från skyldigheten
ätt föra handelsböcker äro, bland andra näringsidkare, undan*
tagna handtverkare, som hufvudsakligen på beställning förfärdiga varor,
hafva komiterade med förslaget i denna del åsyftat, hvilket i motiven
dertill äfven angifvits, att de egentliga liandtverken skulle komma att
falla utom området för den i fråga satta lagstiftningen. Häremot har
fabriks- och handtverksföreningen i Upsala anmärkt, att en handtverkare
numera icke kunde ensamt vänta pa beställningar, utan maste hafva ständiga,
ofta rätt dyrbara förlag och vanligen äfven öppna salubodar, och såväl
för att hålla sina förlag sorterade och fylda, som äfven för att kunna
utföra beställningar, måste han både hafva inneliggande lager af råämnen
och kunna lemna kredit; på grund hvaraf, och med stöd af i öfrigt
anförda skäl, sagda förening hemstält, att förmånen af att kunna erhålla
förlagslån måtte utsträckas till handtverkeri, som ej vore att till sjelflörsörjning
hänföra.

Uti underdåniga utlåtanden vid flera föregående tillfällen har Collegium
haft anledning anmärka, att det i följd af näringslifvets utveckling
numera icke är möjligt att pa ett tillfredsställande sätt eller genom
en allmängiltig och uttömmande bestämning angifva de yrken, hvilka
skola räknas till fabriker till skilnad från dem, som böra till handtverk
hänföras, och att benämningen af ett industriel yrke uteslutande beror
på den formella omständigheten, huruvida yrket blifvit anmäldt såsom
fabrik eller såsom handtverk. Komiterade hafva också rätteligen anmärkt,
att den förr uppdragna gränsskilnad^) mellan, å ena sidan, fabriker och
manufakturer och, å den andra, de under skråordningen lydande handtverkerierna
så småningom blifvit allt mera utplånad till dess med Kongl.
Förordningen den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet de sista,
från skråsystemets tider härrörande skrankorna folio. Vid sådant förhållande
och då, efter hvad erfarenheten ådagalagt, en industriel rörelse under
benämning af handtverk ofta bedrifves i vida större omfattning och
såsom sådan kräfver mycket större förlagskapital än en så kallad fabrik;
hvaremot, på sätt de till Collegium inkommande statistiska primäruppgifter
utvisa, förekomma fabriker, der arbetareantalet är sa ringa, att idkarne
af desamma synas för yrkets utöfvande icke hafva behof af annat
biträde än det, som kan lemnas af hustru och hemmavarande barn, hvilket
äfven blifvit förutsatt i sistnämnda förordning, såsom inhemtas af §
9, mom. 1, i samma författning, torde de skäl, som''uti komiterades betänkande
(sidd. 44—46) anföras mot utsträckning af rättigheten att ut -

ställa förlagsinteckning äfven till handtverkerierna, icke kunna tillerkän•>nas
full giltighet. Collegium kan icke heller finna, att en sådan utsträckning
skall kunna utöfva något menligt inflytande på näringslifvets sunda
utveckling eller gifva någon annan eller särskild anledning till rättsförvecklingar
än den, soin i allmänhet kan uppstå af den i fråga vätande
underpantsinstitutionen, enär, ehvad det gäller större eller mindre
industriidkare, första vilkoret för möjligheten att erhålla lån mot erbjudande
af förlagsinteckning, i hvarje fall dock ytterst lärer bero deraf, att
den yrkesidkare, som söker lånet, gjort sig känd för redbarhet och samvetsgranhet.
Om således, å ena sidan, den som förfärdigar handtverksarbeten
icke synes böra vara utesluten från förmånen att kunna för sin rörelses
bedrifvande erbjuda den säkerhet, som med förlagsinteckning afses,
är det, a andra sidan, gifvet, att denna förmån icke bör utsträckas till
hvarje sådan idkare, lika litet som densamma, på sätt komiterade synas
hafva antagit, lärer böra tillkomma en hvar, som idkar så kallad fabriksrörelse;
och Collegium anser derföre endast den idkare af fabriks- och
handtverksarbeten kunna berättigas att utställa förlagsinteckning, som drifyer
rörelsen i det omfång, att han, jemlik! mom. 1 och 2 i § 9 af 1864
års åberopade förordning, skall för yrkets utöfvande göra den i samma
författningsrum föreskrifna anmälan. I sammanhang härmed tillåter sig
Collegium fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att i
det förslag till förordning angående förlagsinteckning, hvilket med nådig
proposition af den 16 Oktober 1847 öfverlemnades till Rikets då församlade
Ständer, förlag i penningar eller varor kunde gifvas för anläggande
och drifvande ej mindre af bergsbruk och fabrik än äfven af verkstad
eller annan inrättning till beredande eller förädling af råa ämnen, med
rättighet för förlagsgifvaren att för sin fordran njuta förmånsrätt till betalning
på sätt i sagda paragraf närmare bestämdes.

Enligt hvad nu förevarande § i öfrigt innehåller skulle idkare af
bergsbruk eller grufdrift och den, som drifver sågverksrörelse, kunna
erhålla förlagslån af den i förslaget afsedda beskaffenhet utan skyldighet
att öfver sin rörelse föra handelsböcker, hvaremot denna skyldighet ålåge
hvarje annan näringsidkare, som egde att begagna sig af sagda förmån.
Collegium kan icke finna någon giltig grund, hvarför de förstnämnda
slagen af yrkesidkare skulle hafva denna företrädesrätt, enär det väl icke
lärer kunna antagas, att desse yrkesidkare skola vara oförmögne att verkställa
eu sådan bokföring, hvilken väl också med den förändring, formen
för förlagslåns meddelande numera erhållit, torde få anses såsom ett nä -

stan oeftergiflig! vilkor för möjligheten att undfå slika försträckningar
och i alla händelser lernnar tillfälle till en alltid tillgänglig öfversigt af
en industriel rörelses omfattning, hvadan ett stadgande i denna syftning
måste vara till fördel både för den som gifver och den som emottager
ett förlagslån. Hvad i sist berörda afseende!] blifvit anfördt gäller äfven
idkare af handtverk med den inskränkning Collegium redan antydt.

Under öfverläggningen i detta ärende har hos Collegium uppstått
fråga, huruvida merberörda § 1, hvilken innefattar den grundväsentliga
delen af förslaget i dess helhet, borde, på sätt nu skett, i eu hufvudsaklig
del gifva hänvisning till en annan icke uppgifven författning, eller om
icke §:n hellre borde uppställas i öfverensstämmelse med § 1 i ofvan omförmälda,
vid 1847 —1848 årens riksdag aflåtna nådiga förslag, deri, såsom
i det föregående blifvit framhållet, angåfvos de yrkesidkare, åt livilka
förlag kunde gifvas mot åtnjutande af den i lag stadgade förmånsrätt.
Att genom det senare förfaringssättet den föreslagna författningen skulle
vinna i fullständighet och blifva oberoende af de förändringar, omnämnda
förordning af den 4 Maj 1855, utom de deri redan vidtagna, kan komma
att underkastas, är otvifvelaktigt; men Collegium har emellertid ansett
sig icke böra i detta afseende framställa något förslag; hvadan Collegium
inskränker sig till att föreslå de ändringar i komiterades förslag, Indika
hafva sin grund i de mot detsamma i nu antydda delar förekomna anmärkningar;
och får Collegium i följd häraf hemställa: att

— under förutsättning, det § 2 i Kongl. Förordningen angående liandelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855 till sin lydelse ändras sålunda,
att i §:ns första del bland de under stadgandet i § 1 inbegripna
införas idkare af bergsbruk och sågverksrörelse, samt att, med uteslutande
af de i senare delen af §:n förekommande orden »idkare af grufvedrift
och bergsmannahandtering» och »handtverkare, som hufvudsakligen på beställning
varor förfärdiga», bland de från nyss nämnda stadgande undantaga
införas de, som utan annat biträde än af hustru och hemmavarande
barn tillverka fabriks- eller handtverksarbeten —

dels § 1 i förslaget till förordning angående förlagsinteckning må
endast innehålla, att om någon gifver förlag till idkare af så beskaffad!
yrke för beredande, eller förädling af råämnen, att handelsböcker skola
öfver rörelsen föras, och förlaget varder i stadgad ordning intecknadt,
förlagsmannen skall för sin fordran njuta den förmånsrätt, som i 17:de
kapitlet Handelsbalken sägs;

dels, i öfverensstämmelse härmed, äfven måtte ändras den af komiterade
föreslagna lydelse af § 7 i nyss nämnda kapitel och balk.

Uti andra punkten af § 3 i förslaget till förordning angående förlagsinteckning
stadgas, att den, som, på sätt förut sägs, hos vederbörlig
domstol söker förlagsinteckning, skall vid sin ansökning foga bevis, att
förlagstagaren om sin rörelse gjort sådan anmälan, som, efter ty särskilda
författningar innehålla, för rättighet att samma rörelse drifva är föreskrifven,
eller, der rörelsen är af beskaffenhet, att för dess utöfvande dylik
anmälan icke erfordras, intyg af magistrat, kronofogde eller länsman,
att förlagstagaren den uppgifna rörelsen utöfvar; — men då en hos vederbörande
gjord anmälan om en rörelses drifvande icke i allmänhet kan
anses innebära visshet om, att anmälaren är i verklig utöfning af densamma,
synes det vara af vigt för förlagsgifvaren, att, ehvad den i §:n förutsatta
anmälan bör, efter hvad särskildt stadgas, ega rum eller icke, sökanden
skall förete det föreskrifna intyget.

Med hänsyn dertill, att i merberörda förslag icke funnes någon uttrycklig
föreskrift i fråga om det fall, att en industriel inrättning, till
hvars drifvande förlag vore gifvet och intecknadt, öfverginge till annan
egare, inteckningen borde anses ega fortfarande giltighet och förlagsgifvaren
således njuta förmånsrätt emot den nye egarens borgenärer, hafva.
Fullmäktige i Jernkontoret, jemte det de förmält sig icke kunna förorda
den af en komité-ledamot yttrade mening, att det måtte stadgas att den
nye egaren skulle vara pligtig att ansvara för den i verket intecknade
fordran, i öfrigt anmärkt, att de icke kunde finna någon anledning, hvarför
uti eu förordning angående förlagsinteckning ej skulle inrymmas ett
stadgande liknande det, som finnes intaget i § 28 af förordningen angående
inteckning i fast egendom den IG Juni 1875, eller det förklarande,
att om innehafvare af intecknad förlagsfordran låter ny egare till verket
å inteckningshandlingen teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager den
intecknade skulden, förre gäldenären skall vara fri från sin förbindelse,
der ej annorlunda är aftaladt; varande, utom andra för ett sådant tillägg
till den föreslagna författningen angifna grunder, af fullmäktige anfördt,
att genom ett uttryckligt stadgande af hufvudsakligen sagda innehåll
komme att tryckas lagens stämpel på en måhända icke fullt grundad,
men åtminstone mera allmänt antagen och spridd föreställning om nu
gällande författningars rätta mening och betydelse i detta afsende; — och
som genom ett stadgande i det af fullmäktige angifna syfte förlagsgifvares
rätt i antydda fall torde kunna tillgodoses, finner Collegium sig böra un -

derstödja berörda förslag; i sammanhang hvarmed Collega™, i öfverensstämmelse
med hvad fullmäktige i öfrigt hemstält, tillstyrker, att när förändring
i eganderätten till ett industrielt verk, vid hvilket häftar förlagsinteckning,
inträffar, skall inom en månad derefter vid vederbörlig domstol
företes, för att i dess protokoll införas, den afhandling, som träffats
om förlagslånets öfvertagande af verkets nye egare, dervid för underlåtenhet
att sådant fullgöra torde böra stadgas förlust af inteckningsrätten;
hvaremot någon anmälan i öfrigt hos domstolen i hvarje fall, då ett sådant
verk öfvergår från en till annan egare, hvilket fullmäktige äfven
ifrågasatt, icke synes vara af någon vigt. Derest Eders Kongl. Maj:t skulle
finna föreskrifter af nu angifna innehåll böra i förslaget inrymmas, torde
dessa kunna införas näst efter § 6 af detsamma.

Uti § 6 af ofvan åberopade nådiga förslag till förordning angående
förlagsinteckning förekomma stadganden för det fall, att flyttning af bruk,
fabrik, verkstad eller inrättning skett till annan ort än den, hvarest inteckningen
blifvit beviljad, hvarom Collegium trott sig böra underdånigst
erinra med hemställan tillika, huruvida icke, derest Eders Kongl. Maj:t
skulle finna någon föreskrift i omförmälda afseende behöflig, då äfven,
med hänsyn till stadgandena i § 2 af förevarande förslag, kunde komma
under öfvervägande, om föreskrift må böra meddelas för de fall, att stad,
som lyder under landsrätt, erhåller egen jurisdiktion eller tvärtom stad
med sådan jurisdiktion förlägges under landsrätt.

På sätt i det föregående är antydt har mot komiterades förslag gjorts
anmärkning äfven af fabriksföreningarna i Norrköping och Gefle, gående
ut på, dels att, såsom af en af komiténs ledamöter framhållits, förlagsgifvares
rätt borde genom något stadgande betryggas för sådana tillfällen,
då inrättning, till hvars drifvande förlag vore gifvet och intecknadt,
öfverginge till annan egare, dels med afseende derå, att genom bifall till
förslaget förlagsinteckning endast komme att medföra förmånsrätt i händelse
af konkurs, dels ock att komiterade bort afgifva förslag till bestämmande
af hvad med lös och fast egendom bör förstås in. in.; men Collegium
finner hvad sålunda blifvit anmärkt, såsom berörande ämnen, hvilka
antingen blifvit i komiterades betänkanden afhandlade eller i detta utlåtande
underkastats pröfning, icke föranleda något särskildt yttrande från
Collegii sida; —och får Collegium slutligen i underdånighet gifva tillkänna,
att Collegium vid komiterades i detta ärende afgifna förslag, utom
hvad angår det, som afser vissa legoaftal angående kreatur, i hvilket

ämne det icke torde tillhöra Collegium att sig utlåta, icke Har något ytterligare
att erinra.

Med återställande af remissakten öfverlemnas härjemte ofvan omförmälda
yttranden samt skrivelser, och Collegium framhärdar med djupaste
vördnad,

Stormäktigste, Allernådigste Konung,
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

C. Fr. Wsern.

J. Sjöberg.

Stockholm den 20 Oktober 1881.

G. Hegarclt.

TI.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerse-Kollegium.

Till fullgörande af Kongl. Kollega anmodan i skrifvelse af den BO
nästlidne Augusti att meddela yttrande öfver det förslag till förordning
angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga författningar,
som afgifvits af den dertill utaf Kongl. Maj:t förordnade komité,
få Jernkontorets Fullmägtige, efter granskning af berörda förslag, äran
anföra följande:

Uti förslaget till förordning angående förlagsinteckning sökes förgäfves
uttrycklig föreskrift i den utan allt tvifvel ganska vigtiga fråga, huruvida
när så inträffar, att en industriel inrättning, till hvars drifvande förlag
är gifvet och intecknadt, till annan egare öfvergår, inteckningen bör
anses ega fortfarande giltighet och förlagsgifvaren således njuta förmånsrätt
emot den nya egarens borgenärer. Rätta uppfattningen af förslagets
mening torde emellertid böra antagas vara den, som en reservant angifvit,
eller att inteckningen skulle vara kraftlös i samma stund den industriella
inrättningen genom köp eller annat fång öfverginge till den nye egaren.
Fullmägtige dela visserligen reservantens åsigt om angelägenheten deraf,
att betydelsen af det ifrågavarande rättsinstitutet bör, så vidt möjligt är,
upprätthallas, och onekligt är, att med en så beskaffad tillämpning af
författningen, som ofvan är antydd, den säkerhet, som en förlagsgifvare
kan hafva för sin fordran beräknat, lider ett svårt afbräck och blifver af
lika litet värde, som den skulle ega i händelse näringsidkaren till annan
än ny innehafvare af Verket af händer sig det gods, hvaruti förmånsrätt
blifvit beviljad. Detta oaktadt kunna Fullmägtige icke med reservanten
förorda att stadgas må, att den nye egaren skulle vara pligtig att ansvara
Bill. till Riksd. Prof. 1882. 7 Sami. '' 2

för den i Verket intecknade fordringen, enär, utom det att ett så beskaffadt
stadgande skulle, der det lösa godset i värde ej svarade emot förlagsskulden,
icke allenast försvåra, utan måhända någon gång omöjliggöra
försäljningen af sjelfva Verket eller inrättningen, derjemte förekommer ett
annat i Fullmägtiges tanke än vigtigare inkast, det nemligen, att om
meningen är att vid den nye egarens öfvertagande af förlagslånet, den
ursprunglige gäldenären, d. v. s. den, som erhållit förlagslånet, skulle blifva
från sin förbindelse fri, en sådan utan fordringsegarens bifall och samtycke
gjord öfverflyttning af ansvarigheten för gälden står i strid med allmänt
gällande grundsatser, samt att i motsatt fall, eller att förlagsgifvaren, utöfver
den honom tillkommande förmånsrätt till det lösa godset, borde icke
allenast tillerkännas en personlig fordran hos den senare egaren till verket,
utan ock bibehållas vid en dylik gent emot förre egaren, detta icke eller
synes stå väl tillsammans med hvad lagen i afseende på annan intecknad
fordran innehåller, och dessutom utan allt tvifvel komme att gifva anledning
till mången förveckling och till mången tvist. Men om på dessa
grunder Fullmägtige icke tillstyrka, att den, hvilken förvärfvar en fabriksinrättning
eller annat verk, i hvars effekter inteckning är medgifven,
skall ovilkorligen och oberoende deraf, huruvida förläggaren det medgifver
eller icke, ansvara för förlagsskulden, så kunna Fullmägtige deremot
icke finna någon anledning, hvarför uti en förordning angående
förlagsinteckning ej skulle inrymmas ett stadgande, liknande det, som
finnes intaget i 28 § af förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 Juni 1875, eller det förklarande, att om innehafvare af
intecknad förlagsfordran låter ny egare till verket å inteckningshandlingen
teckna förbindelse, hvarigenom han öfvertager den intecknade
skulden, förre gäldenären skall vara fri från sin förbindelse, der ej
annorlunda är aftaladt. Egentliga grunden till den skiljaktighet i föreskrifter,
som dessa begge författningar förete, är uppenbarligen att söka
och finna uti den olika verkan och betydelse inteckning, beviljad i enlighet
med den ena eller andra författningen, innebär, i det att då inteckning
i fast egendom gifver sakrätt, gällande emot hvilken det vara må,
som af egendomen kan blifva innehafvare, genom förlagsinteckning åter
icke uppkommer någon sådan rätt, utan endast förmånsrätt i händelse konkurs
inträffar; och lika angeläget det är att lagstiftningen strängt iakttager
och håller fast vid denna principiella skilnad, lika önskligt synes
det Fullmägtige vara att författningen angående förlag, så vidt utan
någons skada och utan bristande konseqvens kan ske, underlättar använ -

dandet af ett rättsinstitut, som för landets näringar visat sig så välgörande
och fortfarande är behöflig! Genom ett från Kongl. förordningen den
16 Juni 1875 hemtadt stadgande i ofvannäinnda syftning blefve icke
någon antagen och godkänd rättsgrundsats bruten, ingen ny sakrätt tillskapad,
och då för stadgandets tillämpning alla vederbörandes samtycke
erfordrades, skulle icke heller någon endas rätt deraf kränkas. Deremot
skulle såmedelst en verklig förmån beredas landets näringsidkare, icke
minst den klass bland dem, hvilkas talan Fullmägtige hafva att bevaka.
Derest nemligen den af en föregående egare medgifna förlagsinteckningen
skulle, såsom författningsförslaget synes afse, ovilkorligen hafva med öfverlåtandet
af eganderätten af det industriella verket till all kraft och verkan
förfallit och åt densamma icke kunna genom ett emellan förläggaren
samt verkets förre ocli nye egare träöadt, af lagen godkändt aftal beredas
en fortgående, icke något ögonblick afbruten giltighet och bestånd, så
inses lätt att någon gång deraf kunde föranledas ett afbrott i rörelsens
bedrifvande, till sin längd beroende af den tid, som erfordrades för ett
med omgång och kostnader alltid förenadt anskaffande af ny förlagsinteckning.
Hvilket menligt inflytande deraf kunde för ett sundt näringslif
uppstå, torde Fullmägtige icke hafva af nöden att här vidare utveckla;
utbedjande Fullmägtige sig få tillägga, att ett uttryckligt stadgande, af
det hufvudsakliga innehåll Fullmägtige tillåtit sig föreslå, synts dem desto
mindre böra möta motstånd, som derigenom komme att tryckas lagens
stämpel på en måhända icke fullt grundad, men åtminstone mera allmänt
antagen och spridd föreställning om nu gällande författningars rätta mening
och betydelse i detta afseende.

I händelse Fullmägtiges nu gjorda framställning vinner nådigt bifall,
lärer vara af behofvet påkalladt att föreskrift meddelas, dels att när förändring
i eganderätten till ett industriel verk, vid hvilket häftar förlagsinteckning,
inträffar, anmälan derom skall inom viss föreskrifven kort tid
vid behörig Rådstufvurätt ega rum, dels ock att inom samma tid till införande
i rättens protokoll bör företes hvarje afhandling, som träffas om
förlagslånets öfvertagande af annan verksegare.

Under erinran att i närvarande lagstiftning saknas utförligare bestämmelser
rörande skilnaden mellan fast och lös egendom, hafva komiterade,
ehuru med erkännande att det sätt, hvarpå denna fråga kunde vinna
sin lösning, måste utöfva ett ingalunda obetydligt inflytande på en förläggares
rätt, dock ansett denna fråga vara af den omfattning, att dess
besvarande icke syntes tillhöra den undantagslagstiftning, som hade till

föremål ordnandet af förhållandena mellan förläggare och förlagstagare.
Komiterade hafva emellertid uttalat såsom sin åsigt, att om genom noggranna
och tydliga bestämmelser, införda å sin rätta plats i lagen, all
tvekan i förenämnda ämne kunde förebyggas, sådant skulle vara till synnerlig
fördel äfven hvad angår förlagsinteckningar. Och med kännedom
om de olika tolkningar, som vid särskilda tillfällen, särdeles hvad beträffar
maskiner inom industriella inrättningar, gjort sig gällande i fråga om naturen
af fast eller lös egendom, hvarigenom under närvarande förhållanden
icke ringa osäkerhet råder för bedömande af vidden och beskaffenheten
af den egendom, som utgör föremål för förlagsinteckning, kunna
Fullmägtige ej annat än att i komiterades ofvannämnda uttalande på
det lifligaste instämma.

Vid öfriga delar af de uppgjorda författningsförslagen hafva Fullmägtige
icke funnit anledning till erinran.

Stockholm den 13 Oktober 1881.

På Fullmägtiges i Jernkontoret vägnar:

F. 0. Leuhusen.

C. v. Stockenström.

F. Richter.

in.

Underdånigste Memorial.

Eders Kongl. Maj:t har under den 20 i denna månad anbefalt
Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komité att inkomma med _ underdånigt
utlåtande öfver det förslag till förordning om vissa legoaftal angående
kreatur, hvilket af dertill i nåder utsedde komiterade till Eders
Kongl. Maj:t afgifvits under den 6 Augusti innevarande ar; och gai
Förvaltnings-komitén att fullgöra detta uppdrag.

Under de senare årtiondena har den svenske landtbrukaren i vida
högre grad än förut börjat inse den stora betydelse kreaturen ega för
landtbruket, för att detta på ett rätt sätt, och sålunda med god afkomst,
må kunna bedrifvas. Förändrade förhållanden inom marknaden för produkter
ifrån ladugården och mejeriet hafva äfven inträda hvilka bidragit
till att gifva åt den underhållna boskapen ett förhöj dt värde emot förr,
ett förhållande, hvilket är för landet så mycket lyckligare, som, sedan
denna rigtning inträda landtbrukaren med all ifver arbetar derpå att
tillgodogöra de foderämnen, han odlar, sa att sadana produkter frambringas,
som betinga en säker och lönande marknad och derigenom den

största afkastning af hushållningen.

För den skull har det ock befunnits vara nödvändigt, att ladugårdsskötsel
bedrifves på annat sätt än förut derutinnan, att kreatur af bästa
beskaffenhet — om ock olika för olika landsdelar, dock de mest lämpliga
för det afsedda ändamålet — anskaffas och^ underhållas samt att
afveln handhafves och ledes med stor insigt och på ett planmessigt sätt
ifrån led till led under en längre tidsföljd, för att göda och likformiga
kreatursstammar må inom landet än vidare uppstå. Denna för landt Bih.

till Biksd. Prof. 1882. 7 Samt. 3

bruket vigtiga angelägenhet befordras väsentligen genom det föreliggande
lagförslaget, i det att djuregaren, om detsamma blifver lag, med vida
större trygghet än nu, kan såväl till landbo öfverlåta dyrbara dj urstammar
som betrygga deras fortsatta underhåll, afvel och förbättring till
största ömsesidiga gagn för både deras egare och arrendator samt hela,
landets husdjursskötsel.

Med afseende härpå och då koinitén, efter noggrann granskning af
det föreslagna lagstadgandet, icke har något att deremot erinra, får komitén
för sin del uttala den uppfattning, att detsamma för jordbrukets
utveckling och förkofran är vigtigt samt ändamålsenligt.

Remisshandlingen återställes härmed i underdånighet.

Stockholm den 28 Oktober 1881.

På Landtbruks-akademiens Förvaltnings-komités vägnar:

PEHR EHRENHEIM.

Ferd. Unander.

Till Kongl. Majrt underdånigst.

Stockholm, tryckt i Central-Trjckeriet, 1882.