Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51

Utlåtande 1881:LU51

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

Ant. till Riksd. Kansli den 8 April 1881, kl, 6 e. m.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af äterremiss utaf Utskottets
Utlåtande N:o 19, öfver dels Riksdagens Justieombudsmans
framställning om förbättrad lagstiftning angående
förvaltningen af omyndigs egendom, dels och enskild
motion i ämnet.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse hade Justitieombudsmannen,
under upptagande af de brister, som enligt hans uppfattning
vidlådde bestämmelserna uti förordningen angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 24 September 1861,
samt under påminnelse om Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet
den 13 Maj 1869, efter en framställning af den nu gällande norska
förmynderskapslagstiftning och med förordande af till sina hufvudgrunder
angifna, denna i det hufvudsakliga liknande stadganden, föreslagit,
»att Riksdagen behagade i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges medel taga i nådigt öfvervägande,
huruvida lämpliga bestämmelser i angifna eller annan syftning borde
meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet».

Uti förevarande fråga hade äfven inom Andra Kammaren Herr N.
Boström i afgifven motion, N:o 16, under åberopande af 1869 års Riksdags
omförmälda skrifvelse, föreslagit, »att Riksdagen må i förnyad under Bih.

till Rilcsd. Prof. 1881. 7 Samt. 25 Haft.

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

dårlig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å behofvet
af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges
medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i det
syfte må kunna meddelas, att större säkerhet må beredas de omyndige,
samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag i ämnet».

Dessa framställningar blefvo till Lag-Utskottets handläggning öfverlemnade;
och uti Utlåtande N:o 19 hemstälde Utskottet, på uti utlåtandet
närmare angifna skäl,

»1) att Justitieombudsmannens framställning icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd; och

2) att icke heller Herr Boströms motion måtte föranleda någon åtgärd
från Riksdagens sida.»

Enligt till Utskottet ankomna protokollsutdrag har nu detta utlåtande
bjifvit af båda Kamrarne till Utskottet återförvisadt.

Af de inom Kamrarne i ärendet hållna öfverläggningar synes framgå,
att ett ordnande, på sätt Justitieombudsmannen förordat, af den svenska
förmynderskapslagstiftningen efter förebild af den norska, icke rönt
några större sympatier, men att flertalet funnit de af Justitieombudsmannen
uti einbetsberättelsen samt af särskilde ledamöter i Kamrarne
under öfverläggningen framhållna bristfälligheter uti 1861 års förordning
böra föranleda till en Riksdagens underdåniga framställning hos
Kongl. Maj:t om utarbetande, på grundvalen af 1861 års förordning,
utaf bestämmelser, som, mera än de nuvarande, kunde bereda trygghet
för förvaltningen af omyndigs medel, hvadan utlåtandet, i och för framställande
af förslag i sådant hänseende, blifvit till Utskottet återförvisadt.

De liufvudsakligaste, utaf Justitieombudsmannen angifna bristerna
i 1861 års förordning äro:

att föreskrifter saknades i fråga om, hvilken rätt borde hafva vårdnad
å förmynderskap i vissa fall, t. ex. då en omyndig icke haft eller
hade känd fader, d. v. s. vore född utom äktenskap;

att svårighet mötte för upprättandet af förteckningar öfver förmyndarena,
när icke den regel, 1861 års förordning faststält i fråga om
forum för förmynderskap, alltid funnits eller blifvit efterlefd, i följd hvaraf
den rätt, som enligt förordningens stadgande skulle hafva vårdnad å
förmynderskapet, icke alltid förordnat förmyndaren, och således icke
kunnat uppföra honom i sin förteckning öfver förmyndare, och den rätt
åter, som förordnat förmyndaren, funne sig af förordningens föreskrift
hindrad att öfver förmynderskapet utöfva vårdnad, och derföre icke

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51. 3

uppt°ge förmyndaren å sin förteckning, hvaraf följden måst blifva, att
förmynderskap funnes, öfver hvilka icke någon rätt hade vårdnad;

att tillförlitligheten af denna förteckning alltid måste förblifva vansklig,
så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skulle hos rätten
anmäla, när myndling blifvit myndig, dött, eller när qvinlig myndling
ingått gifte;

att föreskrift felades derom, hvilken kommuns granskningsmän
skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att
de omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun, låt vara under
samma rätts domvärjo, och i den kommun, dit de flyttat, egde
fastighet, ja all sin förmögenhet;

att ovisshet rådde, huruvida förmyndare-redovisning borde afslutas
efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag,
på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller emottaga förmynderskapet; att

icke stadgadt blifvit, huru domstol å landet hade att förfara
med delgifvandet af föreläggande för förmyndare, som försummat sin
redovisningsskyldighet; och

att alltför otillräckliga föreskrifter blifvit gifna angående förfaringssättet,
då granskningsmännen anmält, att det vore nödigt att förmyndaren
lemnade inteckning i sin fasta egendom eller annan säkerhet
för de förmyndaremedel, som hos honom innest-ode, enär af den hithörande
5 § i förordningen det icke kunde inhemtas, huru en sådan
skriftlig handling borde upprättas, som för intecknings ernående erfordrades,
ej heller huru den intecknade handlingen eller annan lernnad
säkerhet skulle förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen
beviljats, eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles
vid förmynderskapets förvaltning.

Utom de sålunda af Justitieombudsmannen framstälda anmärkningar
hafva, vid ärendets behandling inom Riksdagen, ytterligare åtskilliga
andra blifvit anförda, såsom:

att icke stadgadt funnes, det underrättelse skulle rätten meddelas,
när förmyndare aflede eller när förmyndare eller myndling flyttade från
ort till annan;

att viss tid icke funnes bestämd för uppdraget att vara god man;

att genom nuvarande skyldighet för hvarje särskild förmyndare att
till rätten ingifva den summariska uppgiften både för domare och förmyndare
större besvär uppstode, än om de summariska utdragen, socknevis
ordnade, genom vederbörande granskningsmän eller kommunalnämnd
ingåfves till rätten;

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51,

att, då anmärkning mot af förmyndare afgifven årsräkning eller eljest
mot förmyndares vederhäftighet skulle af rätten pröfvas, hvarken
granskningsman eller någon annan vore förpligtad att föra talan för den
omyndige; och

att rätten, i brist af uttrycklig föreskrift, icke, vid förekommande
giltig anledning, vare sig på grund af anmälan eller annorledes, att förmyndare
vore mindre vederhäftig, ansåge sig kunna utan hans hörande
omedelbarligen skilja förmyndaren från hans uppdrag.

De särskilda antydningar, som, utöfver hvad utaf sjelfva anmärkningarne
omedelbarligen framgår, gifvits angående lämpligaste sättet att afhjelpa
de framhållna olägenheterna, torde kunna så sammanfattas, att man
i allmänhet ansett, det mycket skulle kunna vinnas i större betryggande
af omyndiges medel, derest gode männen eller kommunalnämnden ålades
ökade skyldigheter samt de derjemte erliölle utsträckt befogenhet.

På grund af hvad Utskottet nu anfört, får Utskottet, med anledning
af återremissen, vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta öfverse nu gällande lagstiftning
angående tillsynen å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom samt, med bibehållande af
hufvudbestämmelserna uti förordningen den 24 September
1861, föreslå de ändringar i eller tillägg till
samma förordning, som, på grundvalen af ökade skyldigheter
för gode männen och för dem utsträckt befogenhet,
i förening med andra ändamålsenliga bestämmelser,
leda till större trygghet vid förmyndaremedels
förvaltning, eller ock, der Kongl. Maj:t finner detta
syfte kunna med andra grunder för förvaltningen bättre
vinnas, till Riksdagen i ämnet göra den framställning,
som häraf må blifva en följd.

Stockholm den 8 April 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 51.

Reservation:

af Herr Magnus Jonsson, mot den af Utskottet begagnade motivering
och mot senare delen af Utskottets hemställan.

Herr Grefve Mörner har, i följd af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen,
icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.